Tag Archives: desteni2012

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 249: Kroppen Min – Håriga Ben Är Manligt (Del 36)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag ibland tycker att jag har lite för lite hår på mina ben – och att detta gör att jag inte ser tillräckligt manlig ut.

Självförlåtelse

hc3a5riga-ben1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusion i mitt huvud, om att jag som en man måste se ut på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, och att mina ben t.ex. måste ha mycket hår för att jag ska kunna känna mig själv trygg, och avslappnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, och skada mig själv inom mig själv – genom att inte ge mig själv gåvan att leva, och vara avslappnad, och bekväm med mig själv i och som varje andetag, i insikten, och förståelsen om att jag bestämmer hur jag ska uppleva mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med mig själv, och min kropp – att då spendera min tid – mitt andetag – åt att fördöma, och hata min kropp – och tänka att min kropp borde se annorlunda ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att mina ben borde ha mer hår, och jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta antagande – och fråga mig själv – varför skulle mina ben behöva mer hår? Jag menar – men ben fungerar ju alldeles utmärkt – och praktiskt har jag aldrig saknat hår på mina ben överhuvudtaget

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli styrd, rörd, kontrollerad, och definierad av antaganden som kommer upp i mitt sinne i form av tankar – och tro att dessa tankar, upplevelser, och inre definitioner har någonting att göra med vad det innebär att leva – att uttrycka sig själv, att vara bekväm med mig själv, och att vara lugn med mig själv här – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas – ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva i varje andetag utan att se min kropp som ett problem som måste ändras

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv – att ge bort mig själv – genom att ge uppmärksamhet och fokus till mitt sinne – till tankar i mitt huvud som säger att mina ben borde se annorlunda ut, och de borde ha mer hår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ANDAS – och låta mig själv acceptera, och älska – och vara tacksam för min kropp – och låta mig själv se att de hårstrån som växer på mina ben är tillräckliga – jag menar – det finns ingen rationell, eller logisk anledningen till varför jag borde ha mer hår på mina ben – det är enbart en typiskt irrationell sinnesupplevelse som inte har någonting med verkligheten att göra – och vad det faktiskt innebär att leva

Självåtaganden

1. När jag märker att jag lyssnar på, och betraktar en bild i mitt huvud på en man som har håriga ben, och tänker att jag borde se ut som denna bilden som presenteras i mitt huvud – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna bilden i mitt huvud är en fullständigt, och total illusion, och ingenting som jag kan ge min tillit – mitt liv – och min existens; således åtar jag mig själv att styra mitt eget liv, och att kritiskt granska, och ifrågasätta ALLT som pågår inom mig själv – för att på så vis inte lämna något åt slumpen utan istället vara effektiv – här – och stabil – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag tänker, och tycker att min kropp på något sätt borde förändras utseendemässigt, och se annorlunda ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna punkten som dyker upp inom mig i formen av en känsla av längtan mot att se annorlunda ut – jag kan inte lita på denna känslan – jag kan inte – rent krasst – lita på någonting som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att leva utan att ha någonting som pågår inom mig – och att hänge varje andetag åt att stoppa, och ta bort vad som dyker upp inom mig

3. När jag märker att jag låter mig själv påverkas, och influeras av en tanke som kommer upp inom mig, som föreslår att jag bör se mer ut som en bild av en man med en muskulös, och deffad kropp – och ha mycket hår på mina ben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – idén om att jag måste se ut som en bild som kommer upp i mitt huvud – den är absurd – jag menar – varför måste jag det? Bara för att någon visar mig en bild på en person tror jag ju inte att jag måste gå och se ut precis som den personen, och varför ska jag behandla tankar annorlunda – varför ger jag tankar ovillkorlig tillit? Således åtar jag mig själv att se att tankar inte förtjänar min tillit – de är inte tillitsfulla utan är alltid irrationella – och helt bakbundna av en snedvriden idé om vad verkligheten är och vad det innebär att leva

4. När jag märker att jag stör mig själv i min närvaro av vad som är riktigt såsom denna fysiska verklighet – och att jag gör detta genom att lyssna på tankar i mitt huvud om hur jag borde se ut, eller inte se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – varje ögonblick som jag befinner mig besatt av tankar är ett ögonblick som jag inte låter mig själv leva i och som – således åtar jag mig själv att låta varje ögonblick vara ett levnadsögonblick där jag är helt, och fullt närvarande HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag här

Enhanced by Zemanta

Dag 239: Kroppen Min – Underarmar (Del 26)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 25) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar mina underarmar, eftersom jag ibland kan se blodådror som ligger precis intill skinnet – och det tycker jag ser snyggt ut

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sexualisera min kropp, och att se på min kropp utifrån en utgångspunkt av vad jag tycker är snyggt, och vad jag tycker är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på, och definiera mina underarmar såsom att vara snygga, och koppla en positiv upplevelse, och känsla gentemot bilden av mina underarmar

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att inspektera min kropp utifrån en självfördömande utgångspunkt – där jag går igenom varje detalj av min kropp och letar efter saker som jag tycker är bra, och som jag tycker är dåliga – och i detta antingen känna en positiv upplevelse gentemot någon del av min kropp, eller en negativ upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt försvinna i upplevelser – och låta min relation med min kropp vara baserad på illusion – på en känsla, och en upplevelse – istället för vad jag vet är riktigt – såsom denna fysiska verklighet här – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag har en reaktion mot mina underarmar – och att jag tänker om mina underarmar att de är snygga – att inte då stoppa mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och inte titta på min kropp utifrån en utgångspunkt av fördömande

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förminska min kropp till att endast vara tillräckligt bra, och god nog – om jag känner och upplever en upplevelse av positivitet gentemot någon av min kroppsdelar när jag tittar på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – det absurda i att definiera mitt förhållande gentemot min kropp på basis av dessa upplevelser som bara dyker upp inom mig utan någon som helst grund, eller bakomliggande orsak – och som inte jag har skapat, eller manifesterat – och bara lita på dessa upplevelser och skapa min förhållande utifrån dessa upplevelser – istället för att ifrågasätta vad som pågår inom mig – och ifrågasätta om vad som pågår inom mig är bäst för alla – och förtjänar att fortsätta att existera

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i positivitet, och tänka att ”jag ser snygg ut” – när jag ser mina underarmar, och ser att blodådror syns i mina underarmar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och istället för att titta på mina underarmar i en reaktion – titta på mina underarmar utan en reaktion – och bara se mina underarmar såsom de är – se blodådrorna såsom de är – och utan att göra någonting mer, eller mindre av det än vad det faktiskt är

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en utseendefixeringskaraktär – i vilken jag konstant definierar mig själv, och även andra utifrån hur de ser ut – och utifrån hur jag reagerar på hur jag, och andra ser ut – och därigenom låter mig själv röra mig själv, ta beslut, agera, och leva utifrån dessa upplevelser jag har när jag tittar på mig själv och andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta detta levnadssätt – att ifrågasätta vad som pågår inom mig själv – och därigenom föra mig själv tillbaka HIT – till mitt andetag – och låta mig själv återskapa mig själv till att inte längre fördöma, och definiera mig själv – eller andra – utifrån utseende – och utifrån upplevelser som kommer upp inom mig i förhållande till andras utseende

Självåtaganden

1. När jag märker att jag sexualiserar min egen, och andras kroppar – genom att jag tänker – då jag tittar på en kropp – att den är antingen vacker, eller ful – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta karaktärsdrag ”är inte jag” så att säga – det är ett förprogrammerat, och accepterat sätt att leva, och uttrycka mig själv på – men inte något som naturligt är jag här; således åtar jag mig själv att sluta sexualisera min egen, och andras kroppar – och öva mig själv på att se en kropp HÄR – utan energi – utan upplevelse – såsom en kropp och ingenting mer eller mindre än en kropp

