Tag Archives: dröm

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Advertisements

Dag 350: Skuld och Framtidsplaner

Jag hade en ganska märklig dröm igår som drog upp en del upplevelser som jag vill titta närmare på här.

Vad som hände i drömmen var att jag hade begått ett brott – ett riktigt allvarligt brott och att nu var polisen efter mig – och jag skulle komma att åka in i fängelse och min framtid – min karriär – mina drömmar – mina förhoppningar – det var helt kört. Mot allt detta hade jag en känsla av panik och stor skuld – panik för att jag inte skulle kunna komma att göra någonting ”mer” med mitt liv – eftersom jag skulle åka in i fängelset och spendera största delen av mitt liv där – och skuld därför att jag ångrade mig för det jag brott som jag hade begått – och jag vill ta allting tillbaka och få det ogjort.

I drömmen var det framförallt känslan av skuld som tog överhand, och i slutet slog jag mig själv för bröstet, och frågade mig själv flera gånger, ”hur kunde jag göra det?” – sedan vaknade jag och upplevde mig själv lättad att allting bara hade varit en dröm.

Vad den här drömmen visar mig är således två saker:

1) För det första har jag låtit mig själv definiera mig själv i förhållande till de drömmar och framtidsplaner jag skapat inom mig – det är någonting som jag placerat värde i och som jag ser som mitt “syfte” och vad som verkligen kommer att göra mitt liv fulländat. Naturligtvis är det ett problem – eftersom jag separerat fulländning, lugn och att vara ”redo” och ”klar” från mig själv – och istället placerat det där ute någonstans i framtiden – i en alternativ verklighet som jag förhoppningsvis kommer att nå någon gång.

2) För det andra visar mig drömmen att jag fortfarande bär på skuld för saker och ting jag gjort i mitt förflutna – och att jag ser mig själv som en ”dålig” person som måste bestraffas – och att jag fortfarande förebrående låter ställa mig själv frågan: ”Hur kunde jag göra det där?”. Det är ett problem för att jag inte låter mig själv röra mig själv framåt och vidare – och förstå att visserligen var jag ett as på många sätt i min ungdom – men att det inte är någonting som jag kan förebrå mig själv för utan istället lära mig själv av – och se hur jag kan se till att jag inte gör om samma misstag i framtiden. Skuld och ånger för redan utförda handlingar är alltså ingenting som gynnar mig i min skapelseprocess – utan istället måste jag låta förlåta det förflutna – förlåta det som jag inte är nöjd med – och släppa mig själv fri från idén om jag ”borde gjort saker och ting bättre” – jag kan helt enkelt inte förändra mitt förflutna – men jag kan förändra mig själv här och därmed även min framtid.

Det är således dessa två punkter jag kommer att arbeta med genom självförlåtelse och självåtaganden.

Första punkten (drömmar och framtiden)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min framtid ett värde utöver mig själv här – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och inbilla mig att jag i framtiden kommer att inta vissa positioner eller ett yrke av något slag – som kommer att fullända mitt liv – och som kommer att göra att jag känner mig själv meningsfull och varm – som om att jag har ett syfte – och som om att jag har gjort någonting av värde och betydelse i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta mig själv – om jag gjort någonting av värde – mening eller betydelse i mitt liv mot vilket slags jobb jag har – mot hur mycket pengar jag har möjlighet att tjäna – mot vilken slags position jag har i denna världen – istället för att titta på mig själv – och låta min utgångspunkt vara vem jag är och hur jag uttrycker mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att leva mening, värde, och frid och fullständighet – och projicera dessa uttryck och ord in i framtiden – och se det som om att jag inte har möjlighet att leva dessa ord här som mig själv – utan att det är någonting som kommer att komma i samband med mitt yrke – i samband med att jag skapar en familj – i samband med att jag köper ett hus – i samband med att jag infriar drömmar och planer som jag har skapat inom mig själv i förhållande till hur jag önskar att min framtid ska spelas ut för mina ögon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte vänta med att leva dessa ord – och skapa mig själv – och låta mitt liv vara levande – fullt och exstatiskt först i framtiden – utan jag kan skapa mig själv och mitt liv här – och göra varje andetag till någonting som jag frammanar och konstruerar – och således i varje ögonblick skapa mig själv som orden mening, värde, frid och fullständighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett var jag hamnar i framtiden – att oavsett vilket yrke jag riktar in mig på och gör till mitt levebröd och vad jag försörjer mig själv på – kommer det inte ändra att jag är här – och att jag alltid är här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den här idén om att det just är mitt yrke, min profession, mina färdigheter som avgör vem jag är – är en illusion och stämmer inte överens med verkligheten – för i verkligheten är det mitt förhållande till mig själv och till min omvärld som skapar min upplevelse av mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv och se, inse, och förstå att skapelsepunkten i mitt liv är HÄR – att livspunkten – där jag kan uppleva, vara en del, och medverka i livet – är HÄR – och att min framtid är en plan och en potentiell nutid – någonting som jag måste beakta i min dagliga applikation – men inte någonting som ska ta överhanden och vara viktigare än och mer pressande än mitt dagliga leverne och min närvaro och medvetenhet i mitt leverne här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett karriär, att oavsett pengar, att oavsett vilken position jag placerar mig själv inom i framtiden – är jag fortfarande mig själv HÄR – och det kommer aldrig att ändra sig – och således är position och yrke mer en praktisk detalj – någonting som jag måste hantera och dirigera i mitt liv på grund av hur systemet är uppbyggt och fungerar – men det är någonting som jag måste låta styra och definiera vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara objektiv och praktisk i förhållande till min framtid – till yrke – till pengar – och till karriär – att se att det handlar om hur jag praktiskt tar hand om mig själv i denna världen men att det inte avgör eller definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma och fantisera om min framtid – och drömma om att få placera mig själv i en position i systemet där jag har status – och där andra ser upp till mig och tycker att jag har gjort någonting – och skapat någonting förnämligt och uppseendeväckande med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mitt yrke och vad slags karriär jag tar mig an – såsom mitt signum och mitt värde – det jag lämnar efter mig själv och det som jag kan vara stolt över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på detta på så vis att jag istället ser att den punkten är JAG SJÄLV – att det jag kan skapa och bygga i detta liv och stå med och vara stolt över – det är jag själv och den karaktär som jag lever och uttrycker i varje ögonblick i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna typen av drömmar och fantasier om yrkesval, karriär, och pengar, och när det kommer upp en sådan dröm eller idé inom mig själv – att påminna mig själv att jag är HÄR – och att jag är det som jag kommer ta med mig genom livet och skapa – och således är det avgörande och viktiga i mitt liv vem jag är i varje andetag – hur jag skapar mig själv – hur jag lever – vad jag accepterar och inte accepterar inom mig själv och i min värld – och det är vad jag kommer att ta med mig själv när jag dör – och det är vad jag kommer att stå och mätas gentemot när jag en dag lämnar denna jorden – således åtar jag mig själv att göra denna punkten till mitt fokus – till mitt syfte – till mitt värde – och se att jag skapar mig själv här i varje andetag – och det är där jag måste lägga mitt fokus

Jag åtar mig själv att se att mitt värde är HÄR med mig själv – att se att liv – att glädje – att tillfredsställelse – att fullständighet är HÄR – att det är någonting som jag kan skapa och leva med mig själv HÄR och göra till en del av mitt liv och till en del av min applikation som jag lever och rör mig som varje dag – och i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att leva och skapa mig själv som dessa ord genom att se att det är HÄR som jag avgör vem jag är – och när en tanke kommer upp inom mig – när jag står inför en emotion eller känsla – då är det mitt beslut som jag tar att inte medverka i denna som är mitt värde – som är min skapelse och hur jag fulländar mig själv

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till framtiden – utan att jag istället definierar och skapar min framtid utifrån vem jag är och hur jag lever i och som varje andetag här

Andra punkten (skuld)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld över mitt förflutna, över saker som jag gjort, och sagt till andra, som jag nu i efterhand kan se inte alls var stödjande, eller närande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och skapa ett förhållande till upplevelsen skuld, där jag definierar och ser skuld såsom mitt straff, och såsom vad jag måste gå igenom och uppleva inom mig själv för botgöringens skull – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skuld har ingenting med att faktiskt ändra mig själv att göra – det har ingenting att göra med att förstå mig själv och att förhindra att jag gör samma sak igen i framtiden – och således skuld i sig självt en onödig sidoupplevelse som bara tar uppmärksamhet från det som faktiskt måste dirigeras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld inför att jag i mitt förflutna utnyttjat vissa av mina relationer för att känna mig själv viktig, intressant, och för att förnöja mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan hänsyn till hur jag påverkar andra, ta beslut om vad jag vill göra eller inte göra, och vad jag vill uppleva eller inte uppleva, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tar beslut som påverkar andra – måste jag ta deras situation och upplevelse i beaktande – och se till att det jag skapar är gynnande för alla – och skapar en närande och stödjande miljö för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld för att jag i mitt förflutna utnyttjat människor för att få uppmärksamhet, och försatt människor i emotionella upplevelser, och i inre konflikt, för att jag ska känna mig själv speciell, och unik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag lever på ett sådant sätt skadar jag andra människor – och jag skapar konsekvenser i mina förhållanden – och konsekvenser för människor jag aldrig kommer att träffa – eftersom mina handlingar som ringar på vattnet kommer att färdas ut och träffa alla delar av denna existens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar – och disciplinera mig själv till att se vad slags effekter mina handlingar kommer att ha på andra – och inte längre tillåta mig själv att göra saker bara för att ’jag tycker om det’ – om det har negativa konsekvenser för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att jag skulle vilja att andra tar hänsyn till mig genom att se till att deras handlingar är närande och stödjande för mig – och därför är det någonting som jag ska göra mot andra – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge såsom jag vill ta emot – att leva detta praktiskt genom att inte handla mot andra på ett sätt som jag inte skulle vilja att en annan handlade mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att leva mig själv in andras situationer – i andras liv – i andras förutsättningar – och därifrån agera – leva och ta beslut om hur jag ska agera och handla

