Dag 285: Opersonlig Kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och genom att förtrycka, och hålla tillbaka mig själv när jag upplever, och känner att jag blir kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att jag blir kritiserad, och att jag måste beskydda mig själv, och se till att jag inte tar någon skada inombords, genom att genast förtrycka mig själv, och ta mig själv bort från min verklighet, och istället bege mig in i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga mig människor runtomkring för att de tydligen ”förtrycker mig” – och tänka att om människor i min värld hade varit mer försiktiga och mer vänliga mot mig, då hade jag inte upplevt mig själv lika osäker, och jag hade inte haft samma tendens att förtrycka och hålla tillbaka mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en ursäkt jag skapat inom mig själv för att jag inte ska ta tag i, och hantera mina inre upplevelser, och för att jag inte ska behöva stå upp inombords och se till att jag inte längre tar saker och ting personligt, utan att jag istället är direktiv, och effektiv – här – i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever det som om att jag blir fångad av en annans ord, och som om att jag måste försvara mig för att tydligen frigöra mig själv från en annans kritik, jag menar då är jag i och som en illusion, för faktum är att jag blir inte fångad av en annans ord, faktum är att jag är här, och att det inte händer någonting med mig fysiskt, utan att jag bara hör en annans ord, och häri ser, inser, och förstår jag att det är mitt ansvar hur jag svarar på de stimuli som existerar i min verklighet och att det är därför det heter an-svar – nämligen att jag tar mig själv an att svara och att jag inte låter mig själv reagera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera, och ta det personligt, när jag upplever och känner det som om att mitt individuella och personliga uttryck blir kritiserat, och invalidiserat av en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna upplevelse är en lögn, för i grund och botten är jag ansvarig för vad som pågår inom mig, och således kan jag inte anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan för vad jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och vara mig själv naturligt här i och som varje andetag, och inte ta någonting personligt, och att förstå att när en annan talar är det endast ljud som jag bemöter och ingen personlig kritik mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever mig själv personligt attackerad, det är då jag har en möjlighet att stoppa mig själv, och ändra mig själv, och att istället för att hantera situationen i och som egenintresse, såsom reaktion, att istället gå igenom, och dirigera situationen här som mig själv i och som självtillit, och stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på att vara stabil, och att gå de punkter som öppnar upp sig i min verklighet i och som stabilitet med och som mitt andetag, och att förstå att när jag verkligen är här med och som mitt andetag – då finns det ingenting som är personligt utan då är alla punkter istället HÄR och det är ingenting mer med det än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting mer än vad de är genom att ta saker och ting personligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att ta saker och ting personligt genom att tänka att jag inte kan hjälpa mig för, och att jag är hjälplös gentemot denna upplevelse, för tydligen har en annan kontroll över mitt sinne och kan få mig att känna och uppleva alla möjliga saker och ting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta rättfärdiga mig själv när jag tar saker och ting personligt, utan istället ögonblickligen ändra mig själv, och dirigera mig själv till att leva i och som ögonblicket i och som stabilitet, och självtillit här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det begränsar mig när jag tar saker och ting personligt, och att när jag istället lever stabilitet här, så öppnar sig en helt ny värld, där jag istället för att reagera kan dirigera punkten genom effektiv kommunikation, genom att se vilka lösningar som finns här och sedan agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på, och göra perfekt, förmågan att stå stabil och möta kritik, samt konflikter, utan att reagera, utan istället genom att vara här – totalt och fullt – och stå med och som min mänskliga fysiska kropp och gå igenom ögonblicket HÄR med min kropp istället för att tolka och uppleva situationen genom mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt av att ta saker och ting personligt, den kommer inte att ändra sig innan jag tar beslutet att ändra på punkten, och att således måste jag ta beslutet och leva beslutet praktiskt här, och att ingen självförlåtelse i världen kommer kunna göra detta till mig; jag måste i slutändan gå igenom punkten och leva mig själv som stabilitet i dessa ögonblick då jag upplever mig själv kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv hålla kvar vid en idé av mig själv som hjälplös, och underlägsen, för att på så vis ha en ursäkt i bakfickan i fråga om varför jag borde tillåtas att ta saker och ting personligt, för tydligen kan jag inte hjälpa det, tydligen är det min natur, tydligen är det någonting som ”bara händer mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att: ingenting bara händer, utan jag har skapat och medverkat i allt som existerar inom mig – och således är det mitt ansvar, och inom min förmåga att ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag kan i just precis det ögonblicket när jag märker att den där reaktionen av att jag tar någonting personligt dyker upp inom mig själv, då kan jag ändra mig själv, ta ett andetag, och dirigera mig själv i ögonblicket till att leva och uttrycka mig själv i och som stabilitet – såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar någonting personligt, och att jag rättfärdigar detta genom att säga inom mig själv att jag inte kan hjälpa mig själv, och att faktiskt är det andra som skapar dessa reaktioner inom mig själv eftersom de inte är tillräckligt känsliga, eller vänliga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag måste stoppa mig själv, jag måste ta beslutet och om jag inte gör det – då kommer ingenting att hända; således åtar jag mig själv att sluta att rättfärdiga mina begräsningar, istället ta ett andetag, stoppa reaktionen, och istället leva här

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s