2. När jag märker att jag inspekterar min kropp utifrån en självfördömande utgångspunkt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta sättet att titta på mig själv är destruktivt, och inte livsskapande – det sakta men säkert förstör, och urholkar mitt förhållande med mig själv såsom min kropp; således åtar jag mig själv att sluta titta på mig själv, och min kropp – med fördömande ögon – och istället se på min kropp – och inspektera min kropp – utan en reaktion – utan en upplevelse – utan energier – och utan tankar – utan istället som mitt andetag här

3. Jag åtar mig själv att inte låta mitt förhållande med min kropp vara baserat på energier, och upplevelser – tankar, känslor, och sinnessnack – utan jag åtar mig själv att låta mitt förhållande med mig själv vara fysiskt – HÄR – där jag ser, och är med min kropp utan någon slags upplevelse – utan någon slags känsla – utan jag känner, och upplever min kropp direkt – som mig själv

4. När jag märker att jag reagerar positivt då jag tittar på mina underarmar, och tänker att mina underarmar ser ”snygga ut” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen jag har handlar inte om mina underarmar – jag menar – mina underarmar i sig själva har bara ådror som syns på utsidan och är inte i sig själva någon slags positiv energi – utan denna existerar inom mig – således åtar jag mig själv att sluta titta på mina underarmar utifrån en sådan upplevelse – och när denna tanken kommer upp – istället säga – jag tittar på mina underarmar HÄR – såsom de är – såsom underarmar – ingenting mer, eller mindre än underarmar

5. När jag märker att jag tittar på mig själv, och andra – utifrån en utseendefixeringskaraktär – där allt som betyder någonting är min upplevelse i förhållande till hur andra ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – genom att jag är besatt av denna karaktär – så låter jag inte mig själv se vad som är verkligt – vad som är riktigt – och vad som faktiskt existerar här i denna verklighet – vilket naturligtvis har den konsekvensen att inte jag heller är riktigt; således åtar jag mig själv att när jag märker att jag är besatt av denna karaktär – att då säga inom mig själv att – jag tittar på min egen, och andras kroppar utan att generera, och skapa en upplevelse – jag ser dem som de är här – och sedan lever jag detta uttalande i ögonblicket

Enhanced by Zemanta

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 207: Socialitetskaraktären – Självskriverier (Del 1)

Idag ska jag börja skriva om en ny karaktär – och veckans karaktär blir socialitetskaraktären.

Jag har lagt märke till att denna karaktär kommer upp när jag är i skolan, eller befinner mig själv i situationer där jag är bland människor. Det jag har upptäckt att jag brukar göra, är att jag analyserar, och evaluerar alla människor runtomkring mig – jag sätter ett värde på dem – och inom mig själv så skapar jag en hierarkisk trappa – där jag tycker att vissa individer är viktigare än andra, och att för att bli populär och omtyckt i gruppen – måste jag interagera med vissa specifika individer i gruppen.

Jag kan spåra denna karaktären tillbaka till grundskolan. De minnen som kommer upp inom mig är från femte, och sjätte klass. Det var då jag började försöka ta mig in i vissa kompiskonstellationer för att jag tänkte att dessa var värda mer än de kompiskonstellationer jag befann mig i. Jag hade nämligen en del nära vänner under den tiden i mitt liv som jag hade mycket gemensamt med, och som jag tyckte om att umgås med – men detta var inte tillräckligt tyckte jag – jag ville vara med de människor som jag definierade som ”coola” och ”häftiga” – även fast dessa människor inte var särskilt bra sällskap för mig.

Det är intressant när jag tittar tillbaka, att se hur jag begränsande mig själv i min intressen, och i mina relationer till mina riktiga kompisar, för att försöka skapa kompisrelationer med de människor jag tyckte var värde mer. Jag kommer ihåg speciellt en tid då jag och mina riktiga kompisar blev väldigt intresserad av game-boy, och spelet pókemon. Jag tyckte faktiskt om det spelet väldigt mycket, och vi brukade spela mot varandra – och låta vara pókemon slåss mot varandra.

En dag så blev det tal om att vi skulle ta med våra gameboy till skolan, och spela under rasterna. Detta gjorde vi – men när jag väl befann mig i skolan så översköljdes jag av genans, och jag kände mig töntig, och fånig, för att jag tyckte om att spela gameboy, och jag ville inte visa att jag var en del av gruppen som tyckte om att spela gameboy, eftersom jag inte ville att någon skulle se ner på mig som omogen, eller töntig.

Det är fascinerande när jag tittar tillbaka att se hur många bra relationer med människor som jag inte uppskattat, eller tillåtit mig själv att se, eftersom jag definierade människan som jag hade en bra relation med som ”inte tillräckligt bra” – ”inte tillräckligt högt uppsatt i den sociala hierarkin” – och så på grund av det så tillät jag mig själv aldrig att vara bekväm med de människor som jag delade intressen med, och som jag tyckte det var roligt att umgås med.

Och denna karaktär kan jag se spela ut sig själv fortfarande när jag befinner mig bland människor, för jag har vissa människor i min värld som jag genuint uppskattar att vara med – som jag har roligt med – och tycker det är roligt, och intressant att prata med – men det är som om att jag inte tycker att dessa människor är ”tillräckliga” – för jag borde ju ha ett förhållande, och vara med de där andra människorna – de där människorna som är populära, som är omtyckta, och som verkar ha allt under sådan bra kontroll. Och på grund av det så tillåter jag inte mig själv att uppskatta de människor som är i min värld, och som jag har effektiva relationer med.

Det är som om att jag alltid känner det som om att jag inte har tillräckligt i mitt liv – jag känner det som om att jag ”inte är tillräckligt social” – eller – ”inte har tillräckligt många vänner” – eller ” – ”inte pratar med tillräckligt många människor” – och så går jag omkring och är litet smått otillfredsställd med mig själv, och känner det som om jag aldrig når till den där punkten av att vara riktigt tillfreds med mig själv – vilket inte är så konstigt för jag låter mig själv inte vara tillfreds med mig själv.

Socialitetskaraktären är alltså strävan efter att nå uppåt, och vidare i en imaginär social hierarki – och hur jag ändrar mig för att få bli uppskattad, erkänd, sedd, och omtyckt av människor som jag egentligen inte har något gemensamt med – och som jag egentligen inte fungerar speciellt bra tillsammans med. Det är någonting jag märkt – att de människor som jag känner att ”jag verkligen vill vara med” – allt som oftast har jag inte speciellt roligt med dessa människor, och det finns inget gemensamt mellan mig och den andra människan – ganska fascinerande att jag ändå söker mig till denna typ av människor, och flyr bort från de i min värld som jag kan prata obehindrat med, och ha roliga, intressanta, och flytande diskussioner med. Det är som om att jag lever ut ett beteende av att inte vara nöjd med vem jag är, och att jag vill helst vara någonting annat än mig själv – för att jag tror, och tycker att jag inte är tillräckligt bra, såsom jag är naturligt här.

Detta drar upp linjerna för karaktären bra – och dagens blogg för sluta här – den kommande veckan kommer jag med dessa skriverier som stöd att gå igenom alla de åtta dimensioner som en mental beteendekaraktär består av – nämligen
1) Rädsla 2) Begär 3) Fantasi 4) Tanke 5) Sinnesskvaller 6) Reaktion 7) Fysisk upplevelse 8 ) Konsekvens.

I slutet av veckan – på söndag – kommer jag summera karaktären i strukturen problem – lösning – belöning – och jag kommer även att göra en vlog – och dela med mig av min process med karaktären ifråga.

Följ med på resan.

Enhanced by Zemanta

 

Dag 206: Självmedvetenhetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag ska jag sammanfatta punkten som jag har gått denna vecka – vilket är självmedvetenhetskaraktären – och i slutet kommer det även att finnas en vlog där jag går igenom denna karaktär – och vad jag har insett.

Bloggen är uppbyggd på så sätt att jag går igenom karaktären genom att presentera problem, lösning, och belöning.

Problem

Problemet är att jag i och som självmedvetenhetskaraktären begränsar mig själv, och upplever mig själv obekväm, nervös, stel, och rädd för att uttrycka mig själv, interagera, och leva. Istället för att vara bekväm i min kropp upplever jag istället mig själv som om att jag är hotad – och detta leder till att jag spänner mig själv, och att jag inte låter mig själv slappna av.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv tillfullo leva – eftersom jag inte låter mig själv tillfullo uttrycka mig själv – och problemet har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att beakta andra människors åsikter, och tankar.

Lösning

Lösningen på detta problem är att jag tränar mig själv på att slappna av, och uttrycka mig själv utan rädsla – det vill säga låta mig själv vara bekväm med mig själv och släppa mig själv fri så att säga. Och när jag då interagerar med människor, eller rör mig i folksamlingar – och jag känner mig pressad, och självmedveten – att jag då helt enkelt andas och släpper mig själv fri – och låter mig själv ha roligt med min kropp – ha roligt med mig själv – och fokusera på att uppskatta mig själv, och uttrycka mig själv – och inte på rädslan som kommer upp inom mig.

Belöning

Belöningen som kommer av att leva denna lösning är att jag kommer kunna ha mycket mer roligt i mitt liv, och min vardag kommer bli mer oberäknelig – eftersom det inte längre finns denna konstanta nervositet att någonting jag gör, eller säger ska vara fel – och ska inte vara korrekt – och ansett av människor i min omvärld såsom att vara bra.

Belöningen blir att jag blir en mer fri människa – fri att leva – fri att ha roligt – fri att vara bekväm och fri att vara galen – utan fruktan.

Sammanfattande vlog

Dag 205: Självmedvetenhetskaraktären (Del 6)

Idag ska jag omdefiniera ett ord – och detta ord har jag upptäckt utgör ett problemområde när jag tidigare under veckan gått igenom de olika dimensionerna av självmedvetenhetskaraktären med självförlåtelse, och självåtaganden.

Och det ord jag ska arbeta med idag är – medvetenhet.

Medvetenhet

Nuvarande definition på ordet i världen

1. Having knowledge or cognizance: aware of the difference between the two versions; became aware of faint sound.

2. Archaic Vigilant; watchful.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Jag ända sedan jag läste Osho sett ordet medvetenhet som ett vackert, och högt uppsatt ord – och jag har definierat det som något eftersträvansvärt, och önskningsvärt att vara medveten – och jag har tidigare sett det som lösningen på allting att bara vara ”medveten” om saker och ting.

Så – jag kan se att jag har gjort ordet medvetenhet upphöjt över andra ord, och get det en speciell ställning inom mig – och sett det som om att allt kommer att lösa sig bara jag kan leva medvetenhet.

Jag har definierat medvetenhet såsom en slags praktiskt applikation av att röra sig med största möjliga närvaro, och känslighet för sig själv, och sin omgivning – som om att allt man gör blir ett väldigt viktigt ögonblick att ta del av – och vara medveten om. Jag kan även se att jag dyrkat personer som jag sett såsom medvetna, och närvarande, och definierat dessa människorna som viktigare, och bättre än ”vanliga” människor som inte har pratat om medvetenhet, och som inte har verkat vara speciellt medvetna om sig själv eller sin omgivning.

Ljuda ordet

svenska:
Med-vet-en-het
Med-vet-enhet

engelska:
aware-ness
a-ware-sees
a-weary-gest

Kreativt skrivande om ordet

Vad är då medvetenhet? Ja – det handlar om att vara MED – alltså man är inte för sig själv i sitt eget lag utan man är med här – man hänger med och förstår vad det är som händer. Man VET vad som är här – och det gör man för att man ser vad som är här med sina ögon – och man låter sig själv gå upp i detta ögonblick och se enheten i detta ögonblick. Så – medvetenhet – skulle kunna definieras såsom att man är medveten om sig själv i detta ögonblick – ställd i förhållande till ögonblicket i sin helhet – alltså man förstår att ens handlingar har konsekvenser som sträcker sig bortom en själv.

Slutgiltig definition

Medvetenhet = förståelse om att självs handlingar har konsekvenser för hela existensen och stannar inte bara vid själv

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja