Dag 294: Höstdepressionen

Idag har den s.k. höstdepressionen gjort sig själv till känna genom att jag märkt att tankar börjat komma upp inom mig av följande natur: ”vad är det för mening egentligen? Vad leder allting? Det känns som om ingenting rör sig framåt!” – så denna typen av tankar indikerar klart och tydligt på att den emotionella upplevelse jag har är av naturen depression.

hastdepression_ljusterapiIntressant med depressionen är att den känns så riktig, jag menar när jag befinner mig i denna upplevelse, då är det som om att jag verkligen tror att det inte finns någon mening, betydelse, eller innebörd i någonting jag gör, och att det därför är helt, och fullständigt rättfärdigat för mig att ge upp, lägga mig ned, och helt enkelt sluta andas. Faktum är dock, att sett utifrån en praktisk synvinkel, där jag ser på min värld, och mig själv i förhållande till denna – då går det att se att jag visst har mening, innebörd, och att mitt liv så att säga, inte är någonting att kasta iväg.

För det första har jag mening och innebörd för mig själv, jag menar, om jag inte assisterar, och stöttar mig själv, och driver på att gå min process – då kommer det inte att hända. Sedan utifrån rent praktiska termer så har jag ett praktiskt meningsfullt liv eftersom jag faktiskt behövs vad det gäller många av de saker som pågår i mitt liv. Därför är denna upplevelse intressant, denna höstdepression, för det är som om att depression inte baseras på någon faktisk bevisbar händelse, utan endast på vad jag känner, på vad jag upplever, på vad har en känsla av – och sedan omvandlar jag denna känslan inom mig själv, projicerar den på min omvärld, och tror att den har någonting att göra med min omvärld, och med mitt praktiska liv, när sanningen är den att den inte har någonting alls att göra med min omvärld, och mitt praktiska liv – upplevelsen har kommit upp inom mig, och den är därför mitt ansvar, och beror på mig, och inte på grund av att någonting annat i min värld inte tillfredsställer mig som jag önskar.

Så depression, det är en deep-recession – alltså när plötsligt känner att man inte får tillgång till lika mycket energi, till lika mycket ”livfullhet” till lika mycket ”glädje” – då kommer depressionen smygande, och ställer frågan – är inte någonting fel med ditt liv? Varför är du så olycklig, borde du inte göra någonting annat med ditt liv som du kan vara stolt över?

Så, på så vis är detta en mycket intressant reaktion, som jag kommer arbeta mer med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en höstdepression, och en slags inre nedgång, när jag märker det börjar bli mörkt ute, när jag märker det börjar bli kallt ute, och att solen inte skiner lika mycket, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja medverka i och som tankar att ”någonting är fel” – att ”livet är meningslöst” – att ”det inte finns någon praktiskt anledning, eller något syfte att fortsätta existera” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse, och förstå hur depression i sig självt är en illusion, och inte existerar annat än i mitt sinne, och att min fysiska praktiska verklighet här är densamma, oavsett om det mörkt, eller ljust ute

