Tag Archives: bra

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 129: Att Skratta Obehindrat

Självskriverier

Idag har jag bemärkt hur jag i vissa ögonblick när jag skrattar upplever mig själv obekväm – jag spänner min kropp, och känner ångest komma upp i mitt bröst – detta händer framförallt i ögonblick när det även är någon annan som skrattar.

Anledningen till varför jag reagerar i ångest är för att jag är rädd att om jag slutar skratta, eller om jag skrattar åt någonting som den andra personen inte tycker är roligt, att denna då ska tycka illa om mig. Så i grund och botten är jag rädd för att inte bli omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag skrattar, att då vara orolig och nervös för att andra inte ska tycka det jag skrattar åt är roligt, eller att jag inte ska tycka det andra skrattar åt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta ovillkorligt, och vara avkopplad i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon annan säger någonting som de själva skrattar åt – att då i det ögonblicket känna det som att även jag måste skratta åt vad de skrattar åt, eftersom annars kanske de tror att jag verkar ovänlig, eller ointresserad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och inom mig själv uppleva ångest, och nervositet för att jag inte ska bli omtyckt av den andra människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera skratt till ångest, och nervositet – och göra det till en automatisk reaktion inom och som mig själv – att när jag skrattar – att då uppleva ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm när andra skrattar i min omgivning – i rädslan att dessa människor skrattar åt mig, åt någonting som jag gjort fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra skrattar, och genast tänka att det är jag som har gjort någonting genant, eller skamligt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, slappna av och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara obekväm med att skratta avslappnat, och högljutt tillsammans med människor – eftersom jag tänker, och tror att mitt skratt låter konstigt, och är onaturligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som mitt skratt – och skratta obehindrat, och ovillkorligt – och utan att vara nervös för hur jag kommer att bli uppfattad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, och antar att andra drar ett skämt – att tro att de då vill att jag ska skratta åt dem, och tycka deras skämt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att om jag inte skrattar åt en annans skämt – eller vad jag tror är en annans skämt – att de då kommer tycka illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, och låta mitt skratt komma naturligt, eller inte alls – och inte vara orolig för huruvida andra tycker att jag borde skratta, eller inte borde skratta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, och en press när andra skrattar åt någonting som jag har sagt – eftersom jag känner, och upplever att jag måste fortsätta att vara rolig, och säga saker som andra kan skratta åt – i tron att om jag inte är rolig, och säger saker som andra skrattar åt – att jag då är misslyckad, värdelös, och mindre värd än vad jag hade varit om jag hade haft någonting mer roligt att säga – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skämta, och skoja med andra naturligt, och utan att ha ett bakomliggande syfte att vara rolig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om, och känna ett behov av att andra människor ska tycka bra om mig – och att andra människor när de är i min omgivning ska se, och definiera mig såsom en positiv människa – som sprider ett positivt ljus överallt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra människor – att slappna av och vara mig själv, och inte försöka visa någonting som jag inte är – och inte försöka bevisa mig själv såsom en ovanligt omtyckt, och populär människa – utan istället helt enkelt ta det lugnt och vara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas när jag skrattar – och när jag märker att jag reagerar i ångest, och nervositet – att då inte oroa mig själv för att andra ska se denna ångest och nervositeten – och för att andra ska definiera mig som underlägsen, eftersom jag upplever diverse emotionella reaktioner – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik – och andas lugnt, och djupt – och på så vis ta mig själv tillbaka till stabilitet – och tystnad här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig i sociala sammanhang tillsammans med andra människor – att istället för att vara avslappnad, lugn och stabil inom och som mig själv – att börja oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt sedd, tillräckligt hörd, och tillräckligt omtyckt – och genom att medverka i denna typen av tankar – skapa en ångest, och nervositet inom mig själv, och tänka att ”jag måste göra någonting” för att på så vis skapa fler kontakter – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att slappna av, att ta ett djupt andetag och att interagera med andra människor HÄR – utan att ha några krav på mig själv om hur mycket uppmärksamhet jag ska få, hur många människor jag måste prata med, vilka människor jag måste prata med – utan istället helt enkelt vara lugn och bekväm inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att i varje ögonblick vara lugn, och bekväm med mig själv – och att andas effektivt, och varje gång jag märker nervositet – och ångest dyka upp inom mig – att då stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och att applicera mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp en och jämlik, och således sluta att jag efter att försöka vara någon annan – försöka få erkännande – försöka bli sedd – och istället acceptera mig själv och vara nöjd med mig själv och sluta jaga begär som ändå inte är på riktigt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skrattar, och när andra skrattar – att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om hur jag skrattar, och för vad jag tror att andra tycker om hur jag skrattar – och istället åtar jag mig själv att vara här i och som ögonblicket av skratta – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta förstöra ögonblicket av skratt genom att tänka, och medverka i och som emotionella upplevelser

