Tag Archives: drivkraft

Dag 373: Vad är motivation?

Ordet motivation har enligt svenska ordböcker definitionen: Inre behov som ligger bakom visst (potentiellt) beteende. Det härstammar från ordet motiv som i sin tur betyder: Underliggande orsak (till viss handling). Alltså handlar motivation om att ha en orsak, ett behov som sedan leder till en viss handling. Problemet som många har är att detta behov till rörelse är oberäkneligt. Vissa dagar finns där ett stort behov, andra dagar ett mindre, och en tredje dag ingenting alls.

Mängder med människor tror sig därför helt sakna motivation. De känner inget behov, inget driv, ingen längtan, inget sug efter att göra någonting. Och eftersom de inte känner någon energi, upplevelse, eller inre rörelse till handling gör de antagandet att motivation inte finns inom dem – det är tydligen någonting som saknas i deras liv. Hur många gånger har jag inte hört om bekanta som ger upp på något åtagande för att ”de inte känner för det” eller ”inte orkar göra det”. Speciellt under mina universitetsstudier, när det varit dags att lämna in någon skriftlig uppgift, har det varit brukligt att höra om ”skrivkramp” och att någon bara inte ”inte känner för att skriva”. Motivation, såsom det definierats i modern tid handlar alltså om att ha någon form av upplevelse inombords som driver en framåt – och såtillvida en sådan upplevelse saknas är man tydligen omotiverad.

Om vi tittar på hur det stora flertalet definierat, och lever ordet motivation, går det att se att där saknas en bestämmande vilja, en beslutande kraft, och en passionerad ståndaktighet. Motivation ses i stället som någonting som en vacker dag helt plötsligt uppstår. Det är dock en felaktig förståelse av ordet motivation.

För att få en mer korrekt bild av motivation kan vi titta på ordet MOTOR som betyder: Apparat som driver någonting. Ordet motor har alltså i princip samma slags innebörd som motivation. Den enda skillnaden är att ordet motor definierar en mekanisk orsak till rörelse, emedan ordet motivation definierar en mental orsak till rörelse. Vilken av dessa två är den mest tillförlitliga typen av rörelse? Är det den mekaniska, eller den mentala?

Uppenbarligen är den mekaniska orsaken till rörelse mer tillitsfull än den mentala. Till exempel slutar din bilmotor aldrig att fungera för att den ”inte känner för att starta” – utan eftersom den blivit konstruerad/formad för ett visst syfte/ändamål – och uppfyller de fysiska förutsättningar som krävs för att kunna skapa rörelse, så gör den det. Kraften och styrkan i en motor kommer från att den är helt och hållet FYSISK i sin kraftöverföring. Den utnyttjar således fysiska lagar, substanser, och krafter för nå framåt. Visserligen behöver den bränsle, men också det är en beräknelig faktor. För om man tankar kommer motorn att starta och röra sig framåt.

Precis på samma sätt som en motor fungerar kan man välja att närma sig motivation. För vad är det EGENTLIGEN du behöver för att kunna motivera dig själv?

Svaret på den frågan är enkel. Det är din kropp. Och om du tittar på din kropp kan du se att den har stora likheter med en motor. Det är en slags apparat som driver någonting, och vad den driver är dig. Din kropp för dig framåt genom livet. Det enda den behöver i utbyte är näring och omsorg. Men smörjer du den väl, ser till att tanka med rätt bensin, och servar enligt serviceboken – ja – då har du en motor som räcker åtminstone en 80 år.

Lösningen på problemet med motivation är därför att inte låta motivation vara beroende av vad du känner och upplever. Låt i stället motivation vara hur du KROPPSLIGEN rör dig för att få saker och ting gjorda – och låt bränslet till din mot(or)ivation vara ditt beslut att nå ett mål du etablerat för dig själv. Rör dig sedan framåt med varje andetag. Det märkliga är att det egentligen är din kropp som gör allt arbete, du själv hänger bara med och säger till vad som ska göras, när det ska göras, och hur det ska göras. Du är chefen som tar besluten, och sedan låter du din motor sköta resten – din egen personliga motor som är gjord av kött och blod.

Många självhjälpsmetoder utgår från den helt felaktiga utgångspunkten att motivation måste vara en känsla, eller upplevelse som man laddar upp genom att tänka positivt. Men vad leder det till? Uppenbarligen kommer du att stöta på svårigheter i livet, negativa händelser kommer att inträffa, olika hinder kommer att hamna mellan dig och dina drömmar. Om du då har gjort dig själv beroende av en positiv upplevelse för att vara motiverad, finns det en synnerligt stor risk för att din motivation kommer flyga all världens väg. Den kommer förbytas med en illasittande negativ upplevelse, som sedan kan utvecklas till depression, apati, och rentav motsatsen till den där positiva upplevelsen som fanns där från början.

Men, om du i stället baserar din motivation på din kroppsliga apparat, som till sin natur är skapad till rörelse, skapande, initiativ och upplevelse – då bygger du din motivation på en berggrund. Om du förlitar dig på din fysiska kropp för motivation kommer ingenting kunna stoppa dig. Det finns inga toppar eller dalar – utan varje dag är en dag då du tar ett beslut och sedan med din kropp rör dig framåt för att hantera livet. Du tar hand om dina åtaganden, dina ansvarstaganden, gör det som behövs, och sakta men säkert ser du resultaten träda fram.

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.