Monthly Archives: September 2013

Dag 287: Mina Egna och Andras Förväntningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att jag inte står upp till de förväntningar jag tror att andra har gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, röra mig själv, motivera mig själv, utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd av andra, och få andra att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur ofta jag medverkar i tankar inom mig själv, som har sin grund i att jag är rädd för vad andra tycker om mig, och att jag vill tillfredsställa människor runtomkring, så att jag under alla omständigheter vet jag är säker, och trygg, i det att alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut i min värld, och att leva, utifrån en utgångspunkt av att vilja säkerställa att jag alltid är omtyckt, och att jag alltid har ett stöd från andra människor i det som jag beslutar mig själv för att ta mig för, och göra med mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte har andra människors stöd, och konstanta uppvaktning, och om jag inte hela tiden kan vara säker på att andra människor upplever mig positivt, då är det någonting fel på mig, och då måste jag genast ändra mig själv för att se till så att jag tillfredsställer alla intressen i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till mig själv, till mina egna behov, och till mina egna intressen, utan istället gå in i en polaritet där jag endast ser till vad jag tror att andra människor tycker, och känner om mig, och där jag försöker framställa mig själv så positivt som möjligt för andra människor, så att jag därmed ska kunna känna mig själv omtyckt, älskad, och högt värderad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på att vara självständig i mitt liv, och på att när jag tar beslut, att beakta allas positioner, och alla punkter av vikt, och att i detta inte bara beakta vad andra vill, eller känner, utan även beakta min egen position, och ta ett beslut som är bäst för alla, och som fungerar mest effektivt för alla involverade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga uttryck, när jag pratar, och interagerar med andra människor, eftersom jag är rädd, och orolig för hur andra ska uppfatta mig, och vad andra ska tycka, och känna gentemot mig, om jag uttrycker och rör mig själv ovillkorligt, och utan att hålla mig själv tillbaka; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt, och att förstå att jag an ge mig själv gåvan att vara avslappnad, lugn, och bekväm med mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp, och att jag inte behöver ett erkännande av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att se att rädslan, och tankarna som kommer upp inom mig i förhållande till att inte vara omtyckt, och inte vara älskad av andra, dessa punkter är inte riktiga, utan endast så pass verkliga som jag gör dem; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp uppmärksamhet – HÄR – där jag inte fokuserar på energier, där jag inte fokuserar på det inre mentala snacket – utan jag istället har min närvaro här med och som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget riktigt hierarkiskt slavförhållande som jag måste knäböja gentemot i form av rädsla och ångest, utan dessa mentala punkter är någonting som jag skapar inom mig, och någonting som jag tillåter och accepterar att influera, och ha en effekt i mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att öva mig själv på, och träna på att leva stabilitet, och på att ge uppmärksamhet till vad som är fysiskt här i detta ögonblick – till det som jag kan ta på, och röra på, och bevisligen interagera med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en underlägsenhet, och en rädsla inför andra människor, där jag tror och tänker att jag inte kan vara, och inte är värdig att vara en jämlik med andra människor, utan att jag är helt enkelt fördömd till ett liv i och som underlägsenhet, där jag måste leva i rädsla, och att det helt enkelt bara är min natur, och det är min lott i livet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till min fysiska närvaro och applikation HÄR; och därmed inse att jag kan styra, dirigera, och förändra min upplevelse och applikation av mig själv här och att jag inte är dömd att leva ut på något specifikt sätt

