Tag Archives: direktiv

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta

Dag 307: Ord Som Byggstenar

Ord är byggstenarna genom vilka jag bygger mitt liv, bygger vem jag är, bygger hur jag är, bygger varför jag är, bygger när jag är – med ord skapar jag riktning – med ord skapar jag mening – med ord skapar jag syfte – med ord skapar jag mig själv kort sagt.

ByggstenarLitenDetta är insikt som jag haft idag i förhållande till hur jag skapar relationer med andra människor. Fram tills denna punkten i mitt liv har relationer varit någonting som jag skapat mer utifrån en känsla, en upplevelse, en idé – jag vill t.ex. vara med en viss person därför att jag känner en slags attraktion gentemot denna individen, inte därför att jag ser några faktiska och påvisbara fördelar med att inleda en relation med denna individen – detta är vad jag ser att jag måste ändra.

Jag vill vara direktiv i förhållande till varför, hur, och när jag skapar förhållanden med andra människor, varför jag beslutar att gå in i ett förhållande, hur jag beslutar att vara i förhållandet – vad jag har för syfte, vad jag har för bakomliggande mål med förhållandet, jag vill ha allt det klart för mig – och sedan utifrån en sådan stabil och genomarbetad grund inleder och går jag sedan förhållandet – där jag inte tillåter och accepterar att låta min riktning och färd genom livet vara baserad på upplevelser, på känslor, eller på emotioner – utan där jag istället står som min riktning – står som mitt syfte – står som mitt mål.

Så, fram tills nu har jag låtit förhållanden i min värld vara baserade på en upplevelse jag har av mig själv – där jag gör val utifrån hur jag känner, jag pratar utifrån hur jag känner, jag tänker utifrån hur jag känner – och i detta glömmer jag bort vad som är praktiskt, vad som är faktiskt och vad som görbart.

Det är med ord som jag skapar mig själv när det inte längre finns någon känsla eller emotion att vägleda mig – det är intressant; att jag fram tills nu låtit mig själv styras av upplevelser och att jag i detta helt förbisett vilken makt ord har – men när allt kommer omkring är det uppenbart att det är med just ord som jag skapar. När jag står fri från upplevelser, då blir jag fri att skapa ovillkorligt, när det inte längre finns något jag dras mot, något jag hoppas på, något jag önskar, något jag känner mig positivt dragen gentemot – då öppnas möjligheten att skapa mig själv och mitt liv med ord – och det är genom att skapa mig själv med och som ord som jag kan skapa ett liv som är specifikt, effektivt, medvetet och fyllt med omsorg – där jag placerar mina handlingar i livet genom de ord jag väljer att uttrycka mig själv som, genom de principer jag väljer att stå som – därför är någonting som jag kommer att öva, att just bygga och konstruera mitt liv med ord istället för känslor och upplevelser – att ta beslut där själva fundamentet utgörs av ord specifikt placerade för att skapa bästa tänkbara resultat – och att jag sedan därefter lever orden, och skapar min verklighet en och jämlik med de ord jag uttryckt som mig själv.

Detta är innebörden av det levande ordet – när jag gör ordet levande genom att praktiskt uttrycka det i mitt dagliga liv – detta är nyckeln till auktoritet, integritet, och faktiskt makt – makten att skapa sig själv utan att vara styrd eller kontrollerad av irrationella upplevelser som inte har något fäste i vad som är verkligt, faktiskt, och substantiellt.

Av denna anledning kommer jag idag att hänge min självförlåtelse till just processen av att skapa med ord.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vilken makt ord har, och hur jag genom att prata ord inom mig själv, och hur jag genom att prata med mig själv, och med andra i min vardag, skapar mig själv, skapar min karaktär, skapar vem jag är; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara specifik, och direktiv med de ord jag använder och uttalar som mig själv, så att jag därmed är säker på att vad jag säger är bäst för alla, och har en effekt och ett utflöde som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och tro att ord endast är ord, och att ord bara händer – att jag bara använder ord och att det inte finns något annat syfte med ord än prata, och använda sig av dem i kommunikation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är med ord som jag skapar mig själv, det är med ord jag tar beslut, det är med ord jag ser och kan konceptualisera min verklighet, och förstå hur jag kan ta beslut som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ord på allvar, och se, inse, och förstå att med varje ord jag uttrycker så skapar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oförsiktig med hur jag använder ord, och bara använda ord för att jag känner för det, eller för att jag vill det, utan att se vilka konsekvenser jag skapar inom och utom mig själv genom att använda ett visst specifikt ord – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och placera en vakt framför min mun – för att på så vis se till att när jag talar och uttrycker mig själv med ord, så är jag specifik, exakt, detaljerad, och jag vet vilka konsekvenser mina ord kommer att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå vikten av att ha ett effektivt vokabulär, med effektiva, klara, och direkta definitioner, eftersom detta utgör själva grunden i min förmåga att hantera min omvärld, i att hantera mig själv, i att ge mig själv riktning och styrning i denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv åt processen att rekonstruera och återuppbygga mitt vokabulär på sådant sätt att jag skapar mig själv till att ha ett effektivt ordförråd som hjälper mig i mitt dagliga liv att leva effektivt, praktiskt och i hänsyn till att liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så ord som oviktiga, att se dem som bara ord, och att tro det inte riktigt spelar någon roll huruvida jag har ett effektivt ordförråd eller inte, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och att se, inse, och förstå att det är med ord jag skapar mig själv, och det är utifrån de ord jag har i mitt vokabulär, och dess tillhörande definitioner, som jag skapar min förståelse om min direkta verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk inför ord, och förstå vikten av att rekonstruera mitt ordförråd till att vara stöttande, effektivt, och gynnande för mig själv i mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ord för givna, och att inte bry mig om ord, att inte låtsas om ord, och att tänka att ord inte har någon effekt på mig eller min omgivning, och att jag kan säga vad jag vill, uttrycka vad jag vill, och hur jag vill, för ord är ändå tydligen döda, och de har ingen som helst betydelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att varje individuellt ord har en betydelse, har en mening, har ett syfte, har ett visst slags uttryck, och att jag skapar mig själv genom att bygga mig själv med ord, och att jag således endast kan bygga mig själv till att vara en effektiv människa om jag är specifikt och detaljerad med vilka ord jag väljer att substantiera mig själv med

Självåtaganden

När jag märker att jag tar ord för givna, att jag pratar inom mig själv, eller högt utom mig själv, utan att vara medveten, specifik, och i full vetskap om vad jag uttrycker, hur jag uttrycker det, varför jag uttrycker det – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag med varje ord skapar mig själv, och att det därför är av yttersta vikt att jag är fullständig specifik i mitt användande av ord; således åtar jag mig själv att placera en vakt framför min mun – och att sluta prata ord när jag inte är klar över vad det är jag gör eller säger – och jag åtar mig själv att således ta ord på allvar och förstå att med varje ord så skapar jag mig själv

Jag åtar mig själv att rekonstruera, bygga om, och reparera mitt ordförråd – så att jag har ett effektivt och direkt vokabulär som assisterar och stöttar mig i mitt dagliga leverne

Enhanced by Zemanta