Tag Archives: begär

Dag 315: En Annan Verklighet

Idag hade jag återigen ilska som dök upp inom mig. Det finns alltså punkter kvar att arbeta med. För att komma närmare kärnan av denna ilska och för att se vad den består av kommer jag att ställa mig själv frågor.

När och av vad triggades ilskan?

Den triggades av att en person i min omgivning betedde sig på ett sätt som jag tolkade såsom att vara klent och anklagande. Frustrationen växte eftersom jag inom mig själv ansåg att denna person gjort detta flera gånger, och att personen i fråga borde sluta och växa upp.

Var kommer ilskan ifrån?

Jag kan se att ilskan kommer från en konflikt inom mig själv, där jag håller fast vid ouppfyllda ideal, drömmar och idéer om hur min verklighet borde vara, och när den inte är såsom jag idealiserar, då blir jag arg, frustrerad och irriterad.

glasögon-300x225Jag kan se att jag håller dessa ideal och drömmarna inte bara mot personer i min omgivning utan även mot mig själv, och att jag tenderar att vara mycket hård gentemot mig själv när jag inte är förmögen att uppfylla mina ideal och drömmar, de idéerna som jag tror att jag borde kunna leva upp till.

Vad slags ideal och drömmar rör det sig om?

De ideal jag ser som träder fram starkast är det om att vara stark, självgående, driven och mogen, och det som jag därefter ser är idealet om att vara kroppsligt och även mentalt perfekt; d.v.s. att man är konstant emotionellt stabil, frisk, sund och förmögen att hantera sin värld effektivt och framgångsrikt.

När jag skriver om detta, kan jag se hur jag inom mig själv efter s.k. misslyckade interaktioner med andra människor, fördömer mig själv och är hård mot mig själv, eftersom jag då inte tycker mig själv leva upp till det här idealet av att vara en stabil, stark och socialt, emotionellt och fysiskt perfekt människa. Det är även någonting som jag kan se vad det gäller mina studier, att jag alltid förväntar mig det bästa resultatet, och om jag inte får det bästa resultatet, då blir jag ofta frustrerad och dömer mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha förväntningar på mig själv, och på människor i min omgivning att allt ska vara perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när min omvärld inte står upp till mina förväntningar, och när jag själv inte lever upp till mina egna förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa förväntningar på mig själv och andra, skapa idéer inom mig själv om hur jag och andra ska uttrycka sig själva, ska leva, och ska röra sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min omgivning när den inte ser ut som jag vill att den ska se ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en förväntning på min omgivning att den ska stötta mig, och att den ska inge mig positiva upplevelser, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad och irriterad och anklaga min omgivning när jag upplever det som om att min omgivning skapar negativa och dåliga upplevelser inom mig, och skapar oreda inom mig, och inte lever upp till mina förväntningar, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och röra mig själv i ett förväntningsfritt tillstånd – där jag inte har några hopp eller drömmar om hur min omvärld borde, eller inte borde vara – utan där jag istället interagerar och lever HÄR i jämlikhet med vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en förväntan på människor i min omgivning att de ska vara starka, friska, sunda och unga – och att de ska inge mig med en positiv känsla av upphetsning och glädje, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när jag upplever det som om att min omvärld, och omgivning inte presenterar sig själv som sådan, och inte inger mig med en sådan upplevelse av positivitet och en känsla av att vara upplyft; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min omgivning ska lyfta upp mig energimässigt – så att jag upplever positiva energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min omgivning för att den inte uppfyller de krav jag ställt inom mig själv i formen av drömmar, bilder, idéer, hopp och förväntningar – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga verkligheten för att den inte är som jag vill att den ska vara – istället för att se, inse och förstå att det inte är något fel på verkligheten – utan att det är något fel på hur jag ser, tolkar och interagerar med verkligheten – och att felet ligger med mig – och i det faktum att jag ackumulerat och skapat en separat fantasiverklighet i mitt huvud som jag vill att min direkta omvärld ska efterlikna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att felet inte ligger med verkligheten utan med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att fokusera på att ta bort, förändra och dirigera de bilder och fantasier som dyker upp inom mig, så när de kommer upp i mitt sinne, att jag då agerar och tar bort genom att direktivt stadga att jag inte tillåter och accepterar sådana bilder att existera inom mig och att vara en del av min värld

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, frustrerad och irriterad för att min omvärld inte efterliknar min fantasivärld, mina hopp, drömmar och förväntningar som jag skapat i mitt sinne, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lösningen inte är att anklaga min omvärld utan att ta bort min fantasivärld; således åtar jag mig själv att i ögonblicket då mina fantasier dyker upp – stadga ”Delete” och således praktiskt ta bort fantasin och föra mig själv tillbaka hit – och vara här i direkt interaktion med och som min fysiska omvärld och verklighet

När jag märker att jag blir arg, irriterad och frustrerad på min omvärld, eftersom jag upplever, ser och definierar den som svag, underlägsen, och mindre effektiv än vad jag vill att den ska vara, såsom jag drömt, fantiserat, och hoppats på i mitt sinne, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att säga STOPP – och praktiskt andas och föra mig själv tillbaka in i min kropp – och dirigera mig själv att vara med min verklighet utan att vara i motstånd och resistans mot vad som är här

Enhanced by Zemanta

KonfliktThe Free Dictionary: schwierige Situation infolge des Aufeinanderprallens unterschiedlicher Interessen, Forderungen oder Meinungen Es kam zum offenen Konflikt zwischen Trainer und Spielern.

Advertisements

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 306: Kontrollbehov

kontrollbehov-455-pxEn punkt som är relevant i förhållande till den rädsla jag har arbetat med under de senaste bloggarna är kontroll – och under de senaste dagarna har denna punkten (kontroll) blivit allt mer synbar i hur jag hanterar mitt liv och mina förhållanden – jag erkänner – jag har ett stort kontrollbehov.

Hur tar sig detta kontrollbehov formen? Framförallt handlar det om att jag vill kontrollera förhållanden i min värld, jag vill bestämma hur de ska utformas, vad som ska hända, och när det ska hända – en annan del av kontrollbehovet handlar om hur jag vill ha fullständig kontroll och makt över min framtid; jag vill veta exakt vad som kommer hända, när det kommer att hända och hur det kommer att hända – jag vill inte ha någon som helst osäkerhet involverad i mina beslut utan istället full makt – full kontroll.

Om jag tittar djupt ner i detta behov, så ser jag att utgångspunkten är rädsla, osäkerhet och underlägsenhet, och det är som om att jag genom mitt kontrollbehov försöker hålla dessa upplevelser i schack – jag gör allt jag kan för att inte förlora kontrollen i tron att detta då kommer hålla mig borta från det jag fruktar.

Men, en intressant punkt är att när jag medverkar i dessa rädslor, och låter mig agera från denna punkt av underlägsenhet, ofta är det som händer att jag skapar och manifesterar motsatsen i min värld – d.v.s. precis det som jag fruktar eller vill undvika ska hända; det är som om att jag genom att hela tiden försöka ha kontroll inte låter mig själv tillfullo se vad som är här i min direkta verklighet, och hur jag kan använda mig av vad som är här för att leva mitt liv effektivt, och skapa de utflöden som jag ser är bäst för mig.

En annan intressant punkt är att när jag försöker kontrollera förhållanden och relationer, då är det som om att jag är den drivande punkten, och personen i fråga som jag på något sätt försöker kontrollera, agerar och gör saker endast för att jag vill det, för att jag känner för det och inte utifrån egen motivation, egen förståelse och egen vilja. Och det är ju ganska uppenbart, att om jag väljer att försöka kontrollera människor att göra som jag vill, så kommer det inte att röra sig utifrån egen vilja utan istället för att jag säger till dem, eller frågar dem om de kan göra som jag vill.

Så, jag vill alltså inte längre vara besatt av denna punkt av att vilja kontrollera min framtid, mitt liv och människorna i min värld, utan istället vill jag hantera mitt liv från en utgångspunkt av flexibilitet, ödmjukhet, öppenhet och ovillkorlighet – och istället för att försöka kontrollera och styra allt i min värld på ett sådant sätt som jag vill ha det, istället vara öppen för vad som är här, och i fråga om människor, inte längre försöka bestämma exakt hur och vad jag vill att de ska vara, och göra, utan istället motivera, visa, och dela med mig av sunt förnuft – alltså att lära ut och med ord beskriva varför det är förmånligt, varför det är effektivt, varför det är att föredra att agera och leva på vissa slags sätt.

Detta handlar definitivt om tillit, om att våga släppa taget och att se att trots att jag släpper taget om mitt kontrollbehov så är jag fortfarande HÄR – det är inte som om att jag försvinner och helt plötsligt blir invalid och utan förmåga att agera, ta beslut, och röra mig själv i min värld – det handlar alltså om tillit till mig själv och att jag inte behöver rädsla för att röra mig i min värld, jag behöver inte kontrollera allt utan det räcker med att jag är här – och rör mig själv från ögonblick till ögonblick – lever från här till här och inte längre låter mig själv vara besatt av ångest och rädsla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att motivera och röra mig själv utifrån en utgångspunkt av rädsla och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka kontrollera, styra, och dirigera allt i min värld precis såsom jag vill ha det, i ett försök att undvika att uppleva att mina rädslor manifesteras, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att ett kontrollbehov alltid uppstår i en rädsla och att jag inte kan lösa problemet med denna rädsla genom att försöka kontrollera och styra min värld in i minsta detalj

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och underlägsenhet inför min omvärld, och uppleva det som om att jag måste i varje ögonblick se till att behålla kontrollen, att behålla överblick och se till att jag inte dras med, eller förs med i någonting som jag inte har kontroll över, och som jag inte kan styra och dirigera precis såsom jag vill – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte kontroll, att vara rädd för att inte veta exakt vad som händer, hur det händer, när det händer, och varför det händer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en känsla av trygghet och säkerhet i att ha kontroll, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha och uppleva ett begär efter kontroll, och bli rädd, ängslig och nervös så fort jag upplever att jag på något sätt saknar kontroll, saknar direkt förmåga att avgöra hur min värld ska se ut, hur jag ska uppleva mig själv i min värld; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag genom att existera i denna rädsla för att inte ha kontroll låter mig själv kompromissa mig själv, och jag tar beslut utifrån rädsla istället för att ta beslut HÄR utifrån sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla inför framtiden, rädslan inför att inte med exakthet veta vad som kommer hända, hur det kommer hända, och när det kommer hända – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att inte ha total och fullständig kontroll över mig själv, över min värld och över allt som händer i min vardag – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, och i detta låta mig själv släppa taget om denna rädslan och om denna ångesten och istället leva här i varje ögonblick – och hantera varje ögonblick HÄR och inte försöka projicera mig själv in i framtiden för att uppnå någon slags illusorisk total kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, underlägsenhet och rädsla inför att leva här utan att planera, utan att projicera mig själv in i framtiden, utan att försöka hela tiden säkerställa att jag har fullständig kontroll, att jag har fullständig överblick, att jag vet exakt vad som händer och hur jag ska agera i varje ögonblick – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att lita på mig själv att jag kan hantera och dirigera varje ögonblick som dyker upp här – effektivt och utan att försöka kontrollera vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att min strävan efter kontroll motiveras av ångest, rädsla och misstro mig själv, där jag tror om mig själv att jag inte har förmågan att hantera varje ögonblick HÄR – utan att jag istället måste konstant förskjuta mig själv in i framtiden, och att endast därifrån kan jag hantera min vardag här – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att denna rädslan är ingenting som jag måste hålla kvar vid, att denna rädslan inte hjälper mig att leva effektivt i och som varje ögonblick, utan vad denna rädslan gör är istället att jag faller och komprometterar mig själv eftersom jag befinner mig i sinnet i rädsla, istället för att leva HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att lita på mig själv och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka tillflykt i kontroll, att söka tillflykt i att konstant försöka vara beredd på det värsta, och hantera varje ögonblick för att kunna undvika det värsta; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillit till rädsla och kontrollbehov, och tro att dessa uttryck är någonting som gör att jag kan vara effektiv i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att effektivitet handlar inte om rädsla eller kontroll – utan handlar om att jag är närvarande, HÄR, medveten om mig själv och min omgivning och att jag därmed kan ta effektiva beslut som är i samstämmighet med vad som är här såsom min direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till rädsla och ge mig själv över till underlägsenhet, och att tro att jag är dessa upplevelser, jag är dessa energier, och att det inte finns någonting som jag kan göra för att förändra mig själv, utan att det bästa jag kan göra är att försöka hantera dessa rädslor, hantera dessa upplevelser genom att försöka kontrollera min omgivning och undvika situationer där jag upplever mig själv pressad och såsom att jag inte har någon kontroll – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en fullständigt absurd idé – eftersom saken är den att jag har skapat rädsla, jag har närt rädsla, jag har utvecklat rädsla – således är jag även förmögen att hantera och ta bort rädsla, och inte längre låta mig själv vara kontrollerad, styrd, och motiverad utifrån och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en idé inom mig själv om att jag är beroende av rädsla, är beroende av ett kontrollbehov, är beroende av en nervositet för att kunna hantera mitt liv på ett effektivt, dirigerande, och disciplinerat sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt och utan att ifrågasätta – helt och hållet lita på vad som pågår inom mig såsom rädsla och tro att rädsla är denna gynnande, givande och behövliga upplevelsen som gör så att jag kan gå framåt i mitt dagliga liv – som gör så att jag kan göra framsteg – som gör så att jag kan göra någonting med mitt liv; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rädsla såsom någonting som det faktiskt inte är – för faktum är att rädsla är endast en energi – och att ifråga om att röra och motivera mig själv – så är det jag som gör detta såsom ett fysiskt uttryck av mig själv HÄR och inte någonting som rädslan gör till och för mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla, ångest, och underlägsenhet, och söker efter att kontrollera min omgivning för att undvika mina rädslor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte kan lita på mina rädslor, att jag inte kan lita på min känsla av underlägsenhet, och att det därför inte är en lösning att försöka kontrollera mig själv och min omgivning; således åtar jag mig själv att istället andas – släppa taget om dessa upplevelser – och agera, röra och leva här – i samstämmighet med min omgivning – från en utgångspunkt av att se vad som är bäst för alla – och hur jag kan engagera och medverka i denna världen för att skapa ett utflöde som verkligen är gynnande för alla

När jag märker att jag vill kontrollera mina förhållanden för att på så vis undvika en rädsla, eller för att jag upplever en ångest eller otillräcklighet, där jag känner det som om att jag inte gör tillräckligt för att kunna beskydda mig själv mot mina rädslor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i detta tillfälle håller på att begränsa mig själv in i en upplevelse av rädsla – där jag istället för att leva låter mig själv endast leva i rädsla, agera i rädsla, ta beslut i rädsla för att försöka undvika rädsla; således åtar jag mig själv att ändra min livsutgångspunkt – till att istället vara HÄR – att jag är HÄR och att jag i varje ögonblick motiverar och låter mig själv tillfullo LEVA och uttrycka mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och lita på mig själv att jag kan hantera de situationer jag möter i mitt liv på ett sätt som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

 

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 292: Det Ska Vara På Mitt Sätt..

I dagens blogg ska jag utforska en reaktion av att känna mig själv deprimerad, och apatisk när allt inte går min väg, som jag hoppats, eller som jag önskat.

Ett av de första problemen som jag kan se i min utgångspunkt, vad det gäller denna reaktion, är att jag har ett begär, jag har en förväntning, och jag har en viss idé i mitt huvud om jag vill att saker och ting ska gå till, och hur jag ska uppleva mig själv inom dessa. När mina idéer, och drömmar sedan inte realiseras i verkligheten blir jag deprimerad, och apatisk, och oftast brukar jag då hitta någon annan att anklaga för mitt misslyckande att återskapa mina drömmar, och hopp, i min verklighet.

ego-in-mirrorVad som är intressant här är att jag inte låter mig själv ifrågasätta mina drömmar, mina hopp, och begär, utan när dessa inte realiseras blir det istället verkligheten jag ifrågasätter; i princip så anser jag att det är någonting fel på min fysiska verklighet eftersom denna inte genast rättar sig efter hur jag gärna hade velat uppleva mig själv inom mig själv. Detta är naturligtvis ett problem, eftersom sanningen är den, att min fysiska verklighet inte automatiskt rättar sig efter vad jag hoppas ska hända, och om jag verkligen vill att någonting ska hända, så måste jag verkligen driva igenom en sådan punkt, genom att aktivt medverka, och inte gå in i mitt sinne, och tycka synd om mig själv.

Denna reaktion härstammar definitivt från McDonald’s mentaliteten; vilket betyder att jag vill ha någonting nu, genast, och på en gång, och om jag inte får denna sak nu, genast, och på en gång; ja då är det tydligen någonting som är fel, och därför har jag rätt att klaga, att skrika, och påpeka att jag inte får den service som jag förtjänar.

Så, jag kan se att jag måste lära mig själv att sluta ha förväntningar, och förhoppningar, och idéer, och ideal – alltså projektioner in i framtiden om hur jag vill känna mig själv, och hur jag vill uppleva verkligheten i framtiden, och det jag måste göra istället är att arbeta med vad som är HÄR, med vad som är min direkta verklighet, och inte vilja ha någonting annat än vad som är här, utan istället aktivt arbeta med att förändra, och dirigera vad som är här till en högre grad av effektivitet. Och det går bara att dirigera en punkt när jag är stabil, och tyst inombords, för om så inte är fallet, ja då är allt jag gör att jag reagerar, och börjar kasta runt en massa ord i hopp om att någon ska tycka synd om mig, och försöka erkänna, och förverkliga mina förhoppningar, och begär; det är verkligen inte ett ansvarsfullt sätt att hantera min omvärld på, och därför ska jag arbeta med denna punkt av att vara stabil, och gå med min värld, med situationer, istället för att separera mig själv från dem, och anklaga dem för att inte vara, eller bete sig såsom jag drömt om att de skulle göra i mitt sinne.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad, och känna mig besviken, och deprimerad, när min omvärld inte förändrar sig, och beter sig såsom jag hoppats, och såsom jag önskat, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att drömma om, fantisera om saker, och skapa projektioner i mitt sinne om hur jag vill att min värld ska vara, och sedan bara förvänta mig, och anta att min omvärld ska förändra sig i enlighet med mina fantasier, och projektioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad när jag uppfattar det som om att människor i min värld inte vill vara med och förverkliga min inre fantasiverklighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på allvar tro att min fantasiverklighet äger företräde framför denna fysiska verklighet, och att tro att när min fantasiverklighet inte förverkligas, att någonting då är fel, och att någonting i min fysiska verklighet är ansvarig för detta felet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besviken när min fysiska verklighet inte liknar, eller beter sig såsom mina fantasier, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens vara fantasibaserad, där jag tror att det viktiga i mitt liv, är att min fysiska verklighet så mycket som möjligt liknar de fantasier som dyker upp inuti mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag upplever, och känner det som om mina fantasier är bättre än min fysiska omgivning, och min fysiska verklighet, då måste det vara någonting fel på min fysiska verklighet, eftersom denna inte står sig jämt gentemot mina fantasier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera, och upphöja inre reaktioner såsom fantasier till skyarna, där jag tänker dessa upplevelser är ”vad livet handlar om” och att ett framgångsrikt liv består av att kunna göra verklighet av så många fantasier som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en reaktion av att känna mig otillfreds, och missnöjd så fort min fysiska verklighet inte motsvarar mina fantasier, mina projektioner, mina hopp, och mina begär, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera all min vakna tid i mitt sinne, där jag skapar dessa fantasier, dessa hopp, och dessa drömmar, istället för att jag lever här, och möter, dirigerar, och medverkar i och som det som är här framför mina ögon, vilket är mitt liv, och således ser, inser, och förstår jag, att om jag inte är här och dirigerar mitt liv i varje andetag, så kommer jag inte på ett effektivt sätt kunna skapa ett effektivt liv för mig själv, helt enkelt eftersom att jag inte är här – närvarande, effektiv, och direktiv i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av idén att mina fantasier är mer värda än verkligheten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att så fort jag har en fantasi som jag tycker om, så bör denna få företräde framför min direkta fysiska verklighet här, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur min fysiska verklighet inte fungerar på sådana illusoriska grunder såsom fantasier, utan att min fysiska verklighet är verklig, vilket betyder att endast faktiskt fysisk aktivitet får någon slags effekt, och följd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om mina hopp, drömmar, och begär, och istället möta min faktiska verklighet såsom den faktiskt är, i och som varje andetag, och därmed sluta med att jaga, och försöka uppnå en framtid, och en idé om ett framtida liv, som inte har någon relevans, och som inte har någon koppling till denna fysiska verklighet, och vad det faktiskt innebär att leva, att uttrycka mig själv, och att gå, och medverka med andra människor på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har en rätt, och att det är försvarbart att bli arg, frustrerad, missnöjd, och deprimerad när min fysiska verklighet inte ser ut såsom jag hoppas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det är helt absurt att jag anklagar min fysiska verklighet för att inte vara som jag önskar och vill, med tanke på att min fysiska verklighet inte ens är medveten om mina begär, och inte heller har fått någon som helst assistans, eller stöttning av mig i form av faktisk direktiv handling, utan att jag bara i mitt sinne skapat en idé, och sedan blir jag missnöjd, och arg om min verklighet inte motsvarar denna idé

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag blir tillräckligt frustrerad, tillräckligt arg, tillräckligt besviken, eller ledsen, ja då kommer tydligen min omgivning, och min fysiska verklighet att automatiskt förändra sig till att bli såsom jag vill ha den, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se skillnad på vad är verklighet, och vad som är sinne, och att förstå att det är litterärt talat fullständigt meningslöst att på något sätt förvänta mig själv, att om jag medverkar i sinnet så kommer detta ha gynnsamma effekter i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt sinne är en maskin som endast har som funktion att försätta mig i ett tillstånd av reaktion, där jag är oförmögen att praktiskt agera, medverka, och leva i denna världen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit, till min fysiska kropp, och leva, medverka, och interagera praktiskt här i och som varje andetag, och inte längre leva i en illusion i mitt sinne, där jag tror att mina reaktioner har någon slags faktisk betydelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det i grund, och botten är fullständigt meningslöst att spendera tid i mitt sinne, meningslöst eftersom mina reaktioner inte har någon betydelse, eller någon mening för mitt praktiska leverne, och min praktiska medverkar i och som denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå mitt liv praktiskt, fysiskt, här, i varje andetag, där jag lever, dirigerar, och hanterar min verklighet såsom den är, och där jag inte hoppas, önskar mig, eller fantiserar om en annan verklighet än den som är här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det som är av faktiskt betydelse är min medverkar här i denna faktiska fysiska verklighet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min fysiska verklighet, genom att tro att vad som pågår i mitt sinne är viktigare än, och bör ha företräde framför vad som pågår i denna faktiska verklighet mitt framför mina ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera sinnet, glorifiera reaktioner, tankar, känslor, och upplevelser, och se dessa såsom avgörande moment i livet, och se dessa såsom att vara det som verkligen spelar roll, och som jag verkligen bör uppmärksamma, och hänge mig själv till, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag kan inte basera mitt liv på dessa reaktioner för de har ingen substans, och ingen praktiskt verklighetsanknytning

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva HÄR, och att sluta att tro att mina reaktioner, och upplevelser, fantasier, och drömmar är viktigare, och bör ha företräde framför min faktiska verklighet, och i detta åtar jag mig själv att sluta att leva för att försöka tillfredsställa dessa, och bli arg, frustrerad, irriterad, och deprimerad, när mina drömmar, fantasier, och projektioner inte sammanfaller med min fysiska verklighet.

Således åtar jag mig själv att arbeta med vad som är här direkt här i och som i min fysiska, faktiska verklighet, och inte bli besatt med vad jag önskar, och skulle vilja vara här; utan att jag arbetar, och hänger mig själv till att gå i enhet och jämlikhet med vad som är på riktigt, och vad som jag praktiskt kan etablera för mig själv i och som varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta

Dag 280: Rädslan För Att Förlora Min Individualitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan, ångest, och nervositet inför att sluta att existera, inför att ge upp mig själv såsom egenintresse, och såsom mitt begär att vara en individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att ge mig själv hän till denna fysiska verklighet, och leva i och som denna fysiska verklighet i varje ögonblick, och att stå i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli fysisk, och inför att i och som varje ögonblick leva fysiskt här, och inte tillåta, och acceptera mitt sinne att på något sätt styra, och dirigera mig som vem jag är, utan att jag i varje ögonblick står här med min fysiska kropp, och agerar, uttrycker, och leva mig själv i enhet och jämlikhet med och som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ge upp mitt egenintresse om att vilja existera, och vilja vara en individ, vilja ha mina åsikter, mina tankar, mina känslor, och mina idéer om hur verkligheten fungerar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag behöver inte frukta att vara fysisk, för det jag är rädd att släppa såsom mitt sinne är ändå inte riktigt, det är ingen fysisk, faktisk, och substantiell punkt, utan är endast en sinneskapelse som existerar i och som mitt huvud som en fantasi, och inte som en fysisk verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få hålla kvar vid mitt sinne, till varför jag borde få hålla kvar vid mitt egenintresse, och få se och uppleva mig själv som en personlighet i denna världen, där jag upphöjer min individualitet över allt annat; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp och att förstå att endast HÄR, endast genom att leva i varje andetag med min kropp är jag en riktig varelse, och existerar jag; och om jag inte gör – utan är i mitt sinne, jag menar då är det ingen mening att existera ändå – för allt jag gör är att jag skapar konsekvenser, och mer lidande – då jag inte tar i beaktande ALLA som är här utan bara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det egenintresse som jag hedrat utigenom mitt liv, det jag önskat mig, och velat ha, såsom min individualitet, och min upplevelse, jag menar; det är ingenting jag förlorar när jag ger upp detta begär för vad jag får igen det är mig själv – vem jag är såsom en fysisk substantiell människa som kan gå igenom och klara allt som behövs göras, och som inte är begränsad av en viss idé om ”vem jag är” – utan att jag helt enkelt är HÄR i och som varje ögonblick, och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge, och fullt ge mig själv till denna process, att i varje ögonblick stoppa mitt sinne, det är på grund av en idé att jag kan behålla, och hålla kvar vid mitt sinne utan konsekvenser, och att jag kan hålla det hemligt, och komma iväg med det utan att bli bestraffad eller bli påförd några konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta inte är sanningen; jag menar – det som pågår inom mig påverkar faktiskt allt runtomkring mig, och det påverkar även mig – och således har jag ett ansvar gentemot mig själv, och allt i denna världen, att stoppa mig själv, och att se till att jag renar mig själv och inte existerar i och som något slags egenintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att gå igenom mitt sinne, och att ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet, och att sluta ge efter till sinnet, och sluta vara en slav till sinnet; jag menar – om jag vill klara denna process, och verkligen föda mig själv till liv – då måste jag ge allt jag har, och jag kan inte låta det existera någon slags begär, någon slags önskan, någon slags hemlighet inom mig själv som jag inte vill släppa – utan jag måste möta, transcendera, och släppa allt – för endast genom att göra det kan jag ta mig själv tillbaka hit och verkligen stå med denna fysiska verklighet i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det kommer att krävas allt av mig för att ta mig själv igenom sinnet, och att jag inte kan låta mig själv släppa en endaste dag, eller låta mig själv slappna av, och inte applicera mig själv, utan varje dag måste vara ett krafttag som jag tar för att röra mig själv framåt i min process, för att röra mig själv framåt i min fysiska process här, och inte längre låta mig själv vara fångad, begränsad, och inbunden i mitt sinne; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv HÄR i varje andetag, och låta mig själv varje morgon då jag vaknar upp – göra så i insikten om att jag vaknar upp denna dag för att ge allt vad det gäller att gå min process, och att röra mig själv i och som min värld för att skapa en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag verkligen vill ändra mig själv, och om jag vill göra en skillnad i mitt liv, och skapa någonting av värde, någonting av substans i mitt liv – då måste jag hänge mig själv, och ge allt jag har, och ingenting annat än att jag allt vad jag har är acceptabelt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med, och tveka, och vara osäker på om jag ska agera, leva, uttrycka mig själv, och ge allt vad jag har i denna process – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan vinna någonting på att inte hänge mig själv, och att jag kan få behålla något litet av min individualitet genom att ha hemligheter, och hålla mig själv tillbaka, och hålla mig själv gömd inom mig själv

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till att gå, och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – om jag inte hänger mig själv, och åtar mig själv att låta varje andetag vara ett fullständigt åtagande mot mig själv att jag är HÄR – då existerar jag i egenintresse, och då skapar jag konsekvenser istället för att leva – således åtar jag mig själv att integrera mig själv tillbaka in i och som min kropp, och öva mig själv på att låta varje andetag, och varje stund, varje ögonblick, vara ett ögonblick som jag hänger mig själv till fullständigt, och åtar mig själv att leva med hela min närvaro

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till denna process, och att jag vill hålla kvar vid någon upplevelse, tanke, känsla, eller någon slags inre definition, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att sinnet är ingenting som jag kommer att sakna när jag ger upp för det är endast en maskin som är skapad att suga kraften ur mig såtillvida jag inte dirigerar sinnet här i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att sluta att hålla tillbaka mig själv, och jag åtar mig själv att hänge mig själv att leva i varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta