Tag Archives: andra

Dag 378: Att Bekräfta Mig Själv

En vanligt förekommande rädsla för mig på arbetet är att förlora detsamma. Ett exempel idag var att jag trodde mig själv tala om fel saker, och uttrycka mig på fel sätt kring fikabordet, och att detta sedan gjorde att framförallt min chef reagerade på det sätt som jag kommunicerade och rörde mig på. Den grundläggande rädslan är att bli av med arbetet, avskedad och att stå utan pengar – utan ekonomisk stabilitet.

Denna rädslan har flera dimensioner. En anledning till rädslan är jag inte litar på mig själv att kunna ta hand om mig själv. Jag tror ofta om mig själv att jag inte är något värd och att jag måste vara tacksam att någon överhuvudtaget skulle vilja anställa mig. Av det skälet känner jag mig mycket beroende av mitt arbete – för vad skulle jag göra om det tar slut?

Om jag tittar djupare och tar punkten tillbaka till mig själv, kan jag även se att den här rädslan också är ett sätt att undfly ansvar och självständighet. Rädsla kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiga varför jag inte lever mitt liv på så vis som jag vill och hade kunnat, om jag verkligen gett mig fan på det. Och att förskjuta rädslan och se den som ett utflöde av hur min chef är mot mig, är ännu ett sätt att hålla mig på avstånd från tanken att jag faktiskt är stark nog att leva mitt liv, ta hand om mig själv, och bygga mitt liv på det sättet som jag ser är bäst för mig.

Därför är lösningen att jag tittar på hur det är jag kan integrera självständighet, självtillit och värde i mitt liv. Hur kan jag förmå mig själv att tro mer på mig själv än vad jag gör? För i grund och botten handlar det om att jag har en dålig självbild. Vad jag ser är att jag aktivt måste börja styra om delar av mitt liv, från att ge över ansvar till andra, till att ta det själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad mina kollegor, vad min chef, vad mina kunder, tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tänka illa om mig och att detta ska påverka min förmåga att försörja mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överlåta min försörjning åt andra – att tänka att om jag är snäll, omtyckt och högt ansedd av andra, då kommer allt att gå bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att vara omtyckt – i tron att det är vad som kommer ge mig trygghet och säkerhet i livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att ge mig känslan av trygghet, och försöka bygga upp en känsla av trygghet genom att se till att jag hela tide har en stor grupp människor omkring mig som anser mig vara högt ansedd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv respekt och tillit – värde – samt således lita på mig själv att jag hanterar mig själv och min försörjning och att jag inte behöver ha andra som gör det åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som värdelös i jämförelse med andra – och ha en bild av mig själv av att jag inte är någonting att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en dålig självbild, eftersom det då blir lättare för mig att inte behöva ta ansvar, stå upp och göra/leva det jag kan leva – för om jag har en dålig självbild kan jag skylla på den och tänka att jag ändå inte skulle klara det – så vad är då poängen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar en dålig självbild genom att kritisera mig själv, vara hård mot mig själv, och genom att fokusera för mycket på mina svagheter, det jag inte gör bra, och genom att jag inte låter mig själv erkänna det jag faktiskt är bra på och kan hantera effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska erkänna mitt värde, för då slipper jag anstränga mig att ändra mig själv, och att lära mig att uppskatta och erkänna mig själv, och se det jag är bra på och det jag är mindre bra på – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att konsekvent se mig själv och hur jag påverkar min omvärld – att driva mig själv till att se alla mina delar – styrkor och svagheter – och inte försöka få andra att definiera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka andras bekräftelse, för jag inte vågar ge det till mig själv – i tron att jag inte får ge mig själv bekräftelse och att det skulle vara egoistiskt. Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är fullständigt naturligt att ge mig själv bekräftelse, jag är här med mig själv hela tiden, och om jag inte bekräftar mig själv, vem ska då göra det?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manipulera andra att försöka ge mig bekräftelse, genom att vara på ett sätt som jag tror de gillar, i stället för att jag ger mig själv bekräftelse, och för att jag är ärlig och rak med mig själv – och helt enkelt klargör för mig själv vad det är jag vill att jag ska vara – och sedan när jag gör/lever detta – bekräftar det för mig själv att jag faktiskt nått dithän jag önskade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att göra det jag inte gör för mig själv – i stället för att se inse och förstå att jag inte kan få någonting som jag inte ger till mig själv – att jag måste skapa och ge det till mig själv och först därefter kan jag få från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att jag ska erkänna och bekräfta mig själv någon gång i framtiden, när jag “lärt” mig – i stället för att se, inse och förstå att jag måste leva/träna i “nuet” – “här” – och att det inte kommer att komma en framtida dag då jag helt plötsligt och utan inre rörelse “lärt mig”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att aktivt bekräfta och erkänna mig själv, att aktivt se mig själv, vad jag skapar, mina styrkor och svagheter, att aktivt ge mig själv återkoppling och att aktivt driva mig själv framåt att bli den bästa jag kan bli inom vad jag gör, i min dagliga rutin, och i mitt liv överhuvudtaget – således åtar jag mig själv att sluta försöka förmå andra att ge till mig det jag inte ger till mig själv – och i stället aktivt ge till mig själv det jag vill ha och uppleva samt ha mer av i mitt liv.

Dag 353: Motivation och Nyårslöften

FyrverkeriI dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.

En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?

Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.

MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.

Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?

Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!

Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.

Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.

Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!

Dag 334: Fokus Tillbaka Till Mig

Det verkar på något sätt alltid vara mer relevant vad andra gör, hur andra lever, vad andra säger, vad andra tycker, än vad JAG gör, säger, tycker, eller lever. I mitt liv har jag lagt märke till denna tendens framförallt i förhållande till hur jag ofta tenderar att fokusera på min partner och vad hon gör, eller lever, istället för att jag fokuserar på mig själv. Känslan som ackompanjerar denna upplevelse är en slags intensiv önskan om att få sträcka ut min hand och på något magiskt vis forma om min partner till att leva som jag vill.

Problemet är alltså att min fokus hamnar på min partner istället för på mig själv, vilket hindrar mig från att ta itu med de reaktioner jag upplever och korrigera mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag fokuserar på vad min partner gör och inte gör, så glömmer jag bort mig själv, och de reaktioner som uppenbarligen stiger upp inom mig, och som jag måste hantera, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att för ögonblicket släppa taget om hur jag vill att andra ska vara eller inte vara, och istället fokusera på att transcendera och ta mig själv igenom mina egna reaktioner, och se till att när jag väl assisterar och stöttar en annan, att jag är klar och stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att min partner i mina ögon och enligt min uppfattning inte är tillräckligt fokuserad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och tänka på detta, och bli arg över detta, istället för att se, inse och förstå att denna reaktion som kommer upp inom mig inte handlar om min partner, och att det jag ser, faktiskt handlar om mig själv, och att det således är att motarbeta mig själv att lägga fokus på min partner istället för att fokusera på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åta mig själv att först och främst fokusera på mig själv, först och främst rena mig själv från alla energier och upplevelser, så att jag kan närma mig, och diskutera saker och ting med min partner, utan att ha en reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ändra på min partner, och således förlåter jag mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta endast är en distraktion för att jag inte ska se vad som faktiskt kräver arbete, och vad som faktiskt kräver att jag tar en närmare titt på, vilket är mig själv, och framförallt de reaktioner som dyker upp inom mig i de fall då jag tycker att min partner ’borde ändra sig’ – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig gåvan att fokusera ovillkorligt på mig själv, och att helt enkelt inte blanda in en annan, såtillvida jag inte är helt stabil inom mig själv, klar, tyst och jag vet vad jag gör, och jag vet att det jag gör är effektivt och gynnsamt för den andra personen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när en tanke kommer upp inom mig som visar vad min partner behöver ändra, då är detta en indikation på att det finns saker som jag behöver ändra i mig själv, och som jag ännu inte på ett effektivt sätt lyckats transcendera inom mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet för mig själv, att först och främst fokusera på mig själv, oavsett hur övertygande de där upplevelserna är som kommer upp inom mig, att jag ändå andas igenom dem, och sedan med mig själv tittar på dessa upplevelser, skriver om dem och applicerar självförlåtelse, så att jag således inte tillåter och accepterar mig själv att agera och leva utifrån en känsla, emotion eller tanke

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min partner visar reflekterar och speglar mig tillbaka till mig själv, och att jag således kan använda de reaktioner som kommer upp inom mig för att se vart och hur jag fortfarande har problem som måste åtgärdas, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag vill fokusera på vad min partner gör eller inte gör, och jag börjar tänka på att jag måste konfrontera henne, och få henne att ändra sig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta endast är en distraktionsteknik, så att jag ska undvika att se på de verkliga punkter som måste förändras, och de verkliga problem som kräver åtgärder, vilka existerar inom mig själv, och således åtar jag mig själv att vända blicken tillbaka mot mig själv – och fråga mig själv; vad visar detta av mig själv? Hur reflekterar min partner mig tillbaka till mig själv? Och utnyttja dessa spegelbilder för att röra mig själv snabbare i min process

Enhanced by Zemanta

 

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 277: Alla Skelett Ser Likadana Ut

Den senaste veckan har jag varit och besökt min familj. Jag finner detta stödjande, eftersom min familj är jag på många sätt. De olika slags personligheter, och karaktärer som min familj lever ut, de existerar även inom och som mig, och därför kan jag genom att observera min familj, reflektera tillbaka till mig själv hur jag existerar inom mig själv.

En punkt som jag lagt märke till existerar i min familj är tendens att döma människor efter kroppstyp, samt även vara hård mot en själv om man nu inte har den kroppstyp som är den normala, och accepterade kroppstypen. Jag kommer alltså i dagens blogg att arbeta med denna typ av fördömande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och definiera mig själv utifrån min kroppstyp, och tänka att beroende på hur min kropp ser ut, så kommer jag uppleva mig själv annorlunda, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att upptäcka det av mig själv som inte beror på hur jag ser ut, alltså mitt uttryck av och som mig själv i denna fysiska kropp som är här ovillkorligt och som inte är beroende, eller begränsat av utseende; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och att röra mig själv HÄR och använda min fysiska ögon till att se direkt vad som är här, och inte att fördöma, och definiera vad som är här såsom att antingen vara positivt eller negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, definiera, och se bilder, alltså vad jag ser med mina fysiska ögon, såsom att vara mer, eller mindre än bilder, där jag upplever vad som är runtomkring såsom att antingen vara mer, och bättre än denna fysiska verklighet, eller sämre, och underlägsen denna fysiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se DIREKT här, att inte öva mig, och göra färdigheten att se denna fysiska verklighet direkt som den är, perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och skapa en idé av mig själv att jag alltid är beroende av hur jag ser ut, och att bilden av mig själv avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit, och leva ovillkorligt, och inte låta mig själv begränsas av bilder, begränsas av hur jag tror jag ser ut, utan istället fokusera på, och lära känna min fysiska kropp såsom dess faktiskt fysiska upplevelse här, och inte såsom jag definierar, och ser min kropp i fråga om utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag avgörs av mitt utseende, och att saker och ting i min omgivning avgörs, och definieras utifrån hur de ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv bortom mitt utseende, och att förstå att det finns så mycket mer inom och som mig själv än hur jag ser ut, jag menar – utseende är en sådan minimal del av mig, och ändå jag just denna punkt en sån stor makt över mig; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att placera makt där den faktiskt ska vara, vilket är här som mig själv i och som min direktiva princip i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv använda ursäkten att ”alla andra också är beroende av utseende” – för att rättfärdiga att jag håller fast vid att vara besatt av utseende, och att jag håller fast vid att jag definierar mig själv utifrån utseende, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad andra gör kan jag inte tillåta att skapa min karaktär, för då blir jag hjälplös, och jag existerar endast som en slav, som är redo att försöka bli som andra – istället för att jag arbetar med sunt förnuft, och ser vad som är bäst för mig, bäst för alla, och applicerar denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ge mig själv gåvan att acceptera mig själv ovillkorligen oavsett mitt utseende, och att tro att det är någon annan som måste ge mig denna gåva; t.ex. jag måste hitta en kompis, eller någon människa i min omvärld som visar full acceptans gentemot mig, och som visar hur mycket de tycker om mig oavsett hur jag ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv leva ett okomplicerat, och enkelt liv, i det att jag helt enkelt lever, och inte behöver tänka på hur jag ser ut konstant, eftersom jag inte låter mig själv, och mitt uttryck definieras av utseende

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se bortom utseende, och att se bortom det första intrycket, och att istället för att fästa mig själv vid bilder, och utseenden, istället fokusera på att se vad som är bakom dessa – vad som utgör dessa utseenden; t.ex. om jag ser en människa, vilken är den människan? Så jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att fysiskt, praktiskt, och här utan någon slags energi, lära känna, och vara fysiskt intim med och som denna verkligheten, där jag inte låter någon punkt i min verklighet endast vara ett utseende för mig, utan att jag ser bortom utseende, och att jag ser substans, och det som faktiskt är av relevans

drickande+skelettJag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur irrelevant utseende faktiskt är, och utseende i grund och botten inte betyder någonting, och ändå låter jag utseende ta så stor plats; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att se alla människor som skelett i min värld, där jag inte lägger någon vikt vid utseende, utan där jag interagerar med människor på basis av vilka de är som individer, på basis av vilka ord de lever som sig själva, och inte utefter hur jag reagerar och stimuleras av visst typ av utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut jag gör att sluta vara influerad, och styrd, och kontrollerad av utseende, och att det är ett beslut jag gör att interagera med människor utifrån vilka de är som individer, och inte utifrån hur de ser ut; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva beslutet i varje ögonblick att inte låta mitt uttryck av och som mig själv vara definierat, och styrt av hur människor i min omvärld ser ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att inte tillåta några tankar inom mig själv där jag drar slutsatser, och gör antaganden baserat på utseende; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur pass mycket jag missar av mitt liv, och av andra människor, när jag dömer efter utseende, eftersom jag då förlorar chansen att faktiskt lära känna en människa för vem de är, och inte bara bli besatt och fokusera på deras utseende

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av utseende, och låter mig själv, och mitt uttryck bli influerat och styrt av utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag måste i ögonblicket ta ett beslut att inte längre vara influerad, och styrd av utseende, genom att helt enkelt i medvetenhet här, styra och dirigera mig själv att se människor som skelett, att se direkt denna fysiska verklighet utan att fästa något värde vid den i formen av energi; således åtar jag mig själv att stoppa denna besatthet, och att medvetet agera och leva som om att det jag ser inte spelar någon roll, jag menar jag är densamma oavsett vem jag interagerar eller pratar med – och att jag gör detta genom att fokusera min uppmärksamhet HÄR på mig själv, på mitt andetag, och min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag begränsar mig själv i ett ögonblick genom att jag fäster värde på utseende istället för att vara, och leva här, och fästa värde, vara värde som mig själv som liv i varje ögonblick, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; jag ser, inser, och förstår att så fort jag låter mig ändras, och styras av extern stimuli då är jag inte längre liv, eller levande, utan jag är en zombie som följer efter vad som kommer upp inom mig, och låter mig själv döma vad som är här, istället för att förstå, lära känna, och stå en och jämlik med vad som är här; således åtar jag mig själv att sluta låta mig styras av extern stimuli, och att applicera detta genom att fokusera på mig själv HÄR – på mitt andetag, på mitt solarplexus, i mitten av mitt bröst, och föra mig själv i varje andetag tillbaka hit till min kropp

Enhanced by Zemanta

 

Dag 212: Socialitetskaraktären – Omdefiniera Ord (Del 6)

Nu då jag har gått igenom alla dimensioner i socialitetskaraktären är det dags att titta på de ord som varit prevalenta i denna karaktären – och omdefiniera dessa.

De ord som jag återkommande sett då jag arbetat med denna karaktären är vänskap, och trevlig – så dessa ord ska jag omdefiniera.

Vänskap

Nuvarande definition på ordet i världen

1. The quality or condition of being friends.

2. A friendly relationship: formed many new friendships over the summer.

3. Friendliness; good will: a policy of friendship toward other nations.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Vänskap är någonting jag sätt som värdefullt i mitt liv – såsom någonting viktigt, och som gör mig till en mer respektabel, och erkänd människa. Så – därför har jag spenderat en stor del av mitt liv att söka efter vänskap – och få känna mig själv inkluderad av en viss människa, eller grupp av människor.

Det är intressant att jag aldrig tänkt på att vara vän med mig själv – och att etablera vänskap med mig själv – istället för att söka vänskap från andra människor. Detta är i vart fall någonting som jag missat – och istället har vänskap varit någonting som jag exklusivt sett kunnat ges till mig från andra människor – och jag har sett det som om att jag måste kämpa, och göra mig till för att få ta del av denna vänskap – och jag måste visa mig från ”min bästa sida”.

Vänskap har alltså för mig aldrig riktigt varit en sann vänskap – såsom en slags nära intimitet med en annan människa – utan istället har det varit en symbol för socialt värde.

Ljuda ordet

svenska:
Vän-skap
Väl-skapt
Värld-skapa
Vänlig-egenskap

engelska:
Friendship
Friend-ship
Find-ship
Freed-ship
Free-end-ship

Kreativt skrivande om ordet

Det ljud som jag tycker ringer mest sant om ordet vänskap är ”vänlig egenskap” – vilket då skulle betyda att man lever ordet vänskap genom att stå en och jämlik med en vänlig egenskap – och en vänlig egenskap i detta fallet hade varit att behandla en annan såsom man själv vill bli behandlad – att ge såsom man vill få – och således lever man då vänskap genom att ge till andra människor i ens omvärld precis såsom man själv skulle vilja att de skulle ge tillbaka.

