Tag Archives: betyg

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 170: Praktisk Planering Istället För Drömmar

Självskriverier

Nu är det bara en dag kvar tills jag ska skriva min tentamen och jag börjar bli nervös. Denna nervositet hänger framförallt samman med mitt begär, och behov att prestera och få ett bra resultat på min tentamen. Och de tankar som kommer upp inom mig och som ligger till grund för min nervositet är att jag t.ex. får en jättesvår fråga på tentamen, och jag vet inte hur jag ska svara på den – eller att jag skriver ett helt felaktigt svar, eller att jag glömmer bort allt som jag har lärt mig.

Nervositeten hänger också samman med en dröm som jag skapat och närt under denna tid jag gått på universitet. Och det är att få göra tingstjänstgöring – vilket är någonting examinerade juriststudenter får göra om de har fått tillräckligt bra betyg – och man måste verkligen ha bra betyg för att få sitta ting.

När jag först började på juristlinjen var denna dröm inte särskilt stark, eftersom jag såg det som väldigt svårt att få så pass bra betyg – men när tiden gått, och jag faktiskt fått bra betyg på utbildningen hittills, har drömmen blivit mer verklig, och därför har jag också blivit mer rädd att förstöra min dröm genom att helt sabba mina chanser genom att få jättedåliga betyg.

Naturligtvis är det fullständigt begränsande att vara kontrollerad, och styrd av en dröm om att vilja ”lyckas” och bli någonting i framtiden – eftersom hela mitt liv kommer då vara styrt och kontrollerat av rädslan att misslyckas. Och om jag aldrig vågar misslyckas, hur ska jag då någonsin våga ta risker, och ta beslut som jag inte är helt säker på utgången av? Det kommer jag ju inte – och det är begränsande.

Så – självklart vill jag inte ha en dröm som jag är kontrollerad av – jag vill ha en plan om vad jag ska göra med min framtid, och veta hur jag ska nå dit – men jag vill inte vara kontrollerad av min plan. Utan min plan ska bara vara som en slags byggnadsställning som jag sätter upp för att ge mig själv riktning, och som jag sedan kan ta ned, eller flytta på – hur som passar mig bäst.

En annan sak som händer när jag oroar mig så mycket inför vilka betyg som jag får, och hur detta kommer ha effekt på min framtid – är att jag inte riktigt kan ta till mig det jag studerar – och jag kan inte låta mig själv ta möjligheten och verkligen på djupet utforska något ämne, och undersöka vad jag studerar – eftersom jag hela tiden är inriktad på vilket betyg som jag ska få – eller inte ska få.

Slutsatsen blir att drömmar är som sömmar som håller mig fast i rädslan att misslyckas – och istället för drömmar ska jag istället utveckla och leva efter praktiska planer som inte är emotionella eller känslomässiga i sin natur – utan praktiska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en dröm om vem jag ska vara, och hur jag ska leva i framtiden – och vilka beslut jag ska ta i framtiden – och hur jag kommer känna mig själv när jag nått till den där punkten i framtiden som jag inbillat mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från detta ögonblicket, och från mitt andetag här – genom att försöka nå någon annanstans, i tron att ”jag finns där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – och om jag bara kämpar tillräckligt hårt, och verkligen viger mitt liv till att nå de drömmar som jag skapat för mig själv – då kommer jag nå det där framtida stadiet av att vara ”där framme” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inget framtida stadium att nå – där jag tydligen äntligen kommer uppleva mig själv lugn och avslappnad – och detta kan jag se bara genom att titta tillbaka på mitt liv – för hur många prov har jag inte haft i mitt liv? Och hur nervös har jag inte varit på alla dessa prov? Men ändå hur bra det än gått för mig på dessa prov har det kommit ännu ett prov, och ännu ett prov – och således förstår jag att lösningen är inte att försöka nå mina drömmar – utan istället släppa alla drömmar och istället leva praktiskt och funktionellt här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå den enkla sanningen att jag kommer en dag att dö – och vad spelade det då för roll att jag fick ett dåligt betyg på en tentamen någon gång i min ungdom? Är det ens någonting jag kommer bry mig om då, eller kommer jag istället att bry mig om hur jag levt – och hur jag verkligen tillåtit och accepterat mig själv att vara här tillsammans med denna fysiska verklighet – och leva mig själv utan rädsla – utan ångest och utan självfördömande – och självklart kommer jag enbart att se på VEM JAG ÄR HÄR – och inte se tillbaka på denna skittentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av begäret att få en viss karriär, och att bli erkänd av andra människor såsom att ha ”lyckats” med mina studier, och nått någonstans i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, att kompromissa min förmåga att ta effektiva beslut – och att se var jag kan gå någonstans, och hur jag leva och röra mig själv i min värld – eftersom jag hela tiden är besatt av en enda dröm – en enda utväg – en enda sak – och således tillåter jag inte mig själv att vara öppen för nya möjligheter, vägar, och öppningar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra en plan av hur jag ska röra mig själv i mitt liv – och vad jag ska göra – och vad jag ska fokusera på – och var jag ska nå – och varför jag ska nå dit – men inte tillåta och acceptera mig själv att bli emotionellt och känslomässigt fäst vid denna planen – i tron att om jag inte lyckas manifestera och realisera denna planen – att då tro att jag är värdelös och att jag har misslyckats; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bara ändra riktning när jag ser att jag inte kan realisera en plan – och inte på något sätt ta det personligt att jag misslyckades med att manifestera en viss konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mitt liv personligt, att ta mina studier personligt, och att ta mina betyg personligt, och att ta min karriär personligt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa mig själv emotionellt, och känslomässigt vid idén av och som mig själv såsom att vara ”duktig i skolan” – och såsom att vara ”intelligent” – och därför tro att jag konstant måste bevisa för mig själv, och andra att jag är duktig – och att jag har förmågan att få bra betyg på min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka efter, och försöka att bevisa mig själv inför andra – och vara någonting som andra kan se upp till och definiera som en lyckad – effektiv – och bra människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas – och att inte ta mitt liv på något sätt personligt – och att inte fästa mig vid någonting som sker i mitt liv i tron att vad som händer i mitt liv är viktigt för min emotionella upplevelse av mig själv – istället för att se, inse, och förstå att jag har förmågan att förlåta och släppa min emotionella upplevelse av mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och leva här i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att släppa alla reaktioner, och alla upplevelser gentemot mina studier – och således stå som ett exempel på att det är möjligt att vara helt lugn i förhållande till skolan, och att alla sorts emotioner i grund och botten är fullständigt onödiga och rent faktiskt inte tjänar till någonting annat än att begränsa och hålla tillbaka en själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ryckas med i de upplevelser jag ser att andra har – såsom ångest, nervositet och rädsla – istället för att jag står stabil, tyst, och effektiv här i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att de emotioner, och känslor jag upplever – de är inte riktiga, och således är inte det av någon vikt vad slags betyg jag får på min tentamen – utan vad som är viktigt är att jag förlåter mina upplevelser, och släpper mig själv fri från all rädsla – och således tillåter och accepterar mig själv att stå upp här såsom en kraft att räknas med – såsom någon som inte längre tillåter och accepterar sig själv att hålla sig fast i rädsla, ångest, och osäkerhet – utan istället står upp här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att bevisa mig själv såsom att jag är ”duktig” inför andra – i tron att om inte andra tror om mig att jag är duktig, och effektiv i skolan – att jag då inte har någonting annat av mig själv att hålla fast vid – och att jag då är värdelös, eftersom jag tydligen inte har något annat värde av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå värdet i att vara här – tillsammans, med och som denna (vär)l(d)en – VÅR – VÄRLD – denna fysiska verklighet som jag varje ögonblick har en möjlighet att lära känna, och existera i jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever inför att inte kunna fullfölja min dröm om att få ha en viss speciell karriär – faktiskt är helt onödig i fråga om att faktiskt skapa denna karriären för mig själv – för vad hjälper det att vara rädd? Kommer jag klara av mer om jag är rädd? Nej – självklart inte – istället kommer jag bli en intellektuell krympling och inte klara av något av de proven jag skriver – eftersom jag inte är stabil – lugn och bekväm i mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en dröm om hur jag ska vara i framtiden – om vem jag ska vara – och om vilken karriär jag ska ha – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna typen av drömmar – såsom en känslomässig upplevelse om hur jag vill att framtiden ska bli – är irrationella och tjänar endast till att ta mig bort från vad som är verkligt – såsom detta fysiska andetag här; således åtar jag mig själv att leva utan drömmar – och istället utifrån praktiska, och funktionella planer – om vad jag ska ta mig för i mitt liv, varför, och hur

När jag märker att jag medverkar i, och existerar inom och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – ”någonstans i framtiden bakom nästa krök” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ”jag” – finns HÄR – i varje ögonblick – och att ”framtiden” – inte FINNS såsom den porträtteras i samhället – såsom en dröm som kan uppfyllas – framtiden är endast en konsekvens av vad som är HÄR – och således är framtiden alltid HÄR – och aldrig där ute; således åtar jag mig själv att leva här – och att skapa min framtid HÄR – och att leva mig själv in i min framtid en och jämlik genom och som min dagliga applikation av mig själv här

När jag märker att jag medverkar i, och går in i en upplevelse av ångest, och rädsla i förhållande till mina studier, och min framtid – och att jag inte ska kunna ”nå någonvart” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenstans att nå av relevans – det enda som är av relevans är att jag stoppar mitt sinne från att styra mig och att jag i detta skapar en värld som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv, och låta min fokus vara lagd på saker och ting som är onödiga – och jag åtar mig själv att istället prioritera, och koncentrera mig på sådant som är viktigt och nödvändigt och skapa i detta livet

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av begäret och önskan av att få en viss sorts karriär, och i detta bli erkänd av människor såsom att ha ”lyckats” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att karriären får inte kontrollera mig – utan jag kontrollerar karriären – om jag tillåter mig själv att vara en slav till hopp, och drömmar så gör jag mig själv till en krympligt eftersom jag existerar i rädsla att förlora mina drömmar; således åtar jag mig själv att sluta ta mitt liv, mina planer, mina beslut – personligt – och istället leva, och göra det som jag ser fungerar – och är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv emotionellt, och känslomässigt involverad i någon slags plan som jag skapat – i förhållande till vad jag ska göra i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det som är relevant är vad jag praktiskt lever och inte hur jag känner för saker och ting – och således åtar jag mig själv att förhålla mig praktiskt och funktionellt gentemot mina planer och inte på något sätt involvera mig personligt i dem – såsom att jag skapar en känslomässig bindning till en viss plan i tron att om jag lyckas manifestera och realisera denna planen kommer jag att uppleva mig själv mer ”fulländad”

När jag märker att jag reagerar och upplever mig själv emotionellt – antingen genom rädsla, eller en positiv upplevelse av och som lycka – i förhållande till att jag antingen misslyckas, eller lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att emotioner, och känslor är otroligt begränsande och håller mig fast i en idé av att jag på något sätt måste lyckas med någonting, och bli någonting – där borta i framtiden – för att jag ska kunna vara stabil här med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka här – och leva utan emotioner, och känslor – således utan begränsningar – och i varje ögonblick hålla mig själv öppen receptiv inför vad som är här

När jag märker att jag försöker, och söker efter att få bevisa mig själv inför andra – och att andra ska se mig som lyckad, effektiv, och en bra människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur irrelevant denna önskan är – och hur otroligt ytligt, och begränsat mitt liv blir om jag gör allting till att handla om vad andra tycker om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att leva, uttrycka mig själv, ha roligt och leva mitt liv för mig själv – och inte för att andra ska bli imponerade av mig och tycka jag är fantastisk och otrolig

När jag märker att jag inte fokuserar på att andas, och gå igenom de reaktioner som kommer upp inom mig – såsom rädsla, ångest, och nervositet i förhållande till mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mitt primära ansvar är gentemot mig själv att träna mig själv till att leva och existera i och som stabilitet här i varje andetag – allt annat är i grund och botten irrelevant och utan någon substans, eller mening; således åtar jag mig själv att fokusera mig själv på att andas – på att förbli stabil, tyst, och effektiv i mitt dagliga leverne och inte gå in i emotioner och göra mitt liv till ett känslomässigt och stormande hav av emotioner och reaktioner

När jag märker att jag tänker, och tror – och agerar – som om mina emotioner, och personliga upplevelser är riktiga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina reaktioner är enbart så riktiga som jag tillåter och accepterar dem att vara – och att jag ger dem liv genom vem jag är i förhållande till mina reaktioner; således åtar jag mig själv att förbli stabil och likgiltig i förhållande till mina reaktioner – att inte ge dem någon uppmärksamhet – utan att andas igenom dem och att konstant, och i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit till enkelheten av att andas i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av ett begär att få bevisa mig inför andra såsom dukt – i tron att mitt enda värde kommer ifrån att andra ser mig som duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är otroligt begränsande att definiera och leva värde utifrån vad jag tror att andra tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde en och jämlik HÄR – självständigt och utan att behöva någon annan som säger till mig att jag är värd någonting – eftersom värde är HÄR som mig – såsom den VÄRLDEN denna fysiska – och praktiska verklighet

När jag märker att jag följer en rädsla, och en upplevelse av ångest i förhållande till att jag inte ska kunna möjliggöra den karriär jag tänkt skapa för mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att min rädsla inte på något sätt kommer hjälpa, eller assistera mig att faktiskt manifestera, och skapa den karriär som jag planerat för mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till rädsla – och istället leva praktiskt här i varje andetag – och göra det mesta av varje dag och fysiskt – röra mig själv i den riktning som jag planerat – utan att vara motiverad av rädsla

 

Dag 164: Med Bultande Hjärta…

Självskriverier

Idag ska jag fortsätta skriva om betygshetskaraktären, och om hur denna karaktär influerar och styr mig i mitt liv.

Idag fick jag tillbaka resultatet på en uppsats, och när jag fick tillbaka resultatet upplevde jag mig själv mycket nervös. Mitt hjärta började slå kraftigare, och jag fylldes av förväntan – detta visar mig att jag är beroende av ett betyg för att definiera vem jag är, och att jag är beroende av skolan – för att visa mig vem jag är.

Självklart är detta oacceptabelt, eftersom det i grund och botten betyder att jag tillåter och accepterar mig själv att existera, och leva som en slav – där ingenting av mig själv har något värde, utan endast vad jag hoppas, och vill att andra ska tycka om mig. Det är inte så jag vill uppleva mig själv, och leva i förhållanden till skolan – istället vill jag vara självdirigerande, och styra mig själv utan att bli emotionellt involverad. Jag vill inte att betygen jag får på något sätt ska influera vem jag är, och hur jag lever – utan betyg är bara någonting jag får och ingenting mer.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av betyg att definiera vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv till att tjäna systemet för att få så bra betyg som möjligt – och få ett erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver få ett erkännande utifrån – jag behöver inte bli någon slags superman i systemets ögon för kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag behöver inte ha systemet som står bakom mig och klappar mig på ryggen, och säger till mig att ”gud vad du är duktig” – och jag behöver inte ha en lärare som säger till mig att ”ja, du förstår precis” – jag behöver inte ha acceptans, och kärlek utifrån eftersom jag kan ge detta till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta försöka hävda mig själv, och skapa en position i systemet där andra kan se mig som imponerande, och vilja vara som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka – att om jag inte kan bli erkänd av systemet – och få en plats i systemet – och vara någon i systemet med någon slags speciell egenskap – att tänka att jag då är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hela mitt liv till ett enda stort sökande efter att få uppnå erkännande – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bli accepterad av mina föräldrar – accepterad av mina lärare – accepterad av mina skolkamrater – accepterad av min partner – accepterad av människor i min omvärld för att jag ska kunna acceptera mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att tänka, och tro att jag utan denna acceptans av andra människor är värdelös – och att jag saknar all mening och relevans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och inbilla mig själv att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – som har fantastiska egenskaper – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och kompromissa de beslut jag tar och lever i mitt liv genom att konstant försöka uppnå acceptans i systemet – och leva för att få uppnå en sådan acceptans istället för att leva som mig själv – här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” och att tro att detta mer är att jag blir accepterad, och ansedd av systemet såsom att vara en speciell, unik, och intelligent människa – som är ansedd, och definierad av andra såsom att vara mer än en vanlig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv kämpa, och försöka göra allt i min makt för att inte vara en ”vanlig” människa – utan istället få bli, och vara ansedd såsom en ”ovanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att acceptera mig själv även fast jag är ”normal” och ”vanlig” och även fast mitt liv inte bjuder på någon stjärnstatus – och således tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv även fast jag utifrån systemets ögon endast är en medelmåtta

Självåtaganden

När jag märker att jag låter ett betyg, ett uttalande, eller något slags symbol definiera vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppleva mig själv såsom en slav till extern stimuli – utan att jag kan skapa och dirigera mig själv här – jag kan säga att jag är här såsom mitt andetag densamma igår, idag, och imorgon även fast jag får skitdåliga betyg i skolan; således åtar jag mig själv att ta tillbaka makten över mig själv och besluta vem jag är i varje ögonblick – och att göra detta oavsett vad slags extern stimuli jag möter i min omvärld

När jag märker att jag vill, och önskar att systemet står bakom mig och klappar mig på ryggen och säger ”gud vad du är duktig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag behöver någon att säga till mig att jag är duktig för att jag ska röra på mig själv – då begränsar, och kompromissar jag mig själv och min egen självuppriktighet; således åtar jag mig själv att sluta existera såsom en tjänstvillig hund till systemet som söker efter positivt erkännande – och jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv och ta beslut utifrån vad som jag ser är praktiskt och bäst för alla

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter kändisskap är en illusion och även om jag blir känd – kommer detta inte tillföra NÅGONTING till VEM JAG ÄR – eftersom JAG SJÄLV måste tillföra det jag vill uppleva som mig själv – till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv genom att vilja bli känd, och uppmärksammad av systemet – och jag åtar mig själv att istället vara nöjd, och tillfreds med mig själv såsom en ”vanlig” och ”normal” människa

När jag märker att jag söker efter, och vill bli accepterad av mina föräldrar, mina lärare, mina skolkamrater, min partner – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska söka efter acceptans från andra så kommer jag aldrig själv att leva acceptans – och därför aldrig faktiskt bli accepterad; således åtar jag mig själv att LEVA ACCEPTANS av och som mig själv – istället för att försöka få detta från andra människor

När jag märker att jag hoppas, och vill att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att jag måste bli en hjälte för att kunna på något sätt vara nöjd med mig själv är FALSK – jag behöver bara vara mig själv – leva mig själv – och helt enkelt vara med mig själv och ingenting mer behövs; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv såsom den enkelhet jag faktiskt är och består av – såsom ett andetag här

När jag märker att jag tänker, och tror att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” – och att jag måste uppnå detta ”därute” för att kunna acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – jag behöver inte bli någonting som är därute – utan jag kan istället slappna av – ta ett andetag och fokusera på att skapa mig själv som liv här i och som min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas, slappna, och sluta jaga, sluta försöka, sluta hoppas – och istället acceptera mig själv här såsom absolut ingenting – absolut vanlig – absolut konventionell – absolut ”tråkig” – och således acceptera mig själv som jag är naturligt och utan tillsatser

Jag åtar mig själv att sluta vilja utge mig själv för att vara någon slags superindivid som är fullständigt unik, och perfekt – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv och leva andetag för andetag – och se, inse och förstå ENKELHETEN i att LEVA

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats