Tag Archives: accepterad

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Dag 261: Konfliktreaktioner

Idag har jag haft en del reaktioner, och dessa har specifikt varit i förhållande till konflikt, och rädslan inför att inte hålla med en annan människa.

conflict-final-3Så, reaktionen som kommit upp idag har handlat om rädslan inför konflikt, och rädslan inför att bli ogillad; och det är inte relevant exakt hur, och med vilka som reaktionen kom upp – eftersom i grund och botten utgör människorna i min värld endast utlösa för min egna inre mentala skapelser. Och idag har alltså många punkter i förhållande till konflikt utlösts inom mig, vilket jag är tacksam för, eftersom det ger mig tillfälle att hantera, och arbeta med dessa punkter.

Av vad jag kan se är upplevelsen jag har när en konflikt inträffar, en slags underlägsen nervositet – där jag för det första känner mig ansvarig för att konflikten inträffat, och för det andra försöker hitta sätt att återställa balansen så att säga, genom att vara trevlig, rolig, och tillmötesgående. En intressant karaktär som ligger nära denna konfliktupplevelse är ”hålla med”-karaktären – för detta är någonting jag märkt att jag gör för att på så vis försöka undvika att jag någonsin hamnar i en konflikt – för håller jag alltid med, och säger ”ja” i de diskussioner då blir det oftast aldrig någon konfliktsituation – för att en konflikt ska uppstå måste det nämligen finnas två olika åsikter, eller perspektiv – alltså två olika viljor i ett ögonblick. Jag menar – sett på detta sätt är ju konflikter någonting som bör vara en helt naturlig del av att leva, och interagera med andra människor – och ingenting som bör fruktas, eller undvikas – för jag menar – det är ju omöjligt att alla människor kan vara precis likadana, och ha exakt samma åsikter, perspektiv, och applikationer i förhållande till livet, och att leva.

Men, jag upplever inte konflikter som någonting naturligt, utan jag vill helst undvika dem – och jag ser konflikter såsom ett bevis på mitt misslyckande att vara socialt effektiv, och kompetent med andra människor; vilket är en underlig idé – för är det inte att vara socialt effektiv att dela med sig av var man verkligen står i förhållande till en viss punkt? Och jag menar, om man alltid håller med andra människor – då kan det ju hända sig att ett ineffektivt perspektiv får vara grund för något beslut, trots att en annan människa hade ett mer effektivt tillvägagångssätt, eller perspektiv – men eftersom denna var rädd för att säga någonting så blir nu det ineffektiva sättet det ledande sättet.

Naturligtvis är reaktioner i konflikter inte något naturligt, och inte heller konflikter som drivs utifrån ett begär att vinna, och att tävla – dessa typer av konflikter är endast skapelser av ego, och är i egentlig mening illusioner; vad slags konflikter jag menar är naturliga – är de som sker i normal samtalston, utan reaktioner, såsom en helt vanlig diskussion mellan två människor – där man delar med sig av varandras förståelse i förhållande till en viss punkt. Detta är en naturlig konflikt, och en konflikt som har potential att vara gynnande får båda medverkande – eftersom genom en sådan konflikt kan var person lära sig någonting nytt, expandera sin förståelse, och lära sig att se saker och ting utifrån en annan synvinkel.

En annan punkt som jag ser spelar en stor roll i hur jag upplever konflikter är det faktum att jag är väldigt mån om att vara ”på god fot” med människor i min omvärld, och detta är jag så mån om att jag har skapat en ”hålla med”-karaktär – där jag automatiskt, och utan att beakta punkten – bara håller med så snabbt som möjligt, för då vet jag att jag är säker. Alltså – det är begränsande att vilja vara på ”god fot” med människor – jag menar – istället för att vara ”kompis” med människor, bör ju min fokus vara att i varje ögonblick leva, och uttrycka det som är bäst för alla – vilket inte alltid betyder att människor kommer tycka om mig, eller hålla av mig – eftersom de helt enkelt inte håller med mig. Men genom att leva utifrån denna princip, istället för söka-vänskaps-principen – så säkerställer jag att varje ögonblick faktiskt får en riktning som är bäst för alla – och det är vad som är viktigast, inte vad jag känner eller upplever, vill eller inte vill – utan vad som är bäst för alla – det är den primära punkten som bör hedras, och ses till i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min vägledande princip i mina interaktioner med andra människor vara ”att hålla mig på god fot” – och tro att om alla människor i min omvärld tycker om mig, och associerar mig med en positiv känsla, och upplevelse – då har jag lyckats och då är mitt förhållande med andra människor bra, och godtagbart – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera min förståelse och insikt om mitt ansvar i förhållande till ögonblicket – och att se att mitt ultimata ansvar inte är att vara omtyckt, utan att se till att vad som är bäst för alla blir en verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur alla slags vänskapsrelationer i grund och botten inte är bäst för alla – d.v.s. om de är baserade på punkten av att ”tycka om varandra” – eftersom detta då leder till att vad som är bäst för alla kompromissas så att en känsla av att vara omtyckt istället ska ges företräde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera i en underlägsen nervositet när jag misstänker, och tror att en annan inte tycker om mig, och ogillar mig – och blir arg på mig, och inte håller med mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad en annan upplever är inte mitt ansvar – vad som är mitt ansvar är att se till att jag i varje ögonblick är klar, effektiv, och direktiv – och att jag inte tillåter någon oärlighet inom mig själv i form av reaktioner, och upplevelser – och att jag därmed använder varje ögonblick till att utrycka mig själv i enhet och jämlikhet med, och som min mänskliga fysiska kropp – och att mitt fokus är att vara stabil, och närvarande – och effektiv – och att i detta leva principen om vad som är bäst för alla – och inte principen om att vara omtyckt, och älskad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en ”hålla-med” karaktär – som jag lever ut genom att jag alltid, automatiskt håller med vad andra säger, och tycker – eftersom jag vet att jag på detta sätt kan undvika alla typer av konflikter i min värld, och se till att jag alltid är omtyckt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att kompromissa vad som är bäst för alla, och att kompromissa mitt självuttryck i ögonblick – genom att ge efter inför rädsla, och nervositet – och välja min ord, och mitt uttryck utifrån en utgångspunkt av att se till att jag blir omtyckt, och att människor i min omvärld känner sig trygga, och bekväma med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv, och att se att jag har ett större ansvar gentemot mig själv, och andra än att bara vara omtyckt; och att detta ansvaret är att leva i varje ögonblick principen av vad som är bäst för alla – och stå som ett exempel av självuppriktighet, och effektiv kommunikation som inte baseras på rädsla, underlägsenhet, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna det som om att jag gjort ett misstag, och att jag misslyckats, om jag säger, eller gör någonting, som föranleder att en annan verkar bli arg, upprörd, och negativt berörd; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga en karaktär, och ett sätt att leva på – så att jag talar, rör mig, och uttrycker mig själv på ett sätt som är menat att skapa så lite friktion, och konflikt i andra människor som möjligt – så att jag därmed ska kunna känna mig själv säker, och trygg, och veta att en konflikt aldrig kommer uppstå i min värld – eftersom alla känner positiva känslor mot mig, istället för negativa konflikt-känslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag håller med andra människor på grund av att jag är rädd för att bli utstött, ogillad, och framförallt rädd för konflikter – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner innan jag pratar, eller säger någonting – och andas effektivt här, och tala med, och som min kropp – och alltså inte tala utifrån en karaktär, utifrån hur jag tror att jag borde tala, och hur jag tror att jag borde uttrycka mig själv – utan helt enkelt uttrycka mig själv ovillkorligt, utan rädsla, och ångest – och jag menar – när jag står som denna punkten är det självklart att jag inte kan ha full kontroll över vad jag säger – eftersom det som jag säger är JAG i ögonblicket – d.v.s. ingenting som jag emulerar för att få bli accepterad – utan någonting som jag säger, och uttrycker som mig själv direkt – här; d.v.s. ingenting som jag tänkt ut i förväg, utan någonting som är här som mig själv en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstruera en barriär mellan mig, och min omvärld – och skapa denna barriären genom att medverka i och som en karaktär – en hålla-med-karaktär – som jag konstruerat på ett sådant sätt att jag blivit en expert på att tala, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt som jag vet att den andra människan kommer att acceptera, och erkänna, och hålla med om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga riva ned denna barriären, och uttrycka mig själv ovillkorligt – utan förberedelse, utan att tänka – utan att försöka vara någonting mer än vad jag är – utan istället alltså vara naturlig, vara bekväm med mig själv, och prata som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta konflikter, och konfrontationer – istället för att se, inse, och förstå att konflikter, och konfrontationer är en fullständigt naturlig fysisk punkt – som är ett måste när man lever tillsammans med andra varelser; på grund av att alla varelser inte ser på samma sätt på alla saker – och att det därför krävs diskussion, och medverkan för att utröna en riktning som är bäst för alla – och därför är det självoärlighet att medvetet undvika konflikter, och det leder till en värld som grundas på kompromisser, och självförtryck – och som inte är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, och att jag går in i ”att-hålla-med”-karaktären – för att på så vis försöka undvika att gå igenom, och uppleva konflikter i min omvärld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kompromissar mitt naturliga, avslappande, och bekväma uttryck av mig själv – där jag uttrycker mig själv normalt, och utan att varken söka konflikt, eller försöka undvika konflikt – utan jag är helt enkelt mig själv; således åtar jag mig själv att andas – sakta in mig själv – och sluta automatiskt svara på ord i rädsla – och istället andas – och svara/kommunicera – här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag fördömer mig själv, och inom mig själv mobbar mig själv genom ord, och mentalt baktaleri – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – konflikter, meningsskiljaktigheter – och oliktänkande är någonting naturligt, och ingenting att frukta, eller fördöma mig själv för att det inträffar – istället är det viktiga att lära mig själv att dirigera konflikter på ett effektivt sätt så att vad som är bäst för alla blir utflödet av ögonblicket; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och istället fokusera på lösningar på hur jag effektivt kan dirigera konflikter så att utflödet blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar en konflikt personligt, och ser det som ett misslyckande från min sida att en konflikt uppstått – och tänker att ”denna konflikten borde inte få uppstå på detta sättet” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att om en konflikt uppstår är detta inget negativt, eller dåligt – vad fokus bör vara är att stabilisera mig själv, och att hantera konflikten effektivt – och skapa en lösning i konflikten som är till förmån för alla – som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika, frukta, och fördöma konflikter – och istället öva mig själv, träna mig själv på, och tillslut göra perfekt – en förmåga att hantera, och dirigera konflikter i och som inre stabilitet, och självsäkerhet

Enhanced by Zemanta

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

Dag 7: Sömn och avundsjuka

Punkt 1: Sömn

En sak som jag märkt, nu när jag med all min styrka tar mig själv upp på morgonkvisten för att möta dagen, är att jag inte stödjer mig själv att göra de saker som jag vet får mig att vakna. Och detta är mer specifikt att duscha, att dricka en kopp kaffe, att ta en dusch – utan det jag gör är istället att jag sätter mig vid min dator, och känner mig trött, och sedan fokuserar jag på denna trötthet, istället för att jag assisterar och hjälper mig själv att komma ur den.

Anledningen till varför jag gör detta, är därför att jag inte känner för att dricka en kopp kaffe, eller känner för att duscha. Men vad jag måste inse är att jag inte kan lita på den känslan, för jag vet att om jag duschar så kommer jag vakna till, om jag dricker en kopp kaffe kommer jag vakna till, så då borde jag naturligtvis använda mig av vad som är här, för att stödja mig själv att vakna efter sex timmars sömn, och sedan fortsätta vara vaken.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stödja och assistera mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner mot att enbart sova sex timmar, genom att göra vissa fysiska handlingar, såsom att duscha, eller göra en kopp kaffe, lyssna på musik, och på så sätt få mig själv att tänka på något annat än att jag är trött

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte handla på ett sånt sätt som är stödjande, och hjälpande för mig, utan istället avstå från att göra de saker om jag vet hjälper mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avstå från att göra sådana saker som stödjer mig, genom att tänka att jag ska klara att ändra mig själv, utan att stödja mig själv genom att göra vissa fysiska handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är dålig för att jag är trött när jag vaknar på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på min trötthet när jag vaknar upp på morgonen, istället för att jag fokuserar på hur jag kan assistera, och hjälpa mig själv att driva mig själv igenom tröttheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag känner mig trött när jag vaknar på morgonen, och tänka att jag inte borde känna mig trött, istället för att jag omfamnar mig själv, och arbetar med det som är här, under de förutsättningar som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och vara hård mot mig själv när jag sover över 6 timmar, och på sätt skapa en fruktan att sova över sex timmar, och på så sätt få mig att tänka på att jag absolut inte ska sova – och på så sätt tänker jag mig själv till trötthet – istället för att jag helt enkelt är vaken, och inte tänker på att jag är vaken, utan istället gör någonting som stimulerar mig och som jag tycker är roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att lösningen till att sluta vara trött, och sluta vilja gå och lägga mig tidigt på kvällen, inte är att tänka, utan att sluta att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på att jag inte ska gå och lägga mig, och på så viss göra mitt beslut att inte sova lika mycket till en fixidé, istället för en fysisk och praktiskt handling här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut, och när jag gör någonting, att inte göra det från en utgångspunkt av mig själv såsom andetaget, och såsom det fysiska – och på så vis inte använda mitt huvud, mina tankar, och känslor, emotioner, för att styra och ge mig själv riktning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv riktning här såsom andetag, såsom en fysisk och praktisk riktning, som jag driver mig själv att leva här såsom andetaget, utan att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att så fort jag skapar från mitt huvud, så skapar jag mig själv utifrån en polaritet, och jag skapar därmed det jag vill undvika – istället för att jag skapar härifrån andetaget, utifrån sunt förnuft – och således inte utifrån en polaritet utan utifrån en insikt om vad som är bäst för mig, och bäst för min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta tänka, och när jag vaknar på morgonen, inte tänka på att jag måste gå upp, utan helt enkelt gå upp vid det första andetaget – och börja min dag genom att stödja mig själv till att vakna upp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vakna här med det första andetaget jag tar, och i det ögonblicket driva mig själv igenom det motstånd jag känner mot att utan tvekan, gå upp ur sängen och möta min dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter mot det motstånd jag upplever, att gå upp ur sängen när jag vaknar, vid det första andetaget, och möta min dag – leva min dag – och röra, dirigera, och styra mig själv i min verklighet att göra det som behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra detta fysiska beslut till någonting roligt, och positivt – till en utmaning för mig själv, som det inte finns någon rädsla att misslyckas med – utan såsom någonting jag gör för mig själv, för att jag vill leva ett mer effektivt liv – och inte någonting jag gör för att jag tror att jag inte duger i andra fall

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra processen att förändra mina sömnvanor till ett äventyr, och till någonting roligt – och hitta sätt att assistera, och hjälpa mig själv, stötta mig själv på – och därmed sluta fördöma mig själv, och sluta göra hela punkten så allvarlig, och svår – utan istället rolig och stimulerande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min process allvarlig, och svår – istället för att göra den rolig och stimulerande, och engagerande – och på detta sätt assistera och hjälpa mig själv att gå min process, och göra mig själv mer effektiv i mitt leverne

Jag hänger mig själv till att göra punkten om att gå upp på morgonen vid första andetaget till något roligt, och till en utmaning som jag tar ann mig själv utan att vara pretentiös, och ha förväntningar på mig själv

Jag hänger mig själv till att göra min process rolig, spännande och stimulerande – och detta gör jag genom att ge till mig själv såsom jag vill ta emot

Jag hänger mig själv till att göra min process av att driva mig själv igenom motstånd lättare, genom att jag förstår hur jag fungerar, vad är jag tycker om, och således ge mig själv detta, och på så sätt utnyttja mina förprogrammerade dispositioner för att göra mig själv mer effektiv i min process

Jag hänger mig själv till att sluta tampas och slåss mot min förprogrammerade natur, och istället utnyttjar jag min förprogrammerade natur för att driva mig själv framåt i denna process

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv som min förprogrammerade natur, och sluta slåss mot själv – och utifrån denna utgångspunkt, förändra, nyskapa, och styra mig själv mot ett nytt jag – ett jag som är bäst för alla

Punkt 2: Avundsjuka, och begäret av att få bli accepterad

En punkt som jag ofta märker dyker upp inom är att jag blir avundsjuk när andra får uppmärksamhet. I skolan har jag märkt att, när andra får uppmärksamhet, att jag ibland börjar tänka på vilka saker jag kan göra bra, och som jag skulle få uppmärksamhet för också om jag gjort det, och detta gör jag för att skapa en upplevelse inom mig av att känna mig viktig och utifrån ett systemperspektiv ”jämlik” med de andra människorna i min klass.

Samma sak händer på internet, när någon får uppmärksamhet, då reagerar jag i avundsjuka och i en upplevelse av underlägsenhet. Självklart betyder detta att jag ännu inte värdesätter, respekterar eller erkänner mig själv – vilket jag sålunda måste korrigera.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att hata mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska, respektera, och värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter acceptans, respekt, och uppmärksamhet utanför mig själv – istället för att jag ger det till mig själv, här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppmärksamma vad det är jag gör, och vara stolt och nöjd över mig själv för de handlingar jag dagligen tar i min verklighet, som jag är nöjd och tillfredställd att jag tagit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och inte vara tillfredställd med mig själv, och inse att jag inte behöver någon annan att säga till mig att jag är tillfredställande, och uppskattad – jag kan ge detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andras åsikt om mig, är värd mer än min åsikt om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att andras upplevelse av mig, är värd mer än min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att de orden jag väljer att leva, är mindre värde om jag skriver dem, och dirigerar mig själv att leva dem, än om andra säger att jag är dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att tro, att självuppskattning, att värdesätta mig själv, att respektera mig själv, och att vara tillfredställd med mig själv, är inte på riktig, om inte andra göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det jag gör mig själv inte är lika viktigt, eller riktigt, som det andra säger och antyder om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att någon ska acceptera, respektera, värdesätta, och uppskatta mig själv, istället för att jag gör det för och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter stabilitet, uppmärksamhet, och söka efter någon att säga att jag är tillfredställande, utanför mig själv, istället för att jag säger och ger detta till mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är värdelös, eftersom jag misslyckats i min process, genom att inte transcendera vissa punkter direkt, istället för att inse att misslyckande existerar enbart när jag inte tillåter och accepterar mig själv att genast stå upp och driva mig själv igenom den punkten jag inte tog mig själv igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska acceptera mig i min process, och säga till mig att jag gör bra ifrån mig i min process, att jag är intressant och att jag gör någonting bra, istället för att jag själv dirigerar mig själv till att göra saker jag finner vara intressanta, och jag ser är bra – och således göra mig själv självständig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är sämre än andra människor, och att jag därför inte har någon rätt, eller möjlighet att leva självständighet, och vara tillfredställd med mig själv – istället för att inse och förstå att jag kan leva självständighet här, jag kan vara tillfredställd med mig själv här – det är upp till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mitt liv i mina egna händer, och säga till mig själv att nu går jag för mig själv, som mig själv, och ger mig själv till mig själv, och i och med detta är jag tillfredställd med mig själv, jag accepterar mig själv, jag älskar mig själv och jag är nöjd mig själv – oavsett vilken respons jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av vilken respons jag får, för hur jag ska vara mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga till mig själv, att oavsett vilken respons jag får, älskar jag mig själv, erkänner jag mig själv, uppskattar jag mig själv, och är i och med detta tillfredställd med mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta leta utanför mig själv efter respekt, egenvärde, kärlek, och uppskattningen, och jag ger istället detta till mig själv

Jag hänger mig själv att uppskatta mig själv

Jag hänger mig själv till att vara tillfredställd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv, och göra det som jag finner intressant, som jag finner stimulerande, och som jag ser är någonting bra, och därmed inte göra saker för att jag hoppas att andra ska tycka om mig

Jag hänger mig själv till att sluta att vilja att andra ska tycka om mig, och jag tar istället självansvar och tycker om mig själv

Jag hänger mig själv till att i varje ögonblick inse och förstå att jag är kapabel att älska mig själv, jag är och har ett lika värde med alla de människor som är runt mig, och förstå att ingen kan ge till mig egenkärlek – utan jag måste ge detta till mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att bry mig om mig själv

Jag hänger mig själv till att tycka om mig själv

Jag hänger mig själv till att vara försiktig och ömsint med mig själv

Jag hänger mig själv till att nära mig själv, och ge till mig själv såsom jag skulle vilja få

Jag hänger mig själv till att ha tålamod med mig själv