Jag åtar mig själv att inte handla oövervägt i egenintresse – utan att överväga och fråga mig själv hur mina handlingar och ord kommer att träffa och påverka andra i min värld

Jag åtar mig själv att ändra mig själv och leva praktiskt att göra mot andra såsom jag vill att andra ska göra mot mig – och således åtar jag mig själv att förvandla min skuld till en praktiskt förändring – och ändra de delar och aspekter av mig själv som jag ser har skapat skuld inom mig i mitt förflutna – och framförallt därför träna mig på att leva hänsyn till andra – och skapa hänsyn såsom ett konstant och stabilt karaktärsdrag i och som mig själv som jag lever i varje andetag mot alla de varelser som befolkar och är en del av mitt liv

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 292: Det Ska Vara På Mitt Sätt..

I dagens blogg ska jag utforska en reaktion av att känna mig själv deprimerad, och apatisk när allt inte går min väg, som jag hoppats, eller som jag önskat.

Ett av de första problemen som jag kan se i min utgångspunkt, vad det gäller denna reaktion, är att jag har ett begär, jag har en förväntning, och jag har en viss idé i mitt huvud om jag vill att saker och ting ska gå till, och hur jag ska uppleva mig själv inom dessa. När mina idéer, och drömmar sedan inte realiseras i verkligheten blir jag deprimerad, och apatisk, och oftast brukar jag då hitta någon annan att anklaga för mitt misslyckande att återskapa mina drömmar, och hopp, i min verklighet.

ego-in-mirrorVad som är intressant här är att jag inte låter mig själv ifrågasätta mina drömmar, mina hopp, och begär, utan när dessa inte realiseras blir det istället verkligheten jag ifrågasätter; i princip så anser jag att det är någonting fel på min fysiska verklighet eftersom denna inte genast rättar sig efter hur jag gärna hade velat uppleva mig själv inom mig själv. Detta är naturligtvis ett problem, eftersom sanningen är den, att min fysiska verklighet inte automatiskt rättar sig efter vad jag hoppas ska hända, och om jag verkligen vill att någonting ska hända, så måste jag verkligen driva igenom en sådan punkt, genom att aktivt medverka, och inte gå in i mitt sinne, och tycka synd om mig själv.

Denna reaktion härstammar definitivt från McDonald’s mentaliteten; vilket betyder att jag vill ha någonting nu, genast, och på en gång, och om jag inte får denna sak nu, genast, och på en gång; ja då är det tydligen någonting som är fel, och därför har jag rätt att klaga, att skrika, och påpeka att jag inte får den service som jag förtjänar.

Så, jag kan se att jag måste lära mig själv att sluta ha förväntningar, och förhoppningar, och idéer, och ideal – alltså projektioner in i framtiden om hur jag vill känna mig själv, och hur jag vill uppleva verkligheten i framtiden, och det jag måste göra istället är att arbeta med vad som är HÄR, med vad som är min direkta verklighet, och inte vilja ha någonting annat än vad som är här, utan istället aktivt arbeta med att förändra, och dirigera vad som är här till en högre grad av effektivitet. Och det går bara att dirigera en punkt när jag är stabil, och tyst inombords, för om så inte är fallet, ja då är allt jag gör att jag reagerar, och börjar kasta runt en massa ord i hopp om att någon ska tycka synd om mig, och försöka erkänna, och förverkliga mina förhoppningar, och begär; det är verkligen inte ett ansvarsfullt sätt att hantera min omvärld på, och därför ska jag arbeta med denna punkt av att vara stabil, och gå med min värld, med situationer, istället för att separera mig själv från dem, och anklaga dem för att inte vara, eller bete sig såsom jag drömt om att de skulle göra i mitt sinne.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad, och känna mig besviken, och deprimerad, när min omvärld inte förändrar sig, och beter sig såsom jag hoppats, och såsom jag önskat, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att drömma om, fantisera om saker, och skapa projektioner i mitt sinne om hur jag vill att min värld ska vara, och sedan bara förvänta mig, och anta att min omvärld ska förändra sig i enlighet med mina fantasier, och projektioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad när jag uppfattar det som om att människor i min värld inte vill vara med och förverkliga min inre fantasiverklighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på allvar tro att min fantasiverklighet äger företräde framför denna fysiska verklighet, och att tro att när min fantasiverklighet inte förverkligas, att någonting då är fel, och att någonting i min fysiska verklighet är ansvarig för detta felet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besviken när min fysiska verklighet inte liknar, eller beter sig såsom mina fantasier, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta hela min existens vara fantasibaserad, där jag tror att det viktiga i mitt liv, är att min fysiska verklighet så mycket som möjligt liknar de fantasier som dyker upp inuti mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag upplever, och känner det som om mina fantasier är bättre än min fysiska omgivning, och min fysiska verklighet, då måste det vara någonting fel på min fysiska verklighet, eftersom denna inte står sig jämt gentemot mina fantasier – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera, och upphöja inre reaktioner såsom fantasier till skyarna, där jag tänker dessa upplevelser är ”vad livet handlar om” och att ett framgångsrikt liv består av att kunna göra verklighet av så många fantasier som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en reaktion av att känna mig otillfreds, och missnöjd så fort min fysiska verklighet inte motsvarar mina fantasier, mina projektioner, mina hopp, och mina begär, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera all min vakna tid i mitt sinne, där jag skapar dessa fantasier, dessa hopp, och dessa drömmar, istället för att jag lever här, och möter, dirigerar, och medverkar i och som det som är här framför mina ögon, vilket är mitt liv, och således ser, inser, och förstår jag, att om jag inte är här och dirigerar mitt liv i varje andetag, så kommer jag inte på ett effektivt sätt kunna skapa ett effektivt liv för mig själv, helt enkelt eftersom att jag inte är här – närvarande, effektiv, och direktiv i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av idén att mina fantasier är mer värda än verkligheten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att så fort jag har en fantasi som jag tycker om, så bör denna få företräde framför min direkta fysiska verklighet här, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur min fysiska verklighet inte fungerar på sådana illusoriska grunder såsom fantasier, utan att min fysiska verklighet är verklig, vilket betyder att endast faktiskt fysisk aktivitet får någon slags effekt, och följd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om mina hopp, drömmar, och begär, och istället möta min faktiska verklighet såsom den faktiskt är, i och som varje andetag, och därmed sluta med att jaga, och försöka uppnå en framtid, och en idé om ett framtida liv, som inte har någon relevans, och som inte har någon koppling till denna fysiska verklighet, och vad det faktiskt innebär att leva, att uttrycka mig själv, och att gå, och medverka med andra människor på denna jord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har en rätt, och att det är försvarbart att bli arg, frustrerad, missnöjd, och deprimerad när min fysiska verklighet inte ser ut såsom jag hoppas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det är helt absurt att jag anklagar min fysiska verklighet för att inte vara som jag önskar och vill, med tanke på att min fysiska verklighet inte ens är medveten om mina begär, och inte heller har fått någon som helst assistans, eller stöttning av mig i form av faktisk direktiv handling, utan att jag bara i mitt sinne skapat en idé, och sedan blir jag missnöjd, och arg om min verklighet inte motsvarar denna idé

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag blir tillräckligt frustrerad, tillräckligt arg, tillräckligt besviken, eller ledsen, ja då kommer tydligen min omgivning, och min fysiska verklighet att automatiskt förändra sig till att bli såsom jag vill ha den, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se skillnad på vad är verklighet, och vad som är sinne, och att förstå att det är litterärt talat fullständigt meningslöst att på något sätt förvänta mig själv, att om jag medverkar i sinnet så kommer detta ha gynnsamma effekter i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt sinne är en maskin som endast har som funktion att försätta mig i ett tillstånd av reaktion, där jag är oförmögen att praktiskt agera, medverka, och leva i denna världen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit, till min fysiska kropp, och leva, medverka, och interagera praktiskt här i och som varje andetag, och inte längre leva i en illusion i mitt sinne, där jag tror att mina reaktioner har någon slags faktisk betydelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur det i grund, och botten är fullständigt meningslöst att spendera tid i mitt sinne, meningslöst eftersom mina reaktioner inte har någon betydelse, eller någon mening för mitt praktiska leverne, och min praktiska medverkar i och som denna världen – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit, och gå mitt liv praktiskt, fysiskt, här, i varje andetag, där jag lever, dirigerar, och hanterar min verklighet såsom den är, och där jag inte hoppas, önskar mig, eller fantiserar om en annan verklighet än den som är här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det som är av faktiskt betydelse är min medverkar här i denna faktiska fysiska verklighet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min fysiska verklighet, genom att tro att vad som pågår i mitt sinne är viktigare än, och bör ha företräde framför vad som pågår i denna faktiska verklighet mitt framför mina ögon, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera sinnet, glorifiera reaktioner, tankar, känslor, och upplevelser, och se dessa såsom avgörande moment i livet, och se dessa såsom att vara det som verkligen spelar roll, och som jag verkligen bör uppmärksamma, och hänge mig själv till, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag kan inte basera mitt liv på dessa reaktioner för de har ingen substans, och ingen praktiskt verklighetsanknytning

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva HÄR, och att sluta att tro att mina reaktioner, och upplevelser, fantasier, och drömmar är viktigare, och bör ha företräde framför min faktiska verklighet, och i detta åtar jag mig själv att sluta att leva för att försöka tillfredsställa dessa, och bli arg, frustrerad, irriterad, och deprimerad, när mina drömmar, fantasier, och projektioner inte sammanfaller med min fysiska verklighet.

Således åtar jag mig själv att arbeta med vad som är här direkt här i och som i min fysiska, faktiska verklighet, och inte bli besatt med vad jag önskar, och skulle vilja vara här; utan att jag arbetar, och hänger mig själv till att gå i enhet och jämlikhet med vad som är på riktigt, och vad som jag praktiskt kan etablera för mig själv i och som varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta

Dag 256: Saker och Ting Kan Gå Snett

En specifik tanke som brukar komma upp inom mig då, och då – speciellt när jag tagit mig an ett nytt projekt, eller påbörjat någonting nytt i min värld – är ett uttalande som grundar sig i ångest, och rädslan för att misslyckas, och det brukar låta någonting såhär ungefär: ”nu har jag tagit an mig själv för mycket!” – ”tänk om jag inte klarar detta!” – ”nu kanske allt går åt skogen ändå!”.

Så, denna typ av tanke kommer alltså upp inom mig, och kommer i sällskap av en upplevelse av stress, och malande ångest – och jag känner mig inombords cementerad, och fast – som om jag förlorat all möjlighet att ta beslut, hitta lösningar, och röra mig effektivt i min verklighet – och allt som existerar är bara denna malande upplevelsen av ångest.

grodorimunnenVar kommer då denna upplevelse ifrån? När började den? Här kommer minnen från min barndom upp, och då speciellt från tiden då jag spelade ishockey. Jag var hockeymålvakt, och det jag avskydde mest av allting det var matcher. På matcherna kände jag det som om jag var ansvarig för lagets framgång, och inför varje match upplevde jag mig själv mycket nervös, och ångestfylld inför att jag skulle klanta mig själv, och göra någonting fel. Och flera gånger under min hockeykarriär gjorde jag sådana där fel som jag absolut inte ville göra, och efteråt var jag hård mot mig själv för att jag tyckte att jag misslyckats.

I grund och botten är det en slags prestationsångest, för den baseras på en önskan om att prestera ett bra resultat, men samtidigt finns där en fruktan inombords inför att prestera ett dåligt resultat – och så dras jag inombords mellan dessa två polariteten. Mellan å ena sidan begär/hopp, och å andra sidan rädsla/ångest.

När jag nu ser tillbaka på min tid som hockeymålvakt kan jag se att jag faktiskt tyckte om att vara målvakt enbart för spelets skull. Jag hade inget genuint begär efter att få vinna, och det var inte därför jag från början började spela hockey – men tillslut hade det där begäret att få vinna, och rädslan inför att förlora helt besatt mig, och de var det enda jag kunde tänka på när jag spelade matcher. Det är intressant att se tillbaka, och fråga mig själv frågan: hur mycket annorlunda hade jag inte upplevt mig själv om jag slutat upp med denna prestationsångest, och slutat ha överambitiösa förväntningar på mig själv? Hade jag kunnat uppskatta sporten mer då? Svaret är helt klart ja.

Samma punkt som jag förr mötte i hockeyn möter jag nu när jag tar mig an nya projekt. Det finns fortfarande en tendens av att skapa inom mig själv orealistiska förväntningar, och prestationsångest – en känsla av att om jag inte presterar så pass bra som jag hoppats, som jag drömt – då är jag misslyckad, och mitt liv likaså. Men frågan är – hur mycket annorlunda kunde jag inte uppleva mitt liv, och de projekt jag tar mig an, om jag slutat att angripa nya projekt, och verksamheter från denna utgångspunkt? Och istället fokuserat på att ha roligt, och göra projektet så bra som jag kan – och sedan inte oroa mig själv för att jag inte ska prestera upp till någon nivå jag inbillat mig själv att jag måste nå upp till. Svaret är att jag hade varit mycket mer avkopplad, och att jag kunnat ta mig an nya verksamheter, och projekt, och tycka det var roligt, nöjsamt, och utvecklande – istället för en plåga som jag måste ta mig igenom för att kunna prestera ett bra resultat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa orealistiska förväntningar på mig själv, och existera inom och som en prestationsångest – där jag känner det som om att jag måste prestera, jag måste lyckas, jag måste vara bäst, och jag får absolut inte under några omständigheter vara s.k. dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja prestera för att andra ska tycka att jag är duktig, och för att jag ska få höra positiv kritik om mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min prestation inte är riktig, eller sanningsenlig – eftersom jag gör den för någon annan – jag gör den för att få bli accepterad, för att få känna mig tillhörande – för att få känna mig som en del av en grupp – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå punkten av att ta mig an, och gå ett nytt projekt – för mig själv utan att tänka på vad andra tycker, och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden bära på en börda inom mig själv såsom tron, och idén att jag måste stå upp till de förväntningar jag tror, och misstänker att andra har på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och stabilisera mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att den ångesten jag upplever, och den känsla av en press, att jag måste prestera och visa mig från min bästa, och mest framgångsrika vy, den är inte riktig – utan det är en upplevelse som är artificiellt skapat, och alltså inte en sann, äkta, fysisk upplevelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att pressa mig själv inom mig själv att lyckas, och vara framgångsrik, och bättre än vad andra är – för att på så vis kunna stå upp till förväntningar som jag antar, och misstänker att andra har om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och att låta mig själv andas fri från press, fri från förväntningar, och fri från all slags artificiella upplevelser – för att på så vis låta mig själv verkligen i enhet, och jämlikhet, koppla av – och vara/uppleva mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i prestationsångest, och att jag börjar skapa förväntningar på mig själv inombords – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna prestationsångest, och dessa förväntningar inte är ”jag” – utan är mitt sinne som försöker spela mig ett spratt, och göra det så att jag inte är fullständigt närvarande, och stabil, här i detta ögonblick, med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva från ögonblick till ögonblick – från andetag till andetag – och sluta ha förväntningar på mig själv, och sluta ha en dröm om hur jag ska prestera – och istället prestera här i varje ögonblick

När jag märker att jag går in i och som en rädsla, och ångest för att misslyckas, och att jag inom mig själv börjar prata om hur saker och ting kan gå snett; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädslan för att misslyckas, och prestationsångest kan endast existera där det finns en dröm – ett hopp – ett begär – alltså en positiv reaktion – och således åtar jag mig själv att släppa hoppet inom mig själv att lyckas, och istället gå punkten här utan hopp, utan begär, och utan någon sorts framtidstro – för att på vis inte generera någon som helst upplevelse inom

Enhanced by Zemanta

Dag 84: Drömmarnas Värld Del 1

Välkommen till en bloggserie som ska behandla mina drömmar och begär – alltså de där upplevelserna, och önskningarna som jag tyst och stilla håller kvar inom mig själv, och försiktigt önskar ska bli verklighet. Och jag ska göra denna bloggserie om just drömmar och begär eftersom det är just dessa punkter som håller kvar mig i en idé om mig själv och mitt liv såsom att ”bara handla om mig”. Och det är även drömmar och begär som gör mig rädd för att förlora saker och ting – rädd för att dö – eftersom jag är rädd för att inte kunna leva ut mina begär och önskningar, och istället leva ett ”tråkigt” och ”trist” liv där ”ingenting roligt” hände.

Det är intressant att exakt ALLA människor existerar i och som sina egna drömmar, önskningar och begär – och det stora problemet är att vi människor skapa drömmar, önskningar, och begär som bara handlar om oss själva, och hur vi ska må och känna oss; och i detta skiter vi fullständigt i resten av världen. Om vi istället hade närt och skapat drömmer, och visioner som hade tagit exakt ALLA varelser, människor, djur och natur i beaktande – då hade vi ju haft en helt och totalt annorlunda värld. Men nu är det så att vi skapar våra drömmar enbart i beaktande av oss själva.

En av de vanligaste drömmarna måste nog vara: ”jag vill träffa den rätta” – och sedan vill jag ”gifta mig och skaffa barn” – det är nog väldigt många människor som kan känna igen sig i en sådan dröm. Och om vi tittar på drömmen så kan vi se att den bara handlar om MIG, MIG, MIG. Jag ska gifta mig! Jag ska hitta den rätta! Jag ska ha barn! Och det faktum att vi har fullt tillräckligt med barn nere i Afrika som inte ens har några föräldrar – eller det faktum att vi som människor kanske helt enkelt inte är redo att bli föräldrar – det är sådant vi skiter i när vi vill bejaka våra drömmar.

Därför är utgångspunkten för denna bloggserie att personliga drömmar och önskningar i grund och botten är jävligt farliga – i alla fall om vi tillåter och accepterar dessa drömmar att hamna överst på vår prioritetslista, och att vi skjuter bort allting, och alla andra som inte kan ge oss detta begär; då är drömmen och begäret skadligt. Så, i dessa kommande bloggar ska jag alltså titta på alla mina begär och drömmar för att se hur jag tar beslut och styr mig själv i mitt liv utifrån personliga drömmar och begär – där allting bara handlar om mig, och om vad jag kan få, och om vad jag kan förlora.

Följ med på ett äventyr in i huvudet på Viktor – vi ses imorgon.

Dag 61: Jakten På Drömmen

Innan du läser denna bloggen bör du läsa detta och detta, eftersom du kommer att förstå, och se mer tydligt exakt vad det är jag kommer beskriva, och utforska nedan.

Idag ska jag skriva om jakten på drömmen, vilket är jakten på den ultimata positiva upplevelsen, och i mitt liv har den jakten primärt utformat sig i begäret efter kändisskap, samt sex. Och mitt begär av att få vara känd har varit intimt sammankopplat med mitt begär mot sex, eftersom jag förstod att om jag skulle vara känd, skulle kvinnor också fatta tycke för mig lättare, och oftare än om jag inte var känd.

När började jag då leta efter den där stora positiva upplevelsen? Jag minns min tid i högstadiet; redan då hade jag en känsla om mig själv att jag skulle ”bli någonting mer” – jag skulle ”göra någonting mer med mitt liv” och jag skulle absolut inte bli sådär ”vanlig” som mina klasskamrater. När mina klasskamrater pratade om att skaffa ett jobb, och sedan slå sig till att ro och vara nöjda med sig själva så brann jag inombords efter någonting mer, eftersom jag ville att mitt liv skulle innehålla ”något speciellt”. Och jag kände mig under denna tid överlägsen mina klasskamrater, för jag visste att mitt liv skulle vara ”speciellt”.

Jag letade länge efter min nisch så att säga, där jag skulle kunna slå igenom och visa mig själv i världen. Tillslut bestämda jag mig för att gitarr fick duga, och jag skulle alltså bli en känd trubadur/låtskrivare – och jag började träna mig att spela gitarr, och skriva låttexter – tålmodigt och oavbrutet – träna, träna, träna; tills jag en dag faktiskt kunde spela gitarr, och skriva texter riktigt bra.

Jag gav alltså upp mitt liv, sunt förnuft, och enkelheten i att leva här i detta ögonblick, för att försöka uppnå den där känslan av positivitet, att uppnå ”drömmen”; och den främsta orsaken till detta var därför att jag fruktade att bli ”normal” – ”som alla andra” och att mitt liv skulle bli ”ointressant och tråkigt”.

Konsekvensen av min jakt blev att jag under min uppväxt aldrig lärde mig att leva ”det vanliga livet” – i vilket det krävs att man har ett ”vanligt jobb” och att man har en ”normal lön” – och p.g.a. av att jag sökte efter någonting mer, så lyckades jag inte etablera mig själv i pengasystemet, skapa en lön, och göra mig självständig, utan jag levde istället på mina föräldrars goda vilja; alltså det motsatte hände, mitt liv blev faktiskt stillastående, och tråkigt, eftersom jag inte tog till vara om de möjligheter som öppnades upp i min verklighet, utan jag ville istället hela tiden ha mer, och mer, och mer.

Detsamma hände i mina förhållanden – där jagade jag också hela tiden efter ”någonting mer” – konsekvens blev att mina förhållanden sakande substans, och innehåll, eftersom jag inte hängav mig till dem, och verkligen beslutade mig för att göra någonting av dem. Alltså slutade även här min jakt att få uppleva mer, den där ultimata positiva upplevelsen, i att det motsatta manifesterade sig; alltså ingenting.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga någonting mer, att vilja uppleva någonting högre, bättre, starkare, och aldrig vara nöjd med vad som är här i detta ögonblick, och vad som är fysiskt här manifesterat med mig, och på så sätt alltid missa den faktiska verkligheten som är här runtomkring mig varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga den ultimata positiva energiupplevelsen, och ge upp mitt liv, min förmåga att tänka klart, min förmåga att ta sunda och förnuftiga beslut, allt för att få uppleva, och känna mig själv uppladdad och positivt fylld med energi – istället för att se, inse och förstå att denna energi är innehållslös, och att jag genom att jaga denna energin aldrig kommer kunna skapa någonting i mitt liv som är av substans och innehåll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jaga energi, upplevelser, och känslor, att istället manifestera mig själv, och min verklighet en och jämlik med mitt åtagande att stötta mig själv, och min verklighet, och skapa förhållanden som är baserade på sunt förnuft och tillit och som har innehåll och substans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/känna och uppleva mig själv såsom att ”jag är på väg mot någonting större/mer” – istället för att se, inse och förstå att denna känsla och upplevelsen av mig själv inte är riktig, utan endast är en upplevelse som jag hittat på för att övertyga mig själv om att min jakt på den ultimata positiva upplevelsen är rättfärdigad, och värd sitt pris

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den ultimata upplevelsen, är att känna mig hög på en positiv upplevelse, såsom en känsla av att jag är uppladdad och i ett tillstånd av fullständig orgasm – och leva för att manifestera denna upplevelse – istället för att se, inse och förstå att den ultimata upplevelsen är att leva här som mig själv, fysisk, stabil, och trygg i mig själv i varje ögonblick – självdirigerande och stabil och utan någon som helst fruktan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en konsument, som alltid jagar efter en positiv känsla, efter en dröm, och en upplevelse av någonting mer, och jag förlåter mig själv att jag därigenom har tillåtit och accepterat mig själv att överge mitt ansvar gentemot min kropp, och denna fysiska existens – och att jag aldrig skapat någonting av egen vilja – utan alltid endast existerat för att konsumera, och för att få känna fler, och mer energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera för att få uppleva, känna, och ta del av positiva energier – och aldrig ta beslutet att leva för alla, och leva vad som är bäst för alla – och leva detta oavsett vad jag känner, eller upplever – och utan att vilja få någon upplevelse tillbaka, såsom en energi av att känna mig positivt laddad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig göra någonting utan att förvänta mig någonting tillbaka, såsom en positiv upplevelse, en energi, eller en känsla av att känna mig själv mer än, och på så vis helt ignorera mitt ansvar mot mig själv såsom min kropp, och min fysiska verklighet, och helt överge detta ansvar eftersom jag inte känner någon positiv känsla, i förhållande till att ta hand om, och bry mig om mig själv, min kropp, och direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig att aldrig ta till vara på mig själv här – att inte se att det finns ingenting mer, det finns ingen dröm att uppfylla – utan att den enda drömmen som faktiskt finns, är verkligheten – och den är här precis framför min näsa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv, och min nuvarande verklighet för given, eftersom jag tänker att den i förhållande till min dröm ändå inte är någonting värd, eftersom min dröm kommer att vara så mycket bättre, och härligare – istället för att se, inse och förstå att min dröm inte finns, min dröm är inte verklig – utan det är en idé jag skapat i mitt huvud, och som jag tillåtit mig själv att bli helt besatt och kontrollerad av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra och skapa mina visioner/drömmar i samklang med principen av vad som är bäst för alla, och i beaktande av vad som är verkligt, vad som är här, och vad som är funktionellt och praktiskt möjligt att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppnå idéer i mitt huvud, istället för att se, inse och förstå att dessa idéerna som dyker upp i mitt huvud inte är riktiga, och de kan inte skapas här i denna fysiska verkligheten utan konsekvenser – därför slutar jag att besinningslöst försöka skapa min verklighet till att efterlikna de idéer som kommer upp i mitt huvud, och jag lugnar ner mig, och ser vilka konsekvenser mina handlingar har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig beakta vilka konsekvenser mina handlingar har, och förstå att när jag jagar en dröm besinningslöst, som går ut på att jag ska konsumera, få, och ha mer, mer och mer – att det är någon som måste bistå detta mer, mer och mer – och att denna någon kommer bli min slag – och ha mindre, mindre, och mindre – därför inser, ser och förstår jag hur viktigt det är att jag tittar på vad mina handlingar åsamkar andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att jag andas, och att jag är här i min kropp, och att tänka att det är inte tillräckligt att jag är här, att jag andas, och att jag är i min kropp, utan tänka att jag måste ha mer, och att någonting är fel, när jag inte känner upplever mig själv som mer – istället för att se, inse och förstå att ingenting är fel – och att min kropp och mitt andetag är en gåva – och är livet och min möjlighet att skapa mig själv som liv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för givet mig själv, att ta för givet min kropp, att ta för givet att jag här, och istället för att uppskatta och vara tacksam för att jag här – att leta efter, söka efter, och begära mer, mer och mer – och drömma mig själv bort till en illusorisk framtid där jag uppnår och känner mig själv uppleva en positiv upplevelse

Jag åtar mig själv att sluta söka efter en positiv upplevelse, och istället leva här i min fysiska verklighet, med min fysiska kropp, och inte ta mig själv eller min verklighet för given

Jag åtar mig själv att ta ansvar för min kropp, och för min fysiska verklighet, och vara hängiven min kropp, och min fysiska verklighet – och verkligen bry mig om mig själv, och min verklighet

Jag åtar mig själv att inte längre drömma mig bort, utan istället ta mig själv tillbaka hit – och hänge mig själv till att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att enbart skapa drömmar/visioner som är praktiska, funktionella och som inte har konsekvensen av att skada någon

Jag åtar mig själv att inse att när jag följer en dröm, en känsla – så avsäger jag mig min förmåga att använda sunt förnuft, och ta sunda och effektiva beslut – därför slutar jag att följa vad jag känner/upplever och jag driver mig själv istället till att ta sunda, effektiva beslut baserade på sunt förnuft

Jag åtar mig själv att bli sunt förnuft på alla sätt, och på alla plan – och inte tillåta och acceptera en enda automatiserad tankegång inom mig som jag följer och lever efter – utan jag dirigerar mig själv