Således, när jag märker att jag går in i rädsla, och underlägsenhet, och börjar leva, strukturera, och beslut i mitt liv, utifrån att vilja tillfredsställa andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det beslut som är bäst för alla, involverar alla, och inte bara några personer, således måste jag ta alla i beaktanden, även mig själv, och se vad slags handling, och åtgärd som innebär det som är bäst; således åtar jag mig själv att inte fokusera på att tillfredsställa någon specifik person – utan istället tillfredsställa det som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 286: Praktiskt Förebyggande Istället För Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara irriterad, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, och göra det till en vana att jag är arg, och frustrerad när jag vaknar upp på morgonen, eftersom tydligen är det jobbigt, tufft, hårt att stå upp ur sängen och gå en ny dag till mötes; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag skapar denna upplevelse av att det är tufft och svårt, och att jag därmed har makt att styra, och dirigera denna upplevelsen, så att när jag vaknar behöver jag inte uppleva mig själv arg, och frustrerad, och irriterad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna upp här i och som ett andetag, och vara fullt vaken endast med ett andetag, och inte gå in ilska, eller frustration, utan helt enkelt vakna, stiga upp, och sedan påbörja min dag utan några slags reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, och bli tillfreds med ilskan, och frustrationen jag upplever när jag stiger upp på morgonen, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ifrågasätta vad jag upplever, att ifrågasätta och se varifrån denna reaktionen börjar, och hur jag därigenom har förmåga att stoppa och förändra denna reaktionen, så att jag inte längre behöver vara en slav till reaktioner som inte stöttar mig på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att börja min dag genom att gå in i sinnet, och tänka på saker, att börja min dag genom att tänka på allt jag måste göra, och allt jag måste ta mig själv för genom min dag, och därigenom stressa, och uppleva ångest, och tänka att ”jag kommer aldrig hinna med allt det där” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vakna HÄR i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp, att gå upp ur sängen, och att förbli här, att driva mig själv till att vara närvarande om min mänskliga fysiska kropp, och inte använda sinnet för att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av mitt sinne, och att bli beroende av att tänka, och bli beroende av att oroa mig själv inför framtiden, och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta beroende, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, att jag inte behöver hålla kvar vid detta beroende, och att jag kan släppa mig själv fri, och låta mig själv leva i och som varje andetag utan en enda tanke, utan att vara fast i en enda slags upplevelse, utan istället vara HÄR – stabil – funktionell – effektiv – och direktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att frukta, och känna ångest inför framtiden, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det för vana när jag stiger upp på morgonen, att stressa upp mig själv inför allt som jag måste göra under dagen, och tänka på alla saker som jag ännu inte har gjort, och att tänka på allt jag borde göra, och i detta gå in i en slags panik, där jag börjar röra, och motivera mig själv utifrån rädsla, istället för att använda, och röra mig själv utifrån sunt förnuft, och se vad som är bäst för alla, och inte låta mig själv dras med av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inleda min dag genom att låta mig själv drivas, och motiveras av rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att rädslor på något sätt är dessa livsviktiga upplevelser som jag måste hålla kvar vid, för tydligen om jag inte har några rädslor, jag då händer ingenting, och då rör jag mig inte framåt överhuvudtaget, utan allt som händer blir istället att jag stagnerar, står stilla, och att det inte finns någonting mer jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa mig själv här, ta ett andetag, och sedan röra mig själv fysiskt framåt steg för steg, andetag för andetag, och inte låta mig själv styras av rädslor, utan vara fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera, och driva mig själv till att vara fysiskt här i och som varje ögonblick, och att förstå att de rädslor som dyker upp inom mig, de är inte riktiga, de är inte substantiella, utan de är endast punkter som jag skapar genom att medverka i tankar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv luras med av rädslo-tankar; t.ex. en rädsla för att jag kommer glömma att betala en räkning – istället för att jag helt släpper denna tanke, och förblir här; och sedan skriver upp att jag ska betala räkningen – och alltså lever en praktisk lösning istället för att gå in i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som har sin utgångspunkt i rädsla, att jag då har ett val att antingen medverka i tanke, eller inte medverka i tanken, och därmed inte låta mig själv bli besatt av tanken; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, lokalisera, och skapa lösningar för varje tanke som kommer upp inom mig, så att jag kan dirigera, och korrigera, och styra allt inom mig själv, och att sinnet inte har någon kontroll över mig, utan att jag istället kontrollerar, och dirigerar sinnet, och använder sinnet som ett verktyg för att leva, och uttrycka mig själv effektivt här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför att jag i framtiden inte kommer ha några pengar, och att jag därmed inte kommer kunna göra något roligt, eller trevligt med mitt liv, som jag vill, och önskar göra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper genom att frukta denna framtida punkt, istället för att se att det hjälper inte, och att en praktisk lösning är istället att stipulera en effektiv plan som jag kan följa, så att jag kan undvika att försätta mig själv i en position där jag inte har tillräckligt med finanser för att vara effektiv i detta livet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på praktiska, och faktiska lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva HÄR – ögonblick för ögonblick – andetag för andetag – och därmed sluta att frukta framtiden, sluta att känna ångest inför vad som komma skall, och istället möta framtiden här i varje andetag, och att förstå att framtiden kommer att bli tuff att ta sig igenom, men att detta är inte någonting jag behöver frukta eller göra en emotionell, känslomässig punkt av, utan en realisation som jag kan använda för att stötta mig själv till att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne, mer stabil, och mer direktiv

