Tag Archives: depression

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Advertisements

Dag 294: Höstdepressionen

Idag har den s.k. höstdepressionen gjort sig själv till känna genom att jag märkt att tankar börjat komma upp inom mig av följande natur: ”vad är det för mening egentligen? Vad leder allting? Det känns som om ingenting rör sig framåt!” – så denna typen av tankar indikerar klart och tydligt på att den emotionella upplevelse jag har är av naturen depression.

hastdepression_ljusterapiIntressant med depressionen är att den känns så riktig, jag menar när jag befinner mig i denna upplevelse, då är det som om att jag verkligen tror att det inte finns någon mening, betydelse, eller innebörd i någonting jag gör, och att det därför är helt, och fullständigt rättfärdigat för mig att ge upp, lägga mig ned, och helt enkelt sluta andas. Faktum är dock, att sett utifrån en praktisk synvinkel, där jag ser på min värld, och mig själv i förhållande till denna – då går det att se att jag visst har mening, innebörd, och att mitt liv så att säga, inte är någonting att kasta iväg.

För det första har jag mening och innebörd för mig själv, jag menar, om jag inte assisterar, och stöttar mig själv, och driver på att gå min process – då kommer det inte att hända. Sedan utifrån rent praktiska termer så har jag ett praktiskt meningsfullt liv eftersom jag faktiskt behövs vad det gäller många av de saker som pågår i mitt liv. Därför är denna upplevelse intressant, denna höstdepression, för det är som om att depression inte baseras på någon faktisk bevisbar händelse, utan endast på vad jag känner, på vad jag upplever, på vad har en känsla av – och sedan omvandlar jag denna känslan inom mig själv, projicerar den på min omvärld, och tror att den har någonting att göra med min omvärld, och med mitt praktiska liv, när sanningen är den att den inte har någonting alls att göra med min omvärld, och mitt praktiska liv – upplevelsen har kommit upp inom mig, och den är därför mitt ansvar, och beror på mig, och inte på grund av att någonting annat i min värld inte tillfredsställer mig som jag önskar.

Så depression, det är en deep-recession – alltså när plötsligt känner att man inte får tillgång till lika mycket energi, till lika mycket ”livfullhet” till lika mycket ”glädje” – då kommer depressionen smygande, och ställer frågan – är inte någonting fel med ditt liv? Varför är du så olycklig, borde du inte göra någonting annat med ditt liv som du kan vara stolt över?

Så, på så vis är detta en mycket intressant reaktion, som jag kommer arbeta mer med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en höstdepression, och en slags inre nedgång, när jag märker det börjar bli mörkt ute, när jag märker det börjar bli kallt ute, och att solen inte skiner lika mycket, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja medverka i och som tankar att ”någonting är fel” – att ”livet är meningslöst” – att ”det inte finns någon praktiskt anledning, eller något syfte att fortsätta existera” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse, och förstå hur depression i sig självt är en illusion, och inte existerar annat än i mitt sinne, och att min fysiska praktiska verklighet här är densamma, oavsett om det mörkt, eller ljust ute

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när energin av en depression uppstår inom mig, att då genast följa denna upplevelse, och att tro att bara för att jag upplever, och känner mig själv deprimerad, så måste detta vara en sann, korrekt, och verklig situation som jag befinner mig själv inom, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver lita på, eller underhålla denna upplevelsen, och att jag kan gå genom mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, göra vad som krävs, och att jag inte behöver emotioner för att fungera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som tankar av självdestruktivitet, där jag börjar tänka på hur jag känner och tycker att mitt liv saknar mening, att mitt liv saknar syfte, och att därför är någonting fel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på känslor av och som positivitet, och negativitet för att guida mig genom livet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utnyttja dessa upplevelser såsom vattenmärken, som jag tittar på, och därefter försöker klura ut huruvida mitt liv är bra, eller inte bra, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv ovillkorligt, att sluta använda upplevelser som min guide till verklighet, och istället lita på mig, på min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en energi för att jag ska röra mig själv, och att tro att jag måste känna mig ”laddad” – ”driven” – ”motiverad” – ”passionerad” och ”engagerad” för att jag ska kunna röra mig själv i detta livet, handla, ta beslut, och skapa någonting av och som mitt liv som är effektivt, och som gynnar vad som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en falsk bild av verkligheten, för praktiska fakta säger att jag behöver inte energi för att röra mig själv, utan att jag kan ta ett beslut HÄR att röra mig själv, och sedan helt enkelt röra mig själv utan att göra någonting mer av det än att jag rör mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakta låta mig själv dras ner i en slags melankoli, där jag genom att medverka i och som tankar av en negativ färgning, där jag försöker finna, och hitta saker och ting med min omvärld som är negativa, och hitta saker med mitt liv som ”inte stämmer” skapar en depression inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådan som en ”naturlig” depression – eftersom allting jag upplever skapar jag inom mig själv genom att konsekvents tänka på denna saken, tänka på ett visst sätt, att använda vissa typer av ord inom mig själv, och att se på saker och ting på ett visst sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att sinnet konstant försöker hitta någon form av konflikt, någon form av negativitet, någonting i min värld som jag kan reagera gentemot, och skapa en upplevelse utav, för att på så vis kunna generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli sinnets slav, där jag rör mig själv för att skapa energi till sinnet, där jag blir endast en slags motor för att göra det som sinnet vill göra, vilket är att generera energi, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta detta levnadssätt, att konstant söka efter upplevelser, att konstant söka efter nästa kick, nästa energi, nästa sak att uppleva, istället för att leva i och som stabilitet, här i och som varje andetag – och att därmed inte skapa en upplevelse av livet, utan att jag istället stabiliserar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att depression, apati, och att känna mig motiverad, att detta inte är några slags riktiga upplevelser, vars existens inte kan ifrågasättas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta just denna negativa trenden som uppstått inom mig själv, och att häri se att denna trend uppstått utan min dirigerande vilja, utan att det bara dykt upp inom mig en dag, och att jag sedan bara accepterade vad som dök upp inom mig utan att ifrågasätta, och utan att fråga mig själv; men är denna upplevelsen som dyker upp inom mig själv verkligen bäst för mig? Behöver jag denna upplevelse? Vad är konsekvensen av att jag håller kvar vid denna upplevelsen?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min depression genom att tänka att det är så grått, det är så kallt, och det är så ruggigt ute, och p.g.a. detta så måste jag helt enkelt känna mig själv deprimerad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hösten till en emotionell upplevelse, när faktum är att hösten är en praktisk punkt som inte har någonting att göra med depression, eller missnöjdsamhet – jag menar hösten är en praktisk aktivitet som sker för att temperaturen sjunker, och har ingenting att göra med att jag känner mig själv deppad; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att låta mig själv vandra genom denna tidpunkt såsom hösten, utan att skapa en emotionell reaktion gentemot hösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag har den där tanken att ”ingenting betyder någonting” och att ”allt saknar meningar” att detta inte är ”jag” som talar inom mig själv, utan att vad som händer är att vissa slags automatiserade program dyker upp inom mig själv, och att därmed är mitt ansvar att stoppa, dirigera, och inte längre tillåta, och acceptera att låta dessa program skapa min vardag, och skapa min dagliga upplevelse av mig själv, och min existens, och mitt leverne här på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att på alla sätt och vis utmana energi i mitt liv, på så sätt att jag ifrågasätter energi, och att jag inte längre låter mig själv bara följa efter energi för att det ”känns bra” och för att jag då ”känner mig levande” – utan att jag istället tränar mig själv på att vara här direkt i och som min fysiska verklighet med min kropp, och att direkt kommunicera, och uppleva, och vara här med min kropp, för att således se, inse, och förstå att då jag lever praktiskt här finns det ingen depression att hitta

Självåtaganden

När jag märker att jag medverkar i och som, och går in i tankar, och en upplevelse av depression, där jag tänker att ”allt är meningslöst” – ”det finns inget syfte med mitt liv” – ”vad är det som är fel?” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fel förutom det faktum att jag låter dessa tankar, och upplevelser gro inom mig själv, och att jag gör detta genom att ge dem uppmärksamhet, genom att nära dem, genom att skämma bort, och börja beakta mitt liv utifrån de tankar, och upplevelser som kommer upp; således åtar jag mig själv att andas – ta mig själv tillbaka hit – och att leva HÄR utan energi – och gå mitt liv, mina ansvar, och mina åtaganden, inte för att det känns bra, utan för att det är sunt förnuft, och att det är vad som är bäst för alla

Enhanced by Zemanta

Dag 281: Att Översova

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter inför trötthet, slapphet, och apati när jag vaknar upp på morgonen, och inte vilja gå upp omedelbart när jag vaknar, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att konsekvensen av att jag inte går upp direkt på morgonen när jag vaknar, är att jag kompromissar mig själv, och att jag därmed ackumulerar ilska, och frustration gentemot mig själv, därför att jag inte agerar, inte rör på mig, och inte driver mig själv framåt, utan istället låter mig själv stagnera

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv vid mitt löfte gentemot mig själv att stödja mig själv att vakna på morgonen genom att gå ut och ta en promenad, genom att gå ut och andas färsk, och fräsch luft; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta och agera på denna planen som jag gjorde till mig själv för att kunna gå upp på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att översova på morgonen genom att tänka att det är mänskligt, det är naturligt, och att alla typer av djur, och att alla människor gör det, och att det helt enkelt är någonting som är skönt, och som är bekvämt, och därför borde jag få göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att om jag inte vill vakna upp och vara arg, och frustrerad, jag menar då är den enda lösningen att faktiskt ta mig själv upp på morgonen direkt när jag vaknar, så att jag kan få en stabil, effektiv, och direkt start på min dag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det kommer vara svårt, och jobbigt vissa dagar, men att om jag driver igenom denna punkt, och inte låter mig själv återgå till gamla, och destruktiva mönster, jag menar; då kommer det i sinom tid att bli enkelt, naturligt, och bekvämt att gå upp direkt när jag vaknar – eftersom jag har programmerat och lärt min kropp att agera i enlighet med vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag vill nå framgång vad det gäller att ändra min sömnvanor, då måste jag driva mig själv, och pusha mig själv, och jag måste gå utöver de begränsningar jag tror mig själv – och en av dessa begräsningar som jag accepterat som mig själv är att jag tydligen naturligt är en trött människa, och att det inte är någonting jag kan göra åt det – för jag är bara en ”trött människa” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse och förstå att jag är trött människa av den enkla anledning att jag definierat mig själv som en trött människa, och att det inte är någonting naturligt som bara hänt; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv och att driva mig själv igenom detta beroende jag ackumulerat gentemot sömn, gentemot att snooza, och gentemot att vakna upp på morgonen – och förändra mig själv så att jag kan vakna upp direkt, i och som ett andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag blir irriterad, eller frustrerad på människor i min omvärld, för att jag tycker de ser trött ut, och de ser slöa ut, och jag börjar tänka att de tydligen är för trötta; jag menar – vad jag visar till mig själv i det ögonblicket är mig själv såsom hur jag accepterat mig själv inom mig själv – och jag menar det är därför som ilskan kommer upp inom mig, för att jag fortfarande inte korrigerat denna punkt vad det gäller att vakna upp direkt på morgonen, och vad det gäller att förändra mina sömnvanor så att jag sover mindre

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att nyckeln till att förändra dessa vanor som jag skapat är att vara specifik, och exakt – och exakt definiera, finna, och korrigera de punkter som jag använder mig själv av för att inte behöva ändra mina sömnvanor – för vad som är uppenbart är att jag, trots att jag flera gånger arbetat med denna punkt repeterar samma misstag, och jag menar detta tyder på att jag använder vissa ursäkter, och rättfärdiganden för att inte behöva förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten ”bara lite till” – eller ”bara denna sista gången” för att kunna översova – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan inte lita på mig själv när jag säger ”bara denna sista gången” – jag menar för jag vet att jag kommer bara repetera vad det var jag gjorde, om jag inte stoppar, och ändrar mig själv HÄR i detta ögonblick, och inte låter mig själv gå vidare – utan jag istället står upp och korrigerar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten för att inte behöva gå upp på morgonen att jag bara ska ligga kvar i sängen ”lite till” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det där ”lite till” – är oftast ganska mycket till, och att jag därmed kompromissar mig själv, jag somnar om, och jag går tillbaka till min sömn, och jag kompromissar mig själv genom att sova för mycket; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv säga att: nej – nu får det vara nog – nu ska jag förändra mina sömnvanor, och att konsekvent leva detta beslut tills det att mina vanor är förändrade, och det är naturligt, och enkelt för mig att gå upp tidigt på morgonen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att den ilska, och frustration jag upplever är för att jag kompromissar mig själv vad det gäller min sömn, och här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att bli disciplinerad, specifik och exakt med min sömn, och att inte tillåta mig själv att längre översova – så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera, och effektivisera mig själv i och som min applikation så att jag inte längre tillåter och accepterar mig själv att utnyttja sömn såsom någonting för att hedra mitt sinne, energi, och tankar, utan att jag istället använder sömn för att hedra, stödja, stötta, och assistera min mänskliga fysiska kropp – och jag menar: det är så det borde vara – allting som jag gör, allting som jag medverkar i, allting som jag beslut mig själv för att ta del av, jag menar det borde vara stöttande för min mänskliga fysiska kropp annars är det absolut ingen mening med det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte sänka tiden som jag sover till 6 timmar och 30 minuter – och sedan lära mig att konsistent sova just denna tid, och sedan när jag är stabil – sänka tiden med 15 eller 30 minuter. Och därmed förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med, och förändra mina sömnmönster med små, nätta steg, där jag går lite, och sedan går jag lita – och jag ser, inser, och förstår att detta är det enda sättet som är effektivt vad det gäller att förändra mönster inom mig själv, och att det bara är ineffektivt att försöka göra för stora, och extrema förändringar på en gång; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra små förändringar, och gå små steg framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara realistisk när jag sätter mitt alarm på morgonen, och sätta det på en sådan tid att det inte blir en alltför stor utmaning för mig att faktiskt ta mig upp ur sängen; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv medelsvåra utmaningar som jag faktiskt klarar av att gå igenom, och att korrigera; och jag ser, inser, och förstår att om jag ger mig själv för svåra, och för stora utmaningar blir konsekvensen den att jag faller, och att jag faktiskt inte lyckas med någonting överhuvudtaget

När jag märker att jag vaknar på morgonen, och jag inte vill gå upp direkt, eftersom jag känner mig trött, och jag vill bara sova ”lite till” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag måste i detta ögonblick gå upp, för annars kommer jag somna om, och jag kommer förlora min start på dagen till sinnet, och min start kommer bli en start av och som självkompromiss; således åtar jag mig själv stiga upp direkt, och att driva mig själv igenom den där längtan, och det där begäret att ”bara för få sova lita till”

När jag märker att jag vill förändra mina sömnmönster snabbt, och med stora kliv, och att jag vill göra någon extrem förändring direkt, då stoppar jag mig själv, och jag åtar mig själv att göra små förändringar i mina sömnmönster, men att vara konsekvent i att gå dessa förändringar, och att förändra lite varje gång, men förändra många gånger – för om jag gör det så kommer jag tillslut att ackumulera ett effektivt sömnmönster, och jag kommer inte att falla eftersom jag inte gör utmaningarna för svåra; således åtar jag mig själv att förändra mitt sömnmönster lite i taget och inte ge mig själv för stora utmaningar

Enhanced by Zemanta

Dag 146: Den Otroligt Onödiga Rädslan Slår Tillbaka

Självskriverier

Idag hade jag en mycket jobbig dag, eftersom det var mycket reaktioner, och upplevelser som kom upp inom mig. Men – jag har lärt mig att när en sådan jobbig dag dyker upp finns det en lösning – och det är att ANDAS – och det är vad jag ägnat min dag åt; att andas igenom alla de upplevelser som kommit upp inom mig.

Men – det räcker inte med att andas utan det fungerar bara som en temporär brygga, så att man kan hantera, och gå igenom sin dag utan att kollapsa och känna det som att allt är ”hopplöst”. Man måste också ta itu med det som pågår inom en – och det är vad jag ska göra nu.

Så – den primära punkt jag upplevt idag har varit rädsla inför framtiden. Och det har kommit upp inom mig själv i form av tankar om framtiden, och jag har tänkt på min tentamen, på hur jag ska skriva min tentamen, på hur, och var jag ska studera inför min tentamen. Jag är tänkt på om det kommer gå bra med min tentamen, eller om det kommer dåligt – och vad som kanske skulle hända i mitt liv (eller inte hända) om det gick dåligt på min tentamen. Så, kortfattat kan man beskriva min dag som att väldigt mycket onödigt skit har florerat mellan mina öron som jag mår mycket bättre av att TA BORT och SLÄPPA TAGET OM.

Jag har också kommit fram till hur egoistiskt det är att ha denna typen av rädslor inför hur det ska gå i mitt liv, och hur jag ska klara mig, och vad jag ska göra om inte det händer, eller om det där händer. För tänk – när jag sitter och oroar mig själv inför sådana petitesser finns det människor som faktiskt inte har något att äta, de har ingenstans att bo, de har inga varma kläder – och de har överhuvudtaget ett fullständigt värdelöst liv – och så sitter jag och oroar mig själv inför min tentamen.

Så jag har insett att det finns VIKTIGARE saker än att oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå i mitt liv, och det är att oroa mig själv för hur saker och ting kommer och gå för ALLA MÄNNISKORS liv – och istället för att vilja säkra min överlevnad i denna världen, och bygga upp mitt eget liv helt avskärmad från allt som heter verklighet – att göra någonting, och prioritera att skapa ett liv som är bäst för alla – på alla sätt och vis; så det är vad jag ska ägna mig själv åt.

Nåväl – nedan ska jag applicera självförlåtelse, och självåtaganden – och därefter kommer jag i mitt liv praktiskt att leva dessa ord för att på så vis förgöra denna rädslan en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå hur egoistiskt det är att oroa mig själv för hur det kommer gå i mitt liv – och bara mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att det finns en hel värld runtomkring mig, som är lika värdefull, och verklig som jag är – och som jag således måste bry mig om också

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt huvud planera inför, och fantisera om hur jag ska skriva min tenta – och fantisera om hur det kommer att gå att skriva min tenta – vad jag kommer att skriva för betyg, och hur detta sedan kommer att influera min framtid i fråga om vilket jobb jag kommer att få – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt över framtiden, och bli besatt av vad som kommer hända i framtiden – och hur jag kan hantera vad som kommer hända i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera en alldeles absurd mängd andetag att tänka på framtiden – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte kan leva i framtiden – eftersom framtiden endast existerar i mitt huvud, och att den enda platsen som jag kan leva på är HÄR – i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag inte studerar minst 8 timmar om dagen, börja bli orolig, och nervös att jag studerar för lite och att jag kommer att halka efter – och att jag inte kommer att ha kontroll på mina studier, och att jag när jag gör tentan – inte kommer veta svaren på frågorna som presenteras i tentan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest – nervositet och rädslan inför att jag kommer sitta på tentadagen och vara ställd inför frågor som jag inte har någon som helst aning om svaret på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig mina studier från en utgångspunkt av och som rädsla – och ångest – såsom känslan, och upplevelsen att – om jag inte studerar varje sekund, och varje minut av mitt liv så kommer allt gå åt helvete, och det finns ingenting jag kan göra åt det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta det lugnt med mina studier – att andas – att slappna av och att tillåta och acceptera mig själv att vara ett med ögonblicket här – vara ett med min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur katter lever utan någon som helst rädsla inför framtiden – och utan någon som helst önskan om att bli ”den bästa katten” – och ha den ”bästa kattkarriären” – eller bli den mest ”älskade katten” – utan katter TAR DET LUGNT – DE SOFTAR OCH SOVER – och de oroar inte sig själv inför någonting som ännu inte är här – och således åtar jag mig själv att ta efter katter, och leva det som jag ser katter lever – och således lära mig själv att koppla av och ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att genast tänka, och oroa mig själv för att jag inte kommer att hinna med allting under dagens lopp – att jag inte kommer hinna med mina studier, att jag inte kommer hinna med att ta hand om mina ansvar och åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det hjälper mig ingenting att oroa mig själv – utan att oroa mig själv gör mig bara helt obekväm inombords, och mindre kapabel att hantera, och leva mitt liv på effektivt och disciplinerat sätt

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv inför mitt eget liv, inför min framtid, inför att mina ägodelar ska försvinna, eller att någonting hemskt ska hända mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron inför endast mitt liv är fullständigt egoistiskt – eftersom det finns ju SÅ MÅNGA andra människor, djur, och varelser som lever HÄR och som jag fullständigt skiter i; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför bara mig själv – att istället vidga mitt perspektiv och se att det finns SÅ MYCKET MER HÄR än bara jag och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och fantiserar om hur det kommer gå på min tenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET HJÄLPER INTE ett skit att oroa mig själv inför min tenta – jag kommer inte skriva bättre om jag oroar mig själv – jag kommer faktiskt med all sannolikhet att skriva sämre eftersom jag istället för att plugga lugnt och samlat befinner mig själv i ett tillstånd av ångestupplösning; således åtar jag mig själv att SLUTA OROA MIG – att SLUTA TÄNKA PÅ FRAMTIDEN – och att istället andas – ta det lugnt – och ”go with the flow” så att säga – ta ett andetag i taget och göra det som jag ser är effektivt, och ger goda resultat – och inte basera mitt leverne på ångest för det är litterärt talat helt värdelöst

Jag åtar mig själv att spendera en ALLDELS ABSURD MÄNGD andetag på mig själv – alltså ALLA ANDETAG – och att sluta spendera andetag på rädslor, känslor, emotioner och tankar – för det är bara skit som jag inte behöver för att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag sitter, står, eller går och funderar på framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår det är ett jävla slöseri med tid att tänka på framtiden – framförallt med tanke på att FRAMTIDEN INTE FINNS – den finns bara i mitt huvud och är inte ens en objektiv och faktiskt verklighet; således åtar jag mig själv att spendera min tid – mina andetag – HÄR – på att leva praktiskt i och som denna objektiva och faktiska verklighet

När jag märker att jag blir orolig, nervös, och kollrig för att jag inte studerar 8 timmar om dagen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen kommer jag lära mig mer om jag pluggar 8 timmar om dagen – men det ursäktar inte det faktum att jag blir rädd när jag inte gör det – för varför blir jag rädd? Är rädsla någonsin rättfärdigat? NEJ! För rädsla leder alltid till självkompromiss och att jag istället för att leva – väljer att leva för rädsla – vilket inte är leva utan istället följa; således åtar jag mig själv sluta följa efter min rädsla, utan istället ifrågasätta min rädsla – och leva praktiskt – och utifrån beaktanden som är objektiva och verkliga och inte baserade på självintresse utan på insikter om hur denna världen fungerar – om var jag vill placera mig själv i denna världen och varför

När jag märker att jag upplever ångest, nervositet, och rädsla inför att jag på tentadagen ska ställa inför en tenta som är mig övermäktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET TJÄNAR INGENTING TILL att vara rädd inför hur saker och ting kommer gå – vad jag kan göra är att praktiskt förbereda mig själv, och att förstå att rädsla alltid är baserat på tron att jag kan förlora någonting av mig själv om jag inte alltid är så jäkla bra på allt jag gör; således åtar jag mig själv att förbereda mig själv praktiskt inför punkter jag möter i min värld, och att sluta ha förväntningar på mig själv om att saker och ting ska gå bra – och att jag ska lyckas – och istället leva egenvärde och vara stabil inom och som mig själv oavsett vad slags resultat jag får

När jag märker att jag närmar mig mina studier utifrån utgångspunkten att ”helvete! Om jag inte pluggar hela den dagen i maxfart då kommer allt att gå åt helvete!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – saker och ting kommer inte att gå åt helvete – för det första för att helvetet inte existerar, och för det andra för att mina rädslor inte ger en objektiv, och korrekt bild av de konsekvenser jag manifesterar som mig själv genom mitt leverne; således åtar jag mig själv att istället för att leva i fruktan för att jag kommer att misslyckas – att istället bli väldigt specifik med exakt vad slags praktiska handlingar som krävs för att få det resultat jag ser är bäst för mig i mitt liv – och således sluta oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå – och istället gör det som krävs för att få saker och ting att gå som jag vill att de ska gå

Jag åtar mig själv att lära mig själv från katter – eftersom jag ser att de kan leva på ett sätt som jag skulle må mycket bra av om jag levde på samma sätt – och således åtar jag mig själv att 1) ta det lugnt – och slappna av – framtiden kommer hit tillsist – eller? 2) ta den tid jag behöver att verkligen mysa med mig själv och min kropp här, och njuta av ögonblickets enkelhet 3) ge fan i all prestationsångest – vafan ska jag prestera för? Jag är ju en katt och är nöjd med att vara en katt (jag menar människa)

När jag vaknar på morgonen och märker att jag tänker på att saker jag kanske inte kommer hinna med under dagen – och att jag oroar mig själv inför hur saker kommer att gå; då stoppar jag mig själv, jag tar andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att precis som katterna – vakna lugnt, stilla, och bekvämt – utan att stressa mig själv i överlevnadsmode – utan istället ta det lugnt – göra någonting jag tycker är roligt, äta min frukost – och sedan sätta mig och ta tag i min dag – och göra vad som praktiskt behövs – UTAN ATT TÄNKA PÅ DET!

 

Dag 79: Du Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig sårad när en annan människa blir arg och frustrerad i förhållande till någonting jag gör – och säger ifrån att de är missnöjda med hur jag gör någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa upplevelsen av att någonting personligt, och känna mig sårad, och ledsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta allt som människor säger till mig på allra högsta allvar, och se varje ord som kommer ur en människas mun såsom någonting som är direkt menat mot mig, och som tydligen kan innehålla en ”livsfarlig” kritisk mening – och som tydligen kan förstöra mig och försätta mig i en upplevelse av att vara ledsen och sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag har själv skapat upplevelsen inom mig av att känna mig ledsen, och sårad – och den andra människan faktiskt inte har någonting att göra med hur jag känner mig – utan det jag upplever inom mig är jag själv, såsom vad jag bestämt att jag ska existera som – och leva som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att det allvarligt när jag upplever mig själv ledsen, och sårad – och ta min upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad allvarligt – i tron att min upplevelse av att känna mig ledsen och sårad på något sätt är riktig – istället för att se/inse/förstå att min upplevelse endast är en illusion – jag har skapat den i mitt huvud genom att tänka och den har ingenting med verkligheten att göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta när jag känner mig ledsen och sårad – och inse hur dumt det är att jag känner någonting inom mig som egentligen inte finns – och som inte har någonting med verkligheten att göra, och utöver det även tillåter och accepterar mig själv att vara/bli kontrollerad av någonting som inte finns/existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen är en viktig upplevelse, och att jag måste noga lyssna på, och känna denna upplevelse inom mig – och leva ut den – i tron att den är riktig, och den är JAG – istället för att se/inse/förstå – att denna upplevelse endast är så riktig som jag gör den – och om jag fullständigt skiter i att jag känner mig ledsen, och sårad – utan fortsätter att andas, och uttrycka mig själv här – ja då kommer denna upplevelse att försvinna eftersom jag inte längre ger den någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara vansinnigt rädd för att någon ska upptäcka att jag upplever mig själv sårad, och ledsen – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skratta åt denna rädsla – eftersom hur dumt är det inte att jag är rädd för att någon annan ska upptäcka att jag upplever saker inom mig själv som i grund och botten in är riktiga – och inte finns – mer än att jag ger upplevelserna uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag misslyckas/misslyckats så fort jag upplever mig själv ledsen/sårad – och tro att denna upplevelse av att känna mig ledsen/sårad säger någonting om mig i det ögonblicket; istället för att se/inse/förstå att jag naturligtvis inte kan fästa något som helst värde på denna upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad – eftersom den är inte riktig, och den kommer upp slumpmässigt, och den är inte baserad på verkligheten – och är alltså totalt otrovärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly undan mitt ansvar gentemot mig själv såsom att känna mig sårad och ledsen genom att tänka, och övertyga mig själv om att det är andras fel såsom jag upplever mig själv, och att det absolut inte kan vara mitt fel – och att det absolut inte kan vara min skapelse jag upplever inom och som mig själv; istället för att se/inse/förstå att det är mig själv jag upplever, det är min skapelse av mig själv jag upplever och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att ingen annan jag kan stoppa denna upplevelse – därför kan ingen annan än jag heller starta denna upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen – därför är det fullständigt absurt att anklaga andra för att ha orsakat min upplevelse när det står fullständigt klart att det är jag som har skapat min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig ledsen och sårad i tron att jag blivit missbrukad av en annan människa – eftersom en annan människa blivit arg i min närvaro – istället för att se/inse/förstå att denna människa gör ingenting mot mig, och att hela min upplevelse av ögonblicket pågår INOM MIG – och alltså är det MITT ANSVAR och inte någon annans ansvar hur och vad jag upplever inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att det är bara jag som kan ändra hur jag upplever mig själv, och att även om alla andra människor i världen hade ändrat sig – hade jag ändå existerat såsom begränsning inom mig själv, eftersom jag varit tvungen att andra skulle bete sig på ett visst sätt för att jag inte skulle skapa för och inom mig själv en upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen

Jag åtar mig själv att inte ta någonting personligt överhuvudtaget, och att skratta, och inse det komiska i att känna mig själv ledsen, och sårad – det är ju komiskt! Jag blir ledsen och sårad – alltså får en illusorisk subjektiv upplevelse av ett ögonblick som i sig självt inte är varken sårande, eller ledsamt – och sedan förstör jag hela min upplevelse av mig själv i ögonblicket genom att leva efter denna illusoriska subjektiva upplevelse – och det är humor på hög nivå

Jag åtar mig själv att inte tro att det alla säger om mig är en universell sanning, och är personligen riktat mot mig – jag menar – finns det verkligen en sådan sak som min person så länger jag inte tänker om mig själv såsom en person/individ?

Jag åtar mig själv att inte ta min upplevelse av att känna mig sårad och ledsen allvarligt, utan istället inse/se/förstå att min upplevelse är en illusion – att alla mina inre subjektiva upplevelser är illusioner eftersom de inte är fysiska – och här – tillgängliga för alla – utan de känns bara inom mig

Jag åtar mig själv att skratta när jag känner mig själv ledsen och sårad – och alltså inte gå in i personligheten/karaktären av att leva ut min ledsenhet, och mina känslor av att uppleva mig själv sårad

Jag åtar mig själv att fullständigt skita i hur jag upplever mig själv emotionellt och känslomässigt – såsom att känna mig ledsen och sårad i ögonblick – och istället uttryck mig själv FYSISKT/PRAKTISKT här i detta ögonblick; och om jag inte klarar det – att då skriva om upplevelsen, och erkänna dess existens – men utan att jag för den sakens skull definierar mig själv i enlighet med upplevelsen, eller på något sätt ser den som riktig

Jag åtar mig själv att inte ge upplevelser och tankar inom mig själv uppmärksamhet – eftersom jag vet att jag gör upplevelser/tankar/känslor mat genom att ge dem uppmärksamhet

Jag åtar mig själv att skratta åt, och se humorn i att vara rädd för att andra människor ska se att jag upplever någonting som inte är riktigt – eftersom jag i grund och botten är rädd för att människor ska se någonting som egentligen inte finns – och alltså inte kan ses

Jag åtar mig själv att inte känna mig misslyckad när jag känner mig sårad/ledsen – utan istället inse/se/förstå att denna upplevelse av att känna mig sårad/ledsen inte är riktig – den är alltså – bullshit – och förtjänar inte någon uppmärksamhet, eller att tas på allvar

Jag åtar mig själv att sluta tro att andra sårar mig, och gör mig ledsna – och istället ser jag att det alltid är jag som gör mig själv ledsen, och att det alltid är jag som sårar mig själv – för det är JAG SOM BESLUTAR

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå/leva att det inte är någon annans ansvar hur jag upplever mig själv – utan MITT – och därför sluta slösa tid på att anklaga, och förskjuta mina problem på andra – de är ändå helt maktlösa i fråga om att faktiskt förändra min inre värld – vilket jag själv inte är

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra ska ändra sig – i tron att detta kommer göra så att jag ändrar mig; utan istället ändra mig själv och göra mig själv stabil i alla ögonblick, med alla människor – oavsett vad som händer/sägs/görs – står jag stabil, tyst, och direktiv inom och som mig själv

Dag 55: Att Ge Upp

En viss punkt som jag ännu inte till fullo gått igenom och transcenderat är min tendens att ge upp, och överge viktiga projekt, eller helt enkelt mitt liv, till favör för en upplevelse av depression. Jag har märkt att jag fortfarande gör detta mot mig själv, eftersom jag haft många reaktioner gentemot min partner när hon lever ut en liknande punkt i sig själv; genast blir jag arg inom mig själv, och vill rätta till henne. Men det jag har insett är att det aldrig handlar om att rätta till någon annan, utan det handlar alltid om att rätta till mig själv. Frågan som jag ställer mig själv är därför: hur lever jag fortfarande denna punkt av att vara lat, och ge upp?

När jag tittar i mitt liv så ser jag att en punkt som sticker ut väldigt starkt är hur jag mycket ofta, och länge brukar titta på tv-serier, eller filmer – och detta brukar jag göra istället för att t ex fortsätta med ett projekt, skriva, eller helt enkelt använda min tid till någonting som kräver koncentration, och en viljeansträngning av mig. Ofta brukar jag försöka titta på en film, eller underhålla mig själv med något liknande när det känns jobbigt att ta tag i ett visst projekt, och så går två timmar åt att titta på filmen, och sedan har jag ju naturligtvis en ursäkt när jag klar, till varför jag inte kan ta itu med mitt projekt, eftersom ”jag inte har tillräckligt med tid!”.

Det är intressant att fråga människor vad de gör på sin fritid. Väldigt många som jag frågat kan inte ge mig något direkt svar, och för det mesta säger de att ”de inte gör någonting alls” – vad detta oftast betyder är att största delen av deras liv går att titta på TV och förlora sig själva i diverse slag av underhållning. Det är inte många människor som har ”riktiga och egna liv” så att säga, där de gör och skapar någonting utöver att titta på TV, och dricka sig fulla på underhållning.

Och jag kan se detta i mitt eget liv också, att så himla mycket tid lägger jag på underhållning, och p.g.a. av detta finns ingen tid kvar till att följa mina ”passioner” så att säga – det jag tycker om att göra, och som jag finner utvecklande och engagerande. Eller att säga att ”det finns ingen tid kvar” är faktiskt en lögn, det finns ju tid, saken är att jag inte använder tiden till någonting som är vettigt; vettigt i den bemärkelsen att jag gör någonting där jag måste engagera mig själv, röra mig själv, och faktiskt rent praktiskt medverka i denna verklighet.

Så, nästa gång jag känner suget för att titta på en film eller göra något annat än det som jag vet är bra för mig att göra, då ska jag fråga mig själv – varför vill jag titta på denna film? Vad är anledningen bakom mitt beslut, och om anledningen är att jag känner ett motstånd och ett obehag mot att faktiskt göra något praktiskt, och fysiskt kännbart i mitt liv, då tittar jag inte på filmen, utan utmanar istället mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner; och därmed skapa och manifestera mig själv till att bli en praktisk människa, på alla sätt och vis – praktisk ända ut i fingertopparna.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp, och vänta med att ta tag i projekt, färdigställa projekt, och arbeta med de saker jag bestämt att jag ska göra, som jag vet är bra för mig, utvecklande, och som ger mig någonting långsiktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter för upplevelsen av motstånd, och känslan av inte vilja göra någonting, och titta på en film – istället för att göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att istället för att få allt serverat på ett fat, såsom underhållning, där min hjärna stimuleras utan att jag behöver göra någonting, att jag rör mig själv till att stimulera och aktivera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker och ting i min verklighet, såsom projekt jag tagit på mig, och såsom ansvar jag tagit på mig, och istället för att tag i, och slutföra/genomföra dessa projekt/ansvar istället tänka att jag vill inte, och sedan agera efter denna känsla och upplevelsen av att ”jag vill inte” – istället för att se, inse och förstå att jag skapar den konsekvensen för mig själv, att jag slänger i princip bort mitt liv, och min tid här, på onödiga saker som inte kommer ge mig någonting långsiktigt, bara för att för en kort tid känna mig stimulerad, och underhållen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv att säga nej till begäret av att få bli underhållen, och istället se varför jag vill bli underhållen, vad är det jag inte vill göra? Varför vill jag inte göra det? Och istället för att bara ge efter för mitt motstånd, att istället göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att bli mer effektiv i mitt liv – och faktiskt slutföra projekt, och ta hand om mina ansvar på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd med mig själv, och slappna av i denna nöjdhet, av att känna mig bekväm med att slösa bort mitt liv och mig själv på kortvariga underhållningstrippar – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att utmana mig själv, att röra på mig själv, att disciplinera mig själv, och att inte vara nöjd med mig själv förens jag faktiskt står självdirektiv i varje handling i min verklighet, och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att böja mig själv för något motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att mitt begär att få bli underhållen kommer upp vid mycket specifika tidpunkter, och att det just vid dessa tidpunkter, allt som oftast finns någonting jag måste göra, men som jag inte göra – och därför när mitt begär efter att få bli underhållen kommer upp inom mig själv, så stoppar jag mig själv, och istället för att bara ge efter och låta mig själv bli underhållen, så frågar jag mig själv om detta är det viktigaste att göra just nu, eller om det finns någonting annat jag borde göra som faktiskt har prioritet – och som är bättre för mig att göra långsiktigt sätt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att alla handlingar jag tar, och lever har en långsiktig konsekvens, och att jag genom att se vad dessa handlingar skapar kortsiktigt, kan se den långsiktiga konsekvensen, och därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mina beslut, och handlingar, ta i beaktande vad den långsiktiga konsekvensen av mitt handlande blir – och inte bara tänka på vad som händer just nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån vad jag känner just nu, vad jag tänker just nu, och hur jag upplever mig själv just nu, istället för att se, inse och förstå – att för att ta ett effektivt beslut som kommer att stötta mig måste jag ta i beaktande de långsiktiga konsekvenserna av mitt leverne – eftersom jag inser, ser och förstår att denna verkligheten inte bara är just nu – utan är utspridd över en tidsrymd – och att såsom jag lever här blir och skapar min verklighet vid ett senare stadium av denna tidsrymd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på idén om att verkligheten bara är här ”just nu” – istället för att se, inse och förstå att det är mycket lätt att förstå att verkligheten är baserad på orsak och effekt – och att den orsak – eller handling jag lever här – kommer skapa den effekt jag får uppleva i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp inför motstånd, och känna det som att ”jag behöver inte trycka igenom motståndet just nu, jag kan göra det en annan gång” – istället för att se, inse och förstå att det är så jag alltid säger till mig själv när jag upplever detta motståndet, och att jag därför aldrig faktiskt trycker mig själv igenom motståndet utan förblir fast inom mig själv i självbegräsning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när motstånd kommer upp inom mig själv, att medvetet utmana mig själv att driva mig själv igenom motståndet, och inte vara nöjd med mig själv förens jag inte är en slav till en inre upplevelse, utan jag faktiskt dirigerar och styr mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta tag i saker, att vänta med att leva mitt liv, att vänta på någonting ska hända, någonting ska förändras, jag ska få mer tid, eller en plötslig upplevelse av energi så jag kan ta tag i saker i mitt liv, istället för att se, inse och förstå att någonting sådant inte kommer hända – utan jag måste sluta vänta medvetet, och ta tag i mitt liv, i mina projekt medvetet, och driva mig själv att slutföra, och arbeta med mina projekt – om de någonsin ska bli klara

Jag åtar mig själv att inte längre vänta, utan istället agera här

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp någonting som jag har möjlighet att ta tag i och slutföra här

Jag åtar mig själv att inte fly in i underhållning när jag upplever någonting som svårt och jobbigt att göra, utan jag gör det istället här – jag driver mig själv igenom mitt motstånd och vägrar fly in i en upplevelse av positiva och ”härliga känslor”

Jag åtar mig själv att få saker och ting gjorda, och inte slösa bort mitt liv, och min tid på saker och ting som inte stöttar mig, och assisterar mig att expandera mig själv såsom självuttryck här

Jag åtar mig själv att göra någonting vettigt med mitt liv, vilket är att leva i beaktande av de långsiktiga konsekvenser mitt leverne har

Dag 5: Rädslan för att misslyckas

Rädslan för att göra fel, eller säga fel, göra ett misstag, säga någonting som inte är sant, eller relevant – det är en upplevelse som jag har märkt är ganska påtaglig inom mig. Inte själva att säga fel, eller att göra fel, utan hur andra skulle reagera mot mig om det var någonting jag gjorde.

Det är intressant, för detta beteende visar sig som bäst i skolan, där jag existerar som två olika polariteter. Den ena polariteten är när jag är positiv, när jag lyckats säga någonting rätt, eller bra, och jag får ett positivt bemötande från min omgivning, de säger till mig att jag lyckats, att jag är duktig, och att jag är någon man kan lita på.

Den andra polariteten är den negativa, och det är när jag säger fel, eller inte kan någonting, eller glömmer saker, reaktionen jag då möter från människor är inte tillmötesgående, eller välkomnande, då möter jag istället en tystnad, och inga applåder. Jag har fel. Och det är detta ögonblicket jag fruktar, att jag ska ha fel, och att andra inte ska lita på mig för att jag har fel.

Själva utgångspunkten, varför jag existerar som denna reaktion, är därför att jag ännu inte accepterat mig själv ovillkorligt. Jag söker fortfarande efter uppmärksamhet, och beröm – och jag kan lokalisera detta sökande efter godkännande i många delar av mitt liv, inte bara i skolan. Jag söker efter erkännande, istället för att jag tillåter mig själv att erkänna mig själv, att berömma mig själv, och att uppmärksamma mig själv.

Om jag uppmärksammar mig själv, om jag värdesätter mig själv, då behöver jag inte någon sorts erkännande, jag behöver ingen utifrån som säger till mig att jag duger, för jag vet fullständigt väl att jag duger, och jag lever detta självvärdet i varje ögonblick, när jag låter mig själv tala och uttrycka mig själv, ostörd av vad någon annan kan tänkas känna eller tänka om mig; det är att verkligen erkänna mig själv.

Att erkänna mig själv är även att jag talar, och uttrycker mig själv, delar med mig av en punkt, och sedan, oavsett om någon håller med mig, eller säger emot mig, så står jag här såsom samma person – här som andetaget – och ingenting rör sig inom mig. Ingenting av mig vill bevisa att jag har rätt, eller kan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa mig själv inför andra, och vilja erhålla ett värde för andra, där andra tycker att jag är bra, och att jag säger saker som är viktiga och intelligenta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska reagera på mig positivt, och ha en positivt upplevelse av mig i sina tankar, där de tycker och känner att jag är en trevlig person, som de gärna vill fortsätta att ha kontakt med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och tänker om mig – och existera inom och som två polariteter, där den ena sidan är negative, såsom rädslan att bli ogillad, och den andra sidan är positivt såsom begäret att få bli älskad – istället för att inse att båda dessa upplevelser hör ihop, och att jag måste ta bort båda för att frigöra mig själv från mitt självskapade mentala slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra accepterar mig, för att jag ska acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att bli beroende av att andra sättet ett värde på mig, för att jag ska värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och ge mig själv ett värde, utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och när jag tror att andra ogillar mig, eller inte vet vem jag är, eller inte bryr sig om mig, att sätta ett lågt värde på mig – istället för att stå upp i varje ögonblick och leva självvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, här i varje ögonblick – och sålunda inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa mig själv, och söka mitt värde utanför mig själv genom att bli känd, och älskad, och omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar någonting om andra inte tycker om mig, om andra inte känner till vem jag är, om andra inte pratar om mig, och om andra inte ser mig som en viktig person som behövs, och som måste finnas för att denna världen ska gå runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när jag tror att andra uppskattar mig, och tycker om vad jag säger, och gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när det verkar som om andra har roligt åt mig, och tycker jag är trevlig, och en positiv människa, som de skulle vilja ha sitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv och bra, när det verkar som om andra tycker att jag är trevlig, och att jag är socialt närande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att människor i min värld ska tycka att jag är socialt närande, och att jag ger andra människor en känsla av att vara glada, i hoppet, och önskan om att någon ska gilla mig, ta hand om mig, och älska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, och inte inse och förstå att den enda anledningen till varför jag söker för någon utom mig att älska mig, är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ännu inte älska, ta hand om, och bry mig om mig själv – och bry mig om mig själv helt ovillkorligt, oavsett vad andra tycker om mig, oavsett vad slags skolbetyg jag får, oavsett hur gammal jag är, hur ung jag är, hur min kropp ser ut – ta hand om mig själv helt oavsett allt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom uttrycket att ta hand om mig själv, genom att vilja ha vissa villkor uppfyllda för att jag ska ta hand om mig själv, såsom att jag ska vara omtyckt av andra, jag ska vara erkänd av andra, jag ska vara sedd av andra – istället för att leva för mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv, och det jag gör, det jag säger, och det jag ägnar mig åt under dagarna, ska bli uppmärksammat av andra – i tron att jag måste ha uppmärksamhet av andra för att överhuvudtaget betyda någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att tro att jag måste få andra människor att erkänna mig, och att komma ihåg, i tron att om jag inte blir sedd, och ihågkommen av andra, att jag då är värdelös och att mitt liv inte är tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka, att om jag inte kan få en annan människa att se på mig, och tycka att det jag säger eller gör är givande, att jag då inte är kapabel att ge till mig själv, att stödja mig själv, att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag måste få andra människor att erkänna mig såsom en speciell människa, och offra hela mitt liv, och hela mig själv, för att få en annan att erkänna mig som en korrekt, och speciell människa – istället för att jag lever och uttrycker mig själv här – en och jämlik – som andetaget – i varje ögonblick

När jag ser att jag går in i en upplevelse av att vilja bli erkänd, och vilja bli sedd av en annan – så stoppar jag mig själv genast, och jag tar mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten – och istället tillåter jag och accepterar jag mig själv att uppskatta mig själv, att värdesätta, och respektera mig själv

Jag hänger mig själv till att respektera mig själv, genom att sluta definiera mig själv utifrån vad andra känner, eller tycker, eller upplever i förhållande till mig

Jag hänger mig själv till att älska mig själv, och värdesätta mig själv oavsett vem jag är i den verkligheten, var jag är, och hur jag är – jag står upp inom mig och förintar självhat en gång för alla

Jag hänger mig själv att sluta hata mig själv, och istället älska mig själv, genom att inte tillåta mig själv att separera mig själv från mig själv såsom denna fysiska verkligheten