Monthly Archives: March 2014

Dag 321: Toppjobbet

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att ha en toppkarriär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera om att lyckas i systemet, och röra mig själv uppåt i hierarkin och bli någonting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte följa efter och försöka uppnå mina drömmar och fantasier – i tron att om jag inte följer efter mina begär så kommer jag att gå miste om någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att ta ett beslut i mitt liv att inte gå den där vägen som jag inbillat mig själv att jag skulle gå, vägen mot toppen av hierarkin, och istället göra någonting med mitt liv och leverne som inte kommer placera mig i någon slags visibel situation där människor anser och definierar mig såsom att vara på toppen av hierarkin, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva ett oansenligt och anspråkslöst liv – där jag inte är särskilt speciell eller unik – utan egentligen bara helt normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att leva ett helt normalt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en polaritet mot denna rädslan, såsom begäret efter att få toppjobbet, att ha den bästa och mest givande karriären, så att jag kan känna och upplever mig själv som om att jag är på toppen av världen, förmer än och bättre än alla andra som är runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att det här begäret jag har är baserat på en rädsla, och en idé om att jag måste bevisa mig själv och få bekräftelse i mitt liv, när sanningen är den att jag inte behöver bekräftelse, att jag inte behöver bevisa mig, att jag inte behöver visa mig själv stark eller lyckad inför någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid begäret av att få toppjobbet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i inre mentalt tillstånd av att tävla mot andra, och försöka bevisa mig själv och bekräfta mig själv gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv utifrån en jämförande bild – där jag tror att jag kommer bara vara nöjd med mig själv om jag lyckas uppnå något slags gudstillstånd i andra människors ögon, och nå den där toppositionen, där alla ser upp till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli berömd, erkänd och framgångsrik, och imponera på människor i min omvärld, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta detta vara den energi som motiverar mig, som rör mig framåt, som animerar mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en idé om mig själv att så länge jag inte har den där bekräftelsen, så länge jag inte nått den där positionen, så länge jag inte skapat mig själv såsom den där perfekta människan på toppen av pyramiden, då är det någonting fel med mig och mitt liv, det är någonting som saknas, och någonting som ur balans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har sökt efter andras erkännande och andras bekräftelse helt i onödan, för saken är som så, att hur länge, hur enträget, och hur disciplinerat jag än söker, så kommer jag aldrig hitta den där totala acceptansen och erkännandet, eftersom det är endast någonting som jag kan ge till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan ge mig själv acceptans, erkännande och bekräftelse oavsett vad jag gör, oavsett vilket yrke jag innehar, oavsett vilken riktning jag tar i mitt liv – för saken är den – att vad som avgör allting är VEM jag är och inte VAD jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv slappna av inombords och se, inse och förstå att jag måste inte gå ut i systemet och jaga någon slags erkännande, bekräftelse och acceptans, jag måste inte erhålla något slags kändisskap, jag måste inte bli någonting överlägset, jag måste inte få ett toppjobb, jag måste inte få de bästa betygen av alla – jag menar: jag kan istället acceptera mig själv och ge mig själv erkännande och bekräftelse, och låta mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett var jag är eller vad jag gör i detta system

