Tag Archives: ängslig

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Advertisements

Dag 341: Tvingad till skratt

Ibland märker jag att jag skrattar eftersom jag känner mig själv tvingad till det. Det händer när jag kommunicerar med andra människor i min värld och de gör något slags ansats till skämt eller någon annan lättsam handling som jag inte genuint roar mig. Det som kommer upp inom mig då är en rädsla för att om jag inte skrattar eller erkänner den andra personens ’roliga’ handling eller uttryck, att jag då kommer göra dem ledsna, upprörda och inte längre ha dem till att tycka om mig. Rädsla är alltså drivkraften bakom varför jag tvångsskrattar under vissa omständigheter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tvingad till att skratta när andra människor gör någonting som är menat att vara humoristiskt eller roande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att om jag inte skrattar eller erkänner denna andra människans humoristiska handling, att den personen kommer bli avigt inställd gentemot mig, bygga upp ett motstånd mot mig, och inte längre vilja vara min vän eller kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte vara alla människors bästa kompis i alla lägen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att bli ogillad, ratad, bortkörd eller ignorerad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mig själv för att bli omtyckt av andra, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en fruktan inför att vara isolerad och inte ha några kompisar och inte vara en del av gänget och inte ses som en acceptabel människa som är en erkänd del av samhället och gruppen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte le eller skratta mot människor i min omgivning när de gör ansatser till att vara roliga eller humoristiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det värsta som kan hända är att personen i fråga inte längre vill vara med mig, eller inte längre tycker om mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att i grund och botten är det inte något rationellt att frukta, eftersom det faktiskt inte kommer några negativa utflöden som direkt påverkar min värld från detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv stå stabil i och som mitt eget värde av vem jag är i varje andetag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara osäker på mig själv och känna det som om att jag behöver och måste ha andra personers hjälp, stöd och erkännande för att jag ska veta vem jag är, och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå på egna ben, och våga stå upp i och som mitt eget liv, och således sluta frukta vad andra tänker, eller tycker om mig, och istället stå stabil här med mig själv och lita på mig själv, att oavsett vad kommer jag att stå med och som mig själv och gå igenom de punkter som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv i underläge gentemot andra människor i min värld och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och känna det som om att jag måste ha deras hjälp, erkännande, och stöd för att jag ska kunna fungera effektivt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur jag inte är underlägsen, eller sämre än andra, och att detta är en bild jag skapat av mig själv som inte står i samstämmighet med vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och i varje ögonblick när jag är runtomkring andra, träna mig själv på att leva och stå som stabilitet och vara ärlig mot mig själv, och när denna ångest och rädslan kommer upp inför vad andra tycker eller tänker om mig, att jag genast stoppar och för mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mig själv – och dirigerar mig själv till att stå upp och förändra mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös när andra skrattar eller uttrycker sig själva med självförtroende och självsäkerhet runtomkring mig och tänka och uppleva det som om att jag då är förminskad och måste hävda mig själv och göra mig till för att passa in bland de andra människorna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig osäker istället för att låta mig själv ta mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp och uttrycka mig själv avslappnat, obehindrat och i lugn och ro med mig själv här där jag litar på mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir stel och obekväm och reagerar i nervositet och ångest när en annan människa skrattar eller uttrycker sig själv med självförtroende och lätthet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp och jag åtar mig själv att andas djupt, och lugnt och stilla ta tillbaka min närvaro till min fysiska kropp och till vad det är jag gör här i ögonblicket – och låta mig själv slappna av och bli lätt och ledig i och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 331: Vad tycker de om mig?

Har lagt märke till en reaktion som kommer upp inom mig i förhållande till en viss person i min värld – som vi kan kalla för person X.

När X tittar på mig, eller närmar sig mig upplever jag en inre krämpa, som att mina magmuskler dras ihop, och min solarplexus knycklar ihop sig – vilket alltså innebär att jag här arbetar med en form av rädsla. Om jag tittar på punkten kan jag se att rädslan har att göra med att jag ser mig själv som underlägsen denna andra person, samt även med det att jag tror att denna andra person i hemlighet har en negativ åsikt om mig.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv vara lugn i mig själv – bekväm i mig själv – och säker i mig själv – utan istället låter jag mig själv påverkas av vad jag tror att en annan tycker eller tänker om mig. Jag har även lagt märke till detta i andra situationer, att jag har en tendens att spänna min kropp i interaktion med andra, istället för att vara avslappnad och lugn med mig själv.

Ordet som jag vill träna på att leva för att assistera mig själv att ändra på den här upplevelsen är självtrygghet – att jag är trygg och lugn i min egen kropp på ett fysiskt plan – vilket är någonting som jag kan träna mig själv på genom att aktivt slappna av i min kropp när jag är runt andra människor – och låta mig själv glida tillbaka in i min kropp varje gång jag ser att jag spänner mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig när X tittar på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på ett fysiskt och omedvetet plan frukta att bli attackerad verbalt eller fysiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runt andra människor, att spänna mig själv, och andas högt upp i min bröstkorg, istället för att jag låter mig själv andas med hela min bröstkorg, andas djupt, och stabilt, och stadigt i varje ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte korrigera denna punkt genom att i varje ögonblick då jag lägger märke till att jag spänner mig själv – att jag då slappnar av – andas – och för mig själv tillbaka in och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera konfliktsituationer med människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ett beteendemönster där jag spänner mig själv, och aktivt håller mig själv tillbaka, och dämmer upp mitt uttryck av mig själv, där jag inte vill slappna av, och låta mig själv breda ut mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna rädsla inför att jag inte kommer kunna hantera en konfliktsituation, och se, inse och förstå, att även om jag inte kan hantera en konfliktsituation effektivt, så hjälper det inte mig att jag går in rädsla och spänner mig själv runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte tjänar någonting till, att då jag är runtomkring människor, att spänna mig själv, rädsla tjänar inte till någonting, och gör mig inte mer effektiv, stabil, eller direktiv, utan gör endast så att mitt fokus blir på rädslan, istället för på min fysiska verklighet här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att endast genom att stå stabil, här med och som min mänskliga fysiska kropp, kan jag faktiskt fokusera på vad som pågår runtomkring mig utan att vara distraherad, och således effektivt hantera och dirigera situationen som jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ordet självtrygghet, genom att i varje ögonblick då jag noterar och observerar att jag spänner mig, eller håller mig själv tillbaka inombords, att jag då med hjälp av mina andetag låter mig själv slappna av och glida tillbaka in i min kropp, och således vara bekväm, och lugn, och trygg i mitt eget skinn, trygg och bekväm i min egen kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker, och otrygg i interaktion med andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en idé, och en definition av mig själv, att jag inte kan hantera andra människor, och att jag inte kan hantera konfliktsituationer med andra människor, och att den bästa strategin jag kan applicera är att hålla mig själv tillbaka, och försöka att i största möjliga mån undvika att förarga någon, eller undvika att få någon att plötsligt och oberäkneligt slänga ur sig någon kommentar gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en osäker och otrygg människa, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, när jag befinner mig runtomkring andra i min värld, att det bästa jag kan göra av situationen är att beskydda mig själv, och i största möjliga mån göra så att ingen lägger märke till mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag faktiskt har en potential att bli effektiv att hantera och mästra relationer och förhållanden med andra människor – och att det är någonting som jag behöver träna på och där rädsla inte hjälper till detta på något sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv, att jag är en osäker, otrygg, och nervös människa, som inte på samma sätt som andra, effektivt kan interagera och röra mig själv i sociala situationer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta endast är en idé jag har av mig själv, och att jag faktiskt kan ändra denna, och besluta mig själv för att förändra mitt levnadssätt, och praktiskt, fysiskt och kroppsligt börja förändra min interaktion med andra människor, och här kan jag leva ordet självtrygghet – genom att jag i varje ögonblick då en spänning uppstår inom mig – att jag då andas, slappnar av och för mig själv tillbaka in och som min mänskliga fysiska kropp – och låter mig själv slappna av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när rädsla kommer upp inom mig, att då förhålla mig till denna rädsla, som om att den är någonting mer, överlägset, och större än mig, som jag inte kan påverka, ifrågasätta, eller dirigera, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblick då rädsla kommer upp inom mig, att genast applicera självförlåtelse, att genast applicera min självkorrektion, och således förstå, att om jag vill att jag ska ändras, då måste jag leva förändringen, jag måste aktivt dirigera rädslan, och jag måste aktivt ta beslutet att inte längre vara definierad och bestämd av rädslan – utan att jag istället bestämmer vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att om jag inte aktivt i varje ögonblick bestämmer vem jag är, och definierar mig själv, och skapar mig själv, så kommer mitt sinne att göra detta till mig, och jag kommer därmed att stå med en slutprodukt av mig själv som inte är effektiv eller kapabel att leva i denna världen på ett tillfredsställande sätt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att aktivt ändra mig – på att aktivt varje gång en emotion, känsla, eller tanke kommer upp inombords, att applicera självförlåtelse, att applicera min självkorrektion, och genast röra mig själv ut ur sinnet och istället skapa mig själv fysiskt, praktiskt och kroppsligt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att sinnet existerar endast därför att jag själv inte aktivt tagit ansvar för mig själv, och vem jag är, vem jag vill vara, och hur jag vill leva, vad jag vill stå för, och vad jag vill uträtta i mitt dagliga leverne, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett aktivt ansvar för vem jag är, och hur jag lever i varje ögonblick, och således existera, röra mig själv på, och leva i stundens hetta, där det senaste händer, det vill säga här, med mitt andetag, där livet spelar ut sig själv och där jag har tillgång till vem jag är och hur jag existerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv till att ta plats som skapare och som levare i varje ögonblick – i varje andetag – och således aktivt och medvetet skapa vem jag är och inte längre överlåta detta ansvar till sinnet

Självåtaganden

När jag spänner mig själv, håller mig själv tillbaka inombords, och andas ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta är en fysiskt manifesterat beteende av rädsla som jag aktivt måste ändra varje gång det kommer upp, och som jag måste ändra genom att applicera en fysisk och praktisk korrektion; således åtar jag mig själv att leva ordet självtrygghet – och med mitt andetag – med min kropp – aktivt slappna av – och glida tillbaka in i min kropp – och återigen vara bekväm – lugn – och här med mig själv

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att ta ansvar och skapa mig själv i varje ögonblick, att inte låta ett enda ögonblick glida ut i sanden, utan att jag befinner mig HÄR – konstant – att jag är alert och vaken – redo att se vad som pågår inom mig och ta handling – applicera självförlåtelse – och ändra mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 318: Dysterhet och Nedstämdhet

dysterhetDysterhet är en mycket subtil inre upplevelse som ofta tar sig formen i den där trötta morgonkänslan av att man helst inte vill gå upp och möta dagen utan istället bara ligga där i sängen och dra sig. Dysterhet tar sig även formen av att ens verklighet får en mer gråaktig nyans och allting verkar som om det mer nedstämt, grumligt och inte lika detaljerat och färgrikt.

Efter att ha lyssnat på den HÄR intervjun som behandlar just dysterhet har jag bestämt mig för att gå på djupet och utforska mitt eget förhållande med dysterhet.

Var kommer då dysterhet ifrån? Jo, dysterhet uppstår när vi separerar oss själva från tankar, upplevelser, fantasier, och dylikt som kommer upp inom oss själva – och det går att se när en sådan separation sker eftersom vi då använder vår kropp för att försöka stöta bort det som dyker upp inombords. Vad jag har lagt märke till då jag observerat mig själv är att jag ofta stöter bort genom att blunda, andas tyngre, eller försöka hitta någonting att underhålla mig själv med – allt för att förskjuta det som kommer upp inombords.

