Dag 324: Ledarskap

Ledarskap – vad är det för någonting?

Min förståelse av ledarskap har varit att det är förmågan att inverka på, styra, och påverka andra i min omgivning. Det är förmågan att vara auktoritativ och att ta beslut som andra sedan följer. Naturligtvis har jag några bilder som existerar inom mig gällande vad som symboliserar en ledare – och det är den stereotypa mansfiguren som står framför en stor publikmassa – han skriker ut ord, använder en kraftfull retorik, och får tillslut människohopen framför att jubla, bli lyriska, och sträcka upp sina händer i luften och skrika ledarens namn.

Efter att jag lyssnat på några intervjuer om ledarskap (se här) har dock min förståelse av vad det innebär att vara en ledare ändrat sig diametralt. Vad som uttrycks i dessa intervjuer är att ledarskap börjar med en själv – och att den centrala förmågan som involveras i ledarskap är färdigheten att kunna leda och styra sig själv.

I dessa intervjuer rekommenderas att man går igenom och släpper alla de definitioner och idéer man tidigare haft om ledarskap – eftersom detta krävs för att man sedan ska kunna omdefiniera ordet ledarskap, för att sedan kunna leva det praktiskt. I det följande ska jag därför arbeta med självförlåtelse och släppa mina nuvarande definitioner i förhållande till detta ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera ledarskap i formen av en idé och en bild av en auktoritär man som står och håller ett medryckande tal till en stor församling människor – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet och applikationen av ledarskap – och se ledarskap som någonting jag endast kan göra i förhållande till andra människor – istället för att se, inse och förstå att ledarskap är någonting som jag först och främst måste leva med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av ledarskap, och ledare, att en sådan måste vara överlägsen, och bättre än de som följer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag för att leva ordet ledarskap måste ha följeslagare, och att jag måste ha människor som ser upp till mig, som värdesätter mig, och som ser mig som viktig och oumbärlig för framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en bild av att en ledare alltid måste veta svaret på frågor, aldrig får tveka, och att en ledare ska vara självrådig, och inte låta sig inspireras, eller lyssna på vad andra säger – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ledarskap är den praktiska förmågan av att jag leder och dirigerar mig själv – att jag bestämmer vem jag är – hur jag lever – och varför jag lever – och att jag således inte längre följer efter de tankar, känslor och emotioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera ledarskap såsom någon som är förmer, som är en äldre man med stor erfarenhet, som har pondus, och självförtroende, och vars auktoritativa närvaro fruktas av andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa begreppet, och ordet ledare, till att existera som en död idol, som endast en bild, och en fiktiv presentation – istället för att fråga mig själv hur jag kan leva ledarskap praktiskt, fysiskt, och faktiskt här i och som varje ögonblick – och hur jag framförallt – kan praktiskt leda mig själv genom mina dagar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en ledare måste ha följeslagare, istället för att se, inse och förstå att en ledare är någon som dirigerar sig själv, någon som styr sig själv, motiverar sig själv, och bestämmer sin riktning i livet – och således behöver en ledare inte några följeslagare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera ledare med framgång, överlägsenhet, seger, och triumf, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som en statusposition att vara ledare, och tro att det tydligen gör mig mer än vad andra är om jag är i en position av att vara en ledare; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och se att jag kan leva ledarskap här – att ledarskap bygger på mig själv och vem jag är inom mig själv – bygger på vem jag är i mina beslut – vem jag är i mina överväganden – vem jag är i mina tankar – och att det inte handlar om att vara bättre än andra – utan att det handlar om att skapa mig själv direktivt i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera det som åtråvärt att vara ansedd som en ledare, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera ledare såsom att vara förmer, och bättre än ’vanliga människor’ – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en ledare aldrig kan vara förmer eller bättre än en annan människa – eftersom en ledare i grund och botten är en människa – och ingenting mer eller mindre – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa taget om idén om ledaren såsom att vara överlägsen – och förstå att ledarskap inte handlar om status eller prestige – utan ledarskap handlar om vem jag är i och som varje ögonblick – och varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är för svag för att stå upp som en ledare inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och skapa en självförminskande definition och förståelse av mig själv – och att tro att jag inte kan stå upp – förändra mig själv – och implementera ordet ledarskap i mitt dagliga liv och leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste bli äldre innan jag kan stå upp som en riktig ledare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa ordet ledare till en viss ålder – till ett visst utseende – till ett visst sätt att röra sig på och kommunicera på – istället för att se, inse och förstå att ordet ledare handlar om vem jag är i varje ögonblick – där själva kärnfrågan är huruvida jag styr och dirigerar mig själv i aktiv medvetenhet i varje ögonblick – eller om jag låter sinnet styra mig och bestämma vem och hur jag ska vara

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte begränsa ordet ledarskap – att se att ledarskap inte handlar om följeslagare, det handlar inte om status eller prestige, det handlar inte om att vara förmer eller mindre – utan det handlar om vem jag är – och det är i grund och botten en livsprincip – ett sätt att leva på – som inte har någonting med sinnet att göra – utan det är ett fysiskt och kroppsligt uttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv – och att förstå att jag kan förändra och dirigera mig själv till att stå upp och leva som ordet ledarskap – och att jag inte överhuvudtaget behöver ge mig själv en förminskande definition och tro att jag inte kan leva ordet ledarskap – och således åtar jag mig själv att stå upp – röra mig själv – och motivera mig själv att leva och uttrycka mig själv som ledarskap – och börja med projektet och utmaningen att leda mig själv

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s