Dag 293: Anspänning

urlEn reaktion som ofta kommer upp inom mig är en slags fysisk spänning, och denna punkt kommer upp i situationer där jag kommunicerar med andra människor. Jag märker att reaktionen grundar sig i att jag är rädd för att den andra människan i sina ord på ett subtilt, och underliggande kritiserar mig, och så kommer reaktionen upp – och det är som om att jag genom att spänna mig försöker skydda mig själv mot en eventuell attack. Som om att jag befarar det värsta, och därför vidtar jag förebyggande åtgärder genom att spänna mig själv, och stöttar upp mig själv för att kunna hantera ett angrepp.

Detta sker helt automatiskt, och utan att jag medvetet gör ett val att skydda mig själv från någon slags attack, och vad som är fascinerande är att jag gör detta trots att det i en annan människas ord inte finns någonting som antyder på att de har någonting att kritisera i förhållande till mig.

Denna punkt utgör ett problem för mig eftersom jag inte ovillkorligt tillåter mig själv att utrycka mig själv, och stå stabil i och som varje ögonblick, utan istället är min fokus på rädsla, och ångest, och på att försöka beskydda mig själv. Detta vill jag ändra så att jag kan kommunicera med andra människor utan att på något sätt spänna mig själv, eller försöka förebygga en eventuell attack, så att jag kan stå här i varje ögonblick, och hantera varje ögonblick, utan en reaktion, och utan förväntningar på att någon slags oväntad attack ska ske i ett ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att när jag kommunicerar med andra människor, att omedvetet, och utan att göra ett medvetet, spänna mig själv, och gå in i fruktan, och ångest inför att jag kommer att bli kritiserad, och att jag kommer bli utsatt inför en eventuell attack, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva, och gå in i och som varje ögonblick ovillkorligt, utan rädsla, och utan hämningar, där jag inte försöker hålla kvar vid, och säkerställa någon slags illusorisk stabilitet, genom att tolka, och leva ögonblicket i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara paranoid, genom att tro att alla människor i min värld konstant är ute efter mig, och att de i sina ord antyder att någonting jag gör är fel, eller dåligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och bygga upp mig själv inom och som en energi av rädsla, och ångest i syfte att försöka avvärja en imaginär attack från en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att leva här, och att uttrycka mig själv utan att tolka varje ögonblick utifrån rädsla, och utan att låta mitt uttryck vara baserat, och begränsat i och som en upplevelse av anspänning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli paranoid, genom att tro att alla människor i min verklighet är ute efter mig, och kommer, om jag inte beskyddar mig själv, och ser till att jag är beredd, att attackera mig, att skada mig, och att göra mig illa, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att slappna av i och som min kropp, och låta mig själv möta varje ögonblick, varje andetag – här – och inte låta mig själv vara i mitt sinne där jag ser saker utifrån ett perspektiv som är influerat av en upplevelse som inte har någonting att göra med vad som är här i min verklighet på riktigt, faktiskt och direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera, och automatisera mitt leverne, på sådant sätt att jag i kommunikation med människor befinner mig i en konstant upplevelse av att försöka beskydda mig själv, och undvika att bli attackerad, och kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta system som jag skapat inom mig själv inte är baserat på faktiska, och verkliga insikter om vad som pågår i min verklighet, och min omgivning, utan är endast baserat på en illusorisk tolkning av vad som är här, som jag gör genom mina minnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en annan människas ord inte kan skada mig, attackera mig, eller påverka mig, och att det därför är ett irrationellt beteende att spänna mig, och att hela tiden försöka vara medveten om vad slags saker som kan hända i min omvärld, som kan tänkas vara en personlig attack gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna idé om att jag måste beskydda mig, och att jag kan beskydda mig, och att det finns någonting att beskydda mig själv ifrån i fråga om människors ord, att den är verklighetsfrämmande, eftersom den inte är baserad på verkliga insikter, utan endast en upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper om jag spänner mig själv, och jag existerar i och som en anspändhet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går in i denna anspänning är det ingenting som faktiskt stödjer mig att bli mer effektiv, och att hantera ögonblick på ett bättre sätt, utan allt som händer är att jag helt enkelt förtrycker mig själv, går in i mitt sinne, och missar ögonblicket här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan beskydda