Under några dagar har jag således undersökt vilka inre sinnesrörelser det är som jag förskjuter. För min del har det till största delen handlat om saker och ting som jag skäms för, känner skuld för, eller är generad över, men som jag inte vågat möta och reflektera över, utan som jag istället direkt förskjuter då det kommer upp inom mig. Jag har därför haft med mig ett anteckningsblock under några dagar för att skriva ner de minnen och tankar som jag annars förskjuter och i denna blogg kommer jag att applicera självförlåtelse på dessa, släppa taget om dem, och möta dem, så att jag inte längre behöver förskjuta dem, utan istället kan förlåta mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv ta andra människor, djur, och varelser för givet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig som jag känner för, som jag upplever är roligt, som jag upplever är givande och trevligt, utan någon hänsyn till hur mina handlingar, och mitt sätt att leva påverkar andra i min omvärld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt arbeta med och öva på att vara medveten om mina handlingar, medveten om hur jag rör mig, medveten om hur jag påverkar min omvärld, och i detta se till att allt jag gör och lever är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på mottagande sidan av mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och innan jag beslutar, innan jag rör mig, innan jag interagerar, att se till att det som jag är inför att uttrycka är ett sådant uttryck som jag själv skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i blindo där jag inte låter mig själv känna och se hur mina handlingar och beslut påverkar andra, och i detta inte låter mig själv reflektera över huruvida det jag lever och uttrycker är någonting som jag skulle vilja ta emot om jag var på den mottagande sidan – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en egoist och att vara egocentrisk och att endast se mina egna begär och behov istället för att se allt och alla som här och som delar min värld med mig i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka och förskjuta minnen av mig själv där jag kan se att sättet jag uttryckt mig själv på vara komprometterande och missbrukande, och inte lett till att någon gynnas, och således förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att vara specifik och exakt när jag uttrycker mig själv, när jag tar beslut, och när jag interagerar i min värld, i förståelsen om att varje beslut, handling, rörelse jag tar mig för, ekar i min värld och skapar en viss slags konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva mogenhet, i det att jag ser och förstår att mina handlingar, mina ord, och mina tankar har konsekvenser, och att om jag inte vill stå på mottagande sidan av dessa handlingar, så är dessa inte acceptabla och ingenting som jag borde tillåta och acceptera inom och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik med vad jag tillåter och accepterar inom mig själv och vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och orda – så att jag på så vis ser till att ingenting jag gör på något vis kommer att skada någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i mina handlingar, och i mitt liv, beakta andra människor, djur och varelser såsom jag själv skulle vilja bli beaktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt leva principen om att ge såsom jag vill få – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag lever, handlar, tänker, och tar beslut utifrån en utgångspunkt där jag inte aktivt ser till allas bästa, att detta kommer att skapa skam inom mig, detta kommer att skapa skuld inom mig, detta kommer att skapa ånger inom mig, och vara kvar inom mig såsom ett minne – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt se till att jag ser andra, att jag tar hänsyn till andra, att jag bryr mig om andra, och att jag inte lever automatiskt och gör säker, säger saker, bara för att jag gjort så vid ett tidigare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om alla lever principen om att ge såsom de själva skulle vilja ta emot, så hade denna jord sett mycket annorlunda ut, eftersom alla handlingar då hade varit handlingar fyllda av omsorg, omtanke, och hänsyn, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, att stå upp i mitt liv, och leva såsom ett exempel på att det är möjligt att i varje ögonblick agera, leva, tänka och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att jag ger såsom jag själv vill ta emot

Självåtaganden

När jag märker att jag lever, handlar, tar beslut, tänker, uttrycker mig själv, eller tar till orda på ett sådant sätt att jag inte själv skulle vilja ta emot det som jag sänder ut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att lösningen på alla problem i denna världen är att vi alla ger såsom vi själva vill ta emot, och att jag således måste stå som ett exempel på denna princip, och visa att detta är en giltig lösning; således åtar jag mig själv att ändra mig själv och medvetet och aktivt ta hänsyn till andra, och ändra min utgångspunkt så att det jag sänder ut är någonting som jag själv skulle vilja ta emot

När jag märker att jag upplever och känner det som om att jag har rätt att uttrycka någonting, för att jag känner det, tänker det, eller upplever det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min utgångspunkt aldrig kan vara den att jag har rätt till någonting, för detta är en utgångspunkt där missbruk och komprometterande handlingar kan frodas, eftersom effekten av min handling och det jag lever inte beaktas; således åtar jag mig själv att ändra min utgångspunkt så att jag uttrycker och lever det som jag ser är bäst för alla – och att det inte längre handlar om att jag har rätt att uttrycka mig själv – utan att det istället handlar om att det jag uttrycker är någonting som jag skulle vilja stå i det mottagande ändan av

Enhanced by Zemanta