Tag Archives: desteni “I” process

Dag 258: Förräderi!

SvekPunkten jag ska arbeta med idag har att göra med en upplevelse av sorg mixtrad med än känsla av att bli förråd, som oväntat kom upp idag. Upplevelsen var väldigt stark, och kraftfull – och jag brukar aldrig känna mig såhär annars; jag har närt en bild av mig själv att jag minsann inte blir ledsen, eller upprörd när jag känner, och ser det som om andra människor inte håller vad de lovar. Men av vad jag gått igenom idag måste jag inse att jag fortfarande blir upprörd, och ledsen när jag upplever det som att min tillit har blivit förråd.

Viktigt att komma ihåg är, att denna upplevelse inom mig är helt, och hållet personligt – d.v.s. det är min egen skapelse, och den har ingenting att göra med andra människor i min omvärld; nej – de människor som jag umgås med på en daglig basis och i förhållande till vilka vissa upplevelser kommer, väcker endast dessa upplevelser som redan existerar inom mig – alltså är jag ytterst tacksam för att jag har människor i min omvärld som indirekt kan visa mig vad slags mentala beteenden, och konstruktioner som jag skapat inom mig själv.

Nåväl – så för att gå igenom denna punkt – vad jag kan se är att jag reagerade när jag upplevde det som om att en annan människa gick tillbaka på ett löfte, och det tog jag personligt – jag såg det som en slags attack mot min integritet, och som om att jag nu blivit bortvald. Inom detta kände jag också det som om att jag hade en rättighet gentemot den andra människan – personen hade nu lovat mig en sak, och därför förtjänade jag att kunna förlita mig själv på, och förvänta mig, att den andra människan skulle göra såsom jag hoppats/trott.

Det är intressant hur de flesta av de reaktioner jag upplever på en daglig basis har som grund att jag tar saker och ting personligt; jag menar – är det inte i princip alla reaktioner som grundar sig på den premissen? Om jag inte tagit någonting personligt – jag menar – då hade min omvärld endast varit någonting som jag dagligdags interagerat med, men som inte haft någonting med mig att göra som person – då hade jag heller inte kunnat jämföra mig själv, bli avundsjuk, bli arg på andra människor – jag menar för det enda förhållandet som hade existerat hade varit det jag hade haft med mig själv.

När jag tar saker, och ting personligt – då är det som att jag bildligt talat sätter en ögonbindel framför mina ögon, och helt plötsligt är allt jag ser ”mitt eget liv” – ”mina känslor, och upplevelser” – och jag blir helt oförmögen att se att runtomkring lever biljontals olika slags former av liv sina dagliga liv, och att allt inte handlar om mig – och när jag tar någonting personligt då ser jag inte varför andra människor gör som de gör, utan allt jag ser är hur detta påverkar ”mig” och ”mitt liv” – så det är en slags isolation som äger rum när jag tar saker och ting personligt – och allt handlar helt plötsligt om ”min person”.

Jag hade tyckt det varit ofantligt skönt att inte ta någonting personligt, jag menar tänkt så fri jag hade blivit i denna världen; en av de punkter som för närvarande håller mig tillbaka från att röra mig framåt när jag ser en möjlighet – det är att jag är rädd för att bli avvisad – om jag inte tagit någonting personligt – kan jag överhuvudtaget känna mig avvisad då? Svaret är nej – det är fullständigt omöjligt – jag menar att känna sig avvisad det är en sådan där typisk reaktion som sker för att man känner att de en annan person gör på något sätt säger en någonting om sig själv; t.ex. han sa nej därför att han inte tycker om mig – de där personerna kommer jag inte prata med för de tycker säkert jag ser dum ut, och de kommer kanske säga att jag inte får vara med dem och prata – gode gud sådana begränsande tankar!

Nej – att ta illa upp det är helt enkelt ett mentalt beteende som måste tas bort, och ersättas med någonting som gynnar liv – mig själv – expansion – och vad som är bäst för alla – äventyrlighet, och spontanitet – det är ord som ska ersätta att ta saker, och ting personligt – för det är vad som naturligt uppstår när rädslan för att inte alltid vara ansedd, och upplevd som någonting positivt av andra människor – försvinner.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att ta illa upp, känna mig sårad, och förråd – när jag ser det som om att en annan människa inte håller vad den lovat, och går tillbaka på sina ord; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt vad andra människor i min omvärld gör, och inte gör – och tro att ”allt handlar om mig” – och vad än människor gör så är detta antingen en attack, eller ett medhåll som handlar specifikt om mig; istället för att se, inse, och förstå att detta är en väldigt naiv, och inlåst syn på världen, och andra människor – och hur jag genom denna synen på min värld begränsar mig själv enormt mycket – för allt handlar om att beskydda mig själv istället för att faktiskt leva, och uttrycka mig själv i enhet, och jämlikhet här.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att basera min stabilitet, mitt egenvärde, och min självkänsla på att andra människor tycker om mig, vill vara i min närhet, och känner sig positivt laddade av min närvaro – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annan människa som kan göra att jag känner mig välkomnad, och omhändertagen, istället för att jag själv står upp inom mig själv och tar hand om mig själv – och accepterar mig själv; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människor för att ge mig en känsla av trygghet, och tillhörighet – och när jag inte har någon i min omvärld som jag anser tycka om mig – att då gå in en känsla av sorg, och deprimerad isolation – och känna det som om att ”jag är värdelös för ingen tycker om mig”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och nära en idé om mig själv – om att jag är värdelös, och en odugling om ingen i min omvärld explicit uttalar sig att vara min vän, min kompis, och min beskyddare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min självkänsla, och min trygghet i och som mig själv – på huruvida jag anser, och tolkar det som om att människor i min omvärld tycker om mig, och vill vara nära mig – och ser mig som en resurs, och en positiv person i deras liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min personlighet, och mitt liv – min upplevelse av mig själv – genom att ta saker, och ting personligt – genom att tolka vad andra människor säger, och gör i min närvaro – och sedan använda detta för att betygsätta mig själv, för att därigenom se om jag har ett högt betyg, eller lågt betyg – och därifrån ge mig själv ett inre värde utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga stå ensam, stabil, och trygg i mig själv – och inte söka mig själv till någon annan för att den personen ska ge mig en känsla av tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter tillhörighet, och en känsla av att ”vara hemma” – i tron att jag inte kan ge detta till mig själv, utan jag måste söka efter person, eller några personer – som kan ge mig detta hem – så att jag kan känna mig själv trygg i mig själv, och veta att oavsett vad så är jag alltid omhändertaget, övervakad, och beskyddad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att se mig själv som alldeles för underlägsen, svag, och värdelös för att kunna ge dessa ord, och färdigheter till mig själv – men jag ser, inser, och förstår att jag kan ge dessa ord till mig själv – jag kan leva som mitt eget hem – och vara ett hem för mig själv – jag kan låta mig själv leva tillhörighet – genom att tillhöra detta ögonblick, detta andetaget – just detta moment i mitt liv – och tillhöra HÄR ovillkorligt utan att söka efter någonting mer att tillhöra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag redan tillhör denna världen oavsett om jag vill det, eller inte – men faktum är att jag tillhör denna jord – och min existens har möjliggjorts av jorden jag går på – luften jag andas, och solen som skiner på mig varje dag – alltså tillhör även jag detta kretslopp som möjliggör liv varje dag – och att söka efter tillhörighet är således en illusion, och en mental sjukdom – vari man inte förstår vad ordet tillhörighet faktiskt innebär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter ett hem, att söka efter en annan människa som jag kan känna mig själv omhändertagen av – istället för att jag tillåter och accepterar själv att vara mitt eget hem inom mig själv – jag menar hur vill jag att jag som ett hem ska vara för mig själv? Jag vill vara stabil, trygg, bekväm, lugn, närande, och utmanande – jag vill att det ska vara en säker plats där jag kan existera utan konflikt, rädsla, eller ångest; jag menar – jag kan skapa denna världen för mig själv inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa en sådan inre atmosfär inom mig själv att jag alltid känner mig själv hemma

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag söker efter ett hem utanför mig själv så söker jag efter någonting som inte existerar – för vad ett hem symboliserar för mig, det är vissa ord – och det är mitt ansvar gentemot mig själv att leva dessa orden, om jag vill verkligen skapa ett hem åt mig själv – för det är vad jag måste göra – jag måste skapa mig själv inombords, samt utombords – till att vara det hem som jag vill ha – så att jag därmed kan känna mig själv som hemma oavsett var jag är på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv känna mig själv som hemma i varje ögonblick, och se, inse och förstå att sanningen är denna att detta liv jag lever är tidsbegränsat – och att därför är den enda valida definitionen av hem – ett hem som jag kan ta med mig själv efter döden – d.v.s. ett hem som är en och jämlik med mig själv i varje ögonblick – och som jag lever, och skapar – och jag inte är beroende av någon slags extern stimuli för att uppleva, och leva

Självåtaganden

När jag märker att jag tar någonting personlig, genom att reagera i att känna mig förråd, ledsen, ensam, och deprimerat isolerad, när jag ser det som om att en annan inte håller ett löfte till mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelsen är irrationell, och illusorisk – eftersom den uppstår i mitt sinne, såsom en tolkning av min omvärld – och är beroende av att jag tar saker och ting personligt – när de facto allting inte kretsar runt mig – och således är ingenting personligt; därför åtar jag mig själv att sluta ta saker personligt – och istället leva i varje ögonblick utan att definiera mig själv utifrån vad jag ser, eller tror mig själv se att andra människor gör i min omvärld

När jag märker att jag medverkar i och som en önskan, och ett begär efter att hitta hem, efter att hitta en speciell person som tycker om mig, som jag kan känna mig säker, trygg, och omhändertagen tillsammans med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten visar mig att jag ännu inte skapat mig själv som orden trygg, säker, och omhändertagen – och jag fortfarande väntar på någon att ge mig dessa ord, istället för att jag tar ansvar för mig själv och skapar mig själv till att leva, och stå som dessa ord i och som varje ögonblick här; således åtar jag mig själv att leva trygg som mig själv – genom att våga lita på mig själv, och ta beslut utan att behöva någon annan som ger mig råd, eller riktlinjer, och säker – genom att låta mig själv se att jag kan leva i detta liv, och se vad som är bäst för mig – utan att andra människor håller med mig – alltså jag vet vem jag är, och vad jag gör här; och omhändertagen – såsom att jag tar hand om mig själv kroppsligt, emotionellt, och psykiskt – och ser till att jag mår bra, och trivs i min värld

När jag märker att jag reagerar genom att ta någonting personligt, och jag känner det som om att en annan svikit mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse kan endast existera när jag baserar, och definierar min inre värld utifrån en annan människa – alltså att jag definierar min stabilitet på huruvida jag ser det som om att en annan människa tycker om mig, eller inte; således åtar jag mig själv att stoppa denna separation – och istället självständigt – och sluta söka efter någon annan att ta hand om mig, och hjälpa mig – men istället hjälpa mig själv

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 239: Kroppen Min – Underarmar (Del 26)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 25) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar mina underarmar, eftersom jag ibland kan se blodådror som ligger precis intill skinnet – och det tycker jag ser snyggt ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sexualisera min kropp, och att se på min kropp utifrån en utgångspunkt av vad jag tycker är snyggt, och vad jag tycker är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina underarmar såsom att vara snygga, och koppla en positiv upplevelse, och känsla gentemot bilden av mina underarmar

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att inspektera min kropp utifrån en självfördömande utgångspunkt – där jag går igenom varje detalj av min kropp och letar efter saker som jag tycker är bra, och som jag tycker är dåliga – och i detta antingen känna en positiv upplevelse gentemot någon del av min kropp, eller en negativ upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt försvinna i upplevelser – och låta min relation med min kropp vara baserad på illusion – på en känsla, och en upplevelse – istället för vad jag vet är riktigt – såsom denna fysiska verklighet här – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag har en reaktion mot mina underarmar – och att jag tänker om mina underarmar att de är snygga – att inte då stoppa mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och inte titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av fördömande

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förminska min kropp till att endast vara tillräckligt bra, och god nog – om jag känner och upplever en upplevelse av positivitet gentemot någon av min kroppsdelar när jag tittar på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – det absurda i att definiera mitt förhållande gentemot min kropp på basis av dessa upplevelser som bara dyker upp inom mig utan någon som helst grund, eller bakomliggande orsak – och som inte jag har skapat, eller manifesterat – och bara lita på dessa upplevelser och skapa min förhållande utifrån dessa upplevelser – istället för att ifrågasätta vad som pågår inom mig – och ifrågasätta om vad som pågår inom mig är bäst för alla – och förtjänar att fortsätta att existera

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i positivitet, och tänka att ”jag ser snygg ut” – när jag ser mina underarmar, och ser att blodådror syns i mina underarmar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och istället för att titta på mina underarmar i en reaktion – titta på mina underarmar utan en reaktion – och bara se mina underarmar såsom de är – se blodådrorna såsom de är – och utan att göra någonting mer, eller mindre av det än vad det faktiskt är

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en utseendefixeringskaraktär – i vilken jag konstant definierar mig själv, och även andra utifrån hur de ser ut – och utifrån hur jag reagerar på hur jag, och andra ser ut – och därigenom låter mig själv röra mig själv, ta beslut, agera, och leva utifrån dessa upplevelser jag har när jag tittar på mig själv och andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta levnadssätt – att ifrågasätta vad som pågår inom mig själv – och därigenom föra mig själv tillbaka HIT – till mitt andetag – och låta mig själv återskapa mig själv till att inte längre fördöma, och definiera mig själv – eller andra – utifrån utseende – och utifrån upplevelser som kommer upp inom mig i förhållande till andras utseende

Självåtaganden

1. När jag märker att jag sexualiserar min egen, och andras kroppar – genom att jag tänker – då jag tittar på en kropp – att den är antingen vacker, eller ful – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta karaktärsdrag ”är inte jag” så att säga – det är ett förprogrammerat, och accepterat sätt att leva, och uttrycka mig själv på – men inte något som naturligt är jag här; således åtar jag mig själv att sluta sexualisera min egen, och andras kroppar – och öva mig själv på att se en kropp HÄR – utan energi – utan upplevelse – såsom en kropp och ingenting mer eller mindre än en kropp

2. När jag märker att jag inspekterar min kropp utifrån en självfördömande utgångspunkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta sättet att titta på mig själv är destruktivt, och inte livsskapande – det sakta men säkert förstör, och urholkar mitt förhållande med mig själv såsom min kropp; således åtar jag mig själv att sluta titta på mig själv, och min kropp – med fördömande ögon – och istället se på min kropp – och inspektera min kropp – utan en reaktion – utan en upplevelse – utan energier – och utan tankar – utan istället som mitt andetag här

3. Jag åtar mig själv att inte låta mitt förhållande med min kropp vara baserat på energier, och upplevelser – tankar, känslor, och sinnessnack – utan jag åtar mig själv att låta mitt förhållande med mig själv vara fysiskt – HÄR – där jag ser, och är med min kropp utan någon slags upplevelse – utan någon slags känsla – utan jag känner, och upplever min kropp direkt – som mig själv

4. När jag märker att jag reagerar positivt då jag tittar på mina underarmar, och tänker att mina underarmar ser ”snygga ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen jag har handlar inte om mina underarmar – jag menar – mina underarmar i sig själva har bara ådror som syns på utsidan och är inte i sig själva någon slags positiv energi – utan denna existerar inom mig – således åtar jag mig själv att sluta titta på mina underarmar utifrån en sådan upplevelse – och när denna tanken kommer upp – istället säga – jag tittar på mina underarmar HÄR – såsom de är – såsom underarmar – ingenting mer, eller mindre än underarmar

5. När jag märker att jag tittar på mig själv, och andra – utifrån en utseendefixeringskaraktär – där allt som betyder någonting är min upplevelse i förhållande till hur andra ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – genom att jag är besatt av denna karaktär – så låter jag inte mig själv se vad som är verkligt – vad som är riktigt – och vad som faktiskt existerar här i denna verklighet – vilket naturligtvis har den konsekvensen att inte jag heller är riktigt; således åtar jag mig själv att när jag märker att jag är besatt av denna karaktär – att då säga inom mig själv att – jag tittar på min egen, och andras kroppar utan att generera, och skapa en upplevelse – jag ser dem som de är här – och sedan lever jag detta uttalande i ögonblicket

Enhanced by Zemanta

Dag 87: Drömmarnas Värld Del 4 – Frihet!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att vara fri att göra vad jag vill – och leva ett liv utan att ta ansvar, att leva ett liv utan åtaganden – att leva ett liv utan något som helst jag bryr mig om där jag bara kan göra vad jag vill utan några som helst konsekvenser; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att denna världen såsom den ser ut idag – är en konsekvens av människans jakt på sin egen personliga frihet – där ingenting annat betyder någonting än den egna personliga friheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga ett bättre liv – ett liv som är mer än mitt nuvarande liv – ett liv som är roligare än mitt nuvarande liv – och således alltid existera inom och som en dröm och längtan där jag hela tiden vill någon annanstans – och jag vill uppleva någonting annat – och jag vill bli någonting annat – och göra någonting annat – och därför aldrig tillåta och acceptera mig själv att uppleva och lära känna detta ögonblick här som är här i detta andetaget – som jag lever här en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda alla drömmar inom och som mig själv – att inte döda all längtan, och alla projektioner om en framtida lycka – och allt hopp om att mitt liv ändå ska bli bra, och att jag ska få leva ut och känna några av de begär, och önskningar jag ackumulerat inom och som mig själv genom att tänka; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit, och möta verkligheten såsom den ser ut här – och gå i denna verklighet en och jämlikt – och inte tillåta och acceptera mig själv att fly bort från de konsekvenser jag skapat genom att gå in i och skapa drömmar och önskningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om min frihet, och min lycka – när jag tydligt ser konsekvensen av att jag bara bryr mig om mig själv i hur världen fungerar, och ser ut – där mer än hälften av jordens människor lever utan mat, och utan vatten – och något som helst stöd från resten av jordens invånare – eftersom de är fullt upptagna med att bara bry sig om sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och lära mig bry mig om min kropp, och därmed lära mig att bry mig om denna fysiska existens i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om denna fysiska existens i sin helhet, och lära känna denna fysiska existens i sin helhet – och inse, se och förstå hur mycket jag faktiskt har missat genom att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara här, i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter någonting mer än mig själv, i tron och idén att jag inte är tillräcklig – och att någonting mer än mig existerar där ute, och att jag måste genom att tänka och fantisera på detta där ute, nå och uppnå detta där ute – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att frihet finns att få och uppleva där ute – och om jag spenderar tillräckligt mycket tid med att tänka på, och fundera på hur jag ska uppnå frihet där ute, att jag då faktiskt kommer uppleva frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet är någonting som jag kan leva här i varje ögonblick – genom att göra mig själv fri från begränsningar i varje ögonblick – och leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha andra människors erkännande att jag lever frihet, att andra människor måste titta på mig, och på mitt liv och inom sig själva tänka att: ”oj vad han är fri” – för att jag faktiskt ska kunna uttrycka och leva frihet som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick, och att jag inte behöver någon annan att erkänna mig själv som frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera frihet såsom att ha mycket pengar – och tänka att frihet är möjligheten att konsumera hur mycket jag vill och utan att det finns någon ände till hur mycket, och vad jag kan konsumera; istället för att se, inse och förstå att detta är en väldigt begränsad idé av frihet – som faktiskt leder till det motsatta – att jag begränsar mig själv eftersom jag hela tiden är besatt av att konsumera, och faktiskt aldrig lever och uttrycker mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – fri från begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att essensen av frihet är att verkligen vara fri – fri från allt – och således innebär frihet inte att jag ska få någonting, få uppleva någonting, eller känna någonting – utan att jag helt enkelt är fri från alla begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv i vara rädd för att ta mig an åtaganden, och låsa upp mig själv i mitt liv – genom att åta mig en massa ansvar i min värld såsom vad jag ska göra, och hur jag ska leva i min värld – i rädslan för att jag då inte kommer kunna leva, och uttrycka mig själv såsom frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet handlar inte om att vara fysiskt fri – utan om vem jag är inom och som mig själv – och hur jag står och lever i förhållande till denna världen – där faktisk frihet är när jag ger upp på alla begär, och önskningar i förhållande till denna världen och tillåter och accepterar mig själv att existera ovillkorligt i varje ögonblick här

Jag åtar mig själv att leva frihet som mig själv, och sluta söka frihet utanför mig själv – och sluta tro att frihet är någonting jag kommer att uppnå genom att konsumera, och köpa mer saker – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att frihet är att vara fri från begär – fri från drömmar – och fri från personliga begär och istället leva här i enhet och jämlikhet med den mänskliga fysiska kroppen i varje andetag

Jag åtar mig själv att sluta söka efter mer, och sluta söka efter ”sanningen” och ”upplysningen” utanför mig själv; och istället ta all denna tiden och hänge den åt mig själv, och till att verkligen lära känna mig själv såsom en fysisk varelse – såsom en riktig människa som existerar och lever här i varje ögonblick och inte befinner sig i någon inre filmupplevelse av drömmar, önskningar och begär

Jag åtar mig själv att sluta längta efter, och drömma efter att få skapa mig själv ett normalt och medelmåttigt liv i denna världen, där jag accepterar denna världen som den är och sedan bara fokuserar på att hanka mig fram och försöka överleva; och istället åtar jag mig själv att leva för att förändra denna världen, och skapa denna världen till att bli bäst för alla på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att möta verkligheten, och att hantera, och dirigera de konsekvenser jag skapat genom att inte ta ansvar för och stå en och jämlik med denna världen såsom den existerar

Jag åtar mig själv att sluta drömma om min frihet, och min lycka, och min glädje – och istället åtar jag mig själv att leva ett lev för och som alla – och verkligen ge mig fan på att skapa en förändring som gör skillnad

Jag åtar mig själv att lära känna denna fysiska existens, att lära känna min kropp, och att lära känna mig själv – och att sluta söka efter någonting mer där ute – och istället inse, se och förstå att jag verkligen missat vad som är verklighet och substantiellt såsom vad som är här

Jag åtar mig själv att inse att jag är tillräcklig här och att jag inte behöver mer – och att jag inte behöver uppnå någonting eller uppleva någonting mer och bättre än mig själv här

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag inte behöver någon annan att erkänna mig såsom fri – eftersom jag kan leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro och tänka att jag måste konsumera och få nya upplevelser, nya känslor, nya saker för att kunna leva mig själv som fri – istället för att se, inse och förstå att frihet är att leva här såsom fri från begränsningar – och att inte vilja eller önska någonting mer än här – och således vara fri från ekorrhjulet av att alltid vilja nå dit istället för att leva här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att låsa upp mig själv, ta ansvar i min värld, och anta åtaganden i min värld – i rädslan att jag ska förlora min frihet – och jag inser, ser och förstår att frihet i sin essens handlar om vem jag är i förhållande till mitt liv – och till mig själv – och att frihet är att leva och uttrycka mig själv här utan att tillåta och acceptera mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån vad som är här

Dag 84: Drömmarnas Värld Del 1

Välkommen till en bloggserie som ska behandla mina drömmar och begär – alltså de där upplevelserna, och önskningarna som jag tyst och stilla håller kvar inom mig själv, och försiktigt önskar ska bli verklighet. Och jag ska göra denna bloggserie om just drömmar och begär eftersom det är just dessa punkter som håller kvar mig i en idé om mig själv och mitt liv såsom att ”bara handla om mig”. Och det är även drömmar och begär som gör mig rädd för att förlora saker och ting – rädd för att dö – eftersom jag är rädd för att inte kunna leva ut mina begär och önskningar, och istället leva ett ”tråkigt” och ”trist” liv där ”ingenting roligt” hände.

Det är intressant att exakt ALLA människor existerar i och som sina egna drömmar, önskningar och begär – och det stora problemet är att vi människor skapa drömmar, önskningar, och begär som bara handlar om oss själva, och hur vi ska må och känna oss; och i detta skiter vi fullständigt i resten av världen. Om vi istället hade närt och skapat drömmer, och visioner som hade tagit exakt ALLA varelser, människor, djur och natur i beaktande – då hade vi ju haft en helt och totalt annorlunda värld. Men nu är det så att vi skapar våra drömmar enbart i beaktande av oss själva.

En av de vanligaste drömmarna måste nog vara: ”jag vill träffa den rätta” – och sedan vill jag ”gifta mig och skaffa barn” – det är nog väldigt många människor som kan känna igen sig i en sådan dröm. Och om vi tittar på drömmen så kan vi se att den bara handlar om MIG, MIG, MIG. Jag ska gifta mig! Jag ska hitta den rätta! Jag ska ha barn! Och det faktum att vi har fullt tillräckligt med barn nere i Afrika som inte ens har några föräldrar – eller det faktum att vi som människor kanske helt enkelt inte är redo att bli föräldrar – det är sådant vi skiter i när vi vill bejaka våra drömmar.

Därför är utgångspunkten för denna bloggserie att personliga drömmar och önskningar i grund och botten är jävligt farliga – i alla fall om vi tillåter och accepterar dessa drömmar att hamna överst på vår prioritetslista, och att vi skjuter bort allting, och alla andra som inte kan ge oss detta begär; då är drömmen och begäret skadligt. Så, i dessa kommande bloggar ska jag alltså titta på alla mina begär och drömmar för att se hur jag tar beslut och styr mig själv i mitt liv utifrån personliga drömmar och begär – där allting bara handlar om mig, och om vad jag kan få, och om vad jag kan förlora.

Följ med på ett äventyr in i huvudet på Viktor – vi ses imorgon.

Dag 83: Den Snälla och Barmhärtiga Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som snäll och omtänksam – och tänka om mig själv att jag är en människa som bryr mig om andra – att jag är empatisk och barmhärtig – och i detta existera som en karaktär där jag hela tiden lever i fruktan för att människor ska uppleva sig själva negativt runt mig, och definiera upplevelsen av sig själva i ögonblicket med mig såsom någonting som går stock i stäv med hur jag definierat mig själv såsom att vara snäll – därför inser/ser/förstår jag hur mycket jag begränsat mig själv genom att definiera och skapa mig själv som den snälla karaktären – där jag låst mig själv in i ett visst sätt att agera och uttrycka mig själv på, och aldrig vågat gå utöver dessa gränserna jag satt upp för mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick – och inte längre definiera och se mig själv som en snäll och barmhärtig människa, och inte längre oroa mig själv vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser människor har runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar runt människor i en upplevelse av och som att jag spänner mig, eller blir arg på någon annan – att genast uppleva rädsla och ångest för att den andra människan ska se vad det är jag upplever inom mig själv, och tänka och känna det som om att de inte är bekväma och känner sig tillfredsställda i ögonblicket och att detta är mitt fel, och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som jag är snäll-karaktären – såsom idén att jag hela tiden måste får andra människor i min värld att uppleva sig själva positivt laddade, och glada; därför åtar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv här – autentiskt och direkt i varje ögonblick – där jag inte längre försöker göra mig till, och där jag inte längre oroar mig själv för hur andra kommer reagera, och uppleva mig när jag uttrycker mig själv autentiskt och utan att försöka skapa mig själv som en snäll och omtänksam karaktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft, och lyckad när jag interagerat med en människa, och denna människa efter vår interaktion verkar glad, och upplyft – och då tänka att jag gjort någonting bra, och att jag fått en annan människas dag att ändras, och att jag gjort en annan människa en tjänst; istället för att se/inse/förstå att jag i detta ögonblick i jämlik mån existerar som rädsla för att inte göra en annan glad, och tillfredsställd – och att jag helt begränsat mig själv såsom självuttryck att hela tiden försöka frammana och skapa i människor positiva upplevelser, så att jag kan definiera mig själv utifrån dessa positiva upplevelser och se mig själv som positiv därav; därför åtar jag mig själv att sluta känna mig glad och lyckad om en annan människa känner sig glad, lyckad efter hon har kommunicerat och interagerat med mig – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv här i varje ögonblick utan en plan – utan att försöka uppnå en upplevelse, och utan att försöka visa mig själv på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besvära mig själv med jag är snäll-karaktären – vilket skapar den situationen att så fort jag upplever en emotionell reaktion inom mig själv när jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – att jag genast går in i rädsla, ångest och nervositet att denna andra människa ska se min reaktion, och i sin tur känna sig obekväm, eller fördöma mig för den reaktion jag upplever – och således tillåter och accepterar jag mig själv att när jag får en sådan reaktion, att helt enkelt skit i vad andra känner, och tycker i det ögonblicket – och istället fokusera på att andas igenom reaktionen och stoppa reaktionen; således åtar jag mig själv att se/se/förstå att det är irrelevant vad andra tycker/känner om vad jag känner/upplever – och vad som är relevant är att jag stöttar mig själv till att möta och transcendera allt av mig själv, och ta mig själv igenom och förbi mina inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mer oroad för vad andra människor tycker om vad jag upplever, än vad jag ger uppmärksamhet till vad jag upplever – och hur jag kan stoppa och förändra det jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med vad andra människor gör, hur andra människor lever, hur andra människor tänker och känner, och att jag i detta helt missat att lära känna mig själv – och skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för hur andra upplever mig och istället fokusera på att lära känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i ögonblick i enlighet med vad jag tror att andra människor känner om mig – och således: om en människa ler åt mig, eller skrattar – så känner jag mig positiv, eftersom jag inom mig själv drar slutsatsen att jag fick den där människan att skratta, eller le – och att jag därför måste vara en trevlig människa; istället för att se/inse/förstå att jag enbart definierar mig själv gentemot en positiv upplevelse som dyker upp inom mig som formats av att jag kan ta beslutet i det ögonblicket att definiera och se mig själv som snäll och barmhärtig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och kommunicera med människor ovillkorligt här, och inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv, och ändra mig själv utifrån huruvida en annan människa ler eller skrattar mot/med mig; således åtar jag mig själv att bli och vara stabil i varje ögonblick när jag medverkar med människor – och aldrig tänka och tro att jag måste få en annan människa att känna någon viss slags positiv emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav till mitt inre begär att få tillfredsställa andra människor, och få andra människor att tänka positivt om mig; istället för att se/inse/förstå att den enda anledningen till att jag existerar på detta sättet är därför att jag fruktar konflikt, jag fruktar att andra människor ska bli arga på mig, och jag fruktar att inte bli omtyckt och älskad; således åtar jag mig själv att sluta vilja bli älskad, att sluta önska om att få bli omtyckt, att sluta vara så upptagen med mig själv att det enda som existerar inom och som mig själv är vad slags emotionellt värde andra upplever i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären, faktiskt är en otroligt självupptagen skapelse – eftersom jag som den snälla karaktären enbart är orolig för att andra inte ska se mig som snäll – och att jag egentligen fullständigt skiter i andra människors faktiska behov – det enda jag vill uppnå är att andra människor ska känna och uppleva sig själv positivt i förhållande till mig; således åtar jag mig själv att sluta vara orolig, och nervös för att andra ska ogilla mig – och sluta leva och existera såsom att vara självupptagen – där endast min upplevelse av mig själv existerar, och där resten av denna världen är helt borta – där jag inte tar någon eller någonting mer i beaktande än att vilja tillfredsställa min karaktär inom mig själv av att jag är snäll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt eget liv, och bli besatt av att vilja framföra och visa mig själv som en snäll karaktär i mitt liv, och därigenom skapa en publik som kan titta på mig, och definiera, och se mig inom sig själva såsom snäll – så att jag kan känna mig själv speciell, och omtyckt; istället för att se/inse/förstå att jag genom detta begränsar och håller mig själv tillbaka, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att verkligen leva, och uppleva mig själv här i och som denna fysiska verklighet – och se vad som är här som denna fysiska verklighet – och släppa den inre verkligheten, och den inre jakten – och separationen – och istället komma tillbaka hit för att se vad det är som jag har glömt bort och missat under hela denna tid som kan kallas mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta leva mitt liv som om allt handlar om mig, och som att jag är en stjärna som varje dag vaknar upp för att leva ut min roll i världen av att vara snäll – och istället driver jag mig själv till att beakta att det finns mer – så mycket mer att ta hänsyn till och leva i enhet och jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären egentligen är den självupptagna karaktären – eftersom allt som existerar för mig är att en annan ska bli nöjd och tillfredsställd med mig, och att det i ögonblicket inte finns någonting annat som tar prioritet över detta; inte ens det faktum att mer än hälften av jordens befolkning svälter – nej allt som existerar för mig är MIG och MIN upplevelse; således åtar jag mig själv att släppa min självupptagenhet och lära mig själv att BRY MIG om andra och resten av världen ovillkorligt, och utan att vara oroad, och nervös för hur andra ska uppfatta, eller inte uppfatta mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag är en människa i en värld med miljontals, biljontals av andra människor, och djur/växter/natur – men att jag i hela mitt liv bara brytt mig om mig själv, och att jag aldrig haft EN ENDA tanke inom mig själv om att bry mig om andra, om att fråga mig själv hur andra upplever sig själva i denna världen och vad jag kan göra för att göra en annans upplevelse av sig själva bättre, och mindre plågsam; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse se och förstå att jag faktiskt aldrig varit snäll eller barmhärtig på riktigt, utan att jag endast spelat dessa karaktärer för att få någonting tillbaka från andra; således åtar jag mig själv att sluta att bara bry mig om mig själv, utan att bry mig om allt och alla som är här – och släppa min självupptagenhet, och idén om att det bara är jag som betyder någonting  – alla betyder någonting jämlikt!

Dag 82: Shit, Jag Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara nervös inför att jag gjort ett fel, och att detta fel kommer få stora konsekvenser i min värld, och att det inte finns någonting jag kan göra för att stoppa konsekvenserna och ta mig själv tillbaka till en säker, och stabil position; istället för att vara här, och helt enkelt gå varje ögonblick som det kommer – och inte oroa mig själv, eller vara nervös för sådant som ännu inte hänt – och sådant som ännu inte är här; därför åtar jag mig själv att inte vara rädd för vilka slags konsekvenser som mina handlingar kommer få i framtiden, utan istället möta och dirigera varje ögonblick här såsom andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på att andra människor ser mig som felfri, och som en person som aldrig gör misstag, utan alltid är korrekt, och har kontroll – och så fort jag inte tycker, eller känner att jag är en sådan person – att känna mig generad, och bli rädd, och nervös inom och som mig själv; istället för att inse/se/förstå att detta är ego, och enbart begränsar mig – eftersom jag kommer att existera i och som rädslan att göra fel, istället för att lägga ner den tiden och uppmärksamheten på att leva effektivt här i varje ögonblick; därför åtar jag mig själv att sluta vara nervös, och rädd för att göra fel – och känna mig generad när jag gör fel – och istället fokusera min uppmärksamhet på att leva effektivt här och ta i beaktande alla punkter i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att rädsla, och nervositet inte hjälper mig att korrigera misstag som jag gjort – och inte heller hjälper mig att undvika att göra misstag – utan är istället bara inom mig som ett störningsmoment som håller mig ifrån att leva effektivt här i beaktande av alla punkter i min verklighet som kräver min uppmärksamhet; därför åtar jag mig själv att leva effektivt här, och beakta alla punkter i min verklighet, och inte tillåta och acceptera mig själv att existera i och som rädsla, nervositet och ångest

