Tag Archives: ego

Dag 280: Rädslan För Att Förlora Min Individualitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan, ångest, och nervositet inför att sluta att existera, inför att ge upp mig själv såsom egenintresse, och såsom mitt begär att vara en individ

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att ge mig själv hän till denna fysiska verklighet, och leva i och som denna fysiska verklighet i varje ögonblick, och att stå i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli fysisk, och inför att i och som varje ögonblick leva fysiskt här, och inte tillåta, och acceptera mitt sinne att på något sätt styra, och dirigera mig som vem jag är, utan att jag i varje ögonblick står här med min fysiska kropp, och agerar, uttrycker, och leva mig själv i enhet och jämlikhet med och som denna fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att ge upp mitt egenintresse om att vilja existera, och vilja vara en individ, vilja ha mina åsikter, mina tankar, mina känslor, och mina idéer om hur verkligheten fungerar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag behöver inte frukta att vara fysisk, för det jag är rädd att släppa såsom mitt sinne är ändå inte riktigt, det är ingen fysisk, faktisk, och substantiell punkt, utan är endast en sinneskapelse som existerar i och som mitt huvud som en fantasi, och inte som en fysisk verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få hålla kvar vid mitt sinne, till varför jag borde få hålla kvar vid mitt egenintresse, och få se och uppleva mig själv som en personlighet i denna världen, där jag upphöjer min individualitet över allt annat; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit till min fysiska kropp och att förstå att endast HÄR, endast genom att leva i varje andetag med min kropp är jag en riktig varelse, och existerar jag; och om jag inte gör – utan är i mitt sinne, jag menar då är det ingen mening att existera ändå – för allt jag gör är att jag skapar konsekvenser, och mer lidande – då jag inte tar i beaktande ALLA som är här utan bara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det egenintresse som jag hedrat utigenom mitt liv, det jag önskat mig, och velat ha, såsom min individualitet, och min upplevelse, jag menar; det är ingenting jag förlorar när jag ger upp detta begär för vad jag får igen det är mig själv – vem jag är såsom en fysisk substantiell människa som kan gå igenom och klara allt som behövs göras, och som inte är begränsad av en viss idé om ”vem jag är” – utan att jag helt enkelt är HÄR i och som varje ögonblick, och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka på något sätt överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att en anledning till att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge, och fullt ge mig själv till denna process, att i varje ögonblick stoppa mitt sinne, det är på grund av en idé att jag kan behålla, och hålla kvar vid mitt sinne utan konsekvenser, och att jag kan hålla det hemligt, och komma iväg med det utan att bli bestraffad eller bli påförd några konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att detta inte är sanningen; jag menar – det som pågår inom mig påverkar faktiskt allt runtomkring mig, och det påverkar även mig – och således har jag ett ansvar gentemot mig själv, och allt i denna världen, att stoppa mig själv, och att se till att jag renar mig själv och inte existerar i och som något slags egenintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är upp till mig att gå igenom mitt sinne, och att ta mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet, och att sluta ge efter till sinnet, och sluta vara en slav till sinnet; jag menar – om jag vill klara denna process, och verkligen föda mig själv till liv – då måste jag ge allt jag har, och jag kan inte låta det existera någon slags begär, någon slags önskan, någon slags hemlighet inom mig själv som jag inte vill släppa – utan jag måste möta, transcendera, och släppa allt – för endast genom att göra det kan jag ta mig själv tillbaka hit och verkligen stå med denna fysiska verklighet i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det kommer att krävas allt av mig för att ta mig själv igenom sinnet, och att jag inte kan låta mig själv släppa en endaste dag, eller låta mig själv slappna av, och inte applicera mig själv, utan varje dag måste vara ett krafttag som jag tar för att röra mig själv framåt i min process, för att röra mig själv framåt i min fysiska process här, och inte längre låta mig själv vara fångad, begränsad, och inbunden i mitt sinne; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv HÄR i varje andetag, och låta mig själv varje morgon då jag vaknar upp – göra så i insikten om att jag vaknar upp denna dag för att ge allt vad det gäller att gå min process, och att röra mig själv i och som min värld för att skapa en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag verkligen vill ändra mig själv, och om jag vill göra en skillnad i mitt liv, och skapa någonting av värde, någonting av substans i mitt liv – då måste jag hänge mig själv, och ge allt jag har, och ingenting annat än att jag allt vad jag har är acceptabelt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med, och tveka, och vara osäker på om jag ska agera, leva, uttrycka mig själv, och ge allt vad jag har i denna process – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan vinna någonting på att inte hänge mig själv, och att jag kan få behålla något litet av min individualitet genom att ha hemligheter, och hålla mig själv tillbaka, och hålla mig själv gömd inom mig själv

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till att gå, och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – om jag inte hänger mig själv, och åtar mig själv att låta varje andetag vara ett fullständigt åtagande mot mig själv att jag är HÄR – då existerar jag i egenintresse, och då skapar jag konsekvenser istället för att leva – således åtar jag mig själv att integrera mig själv tillbaka in i och som min kropp, och öva mig själv på att låta varje andetag, och varje stund, varje ögonblick, vara ett ögonblick som jag hänger mig själv till fullständigt, och åtar mig själv att leva med hela min närvaro

När jag märker att jag inte vill ge mig själv hän till denna process, och att jag vill hålla kvar vid någon upplevelse, tanke, känsla, eller någon slags inre definition, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att sinnet är ingenting som jag kommer att sakna när jag ger upp för det är endast en maskin som är skapad att suga kraften ur mig såtillvida jag inte dirigerar sinnet här i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att sluta att hålla tillbaka mig själv, och jag åtar mig själv att hänge mig själv att leva i varje ögonblick här

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 269: Vill Vara Viktig

bunnydealpu4En punkt som jag lagt märke till är hur jag ofta vill betrakta mig själv som väldigt viktig, och jag kan se hur detta tar sig i formen av ett slags mentalt inre snack där jag tittar på människor, och händelser i min värld och sedan ser mig själv som ansvarig för dessa, som om jag har skapat dem, och som om att jag ligger bakom dem. Det är en slags inflation jag skapar inom mig själv, där jag höjer mig själv till skyarna, och betraktar mig själv som någon slags superhjälte, som världen absolut inte hade klarat sig själv utan.

Jag kan se hur denna idé om mig själv hänger samman med punkten om sökande efter uppmärksamhet, och erkännande – jag vill liksom vara någon för andra, och jag nöjer mig inte med att vara någon för mig själv. Det är intressant för jag är ju trots allt den personen som behöver mig själv mest, jag menar – om jag inte är här och ger mig själv uppmärksamhet, vem gör då det? Jo – mitt sinne tar helt enkelt hand om mitt dagliga deltagande och gör saker och ting åt mig. Därför ska jag idag arbeta med denna punkt som är en slags egocentrism, där jag precis som små barn betraktar min omvärld som om allting handlar om mig, istället för att se, inse, och förstå att det finns så många mer dimensioner i verkligheten än just mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som egocentrism, där jag ser mig själv som viktig, speciell, och unik – och som någonting mer än vad andra är – och där jag föreställer mig att jag har en stark influens på andra människor, och att jag avgör andra människors upplevelser, och liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra människor ser, och upplever mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på andra, och fokusera på förhållanden utanför mig själv, istället för att fokusera, och ge uppmärksamhet till mig själv – och se till att jag korrigerar mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara viktig, unik, och speciell – och ha något slags unikt, och speciellt syfte som står över andra människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är mitt öde att vara speciell, och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i förhållande till hur mycket jag i förhållande till andra kan influera, och vara någon slags synlig symbol för att vara speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att bli någonting för andra, istället för att bli och vara någonting för mig själv – och bry mig om mig själv, och fokusera på att ta hand om mig själv – och inte låta mig själv styras av, och vara besatt av att ha någon slags position i andra människors tankar, utan att jag istället är här med och som mig själv i varje andetag och fokuserar på att uttrycka mig själv i och som självuppriktighet i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé om att jag är värdelös, och oduglig – och att jag för att kunna korrigera denna upplevelse, och idén inom mig själv måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet, och att jag måste vara någonting för andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter en slags upphöjd position, en popularitet, där jag känner mig själv speciell, och unik – istället för att se, inse, och förstå – att när jag söker efter denna illusion så försummar jag mitt eget förhållande med mig själv, och jag försummar mina beslut, och mitt leverne – för allt jag gör handlar om att bli erkänd av andra istället för att låta mig själv leva här i enhet och jämlikhet och faktiskt leva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det inte finns något värde i att leva för mig själv, och att jag måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet för att det ska vara någon mening att leva – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att livet hittar jag i relationer, och förhållanden, att livet hittar jag utanför mig själv genom att känna det som om att jag tillhör någon slags grupp, som om att jag har min plats, och jag har en position i denna världen där jag vet att jag är erkänd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försumma mitt förhållande med mig själv, och helt glömma bort mig själv, och bli fokuserad på vad andra tycker, och känner om mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv i och som enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp här i varje andetag, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett utanförskap, och som om att jag konstant måste bevisa mig själv för att hitta tillhörighet, och för att känna mig själv bekväm med mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som skaparen, och såsom att jag kan ge mig själv tillhörighet, och att jag kan sluta jaga efter erkännande, sluta känna mig själv utanför, sluta känna det som om att jag saknar någonting, och istället acceptera mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att bedra mig själv, försöka emulera mig själv inför andra människor till att verka speciell, och unik, för att på så vis känna mig accepterad, och få uppmärksamhet av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på andra, fokusera på mig själv – och fokusera på att helt enkelt vara här med min kropp, i mitt andetag, och förstå att det är allt jag behöver, jag behöver ingen slags positiv energi där jag känner mig tillhörig, eller accepterad, utan allt jag behöver är att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och leva andetag, för andetag, och röra mig ögonblick, för ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en av mina primära svagheter genom mitt liv har varit att jag inte vågat vara mig själv, utan att jag alltid sökt efter någon annan att säga till mig att jag är okej, att jag är acceptabel, att jag är tillräcklig, och att jag genom detta kompromissat mig själv i många delar, och dimensioner av mig själv, för att jag istället för att vara och hänge mig själv till mig själv – hängett mig till att vara en person som jag tror att andra skulle kunna tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga vara genuin, och autentisk, i rädslan för att om jag lever mig själv genuint, och autentiskt så kommer ingen längre att tycka om mig, och jag kommer bli helt ensam i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det inte är något dåligt, eller negativt att vara ensam, och att motsatsen innebär att jag säljer mig själv som en prostituerad för att känna mig själv tillhörig, och accepterad – jag menar – är det verkligen någonting jag vill? Är en sådan tillhörighet ens en äkta tillhörighet med tanke på att jag är fejkad, och låtsas i mitt uttryck av mig själv? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en fejkad tillhörighet, och gemenskap inte är värt någonting – men att ett riktigt, och substantiellt förhållande med mig själv verkligen är värt någonting – och är någonting som jag kan ta med även efter detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta gemenskap över mig själv, och i detta tro att jag inte kan leva, och utveckla en gemenskap med och som mig själv, utan tro att det är någonting som jag måste få från andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan ge gemenskap, och tillhörighet till mig själv – genom att utveckla ett sådant stabilt, och fullständigt förhållande med mig själv att oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i så står jag stabil, här, i enhet och jämlikhet – och att ingenting rör mig utan att jag rör mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv gåvan att vara tillfredsställd med mig själv, och att vara bekväm med mig själv, och att vara tillräcklig med och som mig själv, och att därmed sluta söka, och istället utveckla mig själv till att vara genuin och autentisk i mitt uttryck, och att när jag interagerar med andra människor så gör jag detta utifrån en utgångspunkt av att jag är stabil, jag är här, jag är trygg i mig själv, och jag står orubblig i och som mitt förhållande med mig själv – som är en överenskommelse som jag skapat genom arbete, och genom disciplin, hängivenhet, och tålamod

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt förhållande med mig själv som begränsat, och tro att jag måste ha någon annan som ger mitt liv värde, och som ger mitt förhållande med mig själv substans, och syfte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, och att göra min inre värld till en himmel så att säga – där jag är fullständigt bekväm med mig själv eftersom jag utvecklat ett förhållande med mig själv där jag verkligen känner mig själv, och där jag behandlar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att skapa min upplevelse av mig själv såsom hur jag vill uppleva mig själv – och att se, att jag behöver inte andra för att t.ex. uppleva mig själv tillhörig, eller värdefull – för jag menar detta är ord, och därför kan jag praktiskt etablera och leva dessa orden i mitt dagliga liv – och t.ex. leva värdefull genom att låta mig själv värdesätta varje andetag, och ögonblick med mig själv – genom att vara medveten om mig själv HÄR, och verkligen öva mig själv på, och göra min förmåga att vara närvarande här med mig själv tillfullo – helt perfekt

Självåtaganden

När jag märker att jag fokuserar på hur jag tror att andra upplever och ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad andra känner, eller upplever är inte relevant för mitt förhållande med mig själv, utan är endast en slags flykt från mig själv – således åtar jag mig själv att fokusera på, och ge mig själv uppmärksamhet – och sluta fly ifrån mig själv genom att försöka definiera mig själv i förhållande till andra, och istället förstå att det enda sanna, och stabila förhållandet jag kan etablera är det med mig själv

