Tag Archives: avvisad

Dag 370: Modet att bli avvisad

Att ta kontakt med nya människor, skapa nya relationer, nya möjligheter, lära känna nya kulturer, komma in i nya hem – vad är det som håller oss tillbaka från sådana äventyr?

6703141För min egen del är det svaret ganska uppenbart, till stor del går det tillbaka till rädslan för att bli avvisad. Och igår hände det sig faktiskt att jag till viss del blev avvisad. Men det var intressant att det faktiskt inte var särskilt illa att bli avvisad. Det rörde sig om ett korthugget gensvar hos den andra personen som indikerade att mina försök att närma mig inte godtogs – farligare än så var det.

Att bli avvisad är alltså inte på NÅGOT sätt fysiskt skadligt, att bli avvisad försätter oss inte i någon slags fara inför att bli kroppsligt sårade, all vår rädsla inför att bli avvisade är MENTAL. Och visst kan det kännas obekvämt när någon inte vill ha en i närheten, eller ta del av de tjänster man erbjuder, men har det ens någonting med den andra personen att göra? Handlar det inte istället om att det är VI SJÄLVA som har en dålig självbild, som inte riktigt vet var vi står, och vet vilka vi är? Handlar inte rädslan för att bli avvisad i grund och botten om rädslan för att vi ska bli ensamma och utstötta? Men skulle det vara ett problem för oss att bli ensamma och utstötta om vi värdesatte, och älskade oss själva ovillkorligt?

Nej, det skulle inte vara ett problem i sådana fall. För vad skulle vi kunna förlora på att någon människa inte önskar umgås med oss? Ingenting alls, det skulle bara vara ett fysiskt faktum, att denna del av mänskligheten inte önskar ingå ett mer nära och personligt förhållande med mig (som representerar en annan del av mänskligheten). Men det förhållandet påverkar inte mig, vad jag gör, vart jag är på väg, hur jag önskar leva, och vad jag vill skapa i mitt liv – det påverkar alltså med andra ord INTE min självbild, såtillvida jag inte tillåter det.

Som jag ser det är det oerhört viktigt att släppa taget om all slags rädsla för att bli avvisad, och att bygga upp en stark, orubblig, fast och målmedveten karaktär. Och att skapa sig själv till att vara en opportunist, en ”go-getter” – någon som ser vad han eller hon vill ha, och sedan går och tar för sig, och inte låter någon rädsla för vad andra skulle tycka, eller inte tycka påverka hans eller hennes riktning i livet.

För min egen del handlar det om att jag låter mig själv ge mig modet att vara skaparen av mitt liv, och att ge mig själv modet att ta beslut, säga vart jag vill gå, och sedan formulera, och fysiskt forma min värld såsom jag vill att den ska vara. Och att härvid låta mig själv aktivt skapa förhållanden samt relationer – att fråga mig vilka människor som jag önskar vara nära, vilka möjligheter jag önskar fullfölja, och inte längre begränsa mig själv till vad andra känner, eller tycker. Det är helt enkelt ett alltför begränsat liv. Jag vill leva utan hinder, utan begränsningar, utan rädslor, och således – utan att vara rädd för att bli avvisad – och istället gå ut i världen och skapa mig själv och det livet jag vill leva.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten, modet, och styrkan att gå ut i min värld och skapa mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta rädsla och ångest inför att bli avvisad påverka och styra mig och min framtid – att styra vem och hur jag är och vad jag väljer att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att skapa nya förhållanden, möta nya människor, skapa nya relationer, lära känna nya miljöer, och att aktivt formge mitt liv, i rädslan för att jag ska bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till varför jag är rädd för att bli avvisad, är för att jag inte orubbligen, fullständigt, och ovillkorligt låter mig själv stå med, leva med, och vara med mig själv – och låta mig själv skapa mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att tala ut, för att stå upp och säga vad jag ser, och uttrycka mig själv bland andra människor, i rädslan för att bli avvisad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå till vilken utsträckning rädslan inför att bli avvisad begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att det inte är en rädsla jag längre kan tillåta att existera inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att pusha mig själv till att tala ut, uttrycka mig själv, och göra min röst hörd när jag är i en situation då jag ser att någonting sägs, eller görs som jag inte kan acceptera, eller då jag önskar skapa någon slags relation, eller förhållande med någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste våga värdera mig själv ovillkorligt, att se mig själv som att vara värd det bästa, och att ge mig själv denna förmån oavsett vad andra skulle tycka, eller inte tycka om mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och mitt värde, till att vara förbehållet att andra ska tycka om och acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag ska leva mitt liv för att andra ska tycka om mig, kommer jag inte kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag kommer att leva ett liv i ett tyst inre förtryck, där jag låter mig själv acceptera vad som pågår runtomkring mig och i denna världen, och låter mig själv acceptera att mitt liv tar en viss riktning, och formar sig på ett visst sätt, i stället för att jag aktivt skapar, formulerar och dirigerar mitt liv, och för mig själv i den riktningen som jag vill – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga vara uppriktig mot mig själv i mitt förhållande till andra människor, genom att våga uttrycka mig själv, genom att våga ta kommando, och beslut om hur jag skapa de förhållanden med olika människor som finns i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta förhållanden med människor skapa vem jag är, att låta relationer med andra avgöra vem jag är, istället för att jag beslutar vad en relation ska vara, hur jag ska driva och föra en relation framåt, vem jag är i förhållande till relationen, och således att jag står stabil, orubblig, och fast i mig själv och i mitt syfte i livet att föra fram vad som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen och fullständigt hänge mig själv till att skapa och formulera, och definiera ett liv för mig själv som även kommer vara till nytta för resten av mänskligheten, genom att mitt fokus ligger på att skapa vad jag ser är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, samt uppleva ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet öva mig själv på, och driva mig själv igenom denna ångest, genom att ta kontakt med nya människor, genom att kommunicera mer, genom att låta mig själv vara tillgänglig, och göra det till en rolig lek att skapa mitt liv, mina relationer och förhållanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag är rädd, och upplever ångest inför att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället göra det till en rolig, spännande, och äventyrlig lek, att se hur jag kan skapa nya förhållanden, lära känna nya människor, och expandera mig själv genom att utveckla mina interpersonella färdigheter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är en konst att inte låta mig själv ta avvisning personligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en konst att låta andra människors ord rinna av mig som vatten, och således att oavsett vad andra säger, eller hur de beter sig, står jag stabil, lugn, och orubblig inom mig själv – i full vetskap om vem jag är, vart jag ska, och att min värde inte påverkas eller styrs av om en annan människa väljer att låta mig komma in i deras liv eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är farligt, eller kroppsligt komprometterande att bli avvisad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det helt och håller rör sig om en mental upplevelse, att det är ett s.k. mind-job – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt pusha, driva och föra mig själv igenom denna rädsla inför att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid idén om att andra människor har en förmåga att definiera mitt värde, att jag faktiskt begränsar mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag reagerar i att känna sårad, eller värdelös för att någon inte önskar interagera med mig såsom jag hoppats, att jag då säger, och klargör inom mig själv att jag avgör och beslutar mitt eget värde – att jag bestämmer vem och hur jag är – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv utifrån hur andra beter sig och hur andra talar

Självåtaganden

När jag märker att jag är rädd för att tala ut, och uttrycka mig själv, eller ta kontakt med någon person i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att det nu är rädslan för att bli avvisad som spökar runt – och jag ser att den är rädslan är helt och hållet mental – att det inte finns några fysiska konsekvenser av att bli avvisad, att jag inte blir en mindre värd människa genom att bli avvisad – och jag förstår att det endast är genom att våga ta steget ut och skapa mig själv och mitt liv – genom att skapa förhållanden i min omvärld – som jag kan skapa mitt liv; således åtar jag mig själv att ta steget ut i det okända – att närma mig personen i fråga och tilltala person, eller om jag redan är i konversation – att våga tala ut – våga uttrycka mig själv och formulera mig själv i ord

Jag åtar mig själv att med lekfullhet och glädje, driva mig själv till att bli initiativtagande i mitt förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att praktiskt leva detta åtagande genom att närma mig människor, genom att öppna min mun och kommunicera med människor, genom att tala och uttrycka mig själv – dela med mig av vem jag är med andra människor – och inte hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli avvisad – utan istället – med stolthet och glädje stå vid min egen sida – gå ut i världen – och utan skam eller att vara generad – basunera att jag är HÄR och detta är vem JAG är

Advertisements

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 187: Att Sluta Vara Rädd För Att Bli Avvisad

Självskriverier

Att prata inför människor, och att ta kontakt med människor – samt att ha förhållanden med människor är fortfarande någonting som gör mig ångestfylld. Idag satt jag på en lektion, och talade högt ut inför klassen – jag svarade på en fråga från läraren – och bara av att göra denna lilla saken blev jag väldigt nervös och obekväm – mitt hjärta började slå hårdare och min kropp stelnade till.

