Tag Archives: Capitalism

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 256: Saker och Ting Kan Gå Snett

En specifik tanke som brukar komma upp inom mig då, och då – speciellt när jag tagit mig an ett nytt projekt, eller påbörjat någonting nytt i min värld – är ett uttalande som grundar sig i ångest, och rädslan för att misslyckas, och det brukar låta någonting såhär ungefär: ”nu har jag tagit an mig själv för mycket!” – ”tänk om jag inte klarar detta!” – ”nu kanske allt går åt skogen ändå!”.

Så, denna typ av tanke kommer alltså upp inom mig, och kommer i sällskap av en upplevelse av stress, och malande ångest – och jag känner mig inombords cementerad, och fast – som om jag förlorat all möjlighet att ta beslut, hitta lösningar, och röra mig effektivt i min verklighet – och allt som existerar är bara denna malande upplevelsen av ångest.

grodorimunnenVar kommer då denna upplevelse ifrån? När började den? Här kommer minnen från min barndom upp, och då speciellt från tiden då jag spelade ishockey. Jag var hockeymålvakt, och det jag avskydde mest av allting det var matcher. På matcherna kände jag det som om jag var ansvarig för lagets framgång, och inför varje match upplevde jag mig själv mycket nervös, och ångestfylld inför att jag skulle klanta mig själv, och göra någonting fel. Och flera gånger under min hockeykarriär gjorde jag sådana där fel som jag absolut inte ville göra, och efteråt var jag hård mot mig själv för att jag tyckte att jag misslyckats.

I grund och botten är det en slags prestationsångest, för den baseras på en önskan om att prestera ett bra resultat, men samtidigt finns där en fruktan inombords inför att prestera ett dåligt resultat – och så dras jag inombords mellan dessa två polariteten. Mellan å ena sidan begär/hopp, och å andra sidan rädsla/ångest.

När jag nu ser tillbaka på min tid som hockeymålvakt kan jag se att jag faktiskt tyckte om att vara målvakt enbart för spelets skull. Jag hade inget genuint begär efter att få vinna, och det var inte därför jag från början började spela hockey – men tillslut hade det där begäret att få vinna, och rädslan inför att förlora helt besatt mig, och de var det enda jag kunde tänka på när jag spelade matcher. Det är intressant att se tillbaka, och fråga mig själv frågan: hur mycket annorlunda hade jag inte upplevt mig själv om jag slutat upp med denna prestationsångest, och slutat ha överambitiösa förväntningar på mig själv? Hade jag kunnat uppskatta sporten mer då? Svaret är helt klart ja.

Samma punkt som jag förr mötte i hockeyn möter jag nu när jag tar mig an nya projekt. Det finns fortfarande en tendens av att skapa inom mig själv orealistiska förväntningar, och prestationsångest – en känsla av att om jag inte presterar så pass bra som jag hoppats, som jag drömt – då är jag misslyckad, och mitt liv likaså. Men frågan är – hur mycket annorlunda kunde jag inte uppleva mitt liv, och de projekt jag tar mig an, om jag slutat att angripa nya projekt, och verksamheter från denna utgångspunkt? Och istället fokuserat på att ha roligt, och göra projektet så bra som jag kan – och sedan inte oroa mig själv för att jag inte ska prestera upp till någon nivå jag inbillat mig själv att jag måste nå upp till. Svaret är att jag hade varit mycket mer avkopplad, och att jag kunnat ta mig an nya verksamheter, och projekt, och tycka det var roligt, nöjsamt, och utvecklande – istället för en plåga som jag måste ta mig igenom för att kunna prestera ett bra resultat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa orealistiska förväntningar på mig själv, och existera inom och som en prestationsångest – där jag känner det som om att jag måste prestera, jag måste lyckas, jag måste vara bäst, och jag får absolut inte under några omständigheter vara s.k. dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja prestera för att andra ska tycka att jag är duktig, och för att jag ska få höra positiv kritik om mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min prestation inte är riktig, eller sanningsenlig – eftersom jag gör den för någon annan – jag gör den för att få bli accepterad, för att få känna mig tillhörande – för att få känna mig som en del av en grupp – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå punkten av att ta mig an, och gå ett nytt projekt – för mig själv utan att tänka på vad andra tycker, och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden bära på en börda inom mig själv såsom tron, och idén att jag måste stå upp till de förväntningar jag tror, och misstänker att andra har på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och stabilisera mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att den ångesten jag upplever, och den känsla av en press, att jag måste prestera och visa mig från min bästa, och mest framgångsrika vy, den är inte riktig – utan det är en upplevelse som är artificiellt skapat, och alltså inte en sann, äkta, fysisk upplevelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att pressa mig själv inom mig själv att lyckas, och vara framgångsrik, och bättre än vad andra är – för att på så vis kunna stå upp till förväntningar som jag antar, och misstänker att andra har om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och att låta mig själv andas fri från press, fri från förväntningar, och fri från all slags artificiella upplevelser – för att på så vis låta mig själv verkligen i enhet, och jämlikhet, koppla av – och vara/uppleva mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i prestationsångest, och att jag börjar skapa förväntningar på mig själv inombords – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna prestationsångest, och dessa förväntningar inte är ”jag” – utan är mitt sinne som försöker spela mig ett spratt, och göra det så att jag inte är fullständigt närvarande, och stabil, här i detta ögonblick, med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva från ögonblick till ögonblick – från andetag till andetag – och sluta ha förväntningar på mig själv, och sluta ha en dröm om hur jag ska prestera – och istället prestera här i varje ögonblick

När jag märker att jag går in i och som en rädsla, och ångest för att misslyckas, och att jag inom mig själv börjar prata om hur saker och ting kan gå snett; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädslan för att misslyckas, och prestationsångest kan endast existera där det finns en dröm – ett hopp – ett begär – alltså en positiv reaktion – och således åtar jag mig själv att släppa hoppet inom mig själv att lyckas, och istället gå punkten här utan hopp, utan begär, och utan någon sorts framtidstro – för att på vis inte generera någon som helst upplevelse inom

Enhanced by Zemanta

Dag 254: Att Ta En Annans Arbete För Givet

En bra sak med att vara taxichaufför är att man träffar många olika människor. Man får veta många roliga, intressanta, och tråkiga saker – men det bästa är att man får på alla sätt och vis möta sig självt. Jag har upplevt många, många reaktioner i taxin tillsammans med kunder, och tack vare detta har jag sedan kunnat applicera självförlåtelse på reaktionerna, och korrigera dem. Och idag ska jag arbeta med en reaktion som kom upp inom mig då jag körde min taxi.

Så, jag befann mig utanför någons hus, och i detta hus fanns det en person som skulle åka med mig. Problemet var att denna personen inte hade materialiserat sig framför sitt hus, och därför var nu min taxi folktom, och jag visste inte var jag skulle åka. Detta frustrerade mig. Framförallt blev jag irriterad för att jag tyckte att kunden inte ”höll tiden”, och inte var ”på rätt plats”.

Till sist visade det sig att kunden att väntat på ett annat ställe, och att allt var ett missförstånd. Men det förändrar inte min reaktion gentemot situationen och därför ska jag arbeta med denna ilska, och frustrationen.

We-often-take-for-granted-the-very-thingsOch – så vad jag ska göra är att jag ska ta tillbaka reaktionen till mig själv, och därmed fråga mig själv – hur gör jag precis det som jag upplevde att min kund gjorde? Och vad var det egentligen jag tyckte, och kände att min kund gjorde mot mig? Jo – jag kan se att jag kände mig dåligt respekterad, och som om min tid, och uppoffring togs för given. Frågan är då – hur gör jag precis likadant? Hur tar jag andra, och deras uppoffringar för givet?

En sak som jag kan se att jag tar för givet är den mat jag köper. Jag menar – när jag går till affären och handlar, då förväntar jag mig att maten ska vara där. Jag har inte någon förståelse för den energi, och möda som har lagts på att maten ska vara där i affären när jag handlar den, och att det är någon som först har odlat den, sedan fört den till affären.

Jag kan också se att när jag frågar andra om hjälp med någonting, så tar jag för givet att de ska hjälpa mig. Oftast har jag inte någon förståelse för vad det är de håller på att göra, att de kanske inte har tid, eller har någonting annat de behöver göra just då – utan om jag frågar om hjälp då vill jag ha hjälp just där och nu – på en gång. Jag lägger inte märke till den uppoffring som människor gör för att kunna hjälpa mig, eller ge mig de dagliga tjänster, och produkter som jag behöver för att kunna överleva, utan bara tar för givet att – de ska vara där!

Jag kan se att detta har att göra med mitt förhållande till pengar. Jag ser det som om att jag har en rätt att kräva av andra att de ska hjälpa mig, eller ge mig en tjänst, eller produkt, om jag har pengar – och om jag har pengar och jag ger dessa pengar till någon, då har jag tydligen en rätt att vara odräglig, och krävande, för jag ger ju bort mina pengar! Så denna punkt är ganska intressant, och relevant – att jag ser människor, som t.ex. butiksbiträden, eller busschaufförer, som mina ägodelar som ska göra vad jag förväntar mig av dem för ”det är deras jobb” – istället för att se dem som medmänniskor, som faktiskt lägger ner energi, och tid för att hjälpa mig att kunna leva effektivt i samhället.

Jag kan se hur detta förhållande inom mig reflekteras i de tankar jag har om vissa kunder då de åker i min taxi, för jag tänker att ”de tar min tjänst för given!” – ”de bryr sig inte om den mödan, och energin jag lägger ner!” – så naturligtvis reflekterar detta tillbaka till mig själv hur jag existerar, och fungerar inom mig själv.

Därför är lösningen på min reaktion att börja uppskatta andra människors arbete, tid, och liv generellt, och inte ta för givet att människor ska ställa upp, och ge mig det jag behöver – utan att se att de är precis som jag – och hjälper mig. Och hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var kassörskan i mataffären? Jo – med respekt, omtanke, och förståelse – och jag vill inte bli tagen för given såsom om att jag bara är en utbytbar slav som gör det som förväntas av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta andras liv, tid, och möda för given – och se det som om att bara för att jag ger en annan människa pengar – så äger jag den personen – och har rätt att kräva, och förvänta mig av den personen att den ska göra som jag vill, och när jag vill det – och ge mig en tjänst, eller produkt tillbaka.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli blind för det faktum att om jag tar bort pengar – så är vad som kvarstår en människa som faktiskt ger mig sin tid, sin energi, och en del av sitt liv – för att hjälpa mig att fungera, och leva effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, respektera, och erkänna vad det är jag får av andra människor – och se att detta är inte någonting att ta för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att det system som jag lever, och existerar inom – ska fungera, och vara perfekt varje dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå hur många människor som varje dag lägger ner tid, kraft, och möda på att få systemet att fungera, och verka såsom det gör – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera alla dessa individer genom att inte ta de dagliga faciliteter som jag använder mig själv av för givet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att även fast jag betalar en annan människa pengar för att utföra en tjänst till mig, eller ge mig en produkt – betyder inte detta att jag kan ta den andra människans arbete för givet, och tro att jag äger den andra människan, och har rätt att begära vad jag vill – och vara hur otrevlig, och otacksam som helst – för att jag tydligen ”get den andra människan pengar – och därför har jag en rätt att ta denna människa för givet”.

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det som jag känner, och upplever att andra gör mot mig när jag kör taxi – att ta mig för given, och se mig som en vara som de har köpt och därför har rätt till – är någonting som gör själv, och någonting som jag inte tillåtit mig själv att se att jag gör; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta, och vara tacksam för alla de punkter inom systemet som faktiskt fungerar effektivt, och som gör det möjligt för mig att gå upp på morgonen och uppleva en ”vanlig dag”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet de människor som arbetar på McDonald’s och som jag brukar äta frukost hos när jag börjar min dag på arbetet – jag menar – de står där och gör min frukost, och tar av sin tid för att ge mig någonting jag behöver – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och förstå detta – och vara tacksam för all den service som jag dagligen tar del av – och som gör mitt liv bekvämt, effektivt, och enkelt att leva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att pengar inte ger mig en rätt att kräva någonting av andra människor, att pengar inte ger mig rätt att förvänta mig själv någonting av andra människor – och även fast jag betalar någon – så har inte jag någon rätt att äga den andra människan, och tro att den andra människan ska göra allt jag vill för att jag ska uppleva mig själv bekväm, och positiv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänja mig, och börja ta detta system som jag lever i för givet – istället för att se alla de saker som jag dagligen använder mig av, och förstå hur pass mycket de förenklar, och gör mitt liv bättre – och det inte alls är en självklarhet att dessa olika saker och ting ska vara i mitt liv, ska finnas i mitt liv, och ska ges till mig på det sättet som jag vant mig vid; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta andra människors arbete.

När jag märker att jag tar en annan människas arbete för givet, och tänker att jag kan kräva av en annan människa att den ska ge mig någonting – för jag har betalat för det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att pengar endast är ett medel som har accepterats bland människor att ha en betydande roll vad det gäller vad slags arbete man kan förvänta sig att en annan gör – men – om man tar bort pengarna så återstår ju bara den andra personens arbete som den faktiskt gör för en; således åtar jag mig själv att uppskatta, respektera, och värdesätta det arbete som görs varje dag – som gör mitt liv möjligt att leva.

När jag märker att jag tänker att jag har rätt att kräva arbete, eller en tjänst av en annan människa – för att jag har betalat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag har ingen sådan rätt – även om det känns som det – för jag skulle inte vilja bli behandlad på det sättet att jag tas för given, och endast ses såsom en vara som köpts och nu ska utföra vad som utlovats; således åtar jag mig själv att respektera, och uppskatta det arbete som görs för mig – till mig – och inte ta det för givet, och tro att det alltid ska vara där för mig.

Enhanced by Zemanta

Dag 253: Rädsla för Bestraffning

Idag hade jag oturen att åka på fortkörningsböter – vilket blev väldigt dyrt för ynka 7 km/h överhastighet. Men så är vårt nuvarande system skapat, att det ses till att hastighetsbegränsningarna hålls genom bestraffning, och att inte ha några pengar, eller att bli av med pengar det är en bestraffning. Och det är det som jag ska skriva om idag.

När jag blev stoppad märkte upplevde jag en kraftfull reaktion av rädsla inom mig själv – och i mitt sinne for i snabb hastighet förbi en mängd tankar, och bilder. Det gemensamma med dessa tankarna var att de rörde sig om vad som skulle kunna hända med mig, och mitt liv om jag förlorade pengar – vad skulle konsekvensen bli?

punishmentEfter att jag fått mina böter, och lämnat poliskontrollen bakom mig började jag att applicera självförlåtelse på denna rädsla, och genom detta upptäckte jag en del intressanta saker i förhållande till rädsla. För det första insåg jag att om jag tillåter mig själv att hålla kvar vid någon slags rädsla, eller ångest att förlora pengar, eller min bekväma ställning i denna världen, då är jag i grund och botten en slav, och väldigt lätt att manipulera, och kontrollera. Jag menar – det är just genom människors rädsla för att förlora sina stabila, och bekväma liv som polissystemets bestraffningsagenda kan fungera – för om människor saknat rädsla, och inte var det minsta bekymrade över att förlora sina personliga liv – då hade heller inte bestraffning fungerat som en metod att få människor att följa regler.

Rädsla är alltså en primär komponent i all slags manipulation som grundar sig på bestraffning – dvs. hotet om bestraffning. Det är inte konstigt att det är just denna metod som den svenska polisen använder sig av för att se till att lagar åtföljs, eftersom det är genom denna bestraffningsmetodik vi uppfostras som barn. Vi får lära oss att om vi gör, eller inte gör vissa saker så kommer detta att ha en konsekvens som är obekväm, och smärtsam. Det intressanta är att på detta tidiga stadium finns det ännu ingen rädsla utan bara en förståelse om att om vi gör vissa saker då kommer vi råka ut för smärta, och någon slags obekväm behandling.

Det är först när vi växer upp och blir äldre som vi utvecklar en rädsla gentemot bestraffningar, och borttagandet av privilegier – eller i vart fall har så varit fallet med mig, och det är just detta som är problemet. För jag förstår att det naturligtvis är dumt, och ineffektivt att försätta mig själv i en position av smärta, eller generell bekvämlighet, men det rättfärdigar inte, och gör det heller inte logiskt varför jag skulle vara rädd för att försätta mig i en situation av smärta, eller diskomfort.

Jag menar – bara för att jag är rädd för smärta, eller diskomfort betyder ju inte det att jag mer effektivt kommer kunna undvika dessa typer av upplevelser. Det betyder bara att jag kommer vara rädd för dessa typer av situationer, och därmed kommer göra mig själv till att vara ett enkelt offer att manipulera, och styra genom hot, och löften. Det är faktiskt så att när jag håller fast vid rädsla inför vissa situationer, då ökar jag sannolikheten för att skapa sådana situationer för mig själv – för när jag är rädd, då kan jag inte tänka, eller se klart – och jag kan inte ta rationella beslut, och förstå sannolikhetsmatematiken bakom mina beslut – och därför är det mycket mer möjligt att jag tar ett beslut som är felaktigt om jag är rädd och därför försätter mig själv i en situation där jag faktiskt råkar ut för det jag inte vill råka ut för.

Därför är slutsatsen att rädsla är en meningslös, och irrationell upplevelse som inte borde finnas inom mig överhuvudtaget. Och att släppa taget om rädsla inte betyder att jag släpper taget om min förmåga att resonera, och ta effektiva beslut – det betyder bara att jag inte längre fruktar smärtsamma, och obekväma konsekvenser, och att jag därför inte längre kan manipuleras genom hot, eller löften.

Systemet såsom det fungerar idag när det är baserat på en bestraffningsmetodologi är inte effektivt, för människor lär sig inte att agera med sunt förnuft, och förstå anledningarna bakom reglerna. T.ex. hastighetsbegränsningar har en praktisk funktion, och det finns en logisk anledning bakom varför de existerar – trots detta känner sig många tillbakahållna, och tvingade av hastighetsbestämmelser, och lyder endast reglerna på grund av risken för en eventuell bestraffning. Detta är inget effektivt sätt att dirigera ett samhälle på. Istället bör människor utbildas att förstå varför det finns hastighetsbegränsningar, så att människor därmed kan ta ett beslut inom sig själva om varför de ska följa hastighetsbegränsningarna, och även förstå precis varför de gör det; p.g.a. att det är bäst för dem själva, och människorna runtomkring dem.

Alltså – bestraffning är en ineffektiv uppfostringsstrategi som odlar konformitet, och ignorans hos människor, istället för förståelse och insikt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta bestraffning, och ett obekvämt liv i rädslan för att jag inte kommer att kunna känna mig själv säker, och lugn i en sådan situation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så fort jag tillåter, och accepterar att rädsla i någon form existerar inom mig, så är det möjligt att manipulera mig, och de beslut jag tar kommer att vara irrationella eftersom de är baserade på en irrationell upplevelse – irrationell eftersom de bygger på en mental bild i mitt huvud såsom en förväntan på en viss slags upplevelse – istället för att se vad som är här, och dirigera mig själv effektivt med vad jag kan se, och förstå

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en övertro gentemot rädsla såsom att ha en funktion att hjälpa mig, och att fungera som min skyddande ängel i livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att tänka, och tro – att om jag upplever rädsla gentemot någonting i mitt liv, så betyder detta att det är farligt, och dåligt att gå gentemot den punkten, eller investera mig själv i den punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rädsla inte betyder någonting – eftersom rädsla inte är baserat på en matematisk förståelse om hur verkligheten fungerar, utan på en irrationell känsla – såsom en fruktan över framtiden, och över punkter som jag inte har någon kontroll över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att trots att jag fruktat saker och ting i hela mitt liv så har jag ändå upplevt mycket skit, och gjort många misstag – detta innebär att rädsla inte har hjälpt mig att ta effektiva beslut, eller att leva mitt liv effektivt – och således är rädsla inte en valid punkt att existera inom mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett stabilt, och effektivt matematiskt synsätt på världen inom mig själv – och således se världen utifrån vad som faktiskt är här, och inte se världen utifrån rädsla, eller ångest

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i rädsla, och ångest inför att jag ska bli bestraffad, eller hamna i en obekväm situation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att rädsla inte är ett effektivt hjälpmedel att ta beslut med, utan endast är en irrationell upplevelse som leder mig att ta beslut som är emotionella istället för rationella – således åtar jag mig själv att öva mig på att vara stabil här, och arbeta med rationell, och praktisk matematik – och inte rädsla

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i panik inför att jag ska bli fysiskt bestraffad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inse och förstår att mitt sinne får det att verka värre att bli bestraffad än vad det är, och en bestraffning är alltid en momentan upplevelse – och även om den kan vara sjukt smärtsam, så är det ändå inte rättfärdigat att frukta en sådan upplevelse – eftersom när jag fruktar låter jag mig själv vara enkel att manipulera, och kontrollera; således åtar jag mig själv att sluta frukta, och vara rädd för min omvärld – och istället åtar jag mig själv ta sunda, rationella, och övervägda beslut – där jag ser vad som är verklighet och bygger mitt beslut på den grunden

Enhanced by Zemanta

ManipulationPsychological manipulation – Psychological manipulation is a type of social influence that aims to change the perception or behavior of others through underhanded, deceptive, or even abusive tactics.