När jag märker att jag vill ha något slags unikt, eller speciellt syfte, så att jag kan känna mig själv förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag vill detta endast för att undertrycka min upplevelse av mig själv såsom underlägsenhet, och att vara värdelös – men detta är ingen lösning – således åtar jag mig själv att förändra problemet vid sitt ursprung – genom att låta mig själv värdesätta mig själv, vara tillfreds med mig själv, och förstå att jag är tillräcklig och behöver ingen annan för att acceptera mig själv

När jag märker att jag har min uppmärksamhet utanför mig själv, och att jag tittar, och tänker på hur andra kan tänkas influeras, och påverkas av min närvaro, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att genom ett sådant leverne försummar jag mitt förhållande med mig själv, för min primära prioritet är mitt förhållande med mig själv och inte vad andra tycker, eller tänker om mig – således åtar jag mig själv att vara HÄR med mig själv och fokusera på mig själv – och leva för och som mig själv och inte för att tillfredsställa eller bli erkänd av andra

När jag märker att jag tar beslut, att jag tänker, och funderar utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, sedd, och uppmärksammad av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och gör så att jag försummar, och glömmer mitt förhållande med mig själv – och gör så att jag inte lever utan lever för andra – således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara uppriktig mot mig själv och att se till att jag lever för mig själv och inte för andras skull – att jag tar beslut för att jag ser att de är sunt förnuft, och bäst för alla – och inte för att jag vill bli omtyckt, och älskad av andra

När jag märker att jag söker efter tillhörighet, jag söker efter att få bli älskad, igenkänd, och omtyckt – i tron att jag är alldeles för värdelös när jag är själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och att jag försummar mitt förhållande med mig själv genom att leva på detta sätt – för jag låter inte mig själv faktiskt utforska, vara här, lära känna mig själv, och lära känna andra – för jag oroar mig konstant över hur andra uppfattar mig, och om jag är tillhörande eller inte – således åtar jag mig själv att sluta söka efter tillhörighet, och istället tillhöra mig själv här i och som varje andetag – att tillhöra denna fysiska existens i enhet och jämlikhet – och inte söka efter tillhörighet utan istället stå som denna punkt i varje ögonblick

När jag märker att jag söker efter tillhörighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har förmågan att skapa mitt förhållande med mig själv, och att jag inte behöver någon slags extern stimuli för att acceptera, och älska mig själv – och sluta jaga efter acceptans – således åtar jag mig själv att andas och vara här med mig själv och förstå att jag behöver ingen, eller ingenting mer för att fullgöra mig själv

När jag märker att jag emulerar, och ändrar mitt uttryck, och att jag inte är genuin och autentisk, och att jag gör detta för att bli erkänd, och bli sedd såsom att vara speciell av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag genom att förändra mig själv när jag är bland andra människor kompromissar mig själv, och inte låter mig själv faktiskt leva – för istället lever jag för att få uppmärksamhet av andra människor; således åtar jag mig själv att leva för mig själv – och att öva mig själv på att uttrycka mig själv ovillkorligt, genuint, och autentiskt i varje ögonblick

När jag märker att jag istället för att vara mig själv försöker ändra mig själv till att vara någon som jag tror att andra skulle kunna tycka om, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte ha någon som tycker om mig för jag kan tycka om mig själv, jag är skaparen och jag kan således ge till mig själv det jag önskar, och det jag vill – således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och att leva detta praktiskt genom att uppskatta det faktum att jag är här i denna kroppen och har förmågan att uttrycka, och röra mig själv, och leva här – och interagera med min omgivning, och uppleva denna fysiska verklighet i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att vara genuin, och autentisk, eftersom jag är rädd för att ingen kommer tycka om mig, eller ge mig uppmärksamhet om jag är genuin, och autentisk, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag genom att leva utifrån denna utgångspunkt begränsar mig själv, och att jag fruktar någonting som faktiskt inte har någon relevans för mitt fysiska leverne utan det är endast ett hjärnspöke, och att jag förtrycker mig själv för ett hjärnspökes skull – således åtar jag mig själv att ändra mig själv och att våga vara genuin, och autentisk – och vara mig själv – och istället för att vilja att andra ska tycka om mig, istället låta mig själv tycka om mig själv, och gilla att vara här med och som mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste ha andra människor som tycker om mig, för jag kan inte tycka om mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta endast är en ursäkt för att jag inte ska utveckla ett effektivt förhållande med mig själv, utan att jag ska förbli i ett ineffektivt, och destruktivt förhållande med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta söka efter andras gillande, och istället öva mig själv på att tycka om mig själv rent praktiskt här – genom att t.ex. uppskatta det faktum att jag lagar en näringsrik lunch till mig själv, eller uppskatta det faktum att jag sitter och sjunger med mig själv, och helt enkelt har roligt och uppskattar mitt eget uttryck, och min egen rörelse av och som mig själv här

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan att tycka om mig själv, att vara tillfreds med mig själv, att älska mig själv, och att uppskatta mig själv – och således sluta söka efter att andra ska ge mig detta

Jag åtar mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, att uppmärksamma mig själv, och att ge fokus till mitt förhållande till mig själv – och att således skapa mig själv till att vara det jag alltid velat för mig själv – en bekväm människa som är nöjd med sig själv och inte söker efter någon annan

Jag åtar mig själv att leva orden egenvärde, tillhörighet, bekvämlighet, uppmärksamhet, erkännande, gillande, och att skapa mitt förhållande till mig själv att vara baserat på dessa orden – och därmed sluta söka utanför mig själv efter någon, eller något som jag kan ge mig en upplevelse av dessa ord

Enhanced by Zemanta

Dag 191: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 1)

I denna blogg kommer jag att arbeta med ”jag vill bestämma”-karaktären – och jag kommer idag gå igenom problemet med denna karaktär – hur jag kan lösa problemet, samt vad belöningen blir när jag korrigerar och ändrar på denna karaktär.

I min blogg imorgon kommer jag att applicera självförlåtelse samt göra självåtaganden på de punkter vilka jag skriver om här idag.

Problem

När jag medverkar i projekt och initiativ med andra människor är det lätt att detta blir till en tävling för mig – där jag vill få ut mina idéer – och jag vill att mina beaktanden ska få bli projektets fundament – jag vill helt enkelt bli sedd! Och när detta inte händer – då brukar jag gå in i en depression och känna mig själv ledsen, och som om jag är förbisedd och som om jag inte får tillräckligt med erkännande – tillräckligt med uppmärksamhet – och detta leder i sin tur till att jag i viss mån ger upp att medverka i projektet eftersom jag inte känner att det är lönt längre.

Alltså missar jag möjligheten att vara med och ta del av projektet eftersom jag istället är upptagen med att känna mig sårad, och som om att jag inte är tillräckligt uppmärksammad.

Denna samma punkt får mig också att bli sämre att lyssna på andra människor – höra andra idéer och uppmärksamma vad det är andra gör, och säger – eftersom jag tänker hela tiden på vad det är jag vill göra, vad det är jag vill säga, och hur det är jag vill ha det – och sedan om jag får någonting som jag vill ha det – då vill jag inte ändra även om någon kommer med ett bättre förslag. Allt detta leder i slutändan till att de projekt jag medverkar i blir sämre än vad de kunnat bli – eftersom jag kunnat lyssna och ta del av alla människors idéer och initiativ och på så vis hade jag kunnat expandera och projektet hade kunnat bli ännu bättre.

Lösning

Lösningen är att stoppa denna ego-tripp genom att låta mig själv lyssna på andra, och vara ödmjuk – och inte hela tiden tro att ”jag vet bäst” – och att ”jag kan bäst” – och att ”jag ser det som inte andra ser” – för kanske vet jag minst och någon annan verkligen har koll och då missar jag ju att ta del av denna andra människas kunskaper och insikter.

Lösningen är alltså att vara ödmjuk gentemot andra människor – och låta mig själv vara öppen för nya tillvägagångssätt – nya idéer och nya perspektiv i de projekt som jag medverkar inom i mitt dagliga leverne.

Belöning

Belöningen som jag får för att stoppa denna punkten är att jag kan göra riktigt bra projekt med andra människor – och verkligen få ett resultat som är bäst – eftersom alla som medverkat har fått bidra med någonting utan att jag hindrat detta och stått i vägen – dessutom kommer jag att expandera och växa mer – genom att jag nu istället för att hela tiden tänka på hur jag vill ha saker och ting – kan lyssna på och lära mig själv av människor i min omgivning.

Dag 94: Nya Projekt!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut, och ta mig på nya projekt och utmaningar – nya intressen, och hobbys – som jag sedan vill gå och utforma mig själv inom så att jag blir bäst, och så att jag inom detta nyfunna intresset väcker andras uppmärksamhet – så att andra ser mig och inom sig själva tänker – fyfan vad bra han var på att göra det där

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fundera ut nya projekt, och nya sorts utmaningar som jag kan ta mig an och slutföra – och när jag funderar ut ett sådant nytt projekt – att bli upphetsad, och uppjagad inom mig själv – men samtidigt rädd och ångestfylld för att jag inte kommer vara särskilt duktig på det projekt jag har tänkt mig själv att ta an – och att jag inte kommer ha någon nytta för det jag lär mig genom att slutföra, och framföra projektet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av idén att växa, och att utveckla mig själv – och leva utifrån detta begär att växa, och utveckla mig själv – istället för att se att det finns viktigare saker i livet att göra än att växa, och utveckla mig själv – alltså från växa och utveckla mig själv i form av färdigheter – såsom att gå och framföra en lösning på denna världens problem – och se till att ett jämlikt pengasystem skapas så att alla människor på denna jorden får ett bra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att leva ”mitt liv” och göra ”mina grejor” och uppleva mitt liv som att vara ”speciellt” och ”händelserikt” – istället för att tillåta och acceptera mig själv att göra mitt liv till allas liv – genom att leva för och som alla – och stå upp såsom de som inte har någon röst – såsom de som har blivit utkastade, och utkörda från världssystemet och som idag står utan ens de mest basala bekvämligheter och faciliteter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra det till mitt projekt i livet att skapa en värld som är bäst för alla – och leva detta projekt med samma upphetsning, och glädje jag känner för andra projekt som jag startar upp – och därmed göra en skillnad på denna jord – istället för att bara leva ut mitt liv i självintresse och sedan tyna bort mot slutet av mitt liv och dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som min ägodel, som jag får göra vad jag vill med – istället för att se, inse och förstå att jag har ett ansvar gentemot alla människor – gentemot hela denna existens att faktiskt göra något av mitt liv som är bäst för alla – som gynnar alla – och mitt liv därför inte bara är mitt liv – utan på sätt och vis – allas liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra mina prioriteringar effektiva – och se till att jag framförallt gör det som måste göras i detta livet, och i denna existens för att skapa ett liv för alla som är bäst för alla – och således sluta hålla fast vid hoppet om att jag ska kunna göra vad fan jag vill i mitt liv utan någon som helst konsekvens – jag inser, ser och förstår att det finns en konsekvens för att inte leva för alla och att denna konsekvens är att jorden förblir ett helvete och att ingenting någonsin förändras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig själv när jag vill ta mig an ett nytt projekt – hur denna punkt som jag vill ta an kommer att influera hela existensen, och hur jag kan använda mitt projekt för att skapa en skillnad för alla – och fråga mig själv om det jag vill göra verkligen gör någon skillnad överhuvudtaget eller om det bara är någonting jag vill göra för mitt eget höga nöjes skull

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att om jag placerar mig själv i skorna på någon svältande person på jorden – och frågar mig själv; hur skulle jag vilja att jag levde för mig själv såsom denna svältande personen? Så skulle jag svara – att jag skulle vilja göra att jag gjorde allt i min makt för att ändra detta system så att ingen någonsin behöver svälta igen – och att jag absolut inte skulle vilja att jag bara går omkring i denna världen och följer mina begär, och drömmar och gör det jag tycker om och gillar utan att bry mig det minsta om det folkmord som pågår här i världen – i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att leva för alla – och sluta leva bara för mig själv – att när jag tar mig an ett projekt – att se om detta projekt stöttar alla – om det är användbart för att skapa en värld som är bäst för alla – eller om det bara är jag som vill känna mig lycklig, och må bra

Jag åtar mig själv att använda mina andetag här till att skapa en värld som är bäst för alla – och verkligen placera mig själv i skorna på de människor som ingenting har – och leva mitt liv utifrån vad de skulle vilja hände i denna världen – och alltså inte sluta gå innan denna världen är förändrad och ingen längre behöver leva ut sitt liv i fattigdom och svält

Jag åtar mig själv att sluta ta mig an projekt från en utgångspunkt av ego – av att bara jag vill känna mig bra – jag vill växa – jag vill utvecklas – utan att jag på något sett beaktar resten av världen – och andra människor – och att mina beslut har konsekvenser inte bara för mig – men även för resten av världen

Jag åtar mig själv att göra mitt liv till ett uttalande som gör skillnad – som säger att: nu ska saker och ting fantamej förändras – jag godkänner inte att denna världen får se ut som den gör – och därefter leva detta uttalande praktiskt genom att se hur jag kan leva på ett sätt som gör en värld möjlig som är bäst för alla

Dag 15: En Annan Bestämmer

Det finns en del punkter som jag måste ta tag i, vilka jag projicerat mot min partner, och som består av ilska och frustration. Detta är punkter som jag oftast, och mycket snabbt, förtrycker inom mig när de kommer upp. Jag vill inte känna av att de existerar, och jag rättfärdigar upplevelsen inom mig genom att säga, ”att jag har i princip transcenderat den där upplevelsen”; ”den där ilskan är ju inte så stark längre, den där ilskan den bara andas jag igenom”.

Genom att jag använder sådana ord så rättfärdigar jag mitt beteende och jag skjuter upp det oundvikliga, att faktiska ta och titta på vad det är jag upplever inom mig, för att sedan göra den nödvändiga självförlåtelsen, de nödvändiga skriverierna, och sedan den nödvändiga självkorrektionen.

Det tjänar som en mycket bra varningsmarkering, att så fort jag har tankar inom mig som på något sätt antyder att en viss upplevelse jag har, inte längre influerar mig, eller att jag är ”klar” med den, jag har ”transcenderat” den, då betyder det att jag förtrycker vad jag upplever, jag rättfärdigar vad jag upplever, och jag skjuter upp den dagen då jag måste ta i tag med min egen skapelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och frustrerad när en annan säger till mig vad jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig dum och förödmjukad när en annan säger till mig vad jag ska göra, i tron för att vara smart, för att kunna acceptera mig själv, är det jag som måste säga vad som ska göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka, och självacceptans såsom att veta vad som ska göras, och såsom vara kapabel att göra det som ska göras – istället för att inse och förstå att jag inte måste bevisa för mig själv att jag accepterar mig själv, genom att visa att jag kan göra vissa saker – jag kan leva självacceptans här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om en annan säger till mig att göra någonting, att jag i det ögonblicket förlorar makt, och är mindre ansedd och respekterad än tidigare, istället för att se, inse och förstå att jag definierat anseende och respekt i separation från mig själv, och skapat idén att för att leva respekt, och för att leva på ett sett så att jag har anseende för och mot mig själv, att jag då måste vara den som bestämmer, och tar alla beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bestämma, och ta alla beslut, att jag måste vara orsaken till alla beslut, ha och skapade den begynnande idén till beslutet – i tron att om jag inte gör detta, om jag inte skapar beslutet utan någon annan, att jag då förlorat makt, och att jag förlorat min frihet, eftersom tydligen har någon annan tagit min makt och frihet genom att ta beslutet – istället för att se, inse och förstå att jag definierat orden makt och frihet i separation från mig själv, genom att tro att jag måste vara den som tar ett beslut för att kunna leva dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som underlägsen att leva orden makt och frihet, och tro att jag för att kunna leva dessa orden som mig själv i varje ögonblick måste bevisa mig själv inför andra, och måste visa att andra inte kan kontrollera mig själv, istället för att inse att jag inte måste bevisa mig själv för att leva makt och frihet – utan att jag kan leva dessa orden som mig själv, här i andetaget, utan att andra måste veta om vad jag lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra har makt över mig, istället för att inse, se och förstå att riktig makt kan man aldrig ha över en annan, eftersom riktig makt är att faktiskt vara kapabel att styra, och dirigera själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och bli upptagen i maktkamper, eller vad jag uppfattar som och definierar som maktkamper, vari jag känner att det är jag som måste ta besluten för att jag inte ska bli vanhedrad, istället för att se inse och förstå att detta inte är en kamp om äkta makt, utan en kamp om idén och upplevelsen av makt, som faktiskt inte är riktig makt, eftersom riktig makt är den makt man har över sig självt, såsom förmågan att styra och dirigera själv här, till förmån för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bevisa att jag kan ta egna beslut inför andra, för att kunna acceptera mig själv, och tro att om jag inte kan bevisa mig själv såsom egenskapen att ta egna beslut inför andra, att jag då är värdelös och har ett begränsat värde, att jag är underlägsen och inte duger lika mycket till som andra gör, istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting värde i att ta beslut, det finns ingen sorts ära i att vara en ledare, det finns inget, och är inget utöver att vara helt vanlig, man är fortfarande fysisk här, och andas, och jag inser därför att upplevelsen jag har mot ledare är helt inbilsk och existerar inte i verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att ledare är bättre än mig, att ledare har någonting som jag saknar, och att jag därför för att kunna acceptera mig själv, för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bevisa mig själv inför andra att jag är värdig och tillräcklig såsom en ledare – istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv här, jag kan bestämma att jag är tillfredställd med mig själv här, utan att jag är en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att tro att jag måste visa mig själv vara stark och kraftig inför andra, att jag måste visa andra mig själv såsom att jag aldrig tvekar inför beslut, såsom att jag alltid vet vad som är rätt, och såsom att jag alltid har kontroll, i tron att om jag inte lever och uttrycker mig själv på ett sådant sätt, att jag annars är underlägsen och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och inbilla mig själv att jag är sämre än andra, om jag inte kan lura andra att se mig, och komma ihåg mig såsom att vara stark och mäktig, istället för att inse att en sådan tro, och idé är helt vansinnig och utan all form av sunt förnuft, eftersom jag fortfarande är samma person oavsett vad andra tror om mig, och således spelar det absolut ingen roll huruvida andra tror att jag är en supermänniska, eller helt värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli frustrerad när jag inte tar besluten, utan annan tar besluten, i tron att den som tar besluten är starkare, och bättre än den som inte tar besluten, istället för att inse att den omständigheten att jag tar ett beslut inte gör mig till starkare, eller sämre, utan att det helt enkelt är vad det är, att jag tar ett beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att människor som leder är bättre än människor som inte leder, istället för att se, inse och förstå att ingen annan människa faktiskt leder en annan, eftersom alla i grund och botten tar sina egna beslut, eftersom de som väljer att följa en ledare, tar beslutet att följa ledaren, och att det därav inte kan tillägnas ledaren huruvida hans följeslagare väljer att göra som han säger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån ledarskap, genom att tro att jag måste leda andra för att kunna leva ledarskap, istället för att se, inse och förstå att det enda korrekta ledarskapet, det enda äkta ledarskapet som finns, är att leda mig själv, är att lära känna mig själv på alla sätt, och därefter leda mig själv såsom jag själv skulle vilja bli ledd – genom att vara brutal, men samtidigt öm mot mig själv, förstående men samtidigt bestämd, disciplinerad men samtidigt tålmodig, i förståelsen att förändring kommer att ta den tiden det tar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån mig själv såsom självacceptans, självmakt, självledarskap, och självrespekt, genom att tro att andra måste ge mig en upplevelse av dessa orden, såsom en energi – istället för att jag lever dessa orden här, såsom ett fysiskt uttryck av mig själv – såsom att gå, prata, och leva som dessa orden på riktigt – varigenom jag inte behöver någon annan att därigenom vara på något speciellt sätt mot mig

Jag åtar mig själv att leva orden självmakt, självrespekt, självledarskap, och självvärde, och jag inser att dessa orden kan jag endast leva för och som mig själv – om jag upplever dessa orden i förhållande till någonting utanför mig, då inser jag att det jag upplever är fejk, eftersom jag inte står, och går, och praktiskt lever mig själv som orden här

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv ifrån makt, ifrån styrka, ifrån mod, ifrån självacceptans, genom att tro att jag endast kan leva dessa orden genom att visa andra att jag är kapabel att ta beslut – och jag inser att dessa orden är endast riktiga när jag lever dem för och som mig själv, när jag står som dessa orden här såsom ett fysiskt och praktiskt uttryck av mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli ansedd av andra, för att bli sedd av andra, för att få andra att bli imponerad av mig, och se mig såsom en mäktig, och unik individ, och jag inser att det jag istället ska göra, vill göra, måste göra, är att leva för och som mig själv såsom ord som är bäst för alla, såsom självmakt däri makt är ett ord som stöttar mig själv som alla att bli mer effektiva, såsom självrespekt, däri självrespekt är ett ord som stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla, såsom självstyrka, och självledarskap, däri dessa orden stöttar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta vara en slav till energier, att sluta definiera mig själv i enlighet med energier, och upplevelser, och istället lever jag mig själv här såsom andetaget, och jag applicerar och dirigerar mig själv här såsom levande ord i andetaget, inte längre beroende av och kontrollerad av energier för att leva

Jag åtar mig själv att leva här, och vara medveten om varje andetag som jag tar, och i varje ögonblick då jag märker att jag medverkar i mitt sinne, att jag stoppar mig själv och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet