Tag Archives: arbete

Dag 378: Att Bekräfta Mig Själv

En vanligt förekommande rädsla för mig på arbetet är att förlora detsamma. Ett exempel idag var att jag trodde mig själv tala om fel saker, och uttrycka mig på fel sätt kring fikabordet, och att detta sedan gjorde att framförallt min chef reagerade på det sätt som jag kommunicerade och rörde mig på. Den grundläggande rädslan är att bli av med arbetet, avskedad och att stå utan pengar – utan ekonomisk stabilitet.

Denna rädslan har flera dimensioner. En anledning till rädslan är jag inte litar på mig själv att kunna ta hand om mig själv. Jag tror ofta om mig själv att jag inte är något värd och att jag måste vara tacksam att någon överhuvudtaget skulle vilja anställa mig. Av det skälet känner jag mig mycket beroende av mitt arbete – för vad skulle jag göra om det tar slut?

Om jag tittar djupare och tar punkten tillbaka till mig själv, kan jag även se att den här rädslan också är ett sätt att undfly ansvar och självständighet. Rädsla kan vara ett effektivt sätt att rättfärdiga varför jag inte lever mitt liv på så vis som jag vill och hade kunnat, om jag verkligen gett mig fan på det. Och att förskjuta rädslan och se den som ett utflöde av hur min chef är mot mig, är ännu ett sätt att hålla mig på avstånd från tanken att jag faktiskt är stark nog att leva mitt liv, ta hand om mig själv, och bygga mitt liv på det sättet som jag ser är bäst för mig.

Därför är lösningen att jag tittar på hur det är jag kan integrera självständighet, självtillit och värde i mitt liv. Hur kan jag förmå mig själv att tro mer på mig själv än vad jag gör? För i grund och botten handlar det om att jag har en dålig självbild. Vad jag ser är att jag aktivt måste börja styra om delar av mitt liv, från att ge över ansvar till andra, till att ta det själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vad mina kollegor, vad min chef, vad mina kunder, tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor ska tänka illa om mig och att detta ska påverka min förmåga att försörja mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överlåta min försörjning åt andra – att tänka att om jag är snäll, omtyckt och högt ansedd av andra, då kommer allt att gå bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att vara omtyckt – i tron att det är vad som kommer ge mig trygghet och säkerhet i livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att ge mig känslan av trygghet, och försöka bygga upp en känsla av trygghet genom att se till att jag hela tide har en stor grupp människor omkring mig som anser mig vara högt ansedd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv respekt och tillit – värde – samt således lita på mig själv att jag hanterar mig själv och min försörjning och att jag inte behöver ha andra som gör det åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som värdelös i jämförelse med andra – och ha en bild av mig själv av att jag inte är någonting att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en dålig självbild, eftersom det då blir lättare för mig att inte behöva ta ansvar, stå upp och göra/leva det jag kan leva – för om jag har en dålig självbild kan jag skylla på den och tänka att jag ändå inte skulle klara det – så vad är då poängen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar en dålig självbild genom att kritisera mig själv, vara hård mot mig själv, och genom att fokusera för mycket på mina svagheter, det jag inte gör bra, och genom att jag inte låter mig själv erkänna det jag faktiskt är bra på och kan hantera effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska erkänna mitt värde, för då slipper jag anstränga mig att ändra mig själv, och att lära mig att uppskatta och erkänna mig själv, och se det jag är bra på och det jag är mindre bra på – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att konsekvent se mig själv och hur jag påverkar min omvärld – att driva mig själv till att se alla mina delar – styrkor och svagheter – och inte försöka få andra att definiera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka andras bekräftelse, för jag inte vågar ge det till mig själv – i tron att jag inte får ge mig själv bekräftelse och att det skulle vara egoistiskt. Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är fullständigt naturligt att ge mig själv bekräftelse, jag är här med mig själv hela tiden, och om jag inte bekräftar mig själv, vem ska då göra det?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manipulera andra att försöka ge mig bekräftelse, genom att vara på ett sätt som jag tror de gillar, i stället för att jag ger mig själv bekräftelse, och för att jag är ärlig och rak med mig själv – och helt enkelt klargör för mig själv vad det är jag vill att jag ska vara – och sedan när jag gör/lever detta – bekräftar det för mig själv att jag faktiskt nått dithän jag önskade

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att göra det jag inte gör för mig själv – i stället för att se inse och förstå att jag inte kan få någonting som jag inte ger till mig själv – att jag måste skapa och ge det till mig själv och först därefter kan jag få från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att jag ska erkänna och bekräfta mig själv någon gång i framtiden, när jag “lärt” mig – i stället för att se, inse och förstå att jag måste leva/träna i “nuet” – “här” – och att det inte kommer att komma en framtida dag då jag helt plötsligt och utan inre rörelse “lärt mig”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att aktivt bekräfta och erkänna mig själv, att aktivt se mig själv, vad jag skapar, mina styrkor och svagheter, att aktivt ge mig själv återkoppling och att aktivt driva mig själv framåt att bli den bästa jag kan bli inom vad jag gör, i min dagliga rutin, och i mitt liv överhuvudtaget – således åtar jag mig själv att sluta försöka förmå andra att ge till mig det jag inte ger till mig själv – och i stället aktivt ge till mig själv det jag vill ha och uppleva samt ha mer av i mitt liv.

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Dag 342: För Många Saker Att Göra, För Lite Tid

Från tid till annan dyker en projektion upp inom mig, i vilken jag tar mina åtaganden som jag har och skjuter dem framför mig in i framtiden, och jag föreställer mig hur mycket, eller hur lite saker jag har att göra på en viss tid någon gång i framtiden. Denna projektion leder mig sedan in i en rädsla, och ångest, och jag börjar oroa mig för att jag i framtiden inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera, och gå igenom alla mina åtaganden, alla mina processer, och allt det som jag bestämt mig för att göra.

Det är intressant att ifrågasätta denna upplevelse, för faktum är att jag ännu inte befinner mig i framtiden, och jag vet ännu inte hur mycket tid ett visst åtagande kommer ta i bruk, jag vet ännu inte om jag kommer ha för lite tid, och dessutom, om jag nu skulle få för lite tid, gör det verkligen någonting? Är det inte någonting som jag, om nu det skulle uppstå en tidsbrist i min värld, kan finna en lösning på och korrigera? Jo, naturligtvis skulle jag det – och det visar hur meningslöst det är att försöka lösa och fundera på problem som ännu inte existerar annat än en rädsla i mitt sinne, och hur jag istället skulle kunna använda min tid, och min energi till att hantera och gå igenom de punkter som är relevanta och viktiga för mig att hantera i mitt dagliga liv, som faktiskt utgör riktiga punkter, och som jag måste finna en lösning på för att min värld ska flyta framåt effektivt, och smärtfritt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fundera på hur mycket saker jag har att göra i mitt huvud, och tänka på att jag kanske inte kommer ha den tiden som krävs för att kunna ta mig an och effektivt hantera alla mina ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna oro är helt onödig, eftersom faktum är att det inte har någon betydelse om jag kommer att ha för lite tid i min framtid, eftersom det är någonting som jag måste hantera och dirigera i det ögonblicket om punkten öppnar upp sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv vandra in i mitt sinne, in i tankar om min framtid, där jag föreställer mig en framtid i vilken jag inte kommer att ha tillräckligt med tid för att hantera och effektivt gå alla de ansvar som jag tagit på mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur denna fruktan är onödig, eftersom det inte är någonting som jag kan hantera, eller göra någonting åt här, och om jag i framtiden märker att jag inte har tillräckligt med tid för att hantera alla mina olika ansvar, ja, då är det någonting som jag får hantera då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i och nära tankar av rädslan och fruktan inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur obefogade och orealistiska mina tankar är, och hur de ofta behandlar någon slags del av livet som jag inte kan kontrollera, eller styra, och som det därför är helt onödigt att jag tänker på eller har åsikter om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera den enkla lösningen att jag går HÄR med mig själv i och som varje andetag, och att jag hanterar de ansvar jag har här och planerar min tid därefter, och inte låter mig själv känna fruktan och ångest inför vad som kan tänkas ske i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv spendera tid i och som tanken, ”i framtiden kommer jag nog att ha mycket mindre tid än vad jag har för tillfället” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva och applicera och röra mig själv HÄR i detta ögonblick och arbeta med vad som är här – och således inte fantisera om eller oroa mig själv för vad som ska hända i framtiden, eftersom faktum är att framtiden ännu inte är här och att det således inte här någonting som jag har full kontroll och riktning över utan endast någonting som jag tillfullo kan hantera när den dagen kommer – när den situationen uppstår – och när den punkten kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda denna typ av rädsla för att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka från att gå vissa slags projekt och åtaganden, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att t.ex. hålla mig själv tillbaka från att studera vissa ämnen, eller ta mig an vissa slags uppgifter och åtaganden, eller göra vissa slags projekt, eftersom jag inom mig själv tänker att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid, och jag inte att ha tillräckligt med utrymme, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en bedömning som jag gör i mitt sinne, i och som rädsla, och att jag inte bedömer HÄR med och som min fysiska kropp, i min fysiska verklighet, hur mycket jag kan ta mig själv an, och hur mycket jag faktiskt kan göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att de rädslor, och den ångest som dyker upp i mitt sinne i förhållande till framtiden är en korrekt och sanningsenlig bild av hur framtiden är, och mitt liv fungerar, och att jag således måste följa denna rädslan när den kommer upp inom mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan faktiskt inte är en del av verkligheten, och att den inte ger mig dessa perfekta, underbara, och korrekta insikter om hur saker och ting fungerar, utan att det faktiskt bara rör sig om min fantasi, och min ångest som spelar mig ett spratt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka till och som min mänskliga fysiska kropp, och stabilisera mig själv HÄR med vad det är jag gör, och leva mitt liv HÄR i och som min fysiska verklighet, och se att det är min fysiska kropp, och min fysiska verklighet som jag kan lita på, inte sinnet, inte rädsla, inte vad som dyker upp inom och som mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och hålla mig själv tillbaka från att expandera, och växa, genom att gå in i och som en fruktan inför vad jag kommer att ha tid med, och vad jag inte kommer att ha tid med, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna fruktan inte är reell, jag har faktiskt inte prövat om jag har tid eller inte i och som min fysiska verklighet, utan det är ett antagande som jag gör i mitt sinne, någonting som jag bara tror är fallet och inte någonting som faktiskt är så, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som min fysiska verklighet, och disciplinera mig själv till att endast ge vikt och värde åt det som är fysiskt och faktiskt här i detta ögonblick, och det som jag kan bekräfta för mig själv genom att praktiskt kontrollera och leva punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan inför framtiden, och tänker något i stil med att ”jag inte kommer att ha tid i framtiden” – eller att ”jag inte kommer att kunna göra vad jag vill göra eftersom jag kommer tvingas arbeta så mycket” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla är irrelevant, att det inte är någonting som jag kan göra åt i dagsläget, och således är det ingen mening med att jag funderar eller tänker på hur mycket tid som jag kanske kommer ha, eller inte kommer ha i framtiden; således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka HIT – och arbeta med mig själv HÄR – och hantera, dirigera, och leva mitt liv med vad som är här i detta ögonblick och konstruera mitt liv därefter

När jag märker att jag vill ta ett beslut, eller ändra min riktning i livet, på basis av en fantasi, eller en upplevelse som dyker upp inom mig, såsom rädsla, eller ångest inför att jag inte kommer att ha tillräckligt med tid i mitt liv om jag tar mig an en viss slags punkt, eller följer ett visst projekt till sin ände, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på dessa emotioner och upplevelser som dyker upp inom mig, att jag inte kan lita på vad jag känner, och vad jag tänker, utan att det enda jag faktiskt kan förlita mig på är den fysiska kontroll jag kan utöva med min kropp och genom att leva en punkt direkt och omedelbart här, och således åtar jag mig själv att lägga den fysiska återkoppling som grund för min beslut av hur jag ska leva och hur jag ska röra mig själv i och som min värld

Dag 340: Stress på jobbet

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Dag 335: Underlägsenhet i Kommunikation

När jag pratar med potentiella arbetsgivare har jag en tendens att bli nervös, och upplevelsen inom mig är att ”allt jag säger är fel” – det känns som om att jag är malplacerad – jag försöker passa in men det går inte.

