Tag Archives: ansvar

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 317: Att Leva Ordet Ansvar

ansvarDet är genom ord som vi skapar oss själva – vi lever ord vare sig vi är medvetna om det eller inte och det är genom att omdefiniera ord som vi kan förändra och skapa oss själva till att leva på ett sådant sätt som vi ser är bäst för oss själva såväl som för andra.

Idag kommer jag därför att arbeta med att omdefiniera ett ord för att sedan i min praktiska verklighet leva detta ord.

Det ord som jag ska arbeta med idag är Ansvar – vilket är ett ord som jag ser att jag kan expandera i hur jag lever det praktiskt.

Vad jag har sett i förhållande till hur jag i nuläget lever ansvar är att det endast är gentemot vissa saker i min omvärld som jag lever detta ord och det har att göra med hur jag skapat en idé om att vissa saker är mer viktiga än andra. En sak som jag märkt är jag inte på ett effektivt lever ordet ansvar i förhållande till saker och ting som rör min direkta omvärld – såsom att t.ex. bädda min säng när jag vaknar på morgonen, eller dammsuga golvet när jag ser att det är skitigt, eller leka med, eller ta ut katterna när jag ser att detta är någonting de behöver. Det finns alltså ett problem i att jag tenderar att se ansvar endast i förhållande till vissa slags punkter och inte i förhållande till andra – och detta bottnar i att jag inte i alla ögonblick låter mig själv se utflödena av de beslut jag tar.

Saken är som så att allt jag inte gör och allt jag gör har en viss effekt i min verklighet och det är just denna effekt som jag ännu inte tillfullo låtit mig själv se. Om jag till exempel inte tar hand om mina kläder och packar in dem min byrå eller klädskåpet, har detta effekten att kläderna blir liggande och tillslut byggs upp till en hög. Detta är ett beteende som innebär att min fysiska och direkta omvärld inte längre är lika praktiskt effektiv och beteendet utgör också en slags bristande respekt för mina kläder – jag struntar i om de blir skitiga, skrynkliga, fylls med katthår, eller trillar ner på golvet och får damm på sig – och här kan jag således leva ordet ansvar för att praktiskt korrigera detta beteende.

Den formella definitionen på ordet ansvar är:

Skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker.

Denna definition kan jag se är begränsad, eftersom att ta ansvar bör inte vara någon skyldighet, utan det bör istället vara ett sätt att leva och någonting man gör utifrån en insikt om vad som är sunt förnuft och vad som är bäst för alla. Dessutom kan konsekvenser av att man inte ta ansvar inte undvikas och därför är det inget val man gör att ta konsekvenserna om man inte tar ansvar – man drabbas vare sig man vill det eller inte. Man kan tro att man slipper undan, men allt man gör i denna fysiska verklighet har ett utflöde som kommer påverka även ens eget liv direkt eller indirekt.

Därför kommer jag att skapa min egen definition av ordet som jag sedan kommer leva praktiskt. Om jag alltså ska ta och omdefiniera ordet ansvar på så vis att jag tar allt och alla i min omvärld i beaktande är en bra definition för ansvar:

Att ta tag i och dirigera samt styra punkter i min omvärld på ett sådant sätt att utflödet blir vad som är bäst för alla.

Nedan kommer jag att applicera självförlåtelse på de idéer och reaktioner jag skapat gentemot ordet ansvar – så att jag kan släppa taget om hur jag levt ordet hittills och därefter förändra och skapa mig själv i enlighet med den nya definition av ordet som jag ställt upp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och uppleva ett motstånd gentemot att ta tag i punkter i min omvärld, röra dem, och motivera mig själv att skapa någonting med mitt liv som kommer att gynna alla människor – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället låta mig själv motiveras av energier och låta min förprogrammering bestämma vad jag ska ägna mig själv åt och hur jag ska leva mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter inför ett motstånd att göra saker och ting fullständigt och helhjärtat första gången jag gör saker och ting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en apati där jag gör saker halvfärdiga – jag gör dem inte fullständigt – jag gör dem bara tills de duger – och jag rör mig inte i min verklighet på ett sådant sätt att jag hanterar alla punkter som är här på ett sådant sätt att det skapar ett utflöde som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och styra denna punkten på sådant sätt att jag hanterar alla punkter i min värld – styr och tar tag i dem – helhjärtat och fullständigt – och lägger ner all min kraft och medvetenhet på att fullgöra punkten så bra som jag kan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för min direkta verklighet i samma ögonblick som jag ser att där finns en punkt som jag måste dirigera och styra – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta och skjuta upp att ta ansvar – eller hoppas att någon annan ska ta ansvar och dirigera punkten – istället för att se, inse och förstå att det är en dröm och en illusion – ett slags försök att fly bort från mitt ansvar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv den gåvan jag ger mig själv i och med att jag låter mig själv ta fullständigt ansvar för min omvärld och mig själv – för jag kommer därigenom att bli mer nöjd med mig själv, mer tillfreds med mig själv, och när jag går och lägger mig på kvällen, verkligen känna inom mig själv att jag gjort något av värde med min dag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha det som utgångspunkt i alla de saker jag medverkar inom och som, att göra det så bra som jag kan, att vara tålmodig, och sträva efter perfektion i allt jag tar mig an, och således inte låta mig själv nöja mig med halvfärdiga resultat, med halvdana resultat där jag inte gett allt jag kunnat ge, utan där jag istället gett bara så mycket som jag känner för att ge, och som jag tycker är bekvämt att ge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta lathet och apati styra vem jag är, hur jag lever mitt liv, och hur jag beslutar att hantera och styra punkter som dyker upp i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när lathet och apati dyker upp inom mig, är allt som krävs att jag tar ett beslut om vem jag är, och hur jag ska leva, och sedan håller mig till detta beslut, och lever detta beslut in i verkligheten så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är förhållandevis enkelt att förändra mig själv vad det gäller denna punkten, för jag kan klart och tydligt se när jag inte tar ansvar, när jag inte gör något till mitt yttersta, och när jag gör någonting halvdant – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag existerar och går in i en sådan upplevelse och ett sådan mentalt stadie, att jag då förändrar mig själv och styr mig själv till att vara fullständigt här i ögonblicket, och ge den punkten jag håller på med just då min fulla uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig själv med halvdana resultat, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med ett halvdant liv, en halvdan applikation, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra mig själv på så vis att utgångspunkt i allt jag tar mig an är att nå perfektion, är att framkalla det bästa möjliga resultatet, att nå det bästa möjliga utflödet, att verkligen skapa det som är bäst för mig och de som existerar med mig i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag nöjer med endast halvdana resultat, så blir det jag sänder ut i denna världen halvdant och resultatet blir en halvdan värld, en värld som duger men som inte är särskilt bra överhuvudtaget, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett ansvar och leva som ett exempel på hur jag vill att varje människa ska uttrycka sig, röra sig och leva i denna världen, och således i och med detta påvisa den potential vi som människor har, och hur denna potential har glömts bort och inte nyttjats – nämligen vår potential att skapa oss själva som levande ord och bestämma vilka vi ska vara, vad vi ska ge, hur vi ska leva, och vad resultatet ska bli av våra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att jag accepterar mig själv som halvdan även accepterar alla andra människor som halvdana, för hur kan jag kräva eller förvänta mig att någon annan ska leva någonting som inte jag ännu lever? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se vilket ansvar jag har vad det gäller skapandet av en ny människa, skapandet av en ny värld, skapandet av en ny natur, ett ansvar som är med mig här i varje ögonblick och som ligger i hur jag väljer att leva och uttrycka mig själv – och röra mig själv i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv som det levande ordet ansvar, och därigenom ge mig själv gåvan av att kunna lägga mig själv ned och sova på kvällen, nöjd, tillfreds och lugn, eftersom jag vet att jag tagit ansvar för alla punkter, där finns ingenting som jag inte har hanterat, eller dirigerat, utan alla punkter som kommit upp har jag effektivt styrt på ett sådant sätt att jag nu kan slappna av och lägga mig ned och sova; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ansvar varje dag – varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag upplever ett motstånd, och en motvilja mot att ta tag i och dirigera en punkt i min omvärld, och göra så med utgångspunkten av att nå perfektion, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår till vilken grad jag begränsar och håller fast mig själv i en begränsad version av mig själv och att jag inte låter mig själv leva den potential som jag är tillgång till här; således åtar jag mig själv att ta ansvar, att leva ansvar, och att dirigera de punkter som dyker upp i min omvärld och i mitt dagliga liv – effektivt och helhjärtat – med målet inställt på att nå perfektion och göra det bästa som jag kan göra

När jag märker att jag hanterar och styr punkter i mitt liv halvdant och utan att riktigt bry mig om hur resultatet blir, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att leva halvdant, kompromissar mig själv, och skapar konsekvensen av att jag kommer gå och lägga mig, och vara otillfreds, och känna det som om att jag missat någonting, och glömt att ta viktiga saker i beaktande, vilket jag uppenbarligen har gjort; således åtar jag mig själv att när jag hanterar och styr punkter i mitt liv – att göra så med utgångspunkten av att nå perfektion och nå det bästa möjliga resultatet

Enhanced by Zemanta

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 259: Ansvar För Min Omgivning

I dag när jag kom till arbetet, vilket är en taxi, så möttes jag av en skitig arbetsplats – d.v.s. en skitig taxi. När detta hände gick jag in i reaktion, och upplevelse av ilska, och frustration, och anklagade i mitt sinne den taxichaufför som hade haft taxin innan mig för att han inte hade städat.

Responsibilidad3Det jag tänkte var i princip att ”den där taxichauffören har inte tagit sitt ansvar, och han lämpade istället över det på mig!” – så vad jag ska arbeta med i denna blogg är att föra tillbaka denna reaktion till mig själv, för att se hur jag gör likadant.

Vad jag kan se är att jag har en tendens att starta upp projekt, och sedan lämna över ansvaret till annan, istället för att jag själv tar hand om och driver det projekt som från början varit min idé. Detta är en viss typ av ansvarslöshet, där jag inte tar ansvar för mina beslut, och handlingar, utan istället förväntar mig att andra ska göra det åt mig. Och därmed skapar jag konsekvenser, och utflöden som är destruktiva för min omvärld, och som jag inte skulle velat att jag själv varit en mottagare av; och detta betyder att denna typ av leverne inte är i samklang med principen om att ge till en annan såsom jag själv vill ta emot – vilket är oacceptabelt.

Vidare kan jag se att jag i fråga om ansvar i hemmet, och tillsammans med partner, har en tendens av att vilja smita undan ansvar, och punkter som krävs uppmärksamhet, eftersom jag känner det som att ”jag inte vill göra det”. Och en ursäkt som jag brukar använda för att slippa undan är att ”jag har inte tid” – eller att ”jag har redan gjort tillräckligt” – eller att ”du har inte gjort lika mycket som jag”; men detta är endast en fasad för i grund och botten handlar det om att jag inte vill, eller orkar ta ansvar för en viss punkt – och att jag istället vill sysselsätta mig själv med någonting som jag tycker är roligt, och stimulerande.

Så, jag ska applicera förlåtelse i denna blogg på min tendens att skjuta över ansvar på andra för att jag ”inte känner för det” – istället för att jag tar mitt ansvar, och helt enkelt tar itu med det som behövs göras. Jag menar – det är fascinerande att jag kan känna motstånd mot så simpla, och enkla saker – som t.ex. att moppa golvet – och så manipulerar jag, och skapar ursäkter för att undslippa detta – istället för att bara göra det på en gång – och oftast är dessa punkter inte alls särskilt slitsamma att hantera – det tar kanske en halvtimme, och sedan har jag hanterat mitt ansvar, och jag kan gå och gör det som jag ville göra från början.

Jag kan även se hur denna punkt spelar in i mitt förhållande med mig själv, t.ex. när jag bestämmer mig för att ta itu med något i min värld som jag inte ser fram emot särskilt mycket, men som jag vet behövs, och måste göras; då brukar jag istället för att ge denna punkten tid – och göra det direkt – istället göra det som jag tycker är roligt, och bekvämt först – och sedan först efter det tar jag itu med punkten som behövde göras; och ibland leder det till att jag inte alls får gjort det som behövde göras, eftersom jag inte längre har tid – då jag slösat bort min tid på att göra det jag känner för att göra istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly från ansvar, och åtaganden i min omvärld genom att göra det jag tycker är roligt, och stimulerande före det som verkligen behövs göras, och använda ursäkter, och manipulationstaktiker såsom att – ”jag har inte tid” – eller ”jag har redan gjort så mycket idag” – ”nu är det dags för mig att koppla av” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag agerar, och lever på detta sätt så ackumulerar jag ilska, och frustration inom mig själv – eftersom jag vet vad det är jag gör, och jag vet hur jag kompromissar mig själv och min omvärld, men jag gör ingenting för att ändra på punkten.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga människor i min omvärld såsom att fly från sitt ansvar, och använda andra människor för att gömma mig själv från sanningen som jag lever; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det som jag stör mig på hos andra, och det som jag upplever som irriterande, och jobbigt inom andra – det är vad jag själv gör – men vad jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att jag faktiskt gör.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv göra det jag vill, och känner för att göra, före det som verkligen behövs göras, och det som är viktigt att göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå vad slags konsekvenser detta beteende skapar – då jag inom mig själv låter mig kompromissa viktiga punkter, och således sakta men säkert kompromissa min omvärld – och mitt dagliga leverne – så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att prioritera min tid, prioritera och göra det som behövs göras, som måste göras, före det jag känner för att göra, och vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt begär av att stimulera mig själv, och känna mig själv positivt laddad – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min omvärld – för att få känna mig själv positiv, och få göra det jag känner för att göra – före det som verkligen behövs, och är viktigt att det blir gjort – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag låter mitt begär ta över mig, och styra över mina beslut – då kompromissar jag i min process, och jag kompromissar min rörelse i denna världen mot att skapa en värld som är bäst för alla; eftersom jag gör det jag känner för – och inte det som jag ser är bäst att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lämpa över mina projekt, och ansvar på andra – när jag inte längre känner att de är roliga, eller givande att medverka inom – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera principiellt, och när jag åtar mig själv ett projekt – att gå detta projekt utom någon som helst energi, eller längtan efter att få känna mig själv positivt laddad – utan helt enkelt göra det för att jag ser att det är sunt förnuft, och jag ser att det är bäst för alla – och jag ser att det är någonting som kommer gynna mig och andra – och jag menar – detta är värt så mycket mer än en kortvarig positiv energi som jag kan få från att göra någonting som jag tycker är ”roligt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på, och etablera en förmåga som mig själv att ta beslut utifrån principer – att stå, och leda mig själv utifrån principer – och alltså sluta vara beroenden av energier, och upplevelser för att leda mig i min värld att ta beslut, och agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera energier, och känslor – och positivitet – och känna det som om att jag måste ha dessa upplevelser för att kunna ta ett beslut, och för att kunna färdigställa någonting, och röra mig själv framåt i denna världen; istället för att se, inse, och förstå att – NEJ – jag behöver bara min kropp – och med min kropp rör jag mig själv fysiskt framåt – dag för dag – andetag för andetag – och gör det som jag ser är bäst för alla – för att på så vis skapa en omvärld som är himlen på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera känslor såsom en beslutsfattare i mitt liv – och tro att när jag följer vad jag känner, följer min positivitet, och vad jag vill göra – att detta kommer leda mig till ett bättre liv, och till mina drömmars mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint lita på någonting – en känsla – en upplevelse som kommer upp inom mig – som jag inte vet vad fan det egentligen – utan det bara ”känns bra” – och tro att bara för att det ”känns bra” – att det faktiskt är bra; istället för att se, inse, och förstå att det inte alls är säkert – utan det enda sättet att faktiskt klarlägga huruvida en viss handling är effektiv, och bra eller inte – är att titta på matematiken bakom handlingen, och vilka slags konsekvenser, och utflöden handlingen kommer att få om jag följer igenom med handlingen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli hjärntvättad till att endast följa, och göra det som jag tycker är ”roligt” – i tron att det jag tycker är ”roligt” på något sätt är synonymt med vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för denna världen – istället för att se, inse, och förstå att så är självklart inte fallet – jag menar titta på bara denna världen – människor har i årtionden följt vad de tycker är roligt, och var har detta lett oss som den mänskliga rasen? Jo – ingenstans överhuvudtaget – vi har faktiskt gått ner oss själva mer, och mer över åren – och att det är därför ingen lösning att göra vad man tycker är roligt – utan istället är en lösning att göra det som man ser är bäst för alla – det som man ser är effektivt – det som man ser är gynnande – det som man ser har faktiska, praktiska effekter som är bäst för alla – och det är inte säkert att man tycker det är roligt att fullfölja en handling som ger bäst resultat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom denna hjärntvätt, såsom idén att om man gör det som man tycker är roligt – så är man på ”rätt väg” i livet – jag menar – det finns ingen ”rätt väg” i livet – det finns istället en princip som lyder att leva vad som är bäst för alla – vilket betyder att man tar beslut som man ser har ett utflöde av vad som är bäst för alla – och att leva denna princip har ingenting att göra med om att någonting är roligt, eller inte – utan är en fysisk, och praktisk handling som måste tas fysiskt – och vara viljestyrd av en själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att – när man gör vad man känner för att göra – då lever man inte med integritet, och styrka – eftersom man bara följer det som känns bra – det kallas instinkt, och begär – och har ingenting att göra med att skapa en värld som är bäst för alla; jag menar det är ju enkelt att se med djur – att när de följer sina instinkter kan detta mycket ofta leda till konsekvenser som är grymma, och oacceptabla – och detta händer eftersom djuren inte applicerar sunt förnuft utan fullständigt går på vad de känner; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att lita på mina instinkter, och vad jag känner – och istället träna mig att på att ta beslut, och leva principiellt i varje ögonblick – utifrån vad jag ser är bäst, och mest effektivt att göra – för att skapa det optimala utflödet såsom vad som är bäst för alla.

Självåtaganden

När jag märker att jag vill göra någonting för att jag känner för det, för att jag vill det, och att jag ser att jag kommer kompromissa ett behov, och ett måste för att få fullfölja mina begär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte lita på vad jag vill, och vad jag känner för – för dessa punkter är bara saker som kommer upp inom mig rent instinktmässigt – utan att ha någon slags rationell anledning; således åtar jag mig själv att lita på matematik, och sunt förnuft – och se vad som är bäst – och agera utifrån vad som är bäst oavsett hur jag känner gentemot det som är bäst

När jag märker att jag vill undvika ett visst ansvar, undvika att gå en viss punkt som är ett måste, och jag börjar manipulera, och ursäkta mig själv för att slippa undan – genom att t.ex. säga att ”jag har inte tid” – eller – ”det finns andra viktigare saker för mig att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att vad som är viktigast är att jag först, och främst hanterar, prioriterar, och tar hand om behov – om måsten – om sådant som verkligen behövs; och därefter kan jag göra sådant som är roligt – således åtar jag mig själv att ta hand om min ansvar, och de punkter som behövs tas itu med – först – och sedan göra vad jag tycker är roligt, eller stimulerande

När jag märker att jag inte vill göra någonting, för att jag inte känner för det, eller för att det finns någonting annat att göra som jag tycker är roligare, och som känns mindre jobbigt att göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag har ett ansvar mot andra, och mig själv – att göra vad som är ett behov, vad som har en praktisk faktiskt effekt – först och främst – detta eftersom detta influerar, och verkar på den verklighet jag lever i – och skapar min framtid – således åtar jag mig själv att göra, och ta hand om mina behov – och om mina ansvar – och att först efter jag hanterat dessa – göra vad jag tycker är roligt, och stimulerande

När jag märker att jag undviker att hantera, ta tag i, och färdigställa en viss punkt – och att jag istället lämnar ifrån mig ansvar, och smiter undan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att när jag smiter undan så låter jag en annan ta skiten för mitt oansvarsfulla beteende – vilket inte är någonting jag skulle vilja få ta del av såsom mottagare av ett sådant beteende; alltså – åtar jag mig själv att korrigera mig själv – ta hand om mina ansvar – och se till att jag inte lämpar över dessa på andra

Enhanced by Zemanta

Dag 104: Rättvisa – Och Att Bry Sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av en idé av rättvisa – varigenom jag vill att allting i min värld ska vara rättvist – att jag ska göra precis lika mycket som andra, och att andra ska göra precis lika mycket som mig – i fråga om att ta hand om dagliga ansvar i hushållet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idé om rättvisa är baserad på en idé av att jag förlorar, och minskar i värde – om jag gör mer arbete än vad andra gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket som jag gör i fråga om att ta hand om saker, och ta ansvar för saker i mitt dagliga leverne – och när jag upptäcker att någon annan gör mindre än vad jag gör – att bli arg, och frustrerad och känna mig åsidosatt – och i detta börja planera inom mig själv för hur jag ska kunna få en annan människa att göra lika mycket som jag; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att göra och ta hand om mitt ansvar utifrån en utgångspunkt av vad som är bäst för alla – och inte göra det för att jag känner att ”jag måste” – utan att jag gör det för att jag ser att det är vad som praktiskt behövs och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket jag gör, eller inte gör med andra – och antingen existera i och som rädsla, och ångest för att andra tycker att jag gör för lite – eller existera i ilska och frustration för att jag tycker att andra gör för lite

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en idé av rättvisa, och tänka att jag måste få andra att gå igenom exakt samma upplevelser som jag – och offra sig själva på samma sätt som jag – i tron att om jag inte får detta och att alla blir precis likadana – i det att alla lever på samma sätt – att jag då inte kan koppla av, och sluta tänka på att jag känner det som att andra har ett lättare liv än vad jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha rättskipning – och vara besatt av idéer om rätt och fel – korrekt och inkorrekt – och skapa lagar och regler inom och som mig själv – för att på så vis skydda mina idéer om att allting måste alltid vara rättvist, och att man ska ”jobba” för att få någonting – och offra sig för att få någonting; istället för att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att leva – nämligen att jag ger som jag vill få – och att jag ger ovillkorligt utan att förvänta mig någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig, och vilja få någonting tillbaka för allt jag ger – att vilja ha någonting i utbyte – och genom att jag existerar i och som denna idé – hela tiden kontrollera inom mig själv så att jag ger precis så mycket som jag anser att andra ger mig – i tron att om jag ger mer än vad jag anser att en annan ger – att jag då förlorar och mister mitt värde, i tron att mitt värde är baserat på hur mycket jag får i förhållande till hur mycket jag ger; istället för att se, inse och förstå att jag kan ge här utan att få – och fortfarande vara stabil och densamma inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag ska ändra mig själv till att inte längre vara besatt av självintresse, emotioner, känslor och tankar – och att jag ska leva vad som är bäst för alla – att tänka, och tycka att jag vill att andra ska göra det först – eftersom annars kommer ju andra att tjäna mer än vad jag gör, och kunna leva ut alla sina begär, och önskningar emedan jag står upp inom och som mig själv och stoppar allt detta; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna idén om rättvisa och stå upp inom och som mig själv – och förändra mig själv – och göra det som behövs utan att jag håller mig själv tillbaka och begränsar mig själv i och som en idé av rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag lever och visar utåt mot andra människor är ett exempel för andra – och det är så normer skapas – att någon konsistent och konsekvent lever ett exempel och skapar en norm för hur man ska bete sig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara den första som står upp och lever såsom exemplet av att ge såsom man vill få – och alltså skapa en norm i och som denna världen att ett sådant beteende är ett korrekt beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av det beteende som är promulgerat och uppvisat i vårt samhälle såsom ett normalt beteende – såsom tendensen av att endast bry sig om sig själv och skita i allt och alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den enda anledningen till varför jag hedrar självintresse är på grund av att jag lärt mig att hedra självintresse framför liv – eftersom det är det enda jag sett människor göra i mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv och leva ett exempel att det finns ett annat sätt att leva på – det finns ett annat sätt att uttrycka sig själv på – och det är att leva här – i och som andetaget – och inte längre vara besatt av självintresse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig själv om andra människor – utan att endast bry mig om mig själv – och om mina inre upplevelser, och tankar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att denna världen, och dess invånare inte är separerade från mig – utan att jag faktiskt delar denna världen med andra människor – som är minst lika verkliga som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt egoistiskt – där jag vill att min upplevelse ska hedras, och min idé av mig själv ska hedras – men fullständigt skiter i vad för slags konsekvenser detta har för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en möjlighet för mig att leva ut och uppleva mina begär – istället för att se mitt liv som en möjlighet att bry mig själv om mig själv – och att bry mig själv om andra – och att verkligen lära känna, och skapa ett intimt förhållande med vad som är här – såsom andra människor – djurjorden – min kropp

Jag åtar mig själv att bry mig själv om mig själv – att göra det till min första punkt inom och som mig själv att verkligen bry mig om mig själv – och att utforska vad det innebär att bry mig om mig själv – och att bry mig om andra – och att se, inse och förstå att det finns så många andra människor – så många andra uttryck här som har sina liv, och upplevelser – som jag fullständigt ignorerat eftersom jag alltid enbart brytt mig om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jämföra mig själv med andra människor i fråga om hur mycket, eller hur litet jag har gjort i förhållande till andra – i fråga om att ta ansvar för hushåll, och andra praktiska punkter som har att göra om att göra mitt och andra leverne möjligt; och när denna punkt kommer upp inom mig själv andas jag – och jag tar mig själv tillbaka hit – och jag lever stadgandet – att jag ger ovillkorligt här som mig själv – jag ger utan att förvänta mig att få någonting tillbaka

Jag åtar mig själv att ge såsom jag vill få – och inse, se och förstå att det kommer vara svårt att förändra mig själv från att leva såsom självintresse, till att ge såsom jag vill få – och att det därför är någonting som jag måste träna på i varje ögonblick – och verkligen vara uppmärksam på när jag vill agera utifrån bara mig utan att ta andra i beaktande – och när så sker – att jag stoppar mig själv och förändrar mig själv till att ge såsom jag vill få

Jag åtar mig själv att lära känna andra människor på riktigt – och inte bara lära känna andra människor utifrån en utgångspunkt av att jag ska känna mig mer populär och omtyckt – utan att verkligen lära känna andra människor – verkligen se andra människor – lyssna på andra människor – och göra detsamma med alla andra uttryck som är här – och därmed sluta vara egoistisk och endast bry mig om mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att även fast det verkar som att jag vinner någonting på att endast bry mig om mig själv – så är det inte så – eftersom det är så himla mycket missar genom att endast bry mig om mig själv – jag missar att se andra människor, att vara med andra människor – att vara med min omgivning – att vara med djur – och skapa ett intimt och nära förhållande med vad som är här – där jag inte längre hela tiden går före – utan där jag ser till allas bästa i varje ögonblick