Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.
Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?
Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.
Varför tycker jag det kan man fråga sig?
En sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.
Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.
Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.
Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.
Självförlåtelse
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka
Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam
Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är
Självåtaganden
Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam
När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det
När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan
Related articles
Vikingens Resa Mot Livet 