Tag Archives: ensam

Dag 309: Vad Är “Mitt” Liv?

5-my-life11Varför låter jag mig själv bli stressad och nervös inför min framtid, och i detta fall, primärt den tentamen som jag om några dagar kommer att skriva. Det handlar inte bara om det faktum att jag blir nervös och stressad, utan det handlar om vad jag vill ha och önskar av mitt liv, för om jag inte hade önskat något, om jag hade varit tillfreds med mig själv här, lugn, bekväm med mig själv, och inte strävat efter någonting mer för mig själv som jag tror jag måste uppnå för att kunna slappna av, då hade inte denna stress funnits inom mig.

Faktum är att stress och nervositet är en form av rädsla, och rädsla kan inte existera ensam, utan måste ha någonting som när den, det måste finnas någonting jag är rädd att förlora – och i detta fallet rör det sig i grund och botten om pengar och en idé om framtiden som jag skapat i mitt sinne, om hur jag hoppas att saker och ting ska utveckla sig om jag skriver riktigt bra på min tentamen.

Det finns dock viktigare saker än att skapa drömmar och fantasier i mitt huvud om hur jag skulle vilja att min framtid utvecklar sig, och sedan oroa mig för att dessa drömmar inte kommer realiseras, det som glöms bort när jag går in i mitt sinne det är LIVET, det är min kropp, det som varje dag existerar runtomkring mig och ovillkorligt ger mig en möjlighet att existera och uppleva mig själv på denna jorden – den maten jag äter, det syret jag andas, alla olika slags djur, insekter och bakterier som konstant är del av min omvärld, dessa försvinner och existerar överhuvudtaget inte i min medvetenhet när hela min existens blir fokuserad på endast en sak – att jag måste nå mitt ”mål” – jag måste nå mina ”drömmar” jag måste nå mina fantasier.

Men, jag har ett val, jag kan släppa taget om denna personlighet, jag behöver inte existera i denna formen av självplågeri, men det kräver att jag släpper taget om min rädsla och om mina begär och istället låter mig själv leva, existera och leva här – att gå i denna världen men inte vara av denna världen. Endast jag kan ta detta beslutet för mig själv, att inte längre låta mig själv vara berörd av vilken position jag hamnar i, vilket yrke jag har, hur mycket pengar jag tjänar, vilken slags lägenhet jag bor i, vilken slags bil jag kör med – endast jag kan ta beslutet att släppa mig själv fri.

Frågan är varför jag inte gjort detta, och vad jag kan se är att det handlar om hur jag definierat mig själv, att jag skapat en ytterst begränsat och endimensionell idé om att mitt värde definieras utifrån hur väl jag lyckas prestera i denna världen, och hur pass mycket erkännande jag kan få, vilken position jag kan bemästra, vilket yrke jag kan stå som framträdande inom – det är en självintresse, och när jag existerar inom detta självintresset är jag faktiskt inte levande, utan istället en levande död – för jag lever inte HÄR – jag står inte HÄR i enhet och jämlikhet med denna fysiska verkligheten, utan min fokus ligger istället på vad jag känner, upplever, tänker – det är inte liv – det är en begränsad idé av vad liv är, men det är inte att leva på riktigt.

Lösningen är att jag slutar polarisera mitt liv till att vara detta lopp om att nå till mina drömmar, och begär, och att jag istället driver mig själv till att tillfullo vara här med min kropp, och sluta ta beslut i rädsla, utan istället ta beslut som gynnar mig själv som liv, som min kropp, som denna existens i sin helhet. Jag måste låta mig själv släppa taget om det jag definierat som liv och förstå att liv inte är något som existerar i mitt sinne, utan det är någonting som är här i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en dröm om att vinna, om att bli den bästa, och att göra mitt liv, till någonting som i jämförelse med andras liv, är bättre, är förmer, är överlägset, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i denna strävan, i detta sökandet och i detta drivet att försöka bli mer, så missar jag mig själv, jag missar mitt andetag, jag missar vad som är här, och jag missar att faktiskt leva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om min dröm om att få ha ett speciellt, överlägset yrke, att släppa taget om mina dröm att lyckas i mina studier, och att förstå att alla dessa drömmar är begränsade, de är inte liv utan endast en bild som existerar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdera mig själv utifrån mina drömmar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en känsla, och upplevelse, att någonting mer finns där ute för mig, att det finns någonting i framtiden som väntar på mig, som jag måste nå, som jag måste vinna, och endast när jag lyckats uppnå den där saken, den där idén, då kan jag vara nöjd med mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att liv är HÄR i varje ögonblick, att det inte finns någon idé som är liv, utan en idé är endast en bild i mitt huvud, och liv existerar här, min kropp är liv, mitt andetag är liv – det är denna fysiska verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt ge släpp på mina inre fantasier om vad jag hoppas uppnå i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att mitt liv, att jag, definieras, och utgörs utifrån hur pass lyckosam jag är ansedd att vara i detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta system endast är en praktiskt punkt, en fysisk punkt, och att detta system inte behöver definiera vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån detta system, och söka efter att få vara någon, efter att få bli någon, efter att få bli erkänd som någon i detta system, istället för att förstå att det finns ingenting att bli, ingenting att uppnå, ingenting att realisera som inte redan är här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i och som min kropp, och sluta söka efter att få vara någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att de drömmar och idéer jag skapat om min framtid endast begränsar mig, och att jag genom att inte leva praktiskt, genom att inte se att drömmar ska egentligen vara praktiska planer och inte ha en emotionell inverkan på mig, skapar mig själv till att leva i en konstant skräck för att inte uppnå vad jag hoppas på att uppnå; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt och ovillkorligt ge släpp på mitt hopp om att bli någonting förmer och utöver det vanliga i denna världen, och istället för att söka efter någonting mer, förstå att jag är här, och att jag inte behöver leta efter mig själv därute, jag kan ge mig själv tillbaka till mig själv HÄR – och att detta är ett beslut som jag måste ta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att ge mig själv tillbaka till mig själv, och ovillkorligt släppa taget om mina hopp, att sluta definiera mig själv utifrån mina drömmar och istället omvandla mina drömmar till praktiska planer, som jag går för att det är praktiskt, som jag går för att det är funktionellt, och inte för att uppnå någon slags illusorisk och bisarr idé om vad som tydligen är ett lyckosamt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inte något sådant som ett lyckosamt liv i denna världen, för faktum är att mer än hälften av jordens befolkning svälter, hur kan det då finnas någon form av lycka? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp, stabilisera mig själv här i och som mitt andetag, och förstå att lösningen till den stress och ångest jag upplever är att ge släpp på mitt hopp, ge släpp på förtröstan, ge släpp på längtan, ge släpp på hoppet om att uppnå och förstå att jag är HÄR – och att så fort jag låter någonting som existerar i separation från mig själv definiera och värdesätta mig, då blir jag en slav till detta något eller någonting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt låta mig själv ge släpp på hoppet om ett framgångsrikt liv, och förstå att framgång kan endast existera om liv respekteras på ett praktiskt plan, genom praktiska åtgärder, genom praktiska lösningar, och att ett liv som innehåller mycket pengar inte är framgång, det är endast en slags idé om framgång baserad på hur vi människor har låtit oss själva definiera pengar, vår egen lycka, vår egen illusoriska framgång såsom att vara förmer än allt annat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att riktig framgång är att implementera ett ekonomiskt system som låter alla ha mat för dagen, som låter alla ha tillgång till ett hem, som låter alla ha tillgång till en toalett, som låter alla ha tillgång till ett liv av dignitet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag har begränsat ordet framgång till att endast handla om mig, till att endast handla om vad jag vill och om de små, meningslösa, och självfixerade drömmar som flyter omkring i mitt huvud; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att rikta in mitt liv och mitt leverne till att vara i tjänst till liv och att skapa framgång för alla – som är substantiell, som är faktiskt, som är påvisbar och som inte bara ger mig en känsla av att jag är framgångsrik, utan jag kan bevisligen se att ordet framgång är i sin levande applikation här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt liv kan aldrig ordnas upp, mitt liv kan aldrig bli substantiellt, mitt liv kan aldrig bli framgångsrikt, om jag inte lever för och ser till att allas liv blir framgångsrika, att alla som lever på denna jorden är omhändertagna – det är riktig framgång, att sluta bry mig om endast mitt liv, om endast mina problem, om endast min värld, och att se den större helheten som är här och mitt ansvar i förhållande till denna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mitt personliga liv och ta beslutet att leva för helheten, att leva för allas bästa, att leva för att skapa ett liv som gynnar alla och där ingen är förbisedd; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att stress och nervositet endast kan existera så länge mitt liv existerar, så länge mina drömmar existerar, så länge mitt hopp existerar, och så länge fokus i mitt liv ligger på vad jag vill och inte på vad alla vill; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad ALLA vill – att se till ALLAS bästa – att se till ALLAS välmående – och sluta vara besatt och fixerad vid den lilla dimension av denna värld som jag kallar ”mitt liv”

Självåtagande

När jag märker att jag går in i stress, nervositet och ångest, för jag är rädd att inte nå framgång, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag påminner mig själv om vad som är riktig framgång, om vad som är av faktiskt värde i denna världen, om vad som jag faktiskt bör vara stressad och oroad över, vilket är det förhållande som denna världen och dess inneboende befinner sig, vilket är hur vi i denna världen inte låter oss själva lära från misstag – det är vad som är av vikt, det är vad som är mitt fokus – och inte huruvida jag får det högsta eller näst högsta, eller sämsta betyget i en tentamen, det är irrelevant sett från helheten; således åtar jag mig själv att sluta se mitt liv från ett så begränsat perspektiv, och istället se mitt liv som en del av helheten – där mitt syfte är att skapa framgång för alla, där mitt motto och livsmål är att skapa framgång för alla och inte bara att överleva och forcera mig själv fram i detta liv till någon slags falsk framgångskänsla

När jag märker att jag går in i stress, nervositet, och ångest inför att inte kunna nå framgång i detta livet, och inte kunna påvisa mig själv som bäst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att min nuvarande definition av framgång är begränsad, att riktig framgång är att se till allas bästa och inte vara nöjd, inte låta mig själv vila, inte låta mig själv ge upp förrän allas bästa är faktiskt manifesterat som en realitet och verklighet HÄR – då är framgång här; och således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv på vad som är ett framgångsrikt liv, och att förstå att ett framgångsrikt liv är när jag gett mitt allt för att skapa en verklighet – en situation på denna jorden som hedrar liv, som respekterar liv – och där liv ges näring, stöttas och låts växa upp till sin fulla potential

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 289: Jag Vill Tillhöra

Igår såg jag på filmen ”10 things I hate about you” – vilket är en typisk ungdomsfilm som riktar in sig på den Amerikanska grundskolans kultur. Det som genomsyrar filmen är de olika slags hierarkiska mönster som de olika personerna rör sig inom. Vissa är så kallade populära, andra är så kallade opopulära, vissa andra är nördar, osv. Vad som är intressant är att alla definierar sig som någon slags personlighet, och sedan lever de ut denna personlighet i enlighet med det värde de tror att denna personlighet har.

belongingDet som sedan händer i filmen är att alla dessa olika personligheter försöker överleva, försöker göra sig hörda, och leva ut sina begär, och konstant är det friktion, och konflikt mellan de olika personligheterna. De populära gillar inte de impopulära. Nördarna gillar inte sportfånarna, osv. Vad jag har märkt är att denna mycket stereotypa bild av grundskolan faktiskt stämmer överens med verkligheten, inte bara under grundskolans år, utan även senare i livet. Beteendet som människor har att söka sig till grupper, och sedan definiera sig i enlighet med dessa grupper består ända fram till döden.

Själv har jag märkt att jag tar del i detta beteende att söka en tillhörighet, och en identitet hos andra, och att jag har en mycket intressant upplevelse inom mig som driver mig till att försöka nå någon slags position bland andra. Det är rädsla. Rädsla driver mig till att interagera, och söka gemenskap, för jag fruktar att vara utanför – så enkelt är det; jag fruktar att inte kunna definiera mig själv som någon ”som andra känner” – vem är jag om det bara är jag som är här? Spelar jag någon roll då överhuvudtaget?

När jag så att säga, lyckas att integrera mig själv i någon grupp, då upplever jag positiva känslor: tillhörighet, värme, kärlek, gemenskap – allt det där positiva som jag kopplat till att vara med, och tillhöra någon slags grupp. Men vad är detta för slags upplevelse egentligen? Det är intressant att fråga mig själv, hade jag ens haft en positiv upplevelse när jag befinner mig i en grupp, om jag inte hade haft en negativ upplevelse då jag inte fanns i en grupp? Jag menar – är inte dessa två upplevelser två saker av samma mynt – JO – nämligen ENERGI.

Därför är det intressant att vi människor går omkring i våra liv och strävar efter att få uppleva så mycket positiva saker som möjligt, och att vi inte ifrågasätter detta – vad är egentligen denna positiva upplevelse? Är det någonting jag försöker undvika genom att konstant söka, och tråna efter denna positiva upplevelse? Kan jag ens säga att jag tar egna självständiga beslut om jag hela tiden följer efter en positiv upplevelse?

Svaret är att: så länge vi följer en upplevelse så har vi ingen kontroll, ingen makt, ingen integritet, och ingen självdirektiv princip inom och som oss själva – vi är i grund och botten slavar till en förprogrammerad natur som vi inte skapat i och som i medvetenhet, utan som vi på sätt och vis tränats in igenom att vi tagit efter externa influenser utan att ifrågasätta hur det är vi lever – och om det är bäst för oss själva.

Eftersom jag inte under några omständigheter vill fortsätta att vara en slav, så kommer jag idag att arbeta med denna punkt, om att söka tillhörighet, och gemenskap, och sätta mig själv fri från rädslan att vara med mig själv, och att vara själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka positiva upplevelser av att känna mig tillhörande, av att känna att jag ingår i en gemenskap, och att jag är en del av en kultur som tycker om mig, och som ser mig som någonting värdefullt, och speciellt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att vara med mig själv, och tro att när jag är med mig själv, och inga människor befinner sig runt mig, att det är någonting fel på mig, och att jag genast borde söka mig till andra människor och vara social, i tron att detta är det rätta sättet att leva på, och att det bekräftar att jag är en ”normal” och ”vanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som ångest inför att vara ensam, utstött, och utelämnad i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att möta det som är negativt i denna världen utan att känna mig själv positivt laddad av en upplevelse av tillhörighet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att lösningen är inte att söka efter positiva upplevelser utanför mig själv, lösningen är inte att vara social med andra och känna, och uppleva en tillhörighet; nej lösningen är att korrigera mig själv, föra mig själv tillbaka till min kropp, och leva här i och som varje andetag, och inte låta mig själv vara, eller bli besatt av rädsla inför att stå i och som denna världen utan att känna att jag tillhör någon viss typ av grupp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att bygga upp, och utveckla, och expandera mig själv, och träna mig själv på att stå stabil i denna världen, självständig, och stå oavsett huruvida jag tillhör någon grupp, eller inte – att istället gå in i rädsla, och ångest, nervositet, inför att inte tillhöra någon grupp, och inför att inte vara en del av någon slags gemenskap; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, att föra mig själv tillbaka hit – och att se, inse, och förstå att jag måste inte hålla kvar vid denna ångesten, och denna rädslan – utan att jag kan istället ta mig själv tillbaka hit, och leva på denna jorden, i min kropp, utan rädsla – utan istället vara stabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att utveckla, och skapa ett ostabilt lynne – där jag i grund och botten tror om mig själv, att jag inte är god nog, eller tillräcklig nog, för att vara stabil, för att interagera i denna världen med andra i och som stabilitet, och för att gå i denna världen utan att känna ett behov att få bli bekräftad, och erkänd av andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta gå mitt liv, gå min process i och som stabilitet, och utan att försöka förtrycka rädslan genom att generera positiva upplevelser, utan istället förlåta, och korrigera mig själv så att jag inte längre lever utifrån en utgångspunkt av att vara besatt av rädsla, och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på mig själv utifrån andras ögon, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att få bli bekräftad, och att få säkerställa att alla människor i min omvärld har en positiv syn på mig, och pratar om mig som om att jag är någonting positivt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå – att när jag konstant söker efter att få bli sedd som positiv av andra – då kompromissar jag mig själv, och jag slänger bort mig själv för att försöka tillfredsställa andra, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i enhet, och jämlikhet med och som min kropp, och gå mitt liv utan att bekymra mig för vad andra tycker, eller inte tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv pressad att imponera, och visa andra människor vad jag kan, och vad jag tycker, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara okänd, att frukta att vara en s.k. ”nobody” som ingen vet, och som ingen känner till, och som ingen bryr sig om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera utifrån en rädsla för att om jag inte får andra att se mig, erkänna mig, och tycka om mig, så kommer jag vara försvarslös i denna världen, och det kommer inte finnas någonting jag kan göra för att skydda mig själv, och för att se till att oavsett vad som händer, så har jag någon jag kan gå till, och någon som kan ge mig beskydd, och säkerhet, och trygghet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli influerad under min uppväxt av kulturen av att inordna mig själv i en hierarki där jag är en viss personlighet, och där jag har ett visst värde, och att jag därmed måste röra mig själv inom denna begränsning, och överleva inom denna begräsning – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas – och säga till mig själv såhär – LUGN! Jag behöver inte vara någon annan än mig själv för att kunna överleva, och röra mig själv effektivt i denna världen – visserligen kan jag ibland behöva ta på mig vissa roller i systemet för att tjäna pengar – men i sociala relationer finns absolut inget krav på att jag måste vara någon för att tillfredsställa andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag inte kan vara säker, eller trygg med bara mig själv, utan att jag måste ha någon slags grupptillhörighet, någon slags kulturell tillhörighet, någonting jag kan tänka att ”detta är jag” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att detta är en begräsning, och att jag självklart inte behöver kunskap i mitt huvud, bilder i mitt huvud, och en mental känsla av att känna mig positiv för att vara trygg, och säker, med och som mig själv, eftersom trygghet, och säkerhet som mig själv är praktiska, faktiska ord som jag kan leva praktiskt här; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag upplever såsom att vara ”jätteviktigt” såsom att ha en social tillhörighet med andra – det är endast en mental upplevelse, och inte en faktiskt, riktig verklighet, och således inte någonting som jag måste lägga kraft, och energi på för att bevara – utan är någonting jag utan rädsla kan släppa taget om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv tillfullo, helt, och hållet släppa taget om alla försök att passa in i denna världen, och att förstå att jag inte behöver passa in i denna världen, eller försöka vara precis som alla andra är, vad är det för meningen med det egentligen? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt ansvar gentemot mig själv är att tillåta mig själv att vara mig själv, att uttrycka mig själv, att vara öppen, stabil, och trygg inom och som mig själv – och att jag inte tillåter, och accepterar mig själv att bli en slav till upplevelser som inte har något syfte, som inte har något praktiskt ändamål, utan som bara kommer upp inom mig och är inom mig, och stör mig, och gör så att jag inte effektivt kan medverka, uttrycka mig själv, och delta här i detta ögonblick med vad som är framför mig här nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att människor som är kända, och som verkar populära, som verkar ha många vänner, mycket aktiviteter som kallar på dem, att tro att dessa människor är bättre än jag, att de är lyckligare än jag, och att jag för att kunna vara tillfreds med mig själv, måste bli exakt som dem, måste skapa mig själv ett harem av människor som följer efter mig, och att jag måste lyckas bli en slags ikon för andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt sluta fundera på, oroa mig över, och tänka på hur andra människor upplever sig själva, och istället fokusera på mig själv här – fokusera på att uttrycka mig själv, fokusera på att undersöka mig själv, fokusera på att lära känna mig själv, fokusera på att förstå mig själv – jag menar detta är saker som jag helt glömmer bort, och ignorerar när min uppmärksamhet är på vad som händer ”där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå, att när min fokus, och min uppmärksamhet är på andra människor, och jag vill leva andra människors liv istället för mitt eget, då är jag inte HÄR i och som min kropp, då är jag inte HÄR och jag tar inte ansvar för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, att föra mig själv tillbaka hit – och åta mig själv att fokusera på mig och inte på vad andra gör, eller inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt fokus glida ifrån mig själv, och börja glida utåt gentemot andra, där jag börjar titta på andra, och fundera på hur andra upplever sig själva, på vad andra gör, och på vad andra tänker – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara HÄR med och som mig själv – att röra mig själv HÄR – att lära känna mig själv, och korrigera mig själv HÄR till att leva och uttrycka mig själv på sådant sätt att det inte existerar något slags punkt av oärlighet inom mig själv gentemot mig själv, utan att jag är fullständigt klar, och fullständigt stabil i och som varje andetag, och att jag vet vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tillåter mig själv att gå in i sinnet, och börja fundera, börja tänka, och börja uppleva – det är då jag missar vad som är verklighet, och vad som är av värde, och vad som är på riktigt – och jag börjar tro att det som försiggår i mitt huvud på något sätt är verkligt, och är det jag borde ge uppmärksamhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå, att detta är lögnen som jag drar för mig själv för att inte möta mig själv HÄR och gå med och som vad som är verkligt såsom denna fysiska verklighet HÄR; alltså åtar jag mig själv att gå HÄR med och som min kropp i denna fysiska verklighet och sluta ge uppmärksamhet till det som försiggår i mitt huvud

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fundera på att jag kanske inte är tillräckligt social, att jag inte har tillräckligt många kontakter, att jag inte har tillräckligt många människor som känner till mig, som vet vad jag heter, som tycker om mig, som tycker att jag är snäll och trevlig person att vara med; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag håller på att gå in i en besatthet där jag vill vara någon för andra för jag känner mig rädd för att vara själv, rädd för att vara ensam; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här – andas – och att se att alla är ensamma här och inför döden står vi alla ensamma – således är denna upplevelsen av tillhörighet endast en energi och ingenting riktigt – således åtar jag mig själv acceptera, och omfamna min ensamhet och sluta försöka fly från denna punkten

När jag märker att min fokus börjar gå ut mot andra människor, och jag börjar tänka, och fundera, och undra över hur möjligtvis andra känner sig, huruvida andra möjligtvis har roligare liv än jag, trevligare liv än jag, och att jag därmed saknar någonting eftersom jag inte är lika pratsam, eller social, eller trevlig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta läge håller på att gå in i sinnet, och förlora mig själv till energi, och till idéer som inte har någon slags koppling till vad som är verklighet och till vad som är riktigt; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka – att andas – och att fokusera på mig själv, och mitt ansvar för och som mig själv att vara stabil, att vara HÄR – och disciplinera mig själv att vara HÄR i varje andetag och inte fundera på vad andra gör eller inte gör

Enhanced by Zemanta

Dag 210: Socialitetskaraktären – Sinnesskvaller, och Reaktion (Del 4)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna sinnesskvaller och reaktioner.

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinneskvallret inom mig själv – som lyder: ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker som är viktigare än att bli omtyckt – faktiskt – att bli omtyckt är fullständigt irrelevant och gör ingenting för att förändra min upplevelse av mig själv – utan leder endast till en illusorisk och kortvarig känslomässig upplevelse som försvinner efter några minuter

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sinnesskvallra inom mig själv att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för då kanske ingen tycker om mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är självkomprometterande att ändra mig själv för att få andra att lägga märke till mig och tycka om mig – det är som att säga till mig själv att jag inte duger, och att jag måste ha andras uppmärksamhet för att kunna vara tillfredställd med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka och hålla mig själv tillbaka – för att få känna mig själv som om jag är en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv leva utan att söka efter att vara en del av en grupp – utan istället vara en del med och som mig själv – som en helhet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva utifrån en sådan utgångspunkt är att jag inte låter mig själv stå stabil – stark – och självständig inom och som mig själv – utan att jag gör mig själv beroende av vad andra känner och upplever – och detta är naturligtvis ingenting som är bra för mig – eller som jag faktiskt vill uppleva

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret inom mig själv att – ”jag hoppas jag kan få någon att tycka om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad jag måste fokusera på är att tycka om mig själv – och inte att få andra att tycka om mig – och att tycka om mig själv är den enda punkten jag har makt över, och den enda punkten jag kan styra över – och den enda punkten jag kan ta med mig – och således åtar jag mig själv att hänge mig själv till att tycka om mig själv – och respektera mig själv – genom att stabilisera mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga efter att få bli accepterad

2. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag vill inte bli sedd som en tråkig människa, för kanske ingen tycker om mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag kan inte styra över vad andra tycker om mig – och om andra tycker jag är tråkig – ja – då är det deras problem – och det blir endast mitt problem när jag låter mig själv beröras av detta faktum – således åtar jag mig själv att träna mig på att stå orubblig och stabil inom mig själv – och inte bli influerad av andras sinnesupplevelser vare sig de är positiva eller negativa

3. När jag märker att jag medverkar i sinnesskvallret att ”jag vill inte bli utstött, jag måste se till att vara en del av gruppen” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att gruppen är överskattad – om inte gruppen är en punkt som agerar utifrån en princip – där alla i gruppen är självmotiverade och självständiga individer – då är gruppen endast en gängmentalitet som är sammanfogad i rädsla – utan någon riktning – och således är gruppen inte av något substantiellt värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga att få bli medlem i och accepterad av grupper – när det faktiskt inte är värt något

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret – ”jag hoppas att jag kommer att få andra att se mig, och tycka att jag är trevlig att vara runtomkring” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag endast existerar och lever utifrån en utgångspunkt av att få andra att tycka om mig – då kommer jag inte stå upp och prata sunt förnuft när jag ser missbruk och oacceptabla handlingar – utan jag kommer bara vara tyst och acceptera det för jag är rädd att bli utstött – således åtar jag mig själv att sluta söka efter stöd hos andra och istället utveckla mig själv som en individ – med självstyrka – självmotivation – och självriktning – som inte behöver någon annan att säga om jag gör rätt eller fel

6) Reaktion

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – att jag inte kommer att få bli accepterad och erkänd såsom en normal och av gruppen godkänd människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att stå självständig – på att stå självdriven och orubblig inom mig själv – och inte låta mig själv ändras beroende på vilken omgivning jag befinner mig själv i – och beroende på vilka människor det är som jag interagerar med

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag blir accepterad av gruppen – och att jag blir integrerad i gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna upplevelsen – att ta mig själv tillbaka hit – och respektera mig själv genom att sluta söka och kompromissa mig själv för att få bli omtyckt av andra – utan istället tycka om mig själv

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – förhållandelös – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste etablera förhållande med andra människor, och integrera mig själv i gruppen för att få bort denna upplevelsen – och känna mig själv bekväm med mig själv och som om att jag duger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bestämma att jag duger – att helt enkelt bestämma att jag är tillräcklig och att jag inte behöver göra någonting – eller vara någonting – för att acceptera mig själv här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som reaktionen av att känna saknad när jag är runtomkring andra människor – och känna det som om att så länge jag inte pratar med någon – eller går i närheten av någon – eller är i närheten av någon – så saknar jag intimitet – saknar närhet – och saknar att få vara en del av gruppen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad det är jag saknar – är mig själv – och vad jag inte gett till mig själv är egenvärde – och är att säga till mig själv att jag är tillräcklig som jag är och behöver ingen annan att säga att jag duger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som nervositet, och ångest – att jag inte kommer få vara en del av gruppen när jag är runtomkring människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte existera i och som denna ångesten, och nervositeten – och jag behöver inte söka säkerhet, eller trygghet hos andra människor – eftersom jag kan leva trygghet och säkerhet här med mig själv – genom att vara säker på mig själv – genom att veta vem jag är i varje andetag – varför jag är här – och hur jag är här; således åtar jag mig själv att träna mig själv på att vara trygg i mig själv – lugn och säker – och veta vem jag är oavsett i vilken omgivning eller omständighet jag befinner mig själv i

2. När jag märker att jag reagerar med att känna mig själv värdelös, och underlägsen när jag är runtomkring människor – och känna det som om att det enda sättet jag kan uppnå värde på är att se till att jag bli accepterad av gruppen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att värde är ingenting jag kan få av en grupp – det är ingenting som jag kan få genom att vara duktig för någon annan – utan värde är någonting som jag ger till mig själv – och som jag beslutar mig själv för att leva – således åtar jag mig själv att sluta söka efter värde – att se, inse och förstå att sökandet efter värde är faktiskt självmanipulation för att inte genast ta beslutet och leva värde här – således åtar jag mig själv att ta beslutet här – med och som mig själv och leva egenvärde

3. När jag märker att jag medverkar i och som reaktionen av att känna mig själv ensam, och utan att ha en nära, och substantiell kontakt med människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag söker efter – och känner att jag saknar – är mig själv – och är ett förtroende, och en tillit till mig själv – en substantiell relation med och som mig själv – således åtar jag mig själv att träna på att etablera en sådan relation med mig själv – och göra meningen med varje dag – att etablera och skapa en förtroendefull och givande relation med mig själv

4. När jag märker att jag medverkar i och som en reaktion av att känna saknad inom mig själv när jag är runtomkring andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att sakna – för jag kan ge mig själv här det jag känner att jag saknar – genom att leva det ord jag upplever att jag saknar – såsom t.ex. kärlek, och acceptans – detta är ord som jag kan leva här – genom att t.ex. låta mig själv vara lugn och bekväm med mig själv – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig själv för att jag uttrycker mig själv konstigt – felaktigt – eller på ett sätt så att andra inte tycker om mig – utan acceptera och tycka om mig själv istället

Enhanced by Zemanta

Dag 128: Grupptryck

Självskriverier

Idag var jag i skolan, och våran klass blev introducerade till en ny lärare – i och med detta ville läraren att vi alla skulle presentera oss själva, och ge en kort beskrivning av vilka vi var.

Jag reagerade i nervositet, och ångest när läraren sa detta, och jag kunde märka hur mitt hjärta började slå hårdare, och snabbare. Det är intressant att jag blir såhär nervös inför att tala inför andra människor – vad är det som detta beror på?

Vad jag kan se så är det för att jag i grund och botten är väldigt mån om att andra människor ska tycka bra om mig, de ska tycka att jag är intressant, och rolig – och om de inte tycker så om mig så blir jag nervös, och obekväm och tror att jag har sagt eller gjort någonting fel. Ungefär från och med att jag började sjätte klass i grundskolan har jag känt mig litet utstött, och underlig i jämförelse med andra – vilket tagit sig själv uttryck i att jag ofta sökt mig själv till människor som jag trott kunde göra mig mer omtyckt och populär – och jag har spenderat mycket tid på att tänka på vilka människor jag borde umgås med för att bli omtyckt, och hur jag kan bli mer populär.

En fullständigt onödig tankebana som inte tjänar någonting annat till än att skapa ångest, nervositet, och underlägsenhet – samt framförallt – att jag inte kan uppskatta detta ögonblick här – eftersom jag konstant tänker på vad jag ska klara av, och göra i nästa ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, ängslig, och rädd när jag ska tala inför min klass – eller inför människor som jag inte känner – och genast börja undra om jag kommer säga någonting som andra människor inte tycker låter bra, eller om andra människor på grund av det jag säger inte kommer att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv i förhållande till andra människor såsom underlig, och underlägsen, och definiera mig själv såsom att sakna någonting i förhållande till andra – och tro att jag därmed måste slåss, och kämpa för att visa att jag duger i andras ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, uppleva, och tycka att jag inte duger – om inte andra människor verkar tycka att jag duger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska tycka att jag har fel, och inte erkänna mig såsom att vara en normal, lättsam och trevlig människa om jag släpper all min rädsla och står upp i varje andetag utan att leva för att bli erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara en del av en grupp, och inte vara erkänd av gruppen såsom att ha rätt uppfattning i fråga om en viss sak – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på gruppens omdöme, i tron att bara för att fler människor inte tycker som jag – så betyder detta per automatik att jag har fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, kompromissa, och hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli stigmatiserad och sedd av en grupp såsom en utböling

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan för att bli stigmatiserad och ansedd såsom korkad, dum, idiotisk, knäpp, underlig, konstig, onormal, äcklig – sammanfattat: ansedd såsom att ha något slags negativt värde i förhållande till andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv – för att få bli ansedd, och definierad av andra såsom att ha ett positivt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv underlägsen människor som verkar vara populära, och omtyckta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro – att jag för att kunna uppleva mig själv såsom en jämlik bland andra människor – också måste vara populär, och omtyckt, och andra människors erkännande såsom att vara en normal, lättsam, trevlig, och rolig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom någon som behöver gruppens stöd för att kunna fungera, och existera utan rädsla – i tron att om jag inte har gruppens stöd – att jag då är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan att bli avvisad och nedvärderad av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra – att inom mig själv existera i och som en konstant medvetenhet av andra människor – där jag hela tiden försöker leta efter ledtrådar huruvida andra accepterar, eller avvisar mig – huruvida andra tycker att jag är en trevlig människa att vara runtomkring, eller huruvida andra tycker att jag är en jobbig och otrevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen gruppen – och se mig själv såsom att i förhållande till gruppen vara beroende – och tro att för att jag ska kunna erkänna mig själv, ge mig själv mening – och leva självförtroende, och självvärde – att jag då måste ha gruppens erkännande och vara sedd som en populär och omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – genom att tro att jag måste söka efter socialt erkännande hos andra för att kunna erkänna mig själv, och för att kunna stå stabil inom och som mig själv och inte reagera i förhållande till de situationer jag möter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se emotionella upplevelser av rädsla och nervositet såsom korrekta, och naturliga upplevelser som inte kan undvikas – utan som är en naturlig del av människan och dennes biologi och därför inte kan stoppas, eller transcenderas – istället för att se, inse och förstå att rädsla, ångest, nervositet, ängslan, och underlägsenhet är alla upplevelser skapade av mig och som därför också kan stoppas av mig genom disciplinerad, hängiven, målmedveten applikation – att i varje ögonblick då jag märker att tankar kommer upp inom mig som har en inneboende natur av att vara baserade i rädsla, att då stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag pratar inför min klass – öva mig själv på att stå fullständigt stabil – trygg – och säker inom mig själv – och varje gång då en tanke, eller upplevelse kommer upp inom – att genast stoppa denna och ta mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter socialt erkännande i tron att om jag inte har socialt erkännande så betyder detta att jag är värdelös och saknar någonting – och att jag i förhållande till andra människor är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och vara stabil, trygg och lugn med mig själv oavsett huruvida jag har socialt erkännande eller inte – och således inse, se och förstå det överdrivna värde som jag placerat på socialt erkännande – eftersom jag faktiskt – rent praktiskt – inte behöver inte sådant erkännande för att röra mig själv – uttrycka mig själv – fungera och motivera mig själv i och som denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag talar inför andra människor – att när jag interagerar med andra människor – att stoppa alla upplevelser och tankar som kommer upp inom mig – genom att andas, och föra mig själv tillbaka hit varje gång en sådan punkt rör sig inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta söka erkännande av andra – och istället erkänna mig själv och således skapa frid inom och som mig själv genom att jag slutar att leta efter att bli omtyckt – och istället tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till andra såsom att vara underlig, och underlägsen – och jag åtar mig själv att i och med detta sluta jämföra mig själv med andra människor, och sluta kommentera mig själv i förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och således slappna av och vara nöjd med mig själv oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att erkänna mig själv såsom tillräcklig, och god nog – oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att gå min process att stoppa all min rädsla, ångest, och nervositet – i och som hängivenhet, målmedvetenhet, och självdisciplin – och således utvisa alla slags komprometterande upplevelser inom mig och skapa mig själv såsom att vara stabil – trygg – och självsäker i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte se mig själv  såsom underlägsen och sämre än en grupp med människor – och således åtar jag mig själv att sluta söka efter att få bli accepterad och erkänd av en grupp med människor – och istället åtar jag mig själv att existera, och uttrycka mig själv här i och som varje ögonblick såsom stabil – trygg i mig själv – effektiv – och fokuserad – och inte förlora mig själv i sökandet efter att få bli erkänd av andra människor

Jag åtar mig själv att inte bli fruktad att bli stigmatiserad – och att inte tro att bara för att någon säger någonting som jag uppfattar vara avvisande, eller negativt – till mig – att jag för den sakens skull måste definiera, och skapa min upplevelse av och som mig själv i förhållande till vad jag ansett att den andra människan sagt om mig

Jag åtar mig själv att sluta offra mig själv för att få bli ansedd såsom att ha ett positivt värde av andra – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta skapa mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta värdera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta begränsa mig själv utifrån den respons jag får av andra – utan istället stå stabil, och trygg inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka uppnå en position hos andra människor av att vara ansedd och definierad såsom populär, omtyckt, och rolig – och istället åtar jag mig själv att fokusera på att vara självuppriktig i varje ögonblick – och stabilisera mig själv här – och assistera mig själv att i varje ögonblick andas effektivt – slappna av – och stoppa rädslor, och tankar som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och sluta begära att ha gruppens stöd och erkännande – och istället åtar jag mig själv att oavsett hur andra ser mig – att andas igenom de reaktioner som kommer upp inom mig såsom rädsla, ångest, och nervositet – och stå stabil här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta medverka i och som min tendens av att inom mig själv konstant söka efter hur andra människor uppfattar mig – vad andra människor känner om mig – vad andra människor tänker om mig – vad andra människor tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit och stå stabil och trygg i mig själv i och som varje andetag – och uttrycka mig själv ovillkorligt utan att vara rädd för hur mitt uttryck av och som mig själv kommer att uppfattas av andra

Jag åtar mig själv att inte se, och definiera mig själv såsom underlägsen gruppen – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver kopiera, och ta efter gruppens värderingar om jag ser att dessa värderingar inte är bäst för alla – och således åtar jag mig själv att leva självständighet, karaktärsfasthet, och orubblighet – i det att jag står fullständigt stabil och trygg i och som mig själv oavsett vad slags omgivning jag befinner mig själv i

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha gruppens stöd för att stå stabil inom och som mig själv – utan att detta är någonting som jag kan ge mig själv i varje ögonblick – genom att stoppa all slags upplevelse – alla slags självkomprometterande tankar – och istället stå upp här i och som mitt andetag och leva såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som en mänsklig natur – som tydligen är mig övermäktig och någonting jag inte kan styra över eller ha kontroll över – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att allt som jag upplever inom mig själv kan transcenderas – stoppas – och tas bort – och att jag därmed kan återskapa mig själv såsom en människa som är fullständigt stabil, trygg, och lugn med sig själv

Jag åtar mig själv att då jag pratar med min klass – då jag pratar med klasskamrater – att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och att inte tillåta och acceptera mig själv att börja tänka, och fundera på hur andra uppfattar mig – eller inte uppfattar mig – och således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig ovillkorligt – utan självfördömande – rädsla – och självförintande tankar

Jag åtar mig själv att sluta söka efter socialt erkännande – i tron att om jag inte äger socialt erkännande – att jag då är värdelös och underlägsen andra – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick fullständigt orubblig, och karaktärsfast – i det att jag står i och som integritet – i och som stabilitet – tyst och direktiv inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver socialt erkännande – eftersom jag kan röra mig själv genom mitt eget beslut – motivera mig själv – stå stabil inom och som mig själv oavsett vad slags respons eller stimulus jag står inför – och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter att få bli en del av en grupp – och jag åtar mig själv att istället stå stabil inom och som mig själv och uttrycka mig själv här såsom mitt andetag

Dag 43: Utfryst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor känna mig själv utfryst, och isolerad, och anklaga andra människor för att göra mig utfryst och isolerad – istället för att se, inse och förstå hur jag skapar mig själv såsom upplevelsen, och applikationen av att vara utfryst och isolerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig ängslig inför att gå fram till människor, och gå in i situationer med nya människor, och medverka, och interagera med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att människor ska säga till mig att jag kan få komma in i deras grupp och medverka, och att interagera, att vänta på att jag ska bli inbjuden – istället för att se, inse och förstå – att jag kommer få vänta en evighet, och att det är mitt ansvar att placera mig själv i situationer där jag får interagera, och medverka med andra människor – och att det är mitt ansvar att expandera mig själv i min verklighet, och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utanför, och att känna det som att jag inte är den del av vad som pågår i mitt liv, och vad andra gör, och tänka att jag är annorlunda än vad andra är, och att jag därför inte kan vara en del av vad andra gör, istället för att se, inse och förstå – att detta är en ursäkt jag skapat, för att dölja och förtrycka min rädsla inom mig själv för att faktiskt vara en del av andras interaktion, och medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd inför att tränga mig på, och inför att andra ska se mig som alldeles för framfusig, och krävande, om jag kommer och introducerar mig själv, och placerar mig själv i situationer där jag kan interagera med andra människor, istället för att se, inse och förstå – att det är fullständigt onödigt att hålla kvar vid denna rädslan, eftersom den begränsar mig – jag struntar därför i hur andra människor upplever mig, och jag tillåter mig själv att driva mig själv till att interagera och medverka med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra denna personlighet, och idén av mig själv såsom att vara isolerad, genom att inte driva mig själv till att expandera, genom att inte tala, genom att inte försöka uttrycka mig själv med mer människor, utan istället vänta, och hålla mig själv tillbaka – och på så vis ge rädslan tillåtelse att styra över mig – istället för att jag driver mig själv igenom min rädsla, och manifesterar mig själv såsom fullt kapabel och förmögen att ta kontakt med andra människor, och att skapa relationer och förhållanden med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa förhållanden och relationer med andra människor, att inte lära känna andra människor, utan istället isolera mig själv, och hålla mig själv tillbaka, genom att göra rädsla, ångest, och nervositet till min gud – och till min skapare – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att göra rädsla, ångest och nervositet till min gud, och till min skapare – och att är oacceptabelt att jag inte står upp och säger ”fuck you rädsla, nu lever jag här, och skapar mig själv såsom jag vill leva” och sedan gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att det ska bli lättare för mig att bryta mig själv ur min isolation, istället för att inse, se och förstå att det aldrig kommer bli lättare för mig, jag måste bryta mig ur min rädsla för att interagera här, jag måste ta mig ur min isolation här, jag måste röra mig själv här, och jag inte förvänta mig själv att någon annan gör det för mig – och även om någon annan skulle göra det för mig, så inser jag hur jag då inte skulle förändra mig själv utan fortfarande vara en slav till rädsla – därför driver jag mig själv till att ändra mig själv, och till att skapa mig själv såsom interaktion, och medverkan med andra människor här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv, genom att spendera en stor del av mitt liv i isolation, och i att känna mig utfryst och utanför, och existera i och som en rädsla för att ta kontakt med andra människor, och utvidga mig själv, och utvidga mina relationer – istället för att säga inom mig själv – nej – fuck this! Nu jävlar ska jag ut ur denna rädslan, och sedan driva mig själv till att ta kontakt med andra människor, och att placera mig själv i grupper, och tala, och inte tillåta och acceptera mig själv att vara rädd för att tycker att jag tränger mig på, eller vara rädd för att andra fördömer mig såsom att vara obekväm, och socialt konstig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli fördömd av andra människor såsom att vara socialt underlägsen, socialt märklig, socialt utfryst, och ge denna rädsla makt och kontroll över mig, genom att jag inte har tillåtit mig själv att lära känna nya människor, och att placera mig själv i situationer där jag är social med nya människor – därför driver jag mig själv igenom denna rädsla, och jag tillåter mig själv att lära känna nya människor, tillåter mig själv att inte vara rädd för att stå i centrum av allas uppmärksamhet, tillåter mig själv att inte vara rädd för att bli fördömd, och/eller nedvärderad av andra människor

Jag åtar mig själv att när jag är i situationer då jag inser att jag isolerar mig själv, och håller mig själv tillbaka, att jag driver mig själv till att interagera, och placera mig själv i situationer där jag får prata, uttrycka mig själv, och lära känna nya människor

Jag åtar mig själv att inse, att anledningen till att jag inte utvidgat mitt nätverk, är för att jag varit rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, och jag driver mig själv till att lära känna, och skapa nätverk i min värld