Dag 81: Att Vara Koncentrerad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara koncentrerad och fullt här i detta ögonblick när jag gör någonting som kan – om jag inte är fullt här, och fullt koncentrerad på vad jag gör – ha massiva konsekvenser för mig själv och andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte koncentrera mig själv fullt ut när jag kör bil, eller när jag gör andra saker som kan – om jag inte gör saken rätt – ha konsekvenser för mig och andra människor – som till och med kan sluta i att jag dör eller blir handikappad; och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att köra bil i och som ego – där jag hetsar mig själv fram – och där jag känner att jag kör snabbt, och säkert – och att jag är duktig på att köra bil – men där realiteten är att jag missar att ta in helheten i varje ögonblick eftersom jag faktiskt är mitt uppe i en upplevelse av adrenalin och ego

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte köra min bil så pass sakta, och tålmodigt som krävs för att jag ska kunna vara helt säker på att jag ser helheten i varje ögonblick – och att de beslut jag tar är korrekta, och perfekt anpassade efter situationen jag befinner mig i – så att jag inte skapar några konsekvenser för mig själv eller andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se när jag börjar köra bilen från en utgångspunkt av stress, och att vara så snabb, och duktig som möjligt – där jag börjar ta chanser, och köra på ett sätt så att jag inte har full kontroll i varje ögonblick; och när jag ser detta – att omedelbart stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och köra bilen lugnt, och sakta – och så pass snabbt att jag har full kontroll, och i varje ögonblick vet exakt vad som pågår och hur jag ska styra min bil för att uppnå det bästa resultatet för alla inblandande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se när min bilkörning börjar bli hackig – med snabba inbromsningar, och där jag inte längre kör genom att så flera steg i förväg – där jag ser trafiken långt borta och tar ett beslut redan flera hundra meter innan hur jag ska köra för att på bästa sätt ha full kontroll över situationen; att då förstå att jag är i en upplevelse av ego – och att jag sätter mig själv och andra i fara

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara uppmärksam när jag kör bil – och verkligen inse/se/förstå att det är ett ansvar jag har i det ögonblicket att föra min bil fram så säkert, och tryggt som möjligt för alla inblandande – och att det kan bli fruktansvärda konsekvenser om jag inte gör det effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant, och se mitt liv, och saker i min värld utifrån perspektivet att: ”ingenting dåligt kan hända, eftersom ingenting dåligt hänt hittills” – istället för att se/inse/förstå att dåliga saker kan hända – och de är desto större sannolikhet att de händer om jag inte tar vad jag håller på med här seriöst, och ser vad för slags konsekvenser som kan inträffa om jag inte är uppmärksam och koncentrerad på vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant genom att tro att någonting dåligt aldrig kan hända mig – och att jag är odödlig – istället för att se/inse/förstå att någonting dåligt kan hända mig – och kommer att hända mig om jag inte koncentrerar mig själv och är fullt uppmärksam på vad jag gör – och är fullt seriös i fråga om vad det är jag gör – i förståelsen om vad som kan hända om jag inte är det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, och ta min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad det är jag gör, eller hur det är jag lever – jag kommer alltid att finnas och må bra, och ingenting kan skada mig; istället för att se/inse/förstå att detta är en ren och skär lögn – och någonting som jag stoppar här och nu eftersom jag inte vill att min fysiska verklighet ska visa för mig hur pass mycket jag ljugit för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant, och tro att jag vet saker och ting – när jag faktiskt inte vet utan bara kastar mig ur ord som jag skapat inom mig själv genom att göra antaganden om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att tänka och tro att jag är bättre än andra, och att jag kan mer än vad andra kan – och genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som denna arrogans – helt avstå från möjligheten att lära mig själv av andra – och se vad andra har lärt sig i sina liv, och applicerar/lever i sina liv – och se att jag absolut inte på något sätt är perfekt, eller fulländad – utan att jag har mycket kvar att lära mig från andra i fråga om hur jag kan leva effektivt och på ett sätt som är bäst för alla i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att inte lära mig själv av andra – och genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se när andra är mer effektiva än jag – och när andra lever sunt förnuft där jag inte gör det – och således tillåta och acceptera mig själv att växa och expandera och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att om jag släpper min arrogans, att jag då ska vara underlägsen och svagare än andra – istället för att se/inse/förstå att arrogans i sig självt är en svaghet och någonting som rent praktiskt och fysiskt bara gör mig svagare – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att lära mig av andra, och se hur andra lever på ett effektivt sätt – och gör saker med sina liv som leder till en konsekvens som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara arrogant, och sluta tro att jag vet, och kan allting – och att jag aldrig behöver någon, hjälp eller stöd – och istället tillåta och acceptera mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter – dra nytta av de andra upptäckt och sett i sina liv – och inse/se/förstå att det finns absolut ingenting att tjäna på att vara och hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att jag redan kan allting – och att jag är klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa min arrogans, och ide av mig själv som överlägsen andra – i rädslan att jag då kommer förlora, och att jag inte kommer vara någonting, eller någon – istället för att se/inse/förstå att jag ändå aldrig varit någonting, eftersom jag enbart existerat som arrogans och överlägsenhet – och aldrig någonsin levt praktiskt sunt förnuft här i detta ögonblick – vilket hade varit att låta mig själv lära mig av andra, och se vad andra gör bra – och vad andra gör dåligt – och applicera mina insikter som jag lyckats få genom att observera andra i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att observera/se/höra andra i enhet och jämlikhet – och således se/inse/förstå att jag inte är bättre, eller sämre en någon annan – men att vi alla har skapat olika sorts sätt att förhålla oss till och hantera denna verklighet – vissa vilka är mer effektiva än andra – och därför tillåter och accepterar jag mig själv att lära mig av andra, och i enhet och jämlikhet med andra se att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom vad jag ser andra lever och uttrycker som sig själva effektivt och som ger nytta till alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se var i mitt liv där jag inte är effektiv – att se var i mitt liv där jag ännu existerar och lever som självintresse – att se var i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och sluta hålla kvar vid denna karaktär av att vilja påstå och hålla fast vid idén av att jag är bra som jag är, och att allt jag gör/säger i mitt liv är perfekt som det är och att det inte finns någonting att ändra – när det självklart finns det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i att se vilka saker som behöver förändras i hur jag lever och uttrycker mig själv i min värld – där min tendens att tro att jag har full kontroll, och är skitbra på någonting – utan att jag faktiskt har full kontroll – är någonting som jag måste förändra; eftersom jag inser/ser/förstår att om jag inte ändrar denna karaktär – kan det leda till allvarliga konsekvenser för både mig och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick vara här – att andas – och att fråga mig själv om det sätt på vilket jag lever är bäst för alla – att fråga mig själv om jag existerar i en energi, och om jag befinner mig i full insikt om vilket ansvar jag har mot mig själv, mot andra, och min kropp – och att jag verkligen lever i insikten om att vad jag gör och lever har konsekvenser för andra

Jag åtar mig själv att vara fullt här och koncentrerad på vad jag gör – när jag gör någonting som kräver detta – såsom att t.ex. köra bil, eller att cykla – och vara seriös med det jag gör och inse att om jag gör ett fel kan detta ha stora konsekvenser både för mig och andra

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant när kör bil eller medverkar i liknande aktiviteter – och inse/se/förstå att plötsligt – om jag inte är uppmärksam – kan olyckan vara framme och då är det försent att göra någonting – när jag hade kunnat undvika olyckan genom att ta på allvar vad är jag håller på med – och vara fullt vaken/uppmärksam/koncentrerad

Jag åtar mig själv att inte köra bil från en utgångspunkt av ego – där jag antingen framför min bil i en upplevelse av stress, eller i en upplevelse av att ”jag är en så jäkla bra chaufför” – utan istället köra bil här i enlighet med min förmåga och se till att jag har full kontroll i varje ögonblick och vet exakt vad det är jag gör, och varför jag gör det

Jag åtar mig själv att köra min bil lugnt och säkert – och ta den tid som behövs för mig för att komma fram till min destination så tryggt och effektivt som möjligt – och alltså inte tävla med mig själv inom mig själv om att vara så bra, och så snabb som möjligt när jag kör bil; jag kör i enlighet med min egen förmåga och tar det hela på allvar

Jag åtar mig själv att aldrig ta några chanser när jag kör bil – eller göra det i andra delar av mitt liv heller – utan att alltid vara helt säker på vad som kommer hända när jag gör det – eller i vart fall vara till viss del säker på vad som kommer hända; så att jag aldrig skapar konsekvenser för mig själv som kommer vara skadliga för mig eller andra i min värld

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv när jag kör bil – och se vilken slags personlighet jag existerar som beroende på hur jag kör min bil – och hur flytande, säkert, tryggt jag för fram min bil; och när jag upptäcker att jag börjar köra ryckigt, och jag missar viktiga punkter i trafiken – att genast stoppa mig själv och ta mig själv tillbaka hit till andetaget eftersom jag ser att jag existerar som ego – och istället leva mig själv här som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att dåliga saker kan hända mig om jag inte är uppmärksam, och om jag inte vet vad det är jag håller på med – och om jag inte har respekt för de grejor jag håller på med

Jag åtar mig själv att ha respekt för de farliga aktiviteter jag varje dag medverkar i – och inse/se/förstå att saker och ting kan gå väldigt fel om jag inte i varje ögonblick är fullt koncentrerad, och medveten om vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att ta på allvar vad jag håller på med här och inte tro att allt är en lek och att det inte finns några konsekvenser – jag åtar mig själv att se/inse/förstå att det finns konsekvenser även om jag ännu inte råkat ut för dem

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant och tro att jag är odödlig – utan inse/se/förstå att jag är högst dödlig – och att saker och ting kan gå mycket fel – mycket snabbt om jag inte är medveten och uppmärksam på vad jag gör i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte ta mig själv och min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad jag gör, eller hur det är jag lever – och istället se/inse/förstå att mina handlingar och mitt leverne har konsekvenser

Jag åtar mig själv att inta existera som arrogans – och anta inom mig själv att jag vet – att jag kan – att jag är säker på detta – istället för att verkligen fråga mig själv om jag faktiskt är säker, och jag verkligen kan – eller om jag bara känner det som att jag är säker och kan

Jag åtar mig själv att se att jag inte är perfekt eller fulländad – och att det finns mycket jag kan lära mig själv av andra; därför slutar jag att vara arrogant – och tro att ”jag är bäst” och ”jag kan allting” – och istället tillåter jag mig själv att vara ödmjuk

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer vara underlägsen och sämre än andra om jag släpper min arrogans – utan att jag faktiskt kommer växa, och expandera och bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter, och vad de upptäckt och förstått i sina liv – och applicera detta i mitt eget liv och således bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer förlora någonting på att ge upp idén och upplevelsen av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor – utan att jag endast kommer att VINNA och EXPANDERA mig själv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det inte räknas so att leva – när jag endast existerar och styr mig själv utifrån känslor och emotioner – eftersom jag då faktiskt inte existerar här i beaktande av denna praktiska verkligheten utan bara i en dröm i mitt huvud – därför kan jag ju inte sägas leva om jag bara existerar i denna drömmen i mitt huvud

Jag åtar mig själv att lyssna och se andra i enhet och jämlikhet – och se/förstå/inse att det som en annan lever och uttrycker i sitt liv – kan även jag uttrycka och leva i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv och se vart i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och se var jag fortfarande lever och uttrycker mig själv utifrån och som självintresse – och assistera och stötta mig själv att leva såsom vad som är bäst för alla – i alla delar av mitt liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv i fråga om hur jag lever mitt liv, och vad jag därigenom ser måste förändras i fråga om hur jag lever mitt liv – eftersom det jag lever inte är bäst för alla – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva i personligheten att ”allt är bra” – ”allt är okej” – och ”allt är som det ska – ingen fara!”

Jag åtar mig själv att praktiskt leva insikten att mina handlingar har konsekvenser för andra människor – och att om jag inte är här i varje ögonblick medveten om vad jag håller på med – att detta då kommer få konsekvens för mig och andra i min värld