Vänskap blir då inget som exklusivt kan ges av andra människor – utan är någonting som jag kan leva och uttrycka utan att någon annans tillstånd.

Slutgiltig definition

”Vänskap” = Att uttrycka sig själv med andra människor på sånt sätt att man ger såsom man vill få – man uttrycker en vänlig egenskap

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Trevlig

Nuvarande definition på ordet i världen

1. Pleasing and agreeable in nature: had a nice time.

2. Having a pleasant or attractive appearance: a nice dress; a nice face.

3. Exhibiting courtesy and politeness: a nice gesture.

4. Of good character and reputation; respectable.

5. Overdelicate or fastidious; fussy.

6. Showing or requiring great precision or sensitive discernment; subtle: a nice distinction; a nice sense of style.

7. Done with delicacy and skill: a nice bit of craft.

8. Used as an intensive with and: nice and warm.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

När jag var liten kommer jag ihåg att min mamma brukade referera och bedöma människor med huruvida hon tyckte de var trevliga eller inte. En trevlig människa var en bra människa, och en som inte var trevlig, det var inte en bra människa. Det högsta betyget en människa kunde få var alltså att bli ansedd såsom trevlig av min mamma.

Jag har också anammat detta synsätt, och när jag ser på hur jag kommenterat människor som jag träffat i mitt liv, så kan jag se att jag gjort detta genom att bedöma dem som antingen ”trevliga” eller någonting annat.

Trevlig är alltså i mitt vokabulär för närvarande någonting som är bra – och eftersträvansvärt – och jag har känt mig positivt laddad när jag hört något kommentera eller omnämna mig såsom att vara trevlig – detta har jag tyckt om.

Ljuda ordet

svenska:
Trev-lig
Tre-liv
Trev-lid
Trevande-och-blid

engelska:
Nice
Mice
No-ice

Kreativt skrivande om ordet

Det står klart att ordets ljud tyder på att trevlig är någonting som beskriver en placid, passiv, och tillbakadragen personlighet – alltså – någon som inte står ut – utan som istället har bemästrat färdigheten att vara tilltalande, och omtyckt av alla människor. Och detta uppnås genom att helt enkelt hålla med alla människor, och vara tillmötesgående – och inte på något sätt säga, eller nämna någonting som andra inte skulle hålla med om.

Detta är alltså en ganska trist, och tråkig definition av ordet – och därför måste definitionen av trevlig för ändras – för just nu betyder att vara trevlig i princip att man är villig att kompromissa och förtrycka sig själv för att få andra att tycka om en.

Trevlig borde istället vara att man visade att man står upp för livet – vad som är bäst för alla – och man eftersträvar en värld som är givande, och gynnande för alla varelser i denna existens. Alltså att man står för livet – Till-liv.

Slutgiltig definition

”Trevlig” = Att stå för, agera, och leva på en daglig basis – utifrån en princip av att göra mot en annan såsom man själv vill ta emot

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Enhanced by Zemanta

MamaMama-san, in Japan and East Asia, a woman in a position of authority

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 198: ”jag är mest lyckad”-karaktären (Del 4)

Idag ska jag fortsätta skriva om ”jag är mest lyckad”-karaktären – och dagens dimensioner blir sinnesskvaller, samt reaktioner – och som tidigare kommer jag applicera både självförlåtelse och självåtaganden.

För att förstå denna blogg föreslår jag att du läser även de tidigare bloggar som jag skrivit ifråga om denna punkten.

5) Sinneskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata inom mig själv – att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – i tron att om jag visar alla att jag är bäst på vad jag gör – då kommer jag att känna mig själv som hemma, och då kommer jag kunna koppla av – och då kommer jag kunna känna mig själv hel inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan vara hel, och tillfreds med mig själv utan att behöva bevisa mig själv inför andra att jag är bäst på någonting

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som, och röra mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – i rädslan att om jag begår ett misstag då kommer jag inte längre kunna se mig själv som en vinnare, och då kommer jag inte längre känna mig själv lika bra, och lika framgångsrik som innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är meningslöst att söka efter att få vara bäst – för det är ingen substantiell och faktiskt punkt som är del av mig som jag kan ta med mig – och leva som oavsett var jag är – utan det är en punkt som jag måste bevisa inför andra – och således hela tiden tävla för att kunna uppnå – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om begäret att vinna – och istället leva och uttrycka mig själv villkorslöst – och avslappnat här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig – för jag känner mig så dålig då” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda anledningen till att jag känner mig dålig – är för att jag tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv i förhållande till andra människor – och tävla med andra människor – i tron att jag måste existera i en polaritet inom mig själv av att antingen vara en vinnare, eller vara en förlorare – istället för att se, inse och förstå att jag behöver inte vara någotdera av dessa – utan jag kan istället acceptera mig själv här – och leva här utan att försöka vara någonting mer eller mindre än mig själv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret av att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lägga vikt, och värde vid att ha rätt – och vid att andra ser mig såsom att jag har rätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att istället för att försöka ha rätt – helt enkelt uttrycka mig själv och roligt med mig själv – och ge mig själv ögonblicket till att utforska mig själv – och vara avslappnad och bekväm här med och som min mänskliga fysiska kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv – och ge av mig själv genom att helt enkelt leva utan rädsla – att istället bli besatt och helt fokuserad att försöka vinna gentemot andra genom att prestera bättre än vad andra gör – och sedan använda mina jämförelser inom mig själv för att skapa en upplevelse och en känsla av mig själv av att vara överlägsen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att hämta i att visa mig själv att vara bättre än någon annan – för hur bra jag än är så är jag fortfarande kvar med mig själv här – och ingenting har faktiskt ändrats i mitt förhållande till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka vinna över andra – och sluta definiera mig själv i förhållande till energier, och upplevelser av att vinna – och vara bättre än vad andra är – och istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet

2. När jag märker att jag medverkar i, och rör mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara om jag är rädd för att göra bort mig, och rädd för att förlora kommer denna typen av sinnesskvaller existera inom mig – och i detta förstår jag att det är tråkigt, och väldigt dumt att existera i en sådan upplevelse av mig själv eftersom det gör att jag inte uttrycker mig själv och lever mig själv till min fulla potential – således åtar jag mig själv att uttrycka, och röra mig själv här utan rädsla – utan skam – utan genans – utan nervositet – och acceptera mig själv och stå här med och som mig själv utan att låta rädsla hålla mig tillbaka

3. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det spelar ingen roll om någon annan är bättre än mig – för rent praktiskt och fysiskt påverkar inte detta mig – jag kan fortfarande ha roligt, och glädjas åt mig själv när jag gör det jag gör oavsett hur jag står mig i jämförelse med någon annan – således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad andra gör, och inte gör – och istället fokusera på att uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och istället för att jämföra mig själv med andra – istället ha roligt och glädjas åt vad jag gör – och se hur jag kan förbättra mig själv – men inte för att jag tror att jag måste vinna ha vara bättre än någon annan

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt, eller negativt att förlora – att förlora är faktiskt endast en mental upplevelse skapad utifrån jämförelse, och idéer om att vissa är bättre än andra – och att det är på något sätt hedervärt att vara bättre än vad någon annan är; således åtar jag mig själv att sluta att vara rädd för att förlora i tävlingar som inte ens existerar – och jag åtar mig själv att istället har roligt och hänge mig själv till vad jag gör utan att jämföra mig själv med någon annan

5. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – intelligens är en definition som är skapad av systemet – av hur duktig man är på att passa in i och lära sig de sakerna som systemet förväntar sig av en att man lär sig – och att det faktiskt inte säger någonting om vem man är – och huruvida man faktiskt är en person med heder och integritet – således åtar jag mig själv att sluta värdesätta intelligens, och att vara valtalig – och istället se på mig själv för vem jag är – och se på andra utifrån vilka de är som människor – och se vilka principer jag/dem lever utifrån och hur vi hanterar oss själva

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med människor i min värld, och tro att dessa jämförelser är korrekta avbildningar av verkligheten – och är en korrekt förståelse av vad som är här – istället för att se, inse och förstå att det jag jämför med är endast mina egna fördömanden och idéer om vad som är här – som alltså inte är objektivt verkliga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk när någon verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det roligaste, och mest intressanta livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha det roligaste livet annars är jag misslyckad – och mitt liv är inte värt någonting

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk, och känna mig själv underlägsen – när någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det mest unika och speciella livet – i tron – att om jag är ansedd av andra såsom att ha det mest unika, och speciella livet – att detta då gör mig till en bättre och mer värdefull människa än andra

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som avundsjuka, och tro att denna avundsjuka som kommer upp inom mig betyder att jag har misslyckats – och att jag inte vunnit och presterat så bra som jag borde ha gjort – och att jag därför måste kämpa mer, och se till att jag verkligen lär mig själv att vinna – istället för att se, inse och förstå att problemet är att jag börjat tävlat till att börja med – och att jag jämfört mig själv med vad andra gör, hur andra uttrycker sig själva, och vad andra säger – istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och utan att jämföra mig själv med vad andra gör och inte gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta titta på andras liv – på andras prestationer – på andras drömmar – på andras tankar – och istället titta på mig själv och ge mig själv uppmärksamhet – och fråga mig själv hur det är jag vill leva – vad det är jag vill göra – vad det är som jag är nöjd respektive inte nöjd med – och hur det är jag skulle vilja ändra mig själv för ingen annans skull än min egen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att avundsjuka existerar endast där självfördömande – jämförelse – och en känsla av att själv inte duger – existerar – för endast där finns grogrund för att titta på andra och vilja vinna över, och vara som andra är istället för att leva och vara som själv här; således åtar jag mig själv att sluta titta på andra och istället vara med och som mig själv här – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag blir avundsjuk på en annan för att denna verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min avundsjuka uppstår från mitt eget hat mot mig själv – såsom hur jag brukar trycka ned mig själv och tänka att jag inte duger, och att jag måste prestera och bli mer för att kunna vara tillfreds med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta vara så mot mig själv – och istället öva mig på att uppskatta mig själv och se mina styrkor – och vara tacksam för mig själv – och inte bara hitta dåliga saker om mig själv som jag tycker att jag inte gör tillräckligt bra

3. När jag märker att jag blir, och känner mig själv avundsjuk, och underlägsen för att någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra gör med sina liv ska inte spela någon roll för vem jag är inom och som mig själv – och jag ska göra det jag gör för mig själv – och självmotiverat och inte för att försöka bevisa mig själv för någon annan – och försöka visa upp någon slags bild av vad mitt liv är och innehåller för andra; således åtar jag mig själv att sluta skådespela och försöka visa upp mig själv såsom att ha ett unikt och speciellt liv – och jag åtar mig själv att istället vara mig själv – och uttrycka mig själv naturligt här i och som mitt andetag och utan att försöka vara eller göra någonting mer

4. När jag märker att jag tar det personligt att jag blir avundsjuk – och tror att den avundsjuka jag upplever indikerar att jag misslyckats – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att den avundsjuka som kommer upp inom mig endast är en konsekvens – och ett program – som jag skapat utan att vara medveten om vad jag faktiskt gjort – och således är det ingenting att ta personligt eller definiera mig själv i förhållande till – och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som kommer upp inom mig – utan istället andas och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

5. När jag märker att jag tittar på andras liv, och andras prestationer, drömmar, och tankar – och jämför mig själv med detta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad andra gör har ingenting att göra med mig – eftersom jag gör det jag ser är effektivt, och fungerar, och måste göras i mitt liv – och det är ingenting att tävla eller jämföra mig själv med – det handlar om praktiska handlingar och ingenting mer – således åtar jag mig själv att leva mitt liv utan att vara bekymrad och nervös för att jag inte lever mitt liv lika bra som andra kan tänkas göra

accepterThe Free Dictionary: One that accepts: an accepter of fate.

