Monthly Archives: October 2013

Dag 295: Karriärsökande

Idag ska jag fortsätta att titta närmare på ett tankemönster som ofta kommer upp inom mig. Detta har med arbete, jobb, och överlevnad att göra, och jag kan se att detta mönster influerar mig i flera delar av mitt liv.

T.ex. så kan jag se hur detta mönster influerar mig under min s.k. ”arbetsdag” eftersom jag konstant är fokuserad på att spara tid, och på att göra så mycket som möjligt, på att inte komma efter, och på att se till att jag utnyttjar varje sekund så absolut effektivt som möjligt. Konsekvensen av att jag tillåter mig själv att existera i och som denna konstanta upplevelse av nervositet är att jag aldrig ger mig själv en lugn stund. Det är inte ens lugnt för mig att sitta hemma, och studera, eftersom hela tiden finns den här pressen inombords, att jag måste prestera, jag måste nå framåt, jag måste göra mer, jag måste skapa mer, jag måste hinna med mer; jag måste i grund och botten ”överleva”.

_karriar_58996418Jag kan även se att denna upplevelse också ligger till grund för de framtidsprojektioner som brukar dyka upp inom mig, där jag då, och då finner mig själv titta in i ”framtiden” för att undersöka huruvida allting i mitt liv kan tänkas gå bra för mig, eller om det är så att jag möjligtvis kommer att stöta på svårigheter. Så, jag menar det är intressant hur fruktan, och ångest har en sådant kontroll över mig, och hur verkligt det känns när denna fruktan kommer upp; som om att jag verkligen måste springa ut och kämpa så hårt som möjligt, för att verkligen säkerställa mitt liv, och min direkta miljö.

Vem hade jag då varit utan rädsla? Hade jag tagit samma beslut utan rädsla? Hade jag sett på mitt liv på samma sätt utan rädsla? Hade jag brytt mig om samma saker utan rädsla? Hur mycket består mitt liv av rädsla, och inte av mig själv? Svaret är att utan rädsla skulle mitt liv se mycket annorlunda ut – och samma slags glöd hade inte existerat att försöka ”nå” någonstans i mitt liv, utan mitt fokus hade istället varit HÄR, och att vara effektiv i varje ögonblick, att ta del av varje ögonblick, att medverka tillfullo, helt, och hållet i och som varje ögonblick – här ser jag att mer arbete måste göras.

Visserligen befinner jag mig i detta system där man måste se över sin överlevnad, men detta behöver inte definiera mig, skapa mig, och styra mig, utan jag kan istället gå i detta system men inte vara av detta system. Vara HÄR men inte vara kontrollerad av vad som är här, utan istället vara min egen självskapade individ.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla, och ångest, och driva mig själv genom min dag med hjälp av rädsla, och ångest, där jag ser varje sak som jag gör, som en slags investering, som antingen kan hjälpa mig att överleva, eller försvåra min överlevnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att visserligen består detta system av tid, och pengar, men att jag inte måste ha en upplevelse i förhållande till dessa punkter, utan att jag istället kan röra mig själv med sunt förnuft, se vad som fungerar, och vad som inte fungerar, och skapa mig själv ett liv i denna värld inte utifrån en önskan om att överleva, utan som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som ångest, och rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till mina studier, konstant känna en press att prestera, och att bli bättre, att bli mer effektiv, att klara av mer, att bli starkare, och att göra bättre ifrån mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli helt besatt av och som rädsla, och ångest inför att inte kunna överleva, och klara mig själv i detta system, och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, utan att konstant vara misstänksam mot mig själv, att jag plötsligt, och utan förvarning ska ge upp, och helt enkelt sluta vara aktiv med mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv i mina studier utifrån en ångest, och en rädsla inför att misslyckas, inför att bli utskrattad, och utskämd, och bli förflyttad utanför system, till att tillhöra en del av världen som inte anses vara effektiv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv från en utgångspunkt av att vilja överleva, att vilja klara mig, att välja säkra min existens, och att vilja beskydda mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna utgångspunkt i mitt liv, så att jag istället för att leva för att klara mig, att jag lever för att leva – lever för att uttrycka mig själv, röra mig själv att skapa en lösning som är bäst för alla – och att jag därmed ger upp mitt begär att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överbelasta mig själv med rädsla, och ångest, och att tro att dessa upplevelser är något slags obligatoriskt krav för att jag ska kunna fungera i och som detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att faktum är att, så är inte fallet, utan vad som är verkligheten är att jag skapar mig själv, och att jag därmed även skapar mina upplevelser, skapar min syn på livet, skapar min syn på studier, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att skapa en sådan syn på livet, att allt som betyder någonting är pengar, och är hur mycket pengar jag kan tjäna, och hur väl jag kan placera mig själv i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera mig själv till att vara en karriärsökande – där jag vill uppnå någonting, nå någon slags framgång, vara någon slags speciell person, speciell människa, unik människa som har mycket pengar, som har en fördel gentemot andra, och som har ”gjort någonting av sig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt liv till att vara en konstant stress, där jag hela tiden springer mot något utsatt mål, och där jag försöker nå någon slags projicerad framtid, och där jag hela tiden tror att vad jag letar efter finns runt nästa hörn, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp, att sluta leta, att sluta söka, att sluta försöka bli någonting mer, och istället arbeta med vad som är här – och acceptera att det inte finns någonting mer att hitta, eller att uppnå än att vara med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant ångest, stress, och nervositet inför att jag inte kommer klara av att prestera i denna världen, och göra någonting bra av mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha sådana förhoppningar om mig själv, att jag ska bli, eller vara någonting mer, och att mitt liv ska innehålla, och utgöra någonting utöver det vanliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, med var jag är någonstans, utan hela tiden försöka ta mig till, och nå till nya höjder, försöka vara någonting mer än vad jag är här – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje andetag, att andas, och att förstå att allt är här i och som min kropp, och att den där drömmen som är ”därute” såsom hoppet om ”det perfekta livet” – det är en illusion och det existerar inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag i hela mitt liv har jagat efter någonting där ute, och försökt uppnå någonting för att på så vis stabilisera mig själv, men att jag aldrig någonting av det jag sökt efter, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå, att jag har inte hittat någonting som jag sökt efter, eftersom dessa saker rent faktiskt, rent fysiskt inte existerar, och inte är riktiga, substantiella saker, utan endast drömmar, upplevelser, hopp, och begär som existerar djupt i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag springer inombords, att när jag rör mig själv snabbare inom mig själv en ett andetag, i taget, då skapar jag alla dessa illusioner, och alla dessa idéer om vem jag är, och vem jag borde vara i förhållande till min verklighet, och detta skapar i sin tur konflikt inombords, där jag börjar springa, hetsa, och hasta för att hinna med så mycket som möjligt, för att kunna uppnå min idé som jag skapat av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tona ner, och låta mig själv släppa denna idén om vem jag ska bli, om vem jag ska vara, om hur jag ska bli, och om hur jag ska vara – och istället andas, och leva ett ögonblick i taget, och hantera mitt liv DIREKT här, och inte försöka leva det uppe i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är programmerad att vara en karriärsökande människa, som lever för att uppnå, som lever för att lyckas, som lever för att bli någonting mer, men på grund av detta förlorar sikten av livet självt, eftersom allt går att ut på att jag ska bli någonting i framtiden, att jag ska börja leva mitt liv någon gång där framme, när jag lyckats skapa det där livet jag tror mig själv behöva för att verkligen kunna ta del av varje andetag, och kunna medverka i denna världen – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och hållet släppa denna personlighet, och detta begär efter att skapa mitt liv såsom mina drömmar, och inre energier säger till mig att jag borde, och således åtar jag mig själv att istället motivera mig själv här i varje andetag, och att leva utan energi – leva utan försöka bli, och vara någonting mer – utan istället bara vara mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i min karriärskaraktär, där hela mitt fokus blir på vad jag ska uppnå, på vad jag ska bli, på hur jag ska uppleva mig själv, på vad jag ska göra i någon avlägsen framtiden, och att jag börjar stressa, och uppleva ångest för att inte uppnå denna avlägsna framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna karaktär inte stöttar mig i mitt liv, utan mer stjälper mig, och att jag förlorar mig själv, förlorar siktet på vad som är riktigt, vad som är fysiskt, och vad som är faktiskt, och att allt istället handlar om mitt sinne, och de drömmar, upplevelser, och energier som pågår därinne; således åtar jag mig själv att förändra denna punkt – att ge upp mitt hopp, begär, och önskan om en specifik framtid, och istället leva HÄR – utifrån utgångspunkten att ge ALLA en framtid värld att leva, och att göra detta mitt motto i livet – och att mina beslut utifrån detta, och inte utifrån ett hopp i mitt sinne, om att jag ska bli någonting, någon gång i framtiden

Enhanced by Zemanta

Dag 294: Höstdepressionen

Idag har den s.k. höstdepressionen gjort sig själv till känna genom att jag märkt att tankar börjat komma upp inom mig av följande natur: ”vad är det för mening egentligen? Vad leder allting? Det känns som om ingenting rör sig framåt!” – så denna typen av tankar indikerar klart och tydligt på att den emotionella upplevelse jag har är av naturen depression.

hastdepression_ljusterapiIntressant med depressionen är att den känns så riktig, jag menar när jag befinner mig i denna upplevelse, då är det som om att jag verkligen tror att det inte finns någon mening, betydelse, eller innebörd i någonting jag gör, och att det därför är helt, och fullständigt rättfärdigat för mig att ge upp, lägga mig ned, och helt enkelt sluta andas. Faktum är dock, att sett utifrån en praktisk synvinkel, där jag ser på min värld, och mig själv i förhållande till denna – då går det att se att jag visst har mening, innebörd, och att mitt liv så att säga, inte är någonting att kasta iväg.

För det första har jag mening och innebörd för mig själv, jag menar, om jag inte assisterar, och stöttar mig själv, och driver på att gå min process – då kommer det inte att hända. Sedan utifrån rent praktiska termer så har jag ett praktiskt meningsfullt liv eftersom jag faktiskt behövs vad det gäller många av de saker som pågår i mitt liv. Därför är denna upplevelse intressant, denna höstdepression, för det är som om att depression inte baseras på någon faktisk bevisbar händelse, utan endast på vad jag känner, på vad jag upplever, på vad har en känsla av – och sedan omvandlar jag denna känslan inom mig själv, projicerar den på min omvärld, och tror att den har någonting att göra med min omvärld, och med mitt praktiska liv, när sanningen är den att den inte har någonting alls att göra med min omvärld, och mitt praktiska liv – upplevelsen har kommit upp inom mig, och den är därför mitt ansvar, och beror på mig, och inte på grund av att någonting annat i min värld inte tillfredsställer mig som jag önskar.

Så depression, det är en deep-recession – alltså när plötsligt känner att man inte får tillgång till lika mycket energi, till lika mycket ”livfullhet” till lika mycket ”glädje” – då kommer depressionen smygande, och ställer frågan – är inte någonting fel med ditt liv? Varför är du så olycklig, borde du inte göra någonting annat med ditt liv som du kan vara stolt över?

Så, på så vis är detta en mycket intressant reaktion, som jag kommer arbeta mer med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en höstdepression, och en slags inre nedgång, när jag märker det börjar bli mörkt ute, när jag märker det börjar bli kallt ute, och att solen inte skiner lika mycket, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja medverka i och som tankar att ”någonting är fel” – att ”livet är meningslöst” – att ”det inte finns någon praktiskt anledning, eller något syfte att fortsätta existera” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse, och förstå hur depression i sig självt är en illusion, och inte existerar annat än i mitt sinne, och att min fysiska praktiska verklighet här är densamma, oavsett om det mörkt, eller ljust ute

