Tag Archives: Arts

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 263: Jag Vittnar – Här Är Mitt Vittnesmål

Jag är Viktor Persson från Uppsala, Sverige, och jag föddes i Stockholm, Sverige år 1987. Jag avslutade mina gymnasiestudier år 2006, och jag började mina universitetsstudier år 2011 – och min studieinriktning är juridik. Jag anslöt mig till Destenis forskningslag genom Stiftelsen för ett Jämlikt Liv i slutet av år 2008, och det var även då jag började mina undersökningar om hur sinnet fungerar, och vad det innebär att leva.

Jag började gå min process, och jag har besökt bondgården i Sydafrika som är Destenis ursprung, och utigenom min process har jag fört en loggbok om min förståelse om processen, och dess praktiska innebörd.

Längden på mitt första besök till bondgården i Sydafrika var 6 månader, och det andra var 1 månad. Genom att besöka bondgården och människorna som bor där, har jag lärt mig att livet inte behöver vara en kamp utan att det kan vara underhållande, och tillfredställande. Det finns alltid nya utmaningar att ta sig an, och nya punkter av självexpansion att utforska; livet stagnerar aldrig såtillvida man inte värdesätter rädsla mer än självexpansion. Jag har vidare lärt mig värdet av disciplin, konsistens, principiellt leverne, och levande ideal – och jag har förstått att förändring bara kan bli en levande verklighet genom praktisk tillämpning i denna fysiska verklighet – inte genom att tänka på det.

I min process av att föra en loggbok, och undersöka Destenis Material har jag blivit mer: emotionellt stabil, bestämd, självsäker, beslutsam, stark, självständig. Och jag har beslutat mig för, och påbörjat att studera juridik – vilket är någonting som jag inte hade gjort om jag inte varit involverad i Destenis forskningslag. Min medverkan i Desteni har aldrig varit motiverad av pengar – utan min motivation har istället hämtats från att vilja lära mig destenimaterialet p.g.a. av dess sanning, tyngd, och oöverträffade värde; Desteni är alltså inte ett pyramidspel!

Genom att tillämpa, och använda mig av Destenis verktyg de senaste 5 åren har jag:

Transcenderat apati; Nu bryr jag mig om vilken riktning mitt liv har, min framtid, och mitt välmående, och välmåendet hos dem tillsammans med vilka jag delar min värld.

Transcenderat social-ångest; Nu tycker jag om att prata, och umgås med människor i mitt liv, och att lära känna nya människor – jag ser nu på expansionen av mitt sociala nätverk som någonting spännande, och givande – istället för någonting som jag fruktar.

Lärt mig hur världen fungerar; Jag är mer ödmjuk, och jag har förstått att jag vet väldigt lite om hur världen fungerar, och p.g.a. detta har börjat undersöka världen för att på så vis få en förståelse om hur världen fungerar; jag har därför lärt mig JÄTTE MYCKET – och detta är därför att jag nu bryr mig om själv, och min effektivitet i denna världen, och det genomslag jag dagligen har på andra människor i min omvärld.

Transcenderat begäret efter att få vara känd; Jag söker inte längre efter kändisskap, och mitt liv kretsar inte längre runt att ”bli någonting” med min musik – istället har jag gett mig själv ett nytt syfte; att bli det bästa jag kan bli i detta livet – och att göra denna världen/jorden till den bästa den kan bli.

Utvecklat självdisciplin; Jag är nu mycket disciplinerad – och jag kan effektivt strukturera min dag – och prioritera mina dagliga ansvar, och uppgifter – vilket tillåter mig att vara mycket produktiv, effektiv, och en funktionell människa – och på grund av detta kan jag arbeta med flera projekt samtidigt utan att detta kompromissar min närvaro, eller stabilitet.

Utvecklat självsäkerhet; Jag är nu bekväm med mig själv då jag är ensam – jag söker inte längre efter vänskap; istället utvecklar jag kontakter, och förhållanden med andra människor utan en hemlig agenda att få känna mig själv accepterad – jag är nu förmögen att ta beslut, och genomföra dessa utan att behöva erkännande, eller stöd från någon annan att jag gör ”rätt sak” – och jag har lärt mig att tänka kritiskt, och beakta fysiska prioriteter – därför är jag kapabel att ta effektiva beslut, och lita på mina beslut.

Lärt mig engelska; Jag är nu mycket effektiv i användandet av det engelska språket – både i tal, och skrift – allt på grund av att jag konsekvent fört en loggbok över mina undersökningar av Destenimaterialet.

Utvecklat effektiva kommunikationsfärdigheter; Jag är nu förmögen att uttrycka mig själv med mer klarhet, och självtillit – och framföra punkter med stor lätthet – jag har t.ex. flera gånger fått återkoppling av mina lärare att min kommunikation är klar, koncis, och att människor förstår mig när jag pratar – och jag ser detta som ett klart tecken på att mina kommunikationsfärdigheter blivit mycket mer effektiva.

Utvecklat själviakttagelse- och självkorrektionsfärdigheter; När någonting händer i min värld som jag har en reaktion gentemot – är jag inte längre ett hjälplöst offer i förhållande till mina reaktioner – jag är kapabel att omedelbart hantera, gå igenom, och korrigera reaktionen – och mitt leverne – genom att använda verktygen självskriverier, självförlåtelse, självåtaganden, och levandet av självkorrektionen – därmed litar jag nu på mig själv att jag kommer kunna gå igenom detta liv effektivt utan att falla; eftersom jag vet att jag har verktygen för att göra mitt liv effektivt, och jag är en expert i användandet av dem.

Utvecklat mina läsfärdigheter; Jag är nu en effektiv läsare – detta eftersom jag de senaste 5 åren spenderat otaliga timmar att läsa Destenimaterialet – och även utvecklat mitt ordförråd, och mina skrivfärdigheter genom att föra en loggbok – därför är jag nu förmögen att läsa de flesta sorters litteratur snabbt, och med effektiv förståelse – vilket tillåter mig att vara mycket effektiv i världssystemet.

Utvecklat förhållande- och relationsfärdigheter; Innan Desteni var jag inte effektiv i kommunikations- och intimitetsutveckling i nära relationer – sedan jag började mina undersökningar inom Desteni har jag börjat utveckla denna punkt – och för närvarande är jag i ett förhållande där jag har lyckats etablera effektiv kommunikation, och även att uttrycka mig själv mer intimt – detta har tillåtit mig att uppleva ett funktionellt, och tillfredsställande förhållande med en annan.

Lärt mig att förlåta; före Desteni anklagade jag vuxenvärlden för mitt misslyckande som människa – framförallt mina föräldrar; sedan Desteni har jag förlåtit mina föräldrar, och etablerat ett tillfredsställande, och funktionellt förhållande med dem som är emotionellt stabilt, och förmånligt för båda parter.

Utvecklat ett förhållande med min mänskliga fysiska kropp; Nu bryr jag mig om vilket mat jag äter – och jag bryr mig om hur min kropp mår, och jag har en förmåga att förstå när det är någonting jag äter som skapar obalans i min fysiska kropp – och genom detta kan jag korrigera punkten; alltså har jag utvecklat effektiv fysisk kommunikation med min kropp som har tillåtit mig att leva ett mer hälsosamt, vaket, och tillfredsställande liv.

Således – detta är mitt vittnesmål – detta är vad jag har upplevt, gått igenom, och förstått under mina 5 år med Desteni; Och detta bevisar att Desteni inte är svindleri, eller ett trick – Detta är inte hörsägen utan min egen upplevelse – därför är detta beviset jag visar får någon som är intresserad av att veta vad Desteni är, och vilka effekterna av att medverka i Desteni är – här är svaret – Jag är svaret.

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 253: Rädsla för Bestraffning

Idag hade jag oturen att åka på fortkörningsböter – vilket blev väldigt dyrt för ynka 7 km/h överhastighet. Men så är vårt nuvarande system skapat, att det ses till att hastighetsbegränsningarna hålls genom bestraffning, och att inte ha några pengar, eller att bli av med pengar det är en bestraffning. Och det är det som jag ska skriva om idag.

När jag blev stoppad märkte upplevde jag en kraftfull reaktion av rädsla inom mig själv – och i mitt sinne for i snabb hastighet förbi en mängd tankar, och bilder. Det gemensamma med dessa tankarna var att de rörde sig om vad som skulle kunna hända med mig, och mitt liv om jag förlorade pengar – vad skulle konsekvensen bli?

punishmentEfter att jag fått mina böter, och lämnat poliskontrollen bakom mig började jag att applicera självförlåtelse på denna rädsla, och genom detta upptäckte jag en del intressanta saker i förhållande till rädsla. För det första insåg jag att om jag tillåter mig själv att hålla kvar vid någon slags rädsla, eller ångest att förlora pengar, eller min bekväma ställning i denna världen, då är jag i grund och botten en slav, och väldigt lätt att manipulera, och kontrollera. Jag menar – det är just genom människors rädsla för att förlora sina stabila, och bekväma liv som polissystemets bestraffningsagenda kan fungera – för om människor saknat rädsla, och inte var det minsta bekymrade över att förlora sina personliga liv – då hade heller inte bestraffning fungerat som en metod att få människor att följa regler.

Rädsla är alltså en primär komponent i all slags manipulation som grundar sig på bestraffning – dvs. hotet om bestraffning. Det är inte konstigt att det är just denna metod som den svenska polisen använder sig av för att se till att lagar åtföljs, eftersom det är genom denna bestraffningsmetodik vi uppfostras som barn. Vi får lära oss att om vi gör, eller inte gör vissa saker så kommer detta att ha en konsekvens som är obekväm, och smärtsam. Det intressanta är att på detta tidiga stadium finns det ännu ingen rädsla utan bara en förståelse om att om vi gör vissa saker då kommer vi råka ut för smärta, och någon slags obekväm behandling.

Det är först när vi växer upp och blir äldre som vi utvecklar en rädsla gentemot bestraffningar, och borttagandet av privilegier – eller i vart fall har så varit fallet med mig, och det är just detta som är problemet. För jag förstår att det naturligtvis är dumt, och ineffektivt att försätta mig själv i en position av smärta, eller generell bekvämlighet, men det rättfärdigar inte, och gör det heller inte logiskt varför jag skulle vara rädd för att försätta mig i en situation av smärta, eller diskomfort.

Jag menar – bara för att jag är rädd för smärta, eller diskomfort betyder ju inte det att jag mer effektivt kommer kunna undvika dessa typer av upplevelser. Det betyder bara att jag kommer vara rädd för dessa typer av situationer, och därmed kommer göra mig själv till att vara ett enkelt offer att manipulera, och styra genom hot, och löften. Det är faktiskt så att när jag håller fast vid rädsla inför vissa situationer, då ökar jag sannolikheten för att skapa sådana situationer för mig själv – för när jag är rädd, då kan jag inte tänka, eller se klart – och jag kan inte ta rationella beslut, och förstå sannolikhetsmatematiken bakom mina beslut – och därför är det mycket mer möjligt att jag tar ett beslut som är felaktigt om jag är rädd och därför försätter mig själv i en situation där jag faktiskt råkar ut för det jag inte vill råka ut för.

Därför är slutsatsen att rädsla är en meningslös, och irrationell upplevelse som inte borde finnas inom mig överhuvudtaget. Och att släppa taget om rädsla inte betyder att jag släpper taget om min förmåga att resonera, och ta effektiva beslut – det betyder bara att jag inte längre fruktar smärtsamma, och obekväma konsekvenser, och att jag därför inte längre kan manipuleras genom hot, eller löften.

Systemet såsom det fungerar idag när det är baserat på en bestraffningsmetodologi är inte effektivt, för människor lär sig inte att agera med sunt förnuft, och förstå anledningarna bakom reglerna. T.ex. hastighetsbegränsningar har en praktisk funktion, och det finns en logisk anledning bakom varför de existerar – trots detta känner sig många tillbakahållna, och tvingade av hastighetsbestämmelser, och lyder endast reglerna på grund av risken för en eventuell bestraffning. Detta är inget effektivt sätt att dirigera ett samhälle på. Istället bör människor utbildas att förstå varför det finns hastighetsbegränsningar, så att människor därmed kan ta ett beslut inom sig själva om varför de ska följa hastighetsbegränsningarna, och även förstå precis varför de gör det; p.g.a. att det är bäst för dem själva, och människorna runtomkring dem.

Alltså – bestraffning är en ineffektiv uppfostringsstrategi som odlar konformitet, och ignorans hos människor, istället för förståelse och insikt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta bestraffning, och ett obekvämt liv i rädslan för att jag inte kommer att kunna känna mig själv säker, och lugn i en sådan situation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så fort jag tillåter, och accepterar att rädsla i någon form existerar inom mig, så är det möjligt att manipulera mig, och de beslut jag tar kommer att vara irrationella eftersom de är baserade på en irrationell upplevelse – irrationell eftersom de bygger på en mental bild i mitt huvud såsom en förväntan på en viss slags upplevelse – istället för att se vad som är här, och dirigera mig själv effektivt med vad jag kan se, och förstå

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en övertro gentemot rädsla såsom att ha en funktion att hjälpa mig, och att fungera som min skyddande ängel i livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att tänka, och tro – att om jag upplever rädsla gentemot någonting i mitt liv, så betyder detta att det är farligt, och dåligt att gå gentemot den punkten, eller investera mig själv i den punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rädsla inte betyder någonting – eftersom rädsla inte är baserat på en matematisk förståelse om hur verkligheten fungerar, utan på en irrationell känsla – såsom en fruktan över framtiden, och över punkter som jag inte har någon kontroll över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att trots att jag fruktat saker och ting i hela mitt liv så har jag ändå upplevt mycket skit, och gjort många misstag – detta innebär att rädsla inte har hjälpt mig att ta effektiva beslut, eller att leva mitt liv effektivt – och således är rädsla inte en valid punkt att existera inom mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett stabilt, och effektivt matematiskt synsätt på världen inom mig själv – och således se världen utifrån vad som faktiskt är här, och inte se världen utifrån rädsla, eller ångest

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i rädsla, och ångest inför att jag ska bli bestraffad, eller hamna i en obekväm situation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att rädsla inte är ett effektivt hjälpmedel att ta beslut med, utan endast är en irrationell upplevelse som leder mig att ta beslut som är emotionella istället för rationella – således åtar jag mig själv att öva mig på att vara stabil här, och arbeta med rationell, och praktisk matematik – och inte rädsla

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i panik inför att jag ska bli fysiskt bestraffad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inse och förstår att mitt sinne får det att verka värre att bli bestraffad än vad det är, och en bestraffning är alltid en momentan upplevelse – och även om den kan vara sjukt smärtsam, så är det ändå inte rättfärdigat att frukta en sådan upplevelse – eftersom när jag fruktar låter jag mig själv vara enkel att manipulera, och kontrollera; således åtar jag mig själv att sluta frukta, och vara rädd för min omvärld – och istället åtar jag mig själv ta sunda, rationella, och övervägda beslut – där jag ser vad som är verklighet och bygger mitt beslut på den grunden

Enhanced by Zemanta

ManipulationPsychological manipulation – Psychological manipulation is a type of social influence that aims to change the perception or behavior of others through underhanded, deceptive, or even abusive tactics.

Dag 252: Kroppen – Fasta Vader (Del 39)

Detta blir sista bloggen i min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag gillar mina vader – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftiga ut

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

calves-calf-exercise-muscle-picture1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och starka, muskulösa, och fasta vader såsom ”bra” vader – vader som är bättre än vader som inte är starka, muskulösa, och fasta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en upplevelse gentemot mina vader – där jag endast låter mig själv se en bild av mina vader, och tänka på mina vader i mitt huvud – istället för att vara HÄR med mina vader i enhet och jämlikhet, och inte låta mig själv skapa någon slags upplevelse i förhållande till min kropp.

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mina vader, att ha en tanke inom mig själv som säger att ”mina vader är fasta, och muskulösa” – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla en positiv upplevelse, och känsla gentemot denna punkten av att tycka att jag har fasta, och starka vader.

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min kropp ovillkorligt, och utan att ha tankar i mitt huvud om att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera den. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fullkomligt, och utan att hålla tillbaka ge mig själv hän till min kropp, och vara med, och tillsammans med min kropp – utan att känna det som att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt innan jag kan acceptera mig själv, och min kropp.

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv vara bekväm med min kropp, och när jag ser mig själv i en spegel – att inte ha någon reaktion, eller tanke gentemot min kropp – utan att bara se min kropp som den är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min kropp är någonting mer än mer kropp – alltså att min kropp är snygg, eller ful – eller bra, eller dålig – istället för att se, inse, och förstå att denna typen av känslor om min kropp inte har någonting med min kropp att göra – utan endast är inre mentala spöken som jag skapat för att jag inte tillåtit mig själv att vara intim och etablera ett djupt, och nära förhållande med min kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro – att jag måste se ung ut, och jag måste ha en speciell kroppstyp – såsom en muskulös, och stark kroppstyp – för att jag ska kunna acceptera mig själv, och känna mig själv trygg inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom trygghet genom att tro att jag måste se ut på ett speciellt sätt – och tro att om jag inte ser ut på speciellt sätt då kan jag heller inte vara trygg – och jag kan inte uppleva mig själv säker, och lugn inom mig själv.

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar, och ser på mig själv utifrån hur mina vader ser ut, och känns när jag tar på dem – och att jag skapar min stabilitet, och trygghet inom mig själv i förhållande till mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att det är begränsande, och att missbruka mig själv – att inte låta mig själv vara bekväm med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att sluta fundera på, och tänka på hur mina vader ser ut – eller hur jag ser ut i helhet – och istället fokusera på att slappna av och vara bekväm, och trygg med mig själv här

2. När jag märker att jag reagerar positivt på att jag upplever, och ser det som om att mina vader är fasta, och starka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vader, är vader – och alla typer av upplevelser jag har i förhållande till min kropp är inte riktiga utan i grund och botten illusioner – och endast en synvilla; således åtar jag mig själv att sluta leva i en synvilla – genom att leva med, och som mitt andetag här – och se att endast min fysiska, och praktiska upplevelse av mig själv här kan jag lita på – och är sanning

3. När jag märker att jag inte accepterar min kropp ovillkorligt – utan att jag skapar villkor inom mig själv om hur min kropp ska, eller inte ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast jag kan ta beslutet att acceptera min kropp ovillkorligt, och att min kropp kommer aldrig kunna se ut som de drömmar, och idéer jag har i mitt huvud om vad det innebär att ha en perfekt kropp; således åtar jag mig själv att ta beslutet i varje ögonblick – att acceptera min kropp ovillkorligt – och låta mig själv njuta av min kropp istället för att fördöma min kropp

4. När jag märker att jag börjar fördöma mig själv då jag tittar mig i en spegel, och börjar hitta misstag med min kropps utseende, eller saker som jag tycker är positiva och bra med min kropps utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag känner, och upplever i förhållande till min kropp är min egen skapelse, min egen kreation – och inte någonting som jag måste dras med, och låta mig vara begränsad av; således åtar jag mig själv att se mig själv i spegeln – utan någon reaktion – genom att stoppa, och inte medverka i de reaktioner som dyker upp inom mig – i insikten om att dessa reaktioner – inte är jag – utan automatiserade tankemönster

5. När jag märker att jag tänker, och känner att jag bör se ung ut, och ha en viss typ av muskulös, och stark kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min kropp behöver inte se ut på något sätt alls – den enda anledningen till att jag tror att den måste se ut på ett speciellt sätt – är därför att jag inte tillåtit mig själv att verkligen förstå, och se vad min kropp är – nämligen en levande organism vars existens inte är beroende av dess utseende; således åtar jag mig själv att erkänna min kropp såsom en organism bortom vad en bild kommunicerar – och istället vara här med min kropp i och som enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta

Dag 250: Kroppen Min – En Extraordinär Rumpa (Del 37)

rumpa_101123082_134476287Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att jag har snygga – och fylliga skinkor.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa är välformad, vacker, och har en sexig, och sensuell form – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv positiv, och känna mig själv bra inombords

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera till min kropp, och mitt utseende genom att använda mig själv av tankar, och upplevelser – genom att skapa ett förhållande med min kropp som är indirekt – som inte är direkt här utan som först går genom en tanke, eller känsla, eller emotion – och sedan till min kropp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande med min kropp – att se min kropp direkt här – att se min rumpa direkt här – och medverka i och ha känslor, eller emotioner i förhållande till min kropp – utan att förstå att min kropp är en levande organism som inte finns till för att jag ska kunna fördöma den – utan som är här för att också uppleva, och uttrycka sig självt – precis som jag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte respektera och erkänna min kropp såsom en jämlik individ med mig själv – och se att om jag hade varit min kropp så hade inte jag velat bli fördömd, ratad, och definierad utifrån mitt utseende – utan jag hade velat bli erkänd för vem jag är såsom en levande varelse, och individ – och ingenting som är begränsat till utseende, färg, form, eller konsistens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv att medvetet respektera och erkänna min kropp – och när jag ser på min kropp – att då uppskatta min kropp, och förstå vad min kropp ger till mig genom att fungera – nämligen att möjliggöra mitt liv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att bara för att det samhälle som jag lever i marknadsför, och visar upp en bild av kroppen såsom att vara endast ett redskap för ens fåfänga – där kroppen endast tjänar till att vara en bild som man antingen kan känna sig stolt över, eller inte – att det då är okej att jag accepterar samma synsätt gentemot min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna förståelse om kroppen är otroligt begränsad, och tar inte i beaktande vad kroppen faktiskt är – gör – skapar – varje dag – och att kroppen faktiskt har en egen närvaro – någonting som jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna min kropp såsom en jämlik med mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att min rumpas utseende i grund och botten är irrelevant – och vad jag istället bör fokusera på är att se, och förstå min kropps faktiska funktionella innebörd – och således inte fokusera endast på utseendet utan istället se kroppens magnifika funktion och sätt att fungera på – som är överlägset allt som människan hittills kunnat skapa i den världen i formen av maskiner, och uppfinningar – kroppen är ett mästerverk och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta mästerverk, och att vara ödmjuk inför min kropp

Självåtaganden

1.  När jag märker att jag fördömer, och skapar ett förhållande med min kropp, och min rumpa – som är baserat på energi – genom att tänka att någon av mina kroppsdelar är vackra, sensuella, sexiga, eller välformade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en mycket snedvriden, och begränsad bild jag får av min kropp när jag etablerar mitt förhållande till min kropp i och som energi; således åtar jag mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande till min kropp HÄR – där jag ser min kropp direkt och utan ett skikt, samt lager av känslor, eller emotioner

2. När jag märker att jag etablerar, och skapar ett förhållande till min kropp som är indirekt – genom att jag tänker, eller känner om min kropp – istället för att se, och vara med min kropp DIREKT här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är ett skämt att basera mitt förhållande med min kropp på en energi – varför gör jag det ens när min kropp är här i varje ögonblick? Det är uppenbart att jag inte behöver mitt sinne för att förstå, och vara närvarande med min kropp här; således åtar jag mig själv att sluta använda mitt sinne – mina tankar – känslor – för att relatera till, och vara med min kropp här – och jag driver mig själv istället att vara närvarande till fullo i och som varje andetag med och som min kropp här

3. När jag märker att jag fördömer, evaluerar, och analyserar min kropp på basis av idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag – om jag hade varit min kropp absolut inte hade velat bli behandlad, sedd, och definierad på ett sådant sätt; således åtar jag mig själv att respektera min kropp – att vara ödmjuk inför min kropp och förstå att min kropp är en organism, och en individ precis som jag – och inte någonting att ta för givet

4. När jag märker att jag rättfärdigar min tankar, upplevelser, och fördömanden mot min kropp – genom att tänka att – ”ja, men det är ju så här samhället fungerar – alla fördömer sina kroppar!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra gör – har jag alltid ett val, och ett ansvar inför mig själv om vem jag är – och att jag väljer att missbruka min kropp – detta oavsett var samhället står i frågan; således åtar jag mig själv att leva med självrespekt, och integritet – och sluta rättfärdiga fördömanden mot min kropp – och istället stoppa dessa så fort de kommer upp inom mig

5. När jag märker att jag fokuserar på min kropps utseende, eller på andra människors kroppars utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att utseende är en irrelevant, och mycket liten del av det universum som kroppen representerar – och att när jag bara fokuserar på utseende så glömmer jag mig själv – och jag glömmer vad min kropp gör för mig – den funktionalitet och effektivitet som kroppen faktiskt lever, och innehar – således åtar jag mig själv att inte min kropp för given – utan istället SE, ERKÄNNA, och ÄLSKA min kropp såsom jag själv skulle vilja bli sedd, erkänd, och älskad – och sluta ta min kropp för givet

Enhanced by Zemanta

Dag 249: Kroppen Min – Håriga Ben Är Manligt (Del 36)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag ibland tycker att jag har lite för lite hår på mina ben – och att detta gör att jag inte ser tillräckligt manlig ut.