Jag ser att grunden till denna upplevelse vilar i underlägsenhet, och hur jag tror mig själv vara mindervärdig en potentiell arbetsgivare, för att jag är löntagare, och den andra personen är företagare. I denna blogg kommer jag tittar närmare på denna reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ängslig när jag pratar med någon som är i en högre position i systemet i jämförelse med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är underlägsen och sämre än denna andra personen, och att ”allt jag säger är fel” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att det känns som om att ”allt jag säger är fel” – är därför att jag har en idé om att jag ska säga saker som är rätt – vilket i sin tur innebär att personen jag pratar med ska fatta tycke för mig och anse att jag har ett högt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde är beroende av att en annan människa ser ett värde i mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min utgångspunkt vara då jag pratar med människor i min omvärld, att jag är värdelös, och mindervärdig, och att människor runt mig har ett högre värde, och att jag därför måste prestera och visa mig själv i positivt ljus för att kunna bygga upp mitt värde och min självkänsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor i min värld, att då vilja säga de rätta sakerna, vilja säga de saker som jag vet att den andra personen kommer att ha en positiv reaktion gentemot och kommer att svara på genom att tycka om mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället träna, och öva mig själv på att kommunicera som en jämlik, där oavsett hur den andra människan svarar, att jag förblir densamma, och att jag förstår att mitt värde är okränkbart, eftersom jag har bestämt för mig själv att mitt värde och vem jag är inte kan kränkas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, speciellt sådana som är i en högre befattning än jag i arbetslivet, att då se mig själv som underlägsen, och såsom att jag är i en position där jag måste vara undergiven, och se till att jag uppför mig rätt, för annars kan tydligen jag förlora min självkänsla, och mitt egenvärde, som tydligen då är baserat på vad slags upplevelse denna andra personen har gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att en annan människa tycker om mig, istället för att jag låter mig själv lita på mig själv, tala och uttrycka mig själv i självförtroende och självtillit, och inte låta detta förtroende och denna tillit vara baserat på hur andra reagerar på mig, utan att jag istället lever dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli väl emottagen av människor jag pratar med, och vilja att de ska få ett positivt första intryck av mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor, att oroa mig själv för, och vara nervös för att jag ska råka säga någonting, eller att jag ska råka låta på ett visst sätt, som kommer få människor i min omgivning att reagera på mig, och inte gilla mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en fruktan, ångest och rädsla inför att inte bli väl emottagen – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag går in i och existerar i denna rädslan – så förtrycker jag mig själv och håller mitt naturliga, avslappnade uttryck av mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, och då speciellt människor med än högre befattning än mig i näringslivet, att tala och uttrycka mig själv avslappnat, och att lita på mig själv, och se, inse och förstå att oavsett hur en annan ser på mig, så står jag här med mig själv, så hedrar och respekterar jag mig själv, och låter mig själv gå in självfördömande eller någon annan komprometterande upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska göra bort mig med person som har en högre befattning än mig i affärslivet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att personen i fråga ska tappa respekten för mig, och ska se mig som en belastning istället för som en tillgång – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor i min omvärld ska se mig som en tillgång, och definiera mig som en värdefull människa, och se mig som viktig för deras fortsatta liv och existens, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag förtrycker och håller mitt naturliga uttryck av mig själv tillbaka när jag lever utifrån denna utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att personen med en högre befattning än mig är precis samma som jag, är gjord av samma substans, samma jord, och andas samma luft, dricker samma vatten som jag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna underlägsenhet jag upplever de facto är en illusion och att den på ett fysiskt plan inte existerar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vända dessa ögonblick av underlägsenhet genom att ändra mig själv – genom att låta mig själv ha förtroende och tillit till mig själv – och uttrycka, prata och röra mig själv med den andra såsom en jämlik – att jag har samma värde som den andra oavsett befattning eller position

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt egenvärde utifrån vilken position jag har i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min position blir mer, bättre, och starkare, desto högre upp i världshierarkin jag rör mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion, att det är ett falskt värde, för mitt faktiska värde är här såsom den jord jag är en del av och vars stoft jag är skapad av, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde från denna utgångspunkt – att jag är här – och det är min födslorätt såsom en fysisk varelse att vara lika värd som alla andra i denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte längre värdera och definiera mig själv utifrån pengar, och utifrån position, utan istället att se mig själv som en jämlik för att jag är en fysisk människa här – jord av samma substans som övriga varelser som rör sig på denna jord

Jag åtar mig själv att när jag pratar med en chef, eller någon med en högre position, eller befattning i systemet, att tala och uttrycka mig själv som en jämlik, och att låta mig själv slappna av, vara bekväm här i och som min kropp, och uttrycka mig själv naturligt – och förstå att mitt värde inte kan förändras på basis av vad någon annan tycker eller känner om mig

Jag åtar mig själv att öva mig på att leva självförtroende och självtillit när jag kommunicerar människor i min värld, genom att vara avslappnad, genom att vara lugn och bekväm i min egen kropp, genom att tala med en tydlig och stabil röst som är densamma oavsett vem jag talar med, och andas igenom de reaktioner och upplevelser som kommer upp inom mig själv i formen av nervositet och fruktan – och kontinuerligt ta mig själv tillbaka hit – tillbaka till min kropp – tillbaka till det som är riktigt

Enhanced by Zemanta

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 254: Att Ta En Annans Arbete För Givet

En bra sak med att vara taxichaufför är att man träffar många olika människor. Man får veta många roliga, intressanta, och tråkiga saker – men det bästa är att man får på alla sätt och vis möta sig självt. Jag har upplevt många, många reaktioner i taxin tillsammans med kunder, och tack vare detta har jag sedan kunnat applicera självförlåtelse på reaktionerna, och korrigera dem. Och idag ska jag arbeta med en reaktion som kom upp inom mig då jag körde min taxi.

Så, jag befann mig utanför någons hus, och i detta hus fanns det en person som skulle åka med mig. Problemet var att denna personen inte hade materialiserat sig framför sitt hus, och därför var nu min taxi folktom, och jag visste inte var jag skulle åka. Detta frustrerade mig. Framförallt blev jag irriterad för att jag tyckte att kunden inte ”höll tiden”, och inte var ”på rätt plats”.

Till sist visade det sig att kunden att väntat på ett annat ställe, och att allt var ett missförstånd. Men det förändrar inte min reaktion gentemot situationen och därför ska jag arbeta med denna ilska, och frustrationen.

We-often-take-for-granted-the-very-thingsOch – så vad jag ska göra är att jag ska ta tillbaka reaktionen till mig själv, och därmed fråga mig själv – hur gör jag precis det som jag upplevde att min kund gjorde? Och vad var det egentligen jag tyckte, och kände att min kund gjorde mot mig? Jo – jag kan se att jag kände mig dåligt respekterad, och som om min tid, och uppoffring togs för given. Frågan är då – hur gör jag precis likadant? Hur tar jag andra, och deras uppoffringar för givet?

En sak som jag kan se att jag tar för givet är den mat jag köper. Jag menar – när jag går till affären och handlar, då förväntar jag mig att maten ska vara där. Jag har inte någon förståelse för den energi, och möda som har lagts på att maten ska vara där i affären när jag handlar den, och att det är någon som först har odlat den, sedan fört den till affären.

Jag kan också se att när jag frågar andra om hjälp med någonting, så tar jag för givet att de ska hjälpa mig. Oftast har jag inte någon förståelse för vad det är de håller på att göra, att de kanske inte har tid, eller har någonting annat de behöver göra just då – utan om jag frågar om hjälp då vill jag ha hjälp just där och nu – på en gång. Jag lägger inte märke till den uppoffring som människor gör för att kunna hjälpa mig, eller ge mig de dagliga tjänster, och produkter som jag behöver för att kunna överleva, utan bara tar för givet att – de ska vara där!

Jag kan se att detta har att göra med mitt förhållande till pengar. Jag ser det som om att jag har en rätt att kräva av andra att de ska hjälpa mig, eller ge mig en tjänst, eller produkt, om jag har pengar – och om jag har pengar och jag ger dessa pengar till någon, då har jag tydligen en rätt att vara odräglig, och krävande, för jag ger ju bort mina pengar! Så denna punkt är ganska intressant, och relevant – att jag ser människor, som t.ex. butiksbiträden, eller busschaufförer, som mina ägodelar som ska göra vad jag förväntar mig av dem för ”det är deras jobb” – istället för att se dem som medmänniskor, som faktiskt lägger ner energi, och tid för att hjälpa mig att kunna leva effektivt i samhället.

Jag kan se hur detta förhållande inom mig reflekteras i de tankar jag har om vissa kunder då de åker i min taxi, för jag tänker att ”de tar min tjänst för given!” – ”de bryr sig inte om den mödan, och energin jag lägger ner!” – så naturligtvis reflekterar detta tillbaka till mig själv hur jag existerar, och fungerar inom mig själv.

Därför är lösningen på min reaktion att börja uppskatta andra människors arbete, tid, och liv generellt, och inte ta för givet att människor ska ställa upp, och ge mig det jag behöver – utan att se att de är precis som jag – och hjälper mig. Och hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var kassörskan i mataffären? Jo – med respekt, omtanke, och förståelse – och jag vill inte bli tagen för given såsom om att jag bara är en utbytbar slav som gör det som förväntas av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andras liv, tid, och möda för given – och se det som om att bara för att jag ger en annan människa pengar – så äger jag den personen – och har rätt att kräva, och förvänta mig av den personen att den ska göra som jag vill, och när jag vill det – och ge mig en tjänst, eller produkt tillbaka.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli blind för det faktum att om jag tar bort pengar – så är vad som kvarstår en människa som faktiskt ger mig sin tid, sin energi, och en del av sitt liv – för att hjälpa mig att fungera, och leva effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, respektera, och erkänna vad det är jag får av andra människor – och se att detta är inte någonting att ta för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att det system som jag lever, och existerar inom – ska fungera, och vara perfekt varje dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå hur många människor som varje dag lägger ner tid, kraft, och möda på att få systemet att fungera, och verka såsom det gör – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera alla dessa individer genom att inte ta de dagliga faciliteter som jag använder mig själv av för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att även fast jag betalar en annan människa pengar för att utföra en tjänst till mig, eller ge mig en produkt – betyder inte detta att jag kan ta den andra människans arbete för givet, och tro att jag äger den andra människan, och har rätt att begära vad jag vill – och vara hur otrevlig, och otacksam som helst – för att jag tydligen ”get den andra människan pengar – och därför har jag en rätt att ta denna människa för givet”.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som jag känner, och upplever att andra gör mot mig när jag kör taxi – att ta mig för given, och se mig som en vara som de har köpt och därför har rätt till – är någonting som gör själv, och någonting som jag inte tillåtit mig själv att se att jag gör; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, och vara tacksam för alla de punkter inom systemet som faktiskt fungerar effektivt, och som gör det möjligt för mig att gå upp på morgonen och uppleva en ”vanlig dag”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet de människor som arbetar på McDonald’s och som jag brukar äta frukost hos när jag börjar min dag på arbetet – jag menar – de står där och gör min frukost, och tar av sin tid för att ge mig någonting jag behöver – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå detta – och vara tacksam för all den service som jag dagligen tar del av – och som gör mitt liv bekvämt, effektivt, och enkelt att leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att pengar inte ger mig en rätt att kräva någonting av andra människor, att pengar inte ger mig rätt att förvänta mig själv någonting av andra människor – och även fast jag betalar någon – så har inte jag någon rätt att äga den andra människan, och tro att den andra människan ska göra allt jag vill för att jag ska uppleva mig själv bekväm, och positiv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänja mig, och börja ta detta system som jag lever i för givet – istället för att se alla de saker som jag dagligen använder mig av, och förstå hur pass mycket de förenklar, och gör mitt liv bättre – och det inte alls är en självklarhet att dessa olika saker och ting ska vara i mitt liv, ska finnas i mitt liv, och ska ges till mig på det sättet som jag vant mig vid; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta andra människors arbete.

När jag märker att jag tar en annan människas arbete för givet, och tänker att jag kan kräva av en annan människa att den ska ge mig någonting – för jag har betalat för det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pengar endast är ett medel som har accepterats bland människor att ha en betydande roll vad det gäller vad slags arbete man kan förvänta sig att en annan gör – men – om man tar bort pengarna så återstår ju bara den andra personens arbete som den faktiskt gör för en; således åtar jag mig själv att uppskatta, respektera, och värdesätta det arbete som görs varje dag – som gör mitt liv möjligt att leva.

När jag märker att jag tänker att jag har rätt att kräva arbete, eller en tjänst av en annan människa – för att jag har betalat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag har ingen sådan rätt – även om det känns som det – för jag skulle inte vilja bli behandlad på det sättet att jag tas för given, och endast ses såsom en vara som köpts och nu ska utföra vad som utlovats; således åtar jag mig själv att respektera, och uppskatta det arbete som görs för mig – till mig – och inte ta det för givet, och tro att det alltid ska vara där för mig.

Enhanced by Zemanta

Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats

Dag 73: Men Jag Har Ju Semester!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att uppleva mig själv deprimerad, och inte vilja ta tag i mina dagliga ansvar – och istället för att inse, se och förstå att detta enbart är en tanke i mitt huvud – och inte någonting jag behöver acceptera såsom mig själv – att agera i enlighet med denna tanken, och ge upp på mig själv – istället för att när jag vaknar – ta ett djupt andetag – resa mig upp ur sängen och ta tag i mina dagliga rutiner/ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i ursäkter och rättfärdiganden inom mig själv angående varför jag inte behöver ta tag i mina dagliga rutiner, och varför det är försvarbart att existera i och som en upplevelse av depression – genom att tänka att: ”denna upplevelsen av och som depression och apati är för stark, och för svår för mig att bryta igenom och ta mig ur, och jag därför lika gärna kan ge upp och inte ens försöka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tankar/upplevelser om att mitt liv är för tråkigt, och att det inte händer tillräckligt med saker i mitt liv – och att jag därför måste ha mer energi i mitt liv, mer händelser, att jag måste ha någon slags förändring för att jag ska orka ta mig igenom mina dagliga aktiviteter – istället för att se/inse/förstå att detta endast är en ursäkt jag använder så att jag inte ska behöva stiga upp direkt på morgonen och ta tag i mina dagliga aktiviteter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp att ta tag i mina dagliga aktiviteter, och stiga upp från min säng direkt när jag vaknar på morgonen – genom att tänka att min kropp inte klarar det – eftersom jag känner mig själv alldeles för trött – istället för att se, inse och förstå – att min kropp klarar med lätthet att ta sig upp direkt när jag vaknar på morgonen, och att jag faktiskt inte rent kroppsligt är trött – utan att det endast är en upplevelse jag skapat inom mig själv för att rättfärdiga varför jag inte stiger upp direkt, och varför jag inte tar tag i mina dagliga rutiner/ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en upplevelse inom mig själv i förhållande till ansvar, och i förhållande till mina dagliga rutiner – genom att tänka att jag är fast/stillastående när jag har ansvar/rutiner att se till varje dag – och tro att jag genom att ha sådana rutiner/ansvar inte kan leva tillräckligt fritt, och uppleva mig själv tillräckligt fullt ut – istället för att se/inse/förstå att detta är en ursäkt för att det jag upplever är enbart en skapelse av och som mitt sinne, och är inte riktigt på något sätt – vilket jag kan bevisa för mig själv genom att faktiskt ta mig upp ur sängen direkt jag vaknar och inte komma med ursäkter inom mig själv till varför min upplevelse är riktig, och varför det är försvarbart att agera i enlighet med min upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en idé och tro om frihet – där jag definierat frihet såsom att inte ha några ansvar/rutiner – eller några som helst åtaganden i min värld – och därför fly undan åtaganden och ansvar eftersom jag tror att jag då kommer förlora min frihet – istället för att se/inse/förstå att min definition och idé av frihet inte är riktig frihet – utan endast en idé av frihet som jag skapat/definierat i förhållande till en positiv energiupplevelse inom mig själv; därför tillåter jag och accepterar mig själv att omdefiniera frihet – och leva frihet som ett fysiskt uttryck av mig själv i varje andetag – och inse/se/förstå att jag inte är begränsad som frihet – att jag inte behöver en viss omgivning och en viss sorts liv för att leva frihet – utan att jag kan leva och uttrycka mig själv som frihet här i varje ögonblick – frihet att uttrycka/uppleva mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha svårt att starta min dag – och ligga kvar i sängen innan jag går – och känna/uppleva det som att mitt sängliggande är rättfärdigat eftersom jag har ”semester” – och att det tydligen då är acceptabelt för mig att kompromissa mig själv, och mina ansvar gentemot mig själv och min värld – eftersom jag aldrig annars får koppla av – istället för att se/inse/förstå att såsom samhället definierat koppla av/semester är en begräsning – eftersom det implicit innebär att man måste av någon annan omständighet bli placerad i en upplevelse av att koppla – istället för att koppla/vara avslappnad/lugn – såsom mig själv här i varje ögonblick – genom att stoppa tankar och upplevelser inom mig själv – och leva fysiskt här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att när jag vaknar – att direkt stiga upp ur sängen och ta tag i mina dagliga ansvar – och stoppa alla upplevelser av depression och apati – genom att fysiskt röra mig själv att agera/leva och medverka här i denna fysiska verkligheten

Jag åtar mig själv att inte rättfärdiga min upplevelse/leverne av och som depression genom att tänka att min upplevelse är för stark, och svår att bryta igenom” – utan istället tar jag mig själv upp ur sängen – och verkligen gör det – och om jag märker att jag ändå inte agerar på min ord – att jag då sätter mig ner och skriver mer om punkten/applicerar självförlåtelse – och ser till att jag verkligen ger mig själv en tillräckligt stabil plattform för mig att förändra mig själv utifrån

Jag åtar mig själv att stoppa tankar/reflektioner inom mig själv i förhållande till mitt liv – såsom att tänka att mitt liv är för tråkigt, och att det händer för lite – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget och min mänskliga fysiska kropp – och jag disciplinerar mig själv till att leva/agera fysiskt här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp att ta tag i mina dagliga aktiviteter – utan genast när jag vaknar stiga upp ur min säng och påbörja min dag – oavsett om jag känner mig apatisk eller deprimerad – jag åtar mig själv att inte ge efter till upplevelser av energi – utan istället live principen om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte skapa/medverka i upplevelser inom mig själv i förhållande till mina dagliga rutiner/ansvar – utan istället helt fysiskt/praktiskt ta tag i och slutföra mina dagliga rutiner/ansvar

Jag åtar mig själv att omdefiniera frihet – och se att frihet är någonting jag kan leva och uttrycka som mig själv i varje ögonblick här – genom att fritt uttrycka mig själv utan att vara kontrollerad/styrd av upplevelser/minnen/tankar inom mig själv – utan stå fri att agera/leva/uttrycka mig själv fysiskt här en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte göra mig själv beroende av någon utomstående händelse för att jag ska kunna koppla av/vara lugn/stabil i varje ögonblick – och därmed inser/ser och förstår jag att jag inte behöver gå in i depression eller apati och undvika mina ansvar för att kunna koppla av och ”ha semester” – utan jag inser/ser/förstår att jag kan leva och uttrycka mig själv såsom att slappna av/ta det lugnt – utan att jag för den sakens skulle behöver ge upp på alla mina ansvar/dagliga rutiner – genom att andas effektivt här – och stoppa alla inre sinnesupplevelser

Dag 70: Håller Du Inte Med Mig?!

När jag pratar med människor brukar jag ibland säga att ”jag tycker såhär” – alltså jag uttalar en viss ståndpunkt för någonting. Personen som jag kommunicerar med kan då antingen hålla med mig, eller inte hålla med mig – och en intressant upplevelse som jag lagt märke till inom mig själv är när personen inte håller med mig; när detta händer går jag in i en sorts fysisk/kroppslig spänning, och jag i min solarplexus känner jag rädsla komma upp. Och i princip i existerar jag i det ögonblicket såsom att känna mig och min åsikt vara personligt påhoppade.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig, och bli stel när jag hör att någon inte håller med mig – och känna det som att jag blir personligt attackerad, och påhoppad – och att jag måste hitta något sätt att försvara mig själv på och visa att det är jag som har ”mest rätt” och att min åsikt är den korrekta åsikten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att ha en ”korrekt åsikt” – och tänka att jag är ”intelligent och vet mycket” – och i detta skapa karaktären att ”jag alltid har rätt” – och samtidigt inom mig skapa fruktan för att människor inte ska validera och se mig som denna karaktären genom att hålla med mig, och tycka/anse att mina åsikter och tankar är korrekta och stämmer överens med deras egna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla så fort någon inte håller med mig – eller så fort jag tror, antar, och känner att någon kritiserar mig, eller tycker att jag gör någonting på ett dåligt sätt – och att jag gjort misstag, och att jag kunde varit bättre i fråga om hur jag hanterade, eller uttryckte mig själv gällande en viss punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med människor, eller umgås med människor – existera i och som en fruktan att jag kommer bli kritiserad, eller avvisad för hur jag är, och för vad jag tycker i förhållande till någonting – och därför kompromissa, och förtrycka mig själv – där jag skapar mig själv på ett sådant sätt att jag hela tiden försöker vara mån om att få människor i min omgivning att må känslomässigt bra, och att ha en positiv känslomässig relation med mig – så att jag inte under några omständigheter behöver uppleva den negativa polariteten inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta ett värde på vad människor tycker om hur jag agerar, rör och uttrycker mig själv i denna världen – samt om vad jag tycker, och vad säger om saker och ting i denna världen – och alltså – existera i fruktan och ångest när jag tar beslut, och när jag pratar – att jag inte ska bli erkänd och validerad av människor runtomkring såsom att ha sagt någonting, eller gjort någonting som de håller med om och/eller tycker är bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom sårbar, och öppen för att bli attackerad när jag är runtomkring människor – och tro att om en människa kritiserar mig, eller det jag gör – att det är själva orden, och de andra människor som skapar en upplevelse inom mig själv av att känna mig sårad; istället för att se, inse och förstå att det är jag som skapar upplevelsen inom mig själv, och att jag skapar denna upplevelse genom att medverka i sinnet, såsom att tänka – och skapa definitioner, och idéer i förhållande till ord, och i förhållande till mig själv – där jag helt missar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort att det är jag som skapar mina upplevelser av och inom mig själv – och att jag således skapat idén att människors upplevelser av sig själva, och människors ord kan påverka mig, och kan styra mig – istället för att se, inse och förstå att denna idén egentligen enbart är en ursäkt för att jag inte ska ta ansvar för min inre verklighet inom mig själv, och rena, styra upp alla inre upplevelser och skapa mig själv inom mig själv till att vara effektiv – och tyst i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av andra människors samtycke, och erkännande av mig och vem jag är i ett ögonblick – i rädslan för konflikt, och i rädslan för att alla människor i min värld inte ska vara mina vänner, och se samt definiera mig inom sig själva i en positiv upplevelse av att känna sig själva upplyfta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli förknippad av människor med en positiv upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft och som om ”jag gjort en skillnad” – när människor ler och ser glada ut när jag pratar med dem, eller är hos dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av att människor ska känna sig glada, och nöjda runt mig – och tro att om detta inte händer, att jag är ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för konflikter, rädd för att vara direkt och rakt på sak – i rädslan och ångesten att människor ska bli och uppleva sig själva negativa mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort någon människa i min närhet uttrycker kritik, eller ilska i förhållande till någonting jag gör – att genast känna mig själv påhoppad, ta det personligt, och uppleva mig själv i ångest, nervositet, och en emotionell upplevelse av att vara ledsen – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att fortsätta andas, och stå stabil här – och inse, se och förstå att ingenting kan påverka, och ha en effekt på mig om jag inte tillåter detta inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som värdelös – och skapa denna idén av mig själv som värdelös utifrån ett minne med mina föräldrar – där mina föräldrar pratade om hur jag inte var tillräckligt bra i skolan, och hur jag inte gjorde det jag skulle göra – och i det ögonblicket skapa idén att jag måste få andra människors erkännande för allt jag gör i min verklighet för att jag ska kunna vara stabil, och uppleva mig själv lugn – och kunna hantera, och leva i min verklighet effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fråga om råd, och hjälp från andra människor om saker och ting jag redan har full insikt om, och redan vet hur de fungerar – eller saker och ting som jag vet att jag lätt kan ta reda på hur de fungerar – enbart för att få erkännande, och erkännande av en annan människa – och bli sedd av en annan människa såsom att vara trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera mig själv i förhållande till människor i en underlägsen och undergiven position, där jag låter andra styra och ställa över mig – i rädslan för att stå upp i min värld/verklighet som mig själv – i rädslan att detta kommer skapa konflikt, att människor inte kommer hålla med mig – och att människor kommer att fatta ogillande för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera/se och leva mig själv såsom underlägsen, och undergiven – och endast känna mig bekväm inom mig själv när jag får vara en annans slav, när jag får vara undergiven – och inte på något sätt stå upp och ha en egen mening om saker och ting, och ha en egen riktning i ögonblicket – där jag inte fruktar att ta konflikter om så behövs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara konflikträdd, i rädslan för att bli ogillad av andra människor – och i rädslan för att andra människor inte längre ska tala med mig, eller bjuda in mig i deras vänskapsgrupper

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa, och manifestera stabilitet inom mig själv genom att göra min värld stabil – och försöka få människor att vara hela tiden konstanta och likadana mot mig – och försöka manifestera detta genom att aldrig gå in i konflikter med människor, och alltid se till att jag är omtyckt, och ansedd av andra såsom att vara vänlig, och anspråkslös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig i karaktären av att vara anspråkslös – och alltså aldrig göra några anspråk i min verklighet på hur jag vill att saker och ting ska vara – allt för undvika och försöka gömma mig själv från konflikter – istället för att se, inse och förstå – att denna världen är en konsekvens av att jag istället för att ha stått up i självuppriktighet och sagt vad jag tillåter och accepterar och vad jag inte tillåter och accepterar – har varit anspråkslös – och alltså alltid accepterat allt som kommit min väg, och inte gjort några anspråk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som fult, och dåligt att fråga en annan människa om pengar – och uppleva pengar som någonting man inte får tala om, och som någonting man måste vara ärlig med, och visa att man inte riktigt bryr sig om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och skuld inför att ta betalt av någon – och känna och uppleva det som att jag hellre vill utföra min tjänster gratis, eftersom jag tydligen då hade varit en mer ”god” och ”barmhärtig” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli uppfattad av andra som god, och barmhärtig – i rädslan för att andra människor ska ogilla mig, och att de istället för att se mig som snäll och vänlig – ska se mig som elak, och full av otyg – och bege sig in i en konflikt med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva som karaktären ”snäll” som ett tillvägagångssätt att försvara mig själv mot konflikter, och skydda mig själv mot mina rädslor – så att jag aldrig behöver möta inom mig själv de emotionella system jag skapat i förhållande till konflikter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor, se mig själv som den underlägsna, och den undergivna – och se mig själv såsom den som har minst respekt, och minst värde – och därför interagera med andra människor från en utgångspunkt av att vilja att andra människor ska erkänna mig, och ge mig värde – och se mig som en människa som de tycker – i tron att jag endast genom att få andra att tycka om mig, kan tycka om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på min mamma, och min pappa – och utifrån att ha hört vad de sagt – skapa idén att det är dåligt att vara ensam, och att det är dåligt att inte ha en mängd vänner runtomkring konstant – och att meningen med att leva borde vara att skaffa ett så stort socialt skyddsnät som möjligt, med så många vänner och bekanta som det bara går

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera in en idé i mig själv – såsom att tro och tänka att jag måste söka upp, och vara en del av vänskapsgrupper – och att jag måste ha någon i min värld som jag går med, pratar med, eller har något slags ”intimt och nära” förhållande med – i tron att om jag inte har detta så är jag helt ensam, och tydligen så betyder då detta att jag är helt och hållet värdelös, och utan någon slags mening eller syfte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att kunna passa in i, och bli accepterad av vänskapsgrupper – och i grund och botten ge upp mitt liv – såsom mina intressen, mina passioner – vad jag tycker om att göra – vad jag tycker om att ägna min tid åt – för att få en plats i en vänskapsgrupp och för att få bli accepterad och få känna mig trygg i tron att jag har vänner som bryr sig om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se vänner såsom stabilitet – och säkerhet – och i och med detta separera mig själv från stabilitet och säkerhet – och tro att det enda sättet jag kan uppnå, och leva stabilitet och säkerhet – och trygghet i mig själv – är att jag skaffar så många vänner som möjligt – och får så många människor i min värld som möjligt att tycka om mig, och att ha en positiv energiupplevelse gentemot mig – istället för att se, inse och förstå att jag kan leva stabilitet, självsäkerhet och trygghet i mig själv – här som mig själv – utan att någon ger mig en sorts positiv upplevelse – och att jag kan skapa mig själv som dessa orden genom att andas effektivt här i varje ögonblick och inte under några omständigheter tillåta och acceptera mig själv att kompromissa mig själv inom mig själv i tanke eller upplevelse

Jag åtar mig själv att inte ha några åsikter, och några idéer om saker och ting som jag vill att andra ska hålla med om – utan jag åtar mig själv att göra alla mina idéer till praktiska levnadsmoment som jag lever i mitt dagliga liv – och har bevisat för mig själv – så att jag därför inte behöver få stöd och erkännande i vad jag lever inom och utom mig själv

Jag åtar mig själv att inte ha en idé och tro om jag själv såsom att ha ”korrekta åsikter” – och tro att jag är ”intelligent och vet mycket” – och tro att ”jag alltid har rätt” – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att leva här som andetaget, utan att definiera och skapa en idé inom mig själv om ”vem jag är” – och ”hur jag är”

Jag åtar mig själv att inte vilja att människor ska mig som korrekt – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att leva här – och inte ha någon form av idé om mig själv i förhållande till andra människor i fråga om ”vem jag är”

Jag åtar mig själv att inte känna ångest, och rädsla så fort någon inte håller med mig – eller när någon kritiserar vad jag gör/hur jag gör det – och jag åtar mig själv att istället i varje ögonblick vara stabil – och göra de sakerna jag gör ovillkorligt – och alltså utan att behöva en tredje parts erkännande – jag vet vem jag är – jag vet vad jag gör – jag vet hur jag gör det

Jag åtar mig själv att inte förtrycka och kompromissa mig själv i hur jag uttrycker – och rör mig själv i denna världen – och inte vara mån om att människor i min omgivning ska må känslomässigt bra och ha en positiv känslomässig relation till mig – eftersom jag inser, ser och förstår att jag måste kompromissa mig själv för att skapa detta i min värld

Jag åtar mig själv att stå självständig i mina beslut – och i mina insikter, och i min förståelse om denna världen – och alltså därför inte behöva någon som håller med mig, och som tycker som jag – eftersom jag utforskat, och bevisat för mig själv – kommit till en självständig och självstyrd insikt om hur saker och ting rent faktiskt fungerar

Jag åtar mig själv att inte anklaga människor i min värld, eller de ord människor använder såsom att vara ansvariga för att skapa upplevelser inom mig – och jag tar istället tillbaka alla upplevelser till mig själv – och ser på hur jag inom mig själv skapat mig själv och på så vis skapat upplevelsen jag har inom mig

Jag åtar mig själv att ta ansvar för hela min inre verklighet – varje liten bit – och styra min inre verklighet på ett sådant sätt att jag tar bort allt som inte är riktigt – och allt som är skadligt för mig själv och övriga existensen – och skapar/utvecklar således liv inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att se mig själv som en planta/växt som jag genom att skriva, och applicera självförlåtelse – och leva korrigerande beteenden – måste vattna varje dag – för att jag som denna växten ska kunna växa upp och blomma fullt ut

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att människor inte ska hålla med mig – eller ogilla mig och tycka att jag inte är rolig, och trivsam att vara med

Jag åtar mig själv att inte vilja bli förknippad av människor med en positiv upplevelse – eftersom jag inser att jag måste förändra/kompromissa/förtrycka mig själv såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv för att kunna skapa och manifestera en sådan punkt

Jag åtar mig själv att inte skapa en positiv upplevelse inom mig själv – av att känna mig speciell, och som att ”jag gjort en skillnad” – när människor ler och verkar upprymda och glada när jag uttrycker och rör mig själv

Jag åtar mig själv att vara mitt eget värde – och inte definiera mitt värde i förhållande till saker och ting som förändras konstant – utan istället baserar jag mitt värde på det som är evigt – och alltid här – och har varit här i hela mitt liv – nämligen den fysiska verkligheten här – och min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att utveckla min förmåga att tala direkt, och gå rakt på sak – och inte existera, och leva utifrån ångest och rädsla för konflikter – och att människor ska ogilla mig, och bli arga/frustrerade

Jag åtar mig själv att stå stabil här såsom andetag när andra människor går in i en emotionell upplevelse av ilska/frustration – eller är missnöjda med någonting jag gör – och jag åtar därmed mig själv att inte ta kritik personligt – och att inte göra konflikter personliga – utan att hantera ögonblicket här från en objektiv utgångs där jag ser situationen i sin helhet – och tar ett beslut utifrån allas bästa

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att stabilitet är inte någonting jag får genom att göra min verklighet stabil i separation från mig själv – utan någonting jag odlar, och utvecklar som mig själv – i varje andetag – genom att stoppa emotionella upplevelser – och utveckla mig själv här – och utveckla mitt förhållande till min mänskliga fysiska kropp så att jag står fysiskt grundad i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte fråga om råd – och försöka få andra människors hjälp/stöd – utifrån en utgångspunkt av att vilja ha erkännande av andra – utan jag ger istället mig själv råd/hjälp och stöd – och frågar andra människor när jag redan uttömt inom mig själv alla resurser och jag står stabil i min utgångspunkt av att fråga andra människor om råd/hjälp

Jag åtar mig själv att inte leva karaktären av att vara undergiven/underlägsen – i rädslan för konflikt – utan istället stå upp inom mig själv i varje andetag – och leva utifrån och som sunt förnuft – och således inte agera utifrån en utgångspunkt av att vilja att andra ska tycka om mig – utan agera från en utgångspunkt av att skapa en verklighet som på alla sätt är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte gömma mitt ansvar gentemot mig själv, och min verklighet i en upplevelse/karaktär av att vara undergiven/underlägsen – utan istället står jag upp i varje ögonblick och dirigerar mig själv och min omgivning utifrån en princip av vad som är bäst för alla – såsom sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte begränsa mitt uttryck genom att medverka i, och definiera mig själv i enlighet med konflikträdsla – utan istället ta de konflikter som behövs – och dirigera mig själv effektivt i konflikter för att uppnå en lösning som gynnar och är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte definiera stabilitet såsom hur andra människor är mot mig – utan istället leva/definiera stabilitet såsom hur jag är inom och som mig själv mot mig själv – och därmed leva och stå som stabilitet ovillkorligt oavsett hur min verklighet ser ut

Jag åtar mig själv att våga att inte leva anspråkslöshet – utan istället leva anspråket att manifestera denna världen såsom vad som är bäst för alla – och inte längre gömma mig själv bakom konflikträdsla – utan inse, se och förstå – att världen som den ser ut idag är en konsekvens av att jag undvikit och inte vågat dirigera mig själv effektivt i konflikter – därför åtar jag mig själv att leva modet att dirigera mig själv i självuppriktighet här – oavsett vad slags reaktioner jag möter från min omvärld

Jag åtar mig själv att ta bort alla idéer/upplevelser/reaktioner gentemot pengar – och istället hantera pengar utifrån en utgångspunkt av vad som är praktiskt – och investera min pengar i en lösning som är bäst för alla – och i en värld som kommer ge alla människor trygghet och en möjlighet att utveckla och uppnå sin absoluta potential

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att det finns inget dåligt med att tjäna pengar, och ha pengar – utan att det är mitt förhållande med pengar inom mig själv som jag måste korrigera och ändra – så att jag kan använda och hantera pengar utan några reaktioner/upplevelser – och alltså använda mina pengar på ett effektivt sätt för att uppnå en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte försöka få andra människor att tro att jag är god/barmhärtig – i rädslan för att hamna i konflikter med andra människor – utan jag åtar mig själv att istället göra och leva vad som är nödvändigt i ögonblicket för att skapa/manifestera en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte existera såsom karaktären ”jag är snäll” – utan istället vara direkt, och rakt på sak – och inte frukta andra människors reaktioner – eftersom jag inser/ser och förstår hur mycket detta begränsar och håller mig tillbaka i mitt liv och leverne

Jag åtar mig själv att interagera med andra människor från en utgångspunkt av enhet och jämlikhet – och varken gå in i en positiv reaktion av att jag är överlägsen, eller en negativ reaktion av att jag är underlägsen – utan istället interagera effektivt här i varje ögonblick – från en praktisk, fysisk och substantiell utgångspunkt som mig själv – som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det inte finns något negativt med att vara ensam – eftersom jag alltid är en och samma person oavsett om jag är med andra eller om jag är med mig själv – nämligen här som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att istället för att söka efter ett intimt/nära förhållande utanför mig själv – att istället manifestera/skapa ett sådant förhållande med mig själv – genom att varje dag pusha mig själv till att skriva självförlåtelse, och att andas, och effektivt lära känna och interagera med min kropp här i varje andetag

Jag åtar mig själv att inte kompromissa/förtrycka/ändra mig själv för att passa in i vänskapsgrupper – utan istället följa de punkter i mitt liv som jag brinner och har ett intresse för – och om jag träffar människor som går samma punkt – att naturligt utveckla ett förhållande med dessa människor – eftersom vi är intresserade av och lever samma principer

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att vänner inte ger mig stabilitet – eller trygghet – utan att enbart jag kan ge mig själv stabilitet och trygghet – och jag kan enbart göra detta genom att utveckla ett nära/intimt förhållande med mig själv genom att skriva varje dag – genom att applicera självförlåtelse varje dag – och genom att varje dag gå min självkorrigerande stadganden här som min mänskliga fysiska kropp