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när energin av en depression uppstår inom mig, att då genast följa denna upplevelse, och att tro att bara för att jag upplever, och känner mig själv deprimerad, så måste detta vara en sann, korrekt, och verklig situation som jag befinner mig själv inom, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver lita på, eller underhålla denna upplevelsen, och att jag kan gå genom mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, göra vad som krävs, och att jag inte behöver emotioner för att fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som tankar av självdestruktivitet, där jag börjar tänka på hur jag känner och tycker att mitt liv saknar mening, att mitt liv saknar syfte, och att därför är någonting fel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på känslor av och som positivitet, och negativitet för att guida mig genom livet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utnyttja dessa upplevelser såsom vattenmärken, som jag tittar på, och därefter försöker klura ut huruvida mitt liv är bra, eller inte bra, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv ovillkorligt, att sluta använda upplevelser som min guide till verklighet, och istället lita på mig, på min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en energi för att jag ska röra mig själv, och att tro att jag måste känna mig ”laddad” – ”driven” – ”motiverad” – ”passionerad” och ”engagerad” för att jag ska kunna röra mig själv i detta livet, handla, ta beslut, och skapa någonting av och som mitt liv som är effektivt, och som gynnar vad som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en falsk bild av verkligheten, för praktiska fakta säger att jag behöver inte energi för att röra mig själv, utan att jag kan ta ett beslut HÄR att röra mig själv, och sedan helt enkelt röra mig själv utan att göra någonting mer av det än att jag rör mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakta låta mig själv dras ner i en slags melankoli, där jag genom att medverka i och som tankar av en negativ färgning, där jag försöker finna, och hitta saker och ting med min omvärld som är negativa, och hitta saker med mitt liv som ”inte stämmer” skapar en depression inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådan som en ”naturlig” depression – eftersom allting jag upplever skapar jag inom mig själv genom att konsekvents tänka på denna saken, tänka på ett visst sätt, att använda vissa typer av ord inom mig själv, och att se på saker och ting på ett visst sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att sinnet konstant försöker hitta någon form av konflikt, någon form av negativitet, någonting i min värld som jag kan reagera gentemot, och skapa en upplevelse utav, för att på så vis kunna generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli sinnets slav, där jag rör mig själv för att skapa energi till sinnet, där jag blir endast en slags motor för att göra det som sinnet vill göra, vilket är att generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta detta levnadssätt, att konstant söka efter upplevelser, att konstant söka efter nästa kick, nästa energi, nästa sak att uppleva, istället för att leva i och som stabilitet, här i och som varje andetag – och att därmed inte skapa en upplevelse av livet, utan att jag istället stabiliserar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att depression, apati, och att känna mig motiverad, att detta inte är några slags riktiga upplevelser, vars existens inte kan ifrågasättas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta just denna negativa trenden som uppstått inom mig själv, och att häri se att denna trend uppstått utan min dirigerande vilja, utan att det bara dykt upp inom mig en dag, och att jag sedan bara accepterade vad som dök upp inom mig utan att ifrågasätta, och utan att fråga mig själv; men är denna upplevelsen som dyker upp inom mig själv verkligen bäst för mig? Behöver jag denna upplevelse? Vad är konsekvensen av att jag håller kvar vid denna upplevelsen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min depression genom att tänka att det är så grått, det är så kallt, och det är så ruggigt ute, och p.g.a. detta så måste jag helt enkelt känna mig själv deprimerad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hösten till en emotionell upplevelse, när faktum är att hösten är en praktisk punkt som inte har någonting att göra med depression, eller missnöjdsamhet – jag menar hösten är en praktisk aktivitet som sker för att temperaturen sjunker, och har ingenting att göra med att jag känner mig själv deppad; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv vandra genom denna tidpunkt såsom hösten, utan att skapa en emotionell reaktion gentemot hösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag har den där tanken att ”ingenting betyder någonting” och att ”allt saknar meningar” att detta inte är ”jag” som talar inom mig själv, utan att vad som händer är att vissa slags automatiserade program dyker upp inom mig själv, och att därmed är mitt ansvar att stoppa, dirigera, och inte längre tillåta, och acceptera att låta dessa program skapa min vardag, och skapa min dagliga upplevelse av mig själv, och min existens, och mitt leverne här på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att på alla sätt och vis utmana energi i mitt liv, på så sätt att jag ifrågasätter energi, och att jag inte längre låter mig själv bara följa efter energi för att det ”känns bra” och för att jag då ”känner mig levande” – utan att jag istället tränar mig själv på att vara här direkt i och som min fysiska verklighet med min kropp, och att direkt kommunicera, och uppleva, och vara här med min kropp, för att således se, inse, och förstå att då jag lever praktiskt här finns det ingen depression att hitta

Självåtaganden

När jag märker att jag medverkar i och som, och går in i tankar, och en upplevelse av depression, där jag tänker att ”allt är meningslöst” – ”det finns inget syfte med mitt liv” – ”vad är det som är fel?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fel förutom det faktum att jag låter dessa tankar, och upplevelser gro inom mig själv, och att jag gör detta genom att ge dem uppmärksamhet, genom att nära dem, genom att skämma bort, och börja beakta mitt liv utifrån de tankar, och upplevelser som kommer upp; således åtar jag mig själv att andas – ta mig själv tillbaka hit – och att leva HÄR utan energi – och gå mitt liv, mina ansvar, och mina åtaganden, inte för att det känns bra, utan för att det är sunt förnuft, och att det är vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

Dag 293: Anspänning

urlEn reaktion som ofta kommer upp inom mig är en slags fysisk spänning, och denna punkt kommer upp i situationer där jag kommunicerar med andra människor. Jag märker att reaktionen grundar sig i att jag är rädd för att den andra människan i sina ord på ett subtilt, och underliggande kritiserar mig, och så kommer reaktionen upp – och det är som om att jag genom att spänna mig försöker skydda mig själv mot en eventuell attack. Som om att jag befarar det värsta, och därför vidtar jag förebyggande åtgärder genom att spänna mig själv, och stöttar upp mig själv för att kunna hantera ett angrepp.

Detta sker helt automatiskt, och utan att jag medvetet gör ett val att skydda mig själv från någon slags attack, och vad som är fascinerande är att jag gör detta trots att det i en annan människas ord inte finns någonting som antyder på att de har någonting att kritisera i förhållande till mig.