Självförlåtelse

hc3a5riga-ben1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusion i mitt huvud, om att jag som en man måste se ut på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, och att mina ben t.ex. måste ha mycket hår för att jag ska kunna känna mig själv trygg, och avslappnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, och skada mig själv inom mig själv – genom att inte ge mig själv gåvan att leva, och vara avslappnad, och bekväm med mig själv i och som varje andetag, i insikten, och förståelsen om att jag bestämmer hur jag ska uppleva mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med mig själv, och min kropp – att då spendera min tid – mitt andetag – åt att fördöma, och hata min kropp – och tänka att min kropp borde se annorlunda ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att mina ben borde ha mer hår, och jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta antagande – och fråga mig själv – varför skulle mina ben behöva mer hår? Jag menar – men ben fungerar ju alldeles utmärkt – och praktiskt har jag aldrig saknat hår på mina ben överhuvudtaget

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, rörd, kontrollerad, och definierad av antaganden som kommer upp i mitt sinne i form av tankar – och tro att dessa tankar, upplevelser, och inre definitioner har någonting att göra med vad det innebär att leva – att uttrycka sig själv, att vara bekväm med mig själv, och att vara lugn med mig själv här – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva i varje andetag utan att se min kropp som ett problem som måste ändras

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv – att ge bort mig själv – genom att ge uppmärksamhet och fokus till mitt sinne – till tankar i mitt huvud som säger att mina ben borde se annorlunda ut, och de borde ha mer hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS – och låta mig själv acceptera, och älska – och vara tacksam för min kropp – och låta mig själv se att de hårstrån som växer på mina ben är tillräckliga – jag menar – det finns ingen rationell, eller logisk anledningen till varför jag borde ha mer hår på mina ben – det är enbart en typiskt irrationell sinnesupplevelse som inte har någonting med verkligheten att göra – och vad det faktiskt innebär att leva

Självåtaganden

1. När jag märker att jag lyssnar på, och betraktar en bild i mitt huvud på en man som har håriga ben, och tänker att jag borde se ut som denna bilden som presenteras i mitt huvud – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna bilden i mitt huvud är en fullständigt, och total illusion, och ingenting som jag kan ge min tillit – mitt liv – och min existens; således åtar jag mig själv att styra mitt eget liv, och att kritiskt granska, och ifrågasätta ALLT som pågår inom mig själv – för att på så vis inte lämna något åt slumpen utan istället vara effektiv – här – och stabil – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att min kropp på något sätt borde förändras utseendemässigt, och se annorlunda ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten som dyker upp inom mig i formen av en känsla av längtan mot att se annorlunda ut – jag kan inte lita på denna känslan – jag kan inte – rent krasst – lita på någonting som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att leva utan att ha någonting som pågår inom mig – och att hänge varje andetag åt att stoppa, och ta bort vad som dyker upp inom mig

3. När jag märker att jag låter mig själv påverkas, och influeras av en tanke som kommer upp inom mig, som föreslår att jag bör se mer ut som en bild av en man med en muskulös, och deffad kropp – och ha mycket hår på mina ben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – idén om att jag måste se ut som en bild som kommer upp i mitt huvud – den är absurd – jag menar – varför måste jag det? Bara för att någon visar mig en bild på en person tror jag ju inte att jag måste gå och se ut precis som den personen, och varför ska jag behandla tankar annorlunda – varför ger jag tankar ovillkorlig tillit? Således åtar jag mig själv att se att tankar inte förtjänar min tillit – de är inte tillitsfulla utan är alltid irrationella – och helt bakbundna av en snedvriden idé om vad verkligheten är och vad det innebär att leva

4. När jag märker att jag stör mig själv i min närvaro av vad som är riktigt såsom denna fysiska verklighet – och att jag gör detta genom att lyssna på tankar i mitt huvud om hur jag borde se ut, eller inte se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – varje ögonblick som jag befinner mig besatt av tankar är ett ögonblick som jag inte låter mig själv leva i och som – således åtar jag mig själv att låta varje ögonblick vara ett levnadsögonblick där jag är helt, och fullt närvarande HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag här

Enhanced by Zemanta

Dag 245: Kroppen Min – Raka Fötter (Del 32)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att mina fötter pekar utåt – istället för att vara naturligt riktade rakt framåt

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och definiera mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt, utan istället spretar ut litet mot sidorna – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i en idé om hur mina fötter borde se ut – och tro att om mina fötter inte ser ut som den idén som existerar i mitt huvud säger att mina fötter ska se ut – att det då är någonting fel med mina fötter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan någon som helst tvekan lita på rösterna i mitt huvud, och lita på en idé, och en känsla som kommer upp inom mig – som antyder att någonting är fel med mina fötter, och på det sättet mina fötter ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ANDAS – och att föra mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag kan inte på något sätt lita på den rösten som kommer upp i mitt huvud, och tro att den rösten är jag – och vill mig väl – för det finns absolut ingenting som tyder på det – istället är rösten helt automatiserad och kommer upp inom mig utan min inblandning

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad till att automatiskt fördöma min kropp när jag tittar mig själv i spegeln, och då i förhållande till mina fötter – tänka att mina fötter inte ser tillräckligt raka ut i jämförelse med min idé i mitt huvud om hur fötter borde se ut; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas för, och fördöma mig själv för att jag har denna typ av tankar mot min kropp – och tänka att jag p.g.a. detta är ytlig, och utseendefixerad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att identifiera, och definiera mig själv i förhållande till min utseendefixeringstankar – istället för att se, inse, och förstå att det är ett automatiserat program – någonting som inte har någonting att göra med mig utan som är helt utom min kontroll – d.v.s. tills jag tar tillbaka min kontroll vilket jag gör nu – genom att applicera denna självförlåtelsen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta fördöma mig själv för min utseendefixeringstendens – och istället lära mig hur denna fungerar och därmed kunna stoppa denna acceptans inom mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera att utseende är hur jag ska värdesätta mig själv, och andra människor – och att det är genom bilder i mitt huvud som jag bestämmer hur andra är, och vad deras styrkor, och svagheter är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta denna utgångspunkt – och i detta se att det finns mer till livet, mer till mig själv, mer till denna fysiska existens här – än bilder – och att bilder inte på något sätt kan beskriva, och visa helheten av vad som är här – eftersom det är en fysisk, materiell, och sensationell upplevelse – alltså ingenting som kräver en bild för att förstås; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av bilder – istället för att se vad som är här bortom bilderna som möter mitt öga – och förstå att det finns mer än vad jag tror och att för att se detta mer måste jag släppa taget om min tendens att fixera vid utseende – och vid bilder

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gräva in mig själv i en grav – och isolera mig själv inom mig själv i en karaktär av att vara utseendefixerad – genom att tro, och tänka att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är allt som är av vikt, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vidga mitt sätt att se på värld, och att vidga min förståelse av världen – och att se att utseende är inte allt – utseende är faktiskt irrelevant och har ingenting att göra med att leva – med att uttrycka mig själv – och med att acceptera, och älska mig själv – utseende är någonting genetiskt som har inprogrammerats genom kroppens DNA och har ingenting att göra med MIG som en levande varelse av kött och blod – som en individ vars existens inte är förutbestämd av det som har varit; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till hur jag ser ut – och istället etablera mig själv här i och som stabiliteten av varje andetag – där ingenting annat existerar än detta andetag – och detta ögonblick – här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer, och definierar mina fötter såsom att inte vara acceptabla, och godkännbara när de inte riktar sig rakt framåt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötters riktning är irrelevant så länge de fungerar effektivt – jag menar – jag har sjukt mycket viktigare saker att göra på denna jorden under denna kort tid jag kommer vara här än att oroa mig själv över mina fötters riktning – så; jag åtar mig själv att sluta bry mig själv om irrelevanta saker som mina fötters riktning och istället fokusera på vad som är viktigt, och vad som måste göras på denna jorden för att skapa en värld som är bäst för alla – på alla sätt och vis

2. När jag märker att jag utan tvekan litar på en röst i mitt huvud som säger att mina fötter inte är tillräckligt raka, och inte tillräckligt snygga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna rösten är inte JAG det är en automatiserad del av mig själv som jag inte har skapat i medvetenhet – och som nu springer omkring inom mig utan någon slags riktning, eller styrning; således åtar jag mig själv att dirigera denna punkten inom mig själv – att inte lita på vad som kommer upp inom mig utan istället stoppa punkten – och endast lita på sådant som jag har skapat – som jag har utvecklat inom mig själv i medvetenhet och förståelse om vad det är jag gör

3. När jag märker att jag automatiskt fördömer min kropp då jag tittar mig själv i spegeln, och att jag har antingen en positiv eller negativ upplevelse – för båda upplevelser är fördömanden; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min upplevelse har ingenting att göra med hur min kropp ser ut – min spegelbild är faktiskt inte vad jag reagerar på – utan min idé om min spegelbild, mina förutfattande meningar om hur jag borde, eller inte borde se ut – således åtar jag mig själv att sluta titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av att ha en idé om hur jag borde se ut – och jag åtar mig själv att istället se mig själv HÄR utan en upplevelse – se min kropp här utan någonting mer eller mindre än min kropp – alltså bara titta på, och observera min kropp utan någon reaktion

4. När jag märker att jag ser mig själv, andra människor, och denna världen utifrån bilder – att jag värdesätter vad som är här utifrån färg, form, utseende, dimensioner, mått, och bildliga egenskaper – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att se värden utifrån denna utgångspunkt av bilder – och endast titta på saker såsom att vara en fin bild, eller en ful bild – att jag begränsar mig själv, och min intimitet, mitt förhållande med denna världen – och att jag låter mig själv inte lära känna, förstå, och vara intim med vad som är här – eftersom allt jag ser är en bild, och inte den faktiska manifestationen av ett visst uttryck, av en viss punkt som är framför mig, och som delar mitt ögonblick med mig; således åtar jag mig själv att se bortom bilderna – att se bortom mitt första intryck – och istället se vad som är bakom bilderna – såsom livskraften som är inom vart ting – och som finns runtomkring mig såsom denna levande världen jag befinner mig i – men som jag aldrig tillåtit mig själv att uppskatta, eller se – eftersom jag varit för upptagen med att definiera, och se denna världen utifrån bilder

5. När jag märker att jag lever utifrån en utgångspunkt, tänker utifrån en utgångspunkt – att utseende är allt som betyder någonting, och att utseende är det viktigaste som existerar i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att utseende är något som jag indoktrinerats till att värdesätta bortom allt annat – och att jag gjort detta bl.a. därför att det i människans konsumeristiska system ses som någonting ofattbart viktigt – såsom det allra viktigaste – men om man tittar på punkten i sunt förnuft går det att se att utseende inte är viktigt – det är endast ett slags kulturell hjärntvätt som inte har någon betydelse i fråga om vem man är som människa – i fråga om vad det är man hänger sitt liv till, och gör med den tiden man har här på jorden – alltså egentligen en fullständigt irrelevant punkt; således åtar jag mig själv att se att det finns MYCKET MER VIKTIGARE SAKER i detta livet än utseende – jag menar utseende är i grund och botten irrelevant, men har blivit till viss del relevant för ens överlevnad i detta system genom att människor värderar utseende som någonting värdefullt – men i sin renaste form är utseende inte en punkt som influerar ens förmåga att leva i, och uttrycka sig själv i denna världen

Enhanced by Zemanta

Dag 244: Kroppen Min – Snygga Ben (Del 31)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker mina ben ser snygga ut – de ser ut att ha mycket muskler

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar vid, rör vid mina ben, och när jag tittar på mina ben – att då känna, och uppleva inom mig själv att mina ben är sexuellt attraktiva – och att jag har ”lyckas” – och att jag är en överlägsen, och bra person för att mina ben ser ”snygga” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fysiskt känna och uppleva mina ben – och inte vara HÄR med mina ben i enhet och jämlikhet – och se, inse, och förstå – att bilden av mina ben är endast en liten dimension av mina ben i sin helhet – och att för att förstå, och lära känna mina ben måste jag ge upp alla sorters upplevelser och se mina ben HÄR i enhet och jämlikhet

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spara en bild inom mig själv av en känd fotbollsspelare – och gentemot denna bild koppla en känsla, och upplevelse som är fokuserad på fotbollsspelarens ben – som har resonansen av sig av att dyrka fotbollsspelarens ben för att de är muskulösa, och stora – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma hur min kropp ser ut för närvarande – och tänka att min kropp, mina ben måste formas efter den där bilden jag har i mitt huvud innan jag kan vara fulländad – och innan jag kan vara perfekt – istället för att se, inse, och förstå att perfektion, och fulländning har ingenting med benmuskler att göra – och ingenting med bilder i mitt huvud att göra – utan har med mig att göra – såsom VEM JAG ÄR

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli kontrollerad av en känsla inom mig själv av att känna att muskulösa ben är snygga, och välformade – och låta mig kontrolleras på så sätt att när jag tittar mig själv i spegeln – att då låta mina ögon söka sig till mina ben – och fästa blicken där – och febrilt börja leta efter likheter mellan den bild mina ögon ser jämte den bild som jag har i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga STOPP – och att låta mig själv inte längre vara en slav – och inte längre vara kontrollerad, och styrd av bilder i mitt huvud – och således dirigera mig själv att titta på min kropp i enhet och jämlikhet – och utan att ha någon positiv känsla mot mina ben, eller ha någon negativ känsla mot mina ben – utan helt enkelt bara titta på mina ben här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera min omgivnings ovana att fördöma kroppar utifrån orealistiska ideal – utifrån bilder i mitt huvud där jag tror att jag måste likna dessa bilder – istället för att ifrågasätta varför jag ens tror att jag måste likna de bilder som kommer upp i mitt huvud – jag menar – varifrån kommer denna upplevelsen? Varifrån kommer denna vrickade idén om att jag måste ge upp mig själv, och mitt liv för att skapa min kropp att se ut som en bild i mitt huvud

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ignorans, och dumhet – i sin renaste form – kommer från oförmågan att ifrågasätta vad som är här – och vad som kommer upp inom en – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ignorant, och dum – genom att inte ifrågasätta vad som pågår inom mig – genom att inte fråga mig själv om jag vill att det som pågår inom mig ska fortsätta inom mig – att fråga vad som är konsekvenserna av de punkter som pågår inom mig – hur påverkar de mig, och vad blir den existentiella konsekvensen? Och således förlåter jag mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta alla de ideal, och bilder som kommer upp inom mig – och istället i medvetenhet – välja vem jag ska vara, och hur jag ska leva – och inte låta bilder, och känslor, tankar, idéer göra det åt mig

Självåtaganden

1. När jag märker att – då jag ser mina, eller rör vid mina ben – upplever en känsla av överlägsenhet, och märker att jag tänker, och upplever att mina ben är ”snygga” och sexuellt attraktiva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna sortens upplevelse begränsar mitt förhållande med mig själv – och hur jag blir fast i en utseendefixerad besatthet – där hela mitt förhållande med mig själv handlar om hur jag ser ut – och inte om vem jag är – och vad det är jag gör med mitt liv; således åtar jag mig själv att fokusera på MIG SJÄLV och på VEM JAG ÄR – och inte på hur jag ser ut – för det är fullständigt meningslöst och leder inte till någonting

2. När jag märker att jag tar del av en bild inom mig själv – av en fotbollsspelare – och att jag inom mig själv fokuserar på dennes ben – och upplever en slags förundran, och avund, och begär gentemot denna fotbollsspelares ben – i det att jag vill se ut som honom – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna bilden är inte riktig – det är en bild som existerar i mitt huvud och ingenting mer än det – och således är det inte någonting som jag borde följa efter, och låta mig själv styras av – och ingenting jag borde beundra, och göra till mitt exempel – och således åtar jag mig själv att sluta följa bilder i mitt huvud – och istället etablera vad som är sunt förnuft – vad som är matematiskt korrekt – och leva utifrån sådana sunda, och matematiska principer – där jag vet vad slags konsekvens mina handlingar får

3. När jag märker att då jag står och tittar på mig själv i spegeln, att mina ögon börja söka sig mot mina ben – och hur jag börjar känna en slags önskan inom mig om att få se att mina ben ser ”snygga ut” – såsom bilden i mitt huvud som jag har skapat av vad ett idealt ben ska vara – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenting sådant som ett idealt ben – eller jo – ett idealt ben är ett ben som uppfyller sitt syfte som ben på bästa möjliga sätt – vilket är att kunna gå, springa, och stå effektivt – och alltså inte att se snygg ut; således åtar jag mig själv att fokusera mina bens praktiska syfte – och när jag tittar på mina ben – då titta på mina ben utifrån att evaluera mina bens förmåga att fungera effektivt – och således ändra mitt sätt att se på min kropp – från att fördöma min kropp – till att ta hand om, och vara noggrann med att bry mig om min kropps välmående

4. När jag märker att jag lever en ovana att fördöma min kropp utifrån bilder i mitt huvud, och att jag tänker, och upplever att min kropp faktiskt borde se ut som det idealet som kommer upp inom i formen av en bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – ett ideal som inte är praktiskt är ett meningslöst ideal och förtjänar inte att existera – och utseende är inget praktiskt ideal utan endast någonting som stör min livsupplevelse – och min förmåga att fungera i denna världen; således åtar jag mig själv att ta bort detta ideal – och istället sträva efter ideal som är praktiska – och som går att fullgöra – och vars fullgörande innebär att jag blir en bättre människa, en mer effektiv människa – och även min omgivning tjänar på att jag lever detta ideal som mig själv

5. När jag märker att jag inte ifrågasätter de tankar, bilder, och upplevelser som kommer upp inom mig – i formen av bilder av en manlig kropp – som är muskulös, och stor – och som har stora, massiva ben – och tankar som säger att jag borde se ut som denna bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – om jag inte ifrågasätter ALLT då tar jag någonting för givet – och då är jag en automatisk robotiserad demon – som inte existerar med klara och väldefinierade principer utan som endast lever det som alltid har varit här i denna verklighet; således åtar jag mig själv att ifrågasätta allt – och inte ta någonting för givet – och undersöka allt – och inte ta ett beslut att leva någonting som kommer upp inom mig – bara för att det kommer upp inom mig

Enhanced by Zemanta

Dag 241: Kroppen Min – Arbetarhänder (Del 28)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag gillar mina händer – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftfulla ut – som riktiga ”arbetarhänder”.

Och vad som ska förstås är att jag här arbetar med att ta bort alla slags fördömanden, och idéer i förhållande till min kropp – så att jag kan etablera ett förhållande med min kropp som är utan några murar – som är här i enhet och jämlikhet – där jag inte värderar min kropp, och ser min kropp utifrån kunskap som jag kopierat från min omgivning – men där jag faktiskt VET vad, och hur min kropp är utan någon mellanhand i form av intränad kunskap.

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina händer såsom att vara attraktiva, och snygga – och tänka att mina händer är detta p.g.a. av att de ser starka ut, och har synliga blodådror på utsidan – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och värdesätta min händer utifrån en känsla, en upplevelse, och en tanke – där jag ser på mina händer och sedan tänker någonting – istället för att jag är med mina händer direkt, här – i detta ögonblick

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tro att ”arbetarhänder” är någonting vackert, och åtråvärt – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli indoktrinerad, och intränad i att glorifiera arbetare, och tänka att det är någonting hedersamt, och åtråvärt att arbeta mycket – och att det är någonting som gör mig till en bra, och stark människa – att arbeta mycket – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag helt enkelt bara kopierat kunskap av vad andra har sagt till mig – och att jag aldrig själv har ifrågasatt varför just arbete, och att ha arbetarhänder skulle vara någonting bra, och någonting som är värt att glorifiera

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och fullkomligt borttappad i och som mitt sinne – genom att glömma bort mina händer såsom ett fysiskt uttryck av min kropp – som oavsett hur de ser ut – fortfarande är fysiska händer, och därför förtjänar respekt – omtanke – och stöd – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i förhållande till min kropp, genom att tänka att jag bara kan acceptera min kropp om den ser ut på ett speciellt sätt – och att mina händer måste se ut som ”arbetarhänder” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara tacksam för mina händer, och för hela min kropp – och sluta ta saker för givet genom att tänka att mina händer inte är tillräckligt snygga, eller att mina händer är snygga

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och leva ut detta genom att – när jag tittar på mina händer – att då stanna upp för ett ögonblick och låta mig själv bli förundrad, och borttappad i tankar där jag glorifierar, och berömmer mina händers utseende – och i detta känner det som om att mina händer är vackra, och sexuellt attraktiva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se att mina händer, är mina händer – och inte är någonting mer, eller mindre värt än rest av min kropp – och därmed inte förtjänar mer, eller mindre uppmärksamhet än vad resten av min kropp gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mina händer endast som redskap med vilja jag kan få uppmärksamhet av andra utifrån – och tro att det är det enda min kropp duger till, och ska användas till – att vara ett reklamplakat inför allmänheten där jag visar mig själv som attraktiv, och sexuellt åtråvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta levnadssätt helt saknar självrespekt, och helt saknar mig själv – eftersom jag lever för att få andras uppmärksamhet – istället för att leva för att leva här – och att göra någonting med mitt liv som har en effekt i denna världen som är bäst för alla

Självåtaganden

1. När jag märker att jag upplever, och känner att mina händer är ”snygga” – och att jag stannar upp, och tittar förundrat på blodådrorna på mina händer – och på hur de ser ut – utifrån en utgångspunkt av att känna mig stolt över mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle missar mig själv – missar att leva – och missar att vara HÄR med min kropp, och med mina händer – att jag istället för att se att det finns mer än utseende, blir helt förlorad i fördömande, och upplevelser i förhållande till bilder; således åtar jag mig själv att sluta vara upptagen med hur jag ser ut – och istället fokusera på att vara här med min kropp – fysisk, och i mitt andetag – i varje andetag – och således sluta att leta efter någonting mer än mig själv, och alltså acceptera mig själv

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att mina händer är mer än andras händer, att de är snygga, och vackra, och ser starka ut – och jag inom mig känner en slags värme av att tänka att jag är en ”arbetare” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har blivit hjärntvättad att skapa denna typ av ytliga förhållande med min kropp genom att ta efter människor i min omgivning – således åtar jag mig själv att sluta följa efter dessa tankar, och upplevelser i förhållande till mina händer – och istället se på mina händer HÄR – DIREKT – och utan någon slags glasvägg i form av tankar i mitt huvud

3. Jag åtar mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara medveten om mina händer – på att vara medveten och närvarande när jag tar på saker, och när jag rör på – och använder mina händer genom dagen – och på så vis sluta se mina händer som en bild – och istället se att de är en del av en levande organism – nämligen min kropp

4. När jag märker att jag blir styrd, och kontrollerad av tankar i mitt sinne – och att jag lever ut detta genom att plötsligt stanna upp, och förundrat titta på mina händer som om de visar någon slags outforskad, och underbar sanning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick inte här med mina händer – utan i mitt sinne där jag definierar, och ser mina händer utifrån en idé om vad som är vackert, och vad som är fult – således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och vara närvarande om, och med mina händer – känna det jag tar på – och inte ta mina händer för givet

5. Jag åtar mig själv att respektera, och bry mig om min kropp – och se att det finns mycket mer till min kropp än dess utseende – och i detta åtar jag mig själv att sluta använda min kropp såsom ett redskap för att få uppmärksamhet av andra – och istället vara ovillkorligt tacksam för att min kropp är här – och låter mig gå denna process av att föda mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Enhanced by Zemanta