När en annan skrattar, och jag märker att jag inom mig själv börjar tänka att ”jag måste skratta när en annan skrattar, för annars kanske den andra tycker illa om mig” – då stoppar jag mig själv, och andas – och jag inser att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv att existera i och som nervositet, och ångest, inför vad andra ska tycka om mig – istället för att uttrycka mig själv här ovillkorligt – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här ovillkorligt, och sluta vara orolig, rädd och nervös för huruvida någon möjligen kommer tycka illa om mig för att jag inte skrattar när jag tror att de skämtar om någonting

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera skratt såsom ångestfyllt och obekvämt – och när jag skrattar åtar jag mig själv således att koppla av, och att andas djupt och effektivt, och att stoppa alla tankar, och upplevelser inom mig själv

Jag åtar mig själv – att när jag skrattar med andra människor, högljutt och obehindrat – och jag inom mig själv märker att självfördömanden kommer upp inom mig där jag definierar mitt skratt såsom konstigt, och onaturligt – att då genast stoppa mig själv, och ta ett andetag – och i detta föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som en ångest, och nervositet baserad på självfördömande som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv – således åtar jag mig själv att stoppa dessa självfördömande upplevelserna, och tankarna – genom att andas effektivt här – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv obehindrat, utan rädsla, och utan någon typ av nervositet – och förtryckande av och som mig själv

Jag åtar mig själv att – när en annan drar ett skämt – och jag märker att tankar kommer upp inom mig själv om hur jag oroar mig för att om jag inte skrattar, eller erkänner den andra människan som rolig, och trevlig – genom att t.ex. le – att denna då kommer tro att jag är avvisande inställd, och att jag inte är en vänlig människa, och den andra då inte kommer tycka om mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som självfördömande, och ångest – som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv, och kompromissar mig själv med grunden i att jag inte kan acceptera mig själv utan att veta att en annan tycker om mig; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och därmed ge upp mitt sökande efter att ”få bli någon” och ”vara någon” i detta livet – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skojar, och uttrycker mig själv genom ord som andra sedan skrattar åt, och tycker är roliga – och jag då märker att jag börjar oroa mig själv, och tänka att ”de kanske inte kommer tycka jag är något rolig mer efter detta” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att dessa tankar, och rädslor som kommer upp inom mig har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och att leva egenvärde som själv – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, självtillräcklighet, och självacceptans – och således inte oroa mig själv för att andra inte kommer tycka att jag är rolig mer

Jag åtar mig själv – att när jag befinner mig i sociala sammanhang – och då börjar tänka, och uppleva det som om att jag måste visa mig själv på mitt yttersta, och jag måste ge ett sken av att jag är lycklig, jag är effektiv, rolig, och populär – i tron att om inte andra tycker, och tror att jag är detta – då är jag värdelös – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen, och tanken har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och värdesätta mig själv – således åtar jag mig själv i det ögonblick acceptera mig själv, och leva egenvärde – genom att uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara någonting jag inte är – och helt enkelt vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skrattar – och jag märker att diverse reaktioner kommer upp inom mig av ångest, rädsla, och nervositet – och att jag i då blir nervös, och rädd för att andra ska se dessa reaktionerna och fördöma mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lugna ner mig själv, och att komma tillbaka till min kropp – eftersom jag inser att vad jag gör att är att jag hetsar upp mig själv i rädsla, och ångest – eftersom jag är orolig för vad andra tycker om mig – således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället vara här avslappnad, och lugn med och som min kropp – såsom mitt andetag – här

Jag åtar mig själv – att när jag är i sociala sammanhang, och jag märker att tankar börjar komma upp inom mig där jag oroar mig själv för att jag inte pratar med tillräckligt många – för att jag inte gör mig själv tillräckligt sedd – för att jag inte har tillräckligt med kontakter, kompisar, och för att jag inte gör tillräckligt mycket – att stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag ser att vad jag gör är att jag existerar i och som en rädsla för att inte vara accepterad, och omtyckt av andra – och att jag baserar mitt egenvärde på huruvida jag tror mig själv vara accepterad och omtyckt av andra – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, och självacceptans här – genom att röra mig själv med andra, kommunicera med andra, interagera med andra – ovillkorligt – här som mitt andetag – där jag inte söker efter att få bli någon – utan att jag istället tillåter mig själv att vara någon – som mig själv – här i varje andetag

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att i varje ögonblick fokusera på – och hänge mig själv till det som är relevant, och viktigt – vilket är att på alla sätt och vis stoppa mig själv såsom sinnet – och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och i detta leva och uttrycka mig själv en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – fullständigt tyst, och stabil inom och som mig själv i varje ögonblick

Dag 125: Jag Är Ett Misslyckande

Självskriverier

Jag har idag färdigställt min uppsats, och när jag gjorde det märkte jag hur det fanns ångest, och nervositet inom mig. Jag var orolig att det var någonting jag missat, någonting jag inte förstått, någonting som jag gjort fel, och att läraren som rättar min uppsats därför skulle ge mig ett dåligt betyg.

Jag har upplevt denna ångest och nervositet i stort sett till alla delar av min utbildning, eftersom jag skapat en press på mig själv att alltid få de högsta betygen. Om jag inte får de högsta betygen då känner jag mig som ett misslyckande, och märker hur mina tankar går bakåt i tiden och börjar evaluera vad det var som jag gjorde fel, hur jag borde bättre mig själv – och tusan med att jag inte kan vrida tillbaka tiden och göra om allting.

Denna ångest, och rädslan är fullkomligt onödig, och kommer inte hjälpa mig att få ett bättre betyg. För att vara säker på att det inte finns några misstag i min uppsats kan jag istället praktiskt titta igenom min uppsats en gång, och inte vara rädd för att missa någonting. Och sedan om jag missar någonting så är det ingenting att döma mig själv för, utan istället öva mig själv till att nästa gång vara än mer uppmärksam på hur jag skrivit min uppsats.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid vilket betyg jag kommer ges för min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv önska, och vilja – att när läraren läser min uppsatts – att denna ska tänka att jag är intelligent, effektiv, och att jag är duktig på att analysera diverse ämnen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vilket betyg jag får, och tänka när jag får ett dåligt betyg, att detta måste vara för att jag är en dålig och värdelös människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och hata mig själv när jag inte lyckas bra i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte skapa en upplevelse i förhållande till vilka betyg jag får – utan istället praktiskt korrigera mig själv till att bli mer effektiv i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, rädsla och nervositet att jag inte har planerat min tid i förhållande till mina studier tillräckligt bra, och att jag på grund av detta i framtiden kommer att träffa på svårigheter, och att jag kommer misslyckas med mina studier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och göra min studier här – ett andetag i taget – och min planera min tid utifrån vad jag ser behöver göras, och inte göra en stor grej av det hela

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en misstro mot min egen förmåga, och uppleva och tänka att jag är värdelös, och att jag inte klarar någonting – och i detta devalvera mig själv och skapa misstro inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag visst klarar av min skola effektivt, och att jag har tillräcklig förmåga att göra vad som måste göras – men det enda är att jag inte tillåter mig själv att se detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv lita på mig själv, och vara trygg i mig själv – och ha självförtroende – i tron att jag är värdelös, och inte värd någonting sådant – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en självbild av och som mig själv att jag är värdelös, underlägsen, och att jag saknar någonting i förhållande till andra människor – och därav försöka jaga erkännande av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och älska mig själv – och uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppskatta mig själv, och värdesätta mig själv – utan tro att det är någonting gravt fel med mig, och att detta fel bara väntas på att uppdagas av människor i min värld, och att jag därför i varje ögonblick måste fokusera på att gömma mig själv – och se till att ingen kan upptäcka att jag faktiskt är felaktig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion – och att det finns ingenting sådant som att jag är felaktig, och värdelös, och att jag därav måste gömma mig själv – utan det är någonting som jag skapar inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vad jag än tar mig för – att alltid existera i och som en upplevelse av mig själv att det jag tar mig för är någonting jag inte kommer klara av, och någonting jag inte kommer göra bra – utan att jag kommer misslyckas med det jag gör, och jag kommer att bli retad, och mobbad av andra såsom att vara ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som ett misslyckande, som levt ett misslyckat liv, som tagit misslyckade beslut – och som på det hela taget är misslyckad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna, och stå upp inom mig själv och helt enkelt ändra mig själv – och inte längre uppleva, och definiera mig själv såsom ett misslyckande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i nya projekt, och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang, och glädje – och inte oroa mig själv för huruvida jag kommer misslyckas, eller inte misslyckas utan helt enkelt bara göra det – bara uttrycka mig själv och sluta tänka så jävla mycket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka så jävla mycket på onödiga saker, och därigenom handikappa mig själv till att inte vara effektiv vad det gäller att ta tag i och gå igenom projekt i min värld – eftersom jag hela tiden tänker på hur dålig jag tydligen är, och hur stor sannolikheten är att jag kommer misslyckas, och hur jag inte ens borde försöka – och hur jag bara slösar bort min tid eftersom det i slutändan kommer visa sig att jag har helt fel. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt har förmåga att förstå, och att det inte gör någonting om jag misslyckas – det är endast en möjlighet för mig att korrigera mig själv till nästa gång då jag ska göra om ett liknande projekt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte tänka när jag skriver min uppsats – att varken hoppas eller tänka att det kommer gå bra, eller gå dåligt – och istället åtar jag mig själv att andas när jag skriver min uppsats, och göra min uppsats utan några tankar – tills det att jag är klar och jag fullt ut hängett mig själv till att skriva min uppsats att vara fullständigt perfekt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag lyckas i skolan, utifrån vad slags betyg jag får i skolan, och utifrån hur jag är sedd av andra människor i skolan – och istället åtar jag mig själv att för min egen skull öva mig själv på att skapa min medverkan i skolan till att vara perfekt på alla sätt och vis, men för den sakens skull inte tillåta och acceptera mig själv att tro att då jag inte får de bästa betyg, och då jag inte är lika bra som någon annan – att detta definierar helheten av vem jag är, och att det är någonting fruktansvärt fel på mig

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som ångest att någonting kommer att gå fel med mina studier, och att jag kommer på något sätt misslyckas, och inte klara av att effektivt strukturera mina studier, och göra det som krävs för att jag vid terminens slut ska ha en effektiv kunskap om hela det ämne jag läser – och i detta åtar jag mig själv att rent praktiskt strukturera min tid, och se till att jag läser det som krävs läsas, och förstår det som det krävs att jag förstår, och därutöver inte gör en stor sak av det hela

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att jag är misslyckad, och värdelös, och att jag inte klarar någonting – och jag åter mig själv att sluta att devalvera mig själv, och trycka ner mig själv inom mig själv, och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas, och effektivt stötta mig själv genom helt och fullt ut vara här i och som mitt andetag

Jag åtar mig själv att sluta ha en självbild av och som mig själv såsom att vara en misslyckad, och värdelös människa – som tydligen är sämre än alla andra, och inte klarar av någonting överhuvudtaget – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget – och inse, se och förstå att det finns ingen annan än mig själv som skapar denna idén, och självbilden av mig själv – och således åtar jag mig själv att öva mig själv på att leva ordet självacceptans, självtillit, och självförtroende – och sluta trycka ner mig själv

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag trycker ner mig själv inom mig själv genom att tänka att jag är värdelös, och misslyckad – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och acceptera mig själv – och att sluta vara så jäkla hård mot mig själv när saker och ting inte går som planerat

Jag åtar mig själv att uppskatta och värdesätta mig själv – och inte tro att det är någonting som är gravt fel med mig som bara väntas att uppdagas av andra människor – och således åtar jag mig själv att rent praktiskt älska mig själv genom att tillåta och acceptera mig själv att då nya projekt öppnar upp sig i min värld, att gå in i dessa med engagemang, motivation, och glädje – och helt enkelt ha roligt när jag arbetar

Jag åtar mig själv att sluta tänka, och tro att vad jag än gör så kommer jag att misslyckas, att vad jag än gör så kommer saker och ting att gå fel, och slutändan kommer jag att vara besviken på mig själv – och i detta åtar jag mig själv att verkligen leva i varje andetag genom att inte hacka på mig själv, utan istället uppskatta den möjlighet som är här att göra någonting – och ta mig an nya projekt och möjligheter utan att hålla i en tyngd såsom att tro att jag kommer misslyckas vad jag än gör

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och sluta tro att mitt liv är ett misslyckande, att alla mina beslut är misslyckande, att allt jag tar mig för är ett misslyckande – och att ingenting jag gör är tillräckligt bra – och i detta åtar jag mig själv att leva här – i och som andetaget – och istället för att hacka på mig själv – ha roligt och fullt ut uppskatta detta ögonblicket vari det finns en möjlighet för mig att andas, att röra mig själv och utforska mig själv

Jag åtar mig själv att gå in i projekt och utmaningar med självförtroende, motivation, engagemang och glädje – och sluta vara så jäkla seriös med allting i tron att när jag är rädd för att inte klara av någonting så gör detta mig mer effektiv, och bättre

Jag åtar mig själv att sluta tänka på hur jag kanske kommer misslyckas med någonting, på hur jag kanske kommer göra ett fel, på hur jag kanske kommer glömma någonting – och istället åtar jag mig själv att fokusera på vad det är jag gör, och göra det jag gör effektivt, precist, och fullt ut – och därmed inte förminska mig själv genom att existera i och som tankar som är fullständigt irrelevanta och onödiga för det jag håller på med i och som min praktiska verklighet

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.