Denna punkt utgör ett problem för mig eftersom jag inte ovillkorligt tillåter mig själv att utrycka mig själv, och stå stabil i och som varje ögonblick, utan istället är min fokus på rädsla, och ångest, och på att försöka beskydda mig själv. Detta vill jag ändra så att jag kan kommunicera med andra människor utan att på något sätt spänna mig själv, eller försöka förebygga en eventuell attack, så att jag kan stå här i varje ögonblick, och hantera varje ögonblick, utan en reaktion, och utan förväntningar på att någon slags oväntad attack ska ske i ett ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att när jag kommunicerar med andra människor, att omedvetet, och utan att göra ett medvetet, spänna mig själv, och gå in i fruktan, och ångest inför att jag kommer att bli kritiserad, och att jag kommer bli utsatt inför en eventuell attack, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva, och gå in i och som varje ögonblick ovillkorligt, utan rädsla, och utan hämningar, där jag inte försöker hålla kvar vid, och säkerställa någon slags illusorisk stabilitet, genom att tolka, och leva ögonblicket i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara paranoid, genom att tro att alla människor i min värld konstant är ute efter mig, och att de i sina ord antyder att någonting jag gör är fel, eller dåligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och bygga upp mig själv inom och som en energi av rädsla, och ångest i syfte att försöka avvärja en imaginär attack från en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att leva här, och att uttrycka mig själv utan att tolka varje ögonblick utifrån rädsla, och utan att låta mitt uttryck vara baserat, och begränsat i och som en upplevelse av anspänning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli paranoid, genom att tro att alla människor i min verklighet är ute efter mig, och kommer, om jag inte beskyddar mig själv, och ser till att jag är beredd, att attackera mig, att skada mig, och att göra mig illa, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att slappna av i och som min kropp, och låta mig själv möta varje ögonblick, varje andetag – här – och inte låta mig själv vara i mitt sinne där jag ser saker utifrån ett perspektiv som är influerat av en upplevelse som inte har någonting att göra med vad som är här i min verklighet på riktigt, faktiskt och direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera, och automatisera mitt leverne, på sådant sätt att jag i kommunikation med människor befinner mig i en konstant upplevelse av att försöka beskydda mig själv, och undvika att bli attackerad, och kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta system som jag skapat inom mig själv inte är baserat på faktiska, och verkliga insikter om vad som pågår i min verklighet, och min omgivning, utan är endast baserat på en illusorisk tolkning av vad som är här, som jag gör genom mina minnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en annan människas ord inte kan skada mig, attackera mig, eller påverka mig, och att det därför är ett irrationellt beteende att spänna mig, och att hela tiden försöka vara medveten om vad slags saker som kan hända i min omvärld, som kan tänkas vara en personlig attack gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna idé om att jag måste beskydda mig, och att jag kan beskydda mig, och att det finns någonting att beskydda mig själv ifrån i fråga om människors ord, att den är verklighetsfrämmande, eftersom den inte är baserad på verkliga insikter, utan endast en upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper om jag spänner mig själv, och jag existerar i och som en anspändhet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går in i denna anspänning är det ingenting som faktiskt stödjer mig att bli mer effektiv, och att hantera ögonblick på ett bättre sätt, utan allt som händer är att jag helt enkelt förtrycker mig själv, går in i mitt sinne, och missar ögonblicket här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan beskydda mig själv med rädsla, och att jag kan undvika att bli skadad genom att spänna mig själv, och hålla kvar vid en paranoid inställning gentemot andra människor där jag konstant är på min vakt att de ska göra någonting, eller säga någonting gentemot mig som jag kommer lida av, eller som jag kommer bli sårad när jag hör – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta leva i fruktan, och sluta rättfärdiga min fruktan såsom att vara rationell, eller behövlig, och tro att jag behöver denna ångest för att kunna leva ett normalt liv, istället för att se, inse och förstå att – nej – jag behöver ingen fruktan, jag behöver ingen ångest, jag behöver inte denna anspänning, utan jag kan leva här med, och som mig själv i varje andetag utan att vara av och som sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan släppa taget om min tendens att spänna mig själv, och hålla mig själv fast inom mig själv i en slags inre petrifikation, i tron att denna upplevelsen är en del av mig, och att den inte är någonting som jag kan arbeta med, att den inte är någonting som jag kan ta bort, och att den inte är någonting som jag kan hantera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta endast är en ursäkt för mig att inte driva mig själv igenom mitt sinne, och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och leva HÄR – uttrycka mig själv HÄR – och vara stabil utan rädsla, utan ångest, och utan ett inre mindervärdeskomplex där jag tror jag måste konstant beskydda mig själv för att inte bli skadad och tillintetgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna rädslan som jag bär på endast kan existera, och ha kontroll över mig därför att jag tillåter, och accepterar denna rädslan att existera inom mig, och ha kontroll inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att dirigera denna rädslan, och styra denna rädslan på så sätt att jag inte längre tillåter denna punkten att ha kontroll över mig på något sätt överhuvudtaget – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga rädslors existens inom mig, genom att tänka att de är en del av mig som människa, och att jag måste behålla dem inom mig såsom en del av min mänskliga natur – istället för att se, inse, och förstå att denna punkten av ”mänsklig natur” är ett påfund som uppkommit för att rättfärdiga beteenden som uppenbart inte är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och i detta sluta acceptera att rädsla är en del av mig, och är en del av mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, att vara paranoid, och ångestfylld inför varje ord som sägs, inför varje gest som görs, och konstant vara på helspänn att någonting som sägs, eller görs ska vara en attack gentemot mig, och ska vara menat på sådant sätt att det handlar om kritik gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och säga – NEJ: jag tillåter inte mig själv att vara en slav till rädsla, utan jag ska leva här i varje ögonblick fullständigt, och totalt – utan ångest – utan rädsla – och utan att vara en slav till mitt sinne – utan jag ska istället vara effektiv här, och kunna röra mig själv obehindrat och utan att bli besatt av energi som tar kontroll över mig och gör beslut till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta träna mig själv på att när denna anspänning dyker upp inom mig, att jag då slappnar av, och ovillkorligt låter mig själv höra vad det är en annan säger, ovillkorligt låter mig själv lyssna, och observera en annan människa utan att jag tar det personligt, och utan att jag låter mig själv skapa en upplevelse av situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på, och göra färdigheten perfekt – att hantera varje ögonblick HÄR utan rädsla utan istället se praktiska lösningar som är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag i en diskussion med en annan människa spänner mig, och håller mig fast inombords, som för att värja mig själv gentemot någon slags inbillad kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det i detta ögonblick är mitt ansvar att korrigera mig själv, att stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit – och andas, slappna av, och låta mig själv tillfullo ta del av diskussionen som är här; således åtar jag mig själv att andas, och vara HÄR med min kropp – med mina muskler, med mitt andetag, med mina fysiska praktiska rörelser, och att inte spänna mig, utan vara avslappnad här

När jag märker att jag går in i fysisk nervositet då jag samverkar, och medverkar med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att här i detta ögonblick är en möjlighet för mig att förändra mig själv, och göra så att jag kan uppleva situationen som jag möter annorlunda, således åtar jag mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och interagera i denna situation genom att slappna av min kropp, och vara receptiv, och omfamnande, och inte försöka skydda mig själv gentemot vad som är här

Enhanced by Zemanta

Dag 292: Det Ska Vara På Mitt Sätt..

I dagens blogg ska jag utforska en reaktion av att känna mig själv deprimerad, och apatisk när allt inte går min väg, som jag hoppats, eller som jag önskat.

Ett av de första problemen som jag kan se i min utgångspunkt, vad det gäller denna reaktion, är att jag har ett begär, jag har en förväntning, och jag har en viss idé i mitt huvud om jag vill att saker och ting ska gå till, och hur jag ska uppleva mig själv inom dessa. När mina idéer, och drömmar sedan inte realiseras i verkligheten blir jag deprimerad, och apatisk, och oftast brukar jag då hitta någon annan att anklaga för mitt misslyckande att återskapa mina drömmar, och hopp, i min verklighet.

ego-in-mirrorVad som är intressant här är att jag inte låter mig själv ifrågasätta mina drömmar, mina hopp, och begär, utan när dessa inte realiseras blir det istället verkligheten jag ifrågasätter; i princip så anser jag att det är någonting fel på min fysiska verklighet eftersom denna inte genast rättar sig efter hur jag gärna hade velat uppleva mig själv inom mig själv. Detta är naturligtvis ett problem, eftersom sanningen är den, att min fysiska verklighet inte automatiskt rättar sig efter vad jag hoppas ska hända, och om jag verkligen vill att någonting ska hända, så måste jag verkligen driva igenom en sådan punkt, genom att aktivt medverka, och inte gå in i mitt sinne, och tycka synd om mig själv.

Denna reaktion härstammar definitivt från McDonald’s mentaliteten; vilket betyder att jag vill ha någonting nu, genast, och på en gång, och om jag inte får denna sak nu, genast, och på en gång; ja då är det tydligen någonting som är fel, och därför har jag rätt att klaga, att skrika, och påpeka att jag inte får den service som jag förtjänar.

Så, jag kan se att jag måste lära mig själv att sluta ha förväntningar, och förhoppningar, och idéer, och ideal – alltså projektioner in i framtiden om hur jag vill känna mig själv, och hur jag vill uppleva verkligheten i framtiden, och det jag måste göra istället är att arbeta med vad som är HÄR, med vad som är min direkta verklighet, och inte vilja ha någonting annat än vad som är här, utan istället aktivt arbeta med att förändra, och dirigera vad som är här till en högre grad av effektivitet. Och det går bara att dirigera en punkt när jag är stabil, och tyst inombords, för om så inte är fallet, ja då är allt jag gör att jag reagerar, och börjar kasta runt en massa ord i hopp om att någon ska tycka synd om mig, och försöka erkänna, och förverkliga mina förhoppningar, och begär; det är verkligen inte ett ansvarsfullt sätt att hantera min omvärld på, och därför ska jag arbeta med denna punkt av att vara stabil, och gå med min värld, med situationer, istället för att separera mig själv från dem, och anklaga dem för att inte vara, eller bete sig såsom jag drömt om att de skulle göra i mitt sinne.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad, och känna mig besviken, och deprimerad, när min omvärld inte förändrar sig, och beter sig såsom jag hoppats, och såsom jag önskat, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att drömma om, fantisera om saker, och skapa projektioner i mitt sinne om hur jag vill att min värld ska vara, och sedan bara förvänta mig, och anta att min omvärld ska förändra sig i enlighet med mina fantasier, och projektioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad när jag uppfattar det som om att människor i min värld inte vill vara med och förverkliga min inre fantasiverklighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på allvar tro att min fantasiverklighet äger företräde framför denna fysiska verklighet, och att tro att när min fantasiverklighet inte förverkligas, att någonting då är fel, och att någonting i min fysiska verklighet är ansvarig för detta felet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besviken när min fysiska verklighet inte liknar, eller beter sig såsom mina fantasier, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens vara fantasibaserad, där jag tror att det viktiga i mitt liv, är att min fysiska verklighet så mycket som möjligt liknar de fantasier som dyker upp inuti mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag upplever, och känner det som om mina fantasier är bättre än min fysiska omgivning, och min fysiska verklighet, då måste det vara någonting fel på min fysiska verklighet, eftersom denna inte står sig jämt gentemot mina fantasier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera, och upphöja inre reaktioner såsom fantasier till skyarna, där jag tänker dessa upplevelser är ”vad livet handlar om” och att ett framgångsrikt liv består av att kunna göra verklighet av så många fantasier som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en reaktion av att känna mig otillfreds, och missnöjd så fort min fysiska verklighet inte motsvarar mina fantasier, mina projektioner, mina hopp, och mina begär, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera all min vakna tid i mitt sinne, där jag skapar dessa fantasier, dessa hopp, och dessa drömmar, istället för att jag lever här, och möter, dirigerar, och medverkar i och som det som är här framför mina ögon, vilket är mitt liv, och således ser, inser, och förstår jag, att om jag inte är här och dirigerar mitt liv i varje andetag, så kommer jag inte på ett effektivt sätt kunna skapa ett effektivt liv för mig själv, helt enkelt eftersom att jag inte är här – närvarande, effektiv, och direktiv i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av idén att mina fantasier är mer värda än verkligheten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att så fort jag har en fantasi som jag tycker om, så bör denna få företräde framför min direkta fysiska verklighet här, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur min fysiska verklighet inte fungerar på sådana illusoriska grunder såsom fantasier, utan att min fysiska verklighet är verklig, vilket betyder att endast faktiskt fysisk aktivitet får någon slags effekt, och följd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om mina hopp, drömmar, och begär, och istället möta min faktiska verklighet såsom den faktiskt är, i och som varje andetag, och därmed sluta med att jaga, och försöka uppnå en framtid, och en idé om ett framtida liv, som inte har någon relevans, och som inte har någon koppling till denna fysiska verklighet, och vad det faktiskt innebär att leva, att uttrycka mig själv, och att gå, och medverka med andra människor på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har en rätt, och att det är försvarbart att bli arg, frustrerad, missnöjd, och deprimerad när min fysiska verklighet inte ser ut såsom jag hoppas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det är helt absurt att jag anklagar min fysiska verklighet för att inte vara som jag önskar och vill, med tanke på att min fysiska verklighet inte ens är medveten om mina begär, och inte heller har fått någon som helst assistans, eller stöttning av mig i form av faktisk direktiv handling, utan att jag bara i mitt sinne skapat en idé, och sedan blir jag missnöjd, och arg om min verklighet inte motsvarar denna idé

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag blir tillräckligt frustrerad, tillräckligt arg, tillräckligt besviken, eller ledsen, ja då kommer tydligen min omgivning, och min fysiska verklighet att automatiskt förändra sig till att bli såsom jag vill ha den, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se skillnad på vad är verklighet, och vad som är sinne, och att förstå att det är litterärt talat fullständigt meningslöst att på något sätt förvänta mig själv, att om jag medverkar i sinnet så kommer detta ha gynnsamma effekter i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt sinne är en maskin som endast har som funktion att försätta mig i ett tillstånd av reaktion, där jag är oförmögen att praktiskt agera, medverka, och leva i denna världen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit, till min fysiska kropp, och leva, medverka, och interagera praktiskt här i och som varje andetag, och inte längre leva i en illusion i mitt sinne, där jag tror att mina reaktioner har någon slags faktisk betydelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det i grund, och botten är fullständigt meningslöst att spendera tid i mitt sinne, meningslöst eftersom mina reaktioner inte har någon betydelse, eller någon mening för mitt praktiska leverne, och min praktiska medverkar i och som denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå mitt liv praktiskt, fysiskt, här, i varje andetag, där jag lever, dirigerar, och hanterar min verklighet såsom den är, och där jag inte hoppas, önskar mig, eller fantiserar om en annan verklighet än den som är här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det som är av faktiskt betydelse är min medverkar här i denna faktiska fysiska verklighet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min fysiska verklighet, genom att tro att vad som pågår i mitt sinne är viktigare än, och bör ha företräde framför vad som pågår i denna faktiska verklighet mitt framför mina ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera sinnet, glorifiera reaktioner, tankar, känslor, och upplevelser, och se dessa såsom avgörande moment i livet, och se dessa såsom att vara det som verkligen spelar roll, och som jag verkligen bör uppmärksamma, och hänge mig själv till, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag kan inte basera mitt liv på dessa reaktioner för de har ingen substans, och ingen praktiskt verklighetsanknytning

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva HÄR, och att sluta att tro att mina reaktioner, och upplevelser, fantasier, och drömmar är viktigare, och bör ha företräde framför min faktiska verklighet, och i detta åtar jag mig själv att sluta att leva för att försöka tillfredsställa dessa, och bli arg, frustrerad, irriterad, och deprimerad, när mina drömmar, fantasier, och projektioner inte sammanfaller med min fysiska verklighet.

Således åtar jag mig själv att arbeta med vad som är här direkt här i och som i min fysiska, faktiska verklighet, och inte bli besatt med vad jag önskar, och skulle vilja vara här; utan att jag arbetar, och hänger mig själv till att gå i enhet och jämlikhet med vad som är på riktigt, och vad som jag praktiskt kan etablera för mig själv i och som varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta

Dag 291: Kontrollbehov

I dagens blogg ska jag behandla ett par reaktioner som kommit upp inom mig under dagens gång. Det rör sig om reaktioner, som kommer upp som en slags spänning i min kropp, och kontexten är att jag upplever det som om att någon inte håller vad de lovat, inte gör som de sagt; och det är speciellt i situationer när jag ser det som om att jag har en överenskommelse med en annan person om att uppnå någonting visst.

Så, när jag tycker att den andra personen inte gör vad de ska, så mycket som de ska, eller såsom jag tycker att de borde göra en viss sak, då går jag in i en reaktion, och vill helst gå och säga till dem att genast göra som jag vill att de ska göra, och inte agera, eller leva på något annat sätt. I grund och botten ser jag att de jag upplever är en slags rädsla, och ångest inför att bli sviken, och inför att möta en händelse, eller situation som jag inte kan kontrollera, eller styra.

Fram tills nu har min tendens varit att anklaga den andra människan för min upplevelse, istället för att jag tar ansvar och ser vad denna upplevelse visar mig om mig själv. Därför kommer jag i denna blogg att genom självförlåtelse, och självåtaganden gå djupare in i denna punkt och se vad det är den visar mig om mig själv som jag ännu inte velat erkänna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som en mild irritation, och frustration, och samtidigt en rädsla, och en ångest, när jag upplever, och känner det som om att en annan inte håller vad de lovar, eller gör det som jag anser är bäst för dem, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja kontrollera, och styra en annan människa, och få en annan att göra såsom jag vill göra, och agera, och leva såsom jag vill att de ska leva, så att jag ska kunna känna mig själv lugn, och bekväm inombords, och kunna tänka att mitt liv är på väg i en riktning som är effektiv, och gynnsam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett begär, och ett behov inom mig själv att kunna kontrollera människor i min omvärld, och få människor att göra, såsom jag vill att de ska göra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i och som en fruktan, en ångest, och känsla av hopplöshet, när jag upplever det som om att jag inte har full kontroll av människor i min omvärld, och jag känner det som om att jag inte riktigt vet hur jag ska leva, om jag inte har kontroll över andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, nervös, och instabil inombords, när jag ser det som om att jag inte kan kontrollera människor i min omvärld, och få dem att leva, och uttrycka sig själva såsom jag önskar att de ska leva, och uttrycka sig själva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drabbas av hybris, av ett begär att erhålla full kontroll över min värld – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, nervös, och obekväm när jag ser det som om att jag inte har full kontroll i min värld, full kontroll över riktningen på min framtid, och full kontroll över det jag vill, och önskar ska hända i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka stoppa min rädsla, och min ångest inför att saker och ting inte kommer spela ut sig i min värld som jag hoppas, genom att använda kontroll, och genom att försöka bemäktiga mig själv de punkter i min värld som jag är osäker på, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället arbeta med den ursprungliga rädsla, och se vad det är jag fruktar, varför jag upplever mig själv så obekväm, och instabil när jag inte ser det som om att jag har tillräcklig kontroll över min värld, och i detta förlåta denna rädslan, släppa taget om denna rädslan, och föra mig själv tillbaka hit till min kropp – och istället för att försöka kontrollera min värld i rädsla, istället dirigera, och styra min värld i och som sunt förnuft, i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp – där jag inte blir besatt av en upplevelse, utan jag istället står här, och gör vad som krävs, i och som varje andetag i stabilitet, och tystnad, här med och som mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en personlighet av att vilja att allting i min värld ska vara precis som jag vill ha det, och att allting ska fungera såsom jag har tänkt ut det i mitt sinne, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som en karaktär, där jag försöker kontrollera, och styra allt i min värld till att vara precis såsom jag vill ha det, utan att jag beaktar andra människor, utan att jag beaktar konsekvenserna av mina handlingar, och utan att jag beaktar vad som är här i min fysiska värld, som är min riktiga värld, en värld som inte består av mina tankar, fantasier, och hopp, utan som är en riktig fysisk värld, som jag inte kan styra, och ställa precis som jag vill ha den, utan jag måste ta i beaktande, och visa omtanke gentemot vad som är här i min fysiska omvärld, och leva i jämlikhet med detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina rädslor, och rättfärdiga mitt begär av att vilja ha kontroll, och vilja styra, och ställa, och ha saker precis som jag ser dem i mitt sinne, genom att tänka att ”det är rätt” och att ”det är så det borde vara” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta i beaktande vad som är här, och låta mig själv leva i enhet och jämlikhet med mina fysiska verklighet som är här, och stå stabil, och assistera, och stötta de punkter i min fysiska verklighet som jag ser behöver uppmärksamhet, utifrån en utgångspunkt av att vara ovillkorlig här

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som en upplevelse av att vilja kontrollera, och styra min värld, för jag upplever rädsla, och ångest inför att allt inte kommer att bli såsom jag inbillat mig själv att det ska bli i mitt sinne – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är i en besatthet, där jag inte ser sunt förnuft, utan endast ser mitt egenintresse, och endast ser det jag vill, det jag önskar, och det jag begär, och mina rädslor; således stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte låta mig själv agera, och leva i denna besatthet eftersom jag skadar min omgivning, och skadar mig själv; således åtar jag mig själv att släppa mina kontrollbegär och istället leva och uttrycka mig själv i varje andetag, utan att söka efter, eller försöka få min värld att efterlikna de idéer och tankar som dyker upp i mitt sinne angående hur min värld tydligen ”borde” se ut

Enhanced by Zemanta

Dag 290: Mindervärdeskomplex och Gruppdynamik

Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.

Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?

Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.

Varför tycker jag det kan man fråga sig?

relationshipEn sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.

Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.

Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.

Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam

När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det

När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan

Enhanced by Zemanta

Dag 289: Jag Vill Tillhöra

Igår såg jag på filmen ”10 things I hate about you” – vilket är en typisk ungdomsfilm som riktar in sig på den Amerikanska grundskolans kultur. Det som genomsyrar filmen är de olika slags hierarkiska mönster som de olika personerna rör sig inom. Vissa är så kallade populära, andra är så kallade opopulära, vissa andra är nördar, osv. Vad som är intressant är att alla definierar sig som någon slags personlighet, och sedan lever de ut denna personlighet i enlighet med det värde de tror att denna personlighet har.

belongingDet som sedan händer i filmen är att alla dessa olika personligheter försöker överleva, försöker göra sig hörda, och leva ut sina begär, och konstant är det friktion, och konflikt mellan de olika personligheterna. De populära gillar inte de impopulära. Nördarna gillar inte sportfånarna, osv. Vad jag har märkt är att denna mycket stereotypa bild av grundskolan faktiskt stämmer överens med verkligheten, inte bara under grundskolans år, utan även senare i livet. Beteendet som människor har att söka sig till grupper, och sedan definiera sig i enlighet med dessa grupper består ända fram till döden.

Själv har jag märkt att jag tar del i detta beteende att söka en tillhörighet, och en identitet hos andra, och att jag har en mycket intressant upplevelse inom mig som driver mig till att försöka nå någon slags position bland andra. Det är rädsla. Rädsla driver mig till att interagera, och söka gemenskap, för jag fruktar att vara utanför – så enkelt är det; jag fruktar att inte kunna definiera mig själv som någon ”som andra känner” – vem är jag om det bara är jag som är här? Spelar jag någon roll då överhuvudtaget?

När jag så att säga, lyckas att integrera mig själv i någon grupp, då upplever jag positiva känslor: tillhörighet, värme, kärlek, gemenskap – allt det där positiva som jag kopplat till att vara med, och tillhöra någon slags grupp. Men vad är detta för slags upplevelse egentligen? Det är intressant att fråga mig själv, hade jag ens haft en positiv upplevelse när jag befinner mig i en grupp, om jag inte hade haft en negativ upplevelse då jag inte fanns i en grupp? Jag menar – är inte dessa två upplevelser två saker av samma mynt – JO – nämligen ENERGI.

Därför är det intressant att vi människor går omkring i våra liv och strävar efter att få uppleva så mycket positiva saker som möjligt, och att vi inte ifrågasätter detta – vad är egentligen denna positiva upplevelse? Är det någonting jag försöker undvika genom att konstant söka, och tråna efter denna positiva upplevelse? Kan jag ens säga att jag tar egna självständiga beslut om jag hela tiden följer efter en positiv upplevelse?

Svaret är att: så länge vi följer en upplevelse så har vi ingen kontroll, ingen makt, ingen integritet, och ingen självdirektiv princip inom och som oss själva – vi är i grund och botten slavar till en förprogrammerad natur som vi inte skapat i och som i medvetenhet, utan som vi på sätt och vis tränats in igenom att vi tagit efter externa influenser utan att ifrågasätta hur det är vi lever – och om det är bäst för oss själva.

Eftersom jag inte under några omständigheter vill fortsätta att vara en slav, så kommer jag idag att arbeta med denna punkt, om att söka tillhörighet, och gemenskap, och sätta mig själv fri från rädslan att vara med mig själv, och att vara själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka positiva upplevelser av att känna mig tillhörande, av att känna att jag ingår i en gemenskap, och att jag är en del av en kultur som tycker om mig, och som ser mig som någonting värdefullt, och speciellt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att vara med mig själv, och tro att när jag är med mig själv, och inga människor befinner sig runt mig, att det är någonting fel på mig, och att jag genast borde söka mig till andra människor och vara social, i tron att detta är det rätta sättet att leva på, och att det bekräftar att jag är en ”normal” och ”vanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ångest inför att vara ensam, utstött, och utelämnad i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att möta det som är negativt i denna världen utan att känna mig själv positivt laddad av en upplevelse av tillhörighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att lösningen är inte att söka efter positiva upplevelser utanför mig själv, lösningen är inte att vara social med andra och känna, och uppleva en tillhörighet; nej lösningen är att korrigera mig själv, föra mig själv tillbaka till min kropp, och leva här i och som varje andetag, och inte låta mig själv vara, eller bli besatt av rädsla inför att stå i och som denna världen utan att känna att jag tillhör någon viss typ av grupp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att bygga upp, och utveckla, och expandera mig själv, och träna mig själv på att stå stabil i denna världen, självständig, och stå oavsett huruvida jag tillhör någon grupp, eller inte – att istället gå in i rädsla, och ångest, nervositet, inför att inte tillhöra någon grupp, och inför att inte vara en del av någon slags gemenskap; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse, och förstå att jag måste inte hålla kvar vid denna ångesten, och denna rädslan – utan att jag kan istället ta mig själv tillbaka hit, och leva på denna jorden, i min kropp, utan rädsla – utan istället vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att utveckla, och skapa ett ostabilt lynne – där jag i grund och botten tror om mig själv, att jag inte är god nog, eller tillräcklig nog, för att vara stabil, för att interagera i denna världen med andra i och som stabilitet, och för att gå i denna världen utan att känna ett behov att få bli bekräftad, och erkänd av andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta gå mitt liv, gå min process i och som stabilitet, och utan att försöka förtrycka rädslan genom att generera positiva upplevelser, utan istället förlåta, och korrigera mig själv så att jag inte längre lever utifrån en utgångspunkt av att vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på mig själv utifrån andras ögon, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att få bli bekräftad, och att få säkerställa att alla människor i min omvärld har en positiv syn på mig, och pratar om mig som om att jag är någonting positivt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå – att när jag konstant söker efter att få bli sedd som positiv av andra – då kompromissar jag mig själv, och jag slänger bort mig själv för att försöka tillfredsställa andra, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i enhet, och jämlikhet med och som min kropp, och gå mitt liv utan att bekymra mig för vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv pressad att imponera, och visa andra människor vad jag kan, och vad jag tycker, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara okänd, att frukta att vara en s.k. ”nobody” som ingen vet, och som ingen känner till, och som ingen bryr sig om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en rädsla för att om jag inte får andra att se mig, erkänna mig, och tycka om mig, så kommer jag vara försvarslös i denna världen, och det kommer inte finnas någonting jag kan göra för att skydda mig själv, och för att se till att oavsett vad som händer, så har jag någon jag kan gå till, och någon som kan ge mig beskydd, och säkerhet, och trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli influerad under min uppväxt av kulturen av att inordna mig själv i en hierarki där jag är en viss personlighet, och där jag har ett visst värde, och att jag därmed måste röra mig själv inom denna begränsning, och överleva inom denna begräsning – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas – och säga till mig själv såhär – LUGN! Jag behöver inte vara någon annan än mig själv för att kunna överleva, och röra mig själv effektivt i denna världen – visserligen kan jag ibland behöva ta på mig vissa roller i systemet för att tjäna pengar – men i sociala relationer finns absolut inget krav på att jag måste vara någon för att tillfredsställa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan vara säker, eller trygg med bara mig själv, utan att jag måste ha någon slags grupptillhörighet, någon slags kulturell tillhörighet, någonting jag kan tänka att ”detta är jag” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att detta är en begräsning, och att jag självklart inte behöver kunskap i mitt huvud, bilder i mitt huvud, och en mental känsla av att känna mig positiv för att vara trygg, och säker, med och som mig själv, eftersom trygghet, och säkerhet som mig själv är praktiska, faktiska ord som jag kan leva praktiskt här; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag upplever såsom att vara ”jätteviktigt” såsom att ha en social tillhörighet med andra – det är endast en mental upplevelse, och inte en faktiskt, riktig verklighet, och således inte någonting som jag måste lägga kraft, och energi på för att bevara – utan är någonting jag utan rädsla kan släppa taget om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv tillfullo, helt, och hållet släppa taget om alla försök att passa in i denna världen, och att förstå att jag inte behöver passa in i denna världen, eller försöka vara precis som alla andra är, vad är det för meningen med det egentligen? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt ansvar gentemot mig själv är att tillåta mig själv att vara mig själv, att uttrycka mig själv, att vara öppen, stabil, och trygg inom och som mig själv – och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att bli en slav till upplevelser som inte har något syfte, som inte har något praktiskt ändamål, utan som bara kommer upp inom mig och är inom mig, och stör mig, och gör så att jag inte effektivt kan medverka, uttrycka mig själv, och delta här i detta ögonblick med vad som är framför mig här nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att människor som är kända, och som verkar populära, som verkar ha många vänner, mycket aktiviteter som kallar på dem, att tro att dessa människor är bättre än jag, att de är lyckligare än jag, och att jag för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bli exakt som dem, måste skapa mig själv ett harem av människor som följer efter mig, och att jag måste lyckas bli en slags ikon för andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt sluta fundera på, oroa mig över, och tänka på hur andra människor upplever sig själva, och istället fokusera på mig själv här – fokusera på att uttrycka mig själv, fokusera på att undersöka mig själv, fokusera på att lära känna mig själv, fokusera på att förstå mig själv – jag menar detta är saker som jag helt glömmer bort, och ignorerar när min uppmärksamhet är på vad som händer ”där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att när min fokus, och min uppmärksamhet är på andra människor, och jag vill leva andra människors liv istället för mitt eget, då är jag inte HÄR i och som min kropp, då är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, att föra mig själv tillbaka hit – och åta mig själv att fokusera på mig och inte på vad andra gör, eller inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt fokus glida ifrån mig själv, och börja glida utåt gentemot andra, där jag börjar titta på andra, och fundera på hur andra upplever sig själva, på vad andra gör, och på vad andra tänker – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara HÄR med och som mig själv – att röra mig själv HÄR – att lära känna mig själv, och korrigera mig själv HÄR till att leva och uttrycka mig själv på sådant sätt att det inte existerar något slags punkt av oärlighet inom mig själv gentemot mig själv, utan att jag är fullständigt klar, och fullständigt stabil i och som varje andetag, och att jag vet vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tillåter mig själv att gå in i sinnet, och börja fundera, börja tänka, och börja uppleva – det är då jag missar vad som är verklighet, och vad som är av värde, och vad som är på riktigt – och jag börjar tro att det som försiggår i mitt huvud på något sätt är verkligt, och är det jag borde ge uppmärksamhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå, att detta är lögnen som jag drar för mig själv för att inte möta mig själv HÄR och gå med och som vad som är verkligt såsom denna fysiska verklighet HÄR; alltså åtar jag mig själv att gå HÄR med och som min kropp i denna fysiska verklighet och sluta ge uppmärksamhet till det som försiggår i mitt huvud

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fundera på att jag kanske inte är tillräckligt social, att jag inte har tillräckligt många kontakter, att jag inte har tillräckligt många människor som känner till mig, som vet vad jag heter, som tycker om mig, som tycker att jag är snäll och trevlig person att vara med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag håller på att gå in i en besatthet där jag vill vara någon för andra för jag känner mig rädd för att vara själv, rädd för att vara ensam; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här – andas – och att se att alla är ensamma här och inför döden står vi alla ensamma – således är denna upplevelsen av tillhörighet endast en energi och ingenting riktigt – således åtar jag mig själv acceptera, och omfamna min ensamhet och sluta försöka fly från denna punkten

När jag märker att min fokus börjar gå ut mot andra människor, och jag börjar tänka, och fundera, och undra över hur möjligtvis andra känner sig, huruvida andra möjligtvis har roligare liv än jag, trevligare liv än jag, och att jag därmed saknar någonting eftersom jag inte är lika pratsam, eller social, eller trevlig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta läge håller på att gå in i sinnet, och förlora mig själv till energi, och till idéer som inte har någon slags koppling till vad som är verklighet och till vad som är riktigt; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka – att andas – och att fokusera på mig själv, och mitt ansvar för och som mig själv att vara stabil, att vara HÄR – och disciplinera mig själv att vara HÄR i varje andetag och inte fundera på vad andra gör eller inte gör

Enhanced by Zemanta