Jag har också lagt märke till att – ofta innan jag svarar på en fråga, eller säger någonting högt i klassen – att det finns en liten subtil ångest, och nervositet att det som jag ska säga är felaktigt – och att jag kommer att misslyckas och nämna fel information till läraren.

Vad beror då detta på? Ja – som jag behandlat i tidigare bloggar härstammar min rädsla, och ångest från av att jag tillåtit mig själv att definiera mig själv, och mitt värde i förhållande till andra människor – och att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och bekräftelse – och inte känt mig stabil, eller bekväm inom mig själv om jag inte lyckats få denna bekräftelse.

Ännu en punkt som jag har upplevt idag som är liknande de som jag nämnt ovan har att göra med att ta kontakt med människor – och här utspelade sig en situation då jag närmade mig en viss person och sa hej – men denna person svarade inte på mitt ”hej” och i det ögonblicket kände jag mig generad, skamsen, och samtidigt nervös. Här går det att se att det är exakt samma punkt som är orsaken till min upplevelse som i situationen då jag svarar på frågor i klassrummet. Den stora rädslan är rädslan att bli avvisad, eftersom detta då betyder att jag inte kan anse mig själv vara bekräftad och accepterad.

Det är ju otroligt tråkigt och jobbigt att hela tiden vara nervös, och undra vad andra känner om mig – och om jag kommer att bli accepterad eller avvisad när jag pratar med människor. Därför kommer jag fortsätta arbeta med denna punkt idag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att känna, och uppleva det som om andra människor har tyckt att vad jag sagt eller gjort varit trevligt, givande, och roligt – och att dessa människor accepterat mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra människor ska erkänna, och bekräfta mig – och ge mig en upplevelse av att känna mig välkommen, och emottagen för att jag ska röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte initiera kontakt, och motivera mig själv att agera – förens andra visar att de accepterar, och bekräftar mig – och anser att det jag gör, och sättet jag rör mig själv på är bra – och korrekt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå som min egen stabilitet och röra mig själv i och som sunt förnuft – och sluta vara beroende, eller låta mig själv bli influerad av vad andra verkar tycka och känna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att idén om att det är dåligt att bli ogillad, eller avvisad – är en kulturell och inprogrammerad punkt – det finns således inget rent fysiskt och faktiskt dåligt, och negativt med att bli avvisad – eller ogillad – och således är inte fruktan inför att bli avvisad och ogillad på något sett rationell – utan den är irrationell

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara min nervositet, och ångest inför att uttrycka mig själv med och bland andra människor genom att tänka att ”alla andra också verkar uppleva denna rädslan” – och att det därför är ”helt normalt att känna denna rädslan” – och att det således inte är någonting jag behöver ändra på, eller ge någon extra uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva att jag inte behöver göra någonting åt rädslan inför att bli avvisad – eftersom det är en naturlig del av att vara människa att uppleva en sådan rädsla – och att det således inte är någonting jag kan göra åt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka den rädslan, och nervositeten jag upplever runt andra människor genom att ”spela cool” – och genom att inte försöka låtsas om vad det är jag upplever – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte kommer kunna transcendera och ta mig själv igenom denna upplevelsen om jag inte erkänner den för mig själv, och faktiskt driver mig själv att arbeta med punkten – och ger mig själv modet att andas igenom, och gå igenom de punkter av rädsla som kommer upp i min dagliga medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är någonting skamfyllt eller dåligt med att uppleva rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv andra människor – och det är således inget jag behöver gömma för mig själv, och förtrycka – utan någonting som jag kan ta upp och titta på och arbeta med utan någon som helst skam, ångest, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag är ännu inte förbi att inte uppleva rädsla runtomkring människor – jag har visserligen gjort stora förändringar i mitt liv – och lyckats transcendera vissa punkter men fortfarande finns det mycket arbete kvar att göra innan jag helt kan säga att jag inte upplever någon som helst rädsla, ångest, eller nervositet runtomkring människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att vara stabil när jag uttrycker mig själv – att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas med min kropp och tala med och som hela min kropp – och således ge uppmärksamhet till mig själv såsom fysisk stabilitet och inte fokusera och ge uppmärksamhet till rädsla, tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig

Självåtagande

När jag märker att jag tror mig själv behöva andra människors ”värme” och bekräftelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte andra människors värme, eller bekräftelse för att vara stabil inom och som mig själv – och röra mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva ord som mig själv – och driva mig själv igenom punkter av och som rädsla, underlägsenhet, och nervositet; således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom mitt beroende till andra människor – och öva mig själv på att stå stabil inom och som min mänskliga fysiska kropp – här

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka från att tala, och uttrycka mig själv – eller initiera kontakt och närma mig själv en viss situation – och att jag väntar på att någon ska ge mig godkännande att leva, och agera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag väntar på att andra ska ge mig godkännande för mig att uttrycka mig själv – då gör jag mig själv till en slav, och väldigt begränsad – således åtar jag mig själv att ge mig själv godkännande – och motivera mig själv att röra mig själv – uttrycka mig själv – och medverka i och som denna världen

När jag märker att jag tar rädslan för att bli avvisad personligt – och att jag tror att det finns någonting jag faktiskt kan förlora genom att bli avvisad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – det finns ingenting att ta personligt, och det finns ingenting av mig själv som jag kan förlora genom att bli avvisad – eftersom allt jag upplever en inprogrammerad kulturell idé – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom min rädsla för att bli avvisad – och att ta risker – och låta mig själv leva ett mer äventyrligt – och expansivt liv – genom att ta kontakt med mitt eget godkännande – och utifrån min egen motivation

När jag märker att jag rättfärdigar och försvarar min egen nervositet, ångest, och rädsla inför att bli avvisad – genom att inom mig själv säga att ”men alla andra upplever ju samma sak som jag!” – då stoppar jag mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ingen giltig ursäkt att bara för att andra upplever samma sak som jag gör – att jag på grund av detta ska begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och använda andra såsom ett exempel för att hålla mig själv tillbaka i en viss punkt av självbegränsning

När jag märker att jag rättfärdigar rädslan för att bli avvisad genom att tänka att ”det är inget att göra åt, eftersom det är en del av att vara människa att känna mig rädd och nervös inför att bli avvisad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag har skapat rädslan inom mig – och jag kan således också ta bort den – och det finns därför alltid någonting att göra åt mina inre upplevelser; således åtar jag mig själv att korrigera mina inre upplevelser – och att sluta ge efter inför rädslan att bli avvisad och istället driva mig själv igenom obekvämligheten inför att leva, och uttrycka mig själv

När jag märker att jag försöker förtrycka rädslan för att bli avvisad, och inte accepterad inom mig själv – genom att ”spela cool” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte hjälper att spela cool eftersom min upplevelse fortfarande förblir densamma – således måste jag göra någonting som hjälper vilket är att erkänna min upplevelse och sedan arbeta med den genom självförlåtelse och självåtaganden – således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället erkänna vad som pågår inom mig

När jag märker att jag upplever skam, och känner mig underlägsen, och fördömer mig själv för att jag upplever rädsla, och nervositet inför att tala inför, ta kontakt med, och uttrycka mig själv inför andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting dåligt, eller negativt, eller skamfyllt med att ha en upplevelse av rädsla inom mig – det är ingenting personligt utan endast en punkt som är inprogrammerad genom min tillåtelse – således åtar jag mig själv att se och erkänna vad som pågår inom mig själv utan någon reaktion

När jag märker att jag försöker försvara, rättfärdiga, och ursäkta min rädsla inför att tala, ta kontakt med, och interagera med andra människor – genom att säga inom mig själv att ”jag upplever ingen rädsla – jag är förbi det där nu!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det leder ingenstans att försöka gömma, och ignorera vad som pågår inom mig – utan det enda som faktiskt kommer göra en skillnad är att jag erkänner mina problem för mig själv och sedan aktivt arbetar med att korrigera och ändra dessa

När jag märker att jag inte är stabil, lugn, och avslappnad i min kropp då jag uttrycker och rör mig själv i min värld bland andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan träna mig själv på att stabilisera mig själv, och att inte låta mig själv gå in och uppleva mig själv ostabil – således åtar jag mig själv att träna mig själv på att leva stabilitet – och att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och leva andetag för andetag – här som min kropp en och jämlik

Dag 132: Den Subjektiva Osanningen

Självskriverier

En tendens som jag uppmärksammat inom och som mig själv är att jag hellre väntar på andra människor att initiera kontakt, och prata med mig – än att jag tar initiativet och tar kontakt med andra människor – helt enkelt eftersom jag varit rädd för att bli avvisad. Detta bottnar i att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, utan att jag tillåtit mig själv att vara oroad inför vad andra tycker och tänker om mig.

Lösningen är därför inte att börja ta kontakt med människor – utan att se vart denna apati och rädsla inför att kommunicera, och vara med andra människor bottnar i – vilket är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och leva självförtroende – och således vara orubblig inom och som mig själv – där jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv, och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror, och antar att andra människor känner om mig, eller ser mig. Utan att jag istället uttrycker, rör mig själv, och lever mig själv här – i och som mitt andetag – som min kropp – fysiskt här – där jag inte definierar mig själv, och upplever mig själv utifrån tankar, och upplevelser – om vad jag tror, och antar att andra tycker eller tänker om mig.

Det är också intressant att lägga märka till att jag faktiskt aldrig vet vad någon annan känner, tänker, eller tycker om mig – utan allting som jag upplever händer inom mig – fruktan, nervositet – och ångest – ingenting av det kommer utifrån utan allting härstammar från mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att allt det jag tror och antar att andra människor tycker och tänker om mig inte förtjänar någon tillit – och inte utgör någon som helst korrekt, eller objektiv bild av verkligheten – utan endast utgör en idé och upplevelse som är helt subjektiv – inom mig själv – skapad av mina minnen och tankar som jag ackumulerat i min livstid – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa dessa upplevelser, tankar, och idéer och istället medverka, interagera – och kommunicera med andra HÄR – utan någon mentalt och inre sinnesprat – eller inre emotionella upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag upplever inom mig själv såsom rädsla, och nervositet inför att vara med – och kommunicera – interagera med andra människor – inte är en riktig, och universell – och objektiv upplevelse – utan endast är min egen inre demon, och definition av verkligheten som jag skapat helt i separation från min mänskliga fysiska kropp – och från denna fysiska verklighet såsom den faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa en verklighetsbild inom mig själv – och istället stå en och jämlik med verkligheten här – såsom min mänskliga fysiska kropp – och således medverka, interagera, och röra mig själv här i och som verkligheten en och jämlik – där jag inte skapar några tankar, eller bilder, eller upplevelser i förhållande till vad som är här – utan istället rör mig själv i självtillit – självacceptans – stabilitet och självbekvämlighet här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag rör mig – uttrycker mig själv och upplever mig själv i min verklighet – genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv – såsom tankar, känslor, och emotioner – istället för att leva och uttrycka mig själv här – en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag rör mig själv i min värld – när jag pratar med andra – när jag interagerar med andra – att definiera mig själv i förhållande till de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig själv – och inte tro att bara för att en tanke kommer upp inom mig såsom att ”den, eller den personen tycker inte om mig” – eller en upplevelse kommer upp inom mig själv såsom rädsla, eller nervositet – att tro att denna upplevelse är jag – och att jag måste leva utifrån denna upplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick andas – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och leva direkt här utan att definiera mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv inom och som min mänskliga fysiska kropp – genom att i varje andetag lokalisera vad som är här – såsom verkligheten – såsom denna fysiska verklighet – såsom min kropp, och min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – och därigenom se vad som inte är verklighet såsom de tankar, och emotionella upplevelser som dyker upp inom mig; och därigenom möjliggöra för mig själv att andas och gå igenom dessa upplevelser och stå – och leva här som min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik till den verklighet som är här – objektiv och likadan för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp – och från den fysiska verklighet som jag lever i och är en del av – genom att tänka, och uppleva emotioner – och känslor – och definiera mig själv i förhållande till dessa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att allt det som kommer upp inom mig – kan jag stoppa och förändra i det ögonblick de kommer upp – genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och istället för att begränsa mig själv i och som en psykisk emotionell/känsloupplevelse – istället leva här – en och jämlik med och som min fysiska verklighet

Självåtaganden

När jag märker att en emotionell, eller känslomässig upplevelse dyker upp inom mig – eller att en vissa tanke dyker upp inom mig – och jag ser att jag definierar mig själv i förhållande till denna – och ser denna tanken, eller upplevelsen som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen inte är jag – utan en upplevelse som dyker upp inom mig som jag sedan beslutar att leva, och uttrycka som om den vore jag – således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som pågår inom mig själv och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som min mänskliga kropp – och leva ovillkorligt, och utan att vara begränsad av upplevelser och tankar – och själv ta beslut om vem jag ska vara – och hur jag ska uppleva, eller röra mig själv i varje ögonblick

När jag märker att jag medverkar i och som rädsla, eller nervositet då jag medverkar, kommunicerar, eller interagerar med andra människor – och jag tror att denna rädsla eller nervositet är en universell, objektiv och riktig upplevelse av ögonblicket – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som är objektivt, och verkligt är vad som är här – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom denna fysiska verklighet – som inte innehåller någon slags tanke, eller emotionell upplevelse – utan är direkt här; således åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv DIREKT HÄR – utan att tänka – utan att skapa en subjektiv idé av verkligheten utan istället stå en och jämlik med verkligheten här – som mig själv

När jag märker att jag skapar en verklighetsbild inom mig själv – genom att jag definierar verkligheten, och mig själv i förhållande till upplevelser, och tankar som dyker upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse, och dessa tankar som dyker upp inom mig – är en subjektiv idé och inte verkligheten – de är en bild/idé/personlig definition av verkligheten men inte vad som faktiskt är här; och således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som verkligheten – och inte se en bild av verkligheten utan faktiskt leva och uttrycka mig själv här i och som verkligheten såsom denna fysiska existens – en och jämlik

När jag märker att jag begränsar, och håller mig själv tillbaka – spänner mig själv, och upplever mig själv obekväm i min mänskliga fysiska kropp – eftersom jag upplever min verklighet som hotfull och jobbig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse jag har av att min verklighet är jobbig, och hotfull inte på något sätt är en korrekt bild av verkligheten – och inte är en objektiv sanning av vad som är här – utan endast är min subjektiva idé och definition av verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta uppleva mig själv obekväm, och att spänna mig själv – genom att andas och slappna av – och tillåta och acceptera mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns inget hot – det finns inget som är jobbigt – utan att detta endast är en emotionell och subjektiv upplevelse som jag skapat inom mig själv

När en upplevelse kommer upp inom mig – eller när en tanke kommer upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse, och denna tanke inte är jag – och det är således inte någonting som jag måste leva utifrån – det är inte någonting jag måste skapa mig själv utifrån – det är inte någonting jag måste frukta, försöka undvika, eller förtrycka, eller gömma mig för – det är endast någonting som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta att ta att det som kommer upp inom mig själv för givet såsom att vara jag – och istället ser, och inser, och förstår jag – att jag är HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp – och kan således välja i ögonblicket hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv – genom att jag tar ett beslut och lever detta beslut här

När jag märker att jag utan att ifrågasätta vad som kommer upp inom mig – helt går in i en upplevelse, och helt tror att en tanke är jag – och att jag måste leva och uttrycka mig själv utifrån denna tanke – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att jag är och lever vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uppleva mig själv som – och att jag bestämmer vem jag är; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick leva denna insikt att jag bestämmer vem jag är – genom att inte leva mig själv utifrån vad som kommer upp inom mig – utan istället genom att skriva, och applicera självförlåtelse – och leva självkorrektion – skapa mig själv här såsom ett uttryck av och som mig själv – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – med utgångspunkten i principen av att göra – och leva vad som är bäst för alla – och således inte ta någonting för givet – utan skapa varje detalj av mig själv för egen hand – genom mina egna valda ord

När jag märker att jag separerar mig själv från min mänskliga fysiska kropp genom att tänka – eller uppleva – och jag fullständigt accepterar dessa upplevelser som mig själv – och dessa tankar som mig själv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag upplever mig själv som jag gör, och tror att jag är den tanken som kommer upp inom mig själv – eftersom jag bestämt det – och således åtar jag mig själv att bestämma om – och bestämma att jag lever och uttrycker mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik med mitt andetag och denna fysiska verklighet som jag rör mig i – och inte leva i och som separation från denna fysiska existens genom att tänka – och uppleva – och definiera mig själv i förhållande till dessa tankar och upplevelser

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla