Dag 351: Släpp Kontrollen

Idag spenderade jag dagen med familj och vänner – och råkade därvid uppmärksamma framförallt ett mönster som jag önskar ta upp och skriva om här i mer detalj. Det handlar om ett mönster som har sitt ursprung i idéen om att jag är den där sociala karaktären som måste skapa ett gynnsamt socialt klimat – fyllt med glädje – prat – och bekvämlig avslappning.

Kontexten var följande: Jag stod och pratade med mina vänner – plötsligt fanns det inget mer att säga och det blev tyst emellan oss. Det var där jag började uppleva en liten men distinkt rädsla – eller rättare sagt en slags oro och nervositet. Det som hände var att jag såg mig själv som ansvarig för att prata, kommunicera, och skapa en trevlig atmosfär, och även ansvarig för att se till att alla mina vänner pratade med varandra, och tyckte det var mycket skönt, socialt, och trevligt att ha en sådan interaktion.

Att jag har ett sådant mönster är någonting jag lagt märke till när jag tittar på filmer – speciellt i scener där en konversation pågår – och en av karaktärerna får en fråga – men avvaktar sedan med att besvara frågan – och dröjer omänskligt länga med att säga eller uttrycka någonting i gensvar – då får jag myror i kroppen: ”Varför säger han ingenting?!” tänker jag för mig själv.

Det är samma när jag har diskussioner med mer okända människor, och de lägger fram något slags påstående, eller pratar om sig själva – när jag lyssnar sitter jag ofta och nickar, och replikerar med ”ja” – ”aha” – ”mm” – till det mesta som sägs – och detta gör jag just av rädslan inför att ge ett avslaget och tråkigt intryck och få den andra personen att ogilla mig. Den här socialkaraktären är alltså en försvarsmekanism och ett beskydd som jag skapat inom mig själv från att oväntat och utan att jag kan förutse det – bli attackerad eller få ogillande riktat mot mig på något sätt – t.ex. genom en rörelse, en min, en viss tonalitet eller ett ljud.

Det jag vill träna mig på är således att vara stabil, jordad och trygg inom mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra – att inte låta mig själv närma mig, prata och interagera från utgångspunkten att jag till varje pris måste undvika konflikt, ogillande, och att den andra personen inte vill vara runtomkring mig. Istället vill jag närma mig själv och kommunicera med självförtroende – helt enkelt vara mig själv och inte lägga på en show där jag försöker visa mig själv som mer intresserad, fascinerad, och uppmärksam än vad jag faktiskt är – där mitt inre faktiskt återspeglar mitt yttre. Det är vad jag vill skapa – ett orubbligt lugn – att oavsett vad andra tycker så är jag stabil och jordad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar och interagerar med andra människor – att ha en bild och tanke komma upp inom mig av att se andra människor ha det tråkigt – och prata med andra vid ett senare tillfälle och där säga att det var tråkigt och inte givande att prata och interagera med mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast i och med denna tanke dra mig själv in i ett inre mönster där jag upplever det som det största möjliga misslyckandet att inte underhålla alla deltagare och se till att de har en positiv – givande och trevlig upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att när jag pratat eller interagerat med människor – att de ska säga om mig – och tänka att jag är en trevlig och härlig person som de kunnat utveckla ett förhållande med – som de verkligen tycker om och gärna vill spendera mer tid med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på hoppet inom mig själv – och begäret om att göra social succé i varje situation som jag hamnar i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att evaluera och utvärdera min medverkan i olika situationer utifrån hur mycket – eller hur litet – jag tror att en annan tycker om mig – och ser mig som en positiv – givande – och tilltalande människa som de gärna vill spendera mer tid tillsammans med – och vara med – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och vilja säkerställa att alla ska tycka om mig – så att jag aldrig ska behöva möta konflikt – eller ett ögonblick där någon ogillar mig eller inte vill vara med mig eller i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv utan medvetenhet eller närvaro nicka och säga ja till vad andra människor säger till mig – och därmed befinna mig en slags ångest och fruktan inför att om jag inte visar att jag tycker att en annan är engagerande – rolig – och givande att vara med – prata med – och att jag är intresserad av personen i fråga – att denna kommer att se på mig med ogillande och oblida ögon – och tycka att jag är en jobbig och dålig person som de inte längre vill ha i och som sin värld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga och jäkta inför att säkerställa att människor tror att jag är positivt inställd till dem så att jag kan undvika en konflikt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär och en dröm om att varje konversation – varje interaktion – varje kommunikation ska präglas av positiva känslor – och att jag ska få en egen plats i den andra eller de andra människornas hjärtan – att jag få bli en del av deras värld och att de ska ta mig an – och tycka att jag är en hyvens kille – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter att uppleva och återskapa en känsla av samhörighet och närhet med människor i min värld – och därmed kompromettera och hålla mig själv tillbaka – i rädslan att jag ska säga, göra eller uttrycka något som kommer att släppa lös besten i en annan – den negativa närvaron

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se varje konversation och interaktion som inte leder till en positiv stämning – där alla pratar med varandra – känner sig gemytliga och vänskapliga med varandra – är ett misslyckande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gripas av ångest och rädsla så fort det blir tyst – eller stelt – eller jag känner det som om att människor inte är genuina sina uttryck – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde – och hur bekväm och nöjd jag låter mig själv vara i ett ögonblick – på basis av hur jag tror andra känner sig – om de känner sig nöjda – eller missnöjda

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera och jorda mig själv när jag kommunicerar och interagerar med andra – att se, inse och förstå att jag inte bär något slags ansvar för att konversationen ska löpa smärtfritt och lindrigt – och att jag inte bär något ansvar för om en annan människa tar illa vid sig och känner sig upprörd för att jag inte responderar genom att visa intresse, gillande och acceptans – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv modet att kliva ut ur mitt sinne – ut ur min automatiska persona – där jag hela tiden försöker säkerställa att jag blir omtyckt – och istället lita på mig själv – istället närma mig själv situationen utifrån utgångspunkten att jag är här – jag uttrycker mig själv – jag delar med mig av mig själv – och vad en annan gör, säger eller upplever är inte mitt ansvar – mitt ansvar är här med mig att jag inte reagerar eller uttrycker mig själv utifrån någon slags komprometterande utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i energin av den underliggande oron och ångesten av att i en social situation – förlora kontrollen över en annan människas beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta – uppleva ångest och oro inför att plötsligt – och utan förvarning – ska någonting jag säger eller gör utlösa en reaktion hos en annan – som kommer att vara överväldigande – och han eller hon kommer bli arg på mig – skrika på mig – gasta på mig – och använda en överväldigande röst för att framföra sitt missnöje – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka handla på ett sätt för att denna rädslan inte ska realiseras – istället för att förlåta mig själv för denna rädslan – jorda och stabilisera mig själv – och låta mig själv agera och röra mig själv i ögonblicket ovillkorligt – utan rädsla – förväntningar – ångest eller oro – att låta mig själv lita på mig själv och förstå att om en annan människa blir oberäknelig – att det inte är någonting personligt gentemot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv – att om en annan människa blir oberäknelig – och jag inte kan läsa eller se vad denna person kommer att göra i nästa ögonblick – att jag ändå kan stabilisera mig själv – jorda mig själv – och vara här med och som min kropp och mitt andetag och hantera situationen i och som denna stabilitet – och inte låta mig själv bli berörd eller påverkad av den andra människas utspel eller sätt att röra sig och kommunicera på

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge fokus och uppmärksamhet till min kropp – till mitt andetag – till vem jag är i ögonblicket – hur jag står – och rör – och således ge mig själv till att stabilisera mig själv och prata – kommunicera och uttrycka mig själv med andra i och som detta uttryck av att vara jordad och fullständigt stadigt och stabil – där jag med total säkerhet och vetskap ser att jag inte har något ansvar eller något krav på mig att göra alla runtomkring mig lyckliga – och undvika att någon ska bli aggressiv, arg eller frustrerad och oberäknelig – således åtar jag mig själv att lägga fokus och uppmärksamhet på mig och inte skifta – och börja tänka på vad andra tänker – eller inte tänker om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, och ångest, när jag kommunicerar, eller interagerar med människor i min värld, där jag börjar tänka på hur de uppfattar mig och situationen, och vad de kommer känna om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla har att göra med självvärde – och hur jag inte ännu vågat lita på mig själv – stå vid mig själv – och uttrycka mig själv som en jämlik med en annan – att förstå att jag ger mig själv liv – jag ger mig själv värde – jag ger mig själv uppmärksamhet – och således behöver jag inte det från en annan – jag behöver inte erkännande – eller omtanke – utan jag står med mig själv här – ovillkorlig; således åtar jag mig själv att andas och jorda mig själv – och slappna av i min kropp och leva ordet självtillit och egenvärde – att jag är värdefull och ovärderlig oavsett vilken slags energi jag uppfattar det som om att en annan ser mig i och tolkar mig utifrån – således är och förblir jag jordad och stabil – lugn i mig själv – för jag har ingenting att förlora och ingenting att vinna

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll – och inte försöka kontrollera hur en annan upplever mig – och jag åtar mig själv att öva detta genom att slappna av – genom att låta mig själv ta in omgivningen – och låta mig själv vara medveten om hur den fysiska verkligheten känns – och vara medveten om mig själv i det ögonblicket – och lita på mig själv – leva själv-tilliten – att oavsett vad som sker eller händer – kommer jag stabilisera mig själv och hantera ögonblicket – därför är kontroll inte längre någonting som har ett syfte inom mig

Dag 73: Men Jag Har Ju Semester!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att uppleva mig själv deprimerad, och inte vilja ta tag i mina dagliga ansvar – och istället för att inse, se och förstå att detta enbart är en tanke i mitt huvud – och inte någonting jag behöver acceptera såsom mig själv – att agera i enlighet med denna tanken, och ge upp på mig själv – istället för att när jag vaknar – ta ett djupt andetag – resa mig upp ur sängen och ta tag i mina dagliga rutiner/ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i ursäkter och rättfärdiganden inom mig själv angående varför jag inte behöver ta tag i mina dagliga rutiner, och varför det är försvarbart att existera i och som en upplevelse av depression – genom att tänka att: ”denna upplevelsen av och som depression och apati är för stark, och för svår för mig att bryta igenom och ta mig ur, och jag därför lika gärna kan ge upp och inte ens försöka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tankar/upplevelser om att mitt liv är för tråkigt, och att det inte händer tillräckligt med saker i mitt liv – och att jag därför måste ha mer energi i mitt liv, mer händelser, att jag måste ha någon slags förändring för att jag ska orka ta mig igenom mina dagliga aktiviteter – istället för att se/inse/förstå att detta endast är en ursäkt jag använder så att jag inte ska behöva stiga upp direkt på morgonen och ta tag i mina dagliga aktiviteter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp att ta tag i mina dagliga aktiviteter, och stiga upp från min säng direkt när jag vaknar på morgonen – genom att tänka att min kropp inte klarar det – eftersom jag känner mig själv alldeles för trött – istället för att se, inse och förstå – att min kropp klarar med lätthet att ta sig upp direkt när jag vaknar på morgonen, och att jag faktiskt inte rent kroppsligt är trött – utan att det endast är en upplevelse jag skapat inom mig själv för att rättfärdiga varför jag inte stiger upp direkt, och varför jag inte tar tag i mina dagliga rutiner/ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en upplevelse inom mig själv i förhållande till ansvar, och i förhållande till mina dagliga rutiner – genom att tänka att jag är fast/stillastående när jag har ansvar/rutiner att se till varje dag – och tro att jag genom att ha sådana rutiner/ansvar inte kan leva tillräckligt fritt, och uppleva mig själv tillräckligt fullt ut – istället för att se/inse/förstå att detta är en ursäkt för att det jag upplever är enbart en skapelse av och som mitt sinne, och är inte riktigt på något sätt – vilket jag kan bevisa för mig själv genom att faktiskt ta mig upp ur sängen direkt jag vaknar och inte komma med ursäkter inom mig själv till varför min upplevelse är riktig, och varför det är försvarbart att agera i enlighet med min upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en idé och tro om frihet – där jag definierat frihet såsom att inte ha några ansvar/rutiner – eller några som helst åtaganden i min värld – och därför fly undan åtaganden och ansvar eftersom jag tror att jag då kommer förlora min frihet – istället för att se/inse/förstå att min definition och idé av frihet inte är riktig frihet – utan endast en idé av frihet som jag skapat/definierat i förhållande till en positiv energiupplevelse inom mig själv; därför tillåter jag och accepterar mig själv att omdefiniera frihet – och leva frihet som ett fysiskt uttryck av mig själv i varje andetag – och inse/se/förstå att jag inte är begränsad som frihet – att jag inte behöver en viss omgivning och en viss sorts liv för att leva frihet – utan att jag kan leva och uttrycka mig själv som frihet här i varje ögonblick – frihet att uttrycka/uppleva mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha svårt att starta min dag – och ligga kvar i sängen innan jag går – och känna/uppleva det som att mitt sängliggande är rättfärdigat eftersom jag har ”semester” – och att det tydligen då är acceptabelt för mig att kompromissa mig själv, och mina ansvar gentemot mig själv och min värld – eftersom jag aldrig annars får koppla av – istället för att se/inse/förstå att såsom samhället definierat koppla av/semester är en begräsning – eftersom det implicit innebär att man måste av någon annan omständighet bli placerad i en upplevelse av att koppla – istället för att koppla/vara avslappnad/lugn – såsom mig själv här i varje ögonblick – genom att stoppa tankar och upplevelser inom mig själv – och leva fysiskt här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att när jag vaknar – att direkt stiga upp ur sängen och ta tag i mina dagliga ansvar – och stoppa alla upplevelser av depression och apati – genom att fysiskt röra mig själv att agera/leva och medverka här i denna fysiska verkligheten

Jag åtar mig själv att inte rättfärdiga min upplevelse/leverne av och som depression genom att tänka att min upplevelse är för stark, och svår att bryta igenom” – utan istället tar jag mig själv upp ur sängen – och verkligen gör det – och om jag märker att jag ändå inte agerar på min ord – att jag då sätter mig ner och skriver mer om punkten/applicerar självförlåtelse – och ser till att jag verkligen ger mig själv en tillräckligt stabil plattform för mig att förändra mig själv utifrån

Jag åtar mig själv att stoppa tankar/reflektioner inom mig själv i förhållande till mitt liv – såsom att tänka att mitt liv är för tråkigt, och att det händer för lite – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget och min mänskliga fysiska kropp – och jag disciplinerar mig själv till att leva/agera fysiskt här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp att ta tag i mina dagliga aktiviteter – utan genast när jag vaknar stiga upp ur min säng och påbörja min dag – oavsett om jag känner mig apatisk eller deprimerad – jag åtar mig själv att inte ge efter till upplevelser av energi – utan istället live principen om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte skapa/medverka i upplevelser inom mig själv i förhållande till mina dagliga rutiner/ansvar – utan istället helt fysiskt/praktiskt ta tag i och slutföra mina dagliga rutiner/ansvar

Jag åtar mig själv att omdefiniera frihet – och se att frihet är någonting jag kan leva och uttrycka som mig själv i varje ögonblick här – genom att fritt uttrycka mig själv utan att vara kontrollerad/styrd av upplevelser/minnen/tankar inom mig själv – utan stå fri att agera/leva/uttrycka mig själv fysiskt här en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte göra mig själv beroende av någon utomstående händelse för att jag ska kunna koppla av/vara lugn/stabil i varje ögonblick – och därmed inser/ser och förstår jag att jag inte behöver gå in i depression eller apati och undvika mina ansvar för att kunna koppla av och ”ha semester” – utan jag inser/ser/förstår att jag kan leva och uttrycka mig själv såsom att slappna av/ta det lugnt – utan att jag för den sakens skulle behöver ge upp på alla mina ansvar/dagliga rutiner – genom att andas effektivt här – och stoppa alla inre sinnesupplevelser