Dag 153: Mitt Rykte? Vad Var Det Du Tyckte?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli kontrollerad, besatt och styrd av ilska, frustration, och tankar – och agera i och som denna besattheten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att mitt beteende har konsekvenser, och att när jag befinner mig i en sådan upplevelse av att vara besatt – att jag då inte tar andra människor i beaktande, och att jag inte ser hur mina handlingar influerar min värld, mig själv, och människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas inför att jag i mitt förflutna uppvisat ett exempel inför andra av att vara skoningslös, och brutal – i det att jag fullständigt sket i andra människor och endast ville leva ut mina egna begär, tankar, upplevelser oavsett vad slags konsekvenser detta hade för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att mitt beteende har fått andra människor att se ner på mig, och se mig som omogen, och förlora respekt för mig – och definiera, samt se mig som en underlägsen varelse och i hemlighet prata om mig som om att jag inte är värd att bli kallad människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tycka bra om mig, och se mig som ett exempel av och för godhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska se mig, och känna mig som godhjärtad, trevlig, omtänksam – och en perfekt människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja presentera en falsk bild av mig själv inför andra, så att andra ska tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara äkta, och autentisk och inte söka efter andra människors erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd av andra såsom att vara perfekt, i rädslan för att bli sedd som en ond – dålig – och egoistisk människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna alla delar av och som mig själv, och se även de delar av mig som inte är positiva – utan som är mörka, och handlar om hur jag vill leva ut mina begär oavsett vad slags konsekvenser detta orsakar för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekymrad, och engagerad i hur andra människor upplever mig – och vad andra människor tänker om; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag interagerat, kommunicerat, och varit med andra människor – att i mitt huvud evaluera mig själv och ge mig ett betyg för hur ”normal” och ”trevlig” jag varit – och undra om jag gjort mig själv till åtlöje, eller inte – och om jag kommer fram till att jag gjort mig själv till ett åtlöje, att då fördöma mig själv och känna mig generad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara mig själv med andra människor – att koppla av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att försöka vara varken bättre, eller sämre än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att andra ska få ett bra intryck av mig, och existera i och som en rädsla – och ångest inför att andra ska tycka att jag är konstig, obekväm, eller jobbig när jag är i närheten av dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara bekväm med mig själv – i rädslan för vad andra ska känna, och tycka om mig om jag är bekväm med mig själv och om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv utan rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att vara nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som är konstigt – och annorlunda – och att andra människor på grund av detta ska tycka att det är obekvämt att vara runtomkring mig eftersom jag inte beter mig såsom jag borde bete mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan bara tjänar till att hålla mig själv fångad i rädslan – och leva ett liv av isolation och är således inte till någon praktisk nytta alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om mitt rykte, och vad jag tror att andra människor tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker om mig, och vad jag tror att andra människor anser om mitt rykte, och anser om min person – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min ångest, och rädsla inför att ha ett dåligt rykte, och ett dåligt anseende – och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fokusera på att uttrycka mig själv, och leva mig själv här en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp – och således släppa mitt behov, och begär att få bli sedd som anständig, och normal av andra – eftersom det tar så mycket att frukta att jag inte passar in, att jag aldrig hinner leva om jag inte släpper denna rädslan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera den tid jag har här – de andetag jag har till mitt förfogande – på att verkligen leva, och uttrycka mig själv här i och som min mänskliga kropp – och göra det mesta av varje dag som jag har till mitt förfogande – och inte kompromissa, och förtrycka mig själv i rädslan för att jag inte kommer anses vara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att mitt förflutna, såsom ögonblick i vilka jag inte uttryckt mig själv på ett sätt som är bäst för alla – är ihågkomna av andra, och att andra på grund av dessa ögonblick ser ner på mig – och ser mig såsom en underlägsen, och värdelös människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från rädslan av vad andra kan tänkas tycka om mig, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – och uttrycka mig själv – och ha roligt i och som de ögonblick jag går igenom här

Självåtaganden

När jag märker att jag bli besatt av någon slags upplevelse, såsom tankar, känslor, idéer – minnen – vad som helst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte sinnet – jag är inte de upplevelser som kommer upp inom mig, utan jag är HÄR – och kan styra och dirigera vad som kommer upp inom mig, och således ta beslutet att leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv som vad som är bäst för alla – och ta beslutet i ögonblicket då denna besatthet stiger upp inom mig – att stå HÄR – och dirigera mig själv genom upplevelsen

När jag märker att jag skäms inför hur jag uttryckt mig själv, och agerat i mitt förflutna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingen mening, eller syfte att hålla kvar vid skam, genans, och ångest i förhållande till vad jag gjort i mitt förflutna – eftersom vad som är gjort, är gjort – således åtar jag mig själv att släppa mitt förflutna, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva HÄR

När jag märker att jag blir rädd, och känner ångest inför att människor på grund av hur jag uttrycker mig själv ser ner på mig, ser mig som omogen, och barnslig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget praktiskt värde i att vara rädd för vad andra människor tycker om mig – det hjälper mig inte – det stärker mig inte – och det gör mig inte mer effektiv i och som min applikation; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för vad andra tänker om, och istället fokusera på att leva HÄR – effektivt och fullt ut i varje andetag

När jag märker att jag vill att andra människor ska se mig som godhjärtad, trevlig, och omtänksam – en perfekt människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledning till att jag vill detta är för att jag är rädd för att andra ska se mig som negativ – och dålig – men vad är det att frukta med det? Inget förstås – och således åtar jag mig själv att sluta frukta att andra ska se mig som elak, osympatisk, och oförlåtande – och jag fokuserar istället på att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget en och jämlik

När jag märker att jag vill att andra ska mig som perfekt – såsom att inte ha några brister, eller felaktigheter – och p.g.a. detta tycka om mig och bli imponerande av mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det spelar ingen roll vad andra människor tycker, eller inte tycker om mig – för min upplevelse av mig själv blir ändå likadan när uppmärksamheten är borta – då är jag ensam med mig själv, och precis densamma som innan; således åtar jag mig själv att leva en-sam – alltså som en och samma – och vara en och samma oavsett var jag är, eller med vem jag är – eftersom jag inser, ser och förstår att de upplevelser av att känna mig omtyckt, eller illa omtyckt som jag får bland andra är momentana, och inte substantiella och varaktiga upplevelser

När jag märker att jag betygsätter mig själv i mitt huvud utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det ger inte mig någonting att betygsätta mig själv i mitt huvud – varför ska jag ens göra det när jag istället helt enkelt kan vara tillfreds med mig själv oavsett hur andra uppfattar, eller känner om mig? Således åtar jag mig själv att sluta jäkta, och jaga för att försöka etablera mig själv med andra människor – och få ett bra betyg inom mig själv – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt, och andas – och vara här med och som min fysiska kropp – och ge uppmärksamhet och fokus till sådant som är viktigt, och relevant – nämligen min fysiska verklighet HÄR

När jag märker att jag är mån om hur andra ser mig, och att jag vill presentera mig själv på ett bra sätt – eftersom jag är rädd att andra ska tycka jag är konstig, obekväm, eller jobbig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt begränsande att hela tiden oroa mig för hur andra upplever mig, istället för att jag uttrycker mig själv obehindrat och utan någon rädsla – ångest – eller underlägsenhet; således åtar jag mig själv att släppa mig själv fri och låta mig själv leva utan att vara konstant ångestfylld inför hur andra ska uppfatta mig – eftersom mitt liv är alldeles för kort för att bli bortslösat på sådana fullständigt irrelevanta upplevelser

När jag märker att jag – runt andra människor – blir nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som uppfattas som konstigt, och annorlunda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om konstig, och annorlunda baseras på idén om vad som är normalt – och båda dessa är kulturella uppfinningar och har alltså ingen substans, eller riktighet i sig själva – således kan man inte vara konstig, och inte heller normal – eftersom dessa idéer är fiktiva; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och sluta oroa mig själv för att jag inte lever upp till fiktiva kulturella uppfinningar såsom att vara ”normal”

När jag märker att jag fruktar att jag har, eller kommer få ett dåligt rykte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är med att frukta vad andra människor allmänt säger om mig – det är ju fullständigt meningslöst – jag menar – vem fan bryr sig? Om 1000 år är jag ändå död och ingen kommer ens att komma ihåg att jag någonsin funnits, så hur relevant är det egentligen? Således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för dessa skitsaker och se mitt liv utifrån ett större perspektiv

Jag åtar mig själv att förena mig själv med min mänskliga fysiska kropp – och viga mitt liv, och mig själv till att i varje ögonblick vara här med min kropp – och således sluta leva i en fiktiv verklighet i mitt huvud som inte är av något värde, eller av någon substans överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att använda den tid jag har till mitt förfogande HÄR – att leva – att lära känna min kropp – att lära känna min fysiska verklighet – och att verkligen dedicera mig själv till att verka för – och skapa någonting av substans – av verklighet – och riktighet – någonting som inte bara består av energi, och kommer försvinna i samma ögonblick som jag dör

Jag åtar mig själv att släppa mitt förflutna – att förstå att jag då inte visste vad jag vet nu – att jag gjorde vissa väldigt osmakliga misstag men att det inte är någonting jag kan hålla på att gnälla om en hel evighet – och således åtar jag mig själv att gå vidare och att fokusera på att LEVA och vara HÄR istället

 

Dag 121: Ta Ett Beslut

Självskriverier

Idag kommer mina skriverier handla om ilska och frustration – eftersom jag på senaste tiden upplevt mycket av detta. Det är intressant att denna ilskan, och frustrationen kommer upp då jag ser människor göra, och leva mycket specifika handlingar – och vad jag ser en annan göra i dessa handlingar är att de inte tar hand om sig själva, och de värnar inte om sig själva, och de lyssnar inte på sig själva – utan de gör någonting enbart för en känslans skull – för att det ska kännas skönt, härligt och positivt.

Så, jag har börjat titta runtomkring i min värld hur jag existerar och lever ut samma punkt – hur jag tar beslut, och agerar utan att fråga mig själv vad som är bäst för mig; och en sak som jag redan sätt är att jag många gånger tar mina studier till överdrift – och lägger jättemycket tid på mina studier, och därigenom ger jag mig själv ingen tid att göra sådant som jag tycker är roligt, eller som jag vet är viktigt, och måste göras.

