Dag 270: Sökandet Efter Erkännande

i-need-loveEn tendens som jag lagt märke till inom mig själv i sociala situationer är att min fokus, och uppmärksamhet vandrar från min fysiska kropp, från vad det är jag gör här – till att fundera på, och undra över vad andra gör – och hur jag kan uttrycka mig själv med andra för att få någon slags positiv respons.

Varför gör jag detta? Jo – svaret är att detta är ännu en dimension av att söka erkännande av andra, och att det är någonting som jag automatiserat – att genast i gruppsituationer fokusera på andra människor, istället för att fokusera på mig själv, och uttrycka mig själv självuppriktigt i och som varje andetag. Lösningen är att värdesätta, och att erkänna mig själv, och sluta försöka skapa detta genom att människor i min omvärld ger mig erkännande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att söka efter andras erkännande i sociala situationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv när jag är bland andra människor automatiskt börja söka efter att få uppmärksamhet, och efter att göra mig själv hörd, och sedd – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte naturligt, och avslappnat agera här med andra människor, och i detta sluta söka, och sluta försöka uppnå någon slags position gentemot andra människor, utan istället uttrycka, och röra mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag rör mig runtomkring andra människor, skapa alternativa dimensioner inom mig själv, och förlora mig själv in i sinnet, in i tankar, och in upplevelser, där jag ser situationen utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och att jag tänker inombords på hur jag ska kunna agera, och leva för att på så vis säkerställa att jag är omtyckt, och att jag har en position bland andra människor där jag vet att jag är säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och interagera, och socialisera med andra människor i enhet och jämlikhet, här med och som mitt andetag – och sluta försöka bli, och vara någonting för andra – och istället vara mig själv, avslappnad, och tillfreds med mig själv, och utan att söka bli någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig en social situation, att då genast betrakta, och definiera mig själv som underlägsen, och uppleva den sociala situationen som en uppförsbacke där jag måste etablera mig själv bland andra människor, och jag måste forcera mig själv framåt, och visa mina framfötter, och verkligen ge mig fan på att få uppmärksamhet, och erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och leva HÄR – och istället för att ge mig själv en definition att jag är underlägsen, istället se mig själv här med och som mitt andetag – och interagera i enhet och jämlikhet, utan att jag är överlägsen, men inte heller underlägsen – utan jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktioner med andra uppleva en press att etablera mig själv, och göra mig själv sedd – och uppleva det som om att jag måste i varje situation marknadsföra mig själv, och se till att jag får en publik som tycker om vad jag gör – i tron att om jag inte har en sådan publik, om jag inte har en mängd människor som håller av mig, och som ser mig som en nära vän – att jag då är värdelös, och att mitt liv inte är av något värde för jag har inte levt på ett sådant sätt att andra erkänner, och bekräftar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag inte behöver uppleva mig själv underlägsen, och sämre än andra människor, och när jag närmar mig, och interagerar i en grupp, så finns det ingen anledning, och en praktisk orsak till varför jag ska söka efter erkännande – jag menar jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det viktigare för mig att andra ska tycka om mig, istället för att jag ska vara lugn, och bekväm här med och som min kropp när jag interagerar, och kommunicerar med andra

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar vara i mitt huvud, där jag föreställer mig hur jag pratar med människor, och att jag säger saker, och går det, och sedan dit, och gör mig själv sedd, och hörd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte behöver hålla kvar vid denna begränsande idén om mig själv, om att jag måste bli erkänd av andra – jag menar jag kan leva, och uttrycka mig själv fullständigt bekvämt med mig själv utan att andra tycker om mig, och erkänner mig; således åtar jag mig själv att leva HÄR och vara HÄR med mig själv i varje andetag och inte planera i mitt sinne hur jag ska bete mig, och prata inför andra

Jag åtar mig själv att vara med mig själv, och värdesätta mig själv – genom att sluta söka efter andras erkännande, och istället erkänna mig själv – genom att vara med mig själv i detta ögonblick och fysiskt känna, och uppleva detta ögonblick, och vara här totalt – istället för att skapa en alternativ framtid i mitt sinne där jag söker efter acceptans från människor i min omvärld

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s