Dag 278: Från Offer Till Ansvarstagande

Självförlåtelse

victim mentalityJag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, misstänker, och antar att någon kritiserar mig, eller är hård mot mig, eller tycker att jag gjort någonting fel, att då gå in i och som en rädsla, och en emotionell inre press, där jag känner mig själv fångad mellan en sten, och ett hårt ställe så att säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och leva utifrån och som denna ångesten, och pressen, istället för att leva och uttrycka mig själv här i och som enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in, och aktivera en resistans inom mig själv gentemot en annan, när jag tror att en annan kritiserar mig, och tycker att någonting jag gör inte är tillräckligt bra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en hyperkänslighet gentemot vad andra människor säger, vilka ord de använder, vilka gester de använder, och hur de använder sina kroppar för att uttrycka sig själva, och konstant tro, och tänka att ”de är ute efter mig” och att ”jag är hjälplös” och att det enda jag kan göra för att skydda mig själv är att bli ett offer, och låta mig själv gå in i en hjälplöshetsmentalitet och inte säga, eller uttrycka någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda offermentaliteten, och offerkaraktären som ett sätt att ta bort fokus från vad jag upplever, och göra en annan ansvarig för min upplevelse av och som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se mig själv, och möta mig själv, och så att säga, möta min skapare vilket är jag själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad jag tycker andra gör fel, eller hur andra gör misstag, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv, och se hur jag existerar inom mig själv, och se hur jag skapar min upplevelse av och som mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda taktiken att känna mig själv som ett offer för att undvika att se, och ta ansvar för de reaktioner som kommer upp inom mig när jag upplever det som om att jag är kritiserad, eller hårt ansatt av en annan som tycker att jag ”gjort fel” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv interagera, leva, och uttrycka mig själv HÄR, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv uppleva mig själv nedtryckt, och hårt ansatt, utan att jag istället andas och lyssnar på en annan utan att skapa energi och konflikt inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att upplevelsen inom mig själv av att vara nedtryckt, och hårt ansatt är mina egna skapelser, är minnen som jag ackumulerat inom mig själv, och definierat mig själv gentemot, och som jag låtit kontrollera, och bli en del av mig, och min existens; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och inte tillåta, och acceptera denna typ av tankar att kontrollera och styra mig, utan att jag istället tar ansvar för mig själv och slutar att känna mig nedtryckt, slutar att känna mig underlägsen, slutar att känna mig hårt ansatt, och istället tar ansvar för mig själv att leva; att uttrycka mig själv ovillkorligt, och fullständigt i och som varje andetag här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag skyddar mig själv genom att använda, och gå in och som offermentaliteten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag skyddar mig inte från någonting, utan det enda jag gör är att skjuter upp tillfället att korrigera mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att korrigera, och dirigera mig själv omedelbart när upplevelser av hjälplöshet, känna mig hårt ansatt, och nedtryckt inom mig själv, kommer upp inom mig, och omedelbart agera genom att röra mig själv inom mig själv till att inte acceptera att dessa upplevelser kontrollerar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv bakom en offermentalitet, och att gömma mig själv bakom tankar såsom ”jag vet inte” eller ”jag kan inte” eller ”jag är inte medveten om det där” istället för att tillåta och acceptera mig själv att pressa mig själv framåt, och röra mig själv till att inte längre acceptera att vara en slav till sinnet, utan istället leva här, med och som min verkliga kropp, och ge såsom jag vill få, vilket innebär att jag ger av mig själv såsom en fysisk, praktisk, och verklig människa som inte är besatt av energier, upplevelser, och idéer separerade från denna faktiska och fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att offermentaliteten är en slags mycket avancerad form av anklagelse, där jag anklagar och ser en annan såsom att skapa min upplevelse, och jag gör mig själv medvetet att se ut som om att jag är svag, och inte kan hantera situationen, för att på så vis få en annan att tycka synd om mig, så att jag kan ta över kontrollen i situationen och vinna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att offermentaliteten är ett vapen jag skapat för att vinna, och för att kunna hävda min kontroll, och att det är ett slags hemligt och mycket bedrägligt vapen, för jag visar det utåt som om att jag är hjälplös, och att en annan kontrollerar och stör mig, men vad jag faktiskt gör är att jag genom att projicera mig själv som en sådan hjälplöshet, söker att vinna, och söker kontroll, och söker att få övertag i situationen eftersom jag upplever mig själv underlägsen, och som om att jag har förlorat övertaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte under några omständigheter ge efter till denna offerkaraktär, till denna offermentalitet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag i vissa ögonblick fortfarande ger efter, genom att tänka att ”det går så snabbt!” – eller genom att tänka att ”jamen, se hur jag känner mig!” – eller att säga ”jag kan inte hjälpa mig själv, för jag känner mig så himla kass” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att när dessa tankar, dessa slingor av ord kommer upp inom mig, att då stoppa mig själv, och åta mig själv att inte ge efter, och att inte gå in i och som offerkaraktären, och offermentaliteten

Självåtaganden

När jag märker att jag håller på att gå in i och som offermentaliteten, och att jag visar detta genom att jag sänker mina axlar, jag börjar titta ner i marken mer frekvent, och tankar som att ”det är hopplöst” eller ”jag klarar det inte längre!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att offermentaliteten är en slags subtil och avancerad form av anklagelse, manipulation och kontrolltaktik – där jag försöker vinna, och återta kontroll genom att få en annan att känna skuld, och att känna som om att de har ”gått för långt” – således åtar jag mig själv att stoppa denna mentalitet, och istället andas och se att jag kan stå här stabil och att det är ett beslut att stå stabil, och att denna offermentalitet inte tjänar mig överhuvudtaget att agera, och dirigera situationen som jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att hantera situationen här i stabilitet i och som mitt andetag

När jag märker att jag vill ”ge upp” för att jag känner det som om att jag ”inte är förstådd” – och jag får inte ”den uppmärksamhet jag förtjänar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att: detta är offermentaliteten, och att jag försöker undvika att ta ansvar i ögonblicket, undvika att hantera, och ta tag i, och dirigera vad som är här, genom att gå in i hjälplöshet, och genom det uttrycka att ”jag kan inte göra någonting ändå!” – istället för att se, inse, och förstå att jag kan göra någonting, men jag vill inte göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta överge mitt ansvar genom att låta mig själv tro och leva som om jag är ett offer; och jag åtar mig själv att istället ta ansvar, och leva ansvar i varje ögonblick – och inte låta mig själv överge mitt ansvar genom att framställa mig själv som om jag är ett offer

Enhanced by Zemanta

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s