Däröver har jag även beskådat att jag ofta inte tillåter och accepterar mig själv att spendera pengar på sådana saker som jag tycker om, och vet är bra för mig – och framförallt handlar det då om mat. Ofta tillåter jag inte mig själv att köpa någon viss typ av mat eftersom jag tänker att ”jag måste spara pengarna” – och detta är någonting som jag hållit på med sedan jag var liten. Och ofta har jag sparat ihop mina pengar till någon stor teknologisk pryl, men det var mycket jag fick offra för att kunna få den där prylen – och framförallt var det mitt välbefinnande vad det gäller min möjlighet att köpa sådana saker som är stöttande, och hjälper min kropp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om mig själv, och lyssna på mig själv – och värdesätta mig själv – och att istället för att ta beslut som är bra för mig, och min kropp – att istället ta beslut som hedrar energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut, och när jag handlar i min värld – att låta det första jag beaktar vad huruvida jag kommer få ut någonting av det – såsom någon slags energi, eller upplevelse – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fråga mig själv vad som är bra för mig – vad som fungerar för mig – och vad som är nyttigt för mig – för att på så vis ta beslut varigenom jag stöttar mig själv, och gör mig själv mer effektiv i mig själv och i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna mig själv, utan istället ta mig själv för givet – och ta beslut, och agera i min värld utifrån en utgångspunkt av att vilja uppleva energier – känna mig själv positiv, och laddad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera, och leva här – och ta beslut här i och som detta ögonblick i beaktande av vad som är praktiskt, och fysiskt bäst för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga upplevelser och energier – att jaga mål och drömmar – och i huvudsak existera inom och som mitt huvud, och se mitt liv utifrån en utgångspunkt av att jag är mina tankar – istället för att lära känna mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – och ta beslut här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera mig själv, och att inte känna det som värt det – att lära känna mig själv, och att agera och handla på ett sådant sätt att jag stöttar mig själv – genom att tänka att det är jobbigt att ändra mina ingrodda vanor, och att jag hellre vill fortsätta att leva, och göra som jag alltid har gjort i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, utan istället ta mig själv för givet – och således göra saker och ting som jag kanske inte har tid med, eller behöver göra – endast för att jag känner att jag vill göra dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att etablera en övertro till känslor, och upplevelser – och tro att om någonting känns bra så betyder detta per automatik att det måste vara bra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att undersöka de fysiska konsekvenserna av mitt handlande, och i detta se, inse och förstå att jag inte kan lita på någonting sådant som känns bra – utan jag måste faktiskt veta att vad jag är bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv så att jag ska kunna uppleva känslor, och energier – och ta beslut som jag vet inte är bra för mig själv, och min kropp – eftersom jag känner och upplever att jag måste ha en energiupplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att alltid vara stabil, och konsekvent i hur jag tar mina beslut – nämligen att jag lyssnar på mig själv, och min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mig själv som ett redskap att uppnå, och uppleva diverse energiupplevelser – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här – en och jämlik – och således inte skapa, och bygga mig själv, och mitt liv till att bli ett evigt sökande efter nästa energiupplevelse – utan istället leva och uttrycka mig själv här – i och som andetaget – och inte söka efter en upplevelse utan vara stabil inom och som mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan förändra mig själv, och att tro att det är lönlöst att jag ens försöker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som självdestruktiva, och komprometterande beteenden – i tron att jag inte kan förändra dessa – och inom mig själv att ”det är inte ens lönt att jag försöker, för jag klarar det ändå inte” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå upp här – och se, inse och förstå att jag faktiskt kan klara av att förändra mig själv – men att jag måste ta beslutet att verkligen göra detta

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag vill ta ett beslut för att hedra energi, och upplevelse – att i det ögonblicket stoppa och ändra mig själv – och förbli här som min kropp och ta ett beslut som är bäst för mig, och min kropp

Jag åtar mig själv att inte beakta energi och upplevelse när jag tar ett beslut, utan istället fråga mig själ vad som är bra för mig, vad som fungerar för mig, vad som är effektivt – och således tvinga mig själv att ta ett beslut som är fysiskt och praktiskt i sin utgångspunkt

Jag åtar mig själv att när jag upplever att jag vill ta ett beslut för att känna mig positivt laddad, och upphetsad – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta ett beslut som är praktiskt och fysiskt – där jag beaktar vad som är fysiskt, och praktiskt bäst för mig själv och inte det som känns bäst

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser och definierar mig själv såsom mina tankar – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att jag är min mänskliga fysiska kropp – och att mina tankar inte är fysiskt riktiga, utan endast så riktiga som jag gör dem till

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag vill ge upp – och att jag inte vill ändra på mig själv för att jag tycker det är jobbigt och ansträngande – att genast i det ögonblicket stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och detta åtar jag mig själv att ändra på mig själv, och att trycka mig själv igenom motvilja, motstånd, och obekvämlighet och göra det som krävs för att få detta gjort

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag göra någonting som inte är praktiskt effektivt, endast för att jag känner att jag vill göra en sådan sak – att genast stoppa mig själv, och ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att göra sådana saker som fungerar, och som är praktiskt fysiska och inte bara existerar såsom en upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag litar på någonting som jag gör – bara för att det känns bra – att genast stoppa mig själv, ta ett andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ifrågasätta vad det är jag gör, och vad konsekvenserna är av vad jag gör – och således inte bara följa efter allt som känns positivt och bra

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara disciplinerad och konsekvent i det att jag alltid tar min beslut utifrån att beakta vad som är här – vad som är sunt förnuft – vad som är effektivt, och vad som är praktiskt möjligt; och således – när jag märker att jag vill ta ett beslut utifrån energi – i och som begäret av att känna mig själv positivt laddad – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta beaktar jag vad som fysiskt är här och tar ett beslut utifrån detta

Jag åtar mig själv att inte se, och leva såsom att mitt enda syfte är att uppleva energier – utan istället se, inse och förstå att det finns mer än energiupplevelser – och att det finns en hel verklighet som väntar på mig här om jag bara tillåter mig själv att släppa taget om mina illusioner och verkligen se vad som är här; och således – när jag märker att jag använder, och lever mig själv såsom ett redskap vars enda syfte är att ackumulera och generera energi – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att leva fysiskt och praktiskt här i och som andetaget

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag kan förändra mig själv – och att jag kan göra en skillnad för mig själv – och att allt som krävs är att jag verkligen gör det, och att jag verkligen lever mitt beslut att ändra mig själv och stå upp inom och som mig själv för att göra det som måste göras; och således – när jag märker att jag vill ge upp, och att jag tänker att ”det inte ens är lönt att jag försöker för jag klarar det ändå inte” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att oavsett hur det kommer gå – att göra det som måste göras här i detta ögonblick för att driva mig själv igenom min upplevelse och verkligen förändra mig själv