Tag Archives: andas

Dag 351: Släpp Kontrollen

Idag spenderade jag dagen med familj och vänner – och råkade därvid uppmärksamma framförallt ett mönster som jag önskar ta upp och skriva om här i mer detalj. Det handlar om ett mönster som har sitt ursprung i idéen om att jag är den där sociala karaktären som måste skapa ett gynnsamt socialt klimat – fyllt med glädje – prat – och bekvämlig avslappning.

Kontexten var följande: Jag stod och pratade med mina vänner – plötsligt fanns det inget mer att säga och det blev tyst emellan oss. Det var där jag började uppleva en liten men distinkt rädsla – eller rättare sagt en slags oro och nervositet. Det som hände var att jag såg mig själv som ansvarig för att prata, kommunicera, och skapa en trevlig atmosfär, och även ansvarig för att se till att alla mina vänner pratade med varandra, och tyckte det var mycket skönt, socialt, och trevligt att ha en sådan interaktion.

Att jag har ett sådant mönster är någonting jag lagt märke till när jag tittar på filmer – speciellt i scener där en konversation pågår – och en av karaktärerna får en fråga – men avvaktar sedan med att besvara frågan – och dröjer omänskligt länga med att säga eller uttrycka någonting i gensvar – då får jag myror i kroppen: ”Varför säger han ingenting?!” tänker jag för mig själv.

Det är samma när jag har diskussioner med mer okända människor, och de lägger fram något slags påstående, eller pratar om sig själva – när jag lyssnar sitter jag ofta och nickar, och replikerar med ”ja” – ”aha” – ”mm” – till det mesta som sägs – och detta gör jag just av rädslan inför att ge ett avslaget och tråkigt intryck och få den andra personen att ogilla mig. Den här socialkaraktären är alltså en försvarsmekanism och ett beskydd som jag skapat inom mig själv från att oväntat och utan att jag kan förutse det – bli attackerad eller få ogillande riktat mot mig på något sätt – t.ex. genom en rörelse, en min, en viss tonalitet eller ett ljud.

Det jag vill träna mig på är således att vara stabil, jordad och trygg inom mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra – att inte låta mig själv närma mig, prata och interagera från utgångspunkten att jag till varje pris måste undvika konflikt, ogillande, och att den andra personen inte vill vara runtomkring mig. Istället vill jag närma mig själv och kommunicera med självförtroende – helt enkelt vara mig själv och inte lägga på en show där jag försöker visa mig själv som mer intresserad, fascinerad, och uppmärksam än vad jag faktiskt är – där mitt inre faktiskt återspeglar mitt yttre. Det är vad jag vill skapa – ett orubbligt lugn – att oavsett vad andra tycker så är jag stabil och jordad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att ha en bild och tanke komma upp inom mig av att se andra människor ha det tråkigt – och prata med andra vid ett senare tillfälle och där säga att det var tråkigt och inte givande att prata och interagera med mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast i och med denna tanke dra mig själv in i ett inre mönster där jag upplever det som det största möjliga misslyckandet att inte underhålla alla deltagare och se till att de har en positiv – givande och trevlig upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att när jag pratat eller interagerat med människor – att de ska säga om mig – och tänka att jag är en trevlig och härlig person som de kunnat utveckla ett förhållande med – som de verkligen tycker om och gärna vill spendera mer tid med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på hoppet inom mig själv – och begäret om att göra social succé i varje situation som jag hamnar i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera och utvärdera min medverkan i olika situationer utifrån hur mycket – eller hur litet – jag tror att en annan tycker om mig – och ser mig som en positiv – givande – och tilltalande människa som de gärna vill spendera mer tid tillsammans med – och vara med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och vilja säkerställa att alla ska tycka om mig – så att jag aldrig ska behöva möta konflikt – eller ett ögonblick där någon ogillar mig eller inte vill vara med mig eller i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utan medvetenhet eller närvaro nicka och säga ja till vad andra människor säger till mig – och därmed befinna mig en slags ångest och fruktan inför att om jag inte visar att jag tycker att en annan är engagerande – rolig – och givande att vara med – prata med – och att jag är intresserad av personen i fråga – att denna kommer att se på mig med ogillande och oblida ögon – och tycka att jag är en jobbig och dålig person som de inte längre vill ha i och som sin värld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga och jäkta inför att säkerställa att människor tror att jag är positivt inställd till dem så att jag kan undvika en konflikt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär och en dröm om att varje konversation – varje interaktion – varje kommunikation ska präglas av positiva känslor – och att jag ska få en egen plats i den andra eller de andra människornas hjärtan – att jag få bli en del av deras värld och att de ska ta mig an – och tycka att jag är en hyvens kille – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att uppleva och återskapa en känsla av samhörighet och närhet med människor i min värld – och därmed kompromettera och hålla mig själv tillbaka – i rädslan att jag ska säga, göra eller uttrycka något som kommer att släppa lös besten i en annan – den negativa närvaron

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se varje konversation och interaktion som inte leder till en positiv stämning – där alla pratar med varandra – känner sig gemytliga och vänskapliga med varandra – är ett misslyckande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av ångest och rädsla så fort det blir tyst – eller stelt – eller jag känner det som om att människor inte är genuina sina uttryck – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde – och hur bekväm och nöjd jag låter mig själv vara i ett ögonblick – på basis av hur jag tror andra känner sig – om de känner sig nöjda – eller missnöjda

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera och jorda mig själv när jag kommunicerar och interagerar med andra – att se, inse och förstå att jag inte bär något slags ansvar för att konversationen ska löpa smärtfritt och lindrigt – och att jag inte bär något ansvar för om en annan människa tar illa vid sig och känner sig upprörd för att jag inte responderar genom att visa intresse, gillande och acceptans – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv modet att kliva ut ur mitt sinne – ut ur min automatiska persona – där jag hela tiden försöker säkerställa att jag blir omtyckt – och istället lita på mig själv – istället närma mig själv situationen utifrån utgångspunkten att jag är här – jag uttrycker mig själv – jag delar med mig av mig själv – och vad en annan gör, säger eller upplever är inte mitt ansvar – mitt ansvar är här med mig att jag inte reagerar eller uttrycker mig själv utifrån någon slags komprometterande utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i energin av den underliggande oron och ångesten av att i en social situation – förlora kontrollen över en annan människas beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta – uppleva ångest och oro inför att plötsligt – och utan förvarning – ska någonting jag säger eller gör utlösa en reaktion hos en annan – som kommer att vara överväldigande – och han eller hon kommer bli arg på mig – skrika på mig – gasta på mig – och använda en överväldigande röst för att framföra sitt missnöje – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka handla på ett sätt för att denna rädslan inte ska realiseras – istället för att förlåta mig själv för denna rädslan – jorda och stabilisera mig själv – och låta mig själv agera och röra mig själv i ögonblicket ovillkorligt – utan rädsla – förväntningar – ångest eller oro – att låta mig själv lita på mig själv och förstå att om en annan människa blir oberäknelig – att det inte är någonting personligt gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv – att om en annan människa blir oberäknelig – och jag inte kan läsa eller se vad denna person kommer att göra i nästa ögonblick – att jag ändå kan stabilisera mig själv – jorda mig själv – och vara här med och som min kropp och mitt andetag och hantera situationen i och som denna stabilitet – och inte låta mig själv bli berörd eller påverkad av den andra människas utspel eller sätt att röra sig och kommunicera på

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge fokus och uppmärksamhet till min kropp – till mitt andetag – till vem jag är i ögonblicket – hur jag står – och rör – och således ge mig själv till att stabilisera mig själv och prata – kommunicera och uttrycka mig själv med andra i och som detta uttryck av att vara jordad och fullständigt stadigt och stabil – där jag med total säkerhet och vetskap ser att jag inte har något ansvar eller något krav på mig att göra alla runtomkring mig lyckliga – och undvika att någon ska bli aggressiv, arg eller frustrerad och oberäknelig – således åtar jag mig själv att lägga fokus och uppmärksamhet på mig och inte skifta – och börja tänka på vad andra tänker – eller inte tänker om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, och ångest, när jag kommunicerar, eller interagerar med människor i min värld, där jag börjar tänka på hur de uppfattar mig och situationen, och vad de kommer känna om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla har att göra med självvärde – och hur jag inte ännu vågat lita på mig själv – stå vid mig själv – och uttrycka mig själv som en jämlik med en annan – att förstå att jag ger mig själv liv – jag ger mig själv värde – jag ger mig själv uppmärksamhet – och således behöver jag inte det från en annan – jag behöver inte erkännande – eller omtanke – utan jag står med mig själv här – ovillkorlig; således åtar jag mig själv att andas och jorda mig själv – och slappna av i min kropp och leva ordet självtillit och egenvärde – att jag är värdefull och ovärderlig oavsett vilken slags energi jag uppfattar det som om att en annan ser mig i och tolkar mig utifrån – således är och förblir jag jordad och stabil – lugn i mig själv – för jag har ingenting att förlora och ingenting att vinna

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll – och inte försöka kontrollera hur en annan upplever mig – och jag åtar mig själv att öva detta genom att slappna av – genom att låta mig själv ta in omgivningen – och låta mig själv vara medveten om hur den fysiska verkligheten känns – och vara medveten om mig själv i det ögonblicket – och lita på mig själv – leva själv-tilliten – att oavsett vad som sker eller händer – kommer jag stabilisera mig själv och hantera ögonblicket – därför är kontroll inte längre någonting som har ett syfte inom mig

Advertisements

Dag 338: Vara Mig Själv Med Andra

Fortfarande dyker mycket nervositet och ångest upp runtomkring människor, speciellt när jag träffar nya människor, eller hälsar på människor som är i en grupp – och det grundläggande problemet som jag ser är att jag bryr mig om vad de tycker om mig, hur de ser mig, vad de känner om mig, och vilket intryck jag gör på dem, och i detta glömmer jag helt bort mig själv – vilket naturligtvis är någonting som jag måste arbeta med.

Jag ser att mitt mål är att jag vill kunna gå in i ett rum med människor, vara helt avslappnad och lugn, och hälsa på dem naturligt, utan att göra mig till, utan att försöka vara varken mer eller mindre än mitt naturliga jag, mitt avslappnade och bekväma uttrycka som är jag själv.

Precis som med andra rädslor jag har burit på ser jag att även med denna finns det en underliggande tillit till rädsla, en tro att jag behöver denna typen av upplevelser för att fungera, och att jag utan dem inte skulle kunna fungera i samma utsträckning som jag gör nu – och detta är naturligtvis en lögn och någonting som jag aktivt måste arbeta med för att inte låta mitt liv bli en enda röra av rädsla och nervositet.

Saken är som så, att jag behöver inte rädsla, nervositet eller ångest, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ha en annans acceptans, tillit eller kärlek, utan det jag som jag behöver är mig själv, det är själva kärnan i det hela – jag måste ha mig själv tillbaka – jag måste låta mig själv acceptera och älska mig själv och sluta hoppas, eller önska mig att det ska komma utifrån – för det kommer inte komma utifrån – aldrig någonsin.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar nya människor, introducerar mig själv, och pratar med andra, att bli blyg, och hålla mig själv tillbaka, och vara ängslig och rädd för hur jag betraktas, och hur jag ses av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte ska duga, och vara tillräckligt bra för att andra ska acceptera mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga upp och stärka mig själv, och bli mer i situationer, för att på så vis försöka hindra att någon tycker illa om mig, eller inte accepterar mig som jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att hålla mig själv tillbaka när jag hälsar på människor jag inte har något nära förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är något fel på mig, ett stort misstag, och att jag inte vet, eller kan på ett effektivt sätt lokalisera detta misstag, utan att jag således måste som en säkerhetsåtgärd, alltid hålla mig själv tillbaka, och se till att jag inte går utöver gränserna, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och närma mig själv människor utifrån en känsla av underlägsenhet, där jag tror att jag måste förändra mig själv och vara en ’bättre jag’ för att jag ska bli accepterad, istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, och att jag inte behöver vara en ’bättre jag’ runtomkring människor utan att jag istället helt enkelt kan vara mig själv och acceptera mig själv helt och hållet – totalt och fullständigt – och utan att försöka ändra på mig själv för att passa in

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ändra mig själv för att passa in när jag närmar mig själv människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag tydligen inte duger, och inte är lika mycket värd som andra, och att jag därför måste förändra och styra mig själv till att bli annorlunda och bättre, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo och totalt acceptera mig själv, vara bekväm i mig själv, vara avslappnad och lugn, och lita på mig själv när jag närmar mig andra människor, att lita på mig själv att oavsett vad, så kommer jag stå med mig själv, vara här och stötta mig själv, och assistera mig själv, och att ingenting jag möter kan förstöra eller förändra detta förhållande som jag har till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig själv människor från en utgångspunkt av självförtroende och självaktning, och förstå att jag är jämlik dem och de är jämlik mig, och att vi är båda två fysiska varelser i denna fysiska värld, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara naturlig när jag närmar mig människor, att ge fokus på mitt andetag, och min kropp, och stoppa de där rädsloreaktionerna som kommer upp inom mig, att sakta ner mig själv och närma mig personen i fråga som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv att mitt naturliga jag, att den jag är när jag inte gör mig till eller försöker vara någon annan, att denna del av mig inte är tillräcklig, att den är dålig, och måste förändras, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och omfamna mig själv såsom mitt naturliga och ovillkorliga uttryck, såsom vem jag är utan reaktioner, utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i rädsla när jag närmar mig själv människor, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv börja inbilla mig, fantisera, och projicera, och fundera över hur de ser på mig, och vilket intryck jag ger gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, att lugna mig själv, att ta ett djupt andetag in och sedan andas och stabilisera mig själv här i och som min kropp och uttrycka, röra och motivera mig själv från denna stabiliteten som finns i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan över hur andra människor ser på och upplever mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av att jag måste bli accepterad och omtyckt av andra, jag måste få en plats i andra människors liv, jag måste vara en del av deras samvaro för att jag ska kunna vara stabil, och tro att om jag inte lyckas med det, då kommer jag att misslyckas, och inte kunna vara stabil, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på andra, och tro att de vet mer än mig, kan mer än mig, och är bättre än mig, och att jag därför måste ställa mig i underläge till dem, och försöka bli accepterad av dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, älska och respektera mig själv, och leva detta genom att se och leva mig själv som en jämlik till andra, och inte längre existera i och som en rädsla för hur andra ser eller inte ser mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag är med andra människor, fokusera på att slappna av i min kropp, att andas djupt, och vara närvarande här i och som hela min kropp, och uttrycka mig själv från denna stabiliteten som existerar som hela min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, vara hård mot mig själv och attackera mig själv inombords, genom att dra upp situationer med andra människor, där jag tror att de på något sätt reagerade negativt i min närvaro, och se det som ett misslyckande, och som någonting dåligt, och som om att jag har gjort någonting oförlåtligt, och någonting som jag inte får göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det enda acceptabla sättet att leva på för mig, är att säkerställa att alla, alltid och i alla lägen tycker om mig och upplever mig positivt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting som jag kan styra över, och i slutändan, inte någonting som jag borde bry mig själv om, eftersom jag måste acceptera mig själv, jag måste älska mig själv, och jag måste stå som min egen stabilitet, min egen styrka, min egen motivation, min egen tillit, och således stå oberoende oavsett vad andra känner, vad andra tycker och hur andra ser mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som rädsla runt andra människor, speciellt i situationer när jag träffar andra människor och presenterar mig inför dem, eller när jag uttrycker mig själv inför andra människor, eller närmar mig andra människor, då stoppar jag mig själv, jag andas in, och ut, och jag ser, inser och förstår att här måste jag ändra mig själv – och stabilisera mig själv i min kropp och således lita på mig själv, respektera mig själv och acceptera mig själv, och låta mig själv vara naturlig som jag är; således åtar jag mig själv att slappna av i min kropp och uttrycka mig själv naturligt och ovillkorligt – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig över hur den andra människan ser eller upplever mig

Jag åtar mig själv att bli mer disciplinerad med att stoppa denna rädslan, och att stoppa den kontinuerligt och varje gång den kommer upp inom mig, och applicera självförlåtelse på den i ögonblicket, och andas igenom och släppa den ovillkorligt, istället för att låta den gro inom mig, och leda till att jag blir besatt av den – således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att lokalisera all den rädsla som kommer upp inom mig på en daglig basis och ovillkorligt i det ögonblicket applicera självförlåtelse och släppa den – och gå vidare med min dag – jag accepterar inte mig själv som rädsla – jag accepterar mig själv endast om liv där jag lever till min fulla potential

Dag 222: Kroppen Min – Min Näsa (Del 9)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 8 ) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag tycker  om min näsa – eftersom den ser symmetrisk ut i förhållande till resten av mitt ansikte

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att min näsa “ser bra ut” och är “symmetrisk” i förhållande till resten av mitt ansikte, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa en positiv känsla inom mig själv gentemot bilden av min näsa, och varje gång jag tittar mig själv i spegeln och ser min näsa tänka att: Gud vilken fin näsa jag har – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bara se min näsa här i enhet och jämlikhet, såsom en fysisk näsa, och ingenting mer eller mindre än en fysisk näsa – en näsa som jag använder för att andas igenom och som jag känner fysiskt i varje andetag, men som jag inte har någon emotionell, eller känslomässig upplevelse gentemot överhuvudtaget

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min näsas utseende, och att jag i detta helt glömt bort att vara tillsammans med min näsa här, lära känna min näsa, lära mig uppskatta min näsa, och se, inse, och förstå att min näsa är mycket mer än bara en bild som jag har en känslomässig upplevelse gentemot, det är en fysisk kroppsdel – en del av mig – någonting såsom är med mig här i varje andetag, och som oavsett vad jag tänker eller känner, fortfarande, och ovillkorligt fortsätter att stötta mig, och ge mig luft

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting sådant som “vackra” och “korrekta” näsor – och å andra sidan “fula” och äckliga näsor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att alla näsor har precis samma värde och att alla näsor är precis lika bra – bara i mitt sinne finns, och kan illusionen skapas att några näsor är förmer än andra näsor – och såldes förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt och fullständigt omfamna, och älska min näsa – inte för att den ser ut på ett visst sätt utan för att det är min näsa – och för att min näsa är en del av mig som förtjänar respekt precis som resten av min kropp

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min näsa och tänker att “Gud vad fin min näsa är! Den är ju så symmetrisk och perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att min näsa inte vacker, den är inte snygg, den är inte åtråvärd, utan den/det är en näsa, en kroppsdel som jag använder mig av för att andas med, och inte för att se snygg ut med, således åtar jag mig själv att använda min näsa till det den är menad till, och inte såsom ett redskap för mitt sinne att få mer energi, mer upplevelser, och mer känslor

2. När jag märker att jag blir besatt av och som min näsas utseende, och att jag i detta glömmer bort att vara här – fysisk – med och som min näsa – då stoppar jg mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min näsa är inget skönhetsobjekt – det är inte menat att min näsa ska vara utsmyckad, och ha ett speciellt utseende – eftersom detta är inte någonting som är relevant för min näsas funktion att ge mig luft – och således åtar jag mig själv att sluta placera absurda, och irrationella förväntningar, och krav på min fysiska kropp – och istället stå här tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp utan att skapa en upplevelse i förhållande till min kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som en tro, och en idé om att det finns någonting sådant som ”vackra” och ”korrekta” näsor – och å andra sidan ”fula” och ”äckliga” näsor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna idé om att det finns fula, och snygga näsor – är en idé som är framskapad utifrån fördömanden, och irrationella antaganden om den mänskliga fysiska kroppen – vari jag tänkt att et visst utseende är bättre än ett annat utseende – utan att det finns någon som helst grund för ett sådant antagande; således åtar jag mig själv att andas och att vara här med min kropp – och att stå en och jämlik med min kropps praktiska, och fysiska funktioner – och inte ge min kropp uppdrag som den inte är designad och skapad till att utföra – såsom att t.ex. vara ”snygg”

Dag 204: Självmedvetenhetskaraktären (Del 5)

Bloggserien fortsätter – och idag gör jag de avslutande självförlåtelserna och självåtaganden – och idag ska dessa göras på dimensionerna 7) Fysisk upplevelse och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, att knipa ihop min ringmuskel, och spänna mina vader – i och som en rädsla, och en ångest inför att bli utskrattad, och fördömd av andra människor för hur jag ser ut och rör mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och slappna av – och att föra mig själv tillbaka hit till min kropp och låta mig själv sluta vara rädd och nervös för hur jag ska bli uppfattad, tolkad, och definierad av människor runtomkring mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av att uppleva mig själv tillbakahållen, och som om att allt jag gör är felaktigt – som att varje rörelse jag tar är en felaktig rörelse, och inte är en rörelse som är tillräckligt stark, precis, och fokuserad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för hur andra uppfattar mina kroppsrörelser, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan nervositet – och bara vara här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna min kropp, och vara rädd för att tillfullo vara här i min kropp – och öppna upp mig själv och låta mig själv vara helt fysisk och helt närvarande i och som varje ögonblick – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att självmedvetenhet inte är någonting som faktiskt existerar – utan det är en idé i mitt huvud som jag gör fysisk genom att ge denna idén uppmärksamhet – och således åtar jag mig själv att sluta ge denna idén uppmärksamhet och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv ärligt, och uppriktigt mot mig själv i och som varje andetag här

Självåtaganden
1. När jag märker att jag spänner mig själv, drar upp mina axlar, kniper min ringmuskel, och spänner mina vader – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick medverkar i och som självmedvetenhetskaraktären – vari jag är rädd för vad andra tycker om mig, och hur andra ser mig – och således åtar jag mig själv att sluta vara självmedveten – och slappna av i min kropp genom att pressa ut den spänning jag upplever från min kropp genom att andas effektivt här

2. När jag märker att jag går in i och som en fysisk upplevelse av att känna mig själv tillbakahållen, och som om att allt jag gör är felaktigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen ingår i och som självmedvetenhetskaraktären – och är inte en riktigt och sann upplevelse utan endast en upplevelse som jag gör sann – således åtar jag mig själv att andas och vara bekväm med mina rörelser – bekväm med hur jag uttrycker mig själv i och som ögonblicket

3. När jag märker att jag spänner min kropp, och att jag är rädd för att tillfullo vara här – närvarande – i och som min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inget farligt, eller riskfyllt att vara beskådad och betraktad av andra – och således är det helt irrationellt att frukta att vara betraktad av andra – och att spänna mig själv när jag blir betraktad, och sedd av andra; således åtar jag mig själv att medvetet slappna av – och träna mig själv på att inte vara fokuserad på huruvida andra tittar på mig eller inte – utan istället vara fokuserad på mig själv här i och som mitt andetag

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara avslappnad, och njuta av varje ögonblick – och ta del av min kropp – och vara bekväm med mig själv och uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därmed missar att leva – att andas – och att vara med mig själv här

2. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären, är att jag inte tillfullo låter mig själv interagera, visa mig själv, och öppna upp mig själv inför människor i min värld – eftersom jag är rädd för vad de tycker om mig – och således är jag fejkad, och inte autentisk – eftersom jag gör mig till för att få bli accepterad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, att slappna av – och ta mig själv tillbaka hit – och interagera som mig själv utan att försöka göra mig själv till på något sätt – varken positivt eller negativt

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara spontan, och att vara mig själv – eftersom jag försöker kontrollera och emulera mig själv istället för att uttryck och vara mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att uttrycka mig själv, och att vara mig själv – istället för att fokusera på att jag känner mig själv obekväm, eller nervös – och att jag inte mår bra eller liknande

Självåtaganden
1. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag genom att medverka i självmedvetenhetskaraktären missar mig själv – eftersom jag hela tiden fokuserar på att uttrycka mig själv på ett sätt som är acceptabelt för andra – istället för att utrycka mig själv som mig själv – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv som mig själv och sluta vara rädd för att ge av mig själv och öppna mig själv ovillkorligt här – och vara tillfullo närvarande här i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att interagera, kommunicera, och medverka med andra människor autentiskt och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta medverka i självmedvetenhetskaraktären och istället slappna av – och röra mig själv här – i varje andetag – röra mig själv ovillkorligt – avslappnat utan att planera mina rörelser för att få bli accepterad av andra

3. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara spontan, att släppa loss, och att hänge mig själv till ögonblicket och helt enkelt uttrycka mig själv här utan att frukta vad som kan gå fel, och hur jag kan uttrycka mig själv fel, och vad andra kan tänkas tycka om mig när jag uttrycker mig själv; således åtar jag mig själv att vara mig själv och vara spontan – och medveten – närvarande här i ögonblicket – och låta mig själv flöda en och jämlik med och som mitt andetag

Dag 112: Den Personliga Konflikten (Del 2)

Temat den personliga konflikten fortsätter, och nu kommer självåtaganden för den förra bloggen jag skrev – som du kan läsa här.

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte använda min partners, eller någon annans ilska såsom en ursäkt till varför jag ska få gå in i och existera såsom en offerkaraktär – i vilken jag bedömer såsom andras fel att jag upplever mig själv emotionellt jagad, och underlägsen; och således åtar jag mig själv att ta ansvar för mig själv och hur jag existerar i varje ögonblick oavsett hur andra existerar och uttrycker sig själva

Jag åtar mig själv att sluta låta min partner, eller andras reaktioner influera och skapa min upplevelse av och som mig själv – och i detta slutar jag därmed att anklaga, och fördöma andra för vad slags emotionella, och känslomässiga upplevelser de går igenom – eftersom jag inser, ser och förstår – att det de upplever handlar inte om mig, utan om vilka de skapat sig själv att vara inuti sina sinnen – således tar jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten

Jag åtar mig själv att sluta använda sorg, och känslan/upplevelsen av att ta saker och ting personligt för att gömma mig själv i och som offerkaraktären – och i detta inbilla mig själv att tydligen kan jag inte göra någonting åt vad jag upplever inom mig själv, och tydligen är det någon annan som gör mot mig att jag känner mig ledsen, och underlägsen – och i detta åtar jag mig själv att stå upp i varje ögonblick och oavsett vad slags upplevelse jag har – att andas, och ta den tillbaka till mig själv och inte projicera den på någon annan

Jag åtar mig själv att när min partner, eller andra i min värld reagerar i och som ilska och frustration – att inte gå in i och som maktlöshet och hopplöshet – utan att bli kvar här såsom mitt andetag och hantera situationen som mitt andetag här – att se, inse och förstå att det är inte något svårt att dirigera en konfliktsituation – utan att jag har gjort det svårt genom att skapa diverse upplevelser inom mig själv i förhållande till en konflikt – och således tar mig själv tillbaka hit – stoppar mina upplevelser – och dirigerar mig själv i och som konflikten – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att oavsett om en annan är arg, och skriker på mig så skadar inte detta mig – och jag tar inte på något sett på mig skit, eller lagrar ”dåliga vibbar” inom mig själv – utan allt som händer är att någon är arg och frustrerad varefter jag antingen kan ta detta personligt, eller stå kvar här såsom mitt andetag – och se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv är helt och fullt mitt eget ansvar och har inget som helst att göra med någon annan; och således åtar jag mig själv att inte ta konflikter personligt – att sluta tänka att det är någonting personligt mot mig när någon blir arg – och istället se, inse och förstå att personen som blir arg blir i grund och botten arga på sig själva

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det faktum att jag känner mig fullständigt maktlös och underlägsen när min partner eller någon annan blir arg inte har någonting att göra med det faktum att min partner, eller någon annan blir arg – eftersom det jag upplever inom och som mig själv är min egen skapelse såsom mitt eget sinne och hur jag skapat mig själv i förhållande till konflikter; och således åtar jag mig själv att i konflikter sluta projicera min skapelse av och som mig själv – såsom att uppleva mig maktlös, underlägsen, och rädd – på den person jag upplever mig själv att vara i en konflikt med – och istället leva och uttrycka mig själv här i stabiliteten av och som andetaget

Jag åtar mig själv att sluta – att genom att tänka tankar där jag definierar, och känner mot den person jag bråkar med att jag ogillar dem – att anklaga dem som jag upplever mig själv att vara i en konflikt med för det jag upplever inom och som mig själv, och istället åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit till och som andetag – och se att om jag saktar mig själv ned i konfliktögonblicket – så kan jag faktiskt se att det inte är min partner, eller personen som jag reagerar gentemot – utan att det är mina egna tankar jag reagerar gentemot – och således åtar jag mig själv att ta bort och transcendera dessa tankar – så att jag kan stå stabil i konflikt utan någon reaktion, eller upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att oavsett vad slags tankar, upplevelser, eller fysiska reaktioner som kommer upp inom mig själv när jag interagerar med min partner eller andra personer i min värld – handlar det alltid om mig – det är alltid mig själv jag upplever – och således stoppar jag mig själv från att anklaga och projicera gentemot andra vad det är jag upplever inom och som mig själv – och jag åtar mig själv att ta tillbaka alla upplevelser jag har till mig själv – och fråga mig själv – hur skapade jag denna upplevelsen? Vad krävs av mig för att stoppa denna upplevelsen?

Jag åtar mig själv att på alla sätt och vis bli fullständigt ansvarig för mig själv, och därmed sluta att projicera min skapelse av och som mig själv på andra – genom att se att allt jag upplever i grund och botten är jag själv – och således åtar jag mig själv att när jag hamnar i en konfliktsituation – och jag märker hur diverse upplevelser börjar dyka upp inom mig av att jag känner mig underlägsen, maktlös, och hopplös – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och andas istället för att medverka i och som reaktioner och tankar

Jag åtar mig själv att inte använda det faktum att andra människor reagerar, eller upplever sig själv arga för att inom och som mig själv skapa en upplevelse av att ”jag ger upp” – ”det finns ingenting jag kan göra” – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till och som mitt andetag – och jag fortsätter att gå i självhängivelse, och självdisciplin – och tar hand om mina åtaganden – och ansvar utan att bli influerad, eller på något sätt ändrad av det faktum att en annan blivit arg, och frustrerad

Jag åtar mig själv att sluta att existera såsom ett offer inom och som mig själv – och istället inse, se och förstå att allt jag upplever är specifikt och exakt – att allt jag tänker är specifikt och exakt – och att det är MIN EGEN skapelse som jag ackumulerad under år av omedvetet levande – och således åtar jag mig själv att använda varje ögonblick såsom en möjlighet att möta mig själv och se mig själv såsom hur jag skapat mig själv inom och som mig själv – och således göra mig själv förmögen att ändra mig själv, och ta ansvar för mig själv – och styra, dirigera mig själv – och välja hur jag vill existera och uppleva mig själv inom mig själv – och detta oavsett hur andra upplever sig själva

Dag 91: Vem Är Jag Utan Dig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – och vara beroende av att andra människor ska leva, och uttrycka sig själv genom vissa ord, vissa rörelser, vissa sorts ljud – för att jag ska uppleva mig själv som ”en del av ögonblicket” – och för att jag ska uppleva mig själv accepterad och stabil – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra människor ska ha förhållanden med mig – och ha en speciell sorts relation till mig inom sig själva – för att jag ska uppleva mig själv såsom stabil, trygg, och här – med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att om jag upplever någon slags reaktion inom mig själv när någon människas förhållande till mig ändras – t ex att de tidigare har sett/definierat mig som snäll – och nu istället tycker att jag är elak, och dum – att detta visar mig att jag separerat mig själv från mig själv – och istället för att leva här – en och jämlik i varje ögonblick – där jag är en och samma oavsett med vilken person jag umgås – att jag istället skapat separata karaktärer, och personligheter beroende på vilken jag umgås med och vilken jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa EN relation och EN verklighet som jag lever som mig själv i varje ögonblick – nämligen DENNA verkligheten här – såsom denna fysiska verklighet – som är praktiskt och likadan i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att bli behandlad av människor på vissa sätt – och när jag inte blir behandlad på ett sådant sätt som jag förväntar mig, att då tänka att det är deras fel att jag upplever mig själv upprörd, och arg – eller obekväm – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat hela upplevelsen av och som mig själv från början till slut – och att det inte har någonting med vad den andra människan gör och inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – i rädslan för att jag då inte kommer veta vem jag är, och att jag inte kommer vet hur jag ska agera – och hur jag ska leva – och i detta frukta – att om jag inte skapar mig själv i förhållande till andra, att jag då kommer hamna utanför de normer, och regler som finns i samhället – och att jag därför kommer bli utmobbad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag upplever det inom och som mig själv såsom ett förhållande förändras – att detta visar mig att förhållandet inte var riktigt från första början – eftersom jag inte var riktig i förhållande till förhållandet, utan endast existerade såsom en upplevelse – en känsla – och en idé av att ”jag är i ett förhållande”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda mitt ”personliga jag” – såsom den delen av mig som konstant analyserar mig själv i förhållande till andra, och inom mig talar om hur mitt förhållande med andra artar sig, hur saker och ting går – vad jag bör göra, och vad jag inte böra göra – och hur jag bör känna, och hur jag inte bör känna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva/uttrycka mig själv såsom en helt fysisk varelse – helt praktisk här – utan något minne om föregående ögonblick – utan att jag agerar, och uttrycker mig själv en och jämlik i varje ögonblick – och alltså inte har några förväntningar, eller förhoppningar om hur ett visst ögonblick ska spelas ut, och hur en viss människa ska vara, eller inte vara mot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att känslan av att vara i ett förhållande med en annan människa är en illusion – och känslan av att skapa någonting med en annan människa är en illusion – känslan av att vara ett par är en illusion och existerar inte är praktiskt, och fysiskt – således åtar jag mig själv att inte skapa, och definiera mig själv i förhållande till vad jag känner – för jag kan inte lita på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från ångest, rädsla, och nervositet – och släppa mig själv fri från alla förhållanden jag skapat i mitt huvud – släppa mig själv fri från idéer om vem jag är, och hur jag borde vara i förhållande till människor i min värld – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – och röra mig själv HÄR i varje ögonblick – utan minnen, utan att förbereda mig själv – utan att försöka förstå hur jag ska leva – utan istället LEVA

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla energifluktuationer jag upplever i förhållande till andra människor – inte är skapade av ”andra människor” – utan är skapade av mig – således är allt som finns i min externa verklighet enbart en spegel av och som mig själv – såsom hur jag existerar inom och som mig själv – och därför åtar jag mig själv att sluta leva i separation från mig själv – genom att tro att min verklighet skapar mig, och istället förstå att jag skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag har tänkt ut inom mig själv hur det är ”rätt” att vara och hur det är ”fel” att vara – och att jag genom att applicera dessa punkterna av moralitet på min värld – i sin tur skapar emotionella/känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – där jag antingen känner mig själv glad/positiv – eller negativ/ledsen; således slutar jag att skapa och definiera mig själv i förhållande till vad som pågår i min värld – och jag åtar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – och att ta tillbaka alla punkter jag märker existerar inom och som mig själv – till mig själv – och sedan gå dessa punkterna från en utgångspunkt av att ta ansvar för mig själv och förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att drama i förhållanden är en illusion, skapad av idén av att jag existerar i förhållande till någon annan – och att min inre verklighet av och som mig själv har någonting att göra med andra människor i min värld – och således inser, ser och förstår jag att det egentligen inte existerar drama – det existerar inte ”häftiga oenigheter” – allt som existerar är vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv – och således förstår jag att jag helt kan ändra min upplevelse av mig själv i min värld genom att ändra vad det är jag tillåter och inte tillåter inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte bestraffa någon annan – jag kan inte vara arg på någon annan – jag kan inte hata någon annan – jag kan inte ogilla någon annan – eftersom allt detta händer INOM MIG – MOT MIG – och har alltså ingenting att göra med den verkligheten jag lever – och har ingenting att göra med de människor jag delar min verklighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan bara vara arg på mig själv, jag kan bara hata mig själv – någonting som jag gör genom att skvallra om andra, och mig själv i mitt huvud – det är faktiskt så jag KONSTANT skapar idéer och upplevelser av och som mig själv; och i och med detta åtar jag mig själv på varje sätt och viss stoppa den konstant talande rösten inom och som mig själv såsom den mentala skvallerrösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa illusoriska verkligheter i mitt huvud, och definiera min värld utifrån vad är jag känner, och vad är jag tänker – istället för att se, inse och förstå – att vad jag känner, och vad tänker inte har någonting att göra med den verklighet jag befinner mig i – utan vad jag känner och tänker har JAG skapat – och alltså bara någonting som jag kan hantera, och är bara någonting som har något att göra med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusorisk kamp med andra inom mig själv, i mitt huvud – där jag försöker övertala, och vinna mot andra – och få andra att tycka synd om mig, och gå in i diverse emotionella upplevelser som i grund och botten får mig att se ut som ett offer för omständigheterna i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att omständigheterna i min värld inte har någonting att göra med VEM JAG ÄR inom och som mig själv – eftersom jag skapar mig själv – jag väljer vem och hur jag ska existera inom mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro att jag överhuvudtaget kan hämnas på min värld, och människor i min värld – kan vara arg, och frustrerad – och besviken på människor, och omständigheter i min värld – och istället inser, ser och förstår jag att ”allt handlar om mig” – alltså – allt som jag upplever inom mig själv – är jag själv – och således åtar jag mig själv att sluta dessa lönlösa försöken att få min värld att ta ansvar, och uppmärksamma mina inre upplevelser av mig själv – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för och ändra mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att en annan människa inte kan skapa en tanke inom mig, kan inte skapa en upplevelse inom mig, kan inte skapa en viss omständighet och känsla inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att ta fullt ansvar för och som mig själv – för allt som pågår inom såväl som utom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jaga en syndabok för vem jag är och hur jag existerar inom och som mig själv – och inse att: jag skapar allting – och att jag kan tydligt se att jag skapar allting eftersom det är jag som dikterar min upplevelse av mig själv genom vad jag tänker inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta skapa, och definiera mig själv i förhållande till andra – och istället leva endast ETT förhållande här – nämligen förhållandet till mig själv i varje ögonblick – där jag står upp och uttrycker mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta söka efter någon att anklaga – såsom vem som skapat min upplevelse – och istället titta inom mig själv på hur, och vad jag tänkt – eftersom där finns svaret till varför jag upplever mig själv såsom jag upplever mig själv – och ingen annanstans

Jag åtar mig själv att ta ansvar för mig själv – och föra alla reaktioner, och upplevelser tillbaka till mig själv – och arbeta med, släppa dessa upplevelser genom att skriva – applicera självförlåtelse – och gå de nödvändiga självkorrigerande besluten