Tag Archives: älska

Dag 377: Generad

En situation idag som fick mig att reagera var följande. Jag hade ett möte med en person tillsammans med en kollega. När mötet var klart reste vi oss alla upp. Jag vände mig mot personen för att skaka hand samtidigt som jag märkte att han sträckte ut handen först mot min kollega. Jag tänkte att min kollega, som har en högre position än mig, borde skaka i hand först, och drog därför min arm nervöst tillbaka. Jag skämdes och kände mig generad över det som hänt. Jag tänkte att samtliga i rummet måste se på mig som löjeväckande.

Jag kunde sedan inte sluta tänka på situationen och spelade upp den igen och igen för mitt inre. Varje gång upplevde jag skam och kände mig generad. I denna bloggen ska jag arbeta med denna reaktionen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och känna mig generad när jag utåt ger en bild av att vara svag, velig, nervös, rädd och underlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja projicera en bild utåt av att vara stark, kapabel, viril och utan rädsla, för att jag är rädd för vad människor annars ska tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad människor ska tänka och tro om mig om jag visar en bild utåt av att vara svag. Och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja visa mig stark, för jag är rädd att andra annars ska se ner på mig, tycka jag är dålig, ineffektiv, värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få ett värde hos andra människor, att vilja att de ska värdesätta mig högt, i tron att jag utan deras värde, deras uppmärksamhet inte är någonting, och att jag saknar mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga värde och mening i mig själv genom att göra mig till inför andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp mig själv genom att blåsa mig själv upp inför andra och göra mig till någonting som jag inte är i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera och älska mig själv ovillkorligt, och således dela med mig av mig själv utan villkor, vara mig själv, och lära känna mig själv, och värdesätta, älska mig själv oavsett vad jag upptäcker/ser hos mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att dela med mig av mig själv, att frukta att vara öppen och sårbar, i rädslan att jag kommer bli förtryckt, attackerad och bortkörd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hata mig själv och tänka att det är något fel på mig – ett fel som jag måste klara upp på något sätt  – och som när jag klarat upp det – kommer göra att jag mår bättre och kan göra någonting med mig själv av värde

Jag åtar mig själv att vara ovillkorlig mot mig själv, att se och omfamna allt av mig själv, och att inte hålla saker undanskymda eller försöker gömma mig från mig själv.

När jag märker att jag skäms eller är generad för någonting, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig tillbaka hit till min kropp. Jag ser inser och förstår att jag är jag, och det inte finns något dåligt med mig, eller något som jag måste gömma. Således åtar jag mig självatt till fullo acceptera mig själv – och släppa rädslan för att jag en dag kommer förlora allt.

Advertisements

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Dag 252: Kroppen – Fasta Vader (Del 39)

Detta blir sista bloggen i min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag gillar mina vader – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftiga ut

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

calves-calf-exercise-muscle-picture1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och starka, muskulösa, och fasta vader såsom ”bra” vader – vader som är bättre än vader som inte är starka, muskulösa, och fasta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en upplevelse gentemot mina vader – där jag endast låter mig själv se en bild av mina vader, och tänka på mina vader i mitt huvud – istället för att vara HÄR med mina vader i enhet och jämlikhet, och inte låta mig själv skapa någon slags upplevelse i förhållande till min kropp.

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mina vader, att ha en tanke inom mig själv som säger att ”mina vader är fasta, och muskulösa” – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla en positiv upplevelse, och känsla gentemot denna punkten av att tycka att jag har fasta, och starka vader.

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min kropp ovillkorligt, och utan att ha tankar i mitt huvud om att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera den. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fullkomligt, och utan att hålla tillbaka ge mig själv hän till min kropp, och vara med, och tillsammans med min kropp – utan att känna det som att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt innan jag kan acceptera mig själv, och min kropp.

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv vara bekväm med min kropp, och när jag ser mig själv i en spegel – att inte ha någon reaktion, eller tanke gentemot min kropp – utan att bara se min kropp som den är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min kropp är någonting mer än mer kropp – alltså att min kropp är snygg, eller ful – eller bra, eller dålig – istället för att se, inse, och förstå att denna typen av känslor om min kropp inte har någonting med min kropp att göra – utan endast är inre mentala spöken som jag skapat för att jag inte tillåtit mig själv att vara intim och etablera ett djupt, och nära förhållande med min kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro – att jag måste se ung ut, och jag måste ha en speciell kroppstyp – såsom en muskulös, och stark kroppstyp – för att jag ska kunna acceptera mig själv, och känna mig själv trygg inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom trygghet genom att tro att jag måste se ut på ett speciellt sätt – och tro att om jag inte ser ut på speciellt sätt då kan jag heller inte vara trygg – och jag kan inte uppleva mig själv säker, och lugn inom mig själv.

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar, och ser på mig själv utifrån hur mina vader ser ut, och känns när jag tar på dem – och att jag skapar min stabilitet, och trygghet inom mig själv i förhållande till mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att det är begränsande, och att missbruka mig själv – att inte låta mig själv vara bekväm med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att sluta fundera på, och tänka på hur mina vader ser ut – eller hur jag ser ut i helhet – och istället fokusera på att slappna av och vara bekväm, och trygg med mig själv här

2. När jag märker att jag reagerar positivt på att jag upplever, och ser det som om att mina vader är fasta, och starka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vader, är vader – och alla typer av upplevelser jag har i förhållande till min kropp är inte riktiga utan i grund och botten illusioner – och endast en synvilla; således åtar jag mig själv att sluta leva i en synvilla – genom att leva med, och som mitt andetag här – och se att endast min fysiska, och praktiska upplevelse av mig själv här kan jag lita på – och är sanning

3. När jag märker att jag inte accepterar min kropp ovillkorligt – utan att jag skapar villkor inom mig själv om hur min kropp ska, eller inte ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast jag kan ta beslutet att acceptera min kropp ovillkorligt, och att min kropp kommer aldrig kunna se ut som de drömmar, och idéer jag har i mitt huvud om vad det innebär att ha en perfekt kropp; således åtar jag mig själv att ta beslutet i varje ögonblick – att acceptera min kropp ovillkorligt – och låta mig själv njuta av min kropp istället för att fördöma min kropp

4. När jag märker att jag börjar fördöma mig själv då jag tittar mig i en spegel, och börjar hitta misstag med min kropps utseende, eller saker som jag tycker är positiva och bra med min kropps utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag känner, och upplever i förhållande till min kropp är min egen skapelse, min egen kreation – och inte någonting som jag måste dras med, och låta mig vara begränsad av; således åtar jag mig själv att se mig själv i spegeln – utan någon reaktion – genom att stoppa, och inte medverka i de reaktioner som dyker upp inom mig – i insikten om att dessa reaktioner – inte är jag – utan automatiserade tankemönster

5. När jag märker att jag tänker, och känner att jag bör se ung ut, och ha en viss typ av muskulös, och stark kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min kropp behöver inte se ut på något sätt alls – den enda anledningen till att jag tror att den måste se ut på ett speciellt sätt – är därför att jag inte tillåtit mig själv att verkligen förstå, och se vad min kropp är – nämligen en levande organism vars existens inte är beroende av dess utseende; således åtar jag mig själv att erkänna min kropp såsom en organism bortom vad en bild kommunicerar – och istället vara här med min kropp i och som enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta

Dag 213: Socialitetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag är det sju dagar sedan jag började skriva ut socialitetskaraktären – och idag ska jag sammanfatta och gå igenom vad jag har kommit fram till i mina skriverier, i min självförlåtelse, och mina självåtaganden. Detta ska jag göra i strukturen av problem/lösning/belöning.

Jag ska alltså visa vad som är problemet med socialitetskaraktären. Sedan visa på vad som är lösningen till dessa problem, och därefter vad belöningen är för att korrigera och ändra på dessa problem.

Problem

Problemet med att leva, och medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte är här med mig själv – och inte låter mig själv uppskatta min omgivning, uppskatta detta ögonblick här med min kropp – utan istället är jag inne i mitt sinne jagandes efter att få bli socialt erkänd.

Men jag blir aldrig socialt erkänd, i vart fall inte till den nivå jag önskar. Och om jag någonsin hamnar i en position av att bli accepterad av några människor, då känner jag det som om jag måste bli mer accepterad, mer erkänd, och mer omtyckt – alltså är socialitetskaraktären ett begär efter att få bli socialt accepterad som är otröstligt och som inte leder mig någon vart. Detta är ytterligare ett problem, att socialitetskaraktären inte leder mig framåt, till expansion, och till ett bättre jag – utan socialitetskaraktären leder mig endast i cirklar där jag söker efter samma sak om och om igen; att få bli accepterad, omtyckt och älskad.

Lösning

Lösningen på problemet är att ge mig själv acceptans, kärlek, och erkännande – och sluta söka efter det utanför mig själv. Således – är lösningen att vända min sökande efter andras erkännande – inåt mot mig själv – och istället börja söka efter mitt eget erkännande, vilket jag behagligt nog inte behöver söka efter – eftersom det är någonting jag kan ge till mig själv i varje andetag utifrån något så enkelt som ett beslut.

Lösningen är alltså inte att försöka bli accepterad – och kämpa ännu hårdare för att nå en stark social position – utan det är att ge upp denna kamp för social överlägsenhet, och istället lära känna mig själv – och vara som den där vännen till mig själv som jag alltid tyckt att jag inte haft.

Belöning

Belöningen av att applicera lösningen av att leva självkärlek, självacceptans, och själverkännande – är att jag äntligen kan slappna av, och låta mig själv leva i varje ögonblick – och vara medveten om varje liten detalj – och varje litet andetag – och äntligen sluta hoppas på att en dag ska allt bli ”perfekt” – och istället leva perfektion här med mig själv i varje andetag.

Belöningen är att jag tar tillbaka min makt att bestämma över hur jag ska uppleva mig själv – och att jag tar tillbaka min makt att älska, och tycka om mig själv – och vara tillfredställd och fullständigt nöjd med endast min kärlek – och mitt erkännande av mig själv.

Sammanfattande vlog

Till sist vill jag dela med mig av en vlog som jag gjort på engelska i vilken jag sammanfattar och går igenom de punkter som jag funnit då jag arbetat med socialitetskaraktären.

 

Enhanced by Zemanta

 

Dag 131: Självacceptans

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med punkten om att vilja bli accepterad av andra, eftersom jag märker att jag fortfarande är rädd för vad andra tycker och tänker om mig – och att jag fortfarande upplever mig själv generad, och obekväm när jag tror att jag sagt eller gjort någonting som får andra att tycka att jag är löjlig, töntig, eller på något sätt underlägsen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att skämma ut mig själv inför andra, och att andra ska skratta åt mig – tycka att jag ser svag, löjlig, eller dum ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för vad andra tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett hemligt begär om att ha en massa kompisar, och att vara omtyckt – populär – älskad – och att känna en mängd olika människor som alla anser att jag är en ”riktigt schysst kille” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv i hela mitt liv söka efter acceptans och erkännande av andra – istället för att ge detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i min skola ha bra dagar, och dåliga dagar – där mina dåliga dagar är dagar då jag inte anser mig själv ha varit tillräckligt populär, omtyckt, och älskad av andra – eftersom jag inte pratat med tillräckligt många, varit tillräckligt rolig – eller trevlig – och där mina bra dagar är då jag tycker att jag varit rolig, populär, och jag fått prata med många nya människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte koppla av och vara mig själv runt, och tillsammans med andra människor – och sluta försöka bli känd, och omtyckt av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, utan istället ogilla mig själv och tycka att jag saknar någonting – eftersom jag inte tycker, eller anser mig själv vara populär, måste det ju vara något fel på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att söka efter att få vara omtyckt, och populär – att istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv – att ta det lugnt, och att helt enkelt vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd när jag är med andra människor att göra bort mig själv – och att om jag söker kontakt med andra människor, eller visar mig inför andra människor – att jag ska bli retad, och avvisad – och sedd såsom värdelös och underlägsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta känna ångest, och nervositet inför att bli retad – skrattad åt – och avvisad – och inse att det betyder ingenting vad andra tycker om mig och det kan inte påverka mig om jag inte tillåter och accepterar mig själv att låta det påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att vara helt oberoende av vad andra tycker om mig – och sluta att konstant söka efter att få ta del av andras uppmärksamhet – i tron att när jag är ensam med mig själv suger jag – och att jag måste för att ha något slags värde – lyckas skaffa mig en massa människor, och vara runt folk som tycker det är roligt att vara med mig och som rangordnar mig såsom sin vän

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig värdesätta, eller erkänna mitt eget sällskap – och att se att – jag menar – jag behöver inte ha någon annan att ge till mig sällskap, närvaro, och kärlek – eftersom detta är någonting jag kan ge till mig själv, och vara som mig själv – och således sluta frukta, och känna ångest inför alla dessa idéer om vad jag borde vara, och istället börja leva här som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att skämma ut mig själv, att andra ska skratta åt mig och tycka jag är svag, löjlig, eller dum – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det betyder inget vad andra tycker om mig – utan det är jag som ger det betydelse; således åtar jag mig själv att sluta ge tankar om vad andra kan tänkas tänka om mig någon betydelse och jag åtar mig själv att istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tänker på att ha kompisar, att vara omtyckt, populär, och älskad ­– då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt irrelevant hur andra ser på mig, och hur jag ser på mig själv i förhållande till andra – eftersom all denna synen är baserad på idéer om rätt, och fel – som inte är riktiga – men som endast existerar i och som huvudet på mig själv; således åtar jag mig själv att skita i vad andra tycker och istället tillåta och acceptera mig själv att leva ohämmat, och utan skam, eller att känna mig generad

När jag märker att jag tänker att jag ogillar mig själv, eller känner att jag ogillar mig själv och att jag saknar någonting – eftersom jag tydligen inte är tillräckligt populär, och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag inser, ser och förstår denna idén om popularitet jag har skapat inte är riktig – utan endast är en energi som jag upplever när vissa sorts bilder i min fysiska verklighet, liknar den idén jag skapat inom mig själv om popularitet – således åtar jag mig själv att sluta söka efter att försöka få min verklighet att efterlikna bilder som jag skapat i mitt huvud, och istället åtar jag mig själv att leva här i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att bli avvisad, retad, eller utpekad av andra människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag inser, ser och förstår att denna rädslan, och ångesten är en fullständig lögn – eftersom andra människor i grund och botten inte kan påverka hur jag upplever mig själv, och att min upplevelse av och som mig själv således är upp till mig att avgöra – således åtar jag mig själv att avgöra min upplevelse av mig själv såsom att jag är stabil, och trygg i mig själv – och att jag inte upplever mig själv ostabil, och nervös bara för att det verkar som om någon annan inte tycker om mig – eller å andra sidan, tycker om mig

När jag märker att jag söker efter erkännande, och söker efter någon människa som kan definiera mig som sin vän – och tycka att jag är rolig, och omtyckt – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att jag inte behöver någon som tycker om mig, jag behöver inte bli accepterad – jag behöver inte bli erkänd – jag kan sluta jaga och istället koppla av – och således åtar jag mig själv att sluta jaga och istället leva mig själv som stabilitet och fullkomlighet här – och alltså sluta söka och istället uppskatta vad som är här som mig själv i och som detta ögonblick

När jag märker att jag tänker att jag borde prata med den där killen, eller tjejen, jag borde vara mer social, jag borde vara mer rolig, jag borde vara mer öppen, och trevlig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppnå någon slags social toppnivå – jag behöver inte göra någonting för att bli erkänd och omtyckt – och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, koppla av och ta det lugnt – och vara tillfredställd och nöjd med mig själv här – och inte tänka på vad jag borde, eller inte borde vara

Kärlek Kommer Inte Förändra Världen – Det Måste Du Göra

Idag ska följande uttalande bli genomskådat och avslöjat:

”Kärlek är lättare än den minsta snöflingan och starkare än den mäktigaste armen. Med kärlek är ingenting omöjligt.

Desto mer kärlek du ger iväg, det mer kärlek kommer du ha. I kärlek finns makten av tålamod och friheten av förlåtelse.”

Så – låt oss se på följande uttalande – den första frågan vi bör ställa oss är: leder verkligen kärlek till förändring, och är det så att ingenting är omöjligt med kärlek?

För att få perspektiv på frågan, låt oss titta tillbaka i historien – hur lång tillbaka kan vi spåra ordet och iden om kärlek? Tusentals år, hundratals år? Det är i vart fall ett ord, och en idé – en känsla – som funnits bra mycket längre en både du och jag har, men trots det har ingen som helst förändring av vår värld blivit av. Vi har haft krig, svält, fattigdom, diskrimination och elände – så långt tillbaka som går att minnas; hur kan vi då säga att kärlek har någon som helst helande, eller stärkande effekt på människans karaktär?

Framförallt, hur kan vi säga att ingenting är omöjligt med kärlek, när det så klart visar sig, hela tiden, att vi faktiskt är oförmögna att ändra oss själva – skapa en bättre värld – och göra någonting av jorden som vi alla kan vara stolta över? Kärlek har ingen effekt – det är en känsla, en upplevelse, en tanke som svävar förbi i vårt inre under kort stund – den har ingen som helst funktion, eller värde, den är inte fysisk, praktisk, och faktiskt – utan enbart en idé.

Trots det ger så många människor idén om kärlek så stort värde – de tror att kärlek har någon sorts inneboende och magisk kraft, utan att titta tillbaka i vår historia och se att kärlek aldrig gjort någonting – och aldrig kommer göra någonting för människan – vi måste faktiskt förändra oss själva fysiskt, praktiskt, och röra oss själva till att skapa en ny värld – det är den enda lösningen som finns.

Kärlek är en känsla, en upplevelse, en inre rörelse som inte betyder någonting för din nästa – han kan inte känna den kärlek du känner, och den kan inte mätta hans hunger – kärlek är ett missbrukat, och illusoriskt begrepp som utlovar så mycket, men faktiskt inte betyder någonting.

Och eftersom kärlek inte är ett faktiskt och fysiskt uttryck, kan du heller inte ge iväg kärlek – och ingen kan ta emot kärlek. Du kan dock ge en kram – en fysisk och praktisk kram – den kan någon ta emot och uppleva – men det är inte någon kärlek som du ger då, utan dig själv, som din fysiska kropp – kärlek är inte en faktisk sak som existerar, utan en subjektiv upplevelse.

Dock finns möjligheten att ge kärlek en ny definition – en praktisk och fysisk definition – och frågan som då ska ställas är – hur lever jag kärlek här, fysiskt, praktiskt och i varje andetag?

Kärlek kan då definieras som ens vardagliga engagemang och uthållighet, om att manifestera en värld som är bäst för alla – ens fortsatta rörelse för att skapa himlen på jorden – outtröttlig och med en osänkbar styrka – det skulle vara en definition av kärlek som är fysisk – praktiskt – som du kan leva, och som din nästa därför kan ta emot – du kan faktiskt ge denna kärlek till en annan. Men så länge kärlek enbart är en idé, en känsla, och en subjektiv upplevelse – istället för ett faktiskt ställningstagande om hur du ska leva i denna världen – är kärlek inte relevant.

Därför – låt oss komma tillbaka till denna praktiska och fysiska verklighet, släppa alla idéer om kärlek, alla känslor, och upplevelser – och istället fokusera på att rent praktisk skapa en värld där vi alla kan leva tillfredsställande och fulländande liv.

För mer information läsning om hur då praktisk omdefinierar dina ord, och på så vis skapar dig själv till att leva i denna fysiska verklighet – där dina ord då faktiskt har en relevant och faktiskt mening – se följande bok:
http://store.desteni.org/embed/vpersson-virus-free-mind