Tag Archives: bekvämt

Dag 254: Att Ta En Annans Arbete För Givet

En bra sak med att vara taxichaufför är att man träffar många olika människor. Man får veta många roliga, intressanta, och tråkiga saker – men det bästa är att man får på alla sätt och vis möta sig självt. Jag har upplevt många, många reaktioner i taxin tillsammans med kunder, och tack vare detta har jag sedan kunnat applicera självförlåtelse på reaktionerna, och korrigera dem. Och idag ska jag arbeta med en reaktion som kom upp inom mig då jag körde min taxi.

Så, jag befann mig utanför någons hus, och i detta hus fanns det en person som skulle åka med mig. Problemet var att denna personen inte hade materialiserat sig framför sitt hus, och därför var nu min taxi folktom, och jag visste inte var jag skulle åka. Detta frustrerade mig. Framförallt blev jag irriterad för att jag tyckte att kunden inte ”höll tiden”, och inte var ”på rätt plats”.

Till sist visade det sig att kunden att väntat på ett annat ställe, och att allt var ett missförstånd. Men det förändrar inte min reaktion gentemot situationen och därför ska jag arbeta med denna ilska, och frustrationen.

We-often-take-for-granted-the-very-thingsOch – så vad jag ska göra är att jag ska ta tillbaka reaktionen till mig själv, och därmed fråga mig själv – hur gör jag precis det som jag upplevde att min kund gjorde? Och vad var det egentligen jag tyckte, och kände att min kund gjorde mot mig? Jo – jag kan se att jag kände mig dåligt respekterad, och som om min tid, och uppoffring togs för given. Frågan är då – hur gör jag precis likadant? Hur tar jag andra, och deras uppoffringar för givet?

En sak som jag kan se att jag tar för givet är den mat jag köper. Jag menar – när jag går till affären och handlar, då förväntar jag mig att maten ska vara där. Jag har inte någon förståelse för den energi, och möda som har lagts på att maten ska vara där i affären när jag handlar den, och att det är någon som först har odlat den, sedan fört den till affären.

Jag kan också se att när jag frågar andra om hjälp med någonting, så tar jag för givet att de ska hjälpa mig. Oftast har jag inte någon förståelse för vad det är de håller på att göra, att de kanske inte har tid, eller har någonting annat de behöver göra just då – utan om jag frågar om hjälp då vill jag ha hjälp just där och nu – på en gång. Jag lägger inte märke till den uppoffring som människor gör för att kunna hjälpa mig, eller ge mig de dagliga tjänster, och produkter som jag behöver för att kunna överleva, utan bara tar för givet att – de ska vara där!

Jag kan se att detta har att göra med mitt förhållande till pengar. Jag ser det som om att jag har en rätt att kräva av andra att de ska hjälpa mig, eller ge mig en tjänst, eller produkt, om jag har pengar – och om jag har pengar och jag ger dessa pengar till någon, då har jag tydligen en rätt att vara odräglig, och krävande, för jag ger ju bort mina pengar! Så denna punkt är ganska intressant, och relevant – att jag ser människor, som t.ex. butiksbiträden, eller busschaufförer, som mina ägodelar som ska göra vad jag förväntar mig av dem för ”det är deras jobb” – istället för att se dem som medmänniskor, som faktiskt lägger ner energi, och tid för att hjälpa mig att kunna leva effektivt i samhället.

Jag kan se hur detta förhållande inom mig reflekteras i de tankar jag har om vissa kunder då de åker i min taxi, för jag tänker att ”de tar min tjänst för given!” – ”de bryr sig inte om den mödan, och energin jag lägger ner!” – så naturligtvis reflekterar detta tillbaka till mig själv hur jag existerar, och fungerar inom mig själv.

Därför är lösningen på min reaktion att börja uppskatta andra människors arbete, tid, och liv generellt, och inte ta för givet att människor ska ställa upp, och ge mig det jag behöver – utan att se att de är precis som jag – och hjälper mig. Och hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var kassörskan i mataffären? Jo – med respekt, omtanke, och förståelse – och jag vill inte bli tagen för given såsom om att jag bara är en utbytbar slav som gör det som förväntas av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andras liv, tid, och möda för given – och se det som om att bara för att jag ger en annan människa pengar – så äger jag den personen – och har rätt att kräva, och förvänta mig av den personen att den ska göra som jag vill, och när jag vill det – och ge mig en tjänst, eller produkt tillbaka.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli blind för det faktum att om jag tar bort pengar – så är vad som kvarstår en människa som faktiskt ger mig sin tid, sin energi, och en del av sitt liv – för att hjälpa mig att fungera, och leva effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, respektera, och erkänna vad det är jag får av andra människor – och se att detta är inte någonting att ta för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att det system som jag lever, och existerar inom – ska fungera, och vara perfekt varje dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå hur många människor som varje dag lägger ner tid, kraft, och möda på att få systemet att fungera, och verka såsom det gör – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera alla dessa individer genom att inte ta de dagliga faciliteter som jag använder mig själv av för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att även fast jag betalar en annan människa pengar för att utföra en tjänst till mig, eller ge mig en produkt – betyder inte detta att jag kan ta den andra människans arbete för givet, och tro att jag äger den andra människan, och har rätt att begära vad jag vill – och vara hur otrevlig, och otacksam som helst – för att jag tydligen ”get den andra människan pengar – och därför har jag en rätt att ta denna människa för givet”.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som jag känner, och upplever att andra gör mot mig när jag kör taxi – att ta mig för given, och se mig som en vara som de har köpt och därför har rätt till – är någonting som gör själv, och någonting som jag inte tillåtit mig själv att se att jag gör; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, och vara tacksam för alla de punkter inom systemet som faktiskt fungerar effektivt, och som gör det möjligt för mig att gå upp på morgonen och uppleva en ”vanlig dag”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet de människor som arbetar på McDonald’s och som jag brukar äta frukost hos när jag börjar min dag på arbetet – jag menar – de står där och gör min frukost, och tar av sin tid för att ge mig någonting jag behöver – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå detta – och vara tacksam för all den service som jag dagligen tar del av – och som gör mitt liv bekvämt, effektivt, och enkelt att leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att pengar inte ger mig en rätt att kräva någonting av andra människor, att pengar inte ger mig rätt att förvänta mig själv någonting av andra människor – och även fast jag betalar någon – så har inte jag någon rätt att äga den andra människan, och tro att den andra människan ska göra allt jag vill för att jag ska uppleva mig själv bekväm, och positiv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänja mig, och börja ta detta system som jag lever i för givet – istället för att se alla de saker som jag dagligen använder mig av, och förstå hur pass mycket de förenklar, och gör mitt liv bättre – och det inte alls är en självklarhet att dessa olika saker och ting ska vara i mitt liv, ska finnas i mitt liv, och ska ges till mig på det sättet som jag vant mig vid; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta andra människors arbete.

När jag märker att jag tar en annan människas arbete för givet, och tänker att jag kan kräva av en annan människa att den ska ge mig någonting – för jag har betalat för det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pengar endast är ett medel som har accepterats bland människor att ha en betydande roll vad det gäller vad slags arbete man kan förvänta sig att en annan gör – men – om man tar bort pengarna så återstår ju bara den andra personens arbete som den faktiskt gör för en; således åtar jag mig själv att uppskatta, respektera, och värdesätta det arbete som görs varje dag – som gör mitt liv möjligt att leva.

När jag märker att jag tänker att jag har rätt att kräva arbete, eller en tjänst av en annan människa – för att jag har betalat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag har ingen sådan rätt – även om det känns som det – för jag skulle inte vilja bli behandlad på det sättet att jag tas för given, och endast ses såsom en vara som köpts och nu ska utföra vad som utlovats; således åtar jag mig själv att respektera, och uppskatta det arbete som görs för mig – till mig – och inte ta det för givet, och tro att det alltid ska vara där för mig.

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Dag 217: Kroppen Min – Lätt Och Luftigt Hår (Del 4)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 3) på den lista som jag inledde denna bloggserie med.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med mitt hår – och tänka att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – och att detta gör mig mer speciell än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädsla för att jag inte ska bli uppskattad, och uppmärksammad för att mitt hår ser snyggt ut – utan att jag istället ska bli uppmärksammad för att mitt hår ser äckligt, och okammat ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga och skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – och när andra tycker att mitt hår ser fint ut, och kommenterar på mitt hår att det är mjukt – luft och lätt – att då känna mig positivt laddad, och uppleva det som om att ”allting går på räls” – och att ”jag verkligen har allting som i min ask” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som stabilitet här – utan att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne vari någon tog tag i mitt hår – och kände på det – och uttalade förvånat och lite imponerat att mitt hår var ”väldigt lätt” – och att det var ”luftigt och mjukt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv här som mitt andetag – och mig själv som min kropp – och istället för att fokusera på att leva, och uttrycka mig själv här – med och som min kropp – istället bli besatt och kontrollerad av och som detta minnet – och sträva efter att få återuppleva detta minnet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att få återuppleva, och återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hår – och lite förskräckt, och imponerat uttalar att jag har ”mycket mjukt” och ”lätt” hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv viktig, överlägsen, och värdefull när någon kommenterar på mitt hår på ett sådant sätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att förbli stabil här med och som min kropp – att förbli tyst inom och som mig själv – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut, eller hur andra människor tycker att jag ser ut

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar, interagerar, och kommunicerar med andra människor – att då oroa mig själv, och vara nervös för att de ska fördöma, och ogilla mitt hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur jag uppfattar, och tänker att andra värderar mitt hår, och mitt utseende på det hela taget – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och tänka – att jag kan endast vara nöjd med och som mig själv om jag säkerställer att andra människor i min omvärld tycker att jag ser attraktiv, och sexuellt tilltalande ut – och att om de inte gör det – så kan jag inte under några omständigheter uttrycka mig själv i bekvämlighet med och som min mänskliga fysiska kropp här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag definierar mig själv i enlighet med mitt hår – och tänker att jag ska vara glad för att jag har ”lätt och luftigt hår” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt hår – är mitt hår – och inte mer eller mindre än mitt hår – och således finns det ingenting att känna, tycka, eller uppleva gentemot mitt hår – således åtar jag mig själv att ta hand om mitt hår – och vara medveten om mitt hår – men inte definiera, eller uppleva mig själv utifrån hur mitt hur ser ut

2. När jag märker att jag vill imponera på människor i min omvärld med hur mitt hår ser ut – och jag tillåter och accepterar mig själv att skapa min uppleva av mig själv utifrån hur mitt hår ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag koncentrerar mig på att imponera på andra med mitt hår så glömmer jag bort att leva – och att vara här i detta ögonblick – att gå mitt liv – och att leva varje ögonblick av varje andetag – eftersom jag är så fokuserad på hur jag ser ut, och hur andra uppfattar mitt utseende – således åtar jag mig själv att andas och föra mig själv tillbaka hit – och fokusera på att leva – röra mig själv – interagera – andas – stoppa tankar – och vara medveten om mig själv här i och som min kropp

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och definierar mig själv utifrån ett minne där någon tog i mitt hår – och förvånat uttalade att mitt hår var väldigt lätt – luftigt och mjukt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är inte begränsad av ett endast vara ett minne, och att det där minnet säger ingenting om vem jag är – eftersom det är en bild och inte en fysisk verklighet här – och jag är faktiskt i denna fysiska verklighet och inte i någon bild i mitt huvud; således åtar jag mig själv att mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet – att sluta koncentrera mig själv på bilder i mitt huvud – och istället leva i varje andetag – vara närvarande i varje rörelse av och som min kropp – och inte definiera och uppleva mig själv utifrån bilder

4. När jag märker att jag försöker återskapa ett minne av och som mig själv där någon tar på mitt hur, och lite förskräckt, och imponerat uttalar att – ”det där var mjukt, och luftigt!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag är fullt upptagen med att återskapa ett minne då missar jag mig själv här – jag missar att leva – och att vara närvarande här tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp – och det är ju ingenting som jag vill vara med om – för jag vill leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta försöka återskapa detta minnet och istället fokusera på att leva HÄR – vara medveten HÄR – vara närvarande HÄR

5. När jag interagerar, kommunicerar, och medverkar med andra människor – och jag märker att jag blir nervös, och rädd för att de ska fördöma och ogilla mitt hår – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är onödig – jag kan för det första inte förhindra att någon ogillar, eller fördömer mitt hår – och för det andra är det ortroligt dumt att låta mig själv förtrycka och begränsa mig själv i ett ögonblick för vad någon annan möjligen känner eller inte känner om mig – således åtar jag mig själv att stoppa denna rädslan – och vara bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp oavsett hur jag ser ut – eller hur jag tror/upplever att andra uppfattar att jag ser ut

 

Enhanced by Zemanta