Tag Archives: blyg

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 67: Den Självmedvetna Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner om mig när människor tittar på mig, och jag agerar, eller uttrycker mig själv på ett sätt som går emot den generella normen i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, och nervös för att människor ska fördöma mig, och tycka att jag beter, och uttrycker mig själv fel, när jag är i närheten av människor – och människor tittar på mig – och inom mig själv gå in i en upplevelse av självmedvetenhet, såsom att vara rädd, och ångestfylld för att jag inte uttrycker, och visar upp mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara socialt acceptabel – socialt acceptabel såsom alltid göra, härma, och följa efter hur andra gör, och har gjort före mig – i tron att det som den stora massan gör – måste vara rätt, eftersom det är så många människor som tycker/känner samma sak; istället för att se, inse och förstå att jag inte kan lita på den stora massan, jag kan inte lita på någonting bara för att de är många personer som tycker samma sak – utan jag måste inom mig själv se, i och som sunt förnuft – om det jag ser verkligen är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och hålla mig själv tillbaka – och använda upplevelsen av och som självmedvetenhet, såsom en ursäkt till varför jag inte ändrar på upplevelsen, och karaktären av mig själv såsom att vara nervös, ångestfylld, osäker och tillbakahållen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min upplevelse av och som självmedvetenhet inte är riktig, och att jag inte behöver tillåta och acceptera mig själv att låta denna upplevelse påverka – och således – oavsett om människor faktiskt fördömer mig, eller om det bara är någonting som jag hittat på inom och som mig själv – så står jag upp här och tillåter inte mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom självmedvetenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vaka över mig själv i ögonblick som jag delar med andra människor – vaka över mig själv utifrån perspektivet att jag hela tiden är uppmärksam på mina rörelser, på mina ord, på mina handlingar, så att jag inte ska uttrycka, eller leva någonting som är fel – och som andra människor kanske skulle reagera, och uppleva negativt – istället för att tillåta, och acceptera mig själv, att i varje ögonblick öppna upp mig själv – och leva ut mig själv – och inte försöka kontrollera mitt uttryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan att förlora min rädsla, och min självmedvetenhet – i rädslan och ångesten för vad som ska titta fram inom och som mig själv – kommer jag att bli odräglig? Kommer andra människor inte längre tycka om mig om jag inte lever i fruktan? Istället för att helt enkelt inse att: jag vill inte leva i fruktan, och oavsett vad konsekvensen blir av att släppa fruktan så är det värt det – eftersom jag inte under några omständigheter vill vara, och leva ut mitt liv som en slav till rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla är självbegränsning, att oavsett hur bra det känns att gå in i rädsla – och tydligen – beskydda mig själv genom att existera i och som denna rädsla – så begränsar jag mig själv något otroligt – därför slutar jag att medverka i och som rädsla och jag gör mig själv i stället till en fysisk och praktisk varelse – genom att jag spenderar varje ögonblick här – i detta andetaget – och inte flygande runtomkring i mitt huvud, i tankar, idéer och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, när många människor gör motsatt jag – och tro att bara för att många människor inte ser samma punkt som jag ser, och lever utifrån samma punkt som jag lever – att därför måste jag ha fel – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte lita på vad andra gör, eller inte gör – utan jag kan bara lita på mig själv såsom mitt sunda förnuft här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv när jag ser sunt förnuft, och när jag ser en effektiv handlingsplan, och riktning att leva utifrån/efter – och därför – istället för att leva i konstant ångest, tvivel och fruktan att jag missat någonting – och att jag gör fel – att istället lita på mig själv här – och ha roligt med mig själv här – och tillåta mig själv att följa, och leva utifrån det sunda förnuft jag sett och förstått

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att bara för att det finns lagar, regler, och normer i samhället som kontrollerar vissa beteenden – betyder inte detta att dessa normer, lagar och regler har rätt – bara för att en övervägande mängd av samhällets invånare följer dessa lagar, regler, och normer – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta alla dessa lagar, regler, och normer – och sedan skapa mina egna lagar, regler och normer baserade på sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera mig själv såsom självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner/tänker om mig när människor tittar på mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och ångestfylld för att agera utanför den generellt accepterade normen i samhället gällande ”hur man ska agera i vissa situationer, och man inte ska agera i andra situationer”

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att uttrycket ”socialt acceptabel” – egentligen borde ljuda som följer: ”att följa efter vad de som gick före oss gjorde/levde” – och i detta inser, ser och förstår jag att det inte finns något ”socialt acceptabelt” – och att det som definieras i samhället som ”socialt acceptabelt” inte kan åläggas någon tillit – eftersom det inte bevisats vara sunt förnuft

Jag åtar mig själv att ifrågasätta vad den stora massan lever/gör – och inse att dumt det är att lita på vad andra gör, bara för att många gör samma sak – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta allt, och alla – och därav raffinera, och vaska fram ett leverne av och som mig själv som är bäst för alla – där varje handling jag tar, lever och uttrycker är genomtänkt – och en handling som jag skapat eftersom jag sett att denna handling är sunt förnuft – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte använda upplevelsen av självmedvetenhet för att ursäkta mig själv till varför jag inte ändrar på mig själv – och skapar mig själv till att i varje ögonblick stå stabil – och självstyrd – med en klar riktning och rörelse i varje ögonblick – nämligen att skapa – och utveckla en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att min upplevelse av självmedvetenhet endast är så riktig som jag tillåter och accepterar att den är

Jag åtar mig själv att inte vaka över mig själv, såsom att kontrollera, och styra över mig själv – i rädslan/ångesten/nervositeten för att jag ska göra/säga/uttrycka någonting som andra människor finner vara negativt, och reagera negativt gentemot – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att låta varje andetag jag tar – vara ett uttryck av och som min mänskliga fysiska kropp här – där jag släpper taget om ångest, rädsla, och nervositet – och istället tillåter mig själv att upptäcka vem jag är såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att släppa all rädsla, och inte oroa mig själv för vem jag kommer vara, och hur jag kommer uttrycka mig själv – och hur jag kommer leva utan rädsla – utan jag åtar mig själv att istället leva här i självtillit – och inse, se och förstå att jag kan utan rädsla leva effektivt, och dirigera min verklighet effektivt – och att rädsla bara hindrar mig från att göra detta

Jag åtar mig själv att inte medverka i rädsla oavsett om det känns ”nödvändigt” att göra det – och jag åtar mig själv att i och med detta bli en endast praktisk och fysisk varelse – helt integrerad och stabiliserad här i och som denna fysiska verkligheten som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att lita på mig själv och leva/uttrycka/röra mig själv på det sätt jag sätt varit bäst för alla – även om ingen annan gör likadant som jag

Jag åtar mig själv att inte tvivla på mig själv, och att inte vara nervös och rädd att ”jag gjort fel” – så fort min leverne, mina handlingar, och mitt uttryckssätt skiljer sig från vad den stora massan lever/uttrycker

Jag åtar mig själv att enbart styra/dirigera/röra mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte grupphypnos – såsom att vilja bli accepterad av en stor mängd människor

Jag åtar mig själv att skapa mina egna lager, regler och normer – och ifrågasätta hur vi som människor idag lever/uttrycker oss själva – och på så sätt – omdefiniera och återskapa mig själv såsom samhället – och göra detta från utgångspunkten av att endast den handling/riktning som är bäst för alla – är acceptabel