Tag Archives: Anxiety

Day 106: Making Survival Practical

An interesting point that I’ve noticed today is how I tend to consider decisions that I about to make only from a starting point of fear, and within this not take into account any practicalities, and within not considering myself within the decision I am about to make.

So, the context was that I was looking at possibilities to study abroad for the coming term as a exchange student, I considered the point because I am aware that it’s seen as a merit when you apply for jobs. Within this though, I experienced a conflict, because as I was looking at whether, or whether not I should go abroad, there was a fear existent within me that in making that decision, I would not get as effective grades as I would if I’d read at my current university, and that I in reading abroad, would miss out on a relevant course that was given at my current university.

In looking more depth at the point, I am thus able to see that the decision is coming from a starting point of fear, wherein the first initial fear is that I won’t get a job after my education, which triggered me to begin looking at the option of studying abroad, and then that fear reared it’s head again in considering studying abroad as to what this might entail for me.

Thus, I can see clearly that I have some big issues with self-trust and self-worth in relation to moving myself in the system, making money in the system, and becoming effective in the system in regards to this aspect – and the consequence is that I will make decisions that are based on fear and wherein I do not take any practical points into consideration, as to what would be effective considering all possible play-outs and outflows.

Today, I am as such going to continue with my self-forgiveness in relation to fear of not surviving in the system, which at the moment clearly is the main-issue I am facing within myself, and that almost each and every day takes me for a ride into my mind, wherein I start to consider, and make decisions, and plan my life, from within and as a starting point of fear.

I see that the solution is to align myself in regards to my planning and decision making, to instead of considering fear, considering the practical aspects of my life and living, consider the practical aspects of studying abroad, consider my responsibilities, my commitments, and myself – what does it actually entail to study abroad and is this something that I am willing to commit myself to do? Thus, changing my starting point from fear to instead be based on what is practical and what is common sense.

Self-forgiveness

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to consider and plan, and make decisions in regards to my life from a starting point of fear and anxiety, wherein I become possessed with fear, and then begin to look at potential ways to soothe my fear – and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not be honest with myself, and instead of looking at things from a starting point of fear, to look at what is practical, what will work, what is effective, what has the outflow that is best for all taking all points into consideration and not merely a energy of fear

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to when and as I look at the future, when and as I plan, when and as I make decisions, to do so from a starting point of fear and anxiety, a starting point of believing that I will not be able to handle myself in this system and thus I must now do everything in my power in order to survive, and make sure that I get through this day – instead of accepting and allowing myself to remain stable, to remain cool – to remain here breathing in my human physical body and to stop consider points from fear and instead consider points from a starting point of what is practical and what is common sense

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to when I make plans that I am satisfied with, and that I see is working effectively according to what it is that I’d like to do in life, and how it is that I’d like to live my life, to begin to doubt myself, and go into anxiety, worry and fear that I am going to miss out on something, that my decisions are going to have some detrimental effect to my future that I will not be able to control, and that I will not be able to avoid – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not practice living HERE moment by moment – making decisions according to what is here – making decisions according to what I see is effective, relevant and practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to become caught in the mind-job of looking at my life from a starting point of fear and anxiety, wherein I become secluded into and as a very small dimension in my head area, wherein I apparently plan my life, when really I am just fueling fear, and anxiety – and I am making up plans and ideas for the future from a starting point of how I can soothe this fear not seeing, realizing and understand that I can’t soothe this fear, because this fear is in it’s very nature irrational and have nothing to do with reality

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to believe that I am worthless and hopeless in regards to being able to move and direct myself within and as the system, and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to hold unto an idea that I must honor fear, that I must honor survival, that I must honor anxiety, that I must honor the mind, and keep myself enslaved to the mind and fear in believing that this is going to protect me and make my life work out in some way after all – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not stick to my breath – to not stick to moving myself on a breath per breath basis – and consider possibilities and options in regards to my future from a starting point of what is practical – what is common sense – what is effective and what isn’t effective – and thus make a pro’s and con’s list from within and as the starting point of looking at what is practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not look at points from a starting point of practicality, but instead look at them from a starting point of fear, and within this I forgive myself that I have accepted and allowed myself to think, perceive and believe that fear holds some form of value in regards to me motivating myself, and making sure that my life and living is effective – as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand how this is in-fact not so – but that I am merely, in holding unto my mind and my fear, fueling an existence of separation, wherein I don’t have a clue of what I am really doing, planning, and walking – because everything I consider is based on fear and not on what is practical – what is physical – and what is common sense

