Monthly Archives: November 2013

Dag 301: Prestige

Att prestera – att vara prestigefull – i mitt liv har detta varit något som jag värderat högt. I stort sett i alla projekt och åtaganden som jag beslutat mig för att ta tag i och driva igenom har mitt mål varit att prestera, att bli bäst, att nå högst, att klara av det värsta, och att vara den där som gör det som ingen annan gjort tidigare.

foretag_personal_presteraDenna lust efter prestige och att nå någonstans som tydligen är ”bättre än här” har drivit mig igenom den universitetsutbildning jag för närvarande läser, och själv grundbulten till denna lust, själva bensinen som jag låtit använda mig av för att driva mig själv framåt i mitt liv, det är en tydlig ängslan och oro. När drömmar, fantasier, och planer kommer upp i mitt sinne, och jag i och med detta upplever den där lilla upphetsningen i min solarplexus, och börjar känna mig själv taggad och motiverad inför att röra mig själv och manifestera den där framtiden och drömmen som jag känner mig så upphetsad över – bakom allt detta ligger en oro och en ängslan – och det är just denna oro och ängslan som jag måste släppa taget om och låta försvinna ur mitt liv för alltid.

Det är intressant att titta tillbaka på mitt liv och se hur jag agerat och förhållit mig till skolan och till diverse projekt som jag beslutade mig att driva igenom på min fritid, och se hur jag genom att vara besatt av denna lust för prestige påverkat min egen upplevelse av mig själv. T.ex. kommer jag ihåg hur jag under en tid spelade ett dataspel när jag var mindre, och det dög inte för mig att jag bara gjorde det för att det var roligt, och för att jag uppskattade den där stunden där jag kunde sitta bara med mig själv, och låta mig själv gå upp i spelets historia och värld – nej – jag systematiserade mitt dataspelade och riktade in mig på att bli så bra som jag bara kunde bli. Jag gick t.ex. runt i timmar med min karaktär i spelvärld och dödade några speciella typer av monster eftersom de gav mig mer poäng än om jag istället hade utforskat och prövat att slåss mot andra och nya monster.

Precis samma sak gjorde jag när jag började spela gitarr. I början gjorde jag det för att det var roligt och jag spelade de låtar som jag tyckte om, men efter ett tag systematiserade jag processen – jag började spela endast vissa typer av skalor för att på så vis träna upp min hastighet med fingrarna, och plötsligt var allt det roliga i musiken som bortblåst och istället var det endast en kamp som utspelades där jag kämpade mot mig själv för att försöka nå någonstans, för att försöka bli någonting, för att försöka vara någonting.

Alltså – slutsatsen av allt detta är att denna lust för prestige inte stöttar mig i mitt dagliga liv, utan istället blir varje andetag endast som något slags hinder som står i vägen för min ultimata succé, min ultimate prestigefulla vinst i slutet på allting – så jag missar de riktiga och faktiska ögonblick som spelar ut sig själva framför mina ögon och har min fokus på något dimmigt och konturlöst mål i mitt sinne och tror bara för att jag har den här positiva känslan inom mig, att det där målet betyder någonting, att det har något värde, och att det är ett riktigt mål.

I denna blogg ska jag alltså arbeta med att släppa taget om lusten för prestige – så att jag kan gå i denna värld, ta beslut i denna värld, prata, leva, tjäna pengar, spela musik, spela dator, och allt annat – utan att jag låter mig själv bli besatt av en önskan att få bli bäst, att få prestera, och att få vinna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt och motivera mig själv med en lust för prestige, en lust att prestera, en lust att bli bäst och att lyckas, och att i jämförelse med andra få det ”bästa livet” – det ”framgångsrikaste livet” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort och försaka mig själv här såsom en fysisk individ och istället låta mig själv bli besatt av och försvinna i konturlösa och dimhöljda fantasier i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om önskan att prestera, att få visa mig själv oövervinnerlig, att få visa mig själv stark, att få visa mig själv överlägsen, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om detta begär, och denna önskan, i rädslan att om jag släpper taget om detta begär, så kommer mitt liv inte längre ha ett innehåll, det kommer inte längre ha någon substans, det kommer inte längre att finnas någon mening, eller något syfte för mig att existera, utan att jag kommer vara urblåst, urvattnad, och utan någon substans; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli besatt och helt förlorad i och som ett begär att få uppleva min verklighet i enlighet med de fantasier som spelar ut sig själv i mitt sinne istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – att vara tillfreds och i samklang med verkligheten som är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt utifrån en utgångspunkt av att prestera och att få bli erkänd som den bästa, den mesta, den största, och den absolut mest framgångsrika person som någonsin har skådats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv försvinna, och tillåta mig själv att glömma bort vem jag är, och tappa bort mig själv, eftersom jag inte längre låter mig själv göra saker för mig själv som jag tycker om utan något annat syfte, eller något annat bakomliggande ändamål, än att ge mig själv en stund och ett ögonblick där jag är med mig själv och helt enkelt låter mig själv njuta av ett ögonblick med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att få visa människor i min omvärld att jag är bäst, att jag kommer att ha ett framgångsrikt, ett överlägset, och ett fantastiskt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva endast för mig själv och min egen skull, att leva endast för att jag ska känna mig själv som om att jag har det bästa livet som jag kan få; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om varken mig själv eller någon annan i min värld, eftersom allt jag följer, och allt jag lyssnar på är en energi, och en upplevelse som stiger upp från mitt solarplexus – där jag känner och upplever en upphetsning inför att kunna vara den bästa och den främsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i och uppleva en konstant ångest inom mig själv inför att inte prestera, inför att inte klara av att i detta livet konkurrera och bli en av de där främsta människorna, som är utifrån sedda som de absolut bästa och högst ansedda; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på, och hålla denna ångesten inom mig själv om att jag måste bli någonting mer än vad den normala och vanliga människan är i tron att om jag inte presterar – då är jag värdelös, då saknar jag syfte, jag saknar substans, och jag saknar mening; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv glömma bort att det finns ingen sådant krav på mig att jag måste nå en viss position och ett visst erkännande i denna världen – jag menar – jag bestämmer vem jag är – jag definierar mig själv – och jag behöver inget arbete att säga till mig vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla inom mig själv en konstant oro inför att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att försäkra mig om att jag kommer prestera och bli den bästa, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig i mitt liv drivas av denna ångest, denna rädslan, denna konstanta oron inför att jag inte gör tillräckligt, inför att jag inte driver mig själv så mycket som behövs, och att jag därför kommer att misslyckas i mitt liv och inte försätta mig själv i en sådan position i framtiden där jag kan uppleva det som om jag presterat – som om jag klarade av de där svåra proven, jag gick igenom eld – och jag kom fram till mitt mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om den här konstanta oron och ångesten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av denna oron, och att se den som mitt varningssystem som säger till mig när jag måste prestera mer, när jag måste satsa mer, när jag måste driva mig själv hårdare, när jag måste se till att jag rör mig själv framåt med mer kraft; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min kropp, till denna fysiska verklighet – och att se, inse, och förstå att jag behöver inte rädsla för att ta beslut – jag behöver inte rädsla för att sätta upp ett praktiskt och effektivt mål – jag behöver inte rädsla för att planera min dag, planera min tid, och att se till att jag får gjort det som behövs göras – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att släppa denna oron och att därmed låta mig själv vara fri i detta livet att istället koncentrera mig själv att leva HÄR och skapa mitt liv i varje ögonblick HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att leva HÄR – att se vad som är HÄR – att dirigera mig själv i enlighet med vad som är HÄR – eftersom jag då kommer ta andra beslut än om jag dirigerat och rört mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte hålla kvar vid rädslan och att den hjälper mig inte ändå – rädsla är i sin natur inte praktisk – utan emotionell; alltså är det lönlöst att hålla kvar vid rädsla och allt denna gör är att influera mina beslut – influera mina dagliga levnadsåtgärder – och således göra mitt liv mer ineffektivt eftersom jag inte agerar i enlighet med och i samklang med vad som är här såsom min faktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, ångest, nervositet, och rädsla inför att inte prestera, inför att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv utan istället bli en helt vanlig och normal människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna längtan och lust inför att prestera är inte skapad av mig utan är någonting jag tagit på mig själv för att vinna erkännande och respekt av människor i min omvärld – men det är någonting jag kan ge till mig själv ovillkorligt; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och respekt från min omvärld och jag släpper således min rädsla inför att inte prestera; och jag åtar mig själv att istället leva prestigelöst i varje ögonblick – fullständigt närvarande här – att leva mitt liv men att inte vara besatt av mitt liv och speciellt inte av vad jag önskar och känner att mitt liv borde bli

När jag märker att jag går in i och som en slags energisk rush av lust för prestige – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rush är rent faktiskt rädsla som jag upplever positivt eftersom det är polariteten till rädslan – alltså när jag medverkar i denna upplevelse är jag inte HÄR och de beslut jag tar är inte mina egna – och är inte baserade på sunt förnuft – på vad som är bäst för alla – utan på vad jag känner och upplever; således åtar jag mig själv att andas – att komma tillbaka till min kropp här – och att röra mig själv utan denna rush – utan denna ångest – och att därmed låta mig själv se klart och tydligt vad som är här i mitt liv och vad som behövs göras

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 300: Drömma Sig Bort

dreamsVad innebär det egentligen att man låter sig själv drömma om framtiden, om en annan verklighet, om vad man vill göra, om vad man inte vill göra, om hur man skulle vilja leva, om hur man inte skulle vilja leva – i praktiken innebär det att man för en stund slutar leva och istället blir endast en följeslagare åt en viss slags mental filmsnutt som spelas ut inför ens inre öga.

Jag har lagt märke till hur jag har denna tendens att drömma mig själv bort, och för att ögonblick helt försvinna från verkligheten, och istället bege mig in i alternativ verklighet där jag kan skapa och uppleva allt möjligt – d.v.s. min drömverklighet.

Varför låter mig själv drömma mig bort?

Det känns ju så skönt! Det är så upphetsande och energifyllt att kunna titta på min framtid och tänka in mig själv i olika situationer, och tänka hur glad jag skulle vara, hur bekväm jag skulle känna mig, hur tillfreds jag skulle uppleva mig själv – men det stora problemet är att när jag drömmer mig själv bort så är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för min DIREKTA och ÖGONBLICKLIGA verklighet – istället är jag någon annanstans; vad som är intressant är också att när jag drömmer mig själv bort och realiserar mina drömmar i mitt huvud, då är jag inte aktivt levande här – och i aktiv rörelse att faktiskt och praktiskt skapa och realisera det jag vill uppnå i detta livet.

De specifika drömmar jag märker att jag ofta låter mig själv bli hypnotiserad av är drömmar om vilket slags jobb jag kommer ha i framtiden, vilken slags utbildning jag kommer ha, hur mycket jag kommer göra, eller hur lite jag kommer att göra – i grund och botten ser jag hur mina drömvärldar byggs av en energi och upplevelse av ambition och begäret efter framgång – och hur det är ett slags intensiv adrenalinkick jag upplever när jag drömmer mig själv bort. Jag upplever det som roligt och givande att drömma mig bort till dessa alternativa verkligheter – men den objektiva sanningen är att det precis motsatta är sant.

Vad är det då jag tror mig själv få i denna alternativa drömverklighet där jag har det perfekta jobbet, det perfekta huset, den perfekta familjen, den perfekta bilen, den perfekt lönen? Jo – jag känner det som om att jag i den där drömmer har en slags känsla av tillfredsställelse och stabilitet – som att jag äntligen kan andas ut eftersom ”jag klarade det” – ”jag lyckades” – ”jag fick allt det där jag skulle ha” – frågan är varför jag inte ger mig denna upplevelse av stabilitet HÄR, och lever den HÄR som mig själv i varje ögonblick? Så att jag inte längre behöver söka mig själv mot ”något bättre” utan att jag istället lever detta ”något bättre” här i varje ögonblick med och som mig själv.

Denna punkt ska jag arbeta med idag genom självförlåtelse och självåtaganden – jag ska ta mig själv igenom denna tendens att drömma om framtiden – och istället skapa min dröm som en verklighet här som mig själv – så att jag inte längre känner att jag måste söka mig själv mot något mer för att uppfylla mig själv utan att varje ögonblick, varje andetag är fullständigt, helt, och uppfyllt i sig självt – alltså sluta det livslånga sökandet efter ”det där extra” och istället ge det ovillkorligt till mig själv här i varje andetag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig bort till en alternativ verklighet där allt är perfekt, och där jag känner mig själv uppfylld, hel, och stabil, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att endast i mina drömmar kan jag vara uppfylld, kan jag vara hel, och kan jag vara stabil; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta min upplevelse av mig själv i mina drömmar och leva dessa HÄR såsom levande ord – där jag lever stabilitet som mig själv – där jag lever fullständighet och helhet – och däri jag således slutar att längta efter, och försöka ta mig någon annanstans – utan att jag istället låter mig själv leva i varje andetag tillfullo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig själv bort till en alternativ verklighet såsom en drömvärld där jag föreställer mig en framtid med ett hus, ett bra avlönat arbete, en familj, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla denna dröm till en känsla och upplevelse av fullständighet och av helhet, och stabilitet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i en längtan efter stabilitet, i ett begär efter stabilitet och fullständighet, istället för att jag låter mig själv leva detta här – och praktiskt stabilisera mig själv, praktiskt låta mig själv gå mina dagliga ansvar, och åtaganden, utan att längta efter, eller ha ett begär till någonting mer, någonting bättre, någonting skönare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta längta efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna alla min vakna timmar att springa efter någonting bättre, någonting mer, någonting skönare, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att vara HÄR och att praktiskt skapa mitt liv i varje andetag – där jag således inte vill ha eller söker efter mer för jag är redan tillfreds med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tillfreds med mig själv här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett begär efter att drömma och att få känna det som om att någonting mer väntar på mig i en avlägsen framtid; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta endast är ett sätt för mig att fly från mig själv, och hur jag genom att drömma mig själv bort, glömmer mig själv, glömmer att leva, glömmer att andas, glömmer att vara här med och som min kropp, glömmer att ta del av och medverka i och som mitt dagliga liv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna punkten på så vis att jag låter mig själv slappna av och arrangera mig själv i jämställdhet med och som min faktiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje andetag leva fullständighet, leva helhet, leva totalitet, leva som om det inte finns någon morgondag, utan att jag istället är fullständigt här, fullständigt i min egen kropp, och att jag tar varje andetag som om det är det enda andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min externa verklighet ska ändra på sig och ta sig an vissa former och uttryck innan jag tillåter och accepterar mig själv att leva fullständigt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att leva istället för att jag i varje ögonblick tar ett aktivt beslut att jag ska leva, jag ska vara HÄR, jag ska röra mig själv HÄR, jag ska medverka HÄR, och jag ska ta del av och fullständigt gå upp i och som min verklighet HÄR och inte längre låta mig själv vänta på att en önskan om hur jag vill att min värld ska se ut ska gå i uppfyllelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att mina drömmar ska gå i uppfyllelse innan jag låter mig själv leva och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en viss specifik slags verklighet, att den ska se ut på ett visst sätt, att jag ska ha vissa slags materiella objekt i den, att jag ska en viss slags vardag, innan jag kan tillåta och acceptera mig själv att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på min omgivning innan jag låter mig själv leva; således åtar jag mig själv att leva i varje andetag och i varje ögonblick tillfullo – och att sluta projicera mig själv in i framtiden – jag åtar mig själv att istället ta del av min verklighet här och sluta längta efter och önska mig någonting mer

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en västerländsk folksjukdom – att ständigt vilja ha någonting mer, någonting annat, någonting bättre, någonting skönare, någonting roligare, och att man ständigt hetsar och försöker krampaktigt springa mot denna bättre verklighet, och att man därför springer och hetsar igenom sitt liv utan att någonsin stanna upp och ta till sig av livet – av vad som är här; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta till mig av livet – att inte ta till mig av vad som är här – och låta mig själv leva här – och praktiskt applicera detta genom att sluta springa genom leva för att försöka nå någonting – utan istället aktivt leva och medverka i varje ögonblick här – för det är HÄR liv finns och inte i en mentalt påhittad framtid i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut att leva här, och att jag kommer möta en upplevelse av motstånd i fråga om att ändra min utgångspunkt från att drömma till att leva här, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv igenom detta motstånd, att ta mig själv igenom det, och att återföda mig själv här; således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur barn har förmågan att leva i stunden, i ögonblicket, och att vuxna har förlorat denna förmåga men att den inte är för alltid förlorad utan existerar latent inom oss alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att återigen leva som ett barn – och låta mig själv fullständigt ta del av och gå upp i och som det som stunden, det som ögonblick erbjuder här – således inte längre vara besatt av drömmar, besatt av hopp, besatt av mentala filmsnuttar som kommer upp i mitt sinne, utan att jag istället lever och medverkar HÄR – att jag låter mitt liv vara fullständigt HÄR och inte separerat och uppdelat i en mängd olika upplevelser, filmer, och idéer i mitt sinne.

Självåtaganden

När jag märker att jag drömmer om min framtid, om min utbildning, om mitt jobb, om mitt framtida hus, om barn, om någon slags framtid jag skulle vilja uppleva; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår, att den upplevelse av helhet, fullständighet, och tillfredsställelse som jag känner inom mig när jag spelar ut dessa drömmar inom mig, det är någonting som jag praktiskt kan leva, uttrycka, och röra mig själv som i varje andetag; således åtar jag mig själv att praktiskt leva HÄR – och att vara tillfreds med mig själv HÄR – att agera i mitt andetag och sluta drömma om och tänka på framtiden – jag åtar mig själv att arrangera mig själv i jämlikhet med det som är fysiskt och verkligt och faktiskt

När jag märker att jag vill fly in i mitt sinne och börja skapa en alternativ verklighet om hur jag skulle vilja känna, och uppleva mig själv någon gång där framme, långt där borta, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att detta är ett begränsande sätt att leva på – att vara besatt i mitt sinne av vad jag skulle vilja hända istället för aktivt och fullständigt leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick – således åtar jag mig själv att praktiskt ändra och dirigera mig själv till att bli en fullständig livsdeltagare – och leva tillfullo HÄR i och som min kropp – med min kropp – med och som mitt andetag och inte längre vara försvunnen uppe i mitt huvud

Enhanced by Zemanta

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 298: Göra Mig Själv Till

I vissa ögonblick när jag kommunicerar med människor märker jag hur jag fysiskt spänner mig själv och att denna anspänning är baserad på en rädsla. Denna punkt kommer jag att arbeta med idag.

Var kommer denna anspänning ifrån? Varför tror jag att jag måste spänna mig och varför har det blivit en så automatiserad del av vem jag är?

Jag kan se att denna anspänning kommer från en slags inre konstant nervositet att någon kommer rikta någon slags muntlig attack mot mig antingen indirekt eller direkt. Därför är det som om att denna anspänning är mitt försök att hela tiden vara på min vakt mot yttre fiender och attacker som kan tänkas ta mig med överraskning och stjälpa mig om jag inte konstant är vaksam, alert, och redo att bemöta det tydligen hemska som kan komma att hända mig.

parken2Jag kan se att denna punkt har sin grund i hur jag upplevde mig själv när jag växta upp och framförallt under min tid i grundskolan. Jag upplevde den delen av mitt liv som en konstant kamp för min egen överlevnad och att överallt omkring mig fanns fiender redo att kasta ett glåpord eller en retsam replik i min riktning. Speciellt under min senare högstadietid utvecklade jag en stark rädsla inför andra människor och jag började kontinuerligt känna mig själv underlägsen mina klasskamrater. Det hela har nog att göra med att jag vid denna tidpunkt flyttade och började en ny skola, och i denna nya miljö upplevde jag mig själv väldigt utsatt och ensam.

Det hände ett flertal gånger att jag blev slagen, eller retad, och det var någonting som i slutändan fick mig att känna mig slagen, och jag retirerade tillbaka inom mig själv för att inte behöva utstå mer attacker så att säga. Men det var inte någonting som hände på en gång, utan det hände kontinuerligt under en längre tid, och själva utgångspunkten för min inre reträtt var att jag trodde att jag var underlägsen andra människor i min omvärld, att jag var sämre än människor i min omvärld, och att jag behövde deras erkännande, deras acceptans, och deras gillande för att kunna vara en stabil och effektiv människa i denna världen.

Om jag tittar ännu längre tillbaka kan jag se hur denna underlägsenhet började ta sin form redan i lågstadiet, och hur jag då började ge människor olika värden utifrån hur populära och omtyckta jag trodde att de var, och att jag rangordnade mig själv i denna hierarki utifrån samma värden. Därför började jag även söka mig själv till vissa typer av grupper i min skola som jag trodde hade ett högt socialt värde och därför även skulle ge mig ett högt socialt värde. Men vad jag glömt i allt detta var mig själv, mitt förhållande med mig själv, min respekt för mig själv, min auktoritet, och min kärlek till mig själv.

Därför satte jag grunden för mitt senare liv i min tidiga barndom och det är dessa konsekvenser jag nu upplever såsom en fysisk anspänning. Det är som en fysisk integrerad idé att jag måste spänna mig själv, eller med andra ord, göra mig själv till, för att duga och vara någonting i andras ögon, istället för att jag helt enkelt tillåter mig själv att vara mig själv, och vara tillfreds med det faktum att jag är mig själv och inte behöver någonting mer än mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant anspänning när jag är bland andra människor, där jag konstant upplever det som om att jag måste vara alert, och vaksam, och se till att jag inte blir missbrukad, att se till att mitt liv inte förstörs, att se till att jag behåller min plats och inte gör mig själv liten eller mindervärdig i andras ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv acceptera mig själv, vara tillfreds med mig själv, och respektera mig själv, och därmed sluta att söka efter erkännande någonstans utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande hos människor i min omvärld, och att existera i en konstant anspänning inom mig själv att jag inte kommer att kunna upprätthålla att andra människor tycker om mig, och att andra människor upplever sig själva positiva i min omgivning, och att jag därmed kommer att förlora min position och vara värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min idé om vilken position jag har i förhållande till andra människor måste definiera mig, och hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån idé om social position och att jag i detta är underlägsen och mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som mindervärdig i förhållande till andra människor, att se mig själv som underlägsen, och mindre värd, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp, att stabilisera mig själv här, och att förändra min upplevelse av mig själv så att jag är jämlik med alla människor i min omvärld – så att jag således kan gå i min värld utan att uppleva mig själv i och som en konstant press av att känna mig själv mindre värd, och att jag måste ha andra människor för att bygga upp mig själv – för att bygga upp en positiv energi inom mig själv att tro att jag på grund av denna positiva energin är mer värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som underlägsen, och att tro att denna underlägsenheten är vem jag är, och att det är min sanna natur att uppleva mig själv som underlägsen, och att det inte är någonting jag kan göra åt – att det ända jag kan försöka göra är att få andra människor i min omvärld att se mig som mer positiv, som mer omtyckt, som mer populär, och att jag på så vis kan bygga upp något slags självförtroende inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag faktiskt inte behöver andra för att bygga upp mig, för att stabilisera mig, för att få mig att känna det som om att jag har ett värde – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och värdesätta, stabilisera, och respektera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka, tänka, eller känna i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt stå upp inom mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp och låta mig själv leva som en jämlik med andra människor, och låta mig själv uttrycka mig själv i och som stabilitet och självförtroende – varigenom jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara underlägsen, och mindervärdig; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om de minnena i min barndom där jag upplevde mig själv som retad, utsatt, och mobbad av människor i min omvärld, och ge mig själv möjligheten att börja om från början, att föda mig själv och att förändra mitt liv på så sätt att jag står stabil i varje ögonblick, och att mitt leverne inte är beroende, och inte är definierat i förhållande till vad jag tror och tänker att människor i min omvärld känner i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att underlägsenhet är min sanna natur, och att jag därmed måste uppleva mig själv rädd, nervös, och i en konstant anspänning runt människor i min omvärld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är inte ett absolut faktum – det är inte något som är oföränderligt utan jag kan styra mig själv, korrigera mig själv, och förändra mig själv, och låta mitt leverne vara avslappnat, vara lugnt, och vara stabilt oavsett vad andra människor i min omvärld kan tänkas tycka eller tro om mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om idén om mig själv som osäker, som svag, och som mindervärdig, och således låta mig själv födas på nytt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att leva på riktigt genom att inte längre vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min nuvarande upplevelse av mig själv är satt i sten och att den inte kan förändras, styras, och dirigeras, och att jag därför helt enkelt bara måste finna mig i min upplevelse av mig själv, och göra det bästa av det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så är inte fallet; faktum är att jag kan ta ett beslut om att förändra mig själv, och att låta mig själv fysiskt ändra mig själv på sådant sätt jag medvetet tränar mig själv på att vara avslappnad, på att vara bekväm i min kropp, på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att inte försöka fly undan det jag upplever, utan istället korrigera, och förändra mig själv i realtid på sådant sätt att jag inte längre låter mig själv leva och existera i en konstant anspänning, utan att jag istället stabiliserar mig själv här, och lever med självrespekt, och egenvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att lösningen på denna upplevelse inom mig själv av att jag mig mindervärdig, underlägsen, och sämre än andra i min värld, att det är att gå och hitta så många människor som möjligt som kan tycka om mig, och som kan se mig som en speciell, unik, och värdefull människa, så att jag således kan hitta och uppleva något slags värde utanför mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att om jag låter mig själv, så finns en riktig och verklig lösning här; vilket är att aktivt i varje ögonblick förändra mig själv till att inte längre vara besatt i och som en konstant anspänning, utan att jag istället använder min kropp, mitt andetag, och min närvaro här för att korrigera mig själv till att vara avslappnad, bekväm och tillfreds med och som mig själv här i varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som en upplevelse av anspänning och mindervärdighet i interaktion med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick aktivt kan förändra mig själv, dirigera mig själv till en lösning, där jag låter mig själv slappna av, och vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv; således åtar jag mig själv att andas och att känna min kropp – och att helt enkelt slappna av i min kropp och släppa taget om den anspänning jag upplever och sluta oroa mig själv för att jag kanske möjligtvis kommer att känna mig själv attackerad av människor i min omgivning

När jag märker att jag känner och upplever mig själv utsatt i förhållande till andra människor och att jag börjar dra mig själv tillbaka inom mig själv i rädslan att vara här ovillkorligt och fullständigt med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har här en möjlighet att korrigera och förändra mig själv på så vis att jag slappnar av, att jag möter mig själv och förändrar min upplevelse av mig själv i realtid – så att jag inte längre behöver känna mig själv utsatt – eftersom jag är här i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 297: Fulländad och Glad

positivityNär jag är bland människor, och speciellt vissa typer av människor, så brukar jag översköljas av en positiv känsla av gemenskap, och tillhörighet. Det är som om att jag i det ögonblicket inte kan låta bli att le eftersom denna känsla dyker upp inom mig, och tar över hela min kropp, och hela mitt väsen. Vad är då exakt denna känsla, vad består den av, var kommer den ifrån, och hur har den kommit att bli mer än mig genom att styra mig till att le, istället för att jag styr mig själv till att le?

Känslan är positiv, den är laddad med en pirrighet, en slags upphetsning, och okontrollerbar glädje över att kunna vara tillsammans med en annan, ha någon att ty mig själv till, prata med, och interagera med – det är vad denna känsla består av mer exakt. Det är intressant att denna punkt endast kommer upp med vissa specifika människor – d.v.s. sådana människor som jag tydligen ”tycker om” och har ”lätt att prata med” – alltså sådana människor som liknar mig, har en liknande syn på livet, och en liknande upplevelse av sig själva som jag.

Det är när jag pratar med dessa människor och tycker mig själv se deras innerlighet, och eget individuella sätt att uttrycka sig själva som jag fylls upp med denna känsla – problemet är dock att jag inte är direktiv över upplevelsen, jag har inte skapat den, utan den bara kommer upp inom mig utan jag tagit något beslut om att den ska komma upp. Denna punkt är alltså ett problem eftersom det rör sig om en automatiserad förprogrammering och inte om mig själv som lever här; jag menar – varför behöver jag ens en positiv energi inom mig själv för att ha roligt med andra, och uppskatta andra? Är det inte märkligt att jag bara kan uppleva denna positivitet med några specifika människor, varför inte gentemot alla? Är det inte att särbehandla, och separera, att uppleva mig själv olika med olika människor istället för att jag är stabil här en och samma med vem, och var jag än är.

Därför ska jag arbeta i denna blogg med att stabilisera denna känsla och se exakt vad det är som ligger bakom den. Varför är det som jag går in i denna upplevelse och tydligen inte kan förmå mig själv att leva, interagera, kommunicera, och lära känna människor utan en upplevelse?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till människor som liknar mig, som är lugna, som är intresserade av musik eller teknik, eller filosofi och psykologi, att då bli upphetsad och gå in i en positiv känsla, och upplevelse av att känna mig själv stöttad, och omgärdad av vänner, och kompisar, och känna mig själv positiv, beskyddad, och trygg inför denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera positivitet, och känslan av trygghet, säkerhet, och vardagligt till att vara tillsammans med andra människor – och känna, samt uppleva att det enda sättet för mig att vara trygg, säker, och bekväm med mig själv, och att leva ett förnöjsamt, samt roligt liv, det är att säkerställa att jag alltid har kontakt med människor, att jag alltid har kontakt med andra personer som liknar mig, så att jag därmed har mitt kontaktnätverk, och att jag kan känna mig själv trygg och säker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera människor i mitt liv, personer i mitt liv, till att känna och uppleva mig själv hel, komplett, och fulländad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig felaktig, som om det saknas någonting inom mig, som om någonting är fel inom mig, om jag inte konstant har kontakt med andra människor, och om jag inte konstant kan återuppväcka den där positiva upplevelsen av gemenskap, och gemensamhet med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att aktiva, och få uppleva den där känslan av gemenskaplighet, och närhet tillsammans med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mitt liv till att vara negativt, och positivt – där att vara med andra människor, och att kommunicera, interagera, och göra saker med andra människor är positivt, och där det är negativt att vara ensam, att vara med mig själv, och att göra någonting som kräver disciplin, som kräver koncentration, och fokus

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna känsla, och upplevelse av positivitet när jag är bland andra människor har en polaritet av negativitet inom mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i denna negativa polaritet såsom fruktan att vara ensam, fruktan inför att bli utstött, och bortstött av andra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att öva, och bli mer effektiv på att interagera med människor i varje andetag – vari jag således inte interagerar med andra utifrån en reaktion, utan jag är HÄR – stabil – och grundad i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag har en positiv reaktion till någonting i min värld så innebär detta per definition att jag skapar en negativ reaktion inom mig själv gentemot någonting i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv förfärdiga, och göra mig själv effektiv att interagera, kommunicera, och vara med andra människor HÄR – i och som varje andetag, där det således inte finns någon energi, någon upplevelse, utan att jag är stabil här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att upplevelsen av att känna mig själv otrygg, osäker, och nervös inför att bli ensam, och vara ensam i denna världen, är en direkt konsekvens av att jag upplever mig själv hel, fulländad, och total bland människor i min värld; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om, och förlåta denna positiva upplevelse, och energi, och således se, inse, och förstå att så länge en människa inte endast är en människa utan även representerar en energi inom mig, så kommer jag att skapa konsekvenser för mig själv, och jag kommer skapa upplevelser inom mig själv som inte är stöttande, och som inte assisterar mig att kvarstå, att kvarbli här i varje andetag – utan att dessa istället kommer vara baserade på energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att så länge jag tillåter och accepterar mig själv att behålla energier inom mig som jag använder för att relatera till andra människor sås kommer jag inte att kunna nå en effektiv stabilitet inom mig själv, eftersom jag hela tiden kommer att vackla mellan positivitet, och negativitet, mellan att vara uppåt, och att vara nedåt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv släppa taget om denna positiva energi av att känna mig hel, upphetsad, och komplett runt människor, och istället praktiskt definiera och leva dessa ord i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med människor, att då tänka att vad de säger låter roligt, och de låter oskyldigt, och lite dumt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aktivera en energi inom mig själv av positivitet, där jag bara känner det som om det är så underbart, och så skönt att vara med denna andra människan; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, kontrollad, och besatt av positiva upplevelser, och positiva energier, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta, och försvar positiva upplevelser, och positiva energier, och tänka och tro att så länge någonting är positivt inom mig själv så är det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att, bara för att någonting är positivt inom mig, behöver inte detta betyda att punkten i sig självt faktiskt har positiva utflöden och konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se på verkligheten bakom saker och ting, och inte låta mig själv bli besatt av upplevelser, av känslor, och av positiva reaktioner, och tro att bara för att dessa reaktioner är positiva så har de en positiv verkan på min direkta miljö; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överskatta positiva reaktioner istället för att se dessa reaktioner som vad de är; nämligen energier som inte assisterar mig i att förbli HÄR med och som min kropp – här i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är inte ”jag” som är positiv så att säga, runtomkring människor, utan att detta är ett automatiserat och förprogrammerat system som dyker upp inom mig, och som helt enkelt säger till mig hur jag borde uppleva mig själv, som jag sedan lever ut i tron att det är jag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit; och att se, inse, och förstå att jag inte behöver hålla fast vid vad mitt sinne föreslår till mig att jag ska vara – utan att jag i lugn, och ro kan släppa taget och fortfarande vara kvar här – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att sinnet endast har makt, och endast har kontroll, när jag överlåter min makt, och min kontroll till sinnet – och låter sinnet styra mig, och bestämma över mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reaktion av att uppleva mig själv fulländad, komplett, och helt runtomkring människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna positiva energi inte är jag utan är ett automatiserat system som dyker upp inom mig för att skörda substans från min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv medverka i eller uttrycka mig själv från denna positiva känsla, och energi

När jag märker att jag upplever mig själv besatt och ”sprutande” av  denna positiva energi, och att jag känner det som om jag ”bara inte kan hålla tillbaka den” då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv vägledas av sinnet, och att denna positivitet faktiskt inte är jag så att säga, utan är just ett system, och att det finns konsekvenser av att jag medverkar i och som denna s.k. positiva upplevelse; således åtar jag mig själv att andas igenom denna upplevelse, att stabilisera mig själv här – och att uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och vara ärlig mot mig själv här

Enhanced by Zemanta

Dag 296: Upp På Morgonen

Idag ska jag arbeta med en huvudvärk. Vad detta betyder är att jag genom självförlåtelse helt enkelt lokaliserar, och släpper den mentala föreställning som ligger till grund för denna huvudvärk. Det är nämligen som så att en huvudvärk i princip alltid är direkt kopplad till vad slags tankar, eller upplevelser jag har tillåtit att existera inom mig, och kontrollera mig. Genom att arbeta med självförlåtelse kan jag släppa taget om en sådan punkt, rena mig själv, och därmed upphör huvudvärken att existera.

Breaking-your-cat-s-habit-of-waking-you-up-early-in-the-morning-_16001188_800866101_0_0_14073404_500För att lokalisera vad slags punkt det rör sig om gäller det att hitta när huvudvärken uppstod, och vilka tankar man i det ögonblicket hade inom sig. I mitt fall uppstod huvudvärken idag under morgontimmarna, och i princip direkt efter det att jag låtit mig själv sova över den tid jag hade tänkt gå upp. Därför kommer jag att gå djupare in i detta ögonblick för att se vad exakt det var jag tillät inom mig själv som sedan gjorde att jag fick en huvudvärk.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva att det inte finns någon mening att gå upp ur sängen, och att det inte finns något syfte att inleda min dag, och ta tag i min ansvar, och åtaganden; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och medverka i en apati, och en slags depression, där jag ger upp på mig själv, och ger upp på min dag, och ger upp på mitt liv, istället för att omedelbart resa mig upp och påbörja min dag, och inte låta en upplevelse av trötthet, eller apati, eller depression avgöra vem jag är i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sammankoppla morgonen med depression, och apati, och tro att morgonen innebär att jag måste känna mig själv uppgiven, och likgiltig inför mitt liv, eftersom det tydligen är ”jobbigt” och ”tråkigt” att gå upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och projicera mina egna problem, och inre svårigheter på morgonen, istället för att se, inse, och förstå att morgonen bara är morgonen, och inte är mer eller mindre än att solen går upp över horisonten, och att jag nu har ännu en dag, ännu en möjlighet att röra mig själv, att åtgärda, korrigera, och dirigera mig själv och mitt liv till en position som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp på mig själv när jag vaknar på morgonen, och tro att bara för att jag har en upplevelse inom mig själv av likgiltighet, och uppgivenhet, att jag måste följa efter dessa upplevelser, och låta dessa upplevelser utgöra mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå upp på morgonen fysiskt, här, med min kropp, och utan att gå upp i och som mitt sinne genom att låta upplevelser styra vem jag är, hur jag är, och vad jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går upp på morgonen så står jag framför ett val, och ett beslut, att antingen driva mig själv igenom det motstånd, och den resistans jag upplever, eller ge upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra valet att ge upp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig, och uppriktig mot mig själv i fråga om vilka konsekvenser att ge upp innebär, och att det faktiskt är en form av självmissbruk, där jag saboterar för mig själv istället för att utnyttja ögonblicket till att expandera, röra mig själv, och driva mig själv igenom min resistans, och uppgivenhet, och påbörja min dag här – inte för att jag känner för det – utan för att jag vill det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har valet i mina egna händer, att förändra mig själv, att korrigera mig själv, och styra mig själv på sådant sätt att jag inte längre är en slav till sinnet, utan att jag styr mig själv, och att jag styr mitt liv, och att jag använder sunt förnuft för att ta beslut, där jag ser på vad som behövs göras i min värld, och sedan gör jag det som behövs, och där jag således inte är i behov av en upplevelse, en känsla, en energi för att motivera mig själv och faktiskt agera – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit – och röra mig själv i riktningen att transcendera mitt sinne, och mina upplevelser, och således ta ansvar för mitt liv, för min framtid, och för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går upp direkt på morgonen, och driver mig själv igenom min resistans, och mitt motstånd, att jag då utvecklar en slags värdighet, och glädje inom mig själv, för att jag står upp, lever, och dirigerar mig själv i enlighet med vad som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att motivera mig själv, och att röra mig själv, inte för att jag vill ha en upplevelse, eller energi, utan för att jag ser att det är någonting som är bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera mig själv till att ge upp mina vanor på morgonen att ge efter för sinnet, och låta sinnet styra mitt liv, och styra vem jag är, och styra hur jag upplever mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda ljud, min röst, och min kropp för att ta mig själv tillbaka hit, och gå igenom det där initiala motståndet som dyker upp på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att allt som krävs är att jag tar beslutet, och helt enkelt går igenom motståndet, och att motståndet endast har makt över mig när jag ger det makt, när jag låter mig själv följa efter motståndet, och basera mitt liv i enlighet med motståndet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det enkla beslutet att omedelbart när motståndet dyker upp, att driva mig själv igenom det, att agera, och att förändra mig själv i realtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag upplever motstånd då jag vaknar på morgonen, endast därför att jag gjort det till en vana att låta motstånd kontrollera, styra, och röra mig, och att jag därför måste gå en ackumulativ process där jag i varje ögonblick står upp, korrigerar, och förändrar detta motstånd, så att jag inte längre är en slav till vad jag upplever, utan att jag istället är självdirigerande, självstyrd, och att jag för mig själv framåt i livet utan att låta någon energi, varken positiv, eller negativ influera mig, eller mitt beslut att föra mig själv framåt, att agera, att motivera mig själv, och att göra någonting mer med mitt liv i enlighet med principen av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att morgonen är mitt elddop, och det är då jag verkligen kan öva mig på att transcendera, och utveckla min förmåga att stå inombords oavsett vad jag upplever, eftersom på morgonen kommer denna starka känsla upp av att jag absolut inte vill röra mig själv, jag vill absolut inte agera, jag vill absolut inte leva – jag vill bara ligga stilla, ligga i min soffa, eller i min säng, och inte göra någonting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ta detta ögonblick som en övning, där jag utmanar mig själv att röra mig, aktivera mig, och motivera mig själv, oavsett vad jag upplever, oavsett huruvida jag har en positiv eller negativ upplevelse inom mig – istället gör jag det som fungerar, gör det som är effektiv, gör det som ger resultat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag istället för att tänka, och tycka att motstånd är någonting dåligt, kan förändra mitt förhållande till motstånd, där jag istället ser motstånd såsom en utmaning för mig själv, att jag i detta ögonblick har en mur framför mig själv, som jag måste gå igenom, och transcendera, och om jag gör detta så för jag den belöningen att jag utvecklar mig själv, att jag stärker mig själv i min beslutsamhet, i min hängivenhet, i min inre styrka, och att således kan jag se min morgon som en utmaning att ge mig själv den gåvan att expandera mig själv, och att stå direktiv inom mig själv, istället för att låta sinnet styra, och kontrollera vem jag ska vara i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag gör ett åtagande gentemot mig själv, så är konsekvensen av att jag inte går detta, och hänger mig själv till att fullgöra mitt åtagande, att jag skapar misstro inom mig själv, och en konflikt – eftersom jag vet att jag inte agerar i enlighet med mina ord; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett åtagande, att då verkligen hänge mig själv till att fullgöra mitt åtagande, och inte lämna det hängande, utan istället driva mig själv igenom det hela, och inte lämna någonting åt slumpen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att belöningen när jag tar mig upp på morgonen, och när jag inte ger efter för det motstånd som kommer upp inom mig, är att jag blir mer nöjd med mig själv, mer tillfreds, mer stabil, och att jag får mycket mer gjort under min dag, eftersom jag inte slösar bort min tid genom att ligga och sova; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, se vilka belöningar det är jag får genom att driva igenom motståndet, och sedan agera, och ta mig själv igenom motståndet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att förändra mitt förhållande till motstånd, och att ingen annan kan göra det åt mig, jag måste styra, dirigera, och förändra mig själv i realtid, här, och om jag inte gör det – då kommer det aldrig att hända, det kommer aldrig att bli av; således åtar jag mig själv att sluta att vänta, sluta att skjuta upp, sluta att tro att saker och ting kommer att förändras av sig själv – och jag åtar mig själv att istället motivera mig själv, och därmed ta mig själv upp på morgonen såsom jag beslutat att jag ska göra

Självåtaganden

När jag märker att jag på morgonen, då jag ska gå upp, att jag upplever motstånd, och att jag därmed överväger att ge upp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att om jag ger upp då ackumulerar jag en devalvering av mig själv, där jag blir mindre, och mindre – och där jag ser att om jag istället går upp så ackumulerar jag expansion, och blir större, och större – och även får den gåva, den belöning, att jag känner mig mer nöjd med mig själv, att jag får mer gjort, och att jag blir mer stabil utigenom min dag; således åtar jag mig själv att påminna mig själv om vad jag går miste om när jag låter mig själv ge upp, och utifrån detta motivera mig själv till att gå igenom, transcendera, och korrigera mig själv – och agera i enlighet med mitt åtagande

När jag märker att jag inte vill gå upp, eftersom jag inte har någon energi inom mig som motiverar mig, utan jag istället känner, och upplever att det kommer bli tungt, och jobbigt, och frustrerande att gå upp, och påbörja min dag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att denna tyngd jag upplever, och det faktum att det inte finns någon positiv energi inom mig som driver på mig – det behöver inte på något sätt influera eller styra mig, och kan bara göra det om jag tillåter det; således åtar jag mig själv att säga – jag motiverar mig själv – jag styr mig själv – jag bestämmer vem jag är och inte energier – och sedan agera i enlighet med mitt åtagande och mig själv upp ur sängen

Enhanced by Zemanta