Monthly Archives: April 2014

Dag 326: Beslut Fria Från Emotioner

Idag spelade jag Civilization IV, vilket är ett strategispel där man styr sin egen nation – och man ska med diverse knep försöka roffa åt sig makten från de andra spelarna.

Det var fascinerande att observera mig själv när jag spelade, för jag märkte hur jag tenderade att bli mycket involverad i spelet, och att jag reagerade i sådana känslor som ilska, bedrövelse, ångest, att känna mig bedragen och förråd, sårad, och även hämndkänslor kom upp inom mig; allt för att mitt låtsasimperium i ett dataspel inte utvecklades såsom jag hoppades.

Det är fascinerande, för mitt riktiga liv kan liknas vid detta. I mitt riktiga liv identifierar jag mig själv på samma sätt med mina tillgångar, min framtid, mina planer, och idéer – jag har drömmar om att mitt imperium, d.v.s. mitt liv, ska växa och förbättras – och ofta blir jag ängslig och nervös att mina förhoppningar inte ska infrias. På samma sätt som i spelet blir jag alltför upptagen av mina ambitioner, och drömmar, att jag inte kan se klart vad som är bäst för mig, och att jag inte kan förhålla mig själv objektiv, och praktisk.

Jag observerade nämligen att jag i spelet tog beslut för att jag kände mig sårad, och bedragen, och jag ville ge igen med samma mynt, och ta tillbaka det som rätteligen var mitt, när faktum var att ett sådant drag för mig spelet inte var särskilt gynnsamt för mig. Det fanns nämligen andra saker som skulle fungerat bättre för mig – men det var beslut som jag ignorerade eftersom jag istället agerade utifrån vad jag upplevde. På samma vis är det i mitt liv – och här kan jag ta ett exempel från mina mentala exkursioner vad gäller att planera för min framtid; dessa framtidsplaner har ofta varit styrda av vad jag känt – istället för praktiska överväganden. Istället för att se vad som skulle kunna funka, ser jag till vad som känns mest övertygande, låter bäst, eller upplevs som roligast – men detta är inte ett effektivt sätt att leva på. Effektivast är om man tar varje ögonblick i beaktande och att man frågar sig vad som är den praktiskt mest förnuftiga riktningen. Endast om man tar beslut på basis av ett sådant resonemang kan man göra beslut som är effektiva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån hur jag känner mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när mina förhoppningar inte infrias, och när mina planer inte löper såsom jag tänkt mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och upprörd, och börja ta beslut, och agera utifrån en utgångspunkt av att hämnas, ge igen, och försöka ta tillbaka det jag upplever att jag förlorat – istället för att jag andas – tar ett andetag – för mig själv tillbaka hit – och tittar på vad som är ett praktiskt, förnuftigt, och effektivt beslut som fungerar för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en emotionell upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag komprometterar mig själv när jag agerar utifrån en emotionell upplevelse, och hur jag faktiskt skapar ännu mer problem för mig själv, eftersom jag inte tar i beaktande den praktiska och reella situation jag befinner mig själv i – utan istället ser jag bara vad jag vill se – och jag agerar utifrån hur jag upplever mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till att när jag tar beslut – att jag är klar inom mig själv – att jag ser hela bilden framför mig – att jag ser och överväger alla alternativ – och att jag tittar på det händelseförlopp som utvecklats objektivt och praktiskt – och inte utifrån en emotionell upplevelse eller reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stabilisera sig mig själv – andas – och titta på hela händelseförloppet – titta på hela min verklighet – och inte låta mig själv handla överilat och impulsivt – utan jag istället lugnt och i tysthet inom mig själv överväger vad som är bäst för mig – och att jag inte agerar kortsiktigt endast för stunden – utan att jag ser saken i ett längre perspektiv – och att jag ser och planerar framåt och inte bara agerar för stunden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, bli arg, och känna mig själv sårad, och vilja hämnas, när jag upplever det som om att någon sviker mig, eller utnyttjar att jag befinner mig i en svag situation, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och sedan börja agera för att hämnas, och förgöra den andra personen, istället för att se, inse och förstå att när jag agerar från denna utgångspunkt så försvagar jag mig själv ännu mer, och jag agerar kortsiktigt, jag agerar för att få ut någonting i just det ögonblicket, och uppleva någon slags positiv känsla av revansch – men saken är den att jag inte effektivt och framgångsrikt planerar för min framtid och således skapar jag en situation där någonting ännu värre kan komma att hända i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att så länge jag låter mig själv ta saker och ting personligt kan jag inte se klart – och jag kan därför inte ta effektiva beslut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att genast och direkt när jag upptäcker och lägger märke till att jag tar någonting personligt – att då korrigera mig själv – att föra mig själv tillbaka hit och medvetet titta på situationen och ögonblicket objektivt – och leta efter praktiska – effektiva – och långsiktiga lösningar som kommer gynna inte bara mig utan även alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det egentligen inte finns någonting att ta personligt, utan att det är jag som gör det personligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv på se min omvärld – och det som händer objektivt och med klarhet – och således träna mig själv på att ta beslut som inte är baserade på en känsla eller en emotion

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag ser att jag tar någonting personligt, att då genast stoppa mig själv, ta ett andetag, och se på saken objektivt, se på saken utan känslan, utan emotionen, och se på vad som händer och vilka praktiska lösningar som finns för att lösa den uppkomna situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar utifrån en emotion, för att jag tagit någonting personligt, då kan jag inte se hela bilden, jag kan inte se vilka handlingar som är bäst, och vilka handlingsalternativ jag har, utan istället blir min värld svart och vit

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig förstå människor i min omvärld, förstå varför de handlar som de gör, förstå varför de tänker som de gör, förstå varför de säger om de säger, och således inte låta mig själv ta saker personligt, utan istället förstå orsakerna bakom vad som händer i min värld, för om jag förstår orsakerna, då kan jag agera objektivt och handha situationen på ett sätt som ger det bästa resultatet för alla involverade parter

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personligt, och jag vill handla, och ta ett beslut utifrån en emotion, för att hämnas, ge igen, eller för att ge utlopp för min känsla av jag blivit orättfärdigt behandlad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att istället se på situationen objektivt – att titta på vilka handlingsalternativ jag har – inte från en utgångspunkt av att ge utlopp för någons slags emotion –utan istället för att skapa en lösning som ger bäst resultat för mig – och de andra parterna som är involverade – eftersom jag förstår att ett beslut baserat på en emotion alltid är ineffektivt – eftersom det inte baserat på den faktiska och reella verklighet jag lever i – utan på en känslomässig tolkning av vad som sker

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 325: Rädslan för Åldrande

Att bli äldre – det är en naturlig del av en människas liv. Trots detta är det någonting som hela vår kultur ställer sig emot och försöker bekämpa som om det vore en plåga. Nu när jag själv börjar bli lite äldre och jag kan börja lägga märke till vissa saker hos min kropp som tyder på åldrande, märker jag hur detta beteende existerar även inom mig. Jag vill inte heller åldras, utan vill att min kropp ska förbli evigt ung.

Det är en fascinerande reaktion – varför är det egentligen som jag försöker bekämpa åldrande?

Jag ser att det handlar om rädslor för hur andra ser mig – jag vill att andra ska se mig som ung, och definiera mig som attraktiv och hälsosam – någonting som jag inte associerar med ålder.

I denna blogg ska jag med självförlåtelse arbeta med denna punkt av åldrande – och således förlåta de rädslor och upplevelser som jag skapat inom mig själv gentemot denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma åldrande – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se ner på åldrande människor – och definiera ålder såsom en förlust av någonting – en förlust av ens ungdom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förfärad och ångestfylld när jag ser att jag börjar bli tunnhårig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och värdesätta mig själv i enlighet med huruvida jag har ett tjockt och fylligt – och huruvida jag ser ungdomlig och atletisk ut eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra i min omgivning ska se mig som ungdomlig och atletisk – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska skapa en bild av mig som är positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras – i tron att ålder är någonting som minskar mitt värde – och förtar min styrka och min förmåga att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende – och i förhållande till min ålder – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad och uppleva mig upplyft när någon i min omgivning anmärker att jag ser ungdomlig ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta en bild av ungdom högre än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta hur mitt hår ser ut – eller mitt ansikte ut mer än mig själv – och tro att utan den bild jag för närvarande har och presenterar inför min omvärld så är jag ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker och nervös när jag är runt andra människor – och oroa mig själv över att mitt utseende – och att mitt hår ska ge ett ålderdomligt intryck – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min självsäkerhet i hur jag ser ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad detta begränsar mig – och hur jag genom att se mig själv på detta sätt i princip överlåter min självdirektion och styrning till hur jag ser ut – istället för att jag beslut vem jag är – och jag beslutar hur jag ska leva – och hur jag ska uttrycka mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att kvinnor i min omgivning ska se mig som attraktiv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde – och min stabilitet – i huruvida andra människor svarar till mig positivt eller negativt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv ovillkorligt möta, kommunicera, och interagera med människor – och således vara mig själv – och vara säker och stabil i mig själv oavsett hur min omgivning svarar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen inom mig själv – där andra sagt att jag har ett vackert, blont, och lent hår – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera sådana minnen med positiva känslor och tänka att dessa minnen är en tillgång för mig – och någonting som jag måste använda för att bygga upp mig själv och min karaktär – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och således låta mig själv vara mig själv – och vara ovillkorligt – och värdesätta mig själv utan att jag har hår – eller att jag får komplimanger av andra om att mitt hår ser vackert, måleriskt, och skönt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är naturligt att värdesätta sig själv efter sitt utseende – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min rädsla inför att åldras, och min rädsla inför att bli tunnhårig, genom att säga till mig själv – att det är en rädsla som jag inte kan göra någonting åt eftersom det självklart skulle påverka mig om jag börjar förlora mitt hår – och om jag börjar åldras – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är beslut som jag tar – och att jag inte behöver existera i och som denna rädslan – jag behöver inte låta mig själv begränsas av ångest inför att åldras – utan jag kan istället låta mig själv åldras utan reagera på detta faktum och utan att skapa någon slags upplevelse i förhållande till detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rädsla och ångest inför att förlora mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, se och värdesätta mig själv med utgångspunkt i hur jag tror andra ser och värdesätter mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera denna punkt – på så vis att jag låter mig själv värdesätta mig ovillkorligt – och leva stabilitet – leva fullkomligt och totalt – och inte låta detta begränsas av hur andra ser eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte definieras av huruvida jag har hår på mitt huvud eller – och att jag inte definieras av åldrande – såtillvida jag inte bestämmer mig för att dessa omständigheter och händelser ska definiera mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ovillkorligt och inte skapa dessa begränsande definitioner och idéerna om mig själv – utan istället leva här – leva i varje ögonblick – och låta mig själv leva tillfullo oavsett huruvida jag åldras – och oavsett huruvida jag har hår på mitt huvud eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ungdomlighet är en gåva till mig som ger mig värde – och att jag utan ungdomlighet inte har något värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ungdomlighet – och att tänka att eftersom jag ser ungdomlig ut så ger detta mig ett högre värde och en bättre ställning än de som ser äldre ut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdesätta människor i enlighet med ålder – istället för att se, inse och förstå att alla är vi jämlika i det att vi är fysiska – och att vi är i en kropp – att vi föds, lever och dör – och att ingen kan undkomma detta

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna åldrandeprocessen – och istället för att frukta den – undersöka den – låta mig själv lära av den – och i detta låta mig själv knyta ett närmare band till min mänskliga fysiska kropp – genom att jag låter mig själv förstå min kropp – och förstå åldrandeprocessen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv gå in fruktan gentemot den här processen – istället för att ovillkorligt låta mig själv undersöka och ta del av den

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, nervositet och ångest inför att jag åldras, och specifikt inför att jag ser att jag håller på att bli tunnhårig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde som varelse inte begränsas av mitt hår – min ålder – och mitt utseende – utan att jag själv kan bestämma och avgöra mitt värde – och låta mig själv stå stabil och säker inom mig själv oavsett hur tidens tand gnager och tär; således åtar jag mig själv att stå en och jämlik med tidens tand – en och jämlik med åldrande – och en jämlik med min kropp – och inte längre hålla fast vid mitt utseende – och tro att jag är definierad och begränsad av mitt utseende

När jag märker att jag blir nervös, och ångestfylld inför att tappa mitt hår, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att åldrande är för närvarande en naturlig del av vad det innebär att vara en människa – och jag ser att det är fullkomligt bisarrt att frukta någonting som är oundvikligt och som inte kan stoppas eller förhindras – således åtar jag mig själv att omfamna åldrade – att förstå åldrande – och att låta mig själv utforska och ta del av åldrande – och inte definiera mig själv eller se mig själv såsom att jag förminskas eller försvagas av åldrande

Enhanced by Zemanta

Dag 324: Ledarskap

Ledarskap – vad är det för någonting?

Min förståelse av ledarskap har varit att det är förmågan att inverka på, styra, och påverka andra i min omgivning. Det är förmågan att vara auktoritativ och att ta beslut som andra sedan följer. Naturligtvis har jag några bilder som existerar inom mig gällande vad som symboliserar en ledare – och det är den stereotypa mansfiguren som står framför en stor publikmassa – han skriker ut ord, använder en kraftfull retorik, och får tillslut människohopen framför att jubla, bli lyriska, och sträcka upp sina händer i luften och skrika ledarens namn.

Efter att jag lyssnat på några intervjuer om ledarskap (se här) har dock min förståelse av vad det innebär att vara en ledare ändrat sig diametralt. Vad som uttrycks i dessa intervjuer är att ledarskap börjar med en själv – och att den centrala förmågan som involveras i ledarskap är färdigheten att kunna leda och styra sig själv.

I dessa intervjuer rekommenderas att man går igenom och släpper alla de definitioner och idéer man tidigare haft om ledarskap – eftersom detta krävs för att man sedan ska kunna omdefiniera ordet ledarskap, för att sedan kunna leva det praktiskt. I det följande ska jag därför arbeta med självförlåtelse och släppa mina nuvarande definitioner i förhållande till detta ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera ledarskap i formen av en idé och en bild av en auktoritär man som står och håller ett medryckande tal till en stor församling människor – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet och applikationen av ledarskap – och se ledarskap som någonting jag endast kan göra i förhållande till andra människor – istället för att se, inse och förstå att ledarskap är någonting som jag först och främst måste leva med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av ledarskap, och ledare, att en sådan måste vara överlägsen, och bättre än de som följer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag för att leva ordet ledarskap måste ha följeslagare, och att jag måste ha människor som ser upp till mig, som värdesätter mig, och som ser mig som viktig och oumbärlig för framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en bild av att en ledare alltid måste veta svaret på frågor, aldrig får tveka, och att en ledare ska vara självrådig, och inte låta sig inspireras, eller lyssna på vad andra säger – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ledarskap är den praktiska förmågan av att jag leder och dirigerar mig själv – att jag bestämmer vem jag är – hur jag lever – och varför jag lever – och att jag således inte längre följer efter de tankar, känslor och emotioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera ledarskap såsom någon som är förmer, som är en äldre man med stor erfarenhet, som har pondus, och självförtroende, och vars auktoritativa närvaro fruktas av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa begreppet, och ordet ledare, till att existera som en död idol, som endast en bild, och en fiktiv presentation – istället för att fråga mig själv hur jag kan leva ledarskap praktiskt, fysiskt, och faktiskt här i och som varje ögonblick – och hur jag framförallt – kan praktiskt leda mig själv genom mina dagar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en ledare måste ha följeslagare, istället för att se, inse och förstå att en ledare är någon som dirigerar sig själv, någon som styr sig själv, motiverar sig själv, och bestämmer sin riktning i livet – och således behöver en ledare inte några följeslagare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera ledare med framgång, överlägsenhet, seger, och triumf, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som en statusposition att vara ledare, och tro att det tydligen gör mig mer än vad andra är om jag är i en position av att vara en ledare; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och se att jag kan leva ledarskap här – att ledarskap bygger på mig själv och vem jag är inom mig själv – bygger på vem jag är i mina beslut – vem jag är i mina överväganden – vem jag är i mina tankar – och att det inte handlar om att vara bättre än andra – utan att det handlar om att skapa mig själv direktivt i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera det som åtråvärt att vara ansedd som en ledare, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera ledare såsom att vara förmer, och bättre än ’vanliga människor’ – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en ledare aldrig kan vara förmer eller bättre än en annan människa – eftersom en ledare i grund och botten är en människa – och ingenting mer eller mindre – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa taget om idén om ledaren såsom att vara överlägsen – och förstå att ledarskap inte handlar om status eller prestige – utan ledarskap handlar om vem jag är i och som varje ögonblick – och varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är för svag för att stå upp som en ledare inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och skapa en självförminskande definition och förståelse av mig själv – och att tro att jag inte kan stå upp – förändra mig själv – och implementera ordet ledarskap i mitt dagliga liv och leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste bli äldre innan jag kan stå upp som en riktig ledare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa ordet ledare till en viss ålder – till ett visst utseende – till ett visst sätt att röra sig på och kommunicera på – istället för att se, inse och förstå att ordet ledare handlar om vem jag är i varje ögonblick – där själva kärnfrågan är huruvida jag styr och dirigerar mig själv i aktiv medvetenhet i varje ögonblick – eller om jag låter sinnet styra mig och bestämma vem och hur jag ska vara

