Category Archives: Processen

Dag 327: Konsten Att Inte Döma

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 306: Kontrollbehov

kontrollbehov-455-pxEn punkt som är relevant i förhållande till den rädsla jag har arbetat med under de senaste bloggarna är kontroll – och under de senaste dagarna har denna punkten (kontroll) blivit allt mer synbar i hur jag hanterar mitt liv och mina förhållanden – jag erkänner – jag har ett stort kontrollbehov.

Hur tar sig detta kontrollbehov formen? Framförallt handlar det om att jag vill kontrollera förhållanden i min värld, jag vill bestämma hur de ska utformas, vad som ska hända, och när det ska hända – en annan del av kontrollbehovet handlar om hur jag vill ha fullständig kontroll och makt över min framtid; jag vill veta exakt vad som kommer hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända – jag vill inte ha någon som helst osäkerhet involverad i mina beslut utan istället full makt – full kontroll.

Om jag tittar djupt ner i detta behov, så ser jag att utgångspunkten är rädsla, osäkerhet och underlägsenhet, och det är som om att jag genom mitt kontrollbehov försöker hålla dessa upplevelser i schack – jag gör allt jag kan för att inte förlora kontrollen i tron att detta då kommer hålla mig borta från det jag fruktar.

Men, en intressant punkt är att när jag medverkar i dessa rädslor, och låter mig agera från denna punkt av underlägsenhet, ofta är det som händer att jag skapar och manifesterar motsatsen i min värld – d.v.s. precis det som jag fruktar eller vill undvika ska hända; det är som om att jag genom att hela tiden försöka ha kontroll inte låter mig själv tillfullo se vad som är här i min direkta verklighet, och hur jag kan använda mig av vad som är här för att leva mitt liv effektivt, och skapa de utflöden som jag ser är bäst för mig.

En annan intressant punkt är att när jag försöker kontrollera förhållanden och relationer, då är det som om att jag är den drivande punkten, och personen i fråga som jag på något sätt försöker kontrollera, agerar och gör saker endast för att jag vill det, för att jag känner för det och inte utifrån egen motivation, egen förståelse och egen vilja. Och det är ju ganska uppenbart, att om jag väljer att försöka kontrollera människor att göra som jag vill, så kommer det inte att röra sig utifrån egen vilja utan istället för att jag säger till dem, eller frågar dem om de kan göra som jag vill.

Så, jag vill alltså inte längre vara besatt av denna punkt av att vilja kontrollera min framtid, mitt liv och människorna i min värld, utan istället vill jag hantera mitt liv från en utgångspunkt av flexibilitet, ödmjukhet, öppenhet och ovillkorlighet – och istället för att försöka kontrollera och styra allt i min värld på ett sådant sätt som jag vill ha det, istället vara öppen för vad som är här, och i fråga om människor, inte längre försöka bestämma exakt hur och vad jag vill att de ska vara, och göra, utan istället motivera, visa, och dela med mig av sunt förnuft – alltså att lära ut och med ord beskriva varför det är förmånligt, varför det är effektivt, varför det är att föredra att agera och leva på vissa slags sätt.

Detta handlar definitivt om tillit, om att våga släppa taget och att se att trots att jag släpper taget om mitt kontrollbehov så är jag fortfarande HÄR – det är inte som om att jag försvinner och helt plötsligt blir invalid och utan förmåga att agera, ta beslut, och röra mig själv i min värld – det handlar alltså om tillit till mig själv och att jag inte behöver rädsla för att röra mig i min värld, jag behöver inte kontrollera allt utan det räcker med att jag är här – och rör mig själv från ögonblick till ögonblick – lever från här till här och inte längre låter mig själv vara besatt av ångest och rädsla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån en utgångspunkt av rädsla och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka kontrollera, styra, och dirigera allt i min värld precis såsom jag vill ha det, i ett försök att undvika att uppleva att mina rädslor manifesteras, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att ett kontrollbehov alltid uppstår i en rädsla och att jag inte kan lösa problemet med denna rädsla genom att försöka kontrollera och styra min värld in i minsta detalj

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och underlägsenhet inför min omvärld, och uppleva det som om att jag måste i varje ögonblick se till att behålla kontrollen, att behålla överblick och se till att jag inte dras med, eller förs med i någonting som jag inte har kontroll över, och som jag inte kan styra och dirigera precis såsom jag vill – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte kontroll, att vara rädd för att inte veta exakt vad som händer, hur det händer, när det händer, och varför det händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en känsla av trygghet och säkerhet i att ha kontroll, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha och uppleva ett begär efter kontroll, och bli rädd, ängslig och nervös så fort jag upplever att jag på något sätt saknar kontroll, saknar direkt förmåga att avgöra hur min värld ska se ut, hur jag ska uppleva mig själv i min värld; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag genom att existera i denna rädsla för att inte ha kontroll låter mig själv kompromissa mig själv, och jag tar beslut utifrån rädsla istället för att ta beslut HÄR utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla inför framtiden, rädslan inför att inte med exakthet veta vad som kommer hända, hur det kommer hända, och när det kommer hända – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att inte ha total och fullständig kontroll över mig själv, över min värld och över allt som händer i min vardag – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och i detta låta mig själv släppa taget om denna rädslan och om denna ångesten och istället leva här i varje ögonblick – och hantera varje ögonblick HÄR och inte försöka projicera mig själv in i framtiden för att uppnå någon slags illusorisk total kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, underlägsenhet och rädsla inför att leva här utan att planera, utan att projicera mig själv in i framtiden, utan att försöka hela tiden säkerställa att jag har fullständig kontroll, att jag har fullständig överblick, att jag vet exakt vad som händer och hur jag ska agera i varje ögonblick – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att lita på mig själv att jag kan hantera och dirigera varje ögonblick som dyker upp här – effektivt och utan att försöka kontrollera vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att min strävan efter kontroll motiveras av ångest, rädsla och misstro mig själv, där jag tror om mig själv att jag inte har förmågan att hantera varje ögonblick HÄR – utan att jag istället måste konstant förskjuta mig själv in i framtiden, och att endast därifrån kan jag hantera min vardag här – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna rädslan är ingenting som jag måste hålla kvar vid, att denna rädslan inte hjälper mig att leva effektivt i och som varje ögonblick, utan vad denna rädslan gör är istället att jag faller och komprometterar mig själv eftersom jag befinner mig i sinnet i rädsla, istället för att leva HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att lita på mig själv och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka tillflykt i kontroll, att söka tillflykt i att konstant försöka vara beredd på det värsta, och hantera varje ögonblick för att kunna undvika det värsta; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillit till rädsla och kontrollbehov, och tro att dessa uttryck är någonting som gör att jag kan vara effektiv i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att effektivitet handlar inte om rädsla eller kontroll – utan handlar om att jag är närvarande, HÄR, medveten om mig själv och min omgivning och att jag därmed kan ta effektiva beslut som är i samstämmighet med vad som är här såsom min direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till rädsla och ge mig själv över till underlägsenhet, och att tro att jag är dessa upplevelser, jag är dessa energier, och att det inte finns någonting som jag kan göra för att förändra mig själv, utan att det bästa jag kan göra är att försöka hantera dessa rädslor, hantera dessa upplevelser genom att försöka kontrollera min omgivning och undvika situationer där jag upplever mig själv pressad och såsom att jag inte har någon kontroll – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en fullständigt absurd idé – eftersom saken är den att jag har skapat rädsla, jag har närt rädsla, jag har utvecklat rädsla – således är jag även förmögen att hantera och ta bort rädsla, och inte längre låta mig själv vara kontrollerad, styrd, och motiverad utifrån och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en idé inom mig själv om att jag är beroende av rädsla, är beroende av ett kontrollbehov, är beroende av en nervositet för att kunna hantera mitt liv på ett effektivt, dirigerande, och disciplinerat sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt och utan att ifrågasätta – helt och hållet lita på vad som pågår inom mig såsom rädsla och tro att rädsla är denna gynnande, givande och behövliga upplevelsen som gör så att jag kan gå framåt i mitt dagliga liv – som gör så att jag kan göra framsteg – som gör så att jag kan göra någonting med mitt liv; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rädsla såsom någonting som det faktiskt inte är – för faktum är att rädsla är endast en energi – och att ifråga om att röra och motivera mig själv – så är det jag som gör detta såsom ett fysiskt uttryck av mig själv HÄR och inte någonting som rädslan gör till och för mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, ångest, och underlägsenhet, och söker efter att kontrollera min omgivning för att undvika mina rädslor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte kan lita på mina rädslor, att jag inte kan lita på min känsla av underlägsenhet, och att det därför inte är en lösning att försöka kontrollera mig själv och min omgivning; således åtar jag mig själv att istället andas – släppa taget om dessa upplevelser – och agera, röra och leva här – i samstämmighet med min omgivning – från en utgångspunkt av att se vad som är bäst för alla – och hur jag kan engagera och medverka i denna världen för att skapa ett utflöde som verkligen är gynnande för alla

När jag märker att jag vill kontrollera mina förhållanden för att på så vis undvika en rädsla, eller för att jag upplever en ångest eller otillräcklighet, där jag känner det som om att jag inte gör tillräckligt för att kunna beskydda mig själv mot mina rädslor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle håller på att begränsa mig själv in i en upplevelse av rädsla – där jag istället för att leva låter mig själv endast leva i rädsla, agera i rädsla, ta beslut i rädsla för att försöka undvika rädsla; således åtar jag mig själv att ändra min livsutgångspunkt – till att istället vara HÄR – att jag är HÄR och att jag i varje ögonblick motiverar och låter mig själv tillfullo LEVA och uttrycka mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och lita på mig själv att jag kan hantera de situationer jag möter i mitt liv på ett sätt som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

 

Dag 305: Drömmen Om Någonting Mer

En tendens som jag lagt märke till om mig själv är att jag låter mig ofta drömma mig själv in i framtiden. En av de återkommande drömmarna har att göra med karriär, studier och akademiska meriter – jag vill och önskar att ha två examen och gärna någon slags mycket högt respekterad utbildning som av andra anses vara en framgång.

nyckelNär jag tittar på denna dröm närmare kan jag se att den drivs utifrån ett hopp och en längtan efter att få bli accepterad, erkänd och bygga upp något slags anseende och kändisskap. Jag vill helt enkelt vara någon för andra människor och det är därför dessa drömmar om framtiden ofta dyker upp inom mig, och tillsammans med dessa en energi av adrenalin, upphetsning och hoppfullhet, när jag drömmer mig själv in i framtiden och tänker på allt som jag kan lyckas med och klara av, då är det som om att jag inom mig som en segrare som ”äntligen lyckades göra någonting med sig själv” – och motsatsen upplever jag då jag inte drömmer mig in i någon avlägsen framtid, då är jag bara här med mig själv, och vad är egentligen det värt för någonting?

Mitt problem är alltså att jag istället för att låta mig själv respektera, värdera och älska mig själv ovillkorligt, så gör jag det villkorligt utifrån hur mycket jag tror andra respekterar och värderar mig. Har jag många utbildningar, då är jag tydligen en person som är värd att bli respekterad och erkänd, men har jag inget arbete, ingen utbildning, och inga planer, då är jag bara en loser som inte ska ges någon uppmärksamhet.

Så, det är intressant att se hur jag har skapat en idé om mig själv utifrån min tillgång till pengar, där jag låtit mig själv tro att om jag har mycket pengar, då är jag en reko kille, allt är fixat, och allt är som det ska vara – men om jag har lite pengar, då är allt kört, ”I am a nobody” så att säga och det finns absolut ingen mening med att leva mitt liv.

Vad jag måste göra är alltså att ta tillbaka värde och respekt till mig själv och sluta försöka jaga detta i pengar, i karriär, i erkännande från andra, och se, inse, och förstå att för att jag ska kunna älska, tycka om, uppskatta och värdera mig själv – då behöver jag inte tillåtelse från någon annan, jag behöver inte en viss mängd pengar, jag behöver inte ett visst typ av arbete eller en viss typ av karriär.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att respektera mig själv, att erkänna och älska mig själv utifrån hur mycket pengar jag har, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min position inom mig själv avgörs av hur väl jag lyckas i denna världen, och av hur väl jag kan bli en del av denna världen erkänd såsom en speciell och unik person; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, att önska, och att ha ett begär efter att få bli erkänd i denna världen och att tjäna pengar, och att få andra människor att se på mitt liv såsom att vara viktigt, i tron att detta är detta enda sättet för mig att kunna koppla av och erkänna mig själv på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att pengar och mina akademiska meriter avgör vem jag är, avgör hur effektiv jag är, och avgör hur värdefull jag är och huruvida jag kan acceptera mig själv eller inte i mitt liv, och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv söka efter, och försöka skapa mig själv genom att göra saker i min externa verklighet och sedan hoppas att människor ska erkänna mig, ska uppskatta mig, och ska tycka att vad jag gör är någonting bra, och någonting värdefullt; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera och glömma bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera och glömma bort mig själv och istället låta hela min fokus ligga på hur andra människor ser mig, hur andra människor upplever mig, vad andra människor känner om mig, och vad andra människor tror om mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv för och som mig själv här – där jag således inte låter mig själv skapa hela mitt liv utifrån denna utgångspunkt av att vilja bli accepterad av andra, utan att jag istället skapar mitt liv HÄR – utifrån sunt förnuft – utifrån vad som fungerar och vad som är effektivt – och vad som ger ett resultat som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja nå en position av kändisskap och erkännande i mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro, att en sådan position av kändisskap och erkännande är en riktig, substantiell och faktiskt position i denna verklighet, som om jag når den kommer att betyda någonting för mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det som sker i min externa verklighet skapar och definierar inte mig, och därför kan endast jag genom min egen rörelse, och mitt eget beslut, skapa en skillnad för mig själv i mitt liv – och denna skillnad har ingenting att göra med vad slags position jag når, vad slags position jag lyckas komma fram till någon gång i framtiden, utan har att göra med vem jag är här med mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig hän till detta system och tro att hela min existens av vem jag är avgörs av vilken slags position jag erhåller inom detta systemet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppmärksamma mig själv, och att se att jag är här, och att jag inte behöver nå någon slags superposition inom systemet i framtiden för att kunna acceptera mig själv här, för att kunna leva tillfullo och totalt här i och som varje ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla för idén om drömmen, idén om karriären, idén om att det finns någonting där ute i framtiden som jag måste lyckas uppnå för att jag ska kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv utifrån en känsla, och upplevelse, av att det enda som betyder någonting är vad andra tycker om mig, och är vad andra känner om mig, och är vad andra tror om mig; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, och att inte leva mitt liv – utan istället vänta med att leva tills det att jag uppnått denna idén i mitt huvud om vad jag tydligen måste uppnå och klara av någon gång i en avlägsen framtid för att jag ska kunna acceptera mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag genom att leva och röra mig själv utifrån denna utgångspunkt helt invaliderar mig själv, och glömmer bort mig själv, och slänger bort mig själv för att kunna leva i mitt sinne, i drömmar, hopp, och begär om hur jag vill att min framtid ska forma sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag kan ge mig själv gåvan av att leva här – och således ge upp detta sökande, detta trånande efter en annan verklighet, efter en annan realitet, efter en annan upplevelse av mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp och leva HÄR i och som varje ögonblick – leva med mig själv – leva med min kropp – och inte längre leva och existera i och som mitt sinne

Självåtaganden

När jag märker att jag drömmer mig bort i mitt sinne, till någon alternativ verklighet, där jag tydligen har lyckats, och jag har fått alla bra betygen, jag har fått det bra jobbet, och den perfekta karriären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna drömmer är inte att leva, denna dröm är inte att dirigera mig själv i verkligheten och är endast en slags distraktion som avhåller mig från att faktiskt leva – således åtar jag mig själv att sluta drömma om vad jag kan bli och göra i framtiden och istället leva HÄR i varje andetag och skapa min framtid i varje ögonblick här

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av andras åsikter, andras tankar, andra erkännande, och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter en position i systemet där jag kan känna mig själv speciell för att tydligen tycker andra att jag är duktig, och gör bra ifrån mig – och således åtar jag mig själv att istället leva HÄR för och som mig själv – utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

Dag 302: Ambition

Någonting jag lagt märke till på sistone är hur jag i fråga om min framtid driver mig själv genom en slags rädslobaserad ambition, där jag istället för att leva i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp tar beslut, och rör mig själv i min värld för att överleva, för att klara mig, och för att inte hamna i en fysiskt komprometterande situation.

ambition-towerVar bottnar denna rädsla och vad är det egentligen som jag fruktar så mycket? Det jag kan se är att den ultimata rädslan är att förlora kontroll, förlora makt, och förlora möjlighet att bestämma vad jag ska göra och hur jag ska leva i denna världen. Utan pengar, utan arbete, utan finansiell säkerhet, då har jag i princip inte längre någon kontroll och inte heller någon makt – alltså är det detta som ligger i botten.

Problemet är att jag definierat makt och kontroll som uttryck vilka är beroende av pengar för att kunna existera – och som jag tydligen inte kan skapa och leva själv. Alltså söker jag efter makt och kontroll i pengar och tror att så fort jag inte längre har tillgång till pengar i min värld, då kommer jag fullständigt rasa samman och ingenting av vad jag en trodde mig själv vara kommer att förbli intakt.

Saken är emellertid som sådan att jag kan leva makt och kontroll i varje ögonblick och som mig själv – jag behöver alltså inte pengar för att i varje ögonblick kunna vara stabil här. Pengar är i grund och botten endast någonting som jag behöver för att kunna nära min mänskliga fysiska kropp men ingenting som måste definiera vem jag är, utan det är ett val som jag gör. I varje ögonblick står jag framför ett beslut, nämligen beslutet om hur jag ska leva, vad jag ska tillåta och acceptera, och vad jag inte ska tillåta och acceptera. Att leva makt och kontroll är alltså ett beslut som jag måste ta i varje ögonblick och där dessa ord inte är beroende av någonting mer än mig själv.

Det är ganska ironiskt, att jag tillåtit mig själv att se tillgång till pengar såsom att innebära makt och kontroll – men egentligen är jag ju inte alls i kontroll och har inte heller någon makt, för när allt kommer omkring är jag helt beroende av pengarna.

Jag åtar mig själv att fullständigt släppa taget om denna rädsla och att återvända till min mänskliga fysiska kropp och skapa min framtid i varje ögonblick – jag behöver alltså inte pengar för att stabilisera mig själv utan det är ett beslut jag tar i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt och kontroll i förhållande till pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste ha pengar i min värld för att kunna leva makt och kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att pengar definierar vem jag är och att jag inte utan pengar kan vara effektiv i mitt liv, kan vara stabil och trygg inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en dröm om en framtid inom mig själv där jag har tillgång till pengar, så att jag på så vis kan känna mig tryggare inom mig själv, genom att jag kan hoppas, önska mig, och drömma om att få mer pengar genom att tänka på min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av pengar för att uppleva mig själv emotionellt stabil och trygg inom mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som ett slags panikartat tillstånd när jag tänker på och funderar på framtida händelser och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett sådant förhållande till pengar att jag tror att jag är helt hjälplös, viljelös, utan styrning eller kontroll om jag inte har tillgång till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och att tänka och tro att pengar är vad som avgör vem jag är och att det inte finns någonting jag kan göra åt detta – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helhjärtat hänge mig själv till att vara en pengars tjänare i tron att pengar ger mig förmåga att leva, istället för att se, inse, och förstå att detta är en uppenbar felaktighet, eftersom vad som faktiskt ger mig förmåga att leva är min mänskliga fysiska kropp, är mitt andetag, och inte någon mental energi som uppstår i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min rädsla inför pengar ta över mitt liv och att tro att om jag tillåter rädsla att ta över mitt liv så blir jag säkrare och jag kommer hänge mer tid åt att försöka hantera och tillgodose mig själv pengar – således förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv från den makt jag tillåtit pengar att ha över mig, så att jag därmed kan låta mig själv leva och röra mig själv på denna jord i fred

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta pengar att ta över min roll som styrande princip, som guidande motor, som motivationskraft inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta pengar motivera och styra mig, och att låta mig själv befinna mig i en evig oändlig jakt efter stabilitet och säkerhet, där jag på alla sätt och vis försöker skapa detta genom pengar, istället för att se, inse, och förstå att jag måste skapa det som mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till min gud och till min frälsare som jag söker mig själv till i tron att så fort jag har en mängd pengar så kommer alla mina problem att lösa sig av sig självt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv – att ge upp min egen motivation och självstyrning och låta pengar ta över – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädslan kommer att vara kvar inom mig själv så länge jag inte tar ett beslut att driva mig själv igenom den – att stoppa den – att inte längre låta mig själv vara en följeslagare utan istället en jämlik skapare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva och motivera mig själv till att i förhållande pengar inte längre vara emotionellt styrd, uppmuntrad, och motiverad av pengar – utan att jag istället motiverar, styr och rör mig själv – och att jag är densamma oavsett om jag har tillgång till pengar eller inte; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och motivera mig själv att gå ett steg i ett taget, att ta ett ögonblick i sänder, och att inte försäkra mig själv med en energi av säkerhet – utan att jag istället står här som säkerhet, som makt, och som kontroll i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv till pengar, att beslut för att hedra pengar, att ta beslut för att hedra min fruktan, istället för att jag motiverar mig själv att stå upp inom mig själv, och att stå, och röra mig själv i denna världen men inte av denna världen; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att så länge jag inte har pengar kan jag inte vara stabil, kan jag inte vara säker, kan jag inte vara trygg, eftersom jag tydligen behöver pengar i ett konstant flöde för att kunna känna mig själv någorlunda säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera säkerhet i förhållande till pengar, och tro att så fort pengar finns så finns säkerhet, och tro att så fort säkerhet finns så finns pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att pengar endast är ett hjälp och ingenting mer eller mindre – och att det därmed är irrationellt att låta mig själv definiera mig själv, se mig själv och uppleva mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är allt för underlägsen, undermålig, och dålig för att kunna stå som orden makt och kontroll som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv såsom att vara underlägsen pengar, och tro att pengar är det jag måste ha i mitt liv för att jag inte helt ska stanna upp och förlora allt momentum – därför förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara och bli beroende av pengar för att inte gå upp i ett slags upplösningstillstånd där jag befinner mig själv i konstant ångest och fruktan inför vad som kommer ske med mitt liv och vad som kommer hända med mig nu när jag inte har några pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de reaktioner jag upplever gentemot min framtid, gentemot arbete, och gentemot någon slags karriär i detta livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka till min kropp här, och i detta låta mig själv släppa taget om rädslan och om ångesten inför att jag kommer förlora kontrollen över mitt liv, och att jag kommer förlora all makt över mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att leva och att inte längre låta rädslor styra min beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla och ångest inför att inte ha pengar, och inför att inte kunna säkerställa och verifiera min framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag fruktar inte så mycket min framtid utan vad jag fruktar är att inte ha kontroll, att inte kunna förutse, att inte kunna beräkna och vara förberedd, således åtar jag mig själv att sluta försöka ligga framför mig själv i tiden – och istället lita på mig själv att jag hanterar och dirigerar de situationer som dyker upp i mitt liv HÄR i och som mitt andetag – och inte uppe i mitt huvud i en kakafoni av olika slags upplevelser

När jag märker att jag fruktar att inte ha pengar, eftersom jag fruktar att jag då inte kommer ha någon makt eller någon kontroll över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag definierat dessa orden i separation från mig själv, och jag har skapat en idé av att dessa orden hör ihop med pengar och att jag inte kan leva dem som mig själv; således åtar jag mig själv att förändra denna acceptans och leva kontroll och makt som mig själv – vilket innebär att jag i varje ögonblick styr och dirigerar mig själv och att jag bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv och inte sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 300: Drömma Sig Bort

dreamsVad innebär det egentligen att man låter sig själv drömma om framtiden, om en annan verklighet, om vad man vill göra, om vad man inte vill göra, om hur man skulle vilja leva, om hur man inte skulle vilja leva – i praktiken innebär det att man för en stund slutar leva och istället blir endast en följeslagare åt en viss slags mental filmsnutt som spelas ut inför ens inre öga.

Jag har lagt märke till hur jag har denna tendens att drömma mig själv bort, och för att ögonblick helt försvinna från verkligheten, och istället bege mig in i alternativ verklighet där jag kan skapa och uppleva allt möjligt – d.v.s. min drömverklighet.

Varför låter mig själv drömma mig bort?

Det känns ju så skönt! Det är så upphetsande och energifyllt att kunna titta på min framtid och tänka in mig själv i olika situationer, och tänka hur glad jag skulle vara, hur bekväm jag skulle känna mig, hur tillfreds jag skulle uppleva mig själv – men det stora problemet är att när jag drömmer mig själv bort så är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för min DIREKTA och ÖGONBLICKLIGA verklighet – istället är jag någon annanstans; vad som är intressant är också att när jag drömmer mig själv bort och realiserar mina drömmar i mitt huvud, då är jag inte aktivt levande här – och i aktiv rörelse att faktiskt och praktiskt skapa och realisera det jag vill uppnå i detta livet.

De specifika drömmar jag märker att jag ofta låter mig själv bli hypnotiserad av är drömmar om vilket slags jobb jag kommer ha i framtiden, vilken slags utbildning jag kommer ha, hur mycket jag kommer göra, eller hur lite jag kommer att göra – i grund och botten ser jag hur mina drömvärldar byggs av en energi och upplevelse av ambition och begäret efter framgång – och hur det är ett slags intensiv adrenalinkick jag upplever när jag drömmer mig själv bort. Jag upplever det som roligt och givande att drömma mig bort till dessa alternativa verkligheter – men den objektiva sanningen är att det precis motsatta är sant.

Vad är det då jag tror mig själv få i denna alternativa drömverklighet där jag har det perfekta jobbet, det perfekta huset, den perfekta familjen, den perfekta bilen, den perfekt lönen? Jo – jag känner det som om att jag i den där drömmer har en slags känsla av tillfredsställelse och stabilitet – som att jag äntligen kan andas ut eftersom ”jag klarade det” – ”jag lyckades” – ”jag fick allt det där jag skulle ha” – frågan är varför jag inte ger mig denna upplevelse av stabilitet HÄR, och lever den HÄR som mig själv i varje ögonblick? Så att jag inte längre behöver söka mig själv mot ”något bättre” utan att jag istället lever detta ”något bättre” här i varje ögonblick med och som mig själv.

Denna punkt ska jag arbeta med idag genom självförlåtelse och självåtaganden – jag ska ta mig själv igenom denna tendens att drömma om framtiden – och istället skapa min dröm som en verklighet här som mig själv – så att jag inte längre känner att jag måste söka mig själv mot något mer för att uppfylla mig själv utan att varje ögonblick, varje andetag är fullständigt, helt, och uppfyllt i sig självt – alltså sluta det livslånga sökandet efter ”det där extra” och istället ge det ovillkorligt till mig själv här i varje andetag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig bort till en alternativ verklighet där allt är perfekt, och där jag känner mig själv uppfylld, hel, och stabil, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att endast i mina drömmar kan jag vara uppfylld, kan jag vara hel, och kan jag vara stabil; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta min upplevelse av mig själv i mina drömmar och leva dessa HÄR såsom levande ord – där jag lever stabilitet som mig själv – där jag lever fullständighet och helhet – och däri jag således slutar att längta efter, och försöka ta mig någon annanstans – utan att jag istället låter mig själv leva i varje andetag tillfullo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma mig själv bort till en alternativ verklighet såsom en drömvärld där jag föreställer mig en framtid med ett hus, ett bra avlönat arbete, en familj, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla denna dröm till en känsla och upplevelse av fullständighet och av helhet, och stabilitet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i en längtan efter stabilitet, i ett begär efter stabilitet och fullständighet, istället för att jag låter mig själv leva detta här – och praktiskt stabilisera mig själv, praktiskt låta mig själv gå mina dagliga ansvar, och åtaganden, utan att längta efter, eller ha ett begär till någonting mer, någonting bättre, någonting skönare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta längta efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna alla min vakna timmar att springa efter någonting bättre, någonting mer, någonting skönare, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att vara HÄR och att praktiskt skapa mitt liv i varje andetag – där jag således inte vill ha eller söker efter mer för jag är redan tillfreds med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tillfreds med mig själv här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett begär efter att drömma och att få känna det som om att någonting mer väntar på mig i en avlägsen framtid; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta endast är ett sätt för mig att fly från mig själv, och hur jag genom att drömma mig själv bort, glömmer mig själv, glömmer att leva, glömmer att andas, glömmer att vara här med och som min kropp, glömmer att ta del av och medverka i och som mitt dagliga liv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna punkten på så vis att jag låter mig själv slappna av och arrangera mig själv i jämställdhet med och som min faktiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje andetag leva fullständighet, leva helhet, leva totalitet, leva som om det inte finns någon morgondag, utan att jag istället är fullständigt här, fullständigt i min egen kropp, och att jag tar varje andetag som om det är det enda andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min externa verklighet ska ändra på sig och ta sig an vissa former och uttryck innan jag tillåter och accepterar mig själv att leva fullständigt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att leva istället för att jag i varje ögonblick tar ett aktivt beslut att jag ska leva, jag ska vara HÄR, jag ska röra mig själv HÄR, jag ska medverka HÄR, och jag ska ta del av och fullständigt gå upp i och som min verklighet HÄR och inte längre låta mig själv vänta på att en önskan om hur jag vill att min värld ska se ut ska gå i uppfyllelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att mina drömmar ska gå i uppfyllelse innan jag låter mig själv leva och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en viss specifik slags verklighet, att den ska se ut på ett visst sätt, att jag ska ha vissa slags materiella objekt i den, att jag ska en viss slags vardag, innan jag kan tillåta och acceptera mig själv att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på min omgivning innan jag låter mig själv leva; således åtar jag mig själv att leva i varje andetag och i varje ögonblick tillfullo – och att sluta projicera mig själv in i framtiden – jag åtar mig själv att istället ta del av min verklighet här och sluta längta efter och önska mig någonting mer

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en västerländsk folksjukdom – att ständigt vilja ha någonting mer, någonting annat, någonting bättre, någonting skönare, någonting roligare, och att man ständigt hetsar och försöker krampaktigt springa mot denna bättre verklighet, och att man därför springer och hetsar igenom sitt liv utan att någonsin stanna upp och ta till sig av livet – av vad som är här; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta till mig av livet – att inte ta till mig av vad som är här – och låta mig själv leva här – och praktiskt applicera detta genom att sluta springa genom leva för att försöka nå någonting – utan istället aktivt leva och medverka i varje ögonblick här – för det är HÄR liv finns och inte i en mentalt påhittad framtid i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut att leva här, och att jag kommer möta en upplevelse av motstånd i fråga om att ändra min utgångspunkt från att drömma till att leva här, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv igenom detta motstånd, att ta mig själv igenom det, och att återföda mig själv här; således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur barn har förmågan att leva i stunden, i ögonblicket, och att vuxna har förlorat denna förmåga men att den inte är för alltid förlorad utan existerar latent inom oss alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att återigen leva som ett barn – och låta mig själv fullständigt ta del av och gå upp i och som det som stunden, det som ögonblick erbjuder här – således inte längre vara besatt av drömmar, besatt av hopp, besatt av mentala filmsnuttar som kommer upp i mitt sinne, utan att jag istället lever och medverkar HÄR – att jag låter mitt liv vara fullständigt HÄR och inte separerat och uppdelat i en mängd olika upplevelser, filmer, och idéer i mitt sinne.

Självåtaganden

När jag märker att jag drömmer om min framtid, om min utbildning, om mitt jobb, om mitt framtida hus, om barn, om någon slags framtid jag skulle vilja uppleva; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår, att den upplevelse av helhet, fullständighet, och tillfredsställelse som jag känner inom mig när jag spelar ut dessa drömmar inom mig, det är någonting som jag praktiskt kan leva, uttrycka, och röra mig själv som i varje andetag; således åtar jag mig själv att praktiskt leva HÄR – och att vara tillfreds med mig själv HÄR – att agera i mitt andetag och sluta drömma om och tänka på framtiden – jag åtar mig själv att arrangera mig själv i jämlikhet med det som är fysiskt och verkligt och faktiskt

När jag märker att jag vill fly in i mitt sinne och börja skapa en alternativ verklighet om hur jag skulle vilja känna, och uppleva mig själv någon gång där framme, långt där borta, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att detta är ett begränsande sätt att leva på – att vara besatt i mitt sinne av vad jag skulle vilja hända istället för aktivt och fullständigt leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick – således åtar jag mig själv att praktiskt ändra och dirigera mig själv till att bli en fullständig livsdeltagare – och leva tillfullo HÄR i och som min kropp – med min kropp – med och som mitt andetag och inte längre vara försvunnen uppe i mitt huvud

Enhanced by Zemanta

Dag 296: Upp På Morgonen

Idag ska jag arbeta med en huvudvärk. Vad detta betyder är att jag genom självförlåtelse helt enkelt lokaliserar, och släpper den mentala föreställning som ligger till grund för denna huvudvärk. Det är nämligen som så att en huvudvärk i princip alltid är direkt kopplad till vad slags tankar, eller upplevelser jag har tillåtit att existera inom mig, och kontrollera mig. Genom att arbeta med självförlåtelse kan jag släppa taget om en sådan punkt, rena mig själv, och därmed upphör huvudvärken att existera.

Breaking-your-cat-s-habit-of-waking-you-up-early-in-the-morning-_16001188_800866101_0_0_14073404_500För att lokalisera vad slags punkt det rör sig om gäller det att hitta när huvudvärken uppstod, och vilka tankar man i det ögonblicket hade inom sig. I mitt fall uppstod huvudvärken idag under morgontimmarna, och i princip direkt efter det att jag låtit mig själv sova över den tid jag hade tänkt gå upp. Därför kommer jag att gå djupare in i detta ögonblick för att se vad exakt det var jag tillät inom mig själv som sedan gjorde att jag fick en huvudvärk.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva att det inte finns någon mening att gå upp ur sängen, och att det inte finns något syfte att inleda min dag, och ta tag i min ansvar, och åtaganden; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i, och medverka i en apati, och en slags depression, där jag ger upp på mig själv, och ger upp på min dag, och ger upp på mitt liv, istället för att omedelbart resa mig upp och påbörja min dag, och inte låta en upplevelse av trötthet, eller apati, eller depression avgöra vem jag är i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sammankoppla morgonen med depression, och apati, och tro att morgonen innebär att jag måste känna mig själv uppgiven, och likgiltig inför mitt liv, eftersom det tydligen är ”jobbigt” och ”tråkigt” att gå upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och projicera mina egna problem, och inre svårigheter på morgonen, istället för att se, inse, och förstå att morgonen bara är morgonen, och inte är mer eller mindre än att solen går upp över horisonten, och att jag nu har ännu en dag, ännu en möjlighet att röra mig själv, att åtgärda, korrigera, och dirigera mig själv och mitt liv till en position som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp på mig själv när jag vaknar på morgonen, och tro att bara för att jag har en upplevelse inom mig själv av likgiltighet, och uppgivenhet, att jag måste följa efter dessa upplevelser, och låta dessa upplevelser utgöra mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå upp på morgonen fysiskt, här, med min kropp, och utan att gå upp i och som mitt sinne genom att låta upplevelser styra vem jag är, hur jag är, och vad jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går upp på morgonen så står jag framför ett val, och ett beslut, att antingen driva mig själv igenom det motstånd, och den resistans jag upplever, eller ge upp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra valet att ge upp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig, och uppriktig mot mig själv i fråga om vilka konsekvenser att ge upp innebär, och att det faktiskt är en form av självmissbruk, där jag saboterar för mig själv istället för att utnyttja ögonblicket till att expandera, röra mig själv, och driva mig själv igenom min resistans, och uppgivenhet, och påbörja min dag här – inte för att jag känner för det – utan för att jag vill det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har valet i mina egna händer, att förändra mig själv, att korrigera mig själv, och styra mig själv på sådant sätt att jag inte längre är en slav till sinnet, utan att jag styr mig själv, och att jag styr mitt liv, och att jag använder sunt förnuft för att ta beslut, där jag ser på vad som behövs göras i min värld, och sedan gör jag det som behövs, och där jag således inte är i behov av en upplevelse, en känsla, en energi för att motivera mig själv och faktiskt agera – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit – och röra mig själv i riktningen att transcendera mitt sinne, och mina upplevelser, och således ta ansvar för mitt liv, för min framtid, och för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går upp direkt på morgonen, och driver mig själv igenom min resistans, och mitt motstånd, att jag då utvecklar en slags värdighet, och glädje inom mig själv, för att jag står upp, lever, och dirigerar mig själv i enlighet med vad som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att motivera mig själv, och att röra mig själv, inte för att jag vill ha en upplevelse, eller energi, utan för att jag ser att det är någonting som är bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte motivera mig själv till att ge upp mina vanor på morgonen att ge efter för sinnet, och låta sinnet styra mitt liv, och styra vem jag är, och styra hur jag upplever mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda ljud, min röst, och min kropp för att ta mig själv tillbaka hit, och gå igenom det där initiala motståndet som dyker upp på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att allt som krävs är att jag tar beslutet, och helt enkelt går igenom motståndet, och att motståndet endast har makt över mig när jag ger det makt, när jag låter mig själv följa efter motståndet, och basera mitt liv i enlighet med motståndet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det enkla beslutet att omedelbart när motståndet dyker upp, att driva mig själv igenom det, att agera, och att förändra mig själv i realtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag upplever motstånd då jag vaknar på morgonen, endast därför att jag gjort det till en vana att låta motstånd kontrollera, styra, och röra mig, och att jag därför måste gå en ackumulativ process där jag i varje ögonblick står upp, korrigerar, och förändrar detta motstånd, så att jag inte längre är en slav till vad jag upplever, utan att jag istället är självdirigerande, självstyrd, och att jag för mig själv framåt i livet utan att låta någon energi, varken positiv, eller negativ influera mig, eller mitt beslut att föra mig själv framåt, att agera, att motivera mig själv, och att göra någonting mer med mitt liv i enlighet med principen av vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att morgonen är mitt elddop, och det är då jag verkligen kan öva mig på att transcendera, och utveckla min förmåga att stå inombords oavsett vad jag upplever, eftersom på morgonen kommer denna starka känsla upp av att jag absolut inte vill röra mig själv, jag vill absolut inte agera, jag vill absolut inte leva – jag vill bara ligga stilla, ligga i min soffa, eller i min säng, och inte göra någonting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ta detta ögonblick som en övning, där jag utmanar mig själv att röra mig, aktivera mig, och motivera mig själv, oavsett vad jag upplever, oavsett huruvida jag har en positiv eller negativ upplevelse inom mig – istället gör jag det som fungerar, gör det som är effektiv, gör det som ger resultat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag istället för att tänka, och tycka att motstånd är någonting dåligt, kan förändra mitt förhållande till motstånd, där jag istället ser motstånd såsom en utmaning för mig själv, att jag i detta ögonblick har en mur framför mig själv, som jag måste gå igenom, och transcendera, och om jag gör detta så för jag den belöningen att jag utvecklar mig själv, att jag stärker mig själv i min beslutsamhet, i min hängivenhet, i min inre styrka, och att således kan jag se min morgon som en utmaning att ge mig själv den gåvan att expandera mig själv, och att stå direktiv inom mig själv, istället för att låta sinnet styra, och kontrollera vem jag ska vara i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag gör ett åtagande gentemot mig själv, så är konsekvensen av att jag inte går detta, och hänger mig själv till att fullgöra mitt åtagande, att jag skapar misstro inom mig själv, och en konflikt – eftersom jag vet att jag inte agerar i enlighet med mina ord; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett åtagande, att då verkligen hänge mig själv till att fullgöra mitt åtagande, och inte lämna det hängande, utan istället driva mig själv igenom det hela, och inte lämna någonting åt slumpen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att belöningen när jag tar mig upp på morgonen, och när jag inte ger efter för det motstånd som kommer upp inom mig, är att jag blir mer nöjd med mig själv, mer tillfreds, mer stabil, och att jag får mycket mer gjort under min dag, eftersom jag inte slösar bort min tid genom att ligga och sova; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, se vilka belöningar det är jag får genom att driva igenom motståndet, och sedan agera, och ta mig själv igenom motståndet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att förändra mitt förhållande till motstånd, och att ingen annan kan göra det åt mig, jag måste styra, dirigera, och förändra mig själv i realtid, här, och om jag inte gör det – då kommer det aldrig att hända, det kommer aldrig att bli av; således åtar jag mig själv att sluta att vänta, sluta att skjuta upp, sluta att tro att saker och ting kommer att förändras av sig själv – och jag åtar mig själv att istället motivera mig själv, och därmed ta mig själv upp på morgonen såsom jag beslutat att jag ska göra

Självåtaganden

När jag märker att jag på morgonen, då jag ska gå upp, att jag upplever motstånd, och att jag därmed överväger att ge upp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att om jag ger upp då ackumulerar jag en devalvering av mig själv, där jag blir mindre, och mindre – och där jag ser att om jag istället går upp så ackumulerar jag expansion, och blir större, och större – och även får den gåva, den belöning, att jag känner mig mer nöjd med mig själv, att jag får mer gjort, och att jag blir mer stabil utigenom min dag; således åtar jag mig själv att påminna mig själv om vad jag går miste om när jag låter mig själv ge upp, och utifrån detta motivera mig själv till att gå igenom, transcendera, och korrigera mig själv – och agera i enlighet med mitt åtagande

När jag märker att jag inte vill gå upp, eftersom jag inte har någon energi inom mig som motiverar mig, utan jag istället känner, och upplever att det kommer bli tungt, och jobbigt, och frustrerande att gå upp, och påbörja min dag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att denna tyngd jag upplever, och det faktum att det inte finns någon positiv energi inom mig som driver på mig – det behöver inte på något sätt influera eller styra mig, och kan bara göra det om jag tillåter det; således åtar jag mig själv att säga – jag motiverar mig själv – jag styr mig själv – jag bestämmer vem jag är och inte energier – och sedan agera i enlighet med mitt åtagande och mig själv upp ur sängen

Enhanced by Zemanta

Dag 293: Anspänning

urlEn reaktion som ofta kommer upp inom mig är en slags fysisk spänning, och denna punkt kommer upp i situationer där jag kommunicerar med andra människor. Jag märker att reaktionen grundar sig i att jag är rädd för att den andra människan i sina ord på ett subtilt, och underliggande kritiserar mig, och så kommer reaktionen upp – och det är som om att jag genom att spänna mig försöker skydda mig själv mot en eventuell attack. Som om att jag befarar det värsta, och därför vidtar jag förebyggande åtgärder genom att spänna mig själv, och stöttar upp mig själv för att kunna hantera ett angrepp.

Detta sker helt automatiskt, och utan att jag medvetet gör ett val att skydda mig själv från någon slags attack, och vad som är fascinerande är att jag gör detta trots att det i en annan människas ord inte finns någonting som antyder på att de har någonting att kritisera i förhållande till mig.

Denna punkt utgör ett problem för mig eftersom jag inte ovillkorligt tillåter mig själv att utrycka mig själv, och stå stabil i och som varje ögonblick, utan istället är min fokus på rädsla, och ångest, och på att försöka beskydda mig själv. Detta vill jag ändra så att jag kan kommunicera med andra människor utan att på något sätt spänna mig själv, eller försöka förebygga en eventuell attack, så att jag kan stå här i varje ögonblick, och hantera varje ögonblick, utan en reaktion, och utan förväntningar på att någon slags oväntad attack ska ske i ett ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att när jag kommunicerar med andra människor, att omedvetet, och utan att göra ett medvetet, spänna mig själv, och gå in i fruktan, och ångest inför att jag kommer att bli kritiserad, och att jag kommer bli utsatt inför en eventuell attack, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva, och gå in i och som varje ögonblick ovillkorligt, utan rädsla, och utan hämningar, där jag inte försöker hålla kvar vid, och säkerställa någon slags illusorisk stabilitet, genom att tolka, och leva ögonblicket i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara paranoid, genom att tro att alla människor i min värld konstant är ute efter mig, och att de i sina ord antyder att någonting jag gör är fel, eller dåligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka, och bygga upp mig själv inom och som en energi av rädsla, och ångest i syfte att försöka avvärja en imaginär attack från en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att leva här, och att uttrycka mig själv utan att tolka varje ögonblick utifrån rädsla, och utan att låta mitt uttryck vara baserat, och begränsat i och som en upplevelse av anspänning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli paranoid, genom att tro att alla människor i min verklighet är ute efter mig, och kommer, om jag inte beskyddar mig själv, och ser till att jag är beredd, att attackera mig, att skada mig, och att göra mig illa, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att slappna av i och som min kropp, och låta mig själv möta varje ögonblick, varje andetag – här – och inte låta mig själv vara i mitt sinne där jag ser saker utifrån ett perspektiv som är influerat av en upplevelse som inte har någonting att göra med vad som är här i min verklighet på riktigt, faktiskt och direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera, och automatisera mitt leverne, på sådant sätt att jag i kommunikation med människor befinner mig i en konstant upplevelse av att försöka beskydda mig själv, och undvika att bli attackerad, och kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta system som jag skapat inom mig själv inte är baserat på faktiska, och verkliga insikter om vad som pågår i min verklighet, och min omgivning, utan är endast baserat på en illusorisk tolkning av vad som är här, som jag gör genom mina minnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en annan människas ord inte kan skada mig, attackera mig, eller påverka mig, och att det därför är ett irrationellt beteende att spänna mig, och att hela tiden försöka vara medveten om vad slags saker som kan hända i min omvärld, som kan tänkas vara en personlig attack gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna idé om att jag måste beskydda mig, och att jag kan beskydda mig, och att det finns någonting att beskydda mig själv ifrån i fråga om människors ord, att den är verklighetsfrämmande, eftersom den inte är baserad på verkliga insikter, utan endast en upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det hjälper om jag spänner mig själv, och jag existerar i och som en anspändhet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag går in i denna anspänning är det ingenting som faktiskt stödjer mig att bli mer effektiv, och att hantera ögonblick på ett bättre sätt, utan allt som händer är att jag helt enkelt förtrycker mig själv, går in i mitt sinne, och missar ögonblicket här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan beskydda mig själv med rädsla, och att jag kan undvika att bli skadad genom att spänna mig själv, och hålla kvar vid en paranoid inställning gentemot andra människor där jag konstant är på min vakt att de ska göra någonting, eller säga någonting gentemot mig som jag kommer lida av, eller som jag kommer bli sårad när jag hör – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta leva i fruktan, och sluta rättfärdiga min fruktan såsom att vara rationell, eller behövlig, och tro att jag behöver denna ångest för att kunna leva ett normalt liv, istället för att se, inse och förstå att – nej – jag behöver ingen fruktan, jag behöver ingen ångest, jag behöver inte denna anspänning, utan jag kan leva här med, och som mig själv i varje andetag utan att vara av och som sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan släppa taget om min tendens att spänna mig själv, och hålla mig själv fast inom mig själv i en slags inre petrifikation, i tron att denna upplevelsen är en del av mig, och att den inte är någonting som jag kan arbeta med, att den inte är någonting som jag kan ta bort, och att den inte är någonting som jag kan hantera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta endast är en ursäkt för mig att inte driva mig själv igenom mitt sinne, och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och leva HÄR – uttrycka mig själv HÄR – och vara stabil utan rädsla, utan ångest, och utan ett inre mindervärdeskomplex där jag tror jag måste konstant beskydda mig själv för att inte bli skadad och tillintetgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna rädslan som jag bär på endast kan existera, och ha kontroll över mig därför att jag tillåter, och accepterar denna rädslan att existera inom mig, och ha kontroll inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att dirigera denna rädslan, och styra denna rädslan på så sätt att jag inte längre tillåter denna punkten att ha kontroll över mig på något sätt överhuvudtaget – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga rädslors existens inom mig, genom att tänka att de är en del av mig som människa, och att jag måste behålla dem inom mig såsom en del av min mänskliga natur – istället för att se, inse, och förstå att denna punkten av ”mänsklig natur” är ett påfund som uppkommit för att rättfärdiga beteenden som uppenbart inte är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och i detta sluta acceptera att rädsla är en del av mig, och är en del av mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, att vara paranoid, och ångestfylld inför varje ord som sägs, inför varje gest som görs, och konstant vara på helspänn att någonting som sägs, eller görs ska vara en attack gentemot mig, och ska vara menat på sådant sätt att det handlar om kritik gentemot mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och säga – NEJ: jag tillåter inte mig själv att vara en slav till rädsla, utan jag ska leva här i varje ögonblick fullständigt, och totalt – utan ångest – utan rädsla – och utan att vara en slav till mitt sinne – utan jag ska istället vara effektiv här, och kunna röra mig själv obehindrat och utan att bli besatt av energi som tar kontroll över mig och gör beslut till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta träna mig själv på att när denna anspänning dyker upp inom mig, att jag då slappnar av, och ovillkorligt låter mig själv höra vad det är en annan säger, ovillkorligt låter mig själv lyssna, och observera en annan människa utan att jag tar det personligt, och utan att jag låter mig själv skapa en upplevelse av situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på, och göra färdigheten perfekt – att hantera varje ögonblick HÄR utan rädsla utan istället se praktiska lösningar som är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag i en diskussion med en annan människa spänner mig, och håller mig fast inombords, som för att värja mig själv gentemot någon slags inbillad kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det i detta ögonblick är mitt ansvar att korrigera mig själv, att stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit – och andas, slappna av, och låta mig själv tillfullo ta del av diskussionen som är här; således åtar jag mig själv att andas, och vara HÄR med min kropp – med mina muskler, med mitt andetag, med mina fysiska praktiska rörelser, och att inte spänna mig, utan vara avslappnad här

När jag märker att jag går in i fysisk nervositet då jag samverkar, och medverkar med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att här i detta ögonblick är en möjlighet för mig att förändra mig själv, och göra så att jag kan uppleva situationen som jag möter annorlunda, således åtar jag mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och interagera i denna situation genom att slappna av min kropp, och vara receptiv, och omfamnande, och inte försöka skydda mig själv gentemot vad som är här

Enhanced by Zemanta

Dag 289: Jag Vill Tillhöra

Igår såg jag på filmen ”10 things I hate about you” – vilket är en typisk ungdomsfilm som riktar in sig på den Amerikanska grundskolans kultur. Det som genomsyrar filmen är de olika slags hierarkiska mönster som de olika personerna rör sig inom. Vissa är så kallade populära, andra är så kallade opopulära, vissa andra är nördar, osv. Vad som är intressant är att alla definierar sig som någon slags personlighet, och sedan lever de ut denna personlighet i enlighet med det värde de tror att denna personlighet har.

belongingDet som sedan händer i filmen är att alla dessa olika personligheter försöker överleva, försöker göra sig hörda, och leva ut sina begär, och konstant är det friktion, och konflikt mellan de olika personligheterna. De populära gillar inte de impopulära. Nördarna gillar inte sportfånarna, osv. Vad jag har märkt är att denna mycket stereotypa bild av grundskolan faktiskt stämmer överens med verkligheten, inte bara under grundskolans år, utan även senare i livet. Beteendet som människor har att söka sig till grupper, och sedan definiera sig i enlighet med dessa grupper består ända fram till döden.

Själv har jag märkt att jag tar del i detta beteende att söka en tillhörighet, och en identitet hos andra, och att jag har en mycket intressant upplevelse inom mig som driver mig till att försöka nå någon slags position bland andra. Det är rädsla. Rädsla driver mig till att interagera, och söka gemenskap, för jag fruktar att vara utanför – så enkelt är det; jag fruktar att inte kunna definiera mig själv som någon ”som andra känner” – vem är jag om det bara är jag som är här? Spelar jag någon roll då överhuvudtaget?

När jag så att säga, lyckas att integrera mig själv i någon grupp, då upplever jag positiva känslor: tillhörighet, värme, kärlek, gemenskap – allt det där positiva som jag kopplat till att vara med, och tillhöra någon slags grupp. Men vad är detta för slags upplevelse egentligen? Det är intressant att fråga mig själv, hade jag ens haft en positiv upplevelse när jag befinner mig i en grupp, om jag inte hade haft en negativ upplevelse då jag inte fanns i en grupp? Jag menar – är inte dessa två upplevelser två saker av samma mynt – JO – nämligen ENERGI.

Därför är det intressant att vi människor går omkring i våra liv och strävar efter att få uppleva så mycket positiva saker som möjligt, och att vi inte ifrågasätter detta – vad är egentligen denna positiva upplevelse? Är det någonting jag försöker undvika genom att konstant söka, och tråna efter denna positiva upplevelse? Kan jag ens säga att jag tar egna självständiga beslut om jag hela tiden följer efter en positiv upplevelse?

Svaret är att: så länge vi följer en upplevelse så har vi ingen kontroll, ingen makt, ingen integritet, och ingen självdirektiv princip inom och som oss själva – vi är i grund och botten slavar till en förprogrammerad natur som vi inte skapat i och som i medvetenhet, utan som vi på sätt och vis tränats in igenom att vi tagit efter externa influenser utan att ifrågasätta hur det är vi lever – och om det är bäst för oss själva.

Eftersom jag inte under några omständigheter vill fortsätta att vara en slav, så kommer jag idag att arbeta med denna punkt, om att söka tillhörighet, och gemenskap, och sätta mig själv fri från rädslan att vara med mig själv, och att vara själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka positiva upplevelser av att känna mig tillhörande, av att känna att jag ingår i en gemenskap, och att jag är en del av en kultur som tycker om mig, och som ser mig som någonting värdefullt, och speciellt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att vara med mig själv, och tro att när jag är med mig själv, och inga människor befinner sig runt mig, att det är någonting fel på mig, och att jag genast borde söka mig till andra människor och vara social, i tron att detta är det rätta sättet att leva på, och att det bekräftar att jag är en ”normal” och ”vanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ångest inför att vara ensam, utstött, och utelämnad i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att möta det som är negativt i denna världen utan att känna mig själv positivt laddad av en upplevelse av tillhörighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att lösningen är inte att söka efter positiva upplevelser utanför mig själv, lösningen är inte att vara social med andra och känna, och uppleva en tillhörighet; nej lösningen är att korrigera mig själv, föra mig själv tillbaka till min kropp, och leva här i och som varje andetag, och inte låta mig själv vara, eller bli besatt av rädsla inför att stå i och som denna världen utan att känna att jag tillhör någon viss typ av grupp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att bygga upp, och utveckla, och expandera mig själv, och träna mig själv på att stå stabil i denna världen, självständig, och stå oavsett huruvida jag tillhör någon grupp, eller inte – att istället gå in i rädsla, och ångest, nervositet, inför att inte tillhöra någon grupp, och inför att inte vara en del av någon slags gemenskap; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse, och förstå att jag måste inte hålla kvar vid denna ångesten, och denna rädslan – utan att jag kan istället ta mig själv tillbaka hit, och leva på denna jorden, i min kropp, utan rädsla – utan istället vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att utveckla, och skapa ett ostabilt lynne – där jag i grund och botten tror om mig själv, att jag inte är god nog, eller tillräcklig nog, för att vara stabil, för att interagera i denna världen med andra i och som stabilitet, och för att gå i denna världen utan att känna ett behov att få bli bekräftad, och erkänd av andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta gå mitt liv, gå min process i och som stabilitet, och utan att försöka förtrycka rädslan genom att generera positiva upplevelser, utan istället förlåta, och korrigera mig själv så att jag inte längre lever utifrån en utgångspunkt av att vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på mig själv utifrån andras ögon, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att få bli bekräftad, och att få säkerställa att alla människor i min omvärld har en positiv syn på mig, och pratar om mig som om att jag är någonting positivt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå – att när jag konstant söker efter att få bli sedd som positiv av andra – då kompromissar jag mig själv, och jag slänger bort mig själv för att försöka tillfredsställa andra, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i enhet, och jämlikhet med och som min kropp, och gå mitt liv utan att bekymra mig för vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv pressad att imponera, och visa andra människor vad jag kan, och vad jag tycker, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara okänd, att frukta att vara en s.k. ”nobody” som ingen vet, och som ingen känner till, och som ingen bryr sig om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en rädsla för att om jag inte får andra att se mig, erkänna mig, och tycka om mig, så kommer jag vara försvarslös i denna världen, och det kommer inte finnas någonting jag kan göra för att skydda mig själv, och för att se till att oavsett vad som händer, så har jag någon jag kan gå till, och någon som kan ge mig beskydd, och säkerhet, och trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli influerad under min uppväxt av kulturen av att inordna mig själv i en hierarki där jag är en viss personlighet, och där jag har ett visst värde, och att jag därmed måste röra mig själv inom denna begränsning, och överleva inom denna begräsning – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas – och säga till mig själv såhär – LUGN! Jag behöver inte vara någon annan än mig själv för att kunna överleva, och röra mig själv effektivt i denna världen – visserligen kan jag ibland behöva ta på mig vissa roller i systemet för att tjäna pengar – men i sociala relationer finns absolut inget krav på att jag måste vara någon för att tillfredsställa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan vara säker, eller trygg med bara mig själv, utan att jag måste ha någon slags grupptillhörighet, någon slags kulturell tillhörighet, någonting jag kan tänka att ”detta är jag” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att detta är en begräsning, och att jag självklart inte behöver kunskap i mitt huvud, bilder i mitt huvud, och en mental känsla av att känna mig positiv för att vara trygg, och säker, med och som mig själv, eftersom trygghet, och säkerhet som mig själv är praktiska, faktiska ord som jag kan leva praktiskt här; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag upplever såsom att vara ”jätteviktigt” såsom att ha en social tillhörighet med andra – det är endast en mental upplevelse, och inte en faktiskt, riktig verklighet, och således inte någonting som jag måste lägga kraft, och energi på för att bevara – utan är någonting jag utan rädsla kan släppa taget om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv tillfullo, helt, och hållet släppa taget om alla försök att passa in i denna världen, och att förstå att jag inte behöver passa in i denna världen, eller försöka vara precis som alla andra är, vad är det för meningen med det egentligen? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt ansvar gentemot mig själv är att tillåta mig själv att vara mig själv, att uttrycka mig själv, att vara öppen, stabil, och trygg inom och som mig själv – och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att bli en slav till upplevelser som inte har något syfte, som inte har något praktiskt ändamål, utan som bara kommer upp inom mig och är inom mig, och stör mig, och gör så att jag inte effektivt kan medverka, uttrycka mig själv, och delta här i detta ögonblick med vad som är framför mig här nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att människor som är kända, och som verkar populära, som verkar ha många vänner, mycket aktiviteter som kallar på dem, att tro att dessa människor är bättre än jag, att de är lyckligare än jag, och att jag för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bli exakt som dem, måste skapa mig själv ett harem av människor som följer efter mig, och att jag måste lyckas bli en slags ikon för andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt sluta fundera på, oroa mig över, och tänka på hur andra människor upplever sig själva, och istället fokusera på mig själv här – fokusera på att uttrycka mig själv, fokusera på att undersöka mig själv, fokusera på att lära känna mig själv, fokusera på att förstå mig själv – jag menar detta är saker som jag helt glömmer bort, och ignorerar när min uppmärksamhet är på vad som händer ”där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att när min fokus, och min uppmärksamhet är på andra människor, och jag vill leva andra människors liv istället för mitt eget, då är jag inte HÄR i och som min kropp, då är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, att föra mig själv tillbaka hit – och åta mig själv att fokusera på mig och inte på vad andra gör, eller inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt fokus glida ifrån mig själv, och börja glida utåt gentemot andra, där jag börjar titta på andra, och fundera på hur andra upplever sig själva, på vad andra gör, och på vad andra tänker – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara HÄR med och som mig själv – att röra mig själv HÄR – att lära känna mig själv, och korrigera mig själv HÄR till att leva och uttrycka mig själv på sådant sätt att det inte existerar något slags punkt av oärlighet inom mig själv gentemot mig själv, utan att jag är fullständigt klar, och fullständigt stabil i och som varje andetag, och att jag vet vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tillåter mig själv att gå in i sinnet, och börja fundera, börja tänka, och börja uppleva – det är då jag missar vad som är verklighet, och vad som är av värde, och vad som är på riktigt – och jag börjar tro att det som försiggår i mitt huvud på något sätt är verkligt, och är det jag borde ge uppmärksamhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå, att detta är lögnen som jag drar för mig själv för att inte möta mig själv HÄR och gå med och som vad som är verkligt såsom denna fysiska verklighet HÄR; alltså åtar jag mig själv att gå HÄR med och som min kropp i denna fysiska verklighet och sluta ge uppmärksamhet till det som försiggår i mitt huvud

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fundera på att jag kanske inte är tillräckligt social, att jag inte har tillräckligt många kontakter, att jag inte har tillräckligt många människor som känner till mig, som vet vad jag heter, som tycker om mig, som tycker att jag är snäll och trevlig person att vara med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag håller på att gå in i en besatthet där jag vill vara någon för andra för jag känner mig rädd för att vara själv, rädd för att vara ensam; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här – andas – och att se att alla är ensamma här och inför döden står vi alla ensamma – således är denna upplevelsen av tillhörighet endast en energi och ingenting riktigt – således åtar jag mig själv acceptera, och omfamna min ensamhet och sluta försöka fly från denna punkten

När jag märker att min fokus börjar gå ut mot andra människor, och jag börjar tänka, och fundera, och undra över hur möjligtvis andra känner sig, huruvida andra möjligtvis har roligare liv än jag, trevligare liv än jag, och att jag därmed saknar någonting eftersom jag inte är lika pratsam, eller social, eller trevlig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta läge håller på att gå in i sinnet, och förlora mig själv till energi, och till idéer som inte har någon slags koppling till vad som är verklighet och till vad som är riktigt; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka – att andas – och att fokusera på mig själv, och mitt ansvar för och som mig själv att vara stabil, att vara HÄR – och disciplinera mig själv att vara HÄR i varje andetag och inte fundera på vad andra gör eller inte gör

Enhanced by Zemanta

Dag 288: Finansiell Trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som en fruktan över att inte överleva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga pengar, arbete, och finansiell trygghet i min värld, i tron att detta är lösningen på vad jag upplever, istället för att se, inse, och förstå att lösningen inte är att hitta någon slags extern punkt för att lätta på min upplevelse, utan att gå till grunden i upplevelsen, se varifrån den kommer, och vad den består av, och sedan korrigera denna punkt så att jag inte längre är besatt av rädsla inför att inte överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och göra ursäkter för att få hålla kvar vid, och fortfarande agera, och leva utifrån min rädsla inför att inte överleva, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa taget om min rädsla, och min ångest, i tron att dessa upplevelser gör att jag överlever bättre, och mer effektivt i min dagliga medverkan i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att ångest, rädsla, och nervositet inte är upplevelser som på något sätt stabiliserar min finansiella position i denna världen, utan är just bara upplevelser som gör att jag inte tillfullo kan vara närvarande, här, och vid medvetande när jag agerar, tar beslut och rör mig i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att tänka och tro att utan min rädsla för att överleva så kommer jag att falla ihop och dö, och då kommer det inte längre finnas någonting som motiverar mig att röra på mig, motiverar mig att arbeta, motiverar mig att vara kreativ, och finna lösningar på problem som dyker upp i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och helt enkelt driva mig själv igenom den där rädslan, och förstå att jag behöver inte rädsla för att motivera mig själv, jag behöver inte rädsla för att ta beslut, jag behöver inte rädsla för att ta hand om mig själv, jag behöver inte rädsla för att kunna vara effektiv när jag arbetar – utan allt jag behöver är mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp, och röra, applicera, och motivera mig själv här genom, och som det levande ordet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värna om min rädsla, och beskydda min rädsla, och tro att det är min rädsla som gör att jag kommer klara mig i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min rädsla kommer inte på något sätt att rädda mig, och kommer inte på något sätt att göra mig till en bättre människa, utan min rädsla är endast en begräsning som håller mig tillbaka från att leva, och vara effektiv här i varje ögonblick, och från att effektivt, och definitivt röra och applicera mig själv i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att förlåta, och släppa taget om alla rädsla inför att inte överleva, och inte klara mig i denna världen – och istället leva utan ångest, rädsla, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste hålla kvar vid min rädsla, i tron att rädslan är den del av mig som människa, och att det inte är möjligt att leva utan rädsla, och att tro att jag inte kan göra någonting åt den rädslan som kommer upp inom mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att rädsla är någonting som är en del av mig och som jag inte kan ta bort, istället för att se, inse, och förstå att jag såsom det levande ordet, kan applicera, korrigera, och dirigera mig själv till att inte längre vara besatt av rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv, och förstärka min beslutsamhet att ta mig själv igenom sinnet, och verkligen skapa en skillnad i denna världen som har effekt, och som är bäst för alla, och alltså inte längre tillåta och acceptera mig själv att agera i och som rädsla, och ångest, för att beskydda mig själv, utan istället agera för att skapa en värld som är bäst för alla; för att förändra, och dirigera de diverse system som existerar i vår värld som inte gynnar alla

När jag märker att jag vill ta ett beslut utifrån ångest, rädsla, eller nervositet, för att överleva, och säkra min position i denna världen, och inte för att faktiskt leva; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv, och låter en illusion styra över mig, och hur jag upplever mig själv, således åtar jag mig själv att ändra mig själv, och istället börja leva praktiskt – ta praktiskt beslut som är välgrundade i faktiska omständigheter, och inte längre tillåta mig själv att vara en slav till och som rädsla

Enhanced by Zemanta