Monthly Archives: January 2014

Day 106: Making Survival Practical

An interesting point that I’ve noticed today is how I tend to consider decisions that I about to make only from a starting point of fear, and within this not take into account any practicalities, and within not considering myself within the decision I am about to make.

So, the context was that I was looking at possibilities to study abroad for the coming term as a exchange student, I considered the point because I am aware that it’s seen as a merit when you apply for jobs. Within this though, I experienced a conflict, because as I was looking at whether, or whether not I should go abroad, there was a fear existent within me that in making that decision, I would not get as effective grades as I would if I’d read at my current university, and that I in reading abroad, would miss out on a relevant course that was given at my current university.

In looking more depth at the point, I am thus able to see that the decision is coming from a starting point of fear, wherein the first initial fear is that I won’t get a job after my education, which triggered me to begin looking at the option of studying abroad, and then that fear reared it’s head again in considering studying abroad as to what this might entail for me.

Thus, I can see clearly that I have some big issues with self-trust and self-worth in relation to moving myself in the system, making money in the system, and becoming effective in the system in regards to this aspect – and the consequence is that I will make decisions that are based on fear and wherein I do not take any practical points into consideration, as to what would be effective considering all possible play-outs and outflows.

Today, I am as such going to continue with my self-forgiveness in relation to fear of not surviving in the system, which at the moment clearly is the main-issue I am facing within myself, and that almost each and every day takes me for a ride into my mind, wherein I start to consider, and make decisions, and plan my life, from within and as a starting point of fear.

I see that the solution is to align myself in regards to my planning and decision making, to instead of considering fear, considering the practical aspects of my life and living, consider the practical aspects of studying abroad, consider my responsibilities, my commitments, and myself – what does it actually entail to study abroad and is this something that I am willing to commit myself to do? Thus, changing my starting point from fear to instead be based on what is practical and what is common sense.

Self-forgiveness

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to consider and plan, and make decisions in regards to my life from a starting point of fear and anxiety, wherein I become possessed with fear, and then begin to look at potential ways to soothe my fear – and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not be honest with myself, and instead of looking at things from a starting point of fear, to look at what is practical, what will work, what is effective, what has the outflow that is best for all taking all points into consideration and not merely a energy of fear

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to when and as I look at the future, when and as I plan, when and as I make decisions, to do so from a starting point of fear and anxiety, a starting point of believing that I will not be able to handle myself in this system and thus I must now do everything in my power in order to survive, and make sure that I get through this day – instead of accepting and allowing myself to remain stable, to remain cool – to remain here breathing in my human physical body and to stop consider points from fear and instead consider points from a starting point of what is practical and what is common sense

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to when I make plans that I am satisfied with, and that I see is working effectively according to what it is that I’d like to do in life, and how it is that I’d like to live my life, to begin to doubt myself, and go into anxiety, worry and fear that I am going to miss out on something, that my decisions are going to have some detrimental effect to my future that I will not be able to control, and that I will not be able to avoid – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not practice living HERE moment by moment – making decisions according to what is here – making decisions according to what I see is effective, relevant and practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to become caught in the mind-job of looking at my life from a starting point of fear and anxiety, wherein I become secluded into and as a very small dimension in my head area, wherein I apparently plan my life, when really I am just fueling fear, and anxiety – and I am making up plans and ideas for the future from a starting point of how I can soothe this fear not seeing, realizing and understand that I can’t soothe this fear, because this fear is in it’s very nature irrational and have nothing to do with reality

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to believe that I am worthless and hopeless in regards to being able to move and direct myself within and as the system, and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to hold unto an idea that I must honor fear, that I must honor survival, that I must honor anxiety, that I must honor the mind, and keep myself enslaved to the mind and fear in believing that this is going to protect me and make my life work out in some way after all – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not stick to my breath – to not stick to moving myself on a breath per breath basis – and consider possibilities and options in regards to my future from a starting point of what is practical – what is common sense – what is effective and what isn’t effective – and thus make a pro’s and con’s list from within and as the starting point of looking at what is practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not look at points from a starting point of practicality, but instead look at them from a starting point of fear, and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to think, perceive and believe that fear holds some form of value in regards to me motivating myself, and making sure that my life and living is effective – as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand how this is in-fact not so – but that I am merely, in holding unto my mind and my fear, fueling an existence of separation, wherein I don’t have a clue of what I am really doing, planning, and walking – because everything I consider is based on fear and not on what is practical – what is physical – and what is common sense

