Tag Archives: ålder

Dag 365: Ålder och Åldrande

I mitt liv stöter jag ofta på äldre människor. Det rör sig om människor som är i det sista stadiet av sina liv, som har skröpliga och illa fungerande kroppar, som många av dem inte riktigt är till sina sinnens fulla bruk. Tydligt är att ålderdomen för de allra flesta är en tragisk och deprimerande upplevelse, ett slags förfall av någonting som tidigare var vackert, intelligent, livsdugligt och fyllt av glädje. Men, i princip utan undantag försvinner alla positiva sidor av en människas karaktär och liv när denna åldras, och det är någonting som fascinerar mig, och som även fått mig att fråga mig själv en del saker om vem jag själv är och hur jag lever.

För några veckor sedan träffade jag en person som tidigare varit regeringsråd. Ett regeringsråd är för de som inte vet, en domare i högsta förvaltningsdomstolen. Det en mycket prestigefylld position. Men trots denna personens tidigare prestationer, och hans tidigare så höga position, var det tydligt att ålderdomen hade tagit sitt grepp om honom, och att han hade börjat förfalla. Hans hörsel var sämre, han tänkte inte längre lika klart, han hade problem att ta hand som sin hygien, och sina kläder.

I det ögonblicket frågade jag mig själv, vad finns det egentligen för värde i en prestigefylld position? Vad finns det egentligen för värde i en spikrak karriär där man efter många årtionden av umbäranden äntligen når toppen? För i slutändan är det uppenbart, att allt som kommer återstå är ben, och aska. Och all den där prestige man lyckats uppnå kommer tillslut att försvinna och hamna hos nästa generation. Och hur känd man än blivit, vilka bedrifter man än lagt till sitt CV, faller allting så småningom i glömska. Det går därför att fråga sig: Vad gjorde jag i mitt liv som verkligen hade SUBSTANS och VÄRDE? Om hela min karriär är bortkastad, om jag inte kommer bli ihågkommen för någonting, vad är då syftet med livet egentligen? Vad är syftet med att förbättra, prestera, och skapa sig själv om det ändå i slutändan kommer att förfalla?

På denna fråga har jag kommit fram till följande. Det finns saker i livet som går bortom åldrande, bortom minnen, bortom fysisk förmåga, bortom karriär, prestige, och erkännande. Det finns saker i livet som har en sådan substans att de aldrig någonsin försvinner, förändras, eller stöps om. Och en av dessa saker är en ens NATUR – vem man är som människa i TANKE, ORD och HANDLING – och med VILKEN princip man väljer att närma sig världen. Oavsett ens ålder, oavsett vilken form man har, oavsett i vilken omgivning man befinner sig, är ens NATUR någonting som medföljer. Och om man vårdar, skapar, ger näring till, och utvecklar denna sida av sig själv, har man skapat någonting av värde som inte sinar med pengar eller ålder. Den enkla anledningen därtill är att ens NATUR går bortom begränsningar som denna fysiska verklighet ställer upp. Vi har vår natur med oss i våra drömmar, den finns i våra sinnen, den går att skönja i sättet vi rör på våra kroppar, i tankarna vi väljer, och orden som kommer från våra munnar, och finns med oss när vi möter döden. Vår natur, vilka vi i grunden är, påverkar vår omgivning, människorna runt oss, våra val, och allt som vi tar oss för, och det mer än vi någonsin kan ana.

När vi skapar vår natur, vilka vi i grunden är, på ett sätt som är effektivt, och när vi applicerar oss själva i enlighet med principen av om att ge såsom vi själva vill ta emot, då skapar vi ett värde som inte försvinner i samma stund som vi lämnar detta jordeliv. Våra ord, handlingar, och vårt leverne kommer föras vidare i andra som tagit del av oss, hur vi lever, och det exempel vi står som. Det har jag själv varit med om, att en person kommit in i mitt liv, och med sina ord, handlingar, och närvaro ändrat hur jag ser på saker. Och på så vis även ändrat mina beslut, min inställning till livet och andra människor. I varje ögonblick ansvarar vi för krusningar, ord och handlingar som påverkar, och som sakta men säkert rör sig utåt i världen, och smälter samman med helheten.

Genom att vi förändrar oss själva till det bättre skapar vi därför ett substantiellt värde som går bortom vår begränsade tid på denna jord. Att skapa oss själva ett meningsfullt liv handlar alltså inte om att tillfredsställa endast våra egna begär – utan för att våra liv ska få reell mening och ett reellt värde, måste vi ge mening och värde till andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vad värde egentligen är, vad mening egentligen är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden endast når sin optimala definition när man tar egenintresse, och ser sig själv, sina handlingar, sin rörelse i detta liv från ett större perspektiv, från vilket värde, vilken mening, vilken nytta jag skapar och medför för andra människor, för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett liv som levs endast för egenintresse inte har något värde, inte har någon mening, och att det enda som kommer ske med ett sådant liv, är att det försvinner, tillslut förfaller och blir till ingenting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag istället vidgar mina vyer, och ser mitt liv utifrån en helhet, utifrån jorden, mänskligheten, och denna fysiska existens, blir begreppen värde och mening mycket klarare, och tydligare – och att dessa begrepp beskriver hur man genom sitt liv kan tillföra någonting av substans som kommer inverka, påverka, och föra denna verklighet och alla som bor i den mot en bättre och mer gynnsam framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag betraktar min framtid, mitt liv, mina möjligheter, när jag prioriterar min dag, och vad jag ska ägna mig åt, att då endast betrakta och se till mig själv, istället för att låta mig själv se vad jag kan tillföra och skapa för andra, vilket värde jag kan bidra med för att skapa ett bättre liv inte bara för mig men för alla människor, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den stora fällan, och det som gör att den världen är i ett så miserabelt skick, är för att vi på en individuell nivå endast lever för oss själva, istället för att se till helheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till helheten, och erkänna att det existerar liv i denna världen som är jämlikt med mig själv, och att det uppenbart är på det viset, att för att mitt liv ska ha ett värde, måste ge värde till andra – och skapa praktisk nytta som kan överföras från människa till människa, och således på sikt skapa en förändring som kommer att göra detta jordeliv till någonting så mycket bättre än vad det är för tillfället

Självåtaganden

När jag prioriterar, beslutar om min framtid, och min riktning i livet, åtar jag mig själv att betrakta mitt liv sett utifrån helheten, sett utifrån vad jag kan ge till andra, vilket värde jag kan skapa i andras liv, vad jag kan tillföra som leder till en substantiell förbättring, och någonting som påverkar andra människor i grunden, och leder till förändringar i deras liv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag prioriterar, beslutar om min framtid, och riktning i livet, endast på basis av egenintresse, av förhoppningar, begär av vad jag vill göra, vad jag vill ägna mig åt, och hur jag vill uppleva mig själv, att stoppa mig, ta ett andetag och föra mig tillbaka hit – och istället rikta in mig på att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – och vara en kraft, en källa i denna världen för en substantiell, genuin och total förändring av vårt nuvarande och destruktiva sätt som vi lever på

Dag 325: Rädslan för Åldrande

Att bli äldre – det är en naturlig del av en människas liv. Trots detta är det någonting som hela vår kultur ställer sig emot och försöker bekämpa som om det vore en plåga. Nu när jag själv börjar bli lite äldre och jag kan börja lägga märke till vissa saker hos min kropp som tyder på åldrande, märker jag hur detta beteende existerar även inom mig. Jag vill inte heller åldras, utan vill att min kropp ska förbli evigt ung.

Det är en fascinerande reaktion – varför är det egentligen som jag försöker bekämpa åldrande?

Jag ser att det handlar om rädslor för hur andra ser mig – jag vill att andra ska se mig som ung, och definiera mig som attraktiv och hälsosam – någonting som jag inte associerar med ålder.

I denna blogg ska jag med självförlåtelse arbeta med denna punkt av åldrande – och således förlåta de rädslor och upplevelser som jag skapat inom mig själv gentemot denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma åldrande – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se ner på åldrande människor – och definiera ålder såsom en förlust av någonting – en förlust av ens ungdom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förfärad och ångestfylld när jag ser att jag börjar bli tunnhårig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och värdesätta mig själv i enlighet med huruvida jag har ett tjockt och fylligt – och huruvida jag ser ungdomlig och atletisk ut eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra i min omgivning ska se mig som ungdomlig och atletisk – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska skapa en bild av mig som är positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras – i tron att ålder är någonting som minskar mitt värde – och förtar min styrka och min förmåga att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende – och i förhållande till min ålder – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad och uppleva mig upplyft när någon i min omgivning anmärker att jag ser ungdomlig ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta en bild av ungdom högre än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta hur mitt hår ser ut – eller mitt ansikte ut mer än mig själv – och tro att utan den bild jag för närvarande har och presenterar inför min omvärld så är jag ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker och nervös när jag är runt andra människor – och oroa mig själv över att mitt utseende – och att mitt hår ska ge ett ålderdomligt intryck – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min självsäkerhet i hur jag ser ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad detta begränsar mig – och hur jag genom att se mig själv på detta sätt i princip överlåter min självdirektion och styrning till hur jag ser ut – istället för att jag beslut vem jag är – och jag beslutar hur jag ska leva – och hur jag ska uttrycka mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att kvinnor i min omgivning ska se mig som attraktiv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde – och min stabilitet – i huruvida andra människor svarar till mig positivt eller negativt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv ovillkorligt möta, kommunicera, och interagera med människor – och således vara mig själv – och vara säker och stabil i mig själv oavsett hur min omgivning svarar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen inom mig själv – där andra sagt att jag har ett vackert, blont, och lent hår – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera sådana minnen med positiva känslor och tänka att dessa minnen är en tillgång för mig – och någonting som jag måste använda för att bygga upp mig själv och min karaktär – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och således låta mig själv vara mig själv – och vara ovillkorligt – och värdesätta mig själv utan att jag har hår – eller att jag får komplimanger av andra om att mitt hår ser vackert, måleriskt, och skönt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är naturligt att värdesätta sig själv efter sitt utseende – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min rädsla inför att åldras, och min rädsla inför att bli tunnhårig, genom att säga till mig själv – att det är en rädsla som jag inte kan göra någonting åt eftersom det självklart skulle påverka mig om jag börjar förlora mitt hår – och om jag börjar åldras – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är beslut som jag tar – och att jag inte behöver existera i och som denna rädslan – jag behöver inte låta mig själv begränsas av ångest inför att åldras – utan jag kan istället låta mig själv åldras utan reagera på detta faktum och utan att skapa någon slags upplevelse i förhållande till detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rädsla och ångest inför att förlora mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, se och värdesätta mig själv med utgångspunkt i hur jag tror andra ser och värdesätter mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera denna punkt – på så vis att jag låter mig själv värdesätta mig ovillkorligt – och leva stabilitet – leva fullkomligt och totalt – och inte låta detta begränsas av hur andra ser eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte definieras av huruvida jag har hår på mitt huvud eller – och att jag inte definieras av åldrande – såtillvida jag inte bestämmer mig för att dessa omständigheter och händelser ska definiera mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ovillkorligt och inte skapa dessa begränsande definitioner och idéerna om mig själv – utan istället leva här – leva i varje ögonblick – och låta mig själv leva tillfullo oavsett huruvida jag åldras – och oavsett huruvida jag har hår på mitt huvud eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ungdomlighet är en gåva till mig som ger mig värde – och att jag utan ungdomlighet inte har något värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ungdomlighet – och att tänka att eftersom jag ser ungdomlig ut så ger detta mig ett högre värde och en bättre ställning än de som ser äldre ut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdesätta människor i enlighet med ålder – istället för att se, inse och förstå att alla är vi jämlika i det att vi är fysiska – och att vi är i en kropp – att vi föds, lever och dör – och att ingen kan undkomma detta

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna åldrandeprocessen – och istället för att frukta den – undersöka den – låta mig själv lära av den – och i detta låta mig själv knyta ett närmare band till min mänskliga fysiska kropp – genom att jag låter mig själv förstå min kropp – och förstå åldrandeprocessen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv gå in fruktan gentemot den här processen – istället för att ovillkorligt låta mig själv undersöka och ta del av den

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, nervositet och ångest inför att jag åldras, och specifikt inför att jag ser att jag håller på att bli tunnhårig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde som varelse inte begränsas av mitt hår – min ålder – och mitt utseende – utan att jag själv kan bestämma och avgöra mitt värde – och låta mig själv stå stabil och säker inom mig själv oavsett hur tidens tand gnager och tär; således åtar jag mig själv att stå en och jämlik med tidens tand – en och jämlik med åldrande – och en jämlik med min kropp – och inte längre hålla fast vid mitt utseende – och tro att jag är definierad och begränsad av mitt utseende

När jag märker att jag blir nervös, och ångestfylld inför att tappa mitt hår, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att åldrande är för närvarande en naturlig del av vad det innebär att vara en människa – och jag ser att det är fullkomligt bisarrt att frukta någonting som är oundvikligt och som inte kan stoppas eller förhindras – således åtar jag mig själv att omfamna åldrade – att förstå åldrande – och att låta mig själv utforska och ta del av åldrande – och inte definiera mig själv eller se mig själv såsom att jag förminskas eller försvagas av åldrande

Enhanced by Zemanta

Dag 215: Kroppen Min – Hårbortfall (Del 2)

