Dag 274: Ge Upp Innan Jag Börjat

Varför anses det normalt att vara apatisk, och oberörd gentemot hur vår värld ser ut, gentemot hur människor beter sig mot varandra, och sig själv?

Det är fascinerande att observera de reaktioner som jag mötts av sedan jag började gå min process att ta bort allt inom mig själv som inte stödjer liv, och vad som är bäst för alla – för faktum är att jag mötts mest av misstro, motvilja, och illvilja än något slags praktiskt stöd; och det är fascinerande eftersom faktum är att skapa sig själv såsom någonting som stödjer ”vad som är bäst för alla” – jag menar – det borde vara var och ens absoluta mål i detta livet; att nå sin fulla och totala potential som människa.

Trots detta har jag framförallt möts av motsatta reaktioner, och det jag lagt märkte till är som sagt, hur det anses vara fullkomligt normalt, och korrekt att inte bry sig, att inte agera, att helt enkelt leva ut sitt liv i bekvämlighet, och till sist dö, utan att ha gjort någonting av vikt, eller värde med sitt liv – men är detta verkligen ett normalt beteende?

Utifrån mitt perspektiv är det ett sjukligt beteende, som tyder på en inre mental störning, och den kan karakteriseras som självsabotagestörningen, eller offerstörningen – för vi människor har en tendens att ge upp på det som är bra för oss själva, och acceptera ett liv som är fyllt av lidande, och istället för att göra någonting åt det – istället acceptera det.

Hur har jag då själv levt detta i mitt eget liv?

i_give_up_by_vhphoto-d3f3nq3Jo, jag har ett exempel som kommit upp nyligen i mitt liv. Det är nämligen så att jag hängett mig själv till att ta mig an ett visst affärsprojekt, där jag säljer en produkt som jag verkligen tror på, och jag vet att denna produkt är bra – men trots detta har jag lagt märke till en tendens inom mig att jag inte vill gå denna punkt, jag vill inte tro att det är så bra som det låter, jag vill inte göra någonting för ”det kommer ändå inte att fungera” – och i detta ser jag att jag vill acceptera skepticism, och rädsla som ledstjärnor i mitt liv; där jag helst av allt skulle vilja luta mig själv tillbaka och i min bekvämlighet ge upp, och acceptera allt som det är, och säga att ”det går inte”.

Men, det lustiga är att, jag säger detta inom mig själv: ”det går inte” – ”jag kan inte” – ”det är inte realistiskt” – utan att ha försökt, utan att ha gått ett enda steg, utan att ha gjort en enda ansträngning – och allt händer istället i mitt huvud, där jag hoppar till slutsatser, och gör antaganden om saker och ting, och tror mig själv förstå saker och ting, när jag i realiteten endast låter mig dras omkring i mitt liv genom att vara en slav till rädsla, och en offermentalitet – och detta är självsabotage, och detta är en av de primära punkter inom oss människor som gör att vi ger upp i våra liv, på oss själva, på att skapa någonting stort inte bara för oss, men för alla; för vi tror att det inte går.

Vad jag har insett är att många saker inte går att göra, t.ex. att flyga; MEN – de flesta saker går att genomföra, och anledningen till att jag inte vill göra det, är inte för att det inte går, utan för att jag är rädd för att misslyckas, rädd för att verkligen anstränga mig till att gå igenom punkten och ge mig fan på att få det att fungera.

Därför ska jag idag arbeta med denna offermentalitet, och min tendens av att vilja ge upp, ge efter, och lägga mig platt på marken utan att jag ens har försökt, eftersom detta är ett sådant ineffektivt karaktärsdrag att det absolut inte förtjänar att existera inom mig på något sätt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp innan jag börjat, att vilja lägga mig platt på marken och vara ett offer som tydligen inte har någon kontroll, inte har någon makt, och inte har någon styrka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att ge efter inför rädsla, och ångest, och misstro mot mig själv – där jag vill tro att någonting inte fungerar, och någonting inte kommer att gå som jag hoppats att det skulle gå – för i sådana fall behöver jag ju inte göra någonting, och jag behöver inte agera, och jag kan istället lugnt luta mig själv tillbaka i min självbegränsning, och låta mitt liv spela ut sig själv precis som det vill utan att jag behöver göra någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär för att få leva ett enkelt liv där jag inte behöver anstränga mig själv, där jag inte behöver utmana mig själv, utan där jag endast måste göra minsta möjliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp så fort någonting blir svårt, komplicerat, eller jobbigt – och genast leta efter utvägar så att jag inte längre behöver gå vad jag åtagit mig själv att gå, och så att jag kan fly tillbaka in i min värld av att känna mig bekväm, trygg, och säker, eftersom jag vet att jag inte behöver anstränga mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att satsa, rädd för att gå mitt liv utifrån en princip om att skapa en värld som är bäst för alla, och att gå denna princip till en sådan grad att jag blir denna tillfullo – och att jag satsar allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag står absolut i detta åtagande, och inte låter mitt liv bli en resa byggd på rädsla, misstro, ångest, och själsabotage

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja gå mitt liv utifrån en utgångspunkt av att göra det minsta lilla, och att inte behöva röra mig själv utanför de ramar som jag accepterat utgöra mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå ultimat, och totalt här med principen om att leva vad som är bäst för alla – och således inte gå mitt liv för att få ut någonting, för att tjäna någonting, för att få någonting, utan istället gå mitt liv här för att faktiskt göra ett intryck, och en skillnad som gör så att en bättre, mer effektiv, och perfekt värld kan träda fram – och att jag faktiskt gör någonting av värde med mitt liv, och inte bara förväntar mig att saker ska hända, och säger att ”ingenting går att förändra” – när jag inte ens försökt, eller drivit mig själv till att undersöka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sabotera, och förstöra det som jag vet är bra för mig, det som jag vet är effektivt, och nyttigt för, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte praktiskt älska mig själv genom att gå de punkter som jag ser hedrar liv, hedrar vad som är bäst för alla, och gör det möjligt för en värld att skapas som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ge upp så fort jag står inför en punkt, inför en utmaning, där det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, eller kan kontrollera, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på, och agera utifrån den rädslan som kommer upp inom mig när jag står inför en sådan punkt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv igenom denna rädsla, att ta mig själv ut på andra sidan, och inte ge upp en punkt fören jag faktiskt bevisat för mig själv att punkten är fullständigt omöjligt att gå – jag menar då är det relevant att ge upp, men inte innan – och absolut inte innan jag ens har gjort några försök att ta mig själv igenom, eller förstå punkten bättre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag vill ge upp, är därför att jag då inte kan misslyckas, för om jag ger upp, då finns inte längre någon risk, och då kan jag tydligen göra ”vad jag vill” – och ingenting finns att förlora; istället för att se, inse, och förstå att när jag inte tar några risker, när jag inte utmanar mig själv – då finns det ingenting att vinna, och då har jag redan per definition förlorat eftersom jag gett upp på mig själv, och accepterat mig själv och mitt liv att vara mediokert när jag kunnat driva mig själv till att leva såsom min fulla potential här, och verkligen skapa någonting av mig själv, och mitt liv som jag kan vara stolt över, och stå med utan skam inför evigheten här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utmana mig själv att gå igenom mina rädslor, min ångest, och inte låta mig själv ta beslut utifrån rädslan för att dö, rädslan för att inte överleva, utan istället ta beslut som jag ser är bäst för alla, ta beslut som jag ser gynnar mig själv, och människor i min omvärld, och inte ge upp på dessa beslut för att jag tror att det är för svårt, och för komplicerat, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv att leva ordet fullständighet, och totalitet – där jag går tillfullo, och riskerar allt, gör allt för att skapa vad som är bäst för alla och inte håller mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag saboterar, och håller mig själv tillbaka för att jag inte vågar, eller känner mig oförmögen, för dålig, och ineffektiv för att gå en punkt, och för att jag tydligen inte kommer klara det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår hur denna upplevelse är en lögn som jag skapar för mig själv så att jag inte ska behöva driva mig själv igenom, och faktiskt göra det som är bra för mig, och detta förstår jag är helt absurt och inte något slags karaktärsdrag som gynnar mig som människa; således åtar jag mig själv att gå de punkter som jag ser är bäst för alla, och inte låta mig själv avskräckas av någon rädsla, eller tanke som kommer upp inom mig – utan gå tillfullo och inte hålla mig själv tillbaka

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv, och mina beslut i mitt liv vara styrda av rädsla, utan jag åtar mig själv att istället skapa mitt liv som ett levande monument på vad som är bäst för alla – där jag verkligen, praktiskt, och realiteten går mitt liv utifrån principen om att ge såsom jag vill få – och att fokusera på att skapa alla delar av mitt liv att vara i samklang med denna princip så att jag därmed faktiskt gör ett avtryck, och har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta sabotera för mig själv genom att acceptera att mitt liv, och mig själv är medioker, är ”normal” och acceptera de saker i mitt liv som verkligen inte är effektiva i tron att jag ”inte kan göra någonting åt det” – och jag åtar mig själv att istället agera, och göra allt jag kan – fullständigt hänge mig själv till att skapa lösningar, och inte hänga upp mig på problem – och endast ge upp när jag ser att en viss punkt är praktiskt, och funktionellt omöjlig att gå igenom och hantera

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s