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not push myself to when a fear comes up within me, to stop it, to instead in that moment change my way of looking at a decision to be pro’s and con’s – to be what is effective and what isn’t – to look at whether it’s viable or not – to look at what is the outflows and what are the consequences – and from such a starting point make a decision that entails a effective outcome for myself and the rest of my world and reality

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that it’s obvious that fear can’t assist me in making effective decisions, fear can’t assist me in moving myself and surviving in this world, fear can’t assist me to remain stable and effective – fear is merely this nuisance that makes living in this world more complicated and arduous than what it in-fact have to be – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not commit myself to honor practicality – to honor the physical – to honor that which I am able to see, measure and clear for myself to be relevant

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that in reality, it’s quite simple to make effective decisions, and that it only becomes difficult and hard when I involve the mind, when I involve fear, when I involve experiences; and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not take a breath and bring myself back here to and as my human physical body – and within this push myself to stabilize myself here in and as my human physical body – and make sure that when I consider points I do so from a starting point of what is practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand how simplistic life can be when I accept and allow myself to look at practicality – what works – what doesn’t work – what is effective – what isn’t effective – I mean – in looking at the world from this view-point life become so much more simple to handle – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not practice to be physical in all moments – and when fear comes up – to remind myself that fear just complicates things and isn’t required for me to be effective in this world

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not let go of career fears, money fears, and survival fears and realize that fact is that I do not have any explicit control over how this world and reality moves, and as such I can only work with probabilities – as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not come to terms with this is how reality do IN-FACT function – and that accordingly I am not able to change this physical fact and as such there absolutely no reason what-so-ever to go into fear and anxiety in regards to this fact; as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not work with that which is practical – that which is real – and do this without fear because fear is simply not necessary – it doesn’t help – it doesn’t assist – it’s simply a nuisance that is in the way for me actually living

Self-commitments

When and as I see that I am going into fear when looking at my future, planning, or making decisions, and I start to consider only the fear, only the anxiety, only my worry – and I do not see or consider what is practical – I immediately stop myself, I take a breath, and I bring myself back here – and I see, realize and understand that I obviously do not need, or require fear to be effective in planning and deciding upon my future – all I need is to consider what is practical – what works; as such I commit myself to stop fear and to look at decisions from a starting point of what is practical – and make decisions according to what is practical and not according my fears

When and as I see that I am going into a repetitive thought-pattern based on fear, wherein I consider and walk a point in myself again, and again from a starting point of fear – I immediately stop myself, I take a breath and I bring myself back here – and I see, realize and understand that this is obviously not a solution – this is not an effective way to make decisions – and thus I commit myself to take a deep breath and unconditionally let the point go – and then re-look at the point in writing from a starting point of looking at what is practical and effective and what will work

Enhanced by Zemanta

Dag 312: Ilska, vad är det egentligen?

Ilska, vet vi verkligen vad det är? Alltså, rent tekniskt, vad består ilska av, hur uppstår det, varför uppstår det? Nej, naturligtvis vet vi inte det, eftersom vi i vårt liv inte fått någon effektiv utbildning om vad sinnet egentligen är för någonting, hur det fungerar, hur vi skapar emotioner och känslor inom oss själva, hur vi tänker, varför vi tänker – ingenting av detta vet vi människor någonting om.

Lyckligtvis finns det dock de som har utforskat detta spektrum av det vi kallar människans inre verklighet, och idag ska jag använda mig själv av en intervju som jag köpt på EQAFE, som behandlar och ger information om en viss typ av inre mental skapelse, nämligen ilska.

Bakgrunden till detta är att jag idag hade en episod av ilska, en stark upplevelse som kom upp inom mig och som jag inte effektivt i ögonblicket lyckades stoppa, utom som istället tog kontroll över mig och agerade i mitt ställe – det är naturligtvis inte acceptabelt, varför jag tog beslutet att utforska denna ilska, och ge lära mig själv om vad ilska faktiskt är.

Det första man bör göra då man arbetar med ilska, är att först hantera ens förhållande gentemot ilska. Problemet är nämligen att vi människor skapa en idé om att ilska ger oss makt, ger oss styrka och ger oss förmåga att vara mer auktoritativa – och detta är ett problem eftersom ilska faktiskt inte gör någonting annat än att försätta oss i en komprometterande situation, där vi faktiskt inte tar beslut, utan ilskan bestämmer åt oss.

I dagens blogg kommer jag alltså att hantera mitt förhållande gentemot ilska och genom självförlåtelse släppa taget om detta förhållande, och med hjälp av självåtaganden sedan ta ett nytt beslut om vem jag är i förhållande till ilska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ilska gör mig mäktig, gör mig stark, gör mig auktoritativ, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska, där jag tror, tycker och tänker, att ilska ger mig någonting, att ilska ger mig substans, ger mig form, och ger mig kraft – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ilska endast är en energi, en upplevelse som dyker upp inom mig, och som inte har någonting med faktisk styrka, faktisk makt, och faktisk möjlighet för mig att avgöra och bestämma vem jag är i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett förhållande gentemot ilska, där jag definierar och ser ilska såsom min medhjälpare, och min assistent, som tar mig genom livet, och hjälper mig att tydligen stå upp för mig själv, och hjälper mig att hantera svårigheter, och situationer som jag känner mig obekväm inför, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ilska inte gör mig stark, utan ilska gör mig besatt och förlorad i och som en upplevelse, där jag inte har någon dirigerande makt, utan allt som händer är att jag följer efter en upplevelse som dyker upp inom mig och som tar mig med på en resa vart än denna upplevelse vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska där jag tror att då jag blir arg så blir jag auktoritativ, jag blir stark och jag blir mäktig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag behöver ha ilska i mitt liv för att kunna göra en effektiv skillnad för mig själv, för att kunna ta beslut och hantera relationer med andra i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid ilska begränsar mig själv, och låser fast mig själv i en illusorisk upplevelse som inte har någonting att göra med att ta ansvar och leva ordet makt här i faktisk mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att låta sinnet styra vem jag är, och låta mig själv ha och skapa ett förhållande gentemot ilska såsom att jag tror att ilska gör mig stark, att jag därigenom kompromissar med mig själv och jag överlåter min makt till en upplevelse, och att jag i princip säger inom mig själv att ”jag vet inte vad jag ska göra” och ”jag vet inte hur jag ska leva” – så kan du göra detta för mig istället ilska?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till ilska i tron att jag inte utan ilska kan leva och stå som makt och auktoritet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en upplevelse av saknad, och hjälplöshet, när jag inte kan luta mig själv gentemot en upplevelse av ilska för att hantera en situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om ilska i tron att jag därigenom även släpper taget om min förmåga att vara kraftfull, vara direktiv, och vara dirigerande i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idén om att ilska ger mig kraft att ta beslut och riktning i mitt liv, faktiskt gör mig själv oförmögen att agera och besluta på en egen riktning i mitt liv utan att det finns någon energi inom mig själv om säger att jag borde ta en sådan riktning, att jag borde röra mig i ett sådant håll, att jag borde agera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag behöver ha ilska för att kunna agera, för att kunna ta beslut, och för att kunna stå upp inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket denna idén begränsar mig, och att det är uppenbart att beslutet att stå upp inom mig själv inte handlar om vad jag upplever, utan det handlar om mitt beslut, om vem jag beslutar att jag är, om hur jag beslutar att jag ska leva, om vilka ord jag beslutar att jag ska stå vid och som i ett ögonblick; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och ovillkorligt släppa taget om mitt förhållande med rädsla, och förstå att jag är fortfarande här, jag är inte beroende av ilska för att leva, jag är inte beroende av ilska för att röra mig själv, jag är inte beroende av ilska för att ta beslut och agera i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska, där jag tror att jag måste ha, och jag behöver ha ilska med mig i mitt dagliga liv annars kommer jag falla samman, jag kommer att som en pappdocka trilla ihop eftersom jag tydligen förlorat det stöd, den kraft jag behöver för att ta mig själv igenom mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt, auktoritet, kraft och styrka i förhållande till ilska och frustration, och tro att jag behöver ha ilska inom mig själv som en konstant upplevelse för att jag ska kunna ta några beslut i mitt liv, och för att jag ska kunna göra någonting med mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande till ilska, där ilska har blivit min motivation, där ilska har blivit min musa, som ger min inspiration, som ger mig driv och som ger mig kraft – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som denna kraften och styrkan som ett beslut av mig själv och som mig själv, ett beslut som jag lever eftersom det är sunt förnuft, eftersom det är logiskt och det fungerar – och inte därför att jag har en viss typ av energi som driver mig framåt, och som gör att känner det som om att jag ”måste fortsätta” för att klara av och kunna hantera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min makt över till ilska och ge min motivation över till ilska, att ge min förmåga att ta självmotiverade beslut över till ilska, och att tro att endast med ilska kan jag vara en kraft att räkna med i denna världen, för tydligen, endast när jag håller fast vid ilska och frustration blir jag stark, blir jag effektiv, blir jag verkningsfull; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som denna punkt av att vara stark, kraftfull och verkningsfull som mig själv – där jag definierar dessa ord praktiskt och jag därefter lever dem praktiskt som mig själv här

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att ovillkorligt släppa taget om mitt nuvarande förhållande gentemot ilska, och förstå att ilska inte ger mig makt, styrka, auktoritet eller driv – ilska är bara en energi och ingenting mer eller mindre

Jag åtar mig själv att omdefiniera ordet makt och inte längre koppla detta ord i förhållande till energin ilskan, utan istället omdefiniera ordet till att ha en praktisk och effektiv betydelse som ger ett utflöde såsom en värld och ett leverne som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att släppa mitt förhållande med ilska och ovillkorligt och objektivt arbeta med ilska och sluta ha ett personligt förhållande med ilska där jag rättfärdigar ilska i tron att jag behöver ilska för att kunna vara verksam och effektiv i denna världen – jag stoppar detta och tar mig själv tillbaka till det som är praktiskt och funktionellt och som inte baseras på energi – nämligen mig själv fysiskt här i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 309: Vad Är “Mitt” Liv?

5-my-life11Varför låter jag mig själv bli stressad och nervös inför min framtid, och i detta fall, primärt den tentamen som jag om några dagar kommer att skriva. Det handlar inte bara om det faktum att jag blir nervös och stressad, utan det handlar om vad jag vill ha och önskar av mitt liv, för om jag inte hade önskat något, om jag hade varit tillfreds med mig själv här, lugn, bekväm med mig själv, och inte strävat efter någonting mer för mig själv som jag tror jag måste uppnå för att kunna slappna av, då hade inte denna stress funnits inom mig.

Faktum är att stress och nervositet är en form av rädsla, och rädsla kan inte existera ensam, utan måste ha någonting som när den, det måste finnas någonting jag är rädd att förlora – och i detta fallet rör det sig i grund och botten om pengar och en idé om framtiden som jag skapat i mitt sinne, om hur jag hoppas att saker och ting ska utveckla sig om jag skriver riktigt bra på min tentamen.

Det finns dock viktigare saker än att skapa drömmar och fantasier i mitt huvud om hur jag skulle vilja att min framtid utvecklar sig, och sedan oroa mig för att dessa drömmar inte kommer realiseras, det som glöms bort när jag går in i mitt sinne det är LIVET, det är min kropp, det som varje dag existerar runtomkring mig och ovillkorligt ger mig en möjlighet att existera och uppleva mig själv på denna jorden – den maten jag äter, det syret jag andas, alla olika slags djur, insekter och bakterier som konstant är del av min omvärld, dessa försvinner och existerar överhuvudtaget inte i min medvetenhet när hela min existens blir fokuserad på endast en sak – att jag måste nå mitt ”mål” – jag måste nå mina ”drömmar” jag måste nå mina fantasier.

Men, jag har ett val, jag kan släppa taget om denna personlighet, jag behöver inte existera i denna formen av självplågeri, men det kräver att jag släpper taget om min rädsla och om mina begär och istället låter mig själv leva, existera och leva här – att gå i denna världen men inte vara av denna världen. Endast jag kan ta detta beslutet för mig själv, att inte längre låta mig själv vara berörd av vilken position jag hamnar i, vilket yrke jag har, hur mycket pengar jag tjänar, vilken slags lägenhet jag bor i, vilken slags bil jag kör med – endast jag kan ta beslutet att släppa mig själv fri.

Frågan är varför jag inte gjort detta, och vad jag kan se är att det handlar om hur jag definierat mig själv, att jag skapat en ytterst begränsat och endimensionell idé om att mitt värde definieras utifrån hur väl jag lyckas prestera i denna världen, och hur pass mycket erkännande jag kan få, vilken position jag kan bemästra, vilket yrke jag kan stå som framträdande inom – det är en självintresse, och när jag existerar inom detta självintresset är jag faktiskt inte levande, utan istället en levande död – för jag lever inte HÄR – jag står inte HÄR i enhet och jämlikhet med denna fysiska verkligheten, utan min fokus ligger istället på vad jag känner, upplever, tänker – det är inte liv – det är en begränsad idé av vad liv är, men det är inte att leva på riktigt.

Lösningen är att jag slutar polarisera mitt liv till att vara detta lopp om att nå till mina drömmar, och begär, och att jag istället driver mig själv till att tillfullo vara här med min kropp, och sluta ta beslut i rädsla, utan istället ta beslut som gynnar mig själv som liv, som min kropp, som denna existens i sin helhet. Jag måste låta mig själv släppa taget om det jag definierat som liv och förstå att liv inte är något som existerar i mitt sinne, utan det är någonting som är här i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en dröm om att vinna, om att bli den bästa, och att göra mitt liv, till någonting som i jämförelse med andras liv, är bättre, är förmer, är överlägset, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i denna strävan, i detta sökandet och i detta drivet att försöka bli mer, så missar jag mig själv, jag missar mitt andetag, jag missar vad som är här, och jag missar att faktiskt leva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om min dröm om att få ha ett speciellt, överlägset yrke, att släppa taget om mina dröm att lyckas i mina studier, och att förstå att alla dessa drömmar är begränsade, de är inte liv utan endast en bild som existerar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdera mig själv utifrån mina drömmar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en känsla, och upplevelse, att någonting mer finns där ute för mig, att det finns någonting i framtiden som väntar på mig, som jag måste nå, som jag måste vinna, och endast när jag lyckats uppnå den där saken, den där idén, då kan jag vara nöjd med mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att liv är HÄR i varje ögonblick, att det inte finns någon idé som är liv, utan en idé är endast en bild i mitt huvud, och liv existerar här, min kropp är liv, mitt andetag är liv – det är denna fysiska verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt ge släpp på mina inre fantasier om vad jag hoppas uppnå i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att mitt liv, att jag, definieras, och utgörs utifrån hur pass lyckosam jag är ansedd att vara i detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta system endast är en praktiskt punkt, en fysisk punkt, och att detta system inte behöver definiera vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån detta system, och söka efter att få vara någon, efter att få bli någon, efter att få bli erkänd som någon i detta system, istället för att förstå att det finns ingenting att bli, ingenting att uppnå, ingenting att realisera som inte redan är här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i och som min kropp, och sluta söka efter att få vara någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att de drömmar och idéer jag skapat om min framtid endast begränsar mig, och att jag genom att inte leva praktiskt, genom att inte se att drömmar ska egentligen vara praktiska planer och inte ha en emotionell inverkan på mig, skapar mig själv till att leva i en konstant skräck för att inte uppnå vad jag hoppas på att uppnå; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt och ovillkorligt ge släpp på mitt hopp om att bli någonting förmer och utöver det vanliga i denna världen, och istället för att söka efter någonting mer, förstå att jag är här, och att jag inte behöver leta efter mig själv därute, jag kan ge mig själv tillbaka till mig själv HÄR – och att detta är ett beslut som jag måste ta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att ge mig själv tillbaka till mig själv, och ovillkorligt släppa taget om mina hopp, att sluta definiera mig själv utifrån mina drömmar och istället omvandla mina drömmar till praktiska planer, som jag går för att det är praktiskt, som jag går för att det är funktionellt, och inte för att uppnå någon slags illusorisk och bisarr idé om vad som tydligen är ett lyckosamt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inte något sådant som ett lyckosamt liv i denna världen, för faktum är att mer än hälften av jordens befolkning svälter, hur kan det då finnas någon form av lycka? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp, stabilisera mig själv här i och som mitt andetag, och förstå att lösningen till den stress och ångest jag upplever är att ge släpp på mitt hopp, ge släpp på förtröstan, ge släpp på längtan, ge släpp på hoppet om att uppnå och förstå att jag är HÄR – och att så fort jag låter någonting som existerar i separation från mig själv definiera och värdesätta mig, då blir jag en slav till detta något eller någonting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt låta mig själv ge släpp på hoppet om ett framgångsrikt liv, och förstå att framgång kan endast existera om liv respekteras på ett praktiskt plan, genom praktiska åtgärder, genom praktiska lösningar, och att ett liv som innehåller mycket pengar inte är framgång, det är endast en slags idé om framgång baserad på hur vi människor har låtit oss själva definiera pengar, vår egen lycka, vår egen illusoriska framgång såsom att vara förmer än allt annat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att riktig framgång är att implementera ett ekonomiskt system som låter alla ha mat för dagen, som låter alla ha tillgång till ett hem, som låter alla ha tillgång till en toalett, som låter alla ha tillgång till ett liv av dignitet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag har begränsat ordet framgång till att endast handla om mig, till att endast handla om vad jag vill och om de små, meningslösa, och självfixerade drömmar som flyter omkring i mitt huvud; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att rikta in mitt liv och mitt leverne till att vara i tjänst till liv och att skapa framgång för alla – som är substantiell, som är faktiskt, som är påvisbar och som inte bara ger mig en känsla av att jag är framgångsrik, utan jag kan bevisligen se att ordet framgång är i sin levande applikation här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt liv kan aldrig ordnas upp, mitt liv kan aldrig bli substantiellt, mitt liv kan aldrig bli framgångsrikt, om jag inte lever för och ser till att allas liv blir framgångsrika, att alla som lever på denna jorden är omhändertagna – det är riktig framgång, att sluta bry mig om endast mitt liv, om endast mina problem, om endast min värld, och att se den större helheten som är här och mitt ansvar i förhållande till denna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mitt personliga liv och ta beslutet att leva för helheten, att leva för allas bästa, att leva för att skapa ett liv som gynnar alla och där ingen är förbisedd; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att stress och nervositet endast kan existera så länge mitt liv existerar, så länge mina drömmar existerar, så länge mitt hopp existerar, och så länge fokus i mitt liv ligger på vad jag vill och inte på vad alla vill; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad ALLA vill – att se till ALLAS bästa – att se till ALLAS välmående – och sluta vara besatt och fixerad vid den lilla dimension av denna värld som jag kallar ”mitt liv”

Självåtagande

När jag märker att jag går in i stress, nervositet och ångest, för jag är rädd att inte nå framgång, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag påminner mig själv om vad som är riktig framgång, om vad som är av faktiskt värde i denna världen, om vad som jag faktiskt bör vara stressad och oroad över, vilket är det förhållande som denna världen och dess inneboende befinner sig, vilket är hur vi i denna världen inte låter oss själva lära från misstag – det är vad som är av vikt, det är vad som är mitt fokus – och inte huruvida jag får det högsta eller näst högsta, eller sämsta betyget i en tentamen, det är irrelevant sett från helheten; således åtar jag mig själv att sluta se mitt liv från ett så begränsat perspektiv, och istället se mitt liv som en del av helheten – där mitt syfte är att skapa framgång för alla, där mitt motto och livsmål är att skapa framgång för alla och inte bara att överleva och forcera mig själv fram i detta liv till någon slags falsk framgångskänsla

När jag märker att jag går in i stress, nervositet, och ångest inför att inte kunna nå framgång i detta livet, och inte kunna påvisa mig själv som bäst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att min nuvarande definition av framgång är begränsad, att riktig framgång är att se till allas bästa och inte vara nöjd, inte låta mig själv vila, inte låta mig själv ge upp förrän allas bästa är faktiskt manifesterat som en realitet och verklighet HÄR – då är framgång här; och således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv på vad som är ett framgångsrikt liv, och att förstå att ett framgångsrikt liv är när jag gett mitt allt för att skapa en verklighet – en situation på denna jorden som hedrar liv, som respekterar liv – och där liv ges näring, stöttas och låts växa upp till sin fulla potential

Enhanced by Zemanta