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det enda sättet att verkligen stabilisera mig själv på, och ge mig själv det där fundamentet av stabilitet där jag kan stå den samma varje dag utan att bli emotionell eller känslomässig, är att jag låter mig själv släppa taget om mina begär, låter mig själv släppa taget om mina drömmar, låter mig själv släppa taget om denna världen och vem jag vill och önskar att jag ska vara i denna världen; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig själv denna världen i insikten om att allt handlar om vad som är praktiskt, vad som är effektivt och var jag kan skapa den största och mest inflytelserika skillnaden, och att idén om att bli en vinnare – är just bara det – en idé och ingenting annat – ingenting av värde och ingenting att leva för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli någon slags stjärna i systemet, en profil, någon som alla pratar om, känner till, och ser på med stora ögon – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förblindas av mitt eget begär efter att få bli bekräftad, erkänd, och validerad, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur flyktiga, hur meningslösa, och hur tomma dessa punkter är, hur de faktiskt inte innehåller något av värde, utan jag söker att ta bli någonting, jag söker efter erkännande, bara för en tomhet jag upplever inom mig – en tomhet som jag istället kan ta beslutet att fylla genom att stå upp inom mig själv att besluta mig själv för hur jag ska leva och röra mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tom och meningslös, och tro att för att kunna råda bot på denna upplevelse måste jag gå ut i systemet, och jag måste placera mig själv i någon inflytelserik position, och jag måste se till att jag blir någon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna punkten är illusorisk – den är dröm som jag skapat – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan fylla tomrummet som existerar inom mig – med mig själv – och leva fullhet och totalitet i varje ögonblick och således inte längre uppleva mig själv som en utsvulten varg på jakt efter någonting att sätta tänderna i

Självåtaganden

När jag märker att jag går in karriärspersonligheten, och jag drömmer om en magnifik, fantastisk, och framgångsrik framtid, där jag står i centrum för stora saker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur detta sökandet är en illusion, hur det inte finns någonting att nå till, det finns inget att uppnå, och den där bekräftelsen jag så gärna önskar, den finns inte; således åtar jag mig själv att slappna och acceptera mig själv – och förstå att endast jag kan ge mig själv acceptans – endast jag kan bekräfta mig själv och det kommer aldrig komma därutifrån

När jag märker att jag känner mig tom, och meningslös, och tror att min mening, och mitt syfte finns någonstans därute i världen, och att jag måste inta någon statusfylld position för att kunna känna mig tillfreds, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår hur denna jakten på att känna mig hel inte kommer leda någonstans, eftersom det finns inget mål att nå där ute som kan göra mig till en komplett och hel människa; och således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – och ta beslutet att tillåta mig själv vara HEL och KOMPLETT och sluta söka efter dessa saker där ute någonstans

Enhanced by Zemanta

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 319: Beslutsfattande

beslutBeslutsfattande – det är någonting som jag har haft en del svårigheter med i mitt liv. Speciellt att ta självständiga beslut och utan att söka få andra att ta beslutet för mig – för det är någonting som jag har haft en tendens att göra.

Denna punkt har öppnats upp i och med att jag börjar närmar mig själv slutet på min utbildning och det är alltså dags att ta beslut om vad jag ska göra, om var jag ska placera mig, och om hur jag ska placera mig själv i denna världen – alltså i vilket slags yrke och i vilken position. Att ta dessa besluten har jag upplevt som ångestladdat, fyllt av osäkerhet och såsom någonting kantat till bredden med diverse oberäkneliga faror.

Problemet är alltså att jag inte vågar ta beslut eftersom jag är rädd för att möta konsekvenserna av dessa beslut. Det är naturligtvis någonting som begränsar mig, eftersom jag istället för att ta beslut, väntar och skjuter upp det hela och hoppas att saken ska lösa sig självt. Men det går tyvärr inte till på det sättet och därför försätter jag mig i en perpetuell och ångestladdad väntan.

Det jag vill förändra och träna mig själv på är alltså att ta beslut och sedan stå vid dessa besluten och hantera de konsekvenser som uppstår, för konsekvenser följer alltid av beslut, det är någonting som är oundvikligt. Jag vill även ändra mig på det sättet att jag när jag tar beslut, så låter jag mig själv stå stabil och stadig, och litar på mig själv i mina beslut – så att jag inte hela tiden behöver ha andras erkännande att mina beslut är effektiva och att de fungerar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att ta beslut och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ängslan och nervositet inför att mina beslut kommer att bli felaktiga och leda till konsekvenser som jag inte kommer kunna hantera och som jag kommer att ångra – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta, och skjuta upp att ta beslut, och istället hoppas att besluten ska hamna i mitt knä och tas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som oförmögen att ta ett auktoritativt beslut om vad jag ska göra med mitt liv, om hur jag ska leva, om vad jag ska driva, om vad jag ska ge min tid, och om vad jag ska prioritera – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut, vänta, och skjuta upp att ta ett beslut, och låta mig själv hänga i luften, och försätta mig själv i stadie av ångest och nervositet, där jag upplever det som om att jag inte har någon kontroll, och jag vet inte riktigt vad som ska hända med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har försatt mig själv i detta stadie och att jag kan ta mig själv ut ur denna ambivalenta upplevelse genom att ta ett beslut och sedan gå detta beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera beslut såsom att vara slutgiltiga och att när jag väl tagit ett beslut kan jag inte gå tillbaka och ändra detta beslut om jag ser att det inte fungerar effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest, och undvika att ta beslut, i rädslan inför att låsa mig själv i en position som jag inte vill vara i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta över på andra att ta beslut till mig i rädslan för att själv ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att skjuta över mina beslut på andra kompromissar mig själv, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är bra på, att se vad jag kan göra, att se hur jag kan leva, och sedan lita på mig själv och röra mig själv genom att jag tar ett beslut i beaktande av de fakta jag har framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv som underlägsen och oförmögen att ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte ens tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta beslut, utan istället instinktivt skjuta över detta på andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att inte ta ansvar för mina beslut, låter mig själv vandra in i riktningar, och röra mig själv i min värld på sätt som inte gynnar mig, på sätt som inte är i samklang med vad jag är duktigt på och med vad jag är effektiv inom

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet ta ansvar för att ta beslut i mitt liv, och röra mig själv i enlighet med de besluten jag tar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försätta mig i ett stadie av ångest, och nervositet, där jag fruktar och känner mig underlägsen inför att ta beslut, istället för att se, inse och förstå att det handlar bara om att se vad som behövs göras, se vad jag kan göra och hur jag kan göra det, och sedan ta ett beslut, och leva detta beslut – i grund och botten är det väldigt simpelt och ingenting som jag behöver frukta eller känna ångest för – utan istället någonting som jag helt enkelt bara behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt motivera och stötta mig själv att ta beslut, och när jag märker att rädsla och nervositet dyker upp inom mig, att då förlåta dessa upplevelser, släppa dem, och sedan återgå till att fokusera på beslutet som ligger framför mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv att jag faktiskt är förmögen att kunna ta beslut, att jag har de färdigheter som behövs för att kunna avläsa min omvärld, avläsa min framtid, avläsa vad som behövs och inte behövs göras, och agera i enlighet därmed

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta beslut istället för att låta mig själv ta beslut direkt – se vad som behövs göras – och sedan evaluera de diverse fakta som är till mitt förfogande – och därefter ta ett beslut om hur jag ska röra mig själv – vad jag ska göra – hur jag ska agera – och släppa punkten när jag är färdig med mitt beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte ta steget ut i och som levandet av fullt självansvar, där jag låter mig själv ta ansvar för mitt, ta ansvar för mina beslut, och således sätta mig själv fri att agera och konstruera mitt liv på ett sätt som är bäst för alla – där jag placerar mig själv i en position där jag ser att jag kan skapa nytta och mervärde och där jag kan göra skillnad – i en position där jag är effektiv och där jag kan leva min fulla potential

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla och ångest, och att frukta att ta beslut, inte är mentala beteenden som understödjer och assisterar mig i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet träna på att ta beslut, träna på att skapa mening och syfte i mitt liv, och sedan leva den meningen och det syftet som jag ger till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag behöver ta ett beslut, och jag går in i fruktan, ångest och nervositet inför att ta detta beslut, och jag väntar med att ta ett beslut och hoppas att någon annan ska göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag motiverar och styr mig själv att ta ett beslut, att ta ansvar för mitt liv, för riktningen i mitt liv, och bestämma vad det är jag ska göra med mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett beslut och sluta förlita mig på att andra ska veta vad jag ska göra och hur jag ska leva

När jag märker jag förlitar mig själv på att andra ska ta ett beslut till mig, och ska hjälpa mig, och ska säga till mig vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag måste lära mig själv att ta beslut för att inte göra det komprometterar mig och andra i mitt liv – och jag håller mig själv i en evig väntan istället för att motivera mig själv, ta ett beslut, och röra mig själv framåt – således åtar jag mig själv att sluta vänta och lita på mig själv att ta effektiva beslut där jag placerar mig själv i en situation som är bäst för alla och således även bäst för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 318: Dysterhet och Nedstämdhet

dysterhetDysterhet är en mycket subtil inre upplevelse som ofta tar sig formen i den där trötta morgonkänslan av att man helst inte vill gå upp och möta dagen utan istället bara ligga där i sängen och dra sig. Dysterhet tar sig även formen av att ens verklighet får en mer gråaktig nyans och allting verkar som om det mer nedstämt, grumligt och inte lika detaljerat och färgrikt.

Efter att ha lyssnat på den HÄR intervjun som behandlar just dysterhet har jag bestämt mig för att gå på djupet och utforska mitt eget förhållande med dysterhet.

Var kommer då dysterhet ifrån? Jo, dysterhet uppstår när vi separerar oss själva från tankar, upplevelser, fantasier, och dylikt som kommer upp inom oss själva – och det går att se när en sådan separation sker eftersom vi då använder vår kropp för att försöka stöta bort det som dyker upp inombords. Vad jag har lagt märke till då jag observerat mig själv är att jag ofta stöter bort genom att blunda, andas tyngre, eller försöka hitta någonting att underhålla mig själv med – allt för att förskjuta det som kommer upp inombords.

Under några dagar har jag således undersökt vilka inre sinnesrörelser det är som jag förskjuter. För min del har det till största delen handlat om saker och ting som jag skäms för, känner skuld för, eller är generad över, men som jag inte vågat möta och reflektera över, utan som jag istället direkt förskjuter då det kommer upp inom mig. Jag har därför haft med mig ett anteckningsblock under några dagar för att skriva ner de minnen och tankar som jag annars förskjuter och i denna blogg kommer jag att applicera självförlåtelse på dessa, släppa taget om dem, och möta dem, så att jag inte längre behöver förskjuta dem, utan istället kan förlåta mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv ta andra människor, djur, och varelser för givet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig som jag känner för, som jag upplever är roligt, som jag upplever är givande och trevligt, utan någon hänsyn till hur mina handlingar, och mitt sätt att leva påverkar andra i min omvärld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt arbeta med och öva på att vara medveten om mina handlingar, medveten om hur jag rör mig, medveten om hur jag påverkar min omvärld, och i detta se till att allt jag gör och lever är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på mottagande sidan av mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och innan jag beslutar, innan jag rör mig, innan jag interagerar, att se till att det som jag är inför att uttrycka är ett sådant uttryck som jag själv skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i blindo där jag inte låter mig själv känna och se hur mina handlingar och beslut påverkar andra, och i detta inte låter mig själv reflektera över huruvida det jag lever och uttrycker är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en egoist och att vara egocentrisk och att endast se mina egna begär och behov istället för att se allt och alla som här och som delar min värld med mig i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka och förskjuta minnen av mig själv där jag kan se att sättet jag uttryckt mig själv på vara komprometterande och missbrukande, och inte lett till att någon gynnas, och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att vara specifik och exakt när jag uttrycker mig själv, när jag tar beslut, och när jag interagerar i min värld, i förståelsen om att varje beslut, handling, rörelse jag tar mig för, ekar i min värld och skapar en viss slags konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva mogenhet, i det att jag ser och förstår att mina handlingar, mina ord, och mina tankar har konsekvenser, och att om jag inte vill stå på mottagande sidan av dessa handlingar, så är dessa inte acceptabla och ingenting som jag borde tillåta och acceptera inom och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik med vad jag tillåter och accepterar inom mig själv och vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och orda – så att jag på så vis ser till att ingenting jag gör på något vis kommer att skada någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i mina handlingar, och i mitt liv, beakta andra människor, djur och varelser såsom jag själv skulle vilja bli beaktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt leva principen om att ge såsom jag vill få – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag lever, handlar, tänker, och tar beslut utifrån en utgångspunkt där jag inte aktivt ser till allas bästa, att detta kommer att skapa skam inom mig, detta kommer att skapa skuld inom mig, detta kommer att skapa ånger inom mig, och vara kvar inom mig såsom ett minne – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt se till att jag ser andra, att jag tar hänsyn till andra, att jag bryr mig om andra, och att jag inte lever automatiskt och gör säker, säger saker, bara för att jag gjort så vid ett tidigare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om alla lever principen om att ge såsom de själva skulle vilja ta emot, så hade denna jord sett mycket annorlunda ut, eftersom alla handlingar då hade varit handlingar fyllda av omsorg, omtanke, och hänsyn, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, att stå upp i mitt liv, och leva såsom ett exempel på att det är möjligt att i varje ögonblick agera, leva, tänka och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att jag ger såsom jag själv vill ta emot

Självåtaganden

När jag märker att jag lever, handlar, tar beslut, tänker, uttrycker mig själv, eller tar till orda på ett sådant sätt att jag inte själv skulle vilja ta emot det som jag sänder ut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att lösningen på alla problem i denna världen är att vi alla ger såsom vi själva vill ta emot, och att jag således måste stå som ett exempel på denna princip, och visa att detta är en giltig lösning; således åtar jag mig själv att ändra mig själv och medvetet och aktivt ta hänsyn till andra, och ändra min utgångspunkt så att det jag sänder ut är någonting som jag själv skulle vilja ta emot

När jag märker att jag upplever och känner det som om att jag har rätt att uttrycka någonting, för att jag känner det, tänker det, eller upplever det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min utgångspunkt aldrig kan vara den att jag har rätt till någonting, för detta är en utgångspunkt där missbruk och komprometterande handlingar kan frodas, eftersom effekten av min handling och det jag lever inte beaktas; således åtar jag mig själv att ändra min utgångspunkt så att jag uttrycker och lever det som jag ser är bäst för alla – och att det inte längre handlar om att jag har rätt att uttrycka mig själv – utan att det istället handlar om att det jag uttrycker är någonting som jag skulle vilja stå i det mottagande ändan av

Enhanced by Zemanta

Dag 317: Att Leva Ordet Ansvar

ansvarDet är genom ord som vi skapar oss själva – vi lever ord vare sig vi är medvetna om det eller inte och det är genom att omdefiniera ord som vi kan förändra och skapa oss själva till att leva på ett sådant sätt som vi ser är bäst för oss själva såväl som för andra.

Idag kommer jag därför att arbeta med att omdefiniera ett ord för att sedan i min praktiska verklighet leva detta ord.

Det ord som jag ska arbeta med idag är Ansvar – vilket är ett ord som jag ser att jag kan expandera i hur jag lever det praktiskt.

Vad jag har sett i förhållande till hur jag i nuläget lever ansvar är att det endast är gentemot vissa saker i min omvärld som jag lever detta ord och det har att göra med hur jag skapat en idé om att vissa saker är mer viktiga än andra. En sak som jag märkt är jag inte på ett effektivt lever ordet ansvar i förhållande till saker och ting som rör min direkta omvärld – såsom att t.ex. bädda min säng när jag vaknar på morgonen, eller dammsuga golvet när jag ser att det är skitigt, eller leka med, eller ta ut katterna när jag ser att detta är någonting de behöver. Det finns alltså ett problem i att jag tenderar att se ansvar endast i förhållande till vissa slags punkter och inte i förhållande till andra – och detta bottnar i att jag inte i alla ögonblick låter mig själv se utflödena av de beslut jag tar.

Saken är som så att allt jag inte gör och allt jag gör har en viss effekt i min verklighet och det är just denna effekt som jag ännu inte tillfullo låtit mig själv se. Om jag till exempel inte tar hand om mina kläder och packar in dem min byrå eller klädskåpet, har detta effekten att kläderna blir liggande och tillslut byggs upp till en hög. Detta är ett beteende som innebär att min fysiska och direkta omvärld inte längre är lika praktiskt effektiv och beteendet utgör också en slags bristande respekt för mina kläder – jag struntar i om de blir skitiga, skrynkliga, fylls med katthår, eller trillar ner på golvet och får damm på sig – och här kan jag således leva ordet ansvar för att praktiskt korrigera detta beteende.

Den formella definitionen på ordet ansvar är:

Skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker.

Denna definition kan jag se är begränsad, eftersom att ta ansvar bör inte vara någon skyldighet, utan det bör istället vara ett sätt att leva och någonting man gör utifrån en insikt om vad som är sunt förnuft och vad som är bäst för alla. Dessutom kan konsekvenser av att man inte ta ansvar inte undvikas och därför är det inget val man gör att ta konsekvenserna om man inte tar ansvar – man drabbas vare sig man vill det eller inte. Man kan tro att man slipper undan, men allt man gör i denna fysiska verklighet har ett utflöde som kommer påverka även ens eget liv direkt eller indirekt.

Därför kommer jag att skapa min egen definition av ordet som jag sedan kommer leva praktiskt. Om jag alltså ska ta och omdefiniera ordet ansvar på så vis att jag tar allt och alla i min omvärld i beaktande är en bra definition för ansvar:

Att ta tag i och dirigera samt styra punkter i min omvärld på ett sådant sätt att utflödet blir vad som är bäst för alla.

Nedan kommer jag att applicera självförlåtelse på de idéer och reaktioner jag skapat gentemot ordet ansvar – så att jag kan släppa taget om hur jag levt ordet hittills och därefter förändra och skapa mig själv i enlighet med den nya definition av ordet som jag ställt upp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och uppleva ett motstånd gentemot att ta tag i punkter i min omvärld, röra dem, och motivera mig själv att skapa någonting med mitt liv som kommer att gynna alla människor – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället låta mig själv motiveras av energier och låta min förprogrammering bestämma vad jag ska ägna mig själv åt och hur jag ska leva mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter inför ett motstånd att göra saker och ting fullständigt och helhjärtat första gången jag gör saker och ting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en apati där jag gör saker halvfärdiga – jag gör dem inte fullständigt – jag gör dem bara tills de duger – och jag rör mig inte i min verklighet på ett sådant sätt att jag hanterar alla punkter som är här på ett sådant sätt att det skapar ett utflöde som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och styra denna punkten på sådant sätt att jag hanterar alla punkter i min värld – styr och tar tag i dem – helhjärtat och fullständigt – och lägger ner all min kraft och medvetenhet på att fullgöra punkten så bra som jag kan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för min direkta verklighet i samma ögonblick som jag ser att där finns en punkt som jag måste dirigera och styra – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta och skjuta upp att ta ansvar – eller hoppas att någon annan ska ta ansvar och dirigera punkten – istället för att se, inse och förstå att det är en dröm och en illusion – ett slags försök att fly bort från mitt ansvar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv den gåvan jag ger mig själv i och med att jag låter mig själv ta fullständigt ansvar för min omvärld och mig själv – för jag kommer därigenom att bli mer nöjd med mig själv, mer tillfreds med mig själv, och när jag går och lägger mig på kvällen, verkligen känna inom mig själv att jag gjort något av värde med min dag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha det som utgångspunkt i alla de saker jag medverkar inom och som, att göra det så bra som jag kan, att vara tålmodig, och sträva efter perfektion i allt jag tar mig an, och således inte låta mig själv nöja mig med halvfärdiga resultat, med halvdana resultat där jag inte gett allt jag kunnat ge, utan där jag istället gett bara så mycket som jag känner för att ge, och som jag tycker är bekvämt att ge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta lathet och apati styra vem jag är, hur jag lever mitt liv, och hur jag beslutar att hantera och styra punkter som dyker upp i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när lathet och apati dyker upp inom mig, är allt som krävs att jag tar ett beslut om vem jag är, och hur jag ska leva, och sedan håller mig till detta beslut, och lever detta beslut in i verkligheten så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är förhållandevis enkelt att förändra mig själv vad det gäller denna punkten, för jag kan klart och tydligt se när jag inte tar ansvar, när jag inte gör något till mitt yttersta, och när jag gör någonting halvdant – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag existerar och går in i en sådan upplevelse och ett sådan mentalt stadie, att jag då förändrar mig själv och styr mig själv till att vara fullständigt här i ögonblicket, och ge den punkten jag håller på med just då min fulla uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig själv med halvdana resultat, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med ett halvdant liv, en halvdan applikation, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra mig själv på så vis att utgångspunkt i allt jag tar mig an är att nå perfektion, är att framkalla det bästa möjliga resultatet, att nå det bästa möjliga utflödet, att verkligen skapa det som är bäst för mig och de som existerar med mig i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag nöjer med endast halvdana resultat, så blir det jag sänder ut i denna världen halvdant och resultatet blir en halvdan värld, en värld som duger men som inte är särskilt bra överhuvudtaget, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett ansvar och leva som ett exempel på hur jag vill att varje människa ska uttrycka sig, röra sig och leva i denna världen, och således i och med detta påvisa den potential vi som människor har, och hur denna potential har glömts bort och inte nyttjats – nämligen vår potential att skapa oss själva som levande ord och bestämma vilka vi ska vara, vad vi ska ge, hur vi ska leva, och vad resultatet ska bli av våra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att jag accepterar mig själv som halvdan även accepterar alla andra människor som halvdana, för hur kan jag kräva eller förvänta mig att någon annan ska leva någonting som inte jag ännu lever? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se vilket ansvar jag har vad det gäller skapandet av en ny människa, skapandet av en ny värld, skapandet av en ny natur, ett ansvar som är med mig här i varje ögonblick och som ligger i hur jag väljer att leva och uttrycka mig själv – och röra mig själv i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv som det levande ordet ansvar, och därigenom ge mig själv gåvan av att kunna lägga mig själv ned och sova på kvällen, nöjd, tillfreds och lugn, eftersom jag vet att jag tagit ansvar för alla punkter, där finns ingenting som jag inte har hanterat, eller dirigerat, utan alla punkter som kommit upp har jag effektivt styrt på ett sådant sätt att jag nu kan slappna av och lägga mig ned och sova; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ansvar varje dag – varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag upplever ett motstånd, och en motvilja mot att ta tag i och dirigera en punkt i min omvärld, och göra så med utgångspunkten av att nå perfektion, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår till vilken grad jag begränsar och håller fast mig själv i en begränsad version av mig själv och att jag inte låter mig själv leva den potential som jag är tillgång till här; således åtar jag mig själv att ta ansvar, att leva ansvar, och att dirigera de punkter som dyker upp i min omvärld och i mitt dagliga liv – effektivt och helhjärtat – med målet inställt på att nå perfektion och göra det bästa som jag kan göra

När jag märker att jag hanterar och styr punkter i mitt liv halvdant och utan att riktigt bry mig om hur resultatet blir, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att leva halvdant, kompromissar mig själv, och skapar konsekvensen av att jag kommer gå och lägga mig, och vara otillfreds, och känna det som om att jag missat någonting, och glömt att ta viktiga saker i beaktande, vilket jag uppenbarligen har gjort; således åtar jag mig själv att när jag hanterar och styr punkter i mitt liv – att göra så med utgångspunkten av att nå perfektion och nå det bästa möjliga resultatet

Enhanced by Zemanta