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte begränsa ordet ledarskap – att se att ledarskap inte handlar om följeslagare, det handlar inte om status eller prestige, det handlar inte om att vara förmer eller mindre – utan det handlar om vem jag är – och det är i grund och botten en livsprincip – ett sätt att leva på – som inte har någonting med sinnet att göra – utan det är ett fysiskt och kroppsligt uttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv – och att förstå att jag kan förändra och dirigera mig själv till att stå upp och leva som ordet ledarskap – och att jag inte överhuvudtaget behöver ge mig själv en förminskande definition och tro att jag inte kan leva ordet ledarskap – och således åtar jag mig själv att stå upp – röra mig själv – och motivera mig själv att leva och uttrycka mig själv som ledarskap – och börja med projektet och utmaningen att leda mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 323: Kränkning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera i och som en upplevelse av att känna mig ledsen, förödmjukad, och förnedrad, när jag upplever, och tror att någon talar till mig med en aggressiv, frustrerad och irriterad röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera genom att gå in i och som en upplevelse av sorg, och självömkan, när jag upplever, och tror att någon är arg och frustrerad på mig, att någon i ett ögonblick inte särskilt tycker om min närvaro, och egentligen inte vill att jag ska vara i närheten av dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som självömkan, och en dysterhet, när jag upplever det som om att en annan talar aggressivt till mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som orättvist ’attackerad’ och orättvist behandlad, och tänka att det är denna andra personens fel hur jag upplever mig själv, och att jag har rätt till en ursäkt, och att jag har rätt till att den andra personen säger förlåt till mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medvetet fortsätta att existera i denna självskapade depressionen, och känslan av att vara nedstämd, och förtryckt, för att på så vis manipulera den andra människan att tycka synd om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och ha ett begär, att en annan ska tycka synd om mig, och ska känna det som om att deras sätt att uttrycka sig själva, och föra sig själva, har skapat stort lidande för mig, så att de ska känna skuld, och sedan säga förlåt till mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna upplevelsen jag går in i, är någonting som jag medvetet medverkar inom och som för att få uppmärksamhet, och för att bli erkänd, och för att få hämnd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tycka synd om mig själv för den reaktionen jag upplever inom mig när någon i min omgivning pratar i vad jag upplever vara en aggressiv och fördömande ton, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom att vara skadad, och attackerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min upplevelse inte är min egen skapelse, utan är denna andra personens skapelse, och att jag därför kan korrigera, och förändra situationen genom att få den andra människan att känna skuld, och säga förlåt, eller ursäkta till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära omkring på en känsla, och upplevelse inom mig själv av att känna mig orättfärdigt attackerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en rädsla inför att bli utvald, och attackerad av en annan genom deras ord och tonfall – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en annan inte kan attackera, eller fördöma mig, eller vara aggressiv mot mig, utan att min upplevelse är helt min egen skapelse, och helt någonting som endast jag själv kan beskyllas för – det är alltså inte någonting som en annan person har orsakat inom mig – utan någonting som jag orsakat inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag känner mig ledsen, förödmjukad, eller attackerad av en annan, så är det någonting som jag har skapat och tillåtit, och som inte någon är ansvarig för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för denna upplevelsen, och släppa taget om den – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en anledning till varför jag känner det som om att det är svårt att släppa taget om denna upplevelsen, är helt enkelt därför att jag inte vill släppa taget om denna upplevelsen, jag vill bestraffa den andra människan för vad jag upplever vara ’deras fel’ – istället för att förstå att det är helt min egen skapelse, och helt mitt eget ansvar det som pågår inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som en känslig, och lättpåverkad individ, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna idén av mig själv, för att på så vis kunna anklaga, och förebrå andra för de upplevelser som kommer upp inom mig, och tänka att det inte är mitt fel, det är inte jag som skapat vad som kommit upp inom mig, utan det måste vara någon annan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för mig själv på alla plan, och i alla dimensioner av min existens – och på så vis inse, se, och förstå, att när jag känner mig förödmjukad, eller ledsen, eller sårad, så är detta min egen skapelse, och någonting som jag odlar, och fortsätter att hålla kvar vid, och att således jag har makten, styrkan, och förmågan att förändra mig själv, och styra mig själv till att inte längre existera i och vara påverkad av denna typen av reaktioner, eftersom jag i ögonblicket då dessa kommer upp har ett val att styra mig själv, och korrigera mig själv, och återgå till att vara här med och som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt, och omedelbart när någon i min omgivning tilltalar mig i vad jag upplever vara ett aggressivt, och hotfullt tonfall, reagera genom att känna mig själv kränkt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en upplevelse av att vara kränkt, och anklaga den andra personen för att ha kränkt mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är jag som har skapat denna upplevelsen inom mig själv av att vara kränkt, det är jag som har skapat denna känslan av att vara kränkt, och att det således är jag som har makten, styrkan, och förmågan att i detta ögonblick korrigera, och dirigera mig själv till att inte längre vara eller uppleva mig själv som kränkt, utan att jag istället omedelbart tar mig själv tillbaka hit till och som min kropp, och rör mig själv med och som denna fysiska verklighet, och uttrycker mig själv självuppriktighet, utan reaktioner, utan upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som kränkt, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag kan bli kränkt av en annan människa, att jag kan bli orättvist behandlad, och att jag kan få min ära, och min självkänsla skadad, och kränkt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna upplevelse som kommer upp inom mig faktiskt inte har någonting att göra med den andra personen, utan har allt att göra med mig själv, och allt att göra med vad jag tillåtit och accepterat att slå rot inom mig

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig kränkt, och illa behandlad, för att jag upplever det som om någon talar till mig illa, aggressivt, och inte så milt, och snällt som jag önskar, det stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag själv har skapat min upplevelse av att vara kränkt, och att ingen annan förutom jag är ansvarig för denna upplevelse, och att jag därför kan stoppa och förändra denna upplevelse; således åtar jag mig själv att i detta ögonblick stoppa, och förändra mig själv, att ovillkorligt släppa taget om att känna mig själv kränkt, och fortsätta att uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag känner, och upplever det som om att en annan var taskig, och illvillig mot mig, och att tydligen därför har blivit kränkt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag har skapat upplevelsen av att vara kränkt, jag är ansvarig för vad som pågår inom mig, och att det inte gagnar mig att anklaga eller fördöma någon annan, således åtar jag mig själv att andas in, och andas ut, och ovillkorligt släppa upplevelsen, och ovillkorligt ta mig själv tillbaka hit, till och som min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv utan denna energin av och som att känna mig själv kränkt och illa behandlad

SyndWikipedia: Synd is an album by Imperiet, released in 1986.

Enhanced by Zemanta

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta