Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s