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not push myself to when a fear comes up within me, to stop it, to instead in that moment change my way of looking at a decision to be pro’s and con’s – to be what is effective and what isn’t – to look at whether it’s viable or not – to look at what is the outflows and what are the consequences – and from such a starting point make a decision that entails a effective outcome for myself and the rest of my world and reality

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that it’s obvious that fear can’t assist me in making effective decisions, fear can’t assist me in moving myself and surviving in this world, fear can’t assist me to remain stable and effective – fear is merely this nuisance that makes living in this world more complicated and arduous than what it in-fact have to be – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not commit myself to honor practicality – to honor the physical – to honor that which I am able to see, measure and clear for myself to be relevant

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand that in reality, it’s quite simple to make effective decisions, and that it only becomes difficult and hard when I involve the mind, when I involve fear, when I involve experiences; and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not take a breath and bring myself back here to and as my human physical body – and within this push myself to stabilize myself here in and as my human physical body – and make sure that when I consider points I do so from a starting point of what is practical

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not see, realize and understand how simplistic life can be when I accept and allow myself to look at practicality – what works – what doesn’t work – what is effective – what isn’t effective – I mean – in looking at the world from this view-point life become so much more simple to handle – and as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not practice to be physical in all moments – and when fear comes up – to remind myself that fear just complicates things and isn’t required for me to be effective in this world

I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not let go of career fears, money fears, and survival fears and realize that fact is that I do not have any explicit control over how this world and reality moves, and as such I can only work with probabilities – as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not come to terms with this is how reality do IN-FACT function – and that accordingly I am not able to change this physical fact and as such there absolutely no reason what-so-ever to go into fear and anxiety in regards to this fact; as such I forgive myself that I have accepted and allowed myself to not work with that which is practical – that which is real – and do this without fear because fear is simply not necessary – it doesn’t help – it doesn’t assist – it’s simply a nuisance that is in the way for me actually living

Self-commitments

When and as I see that I am going into fear when looking at my future, planning, or making decisions, and I start to consider only the fear, only the anxiety, only my worry – and I do not see or consider what is practical – I immediately stop myself, I take a breath, and I bring myself back here – and I see, realize and understand that I obviously do not need, or require fear to be effective in planning and deciding upon my future – all I need is to consider what is practical – what works; as such I commit myself to stop fear and to look at decisions from a starting point of what is practical – and make decisions according to what is practical and not according my fears

When and as I see that I am going into a repetitive thought-pattern based on fear, wherein I consider and walk a point in myself again, and again from a starting point of fear – I immediately stop myself, I take a breath and I bring myself back here – and I see, realize and understand that this is obviously not a solution – this is not an effective way to make decisions – and thus I commit myself to take a deep breath and unconditionally let the point go – and then re-look at the point in writing from a starting point of looking at what is practical and effective and what will work

Enhanced by Zemanta

Dag 247: Kroppen Min – Kobent (Del 34)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är en aning kobenta – och det gillar jag inte – jag vill att mina ben ska vara raka.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att mina ben ska vara raka, och att mina höfter ska vara smala, och att sedan ovansidan av min kropp ska vara stor, och trekantigt formad – och att jag därmed ska se ut som ett symmetriskt perfekt muskelberg, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att sträva efter, och ha begär efter hur min kropp ska, eller inte ska se ut – och hur sluta att fördöma mina ben som inte tillräckligt bra, för att mina ben inte är fullständigt raka – eftersom jag ser, inser, och förstår att det viktiga med mina ben är att de faktiskt fungerar som ben, och inte hur de ser ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av skönhetsideal såsom att ben ska vara raka, och de ska vara perfekt symmetriska, de ska vara muskulösa, och det ska inte finnas något onödigt fett på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur denna idé i grund, och botten är ego, och ingenting annat – det är en paranoid idé som jag skapat i separation från verkligheten, och att jag därmed aldrig har sett, eller lagt märke till hur fantastiska mina ben är, utan endast fördömt såsom att inte se ut som jag vill att de ska se ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta min kropp, fördöma min kropp för att den inte motsvarar mina förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och hämningslöst lita på mina förväntningar, och anta att mina förväntningar är relevanta, och att mina förväntningar är något som jag har skapat, och något som bör ges värde, istället för att se, inse, och förstå att mina förväntningar för det mesta är fullständigt illusoriska, och endast existerar såsom en idé i mitt huvud, och som inte har någonting att göra med denna faktiska verklighet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att bara för att en tanke kommer upp i mitt huvud, såsom ett fördömande mot hur mina ben ser ut, ett uttalande inom mig själv om att mina ben inte ska vara kobenta, utan raka – att tro att jag måste lita på denna tanke, och att denna tanke säger någonting som är relevant, och ger uttryck för någonting som faktiskt stämmer – istället för att se, inse, och förstå – att så faktiskt inte är fallet – utan denna tanke kommer upp inom mig utan min riktning, utan mitt beslut, och utan mitt godkännande – hur kan jag då lita på den? Sunt förnuft ger för handen att jag absolut inte kan lita på någonting som utan mitt beslut, eller min direktiva riktning bara kommer i in min värld helt plötsligt, och utan förvarning

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att tankarna i mitt huvud, och utseendefixeringstankarna också, alltså just de tankarna som säger att mina ben ska se raka ut, istället för att se ut som koben, de är inte vad som bestämmer över mig, och jag behöver inte åtlyda, och göra dessa tankarna till den princip, och den riktning vilken jag lever utifrån – istället kan jag skapa mig själv till den levande riktningen, till den levande principen, och den levande rörelsen av mig själv här i varje ögonblick – där jag är att andetaget i enhet och jämlikhet och det inte existerar någon slags illusion inom mig i förhållande till denna verklighet, och i förhållande till min kropp

Självåtaganden

Kobenthet1. När jag märker att jag tänker att jag ska se ut som ett perfekt symmetriskt format muskelberg, och att mina ben ska vara raka, och inte kobenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att alla slags känslor, och tankar som jag upplever mot min kropp när jag observerar, och tittar på min kropp, de är inte riktiga upplevelser utan endast energi som ackumulerats genom att jag medverkat i tankar i mitt sinne; således åtar jag mig själv att sluta se mig själv, och min verklighet utifrån en utgångspunkt av och som illusion utan istället se vad som är HÄR rent faktiskt i varje ögonblick – vilket i fallet då jag tittar på mina ben – är just ben

2. När jag märker att jag blir besatt av skönhetsideal, och dömer min kropp utifrån dessa underliga, och helt orealistiska idéer om hur den mänskliga kroppen ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på, och jag kan inte tillåta dem att utgöra mitt ideal för hur min kropp ska se ut – för de är med brist på bättre ord – dumma, orealistiska, och innebär konsekvenser om man lever dem; således åtar jag mig själv att utveckla ett nytt ideal för hur min kropp ska se ut – och detta ideal är att min kropp ska vara praktiskt funktionell till sin bästa förmåga – och att jag ska stötta min kropp att befinna sig i detta stadium av optimal förmåga

3. När jag märker att jag inte uppskattar min kropp, utan istället tänker att mina ben borde vara mer raka, eller min mage borde vara mer muskulös, eller min bröst vara större, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på – eftersom dessa tankar är en paranoia som kommit utifrån ett samhälle med människor där paranoia reagerar – alltså en oförmåga att leva med och som den fysiska kroppen i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att utveckla en förmåga att uppskatta min kropp, och att se min kropp utan idealiserade förväntningar, utan istället se min kropp här som den är i enhet, och jämlikhet

4. När jag märker att jag hämningslöst, och utan att ifrågasätta, litar på en tanke som kommer upp inom mig som insinuerar att min kropp ska ha raka ben, och inte vara kobent – och att det tydligen är snyggare, och bättre med raka ben, än med koben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte lita på denna tanken – jag menar denna tanken kommer från ingenstans, och säger någonting som är fullständigt orealistiskt, och utan någon grund – någon objektiv, och bevisbar grund; således åtar jag mig själv att inte leva efter de tankar som kommer upp inom mig – utan att ifrågasätta, och undersöka ALLT – och inte ta någonting för givet överhuvudtaget

5. När jag märker att jag låter en tanke bestämma över mig, och att jag ger efter inför en tanke och säger att denna är mer än mig, och att denna tanken förtjänar att styra, kontrollera, och bestämma över vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stå upp inom mig själv och säga NEJ – JAG TAR TILLBAKA MAKTEN INOM MIG SJÄLV – och därmed bestämma hur jag ska leva – och inte låta tankar, upplevelser, känslor, idéer, och andra sinnesskapelser bestämma detta för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 246: Kroppen Min – Plattfot (Del 33)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att jag har plattfot – jag skulle önska att jag hade en naturligt hålfot.

feetIdag när jag gick förbi en spegel på mitt jobb märkte jag hur jag redan innan jag såg mig själv i spegeln började planera på vad jag skulle titta på, och inom mig själv lokalisera vilka slags problempunkter mitt utseende hade. Och jag märkte att en av dessa punkter var att jag var oroad över att min plattfot gjorde så att mina fötter såg icke-atletiska ut, och att jag till min hållning såg klumpig ut. Därför inspekterade jag noga mina fötter, och hur min plattfot syntes genom mina skor.

Detta visar mig att jag vill gärna se atletisk ut – kanske inte så konstigt eftersom just den ”atletiska” kroppsbyggnaden har idealiserats i samhället under hela min uppväxt, och har även varit idealiserad inom min familj. Vad som har värderats högt i min familj är en arbetsam man, med en stark, välbyggd, och muskulös kropp – och detta är vad jag under mitt liv försökt sträva efter, och dömt mig själv för att jag inte varit. Genom dessa bloggar ska detta fördömandet tas bort, och utrotas från mitt liv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett fördömande gentemot mina fötter, där jag tänker, och tycker att mina fötter borde ha en ”normal” hålfot – och inte var plattfötter – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig självmedveten p.g.a. min plattfot, och vara obekväm inför att röra mig bland andra människor i rädslan för att mitt utseende, och mina fötter ska bli fördömande av människor såsom att vara fula – inte tillräckligt atletiska, och smidiga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hjärntvätta mig själv till att tro att jag måste ha en sådan kropp som kommer upp i min fantasi, istället för att se, inse, och förstå att idén, och fantasin om denna kroppen har skapats, och ackumulerats genom att jag observerat min omgivning, och tagit det min omgivning tyckt, och sagt såsom att vara en sanning, och en ovillkorlig lag – istället för att se, inse, och förstå att det endast har varit åsikter som jag inte behöver definiera mig själv utifrån

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konflikt inom mig själv, där jag existerar i en slags ständig kamp att försöka ändra min kropp till att se ut såsom jag tror att en kropp borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna idén inom mig själv såsom ”hur en kropp borde se ut” – och se, inse, och förstå att det finns ingen mall, och en bästa kropp – det finns ingen regel om hur en kropp borde se ut – utan detta är endast idéer som existerar inom mig, som inte har någonting med denna fysiska verklighet att göra, som inte har någonting med att leva att göra, och som således inte har något värde i mitt liv, och i min dagliga självapplikation

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer mina fötter såsom att inte se ut som de ska se ut, eftersom de är plattfot, och egentligen tydligen borde vara hålfot – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötter borde inte se ut på något sätt alls – mina fötter är fötter, och om de fungerar såsom fötter ska fungera är det bra – och ingenting mer behövs alltså göras; således åtar jag mig själv att sluta vara utseendefixerad, och istället fokusera på kroppens praktiska funktionalitet – och uppskatta denna praktiska funktionalitet och se att det är den som är viktig – inte utseendet

2. När jag märker att jag åtrår, och begär att ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att endast sinnet bryr sig, och har en åsikt om utseende – endast sinnet sexualiserar kroppens utseende, och uttryck, och skapar förhållanden gentemot kropp baserat på energier – alltså genom att tycka att någonting är ”snyggt”, eller ”fult” – således åtar jag mig själv att ANDAS – och stoppa detta energiförhållande – och istället vara med min kropp här – och inte ha, och medverka i ett begär att ha en annan typ av kropp

3. När jag märker att jag är i konflikt inom mig själv, och att jag vill ändra min kropp att se ut som någon annans kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag accepterar min kropp då slutar kampen, och istället blir det enhetlighet inom mig själv – eftersom jag är här med min kropp – och min kropp är tillräcklig, och fullgör sitt syfte; således åtar jag mig själv att acceptera min kropp, och sluta mobba mig själv inom mig själv – och i detta istället ägna min tid åt mer värdefulla saker – såsom att skapa en ny verklighet som är bäst för alla – ett jämlikt pengasystem

Enhanced by Zemanta

Dag 245: Kroppen Min – Raka Fötter (Del 32)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att mina fötter pekar utåt – istället för att vara naturligt riktade rakt framåt

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt, utan istället spretar ut litet mot sidorna – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i en idé om hur mina fötter borde se ut – och tro att om mina fötter inte ser ut som den idén som existerar i mitt huvud säger att mina fötter ska se ut – att det då är någonting fel med mina fötter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan någon som helst tvekan lita på rösterna i mitt huvud, och lita på en idé, och en känsla som kommer upp inom mig – som antyder att någonting är fel med mina fötter, och på det sättet mina fötter ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS – och att föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag kan inte på något sätt lita på den rösten som kommer upp i mitt huvud, och tro att den rösten är jag – och vill mig väl – för det finns absolut ingenting som tyder på det – istället är rösten helt automatiserad och kommer upp inom mig utan min inblandning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad till att automatiskt fördöma min kropp när jag tittar mig själv i spegeln, och då i förhållande till mina fötter – tänka att mina fötter inte ser tillräckligt raka ut i jämförelse med min idé i mitt huvud om hur fötter borde se ut; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för, och fördöma mig själv för att jag har denna typ av tankar mot min kropp – och tänka att jag p.g.a. detta är ytlig, och utseendefixerad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, och definiera mig själv i förhållande till min utseendefixeringstankar – istället för att se, inse, och förstå att det är ett automatiserat program – någonting som inte har någonting att göra med mig utan som är helt utom min kontroll – d.v.s. tills jag tar tillbaka min kontroll vilket jag gör nu – genom att applicera denna självförlåtelsen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fördöma mig själv för min utseendefixeringstendens – och istället lära mig hur denna fungerar och därmed kunna stoppa denna acceptans inom mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera att utseende är hur jag ska värdesätta mig själv, och andra människor – och att det är genom bilder i mitt huvud som jag bestämmer hur andra är, och vad deras styrkor, och svagheter är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna utgångspunkt – och i detta se att det finns mer till livet, mer till mig själv, mer till denna fysiska existens här – än bilder – och att bilder inte på något sätt kan beskriva, och visa helheten av vad som är här – eftersom det är en fysisk, materiell, och sensationell upplevelse – alltså ingenting som kräver en bild för att förstås; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av bilder – istället för att se vad som är här bortom bilderna som möter mitt öga – och förstå att det finns mer än vad jag tror och att för att se detta mer måste jag släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och vid bilder

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gräva in mig själv i en grav – och isolera mig själv inom mig själv i en karaktär av att vara utseendefixerad – genom att tro, och tänka att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är allt som är av vikt, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vidga mitt sätt att se på värld, och att vidga min förståelse av världen – och att se att utseende är inte allt – utseende är faktiskt irrelevant och har ingenting att göra med att leva – med att uttrycka mig själv – och med att acceptera, och älska mig själv – utseende är någonting genetiskt som har inprogrammerats genom kroppens DNA och har ingenting att göra med MIG som en levande varelse av kött och blod – som en individ vars existens inte är förutbestämd av det som har varit; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till hur jag ser ut – och istället etablera mig själv här i och som stabiliteten av varje andetag – där ingenting annat existerar än detta andetag – och detta ögonblick – här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer, och definierar mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötters riktning är irrelevant så länge de fungerar effektivt – jag menar – jag har sjukt mycket viktigare saker att göra på denna jorden under denna kort tid jag kommer vara här än att oroa mig själv över mina fötters riktning – så; jag åtar mig själv att sluta bry mig själv om irrelevanta saker som mina fötters riktning och istället fokusera på vad som är viktigt, och vad som måste göras på denna jorden för att skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

2. När jag märker att jag utan tvekan litar på en röst i mitt huvud som säger att mina fötter inte är tillräckligt raka, och inte tillräckligt snygga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rösten är inte JAG det är en automatiserad del av mig själv som jag inte har skapat i medvetenhet – och som nu springer omkring inom mig utan någon slags riktning, eller styrning; således åtar jag mig själv att dirigera denna punkten inom mig själv – att inte lita på vad som kommer upp inom mig utan istället stoppa punkten – och endast lita på sådant som jag har skapat – som jag har utvecklat inom mig själv i medvetenhet och förståelse om vad det är jag gör

3. När jag märker att jag automatiskt fördömer min kropp då jag tittar mig själv i spegeln, och att jag har antingen en positiv eller negativ upplevelse – för båda upplevelser är fördömanden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min upplevelse har ingenting att göra med hur min kropp ser ut – min spegelbild är faktiskt inte vad jag reagerar på – utan min idé om min spegelbild, mina förutfattande meningar om hur jag borde, eller inte borde se ut – således åtar jag mig själv att sluta titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av att ha en idé om hur jag borde se ut – och jag åtar mig själv att istället se mig själv HÄR utan en upplevelse – se min kropp här utan någonting mer eller mindre än min kropp – alltså bara titta på, och observera min kropp utan någon reaktion

4. När jag märker att jag ser mig själv, andra människor, och denna världen utifrån bilder – att jag värdesätter vad som är här utifrån färg, form, utseende, dimensioner, mått, och bildliga egenskaper – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att se värden utifrån denna utgångspunkt av bilder – och endast titta på saker såsom att vara en fin bild, eller en ful bild – att jag begränsar mig själv, och min intimitet, mitt förhållande med denna världen – och att jag låter mig själv inte lära känna, förstå, och vara intim med vad som är här – eftersom allt jag ser är en bild, och inte den faktiska manifestationen av ett visst uttryck, av en viss punkt som är framför mig, och som delar mitt ögonblick med mig; således åtar jag mig själv att se bortom bilderna – att se bortom mitt första intryck – och istället se vad som är bakom bilderna – såsom livskraften som är inom vart ting – och som finns runtomkring mig såsom denna levande världen jag befinner mig i – men som jag aldrig tillåtit mig själv att uppskatta, eller se – eftersom jag varit för upptagen med att definiera, och se denna världen utifrån bilder

5. När jag märker att jag lever utifrån en utgångspunkt, tänker utifrån en utgångspunkt – att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är det viktigaste som existerar i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att utseende är något som jag indoktrinerats till att värdesätta bortom allt annat – och att jag gjort detta bl.a. därför att det i människans konsumeristiska system ses som någonting ofattbart viktigt – såsom det allra viktigaste – men om man tittar på punkten i sunt förnuft går det att se att utseende inte är viktigt – det är endast ett slags kulturell hjärntvätt som inte har någon betydelse i fråga om vem man är som människa – i fråga om vad det är man hänger sitt liv till, och gör med den tiden man har här på jorden – alltså egentligen en fullständigt irrelevant punkt; således åtar jag mig själv att se att det finns MYCKET MER VIKTIGARE SAKER i detta livet än utseende – jag menar utseende är i grund och botten irrelevant, men har blivit till viss del relevant för ens överlevnad i detta system genom att människor värderar utseende som någonting värdefullt – men i sin renaste form är utseende inte en punkt som influerar ens förmåga att leva i, och uttrycka sig själv i denna världen

Enhanced by Zemanta