Idag ska jag applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på punkten 1) fruktan att förlora mitt hår – i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut. Tidigare har jag gjort en lista med alla de punkter jag upplever gentemot min kropp – och det är denna lista jag kommer att gå utifrån när jag nu ska arbeta med och korrigera min upplevelse av min kropp.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv efter hur jag ser ut, och göra mig själv beroende av att andra människor ska vara på ett speciellt sätt mot mig – och tycka om mig – och reagera positivt på min bildpresentation – eftersom jag har mycket hår på mitt huvud

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt hår – och tänka att – ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och se att jag är inte begränsad av huruvida jag har hår eller inte – och jag behöver inte skapa en upplevelse inom och som mig själv utifrån huruvida jag har hår eller inte – hår är endast något som växer på min kropp – men det definierar inte mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hår definiera vem jag är – och hur jag upplever mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla för att jag ska förlora mitt hår – i rädslan att jag då inte kommer vara lika sexuellt attraktiv, och omtyckt av människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att vilja vara omtyckt av människor i min värld – och göra ett ”gott intryck” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla för vad andra tycker om mig – och utan något begär av att få se ut på ett visst sätt

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kommer vara lika mycket värd – om jag förlorar mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde utifrån huruvida jag har hår eller inte – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt här – och värdesätta mig själv som ovärderlig – hur jag än ser ut – och vad som än händer med mig eller min kropp – för jag förstår att värde är något som jag ger till mig själv – och inte något som jag får på grund av hur mitt hår ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka när jag är bland andra människor, och inte våga uttrycka mig själv – i tron att på grund av att mitt hår inte ser ”perfekt” ut – så är jag inte lika mycket värd som andra människor och jag förtjänar därför inte att uttrycka mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en mental illusion – och alltså finns det inget som håller mig tillbaka från att uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – ångest – eller fruktan – bara helt naturligt och bekvämt här med mig själv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och medverkar i och som rädslan för att tappa mitt hår, i rädslan för att jag då kommer att se gammal ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt hår bestämmer inte vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv – utan det gör jag – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka och sluta vara en slav till denna begränsande och irrationella rädslan

2. När jag märker att inom mig själv definierar mig själv utifrån mitt hår – genom att tänka ”jag är den där personen med det blonda och långa håret – och människor tycker att jag ser snygg ut p.g.a. mitt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är inte den där personen som mina tankar påstår att jag är – jag är här – och inte något som kan definieras och placeras in i en specifik definitionslåda – jag är obegränsad och vad jag bestämmer mig själv för att vara – och således kan jag inte hållas tillbaka av definitioner, och mentala idéer som är projicerade på denna fysiska verklighet – således åtar jag mig själv att leva här i varje andetag – och sluta begränsa mig själv genom att ge mig själv irrationella och tråkiga, dumma, självdefinitioner – som inte tjänar någonting annat än att begränsa mig – jag åtar mig själv att leva mig själv utan begränsningar – genom att vara här i varje andetag tillfullo – och utan att hålla mig själv fast vid någon idé om ”vem jag är” – jag är här

3. När jag märker att jag låter hår definiera vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att rädslan för att förlora mitt hår härstammar i grund och botten från en rädsla att förlora den socialhierarkiska tävlingen som medverkat i inom mig själv – och således är jag egentligen rädd för att bli bortglömd, och ensam – och inte rädd för att tappa mitt hår – således åtar jag mig själv att låta mig förlora i denna socialhierarkiska tävlingen – och istället fokusera på mig själv – och att föda – skapa – och kreera mig själv som liv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en tanke, och idé att jag inte kommer vara lika mycket värd om jag förlorar mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde bestäms inte efter hur mitt hår ser ut – utan mitt värde ger jag mig själv – och jag skapar mig själv som egenvärde utifrån vad jag accepterar mig själv att stå i enhet och jämlikhet med – således åtar jag mig själv att leva självrespekt, och integritet – och således manifestera och skapa mig själv som egenvärde här

5. När jag märker att jag håller mig själv tillbaka bland människor, eftersom jag är orolig för att jag inte ser tillräckligt snygg ut, och för att mitt hår inte är tillräckligt vackert – och att jag därför inte är god nog att uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mitt utseende är ingenting som kan styra hur jag upplever mig själv om jag inte tillåter det – och därför är den viktiga frågan att ställa mig själv – hur slutar jag tillåta mitt utseende att bestämma vem jag är? Svaret är – genom att jag bestämmer mig för att så inte ska vara fallet – således åtar jag mig själv att när denna upplevelsen dyker upp inom mig – att bestämma mig själv för att jag inte ska vara kontrollerad – styrd – och en slav till mitt utseende – utan att jag uttrycker mig själv ovillkorligt och inte låter mig själv vara en slav till irrationella och dumma tankar som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta