Tag Archives: bekväm

Dag 298: Göra Mig Själv Till

I vissa ögonblick när jag kommunicerar med människor märker jag hur jag fysiskt spänner mig själv och att denna anspänning är baserad på en rädsla. Denna punkt kommer jag att arbeta med idag.

Var kommer denna anspänning ifrån? Varför tror jag att jag måste spänna mig och varför har det blivit en så automatiserad del av vem jag är?

Jag kan se att denna anspänning kommer från en slags inre konstant nervositet att någon kommer rikta någon slags muntlig attack mot mig antingen indirekt eller direkt. Därför är det som om att denna anspänning är mitt försök att hela tiden vara på min vakt mot yttre fiender och attacker som kan tänkas ta mig med överraskning och stjälpa mig om jag inte konstant är vaksam, alert, och redo att bemöta det tydligen hemska som kan komma att hända mig.

parken2Jag kan se att denna punkt har sin grund i hur jag upplevde mig själv när jag växta upp och framförallt under min tid i grundskolan. Jag upplevde den delen av mitt liv som en konstant kamp för min egen överlevnad och att överallt omkring mig fanns fiender redo att kasta ett glåpord eller en retsam replik i min riktning. Speciellt under min senare högstadietid utvecklade jag en stark rädsla inför andra människor och jag började kontinuerligt känna mig själv underlägsen mina klasskamrater. Det hela har nog att göra med att jag vid denna tidpunkt flyttade och började en ny skola, och i denna nya miljö upplevde jag mig själv väldigt utsatt och ensam.

Det hände ett flertal gånger att jag blev slagen, eller retad, och det var någonting som i slutändan fick mig att känna mig slagen, och jag retirerade tillbaka inom mig själv för att inte behöva utstå mer attacker så att säga. Men det var inte någonting som hände på en gång, utan det hände kontinuerligt under en längre tid, och själva utgångspunkten för min inre reträtt var att jag trodde att jag var underlägsen andra människor i min omvärld, att jag var sämre än människor i min omvärld, och att jag behövde deras erkännande, deras acceptans, och deras gillande för att kunna vara en stabil och effektiv människa i denna världen.

Om jag tittar ännu längre tillbaka kan jag se hur denna underlägsenhet började ta sin form redan i lågstadiet, och hur jag då började ge människor olika värden utifrån hur populära och omtyckta jag trodde att de var, och att jag rangordnade mig själv i denna hierarki utifrån samma värden. Därför började jag även söka mig själv till vissa typer av grupper i min skola som jag trodde hade ett högt socialt värde och därför även skulle ge mig ett högt socialt värde. Men vad jag glömt i allt detta var mig själv, mitt förhållande med mig själv, min respekt för mig själv, min auktoritet, och min kärlek till mig själv.

Därför satte jag grunden för mitt senare liv i min tidiga barndom och det är dessa konsekvenser jag nu upplever såsom en fysisk anspänning. Det är som en fysisk integrerad idé att jag måste spänna mig själv, eller med andra ord, göra mig själv till, för att duga och vara någonting i andras ögon, istället för att jag helt enkelt tillåter mig själv att vara mig själv, och vara tillfreds med det faktum att jag är mig själv och inte behöver någonting mer än mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant anspänning när jag är bland andra människor, där jag konstant upplever det som om att jag måste vara alert, och vaksam, och se till att jag inte blir missbrukad, att se till att mitt liv inte förstörs, att se till att jag behåller min plats och inte gör mig själv liten eller mindervärdig i andras ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv acceptera mig själv, vara tillfreds med mig själv, och respektera mig själv, och därmed sluta att söka efter erkännande någonstans utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande hos människor i min omvärld, och att existera i en konstant anspänning inom mig själv att jag inte kommer att kunna upprätthålla att andra människor tycker om mig, och att andra människor upplever sig själva positiva i min omgivning, och att jag därmed kommer att förlora min position och vara värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min idé om vilken position jag har i förhållande till andra människor måste definiera mig, och hur jag upplever mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån idé om social position och att jag i detta är underlägsen och mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som mindervärdig i förhållande till andra människor, att se mig själv som underlägsen, och mindre värd, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp, att stabilisera mig själv här, och att förändra min upplevelse av mig själv så att jag är jämlik med alla människor i min omvärld – så att jag således kan gå i min värld utan att uppleva mig själv i och som en konstant press av att känna mig själv mindre värd, och att jag måste ha andra människor för att bygga upp mig själv – för att bygga upp en positiv energi inom mig själv att tro att jag på grund av denna positiva energin är mer värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som underlägsen, och att tro att denna underlägsenheten är vem jag är, och att det är min sanna natur att uppleva mig själv som underlägsen, och att det inte är någonting jag kan göra åt – att det ända jag kan försöka göra är att få andra människor i min omvärld att se mig som mer positiv, som mer omtyckt, som mer populär, och att jag på så vis kan bygga upp något slags självförtroende inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag faktiskt inte behöver andra för att bygga upp mig, för att stabilisera mig, för att få mig att känna det som om att jag har ett värde – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och värdesätta, stabilisera, och respektera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka, tänka, eller känna i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt stå upp inom mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp och låta mig själv leva som en jämlik med andra människor, och låta mig själv uttrycka mig själv i och som stabilitet och självförtroende – varigenom jag inte tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara underlägsen, och mindervärdig; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om de minnena i min barndom där jag upplevde mig själv som retad, utsatt, och mobbad av människor i min omvärld, och ge mig själv möjligheten att börja om från början, att föda mig själv och att förändra mitt liv på så sätt att jag står stabil i varje ögonblick, och att mitt leverne inte är beroende, och inte är definierat i förhållande till vad jag tror och tänker att människor i min omvärld känner i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att underlägsenhet är min sanna natur, och att jag därmed måste uppleva mig själv rädd, nervös, och i en konstant anspänning runt människor i min omvärld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är inte ett absolut faktum – det är inte något som är oföränderligt utan jag kan styra mig själv, korrigera mig själv, och förändra mig själv, och låta mitt leverne vara avslappnat, vara lugnt, och vara stabilt oavsett vad andra människor i min omvärld kan tänkas tycka eller tro om mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om idén om mig själv som osäker, som svag, och som mindervärdig, och således låta mig själv födas på nytt här med och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att leva på riktigt genom att inte längre vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min nuvarande upplevelse av mig själv är satt i sten och att den inte kan förändras, styras, och dirigeras, och att jag därför helt enkelt bara måste finna mig i min upplevelse av mig själv, och göra det bästa av det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så är inte fallet; faktum är att jag kan ta ett beslut om att förändra mig själv, och att låta mig själv fysiskt ändra mig själv på sådant sätt jag medvetet tränar mig själv på att vara avslappnad, på att vara bekväm i min kropp, på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och att inte försöka fly undan det jag upplever, utan istället korrigera, och förändra mig själv i realtid på sådant sätt att jag inte längre låter mig själv leva och existera i en konstant anspänning, utan att jag istället stabiliserar mig själv här, och lever med självrespekt, och egenvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att lösningen på denna upplevelse inom mig själv av att jag mig mindervärdig, underlägsen, och sämre än andra i min värld, att det är att gå och hitta så många människor som möjligt som kan tycka om mig, och som kan se mig som en speciell, unik, och värdefull människa, så att jag således kan hitta och uppleva något slags värde utanför mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att om jag låter mig själv, så finns en riktig och verklig lösning här; vilket är att aktivt i varje ögonblick förändra mig själv till att inte längre vara besatt i och som en konstant anspänning, utan att jag istället använder min kropp, mitt andetag, och min närvaro här för att korrigera mig själv till att vara avslappnad, bekväm och tillfreds med och som mig själv här i varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som en upplevelse av anspänning och mindervärdighet i interaktion med andra människor, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick aktivt kan förändra mig själv, dirigera mig själv till en lösning, där jag låter mig själv slappna av, och vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv; således åtar jag mig själv att andas och att känna min kropp – och att helt enkelt slappna av i min kropp och släppa taget om den anspänning jag upplever och sluta oroa mig själv för att jag kanske möjligtvis kommer att känna mig själv attackerad av människor i min omgivning

När jag märker att jag känner och upplever mig själv utsatt i förhållande till andra människor och att jag börjar dra mig själv tillbaka inom mig själv i rädslan att vara här ovillkorligt och fullständigt med mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har här en möjlighet att korrigera och förändra mig själv på så vis att jag slappnar av, att jag möter mig själv och förändrar min upplevelse av mig själv i realtid – så att jag inte längre behöver känna mig själv utsatt – eftersom jag är här i och som stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 282: Ingen Kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och att känna mig själv ostabil när min omgivning ändrar utformning utan att jag har kontroll över det, och utan att jag har någonting att säga till om; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd, och nervös när jag förlorar kontroll, och gå in och som en reaktion av att bli defensiv, tystlåten, och beskyddande över mig själv, för att på så vis försöka skydda mig själv mot denna oväntade händelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera tillit i att min omgivning alltid ska se likadan ut, och inte ska ändra sig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hämta stabilitet, och trygghet från att veta att min omgivning alltid ser likadan ut; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det finns inget sådant som en trygghet i min omgivning, eftersom närsomhelst kan saker och ting ändra sig, och det finns ofta ingenting jag kan göra åt det när så händer; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara beredd på det oväntade, och att inte ta någonting för givet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min omgivning för givet, och att ta min vardag för givet, och att tänka att min vardag alltid kommer att vara densamma, alltid kommer att se likadan ut, och att det därför inte finns någonting jag behöver oroa mig själv för, eftersom allting alltid kommer vara likadant; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte är sant, eftersom mitt liv såsom de externa punkter jag interagerar med på en daglig basis, inga av dessa är stabila punkter som kommer att förbli desamma och stå tidens test, och alltså är punkt jag måste inse att jag inte kan fästa någon slags emotionell upplevelse av trygghet vid min omgivning, utan att jag måste stå som trygghet här i och som mig själv, med och som min kropp i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att definiera mig själv i förhållande till min omgivning, och bli chockad, och känna mig ostabil, när min omgivning plötsligt ändrar sig utan att det var någonting som jag bestämde skulle hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt rum, och i förhållande till hur jag möblerat mitt rum, och bli upprörd, och frustrerad när möblemanget inte står som det gjort innan, och jag inte haft någon kontroll över förändringen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att känna det som om att jag är i kontroll, som att jag väljer, jag beslutar, och att det inte finns någon annan som kan påverka mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det faktum, att denna världen är oberäknelig, och att den kontroll jag upplever att jag har över min omgivning är illusorisk, och endast någonting som är här för tillfället men som kan ändra sig när som helst

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att gå in i varje ögonblick, såsom ett nytt ögonblick, såsom ett helt nytt liv, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa det förflutna i varje andetag, och således närma mig vad som är här med ett öppet sinne, och inte förvänta mig, eller har några slags tankar om vad som borde öppna upp sig själv, och vad jag borde uppleva i och som detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan lita på min känsla av att vara i kontroll, för om jag tittar på hur denna världen fungerar, då ser jag att det i egentlig mening inte finns någon kontroll, utan det mesta som sker är oberäkneligt, och utom någon persons kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och låta mig själv leva tillfullo här i och som varje ögonblick, och därmed se, inse, och förstå att det finns ingenting att hålla kvar vid, och ingenting att definiera mig själv i enlighet med, eftersom faktum är att jag är här, och det är den enda punkten jag faktiskt kan veta med säkerhet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo integrera mig själv med denna punkten av att vara här; vilket innebär att jag släpper taget om mitt sinne, och om det liv jag definierat mig själv i enlighet som och istället lever i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv på ett sådant sätt, att jag är redo att dö i varje ögonblick, och att det inte finns någon slags punkt inom mig själv som jag håller kvar vid, och som jag inte vågar släppa; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och att integrera mig själv här en och jämlik med mitt andetag, och stabilisera mig själv här i enhet och jämlikhet med min kropp, och låta varje ögonblick vara en punkt som jag lever tillfullo till en sådan grad att det inte finns något förflutet, eller någon framtid inom mig, utan att jag istället är tillfullo här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en av tendenserna av det mänskliga psyket är att leva som om döden aldrig kommer inträffa, är att leva som om man kommer leva i en evighet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta sätt att leva, och uttrycka mig själv på är begränsande, och det är i princip ett levnadssätt där jag försöker konstant hålla mig själv vid liv i rädslan för att dö, istället för att låta mig själv hänge mig själv till att leva, och låta vara varje ögonblick någonting som jag tillfullo står i och som och där jag inte låter sinnet på något sätt påverka och styra vem jag är här i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädslan för att dö är en begränsning, för faktum är att jag kommer att dö, och om jag accepterar detta faktum kommer jag att bli mer effektiv i mitt liv, eftersom jag inser att det finns ett slutligt datum där mitt liv kommer att mätas, och där jag kommer att se vem jag är, och vad jag gjort, och därmed fråga mig själv om jag är nöjd med mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv genom att gå processen i varje ögonblick, och inte låta mig själv falla tillbaka i sinnet någon endaste dag, utan att gå varje dag tillfullo såsom ett stadgande av att jag ska ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet och inte längre vara ett offer, och en slav till sinnet

När jag märker att jag är i mitt sinne, och att jag definierar mig själv utifrån en positiv känsla av att ha kontroll, och av att känna mig själv trygg för att jag är i en omgivning som jag känner till; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna punkten är i grund och botten en illusion, någonting som jag skapat för att jag är rädd att möta faktum att kontroll är illusoriskt, och att denna världen är oberäknelig, och att det enda sättet att leva tillfullo är att stå beredd att i varje ögonblick dö, och inte längre existera; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo, och att mig själv tillbaka hit när jag går in i mitt sinne, och att leva varje dag, så att när jag dö, kan jag med stolthet titta tillbaka på mitt liv, och vad jag gjort med mig själv

Jag åtar mig själv att släppa den illusoriska känslan av att vara i kontroll, och att istället födas i varje andetag in, och dö i varje andetag ut, och således möta varje nytt ögonblick som en nyfödd

Jag åtar mig själv att börja andas effektivt, och använda andetaget för att stabilisera, och integrera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 252: Kroppen – Fasta Vader (Del 39)

Detta blir sista bloggen i min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur Jag gillar mina vader – eftersom jag tycker de ser starka, och kraftiga ut

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

calves-calf-exercise-muscle-picture1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och starka, muskulösa, och fasta vader såsom ”bra” vader – vader som är bättre än vader som inte är starka, muskulösa, och fasta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en upplevelse gentemot mina vader – där jag endast låter mig själv se en bild av mina vader, och tänka på mina vader i mitt huvud – istället för att vara HÄR med mina vader i enhet och jämlikhet, och inte låta mig själv skapa någon slags upplevelse i förhållande till min kropp.

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mina vader, att ha en tanke inom mig själv som säger att ”mina vader är fasta, och muskulösa” – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att koppla en positiv upplevelse, och känsla gentemot denna punkten av att tycka att jag har fasta, och starka vader.

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min kropp ovillkorligt, och utan att ha tankar i mitt huvud om att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt för att jag ska kunna acceptera den. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fullkomligt, och utan att hålla tillbaka ge mig själv hän till min kropp, och vara med, och tillsammans med min kropp – utan att känna det som att min kropp måste se ut på ett speciellt sätt innan jag kan acceptera mig själv, och min kropp.

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv vara bekväm med min kropp, och när jag ser mig själv i en spegel – att inte ha någon reaktion, eller tanke gentemot min kropp – utan att bara se min kropp som den är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min kropp är någonting mer än mer kropp – alltså att min kropp är snygg, eller ful – eller bra, eller dålig – istället för att se, inse, och förstå att denna typen av känslor om min kropp inte har någonting med min kropp att göra – utan endast är inre mentala spöken som jag skapat för att jag inte tillåtit mig själv att vara intim och etablera ett djupt, och nära förhållande med min kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro – att jag måste se ung ut, och jag måste ha en speciell kroppstyp – såsom en muskulös, och stark kroppstyp – för att jag ska kunna acceptera mig själv, och känna mig själv trygg inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom trygghet genom att tro att jag måste se ut på ett speciellt sätt – och tro att om jag inte ser ut på speciellt sätt då kan jag heller inte vara trygg – och jag kan inte uppleva mig själv säker, och lugn inom mig själv.

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar, och ser på mig själv utifrån hur mina vader ser ut, och känns när jag tar på dem – och att jag skapar min stabilitet, och trygghet inom mig själv i förhållande till mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att det är begränsande, och att missbruka mig själv – att inte låta mig själv vara bekväm med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att sluta fundera på, och tänka på hur mina vader ser ut – eller hur jag ser ut i helhet – och istället fokusera på att slappna av och vara bekväm, och trygg med mig själv här

2. När jag märker att jag reagerar positivt på att jag upplever, och ser det som om att mina vader är fasta, och starka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vader, är vader – och alla typer av upplevelser jag har i förhållande till min kropp är inte riktiga utan i grund och botten illusioner – och endast en synvilla; således åtar jag mig själv att sluta leva i en synvilla – genom att leva med, och som mitt andetag här – och se att endast min fysiska, och praktiska upplevelse av mig själv här kan jag lita på – och är sanning

3. När jag märker att jag inte accepterar min kropp ovillkorligt – utan att jag skapar villkor inom mig själv om hur min kropp ska, eller inte ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast jag kan ta beslutet att acceptera min kropp ovillkorligt, och att min kropp kommer aldrig kunna se ut som de drömmar, och idéer jag har i mitt huvud om vad det innebär att ha en perfekt kropp; således åtar jag mig själv att ta beslutet i varje ögonblick – att acceptera min kropp ovillkorligt – och låta mig själv njuta av min kropp istället för att fördöma min kropp

4. När jag märker att jag börjar fördöma mig själv då jag tittar mig i en spegel, och börjar hitta misstag med min kropps utseende, eller saker som jag tycker är positiva och bra med min kropps utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag känner, och upplever i förhållande till min kropp är min egen skapelse, min egen kreation – och inte någonting som jag måste dras med, och låta mig vara begränsad av; således åtar jag mig själv att se mig själv i spegeln – utan någon reaktion – genom att stoppa, och inte medverka i de reaktioner som dyker upp inom mig – i insikten om att dessa reaktioner – inte är jag – utan automatiserade tankemönster

5. När jag märker att jag tänker, och känner att jag bör se ung ut, och ha en viss typ av muskulös, och stark kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min kropp behöver inte se ut på något sätt alls – den enda anledningen till att jag tror att den måste se ut på ett speciellt sätt – är därför att jag inte tillåtit mig själv att verkligen förstå, och se vad min kropp är – nämligen en levande organism vars existens inte är beroende av dess utseende; således åtar jag mig själv att erkänna min kropp såsom en organism bortom vad en bild kommunicerar – och istället vara här med min kropp i och som enhet och jämlikhet

Enhanced by Zemanta

Dag 251: Kroppen Min – En Mindre Extraordinär Rumpa (Del 38)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina skinkor ibland ser för slappa ut.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett fördömande gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa, och dess tillhörande skinkor ser för slappa ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp utifrån ett polariserat synsätt, där jag tittar på min kropp med hjälp av de tankar såsom fördömanden som dyker upp inom mig i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan att ifrågasätta – helt, och fullständigt lita på vad som dyker upp i mitt huvud, och tro att bara för att en tanke i mitt huvud säger att mina skinkor är för slappa – att detta därför måste stämma

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att gå in i ett kontemplativt tillstånd – där jag funderar på vilka delar av min kropp som är godkända, och hur andra människor möjligtvis ser på min kropp – och om min kropp står sig gentemot andra människors kroppar skönhetsmässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta se, och definiera min kropp utifrån idéer om skönhet, idéer om perfektion, idéer om vad som är snyggt, och fult – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med min kropp när jag tittar på mig i spegeln – och alltså inte fördöma min kropp utan istället uppleva och vara här med min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är bra när kroppen ser ”hård” och ”stark” ut – och tro att det är snyggt när kroppen har stora muskler – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför en sådan idé existerar inom mig – är det ens min idé? Är det ens jag som säger inom mig själv att kroppen bör ha dessa kvalitéer? En sak som är säker är att jag inte har kommit på dessa, och i medvetenhet skapat dessa idéer om skönhet – eftersom det är någonting som jag lärt mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig om – och lära mig att se mig själv, och människor – bortom den kroppsliga bilden – och istället se vem, och vilka de är såsom levande individer

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja se, och erkänna det faktum att mitt utseende inte definierar vem jag är – och att jag som en levande individ inte är bestämd av hur jag ser ut – utan att jag är här såsom en levande individ som andas, och upplever, och uttrycker mig själv i denna verklighet – oavsett mitt utseende; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur begränsande, och ytligt det är att fokusera på utseende – när utseende faktiskt inte spelar någon roll för ens förmåga att leva och uttrycka sig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ärva, och ta efter samhällets, och mina föräldrars idéer om skönhet, och vad som är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv att tro att det som kommer upp inom – såsom vad jag tagit efter av andra – är mig själv – istället för att se, inse, och förstå att det är inte jag – utan det är någonting som jag lärt mig, och tagit efter – och således när denna typ av skönhetsfixeringstankar kommer upp inom mig – då förstår jag att det inte är jag – och stoppar således mig själv från att definiera mig själv utifrån, och skapa mig själv utifrån dessa tankar

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min rumpa, och tänker att mina skinkor ser för slappa ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina skinkor, är mina skinkor – de assisterar och stödjer mig att gå – springa – och röra mig själv i denna verklighet – och utan dessa skinkor hade jag varit oförmögen att röra mig; således åtar jag mig själv att SLUTA fördöma min kropp för hur den ser ut – och istället uppskatta, och vara tacksam för min kropps fantastiska funktionalitet som hjälper mig att leva och vara en del av denna verklighet

2. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln – att jag går in i ett kontemplativt tillstånd – där jag börjar funderar på om mitt utseende är tillräckligt snyggt, tillräckligt vackert, och tillräckligt bra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att min kropps utseende inte är varken snyggt, eller fult – för om jag tittar närmare på vad som händer – kan jag se att det är tankar som kommer upp inom mig som beskriver verkligheten såsom att vara snygg, eller ful – och inte kroppen jag ser i spegeln framför mig i sig självt som är snygg eller ful; således åtar jag mig själv att amalgamera, och jämställa mig själv med verkligheten – att släppa tankarna och att öva mig själv på att SE direkt här – tills det att jag ALLTID ser direkt och utan någon slags tanke som obstruerar mitt seende

3. När jag märker att jag tänker, och tror att kroppen är ”snygg” när den ser ”hård” och ”stark” och ”muskulös” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att de tankarna inom mig som definierar min verklighet såsom antingen snygg eller ful – de är inte verkligheten i sig själva utan är endast ackumulerad information som jag inhämtat utifrån utan att ifrågasätta vad det är jag accepterar som sanning; således åtar jag mig själv att ta bort allt det prat inom mig själv i form av tankar – och ta mig själv tillbaka till mitt andetag – tillbaka till min kropp – och leva i enhet och jämlikhet utan någon slags tanke som rör sig inom mitt huvud

4. När jag märker att jag inte vill se, eller erkänna det faktum – att mitt utseende inte avgör vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – JAG AVGÖR vem jag är – inte mitt utseende, inte mina tankar, inte mina känslor, eller emotioner – nej – i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag inte ska påverkas av mitt utseende – utan ovillkorligt, och fullständigt uttrycka mig själv – utan rädsla, eller självfördömande – oavsett hur jag ser ut

5. När jag märker att tankar kommer upp i mitt huvud, och att dessa håller på att tjattra om vad som tydligen är snyggt, och fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina tankar är inte sanningsenliga och avgör inte vad som är verklighet – mina tankar är endast kulturellt präglad information som jag tagit efter utan att ifrågasätta – vilket naturligtvis inte är ett effektivt sätt att skapa mig själv på; således åtar jag mig själv att förändra mig själv – och sluta lita på tankar – och istället skapa min egen förståelse, och insikt om vad som är verklighet, och vad som inte är det

Enhanced by Zemanta

Dag 250: Kroppen Min – En Extraordinär Rumpa (Del 37)

rumpa_101123082_134476287Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att jag har snygga – och fylliga skinkor.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa är välformad, vacker, och har en sexig, och sensuell form – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv positiv, och känna mig själv bra inombords

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera till min kropp, och mitt utseende genom att använda mig själv av tankar, och upplevelser – genom att skapa ett förhållande med min kropp som är indirekt – som inte är direkt här utan som först går genom en tanke, eller känsla, eller emotion – och sedan till min kropp – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande med min kropp – att se min kropp direkt här – att se min rumpa direkt här – och medverka i och ha känslor, eller emotioner i förhållande till min kropp – utan att förstå att min kropp är en levande organism som inte finns till för att jag ska kunna fördöma den – utan som är här för att också uppleva, och uttrycka sig självt – precis som jag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte respektera och erkänna min kropp såsom en jämlik individ med mig själv – och se att om jag hade varit min kropp så hade inte jag velat bli fördömd, ratad, och definierad utifrån mitt utseende – utan jag hade velat bli erkänd för vem jag är såsom en levande varelse, och individ – och ingenting som är begränsat till utseende, färg, form, eller konsistens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv att medvetet respektera och erkänna min kropp – och när jag ser på min kropp – att då uppskatta min kropp, och förstå vad min kropp ger till mig genom att fungera – nämligen att möjliggöra mitt liv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att bara för att det samhälle som jag lever i marknadsför, och visar upp en bild av kroppen såsom att vara endast ett redskap för ens fåfänga – där kroppen endast tjänar till att vara en bild som man antingen kan känna sig stolt över, eller inte – att det då är okej att jag accepterar samma synsätt gentemot min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna förståelse om kroppen är otroligt begränsad, och tar inte i beaktande vad kroppen faktiskt är – gör – skapar – varje dag – och att kroppen faktiskt har en egen närvaro – någonting som jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna min kropp såsom en jämlik med mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att min rumpas utseende i grund och botten är irrelevant – och vad jag istället bör fokusera på är att se, och förstå min kropps faktiska funktionella innebörd – och således inte fokusera endast på utseendet utan istället se kroppens magnifika funktion och sätt att fungera på – som är överlägset allt som människan hittills kunnat skapa i den världen i formen av maskiner, och uppfinningar – kroppen är ett mästerverk och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta mästerverk, och att vara ödmjuk inför min kropp

Självåtaganden

1.  När jag märker att jag fördömer, och skapar ett förhållande med min kropp, och min rumpa – som är baserat på energi – genom att tänka att någon av mina kroppsdelar är vackra, sensuella, sexiga, eller välformade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en mycket snedvriden, och begränsad bild jag får av min kropp när jag etablerar mitt förhållande till min kropp i och som energi; således åtar jag mig själv att etablera, och skapa ett direkt förhållande till min kropp HÄR – där jag ser min kropp direkt och utan ett skikt, samt lager av känslor, eller emotioner

2. När jag märker att jag etablerar, och skapar ett förhållande till min kropp som är indirekt – genom att jag tänker, eller känner om min kropp – istället för att se, och vara med min kropp DIREKT här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är ett skämt att basera mitt förhållande med min kropp på en energi – varför gör jag det ens när min kropp är här i varje ögonblick? Det är uppenbart att jag inte behöver mitt sinne för att förstå, och vara närvarande med min kropp här; således åtar jag mig själv att sluta använda mitt sinne – mina tankar – känslor – för att relatera till, och vara med min kropp här – och jag driver mig själv istället att vara närvarande till fullo i och som varje andetag med och som min kropp här

3. När jag märker att jag fördömer, evaluerar, och analyserar min kropp på basis av idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag – om jag hade varit min kropp absolut inte hade velat bli behandlad, sedd, och definierad på ett sådant sätt; således åtar jag mig själv att respektera min kropp – att vara ödmjuk inför min kropp och förstå att min kropp är en organism, och en individ precis som jag – och inte någonting att ta för givet

4. När jag märker att jag rättfärdigar min tankar, upplevelser, och fördömanden mot min kropp – genom att tänka att – ”ja, men det är ju så här samhället fungerar – alla fördömer sina kroppar!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra gör – har jag alltid ett val, och ett ansvar inför mig själv om vem jag är – och att jag väljer att missbruka min kropp – detta oavsett var samhället står i frågan; således åtar jag mig själv att leva med självrespekt, och integritet – och sluta rättfärdiga fördömanden mot min kropp – och istället stoppa dessa så fort de kommer upp inom mig

5. När jag märker att jag fokuserar på min kropps utseende, eller på andra människors kroppars utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att utseende är en irrelevant, och mycket liten del av det universum som kroppen representerar – och att när jag bara fokuserar på utseende så glömmer jag mig själv – och jag glömmer vad min kropp gör för mig – den funktionalitet och effektivitet som kroppen faktiskt lever, och innehar – således åtar jag mig själv att inte min kropp för given – utan istället SE, ERKÄNNA, och ÄLSKA min kropp såsom jag själv skulle vilja bli sedd, erkänd, och älskad – och sluta ta min kropp för givet

Enhanced by Zemanta

Dag 246: Kroppen Min – Plattfot (Del 33)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte gillar att jag har plattfot – jag skulle önska att jag hade en naturligt hålfot.

feetIdag när jag gick förbi en spegel på mitt jobb märkte jag hur jag redan innan jag såg mig själv i spegeln började planera på vad jag skulle titta på, och inom mig själv lokalisera vilka slags problempunkter mitt utseende hade. Och jag märkte att en av dessa punkter var att jag var oroad över att min plattfot gjorde så att mina fötter såg icke-atletiska ut, och att jag till min hållning såg klumpig ut. Därför inspekterade jag noga mina fötter, och hur min plattfot syntes genom mina skor.

Detta visar mig att jag vill gärna se atletisk ut – kanske inte så konstigt eftersom just den ”atletiska” kroppsbyggnaden har idealiserats i samhället under hela min uppväxt, och har även varit idealiserad inom min familj. Vad som har värderats högt i min familj är en arbetsam man, med en stark, välbyggd, och muskulös kropp – och detta är vad jag under mitt liv försökt sträva efter, och dömt mig själv för att jag inte varit. Genom dessa bloggar ska detta fördömandet tas bort, och utrotas från mitt liv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett fördömande gentemot mina fötter, där jag tänker, och tycker att mina fötter borde ha en ”normal” hålfot – och inte var plattfötter – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig självmedveten p.g.a. min plattfot, och vara obekväm inför att röra mig bland andra människor i rädslan för att mitt utseende, och mina fötter ska bli fördömande av människor såsom att vara fula – inte tillräckligt atletiska, och smidiga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hjärntvätta mig själv till att tro att jag måste ha en sådan kropp som kommer upp i min fantasi, istället för att se, inse, och förstå att idén, och fantasin om denna kroppen har skapats, och ackumulerats genom att jag observerat min omgivning, och tagit det min omgivning tyckt, och sagt såsom att vara en sanning, och en ovillkorlig lag – istället för att se, inse, och förstå att det endast har varit åsikter som jag inte behöver definiera mig själv utifrån

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konflikt inom mig själv, där jag existerar i en slags ständig kamp att försöka ändra min kropp till att se ut såsom jag tror att en kropp borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna idén inom mig själv såsom ”hur en kropp borde se ut” – och se, inse, och förstå att det finns ingen mall, och en bästa kropp – det finns ingen regel om hur en kropp borde se ut – utan detta är endast idéer som existerar inom mig, som inte har någonting med denna fysiska verklighet att göra, som inte har någonting med att leva att göra, och som således inte har något värde i mitt liv, och i min dagliga självapplikation

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer mina fötter såsom att inte se ut som de ska se ut, eftersom de är plattfot, och egentligen tydligen borde vara hålfot – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina fötter borde inte se ut på något sätt alls – mina fötter är fötter, och om de fungerar såsom fötter ska fungera är det bra – och ingenting mer behövs alltså göras; således åtar jag mig själv att sluta vara utseendefixerad, och istället fokusera på kroppens praktiska funktionalitet – och uppskatta denna praktiska funktionalitet och se att det är den som är viktig – inte utseendet

2. När jag märker att jag åtrår, och begär att ha en atletisk, muskulös, välbyggd kropp, och att mina fötter ska få mig att se smidig, och stark ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att endast sinnet bryr sig, och har en åsikt om utseende – endast sinnet sexualiserar kroppens utseende, och uttryck, och skapar förhållanden gentemot kropp baserat på energier – alltså genom att tycka att någonting är ”snyggt”, eller ”fult” – således åtar jag mig själv att ANDAS – och stoppa detta energiförhållande – och istället vara med min kropp här – och inte ha, och medverka i ett begär att ha en annan typ av kropp

3. När jag märker att jag är i konflikt inom mig själv, och att jag vill ändra min kropp att se ut som någon annans kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag accepterar min kropp då slutar kampen, och istället blir det enhetlighet inom mig själv – eftersom jag är här med min kropp – och min kropp är tillräcklig, och fullgör sitt syfte; således åtar jag mig själv att acceptera min kropp, och sluta mobba mig själv inom mig själv – och i detta istället ägna min tid åt mer värdefulla saker – såsom att skapa en ny verklighet som är bäst för alla – ett jämlikt pengasystem

Enhanced by Zemanta