Tag Archives: engagerad

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

Dag 108: Det Behöver Inte Vara Tråkigt!

Självskriverier

Idag har jag återigen varit arg, och jag vet varför – det är därför att jag känner mig stressad med allt som jag måste läsa i skolan, och eftersom att jag oroar mig för vilket betyg jag ska få i slutändan av kursen. På grund av detta känner jag en stress inför alla vardagliga ting som jag tar mig för varje dag, och så fort jag ser att jag har ett visst ansvar som jag måste ta itu med – då tänker jag genast – ”men shit! Jag kommer ju inte kunna läsa mina skolböcker – jag kommer inte kunna använda all min tid till att studera – herregud! Hur ska detta gå?

Så den ilska och frustration jag upplever är egentligen en slags konsekvens av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt och göra en sak i taget – och när jag gör den saken som jag gör – att då göra den fullt ut och utan att tänka på diverse andra grejor jag känner att jag borde, eller inte borde göra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv inför mina studier genom att tänka på hur mycket jag har att göra – på vad jag måste göra – på vad jag inte har gjort – och i detta tänka/uppleva att jag har för lite tid att göra allting på – och genom detta skapa en konsekvens inom och som mig själv av att vara arg och frustrerad; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje ögonblick – och när jag studerar – att då studera – och när jag tar itu med mina vardagliga ansvar – att då göra detta fullt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och nervös inför att jag inte ska få de högsta betygen i den kurs jag läser – eftersom jag definierat att inte få de högsta betygen såsom ett misslyckande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vilka slags betyg jag får i skolan att definiera mig och skapa min upplevelse av mig själv – istället för att jag står här såsom mitt andetag – ovillkorlig i varje ögonblick – och inte tillåter och accepterar mig själv att fästa värde vid någonting som är separat från mig själv – såsom t ex mina betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att släppa taget av min ”betygskaraktär” eller också kallat ”intelligenskaraktär” – där jag för att kunna känna mig värdefull och betydelsefull måste hävda mig själv gentemot andra genom att få de bästa betygen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte måste på något sätt visa att jag är intelligent – eller visa att jag kan – eller att jag på något sätt måste placera mig själv i en topposition i systemet för att kunna vara nöjd, och tillfredställd med mig själv – således tillåter och accepterar jag mig själv att slappna av och att gå min utbildning från en utgångspunkt av att vara effektiv, och disciplinerad – och inte fästa något värde vid vad slags utflöde detta får i form av betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé inom och som mig själv av att jag måste lyckas i systemet och skapa mig själv en karriär som andra kan se upp till – och definiera såsom en bra karriär – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå HÄR såsom mitt andetag – och röra mig själv i och som systemet prestigelöst och utan att jag placerar något värde i vad slags position jag har i systemet – i vad slags lön jag har i systemet – utan att jag går HÄR – i denna världen men inte av denna världen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den stress jag utsätter mig själv för när jag känner/tänker/upplever att jag måste ha de bästa betyg – absolut inte – på något sätt – är värt att faktiskt få de bästa betygen – eftersom jag förstör min upplevelse av mig själv i detta andetag här – ett andetag som aldrig kommer tillbaka och som jag offrat för att jag skulle kunna medverka i en rädsla/ångest att jag inte kommer få de bästa betygen; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – denna rädsla och ångest inte på något sätt kommer assistera och hjälpa mig att få de bästa betygen – utan vad som faktiskt kommer ge mig möjlighet att få de bästa betygen är att jag planerar min tid effektivt – att jag är disciplinerad och konsistent med mina studier – och att jag hänger mig själv till fullo till mina studier och inte till inre konflikter av rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt lägger ner tillräckligt med tid på mina studier – och att detta visar sig genom att jag vet de flesta av svaren på föreläsningar – och seminarium – men att jag inte tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå detta eftersom jag är besatt av rädsla – och ångest – såsom självfördömande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv i förhållande till mina studier – och varje dag planera och strukturera min tid – och göra det som behövs – och sedan sluta när jag ser att det inte behövs mer – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag oftast faktiskt lägger ner för mycket tid på mina studier – och ”överstuderar” – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att släppa taget om min rädsla att jag ska misslyckas, och inte få de bästa betygen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att hålla kvar vid denna rädslan och ångesten – genom att tänka att det kommer att ta slut när jag slutar skolan – istället för att se, inse och förstå – att det inte kommer ta slut när jag slutar skolan utan endast byta form – och då istället handla om att jag måste prestera för min chef – och gå uppåt och framåt i min karriär – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i förhållande till mina studier – att strukturera min tid – att göra det som behövs – och att förhålla mig praktiskt till mina studier – och att lita på mig själv när jag ser att jag studerat tillräckligt och att jag kan det som jag måste kunna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och ångestfylld inför att ha många ansvar och åtaganden som jag måste ta tag i och röra mig själv inom – och slutföra på en dag – och tro att en sådan upplevelse är normal; istället för att se, inse och förstå att jag kan ha många åtaganden, och ansvar under en dag – men att jag går dessa ansvar, och åtaganden – HÄR – en efter en i och som mitt andetag – och jag gör det som måste göras tills det att jag är klar; och sålunda att jag lever PRAKTISKT och FYSISKT här i och som mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt med och som rädslan att misslyckas – i tron att denna rädslan hjälper mig att prestera bättre – och få bättre resultat – istället för att se, inse och förstå – att när jag existerar och lever såsom rädsla så är jag inte HÄR – utan jag är i istället i mitt sinne – och därför kan jag ju inte studera effektivt – och jag kan inte utföra mitt arbete effektivt – eftersom jag rent fysiskt, och faktiskt inte gör arbetet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag redan bevisat för mig själv flertalet gånger – att jag presterar som bäst – och får bäst resultat – när jag är fullständigt prestigelöst – och tillåter och accepterar mig själv att ha roligt med mina studier – och gå fullt upp i mitt arbete här – och således tillåter och accepterar jag mig själv att sluta stressa, och känna ångest inför att jag ska uppnå något slags framtida resultat där jag tydligen lyckats – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att ha roligt här – att glädjas med mig själv när jag gör mina studier – och när jag går mina åtaganden och ansvar – och således ha roligt med mig själv istället för att oroa mig

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta hetsa upp mig själv inför mina studier, och istället – helt enkelt – göra mina studier – gå mina studier HÄR – och i processen – ha roligt med mig själv och utforska mina studier utöver vad som ingår i kurskriteriet – och alltså gå mina studier med och som mig själv HÄR – istället för att gå mina studier för att nå någonstans i framtiden till en upplevelse av mig själv som jag tydligen är oförmögen att ge mig själv här; och således – när jag märker att jag hetsar upp mig själv och tänker på vad inte har gjort – vad jag borde göra – och vad jag inte borde göra – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och jag litar på mig själv i hur jag går mina studier

Jag åtar mig själv att sluta jaga de högsta betygen – och således inte göra betygen i sig själva mitt slutmål – utan istället tillåta och acceptera mig själv att låta min studier utgöra ett medium för mig att uttrycka mig själv såsom självdisciplin, konsistens, effektivitet – och genom mina studier lära känna mig själv bättre – och således – när jag märker att jag oroar mig själv för att jag inte kommer få de högsta betygen, och att det är ett misslyckande att inte få de bästa betygen – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå mina studier HÄR för och som mig själv – och göra mina studier till ett uttryck av och som mig själv HÄR – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att ha roligt när jag studerar – och göra det prestigelöst

Jag åtar mig själv att inte längre vilja hävda mig gentemot andra – att inte längre hävda mig själv gentemot andra – att inte längre vilja bevisa och känna att jag behöver bevisa mig själv gentemot andra – genom att visa att ”jag kan” – att ”jag är duktig” – att ”jag vet” – att ”jag har den nödvändiga kunskapen” – och istället åtar jag mig själv att gå HÄR – prestigelöst och utan att definiera mig själv såsom smart, eller dum – utan att se mig själv som duktig eller dålig – utan istället gå såsom andetaget HÄR – ovillkorligt i varje ögonblick; och således – när jag märker att jag vill hävda mig själv mot andra, och visa att ”jag kan” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att sluta söka efter värde genom att andra ska se mig som intelligent – och istället se att jag kan leva värde här som mig själv – genom att jag går mina studier – och mitt liv såsom ett uttryck av och som mig själv – såsom självtillit HÄR

Jag åtar mig själv att röra mig själv – att leva, och uttrycka mig själv prestigelöst och utan att hålla kvar vid något slags begär av att vilja få en karriär – av att vilja ”nå någonstans” – och jag åtar mig själv att när jag gör planer inför var jag ska placera mig själv i systemet i framtiden – att se till att jag inte fäster något värde vid dessa planer överhuvudtaget – utan att jag går dessa planer ovillkorligt – och när jag märker att planen inte går planenligt – att då utan reaktion, eller upplevelse helt enkelt ändra min plan; och således – när jag märker att jag känner/upplever att jag måste få en ”bra karriär” och att jag måste ”lyckas” i mitt liv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag viljesätter mig själv att gå HÄR såsom min kropp – en och jämlik – prestigelöst och utan att definiera mig själv gentemot någon punkt i systemet

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag genom att medverka i rädsla och ångest saboterar min effektivitet av och som mig själv i mina studier – samt i andra punkter i mitt liv – och att jag faktiskt endast förstör för mig själv när jag stressar eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att ge mig den nödvändiga tiden att sakta, och detaljerat gå DETTA ögonblick HÄR – eftersom jag redan befinner mig i ett nytt ögonblick som rent faktiskt inte existerar; och således – när jag märker att jag går in i rädsla, och ångest i förhållande till en upplevelse av att jag inte kommer hinna med att göra allt som jag planerat att göra under min dag – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva varje ögonblick HÄR – specifikt – till fullo – och i sin helhet – och i detta tillåta och acceptera mig själv att gå sakta framåt i min verklighet – och göra det som måste göras – och det som måste göras den tid som behövs – och alltså inte kontrollera mitt uttryck av och som mig själv i rädslan och ångesten i att ”jag inte kommer hinna”

Jag åtar mig själv att faktiskt tillåta mig själv att se att jag lyckas bra med mina studier – och att jag allt som oftast lyckas över mina egna förväntningar – och således borde detta vara tillräckligt för att jag ska inse att det inte är något fel med sättet jag studerar på – det är inget fel med sättet jag läser på – utan att allt detta pågår inom och som mitt huvud – och är bara inbillade hjärnspöken som enbart faktiskt tjänar att störa mig i mina studier – och i mitt leverne av övriga ansvar och åtaganden i och som min värld; och således – när jag märker att jag går in i en upplevelse av och som stress – och att jag inte litar på mig själv – och tydligen inte vet ”vad jag ska göra – hur länge jag ska studera – om jag kommer hinna klart i tid” – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att lita på mig själv och faktiskt se att jag är effektiv, och har talang för studier

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla, och ångest jag upplever inte av sig själv kommer att ta slut – utan att jag själv – genom att i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit och stoppa mina inre upplevelser – måste stoppa denna rädslan – och att jag medvetet och avsiktligt måste sluta att inte lita på mig själv; och således – när jag märker att jag använder tanken att ”denna rädslan kommer ta slut av sig själv när jag slutar skolan” för att rättfärdiga min upplevelse av mig själv som rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stoppa mig själv HÄR – för egen motor – i insikten om att om inte jag stoppar mig själv HÄR – kommer det aldrig mina inre upplevelser att sluta existera

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att rädsla, och ångest inte är en normal upplevelse – det är ingen naturlig och fysisk upplevelse – utan en upplevelse som skapas genom att jag pratar med mig själv till mig själv i mitt huvud – och därigenom skapar självmisstroende – där jag saboterar för mig själv och tror mig själv inte ”klara av någonting” och att ”jag bara gör allting fel”; och således – när jag märker att jag tänker att min rädsla är naturlig – och att den borde finnas inom och som mig eftersom alla andra upplever liknande rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå, och leva mina åtaganden – och ansvar – och mitt liv i sin helhet – HÄR – praktiskt – och fysiskt – och inse att den normala upplevelsen av och som mig själv är att ANDAS HÄR såsom min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta använda energier, och upplevelser för att driva mig själv framåt och för att slutföra projekt – och ta tag i och leva min åtaganden – och istället åtar jag mig själv att gå mina projekt HÄR – fysiskt och praktiskt – i insikt om att om jag förbereder mig väl – om jag lägger ner det nödvändiga arbetet i vad jag företar mig själv – så kommer resultatet att bli bra – och det därför inte finns någonting att frukta eller känna sig ängslig över – eftersom det enbart är en fråga om praktisk matematik applicerad här; och således – när jag märker att jag är i mitt sinne såsom rädsla – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och påminner mig själv om att det inte är något svårt att praktiskt leva här – det handlar enbart om att effektivt strukturera min tid – och att effektivt applicera praktisk matematik i mitt dagliga leverne

Jag åtar mig själv att istället för att fokusera på en inbillad framtid där jag tydligen kommer vara ”lyckad” och ha ”lyckats” – att istället leva, och applicera mig själv HÄR – en och jämlik som mitt andetag – och ha roligt med det jag gör – att hänge mig till det jag tar mig för och gå in i projekt och åtaganden prestigelöst – och göra det för att jag tycker det är roligt, fascinerande – och stimulerande; och således – när jag märker att jag projicerar mig själv in i en inbillad framtid – där jag tydligen ”lyckas” – och har ”allt jag vill ha” – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att LEVA här – och att föra lycka hit – genom att leva självglädje som mig själv i varje ögonblick HÄR