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när energin av en depression uppstår inom mig, att då genast följa denna upplevelse, och att tro att bara för att jag upplever, och känner mig själv deprimerad, så måste detta vara en sann, korrekt, och verklig situation som jag befinner mig själv inom, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver lita på, eller underhålla denna upplevelsen, och att jag kan gå genom mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, göra vad som krävs, och att jag inte behöver emotioner för att fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som tankar av självdestruktivitet, där jag börjar tänka på hur jag känner och tycker att mitt liv saknar mening, att mitt liv saknar syfte, och att därför är någonting fel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på känslor av och som positivitet, och negativitet för att guida mig genom livet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utnyttja dessa upplevelser såsom vattenmärken, som jag tittar på, och därefter försöker klura ut huruvida mitt liv är bra, eller inte bra, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv ovillkorligt, att sluta använda upplevelser som min guide till verklighet, och istället lita på mig, på min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en energi för att jag ska röra mig själv, och att tro att jag måste känna mig ”laddad” – ”driven” – ”motiverad” – ”passionerad” och ”engagerad” för att jag ska kunna röra mig själv i detta livet, handla, ta beslut, och skapa någonting av och som mitt liv som är effektivt, och som gynnar vad som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en falsk bild av verkligheten, för praktiska fakta säger att jag behöver inte energi för att röra mig själv, utan att jag kan ta ett beslut HÄR att röra mig själv, och sedan helt enkelt röra mig själv utan att göra någonting mer av det än att jag rör mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakta låta mig själv dras ner i en slags melankoli, där jag genom att medverka i och som tankar av en negativ färgning, där jag försöker finna, och hitta saker och ting med min omvärld som är negativa, och hitta saker med mitt liv som ”inte stämmer” skapar en depression inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådan som en ”naturlig” depression – eftersom allting jag upplever skapar jag inom mig själv genom att konsekvents tänka på denna saken, tänka på ett visst sätt, att använda vissa typer av ord inom mig själv, och att se på saker och ting på ett visst sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att sinnet konstant försöker hitta någon form av konflikt, någon form av negativitet, någonting i min värld som jag kan reagera gentemot, och skapa en upplevelse utav, för att på så vis kunna generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli sinnets slav, där jag rör mig själv för att skapa energi till sinnet, där jag blir endast en slags motor för att göra det som sinnet vill göra, vilket är att generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta detta levnadssätt, att konstant söka efter upplevelser, att konstant söka efter nästa kick, nästa energi, nästa sak att uppleva, istället för att leva i och som stabilitet, här i och som varje andetag – och att därmed inte skapa en upplevelse av livet, utan att jag istället stabiliserar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att depression, apati, och att känna mig motiverad, att detta inte är några slags riktiga upplevelser, vars existens inte kan ifrågasättas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta just denna negativa trenden som uppstått inom mig själv, och att häri se att denna trend uppstått utan min dirigerande vilja, utan att det bara dykt upp inom mig en dag, och att jag sedan bara accepterade vad som dök upp inom mig utan att ifrågasätta, och utan att fråga mig själv; men är denna upplevelsen som dyker upp inom mig själv verkligen bäst för mig? Behöver jag denna upplevelse? Vad är konsekvensen av att jag håller kvar vid denna upplevelsen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min depression genom att tänka att det är så grått, det är så kallt, och det är så ruggigt ute, och p.g.a. detta så måste jag helt enkelt känna mig själv deprimerad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hösten till en emotionell upplevelse, när faktum är att hösten är en praktisk punkt som inte har någonting att göra med depression, eller missnöjdsamhet – jag menar hösten är en praktisk aktivitet som sker för att temperaturen sjunker, och har ingenting att göra med att jag känner mig själv deppad; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv vandra genom denna tidpunkt såsom hösten, utan att skapa en emotionell reaktion gentemot hösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag har den där tanken att ”ingenting betyder någonting” och att ”allt saknar meningar” att detta inte är ”jag” som talar inom mig själv, utan att vad som händer är att vissa slags automatiserade program dyker upp inom mig själv, och att därmed är mitt ansvar att stoppa, dirigera, och inte längre tillåta, och acceptera att låta dessa program skapa min vardag, och skapa min dagliga upplevelse av mig själv, och min existens, och mitt leverne här på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att på alla sätt och vis utmana energi i mitt liv, på så sätt att jag ifrågasätter energi, och att jag inte längre låter mig själv bara följa efter energi för att det ”känns bra” och för att jag då ”känner mig levande” – utan att jag istället tränar mig själv på att vara här direkt i och som min fysiska verklighet med min kropp, och att direkt kommunicera, och uppleva, och vara här med min kropp, för att således se, inse, och förstå att då jag lever praktiskt här finns det ingen depression att hitta

Självåtaganden

När jag märker att jag medverkar i och som, och går in i tankar, och en upplevelse av depression, där jag tänker att ”allt är meningslöst” – ”det finns inget syfte med mitt liv” – ”vad är det som är fel?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fel förutom det faktum att jag låter dessa tankar, och upplevelser gro inom mig själv, och att jag gör detta genom att ge dem uppmärksamhet, genom att nära dem, genom att skämma bort, och börja beakta mitt liv utifrån de tankar, och upplevelser som kommer upp; således åtar jag mig själv att andas – ta mig själv tillbaka hit – och att leva HÄR utan energi – och gå mitt liv, mina ansvar, och mina åtaganden, inte för att det känns bra, utan för att det är sunt förnuft, och att det är vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s