mig själv med rädsla, och att jag kan undvika att bli skadad genom att spänna mig själv, och hålla kvar vid en paranoid inställning gentemot andra människor där jag konstant är på min vakt att de ska göra någonting, eller säga någonting gentemot mig som jag kommer lida av, eller som jag kommer bli sårad när jag hör – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta leva i fruktan, och sluta rättfärdiga min fruktan såsom att vara rationell, eller behövlig, och tro att jag behöver denna ångest för att kunna leva ett normalt liv, istället för att se, inse och förstå att – nej – jag behöver ingen fruktan, jag behöver ingen ångest, jag behöver inte denna anspänning, utan jag kan leva här med, och som mig själv i varje andetag utan att vara av och som sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan släppa taget om min tendens att spänna mig själv, och hålla mig själv fast inom mig själv i en slags inre petrifikation, i tron att denna upplevelsen är en del av mig, och att den inte är någonting som jag kan arbeta med, att den inte är någonting som jag kan ta bort, och att den inte är någonting som jag kan hantera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta endast är en ursäkt för mig att inte driva mig själv igenom mitt sinne, och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och leva HÄR – uttrycka mig själv HÄR – och vara stabil utan rädsla, utan ångest, och utan ett inre mindervärdeskomplex där jag tror jag måste konstant beskydda mig själv för att inte bli skadad och tillintetgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna rädslan som jag bär på endast kan existera, och ha kontroll över mig därför att jag tillåter, och accepterar denna rädslan att existera inom mig, och ha kontroll inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att dirigera denna rädslan, och styra denna rädslan på så sätt att jag inte längre tillåter denna punkten att ha kontroll över mig på något sätt överhuvudtaget – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga rädslors existens inom mig, genom att tänka att de är en del av mig som människa, och att jag måste behålla dem inom mig såsom en del av min mänskliga natur – istället för att se, inse, och förstå att denna punkten av ”mänsklig natur” är ett påfund som uppkommit för att rättfärdiga beteenden som uppenbart inte är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och i detta sluta acceptera att rädsla är en del av mig, och är en del av mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, att vara paranoid, och ångestfylld inför varje ord som sägs, inför varje gest som görs, och konstant vara på helspänn att någonting som sägs, eller görs ska vara en attack gentemot mig, och ska vara menat på sådant sätt att det handlar om kritik gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och säga – NEJ: jag tillåter inte mig själv att vara en slav till rädsla, utan jag ska leva här i varje ögonblick fullständigt, och totalt – utan ångest – utan rädsla – och utan att vara en slav till mitt sinne – utan jag ska istället vara effektiv här, och kunna röra mig själv obehindrat och utan att bli besatt av energi som tar kontroll över mig och gör beslut till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta träna mig själv på att när denna anspänning dyker upp inom mig, att jag då slappnar av, och ovillkorligt låter mig själv höra vad det är en annan säger, ovillkorligt låter mig själv lyssna, och observera en annan människa utan att jag tar det personligt, och utan att jag låter mig själv skapa en upplevelse av situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på, och göra färdigheten perfekt – att hantera varje ögonblick HÄR utan rädsla utan istället se praktiska lösningar som är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag i en diskussion med en annan människa spänner mig, och håller mig fast inombords, som för att värja mig själv gentemot någon slags inbillad kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det i detta ögonblick är mitt ansvar att korrigera mig själv, att stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit – och andas, slappna av, och låta mig själv tillfullo ta del av diskussionen som är här; således åtar jag mig själv att andas, och vara HÄR med min kropp – med mina muskler, med mitt andetag, med mina fysiska praktiska rörelser, och att inte spänna mig, utan vara avslappnad här

När jag märker att jag går in i fysisk nervositet då jag samverkar, och medverkar med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att här i detta ögonblick är en möjlighet för mig att förändra mig själv, och göra så att jag kan uppleva situationen som jag möter annorlunda, således åtar jag mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och interagera i denna situation genom att slappna av min kropp, och vara receptiv, och omfamnande, och inte försöka skydda mig själv gentemot vad som är här

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s