När jag märker att jag går in i sinnet då jag vaknar på morgonen, och att jag börjar oroa mig själv, och känna ångest inför framtiden, och då speciellt ångest inför att inte ha några pengar i framtiden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag fruktar någonting, då skapar jag det, således skapar jag en framtid utan pengar, och således skapar jag mer problem, och därmed ser jag att lösningen är att fokusera på lösningar, och praktiska metoder för att förebygga konsekvenser i mitt liv, vilket inte handlar om rädsla utan om sunt förnuft; således åtar jag mig själv att fokusera på praktiska lösningar, och att formulera dessa i skrift och inte i sinnet, och att helt släppa alla tankar som har med min framtid att göra, och att formulera, och planera min framtid alltid i skrift – för där är jag direktiv – emedan i sinnet är jag inte ännu direktiv

När jag märker att, då jag vaknar på morgonen, jag går in i ilska och frustration, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser att detta är ett tecken på att det finns punkter som jag förtryckt, och som jag måste hantera, och arbeta med, men att det är onödigt för mig att hålla kvar vid ilskan, och att jag kan släppa ilskan genom att andas mig själv tillbaka hit i och som min kropp; således åtar jag mig själv att applicera självförlåtelse, och hitta utgångspunkten för min ilska, och att andas, slappna av i min kropp, och inte låta mig själv hålla kvar vid ilskan – utan se att ilskan inte stöttar mig själv till att bli mer effektiv, och direktiv i mitt sinne utan endast är ivägen

Enhanced by Zemanta

Dag 285: Opersonlig Kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och genom att förtrycka, och hålla tillbaka mig själv när jag upplever, och känner att jag blir kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att jag blir kritiserad, och att jag måste beskydda mig själv, och se till att jag inte tar någon skada inombords, genom att genast förtrycka mig själv, och ta mig själv bort från min verklighet, och istället bege mig in i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga mig människor runtomkring för att de tydligen ”förtrycker mig” – och tänka att om människor i min värld hade varit mer försiktiga och mer vänliga mot mig, då hade jag inte upplevt mig själv lika osäker, och jag hade inte haft samma tendens att förtrycka och hålla tillbaka mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en ursäkt jag skapat inom mig själv för att jag inte ska ta tag i, och hantera mina inre upplevelser, och för att jag inte ska behöva stå upp inombords och se till att jag inte längre tar saker och ting personligt, utan att jag istället är direktiv, och effektiv – här – i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever det som om att jag blir fångad av en annans ord, och som om att jag måste försvara mig för att tydligen frigöra mig själv från en annans kritik, jag menar då är jag i och som en illusion, för faktum är att jag blir inte fångad av en annans ord, faktum är att jag är här, och att det inte händer någonting med mig fysiskt, utan att jag bara hör en annans ord, och häri ser, inser, och förstår jag att det är mitt ansvar hur jag svarar på de stimuli som existerar i min verklighet och att det är därför det heter an-svar – nämligen att jag tar mig själv an att svara och att jag inte låter mig själv reagera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera, och ta det personligt, när jag upplever och känner det som om att mitt individuella och personliga uttryck blir kritiserat, och invalidiserat av en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna upplevelse är en lögn, för i grund och botten är jag ansvarig för vad som pågår inom mig, och således kan jag inte anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan för vad jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och vara mig själv naturligt här i och som varje andetag, och inte ta någonting personligt, och att förstå att när en annan talar är det endast ljud som jag bemöter och ingen personlig kritik mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever mig själv personligt attackerad, det är då jag har en möjlighet att stoppa mig själv, och ändra mig själv, och att istället för att hantera situationen i och som egenintresse, såsom reaktion, att istället gå igenom, och dirigera situationen här som mig själv i och som självtillit, och stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på att vara stabil, och att gå de punkter som öppnar upp sig i min verklighet i och som stabilitet med och som mitt andetag, och att förstå att när jag verkligen är här med och som mitt andetag – då finns det ingenting som är personligt utan då är alla punkter istället HÄR och det är ingenting mer med det än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting mer än vad de är genom att ta saker och ting personligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att ta saker och ting personligt genom att tänka att jag inte kan hjälpa mig för, och att jag är hjälplös gentemot denna upplevelse, för tydligen har en annan kontroll över mitt sinne och kan få mig att känna och uppleva alla möjliga saker och ting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta rättfärdiga mig själv när jag tar saker och ting personligt, utan istället ögonblickligen ändra mig själv, och dirigera mig själv till att leva i och som ögonblicket i och som stabilitet, och självtillit här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det begränsar mig när jag tar saker och ting personligt, och att när jag istället lever stabilitet här, så öppnar sig en helt ny värld, där jag istället för att reagera kan dirigera punkten genom effektiv kommunikation, genom att se vilka lösningar som finns här och sedan agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på, och göra perfekt, förmågan att stå stabil och möta kritik, samt konflikter, utan att reagera, utan istället genom att vara här – totalt och fullt – och stå med och som min mänskliga fysiska kropp och gå igenom ögonblicket HÄR med min kropp istället för att tolka och uppleva situationen genom mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt av att ta saker och ting personligt, den kommer inte att ändra sig innan jag tar beslutet att ändra på punkten, och att således måste jag ta beslutet och leva beslutet praktiskt här, och att ingen självförlåtelse i världen kommer kunna göra detta till mig; jag måste i slutändan gå igenom punkten och leva mig själv som stabilitet i dessa ögonblick då jag upplever mig själv kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv hålla kvar vid en idé av mig själv som hjälplös, och underlägsen, för att på så vis ha en ursäkt i bakfickan i fråga om varför jag borde tillåtas att ta saker och ting personligt, för tydligen kan jag inte hjälpa det, tydligen är det min natur, tydligen är det någonting som ”bara händer mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att: ingenting bara händer, utan jag har skapat och medverkat i allt som existerar inom mig – och således är det mitt ansvar, och inom min förmåga att ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag kan i just precis det ögonblicket när jag märker att den där reaktionen av att jag tar någonting personligt dyker upp inom mig själv, då kan jag ändra mig själv, ta ett andetag, och dirigera mig själv i ögonblicket till att leva och uttrycka mig själv i och som stabilitet – såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar någonting personligt, och att jag rättfärdigar detta genom att säga inom mig själv att jag inte kan hjälpa mig själv, och att faktiskt är det andra som skapar dessa reaktioner inom mig själv eftersom de inte är tillräckligt känsliga, eller vänliga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag måste stoppa mig själv, jag måste ta beslutet och om jag inte gör det – då kommer ingenting att hända; således åtar jag mig själv att sluta att rättfärdiga mina begräsningar, istället ta ett andetag, stoppa reaktionen, och istället leva här

Enhanced by Zemanta

Dag 284: Ont Om Tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ha många projekt igång samtidigt, och att ha lite med tid att ägna åt alla dessa projekt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ingen av mina projekt kommer fungera som jag har tänkt mig, och att jag inte kommer att lyckas med mina projekt, och nå framgång med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att inte nå framgång med mina projekt, och inför att när jag beslutat mig själv för att göra någonting, att jag inte kommer klara av att göra det såsom jag har planerat inom mig själv att jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att jag har för lite med tid för att engagera mig själv i, hantera, och driva igenom alla de projekt som jag tagit mig själv an, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag har tillräckligt med tid, men att jag ännu inte effektivt disponerar min tid så att jag hänger all min lediga tid till mina projekt, utan att jag istället låter mig själv förföras av nöjen, och att göra saker som jag tycker om att göra, istället för att göra det som jag ser måste göras, och som i sinom tid kommer ackumulera till att bli någonting effektivt och som jag kommer ha stor glädje av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ge bort min fritid, såsom den tid jag använder till att ta del av nöjesindustrin, och göra saker som jag tycker om att göra, och istället disponera denna tiden till att arbeta med mina projekt, och ta hand om mina ansvar, och åtaganden, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag dirigerar min fritid till att bli tid som jag hänger till mina projekt, så kommer jag inte har någonting kvar att leva för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag behöver min fritid för att vara stabil, och effektiv, att jag behöver ledig tid där jag inte gör någonting med mig själv förutom att bli matad med nöjen, och positiva sensoriska upplevelser; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i min applikation, och tro att jag behöver, och måste ha den där fritiden annars kommer jag inte kunna fungera normalt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att göra varje andetag ett självdirigerat andetag, där jag tar ett beslut om vem jag är, och vad jag ska göra, och jag inte låter mig själv bli styrd av idéer om vad som är skönt, vad som är bekvämt, och vad som är trevligt att göra, utan att jag istället gör vad som krävs, och att jag gör det tillfullo; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå, att om jag inte effektivt dirigerar och hänger tid till mina åtaganden så kommer en naturlig konsekvens bli att jag ackumulerar ångest, eftersom jag vet att jag inte rör mig framåt så pass effektivt som jag kunnat göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att principen om ackumulation innebär att jag inte behöver jättemycket varje dag för att röra mig själv framåt vad det gäller en viss punkt, utan att jag kan göra lite varje dag, och sakta men säkert ackumulera punkten till den nivån jag vill nå; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa mig själv, och känna ångest inför att jag inte gör tillräckligt – istället för att spendera denna tid att helt enkelt arbeta på mina projekt, och gå de punkter jag ser kräver uppmärksamhet i min värld, och omgivning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att om jag tar den tid jag för närvarande spenderar på underhållning, och dirigerar denna tid till att istället användas till att arbeta på de projekt jag är involverad i, då kommer det att finnas tillräckligt med tid för att göra det som behövs göras, och jag kommer kunna ackumulera och bygga på de punkter jag är involverad i, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till att när jag tar del av nöje – att jag då först och främst hanterat och gått igenom mina ansvar och åtaganden, så att jag inte kompromissar mig själv, och mitt liv till förmån för att känna mig positivt laddad, och underhållen under en liten kort tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att vara mer konstruktiv med den tid jag har till mitt förfogande, och om jag ser att det finns lite tid för mig att lägga ner på de projekt jag är involverad i, att jag då använder den lilla fritid jag har till att arbeta med, och förfina, och bygga på de projekt jag är involverad inom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att ”inte hinna med allt jag behöver göra” – istället för att se, inse, och förstå att denna fruktan och ångest är en slags diversionsmanöver, så att jag inte behöver vara ärlig mot mig själv och se att jag har tillräckligt med tid, jag har faktiskt tillräckligt med ögonblick för att effektivt kunna röra mina projekt framåt, men att jag låtit mig själv fumla bort dessa ögonblick genom att istället underhålla mig själv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera underhållning, och att ha roligt, framför vad som är bäst för mig, framför vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv underhållningssökande är en typisk sjukdom i denna världen, speciellt i västvärlden, där människor ger upp sina liv, sina mål, och vad de har förmåga att utveckla, för att få ta del av underhållning, och för att få känna och uppleva sig själva positivt laddade; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv vad det gäller underhållning, och att se till att jag först får gjort vad som måste göras, att jag först och främst hanterar, och går igenom mina åtaganden, och att sedan när jag är klar med detta; att jag då låter mig själv ta del av underhållning, och ge mig själv en stund för att koppla av och bara titta på en film, eller göra något liknande som jag tycker om att göra

När jag märker att jag vill underhålla mig själv, och göra någonting jag tycker är roligt, och kul, fast jag har andra saker att göra som är viktigare, och som måste bli gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att om jag inte ger tid till mina åtaganden, och ser till att först och främst gör jag vad jag måste göra, och sedan när jag är klar med detta gör jag vad jag tycker är roligt att göra, då skapar jag konsekvenser för mig själv, och jag saboterar för mig själv; således åtar jag mig själv att prioritera min tid, och göra vad som måste göras först och främst – och sedan göra vad jag tycker är roligt att göra

Enhanced by Zemanta

Dag 283: Att Överleva vs. Att Leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja skydda mig själv från att bli penninglös i systemet, och att därmed basera mitt liv och min existens på att överleva, och på att se till att i varje fall jag klarar mig med hälsan i behåll, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när min utgångspunkt för att leva är att överleva, jag menar då finns det i grund och botten ingenting att leva för, eftersom vad jag gör att jag bara vegeterar och befinner mig i ett stadium av fruktan och ångest utan att jag faktiskt rör mig framåt i denna världen, och att jag står för en förändring som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta mig an, och ge mig in i projekt som jag inte förstår, som jag inte behärskar, som jag inte riktigt vet hur de fungerar, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att göra saker och ting där utgången inte är fullständigt säker, och där jag inte vet exakt vad som kommer att hända, och hur det kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bygga upp mitt liv runt saker och ting som gör att jag känner mig trygg, och säker, och så att jag kan känna att min framtid är beräknelig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av känslorna trygghet, och säkerhet, och att ackumulera dessa känslor inom mig genom att t.ex. ha en anställning, tjäna pengar, och ha besparingar, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest, nervositet, och underlägsenhet, när jag står inför en punkt i mitt liv där jag inte vet utgången, och där jag inte vet exakt vad som kommer att hända, och hur det kommer hända; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan för att misslyckas, av rädslan för att inte klara det, av rädslan för att bli utskrattad och hånad av andra såsom om att jag är en fullständigt misslyckad, och underlägsen individ som inte på något sätt kan bli erkänd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest, och rädsla inför att misslyckas, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att styra mig själv utifrån denna rädsla, och att låta mina beslut vara sprungna ur denna rädsla, och att i princip tro att vad jag än gör så kommer jag att misslyckas, och därför är det bästa jag kan göra att försöka på alla sätt och vis undvika att detta händer, och att försöka undvika detta genom att helt enkelt inte medverka i och som några punkter där jag just möter en utmaning, eller möter någon slags situation där jag inte är fullständigt säker på utgången

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja gå i en riktning som jag inte känner till, och som jag inte är programmerad att gå, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast gå sådana punkter, och engagera mig i sådana punkter, där jag känner mig själv säker, där jag känner mig själv trygg, och där jag har kunskap om vad det är jag gör, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta alla andra punkter som jag inte behärskar, som jag inte har kunskap om, och som jag inte känner mig själv bekväm med; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att utforska dessa punkter, och att utforska lösningar, att utforska hur jag kan korrigera dessa punkter och se till att jag inte längre är ineffektiv med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva ångest inför att möta en punkt i mitt liv där ingenting längre fungerar, att möta en punkt där jag står inför faktum att jag har inga pengar, jag har inga vänner, och jag har inget stöd, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta konsekvensen som finns i denna världen, och som är en verklighet för många i denna världen varje dag, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå upp inom och som mig själv, och gå, och röra mig själv för att skapa, ackumulera, och låta växa fram en lösning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är meningslöst att frukta de olika slags konsekvenser som har skapats på grund av hur vi människor har designat vårt nuvarande penningsystem, det leder inte till någonting att frukta, utan vad jag måste göra är att stå upp inom och som mig själv, och leva för att ackumulera och skapa en lösning; och en lösning kan inte vara att endast mitt liv är okej, och att endast jag har lyckats undvika att möta konsekvensen, utan en lösning måste vara att konsekvensen tas bort för alla människor, och att den inte längre är en möjlighet för människor att uppleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna fruktan jag upplever, kan jag använda mig av, för att motivera mig själv till att skapa ett system som är bäst för alla, för ett system som är bäst för alla, det är den enda lösningen, den enda hållbara, långsiktiga, och funktionella lösningen; att bara försöka ta hand om mitt eget liv, och att försöka undvika vissa slags konsekvenser, det är meningslöst, och kommer inte leda till någon effektiv förbättring; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är meningslöst, och verkningslöst att leva i och som fruktan för min överlevnad, och att försöka konstant att säkra min överlevnad, och att lösningen istället är att fokusera på globala lösningar som sträcker sig över hela jorden, och som inte endast rör mitt liv, och som inte endast är till för att skydda mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte dedicera mitt liv åt en global lösning som är bäst för alla, och att se till att det jag medverkar, och det jag lever som på en daglig basis, utgör en lösning, utgör ett hållbart och faktiskt alternativ till det helvete vi människor skapat för oss själva idag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag manifesterar denna punkt kommer en sidoeffekt att vara rädsla, eftersom jag nu går emot min tendens att beskydda mig själv och att endast fokusera på att överleva; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna rädslan, att ta ett andetag, och att låta mig själv leva i denna världen utan rädsla, och att gå en lösning som är bäst för alla

När jag märker att jag går i rädsla för att överleva, och börjar agera utifrån denna punkt för att säkra min överlevnad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter att överleva är endast ett program som installerats inom mig, som består av rädsla, och att denna rädsla begränsar mig och håller mig tillbaka, och gör så att mitt liv endast bli ett försök att undvika punkter där jag tror att jag kommer att misslyckas; således åtar jag mig själv att andas, och att inte låta rädslan för att överleva utgöra grunden och basen för mitt liv; utan att istället principen om vad som är bäst för alla – principen om att ge såsom jag vill få – ligger till grunden för mitt liv

När jag märker att jag inte vill möta en viss punkt, att jag inte vill gå en viss punkt eftersom jag är rädd för misslyckande, jag är rädd för att inte klara det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att om jag hela tiden tar beslut i rädslan för att misslyckas, då kommer jag heller aldrig att lyckas, eftersom det kräver att jag pushar mig själv, och driver mig själv utöver det normala för att jag ska lyckas och nå framgång; således åtar jag mig själv att sluta kväva mig själv genom att frukta misslyckande, och istället leva i varje andetag utifrån en ny princip – att ge såsom jag vill få – och att etablera en hållbar och effektiv lösning på denna jord som är bäst för alla

 

Enhanced by Zemanta

Dag 282: Ingen Kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och att känna mig själv ostabil när min omgivning ändrar utformning utan att jag har kontroll över det, och utan att jag har någonting att säga till om; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, och nervös när jag förlorar kontroll, och gå in och som en reaktion av att bli defensiv, tystlåten, och beskyddande över mig själv, för att på så vis försöka skydda mig själv mot denna oväntade händelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera tillit i att min omgivning alltid ska se likadan ut, och inte ska ändra sig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hämta stabilitet, och trygghet från att veta att min omgivning alltid ser likadan ut; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget sådant som en trygghet i min omgivning, eftersom närsomhelst kan saker och ting ändra sig, och det finns ofta ingenting jag kan göra åt det när så händer; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd på det oväntade, och att inte ta någonting för givet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min omgivning för givet, och att ta min vardag för givet, och att tänka att min vardag alltid kommer att vara densamma, alltid kommer att se likadan ut, och att det därför inte finns någonting jag behöver oroa mig själv för, eftersom allting alltid kommer vara likadant; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte är sant, eftersom mitt liv såsom de externa punkter jag interagerar med på en daglig basis, inga av dessa är stabila punkter som kommer att förbli desamma och stå tidens test, och alltså är punkt jag måste inse att jag inte kan fästa någon slags emotionell upplevelse av trygghet vid min omgivning, utan att jag måste stå som trygghet här i och som mig själv, med och som min kropp i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att definiera mig själv i förhållande till min omgivning, och bli chockad, och känna mig ostabil, när min omgivning plötsligt ändrar sig utan att det var någonting som jag bestämde skulle hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt rum, och i förhållande till hur jag möblerat mitt rum, och bli upprörd, och frustrerad när möblemanget inte står som det gjort innan, och jag inte haft någon kontroll över förändringen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att känna det som om att jag är i kontroll, som att jag väljer, jag beslutar, och att det inte finns någon annan som kan påverka mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det faktum, att denna världen är oberäknelig, och att den kontroll jag upplever att jag har över min omgivning är illusorisk, och endast någonting som är här för tillfället men som kan ändra sig när som helst

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att gå in i varje ögonblick, såsom ett nytt ögonblick, såsom ett helt nytt liv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa det förflutna i varje andetag, och således närma mig vad som är här med ett öppet sinne, och inte förvänta mig, eller har några slags tankar om vad som borde öppna upp sig själv, och vad jag borde uppleva i och som detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan lita på min känsla av att vara i kontroll, för om jag tittar på hur denna världen fungerar, då ser jag att det i egentlig mening inte finns någon kontroll, utan det mesta som sker är oberäkneligt, och utom någon persons kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och låta mig själv leva tillfullo här i och som varje ögonblick, och därmed se, inse, och förstå att det finns ingenting att hålla kvar vid, och ingenting att definiera mig själv i enlighet med, eftersom faktum är att jag är här, och det är den enda punkten jag faktiskt kan veta med säkerhet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo integrera mig själv med denna punkten av att vara här; vilket innebär att jag släpper taget om mitt sinne, och om det liv jag definierat mig själv i enlighet som och istället lever i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag är redo att dö i varje ögonblick, och att det inte finns någon slags punkt inom mig själv som jag håller kvar vid, och som jag inte vågar släppa; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och att integrera mig själv här en och jämlik med mitt andetag, och stabilisera mig själv här i enhet och jämlikhet med min kropp, och låta varje ögonblick vara en punkt som jag lever tillfullo till en sådan grad att det inte finns något förflutet, eller någon framtid inom mig, utan att jag istället är tillfullo här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en av tendenserna av det mänskliga psyket är att leva som om döden aldrig kommer inträffa, är att leva som om man kommer leva i en evighet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta sätt att leva, och uttrycka mig själv på är begränsande, och det är i princip ett levnadssätt där jag försöker konstant hålla mig själv vid liv i rädslan för att dö, istället för att låta mig själv hänge mig själv till att leva, och låta vara varje ögonblick någonting som jag tillfullo står i och som och där jag inte låter sinnet på något sätt påverka och styra vem jag är här i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädslan för att dö är en begränsning, för faktum är att jag kommer att dö, och om jag accepterar detta faktum kommer jag att bli mer effektiv i mitt liv, eftersom jag inser att det finns ett slutligt datum där mitt liv kommer att mätas, och där jag kommer att se vem jag är, och vad jag gjort, och därmed fråga mig själv om jag är nöjd med mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv genom att gå processen i varje ögonblick, och inte låta mig själv falla tillbaka i sinnet någon endaste dag, utan att gå varje dag tillfullo såsom ett stadgande av att jag ska ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet och inte längre vara ett offer, och en slav till sinnet

När jag märker att jag är i mitt sinne, och att jag definierar mig själv utifrån en positiv känsla av att ha kontroll, och av att känna mig själv trygg för att jag är i en omgivning som jag känner till; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna punkten är i grund och botten en illusion, någonting som jag skapat för att jag är rädd att möta faktum att kontroll är illusoriskt, och att denna världen är oberäknelig, och att det enda sättet att leva tillfullo är att stå beredd att i varje ögonblick dö, och inte längre existera; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo, och att mig själv tillbaka hit när jag går in i mitt sinne, och att leva varje dag, så att när jag dö, kan jag med stolthet titta tillbaka på mitt liv, och vad jag gjort med mig själv

Jag åtar mig själv att släppa den illusoriska känslan av att vara i kontroll, och att istället födas i varje andetag in, och dö i varje andetag ut, och således möta varje nytt ögonblick som en nyfödd

Jag åtar mig själv att börja andas effektivt, och använda andetaget för att stabilisera, och integrera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta