Tag Archives: equal money

Dag 201: Självmedvetenhetskaraktären (Del 1)

Den kommande veckan kommer jag att arbeta med självmedvetenhetskaraktären. Dagens blogg kommer att hänges till att skriva ut punkten och sedan kommer jag de under de kommande veckodagarna att applicera självförlåtelse, och självåtaganden på de punkter vilka jag kommer att öppna upp alldeles strax här nedan.

På lördag så kommer jag att omdefiniera ord som är relevanta för de punkter jag nu under veckan kommer att gå igenom, och på söndag kommer jag avsluta arbetet med denna karaktär genom att summera punkten i en formel av problem, lösning och belöning – där jag kommer att visa vad problemet med punkten är, vilka lösningar som kan appliceras på punkten, och vad belöningen är för att korrigera punkten – och när jag pratar om ”punk” menar jag i detta fall självmedvetenhetskaraktären.

På söndag kommer jag även att göra en vlogg på punkten som jag kommer ladda upp på min youtube-kanal – denna kommer vara på engelska och jag kommer lägga upp den här bloggen.

I alla fall så är detta det schema jag kommer följa den kommande veckan, och antagligen några veckor framöver – när jag skriver ut karaktärer.

Självskriverier

Så – självmedvetenhetskaraktären – detta är en karaktär som jag lagt märke till när jag befinner mig själv på badhuset, och jag går omkring i mina badbyxor runt människor. Vid dessa tillfällen har jag observerat att jag upplever mig själv trängd, och obekväm – och jag har en känsla av att jag inte riktigt vet var jag ska ha mina händer någonstans. Alltså – jag känner mig obekväm i min kropp, och upplever det som om alla ögon är riktade mot mig – och så vet jag inte riktigt hur jag ska röra mig, eller hur jag ska se ut, för att jag ska verka ”normal” och bli erkänd av människorna som är runtomkring mig såsom att vara en normal och godkänd människa.

Vad jag kommer ihåg från min barndom så började jag uppleva mig själv självmedveten, och obekväm med att visa min kropp halvnaken inför andra människor när jag började gymnasiet. Men känslan fanns inom mig även i grundskolans senare år. Anledningen till att jag började bli ängslig för hur andra skulle se min kropp var för att jag var väldigt sen in i puberteten, och sedan var jag också lite valptjock eller vad man ska säga – jag hade lite fett på min kropp och det var vissa i min omgivning som anmärkte på detta.

Dessa två anledningar gjorde att när jag skulle duscha, eller bada, eller visa mig själv med bar överkropp av någon anledning, när jag var runtomkring människor, då blev jag genast orolig för vilket intryck jag skulle göra på dem – och om de skulle säga någonting om min kropp, om de skulle tycka att min kropp var ”omogen” och ”för liten” – och att de sedan skulle komma fram och säga detta högt till mig.

En metod jag utvecklade för att inte behöva visa mig själv naken bland andra människor var att jag efter idrotten i skolan, väntade till sist med att duscha – så att jag kunde göra det ifred utan att någon kunde se mig naken. Intressant till vilken grad jag har begränsat mig själv i mitt liv på grund av denna punkt, och hur jobbigt jag har gjort det för mig själv genom att jag inte vågat acceptera min kropp.

Idag hade jag faktiskt en tanke – om hur annorlunda hela mitt liv hade varit om jag redan från födseln, redan från min tidiga ungdom hade fått lära mig att hantera mina inre upplevelser, göra självförlåtelse på dem, och korrigera dem – herregud – mitt liv hade ju varit ett enda mysigt kuddhav – men nu blev det inte så – och därför är det helt enkelt bara att fortsätta gå denna karaktär – så åter till punkten.

Nåväl – så jag kände mig i vart fall från grundskolans senare år ganska obekväm med min kropp. Detta har också att göra med att jag under min uppväxt flera gånger blev kallad tjock, och fet av människor i min omgivning – någonting som gjorde att jag utvecklade en mycket hård, och kritisk uppsyn mot min kropp – och jag kommer ihåg hur jag brukade stå och titta på min överkropp i en spegel när jag var ungefär 12 år gammal – och jag tittade över hela min kropp och tyckte mig själv se skrupler, och felaktigheter överallt – och jag kände mig alltså inte nöjd alls med min kropp – jag tyckte att jag skulle vara smalare, lättare, smidigare, mindre klumpig, och att min hud skulle vara mer slät och skimrande – för det var så jag tyckte att mina vänners kroppar såg ut.

Ett sätt som jag hanterade min kroppsliga osäkerhet på var att jag brukade påpeka hos människor som jag tyckte var ännu tjockare än mig, att de just var – ännu tjockare än mig. Och det kändes bra att få över uppmärksamheten på någon annan, och kunna hitta fel och skrupler i andra människor – så att jag kunde slippa att mitt eget jagande öga skulle hitta fel i min egen kropp.

Och här kan jag runda av det hela – sammanfattningsvis kan konstateras att min självmedvetenhetskaraktär är uppbyggd av en mängd minnen, och självfördömanden som har att göra med hur jag ser på min kropp – och hur jag tycker min kropp inte är tillräckligt vacker. Detta har att göra med att jag jämfört min kropp gentemot andras, och tyckt att min kropp saknat de drag som gör en kropp normal och acceptabel – och detta har i sin tur lett till att jag i mitt hållit mig själv tillbaka och varit nervös, och rädd för att visa min kropp naken, eller halvnaken inför människor i min värld.

Så – under de kommande veckodagarna kommer jag att gå igenom de punkter som jag tagit upp här – och applicera självförlåtelse, och göra självåtaganden. Redan idag kommer jag dock att applicera självförlåtelse på några av de punkter som jag tagit upp här.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att titta på min kropp i spegeln, och försöka hitta saker och ting som är fel med min kropp, och tycka mig själv hitta saker som är fel med min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma min kropp, vara hård min kropp – och känna mig själv obekväm, och ängslig inför visa min kropp inför andra människor – i rädslan och ångesten inför vad de ska tycka och känna om och gentemot min kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en upplevelse av och som mig själv av att vara tillbakahållen, och stel i min kropp – när jag är runtomkring andra människor – och känna det som om att jag är, eller kommer bli fördömd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att en anledning till varför jag i mitt liv varit så dragen till pösiga, och stora kläder – är därför att jag i sådana kläder inte behöver visa min kropp – och inte behöver vara lika exponerad som i tighta kläder

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla, och ångest inför att exponera min kropp inför andra människor – i rädslan för att min kropp ska göras till åtlöje, och att andra människor ska hitta fel, misstag, skrupler, och tycka att min kropp är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv – och hålla mig själv tillbaka i mitt uttryck av och som mig själv – i rädslan för hur andra människor ska se på min kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka och röra mig själv utan att oroa mig för vad andra ska tycka, eller inte tycka och känna om min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa idéer, tankar, och fördömanden om vissa av min kroppsdelar – där jag känner det som om att just den kroppsdelen inte är tillräckligt vacker, tillräckligt skön, eller tillräckligt normal – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma min mage såsom att vara alldeles för utbuktande – och fördöma min bröst såsom att inte vara tillräckligt profilerade, och utmejslade – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera min mage, och acceptera mina bröst – och låta mig själv uppskatta och erkänna min kropp – och älska min kropp en och jämlik

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska min kropp, och att inte låta mig själv vara bekväm i min kropp – och njuta av min kropp – och låta mig själv uppskatta och tycka om min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta jämföra mig själv med andra människor och hur deras kroppar ser – och istället fokusera mig själv på att andas – på att leva HÄR – på att röra mig själv HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv lära känna och uppslatta min kropp

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min kropp i spegeln, och tycker mig själv se felaktigheter, och se skrupler, misstag, och onormala saker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp är funktionell – den är effektiv – och det är inget problem med min kropp – det finns ingenting som är dåligt med min kropp – och alla de tankar som kommer upp inom mig som påstår motsatsen är inte riktiga – utan är endast tankar vars existens kräver att jag ger dem uppmärksamhet; således åtar jag mig själv att sluta ge dessa tankarna uppmärksamhet – och istället fokusera på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag skapar en upplevelse av och som mig själv av att vara tillbakahållen, och stel i min kropp runtomkring andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra tycker om min kropp har inget att göra med hur jag ska uppleva mig själv i och som min kropp – det är således upp till mig om jag ska uppleva mig stel och tillbakahållet – eller om jag helt enkelt ger mig själv möjligheten – att uttrycka mig själv och vara naturligt – bekväm – och fullständigt avslappnad i och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att vara bekväm – avslappnad – och fullständigt i acceptans av och som min mänskliga fysiska kropp här – och inte oroa mig själv för vad andra tycker och känner om min kropp

3. När jag märker att jag upplever rädsla och ångest inför att exponera min kropp inför andra människor – i rädslan för att min kropp ska göras till åtlöje, och att andra människor ska hitta fel, misstag, skrupler, och tycka att min kropp är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick begränsar mig själv eftersom jag låter mig själv styras av rädsla för vad andra tycker, och känner om min kropp – och det är inte acceptabelt – det är inte ett värdigt liv att leva; således åtar jag mig själv att andas och slappna av i och som min kropp – och njuta av och fokusera – och ge uppmärksamheten till detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp här – kroppens muskler – kroppens ben – kroppens senor – allt

4. När jag märker att jag medverkar i och som, eller skapar idéer, tankar, och fördömanden om vissa av min kroppsdelar – där jag känner det som om att just den kroppsdelen inte är tillräckligt vacker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att mina kroppsdelar är perfekta – eftersom de är fullt funktionella och skapar i sin helhet en kropp som är formidabel på alla sätt och vis – och som förtjänar min respekt – och inte att jag fördömer den för att den inte ser ut på ett visst sätt; således åtar jag mig själv att respektera min kropp – genom att sluta att fördöma min kropp – skapa tankar, och åsikter om hur min kropp borde, eller inte borde se ut

5. När jag märker att jag inte låter mig själv älska min kropp, och vara bekväm i min kropp, och njuta av min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen annan utom jag som kan ge till mig själv gåvan att älska min kropp – att vara bekväm med min kropp – och att acceptera min kropp – detta är någonting som jag måste göra för mig – och som inte kommer hända för att min kropp ändrar sitt utseende – för problemet är de tankar jag tillåter inom mig själv och inte hur kroppen rent faktiskt ser ut; således åtar jag mig själv att acceptera och älska min kropp – och att göra detta praktiskt här – genom att stoppa självfördömanden – och istället låta mig själv vara medveten om alla de kroppsliga sensationer som jag upplever i och som varje ögonblick här med min kropp

Advertisements

Dag 87: Drömmarnas Värld Del 4 – Frihet!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att vara fri att göra vad jag vill – och leva ett liv utan att ta ansvar, att leva ett liv utan åtaganden – att leva ett liv utan något som helst jag bryr mig om där jag bara kan göra vad jag vill utan några som helst konsekvenser; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att denna världen såsom den ser ut idag – är en konsekvens av människans jakt på sin egen personliga frihet – där ingenting annat betyder någonting än den egna personliga friheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga ett bättre liv – ett liv som är mer än mitt nuvarande liv – ett liv som är roligare än mitt nuvarande liv – och således alltid existera inom och som en dröm och längtan där jag hela tiden vill någon annanstans – och jag vill uppleva någonting annat – och jag vill bli någonting annat – och göra någonting annat – och därför aldrig tillåta och acceptera mig själv att uppleva och lära känna detta ögonblick här som är här i detta andetaget – som jag lever här en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda alla drömmar inom och som mig själv – att inte döda all längtan, och alla projektioner om en framtida lycka – och allt hopp om att mitt liv ändå ska bli bra, och att jag ska få leva ut och känna några av de begär, och önskningar jag ackumulerat inom och som mig själv genom att tänka; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit, och möta verkligheten såsom den ser ut här – och gå i denna verklighet en och jämlikt – och inte tillåta och acceptera mig själv att fly bort från de konsekvenser jag skapat genom att gå in i och skapa drömmar och önskningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om min frihet, och min lycka – när jag tydligt ser konsekvensen av att jag bara bryr mig om mig själv i hur världen fungerar, och ser ut – där mer än hälften av jordens människor lever utan mat, och utan vatten – och något som helst stöd från resten av jordens invånare – eftersom de är fullt upptagna med att bara bry sig om sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och lära mig bry mig om min kropp, och därmed lära mig att bry mig om denna fysiska existens i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om denna fysiska existens i sin helhet, och lära känna denna fysiska existens i sin helhet – och inse, se och förstå hur mycket jag faktiskt har missat genom att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara här, i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter någonting mer än mig själv, i tron och idén att jag inte är tillräcklig – och att någonting mer än mig existerar där ute, och att jag måste genom att tänka och fantisera på detta där ute, nå och uppnå detta där ute – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att frihet finns att få och uppleva där ute – och om jag spenderar tillräckligt mycket tid med att tänka på, och fundera på hur jag ska uppnå frihet där ute, att jag då faktiskt kommer uppleva frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet är någonting som jag kan leva här i varje ögonblick – genom att göra mig själv fri från begränsningar i varje ögonblick – och leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha andra människors erkännande att jag lever frihet, att andra människor måste titta på mig, och på mitt liv och inom sig själva tänka att: ”oj vad han är fri” – för att jag faktiskt ska kunna uttrycka och leva frihet som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick, och att jag inte behöver någon annan att erkänna mig själv som frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera frihet såsom att ha mycket pengar – och tänka att frihet är möjligheten att konsumera hur mycket jag vill och utan att det finns någon ände till hur mycket, och vad jag kan konsumera; istället för att se, inse och förstå att detta är en väldigt begränsad idé av frihet – som faktiskt leder till det motsatta – att jag begränsar mig själv eftersom jag hela tiden är besatt av att konsumera, och faktiskt aldrig lever och uttrycker mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – fri från begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att essensen av frihet är att verkligen vara fri – fri från allt – och således innebär frihet inte att jag ska få någonting, få uppleva någonting, eller känna någonting – utan att jag helt enkelt är fri från alla begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv i vara rädd för att ta mig an åtaganden, och låsa upp mig själv i mitt liv – genom att åta mig en massa ansvar i min värld såsom vad jag ska göra, och hur jag ska leva i min värld – i rädslan för att jag då inte kommer kunna leva, och uttrycka mig själv såsom frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet handlar inte om att vara fysiskt fri – utan om vem jag är inom och som mig själv – och hur jag står och lever i förhållande till denna världen – där faktisk frihet är när jag ger upp på alla begär, och önskningar i förhållande till denna världen och tillåter och accepterar mig själv att existera ovillkorligt i varje ögonblick här

Jag åtar mig själv att leva frihet som mig själv, och sluta söka frihet utanför mig själv – och sluta tro att frihet är någonting jag kommer att uppnå genom att konsumera, och köpa mer saker – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att frihet är att vara fri från begär – fri från drömmar – och fri från personliga begär och istället leva här i enhet och jämlikhet med den mänskliga fysiska kroppen i varje andetag

Jag åtar mig själv att sluta söka efter mer, och sluta söka efter ”sanningen” och ”upplysningen” utanför mig själv; och istället ta all denna tiden och hänge den åt mig själv, och till att verkligen lära känna mig själv såsom en fysisk varelse – såsom en riktig människa som existerar och lever här i varje ögonblick och inte befinner sig i någon inre filmupplevelse av drömmar, önskningar och begär

Jag åtar mig själv att sluta längta efter, och drömma efter att få skapa mig själv ett normalt och medelmåttigt liv i denna världen, där jag accepterar denna världen som den är och sedan bara fokuserar på att hanka mig fram och försöka överleva; och istället åtar jag mig själv att leva för att förändra denna världen, och skapa denna världen till att bli bäst för alla på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att möta verkligheten, och att hantera, och dirigera de konsekvenser jag skapat genom att inte ta ansvar för och stå en och jämlik med denna världen såsom den existerar

Jag åtar mig själv att sluta drömma om min frihet, och min lycka, och min glädje – och istället åtar jag mig själv att leva ett lev för och som alla – och verkligen ge mig fan på att skapa en förändring som gör skillnad

Jag åtar mig själv att lära känna denna fysiska existens, att lära känna min kropp, och att lära känna mig själv – och att sluta söka efter någonting mer där ute – och istället inse, se och förstå att jag verkligen missat vad som är verklighet och substantiellt såsom vad som är här

Jag åtar mig själv att inse att jag är tillräcklig här och att jag inte behöver mer – och att jag inte behöver uppnå någonting eller uppleva någonting mer och bättre än mig själv här

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag inte behöver någon annan att erkänna mig såsom fri – eftersom jag kan leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro och tänka att jag måste konsumera och få nya upplevelser, nya känslor, nya saker för att kunna leva mig själv som fri – istället för att se, inse och förstå att frihet är att leva här såsom fri från begränsningar – och att inte vilja eller önska någonting mer än här – och således vara fri från ekorrhjulet av att alltid vilja nå dit istället för att leva här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att låsa upp mig själv, ta ansvar i min värld, och anta åtaganden i min värld – i rädslan att jag ska förlora min frihet – och jag inser, ser och förstår att frihet i sin essens handlar om vem jag är i förhållande till mitt liv – och till mig själv – och att frihet är att leva och uttrycka mig själv här utan att tillåta och acceptera mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån vad som är här

Dag 84: Drömmarnas Värld Del 1

Välkommen till en bloggserie som ska behandla mina drömmar och begär – alltså de där upplevelserna, och önskningarna som jag tyst och stilla håller kvar inom mig själv, och försiktigt önskar ska bli verklighet. Och jag ska göra denna bloggserie om just drömmar och begär eftersom det är just dessa punkter som håller kvar mig i en idé om mig själv och mitt liv såsom att ”bara handla om mig”. Och det är även drömmar och begär som gör mig rädd för att förlora saker och ting – rädd för att dö – eftersom jag är rädd för att inte kunna leva ut mina begär och önskningar, och istället leva ett ”tråkigt” och ”trist” liv där ”ingenting roligt” hände.

Det är intressant att exakt ALLA människor existerar i och som sina egna drömmar, önskningar och begär – och det stora problemet är att vi människor skapa drömmar, önskningar, och begär som bara handlar om oss själva, och hur vi ska må och känna oss; och i detta skiter vi fullständigt i resten av världen. Om vi istället hade närt och skapat drömmer, och visioner som hade tagit exakt ALLA varelser, människor, djur och natur i beaktande – då hade vi ju haft en helt och totalt annorlunda värld. Men nu är det så att vi skapar våra drömmar enbart i beaktande av oss själva.

En av de vanligaste drömmarna måste nog vara: ”jag vill träffa den rätta” – och sedan vill jag ”gifta mig och skaffa barn” – det är nog väldigt många människor som kan känna igen sig i en sådan dröm. Och om vi tittar på drömmen så kan vi se att den bara handlar om MIG, MIG, MIG. Jag ska gifta mig! Jag ska hitta den rätta! Jag ska ha barn! Och det faktum att vi har fullt tillräckligt med barn nere i Afrika som inte ens har några föräldrar – eller det faktum att vi som människor kanske helt enkelt inte är redo att bli föräldrar – det är sådant vi skiter i när vi vill bejaka våra drömmar.

Därför är utgångspunkten för denna bloggserie att personliga drömmar och önskningar i grund och botten är jävligt farliga – i alla fall om vi tillåter och accepterar dessa drömmar att hamna överst på vår prioritetslista, och att vi skjuter bort allting, och alla andra som inte kan ge oss detta begär; då är drömmen och begäret skadligt. Så, i dessa kommande bloggar ska jag alltså titta på alla mina begär och drömmar för att se hur jag tar beslut och styr mig själv i mitt liv utifrån personliga drömmar och begär – där allting bara handlar om mig, och om vad jag kan få, och om vad jag kan förlora.

Följ med på ett äventyr in i huvudet på Viktor – vi ses imorgon.

Dag 83: Den Snälla och Barmhärtiga Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv som snäll och omtänksam – och tänka om mig själv att jag är en människa som bryr mig om andra – att jag är empatisk och barmhärtig – och i detta existera som en karaktär där jag hela tiden lever i fruktan för att människor ska uppleva sig själva negativt runt mig, och definiera upplevelsen av sig själva i ögonblicket med mig såsom någonting som går stock i stäv med hur jag definierat mig själv såsom att vara snäll – därför inser/ser/förstår jag hur mycket jag begränsat mig själv genom att definiera och skapa mig själv som den snälla karaktären – där jag låst mig själv in i ett visst sätt att agera och uttrycka mig själv på, och aldrig vågat gå utöver dessa gränserna jag satt upp för mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick – och inte längre definiera och se mig själv som en snäll och barmhärtig människa, och inte längre oroa mig själv vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser människor har runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag reagerar runt människor i en upplevelse av och som att jag spänner mig, eller blir arg på någon annan – att genast uppleva rädsla och ångest för att den andra människan ska se vad det är jag upplever inom mig själv, och tänka och känna det som om att de inte är bekväma och känner sig tillfredsställda i ögonblicket och att detta är mitt fel, och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som jag är snäll-karaktären – såsom idén att jag hela tiden måste får andra människor i min värld att uppleva sig själva positivt laddade, och glada; därför åtar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv här – autentiskt och direkt i varje ögonblick – där jag inte längre försöker göra mig till, och där jag inte längre oroar mig själv för hur andra kommer reagera, och uppleva mig när jag uttrycker mig själv autentiskt och utan att försöka skapa mig själv som en snäll och omtänksam karaktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad, och känna mig upplyft, och lyckad när jag interagerat med en människa, och denna människa efter vår interaktion verkar glad, och upplyft – och då tänka att jag gjort någonting bra, och att jag fått en annan människas dag att ändras, och att jag gjort en annan människa en tjänst; istället för att se/inse/förstå att jag i detta ögonblick i jämlik mån existerar som rädsla för att inte göra en annan glad, och tillfredsställd – och att jag helt begränsat mig själv såsom självuttryck att hela tiden försöka frammana och skapa i människor positiva upplevelser, så att jag kan definiera mig själv utifrån dessa positiva upplevelser och se mig själv som positiv därav; därför åtar jag mig själv att sluta känna mig glad och lyckad om en annan människa känner sig glad, lyckad efter hon har kommunicerat och interagerat med mig – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv här i varje ögonblick utan en plan – utan att försöka uppnå en upplevelse, och utan att försöka visa mig själv på något speciellt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besvära mig själv med jag är snäll-karaktären – vilket skapar den situationen att så fort jag upplever en emotionell reaktion inom mig själv när jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – att jag genast går in i rädsla, ångest och nervositet att denna andra människa ska se min reaktion, och i sin tur känna sig obekväm, eller fördöma mig för den reaktion jag upplever – och således tillåter och accepterar jag mig själv att när jag får en sådan reaktion, att helt enkelt skit i vad andra känner, och tycker i det ögonblicket – och istället fokusera på att andas igenom reaktionen och stoppa reaktionen; således åtar jag mig själv att se/se/förstå att det är irrelevant vad andra tycker/känner om vad jag känner/upplever – och vad som är relevant är att jag stöttar mig själv till att möta och transcendera allt av mig själv, och ta mig själv igenom och förbi mina inre upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mer oroad för vad andra människor tycker om vad jag upplever, än vad jag ger uppmärksamhet till vad jag upplever – och hur jag kan stoppa och förändra det jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt med vad andra människor gör, hur andra människor lever, hur andra människor tänker och känner, och att jag i detta helt missat att lära känna mig själv – och skapa ett intimt och nära förhållande med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för hur andra upplever mig och istället fokusera på att lära känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i ögonblick i enlighet med vad jag tror att andra människor känner om mig – och således: om en människa ler åt mig, eller skrattar – så känner jag mig positiv, eftersom jag inom mig själv drar slutsatsen att jag fick den där människan att skratta, eller le – och att jag därför måste vara en trevlig människa; istället för att se/inse/förstå att jag enbart definierar mig själv gentemot en positiv upplevelse som dyker upp inom mig som formats av att jag kan ta beslutet i det ögonblicket att definiera och se mig själv som snäll och barmhärtig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och kommunicera med människor ovillkorligt här, och inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv, och ändra mig själv utifrån huruvida en annan människa ler eller skrattar mot/med mig; således åtar jag mig själv att bli och vara stabil i varje ögonblick när jag medverkar med människor – och aldrig tänka och tro att jag måste få en annan människa att känna någon viss slags positiv emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav till mitt inre begär att få tillfredsställa andra människor, och få andra människor att tänka positivt om mig; istället för att se/inse/förstå att den enda anledningen till att jag existerar på detta sättet är därför att jag fruktar konflikt, jag fruktar att andra människor ska bli arga på mig, och jag fruktar att inte bli omtyckt och älskad; således åtar jag mig själv att sluta vilja bli älskad, att sluta önska om att få bli omtyckt, att sluta vara så upptagen med mig själv att det enda som existerar inom och som mig själv är vad slags emotionellt värde andra upplever i förhållande till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären, faktiskt är en otroligt självupptagen skapelse – eftersom jag som den snälla karaktären enbart är orolig för att andra inte ska se mig som snäll – och att jag egentligen fullständigt skiter i andra människors faktiska behov – det enda jag vill uppnå är att andra människor ska känna och uppleva sig själv positivt i förhållande till mig; således åtar jag mig själv att sluta vara orolig, och nervös för att andra ska ogilla mig – och sluta leva och existera såsom att vara självupptagen – där endast min upplevelse av mig själv existerar, och där resten av denna världen är helt borta – där jag inte tar någon eller någonting mer i beaktande än att vilja tillfredsställa min karaktär inom mig själv av att jag är snäll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt eget liv, och bli besatt av att vilja framföra och visa mig själv som en snäll karaktär i mitt liv, och därigenom skapa en publik som kan titta på mig, och definiera, och se mig inom sig själva såsom snäll – så att jag kan känna mig själv speciell, och omtyckt; istället för att se/inse/förstå att jag genom detta begränsar och håller mig själv tillbaka, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att verkligen leva, och uppleva mig själv här i och som denna fysiska verklighet – och se vad som är här som denna fysiska verklighet – och släppa den inre verkligheten, och den inre jakten – och separationen – och istället komma tillbaka hit för att se vad det är som jag har glömt bort och missat under hela denna tid som kan kallas mitt liv; således åtar jag mig själv att sluta leva mitt liv som om allt handlar om mig, och som att jag är en stjärna som varje dag vaknar upp för att leva ut min roll i världen av att vara snäll – och istället driver jag mig själv till att beakta att det finns mer – så mycket mer att ta hänsyn till och leva i enhet och jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att den snälla karaktären egentligen är den självupptagna karaktären – eftersom allt som existerar för mig är att en annan ska bli nöjd och tillfredsställd med mig, och att det i ögonblicket inte finns någonting annat som tar prioritet över detta; inte ens det faktum att mer än hälften av jordens befolkning svälter – nej allt som existerar för mig är MIG och MIN upplevelse; således åtar jag mig själv att släppa min självupptagenhet och lära mig själv att BRY MIG om andra och resten av världen ovillkorligt, och utan att vara oroad, och nervös för hur andra ska uppfatta, eller inte uppfatta mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag är en människa i en värld med miljontals, biljontals av andra människor, och djur/växter/natur – men att jag i hela mitt liv bara brytt mig om mig själv, och att jag aldrig haft EN ENDA tanke inom mig själv om att bry mig om andra, om att fråga mig själv hur andra upplever sig själva i denna världen och vad jag kan göra för att göra en annans upplevelse av sig själva bättre, och mindre plågsam; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse se och förstå att jag faktiskt aldrig varit snäll eller barmhärtig på riktigt, utan att jag endast spelat dessa karaktärer för att få någonting tillbaka från andra; således åtar jag mig själv att sluta att bara bry mig om mig själv, utan att bry mig om allt och alla som är här – och släppa min självupptagenhet, och idén om att det bara är jag som betyder någonting  – alla betyder någonting jämlikt!

Dag 82: Shit, Jag Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara nervös inför att jag gjort ett fel, och att detta fel kommer få stora konsekvenser i min värld, och att det inte finns någonting jag kan göra för att stoppa konsekvenserna och ta mig själv tillbaka till en säker, och stabil position; istället för att vara här, och helt enkelt gå varje ögonblick som det kommer – och inte oroa mig själv, eller vara nervös för sådant som ännu inte hänt – och sådant som ännu inte är här; därför åtar jag mig själv att inte vara rädd för vilka slags konsekvenser som mina handlingar kommer få i framtiden, utan istället möta och dirigera varje ögonblick här såsom andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på att andra människor ser mig som felfri, och som en person som aldrig gör misstag, utan alltid är korrekt, och har kontroll – och så fort jag inte tycker, eller känner att jag är en sådan person – att känna mig generad, och bli rädd, och nervös inom och som mig själv; istället för att inse/se/förstå att detta är ego, och enbart begränsar mig – eftersom jag kommer att existera i och som rädslan att göra fel, istället för att lägga ner den tiden och uppmärksamheten på att leva effektivt här i varje ögonblick; därför åtar jag mig själv att sluta vara nervös, och rädd för att göra fel – och känna mig generad när jag gör fel – och istället fokusera min uppmärksamhet på att leva effektivt här och ta i beaktande alla punkter i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att rädsla, och nervositet inte hjälper mig att korrigera misstag som jag gjort – och inte heller hjälper mig att undvika att göra misstag – utan är istället bara inom mig som ett störningsmoment som håller mig ifrån att leva effektivt här i beaktande av alla punkter i min verklighet som kräver min uppmärksamhet; därför åtar jag mig själv att leva effektivt här, och beakta alla punkter i min verklighet, och inte tillåta och acceptera mig själv att existera i och som rädsla, nervositet och ångest

Dag 81: Att Vara Koncentrerad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara koncentrerad och fullt här i detta ögonblick när jag gör någonting som kan – om jag inte är fullt här, och fullt koncentrerad på vad jag gör – ha massiva konsekvenser för mig själv och andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte koncentrera mig själv fullt ut när jag kör bil, eller när jag gör andra saker som kan – om jag inte gör saken rätt – ha konsekvenser för mig och andra människor – som till och med kan sluta i att jag dör eller blir handikappad; och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att köra bil i och som ego – där jag hetsar mig själv fram – och där jag känner att jag kör snabbt, och säkert – och att jag är duktig på att köra bil – men där realiteten är att jag missar att ta in helheten i varje ögonblick eftersom jag faktiskt är mitt uppe i en upplevelse av adrenalin och ego

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte köra min bil så pass sakta, och tålmodigt som krävs för att jag ska kunna vara helt säker på att jag ser helheten i varje ögonblick – och att de beslut jag tar är korrekta, och perfekt anpassade efter situationen jag befinner mig i – så att jag inte skapar några konsekvenser för mig själv eller andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se när jag börjar köra bilen från en utgångspunkt av stress, och att vara så snabb, och duktig som möjligt – där jag börjar ta chanser, och köra på ett sätt så att jag inte har full kontroll i varje ögonblick; och när jag ser detta – att omedelbart stoppa mig själv, föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och köra bilen lugnt, och sakta – och så pass snabbt att jag har full kontroll, och i varje ögonblick vet exakt vad som pågår och hur jag ska styra min bil för att uppnå det bästa resultatet för alla inblandande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se när min bilkörning börjar bli hackig – med snabba inbromsningar, och där jag inte längre kör genom att så flera steg i förväg – där jag ser trafiken långt borta och tar ett beslut redan flera hundra meter innan hur jag ska köra för att på bästa sätt ha full kontroll över situationen; att då förstå att jag är i en upplevelse av ego – och att jag sätter mig själv och andra i fara

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara uppmärksam när jag kör bil – och verkligen inse/se/förstå att det är ett ansvar jag har i det ögonblicket att föra min bil fram så säkert, och tryggt som möjligt för alla inblandande – och att det kan bli fruktansvärda konsekvenser om jag inte gör det effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant, och se mitt liv, och saker i min värld utifrån perspektivet att: ”ingenting dåligt kan hända, eftersom ingenting dåligt hänt hittills” – istället för att se/inse/förstå att dåliga saker kan hända – och de är desto större sannolikhet att de händer om jag inte tar vad jag håller på med här seriöst, och ser vad för slags konsekvenser som kan inträffa om jag inte är uppmärksam och koncentrerad på vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant genom att tro att någonting dåligt aldrig kan hända mig – och att jag är odödlig – istället för att se/inse/förstå att någonting dåligt kan hända mig – och kommer att hända mig om jag inte koncentrerar mig själv och är fullt uppmärksam på vad jag gör – och är fullt seriös i fråga om vad det är jag gör – i förståelsen om vad som kan hända om jag inte är det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, och ta min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad det är jag gör, eller hur det är jag lever – jag kommer alltid att finnas och må bra, och ingenting kan skada mig; istället för att se/inse/förstå att detta är en ren och skär lögn – och någonting som jag stoppar här och nu eftersom jag inte vill att min fysiska verklighet ska visa för mig hur pass mycket jag ljugit för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara arrogant, och tro att jag vet saker och ting – när jag faktiskt inte vet utan bara kastar mig ur ord som jag skapat inom mig själv genom att göra antaganden om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att tänka och tro att jag är bättre än andra, och att jag kan mer än vad andra kan – och genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som denna arrogans – helt avstå från möjligheten att lära mig själv av andra – och se vad andra har lärt sig i sina liv, och applicerar/lever i sina liv – och se att jag absolut inte på något sätt är perfekt, eller fulländad – utan att jag har mycket kvar att lära mig från andra i fråga om hur jag kan leva effektivt och på ett sätt som är bäst för alla i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arrogant genom att inte lära mig själv av andra – och genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se när andra är mer effektiva än jag – och när andra lever sunt förnuft där jag inte gör det – och således tillåta och acceptera mig själv att växa och expandera och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att om jag släpper min arrogans, att jag då ska vara underlägsen och svagare än andra – istället för att se/inse/förstå att arrogans i sig självt är en svaghet och någonting som rent praktiskt och fysiskt bara gör mig svagare – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att lära mig av andra, och se hur andra lever på ett effektivt sätt – och gör saker med sina liv som leder till en konsekvens som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara arrogant, och sluta tro att jag vet, och kan allting – och att jag aldrig behöver någon, hjälp eller stöd – och istället tillåta och acceptera mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter – dra nytta av de andra upptäckt och sett i sina liv – och inse/se/förstå att det finns absolut ingenting att tjäna på att vara och hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att jag redan kan allting – och att jag är klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa min arrogans, och ide av mig själv som överlägsen andra – i rädslan att jag då kommer förlora, och att jag inte kommer vara någonting, eller någon – istället för att se/inse/förstå att jag ändå aldrig varit någonting, eftersom jag enbart existerat som arrogans och överlägsenhet – och aldrig någonsin levt praktiskt sunt förnuft här i detta ögonblick – vilket hade varit att låta mig själv lära mig av andra, och se vad andra gör bra – och vad andra gör dåligt – och applicera mina insikter som jag lyckats få genom att observera andra i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att observera/se/höra andra i enhet och jämlikhet – och således se/inse/förstå att jag inte är bättre, eller sämre en någon annan – men att vi alla har skapat olika sorts sätt att förhålla oss till och hantera denna verklighet – vissa vilka är mer effektiva än andra – och därför tillåter och accepterar jag mig själv att lära mig av andra, och i enhet och jämlikhet med andra se att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom vad jag ser andra lever och uttrycker som sig själva effektivt och som ger nytta till alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv och se var i mitt liv där jag inte är effektiv – att se var i mitt liv där jag ännu existerar och lever som självintresse – att se var i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och sluta hålla kvar vid denna karaktär av att vilja påstå och hålla fast vid idén av att jag är bra som jag är, och att allt jag gör/säger i mitt liv är perfekt som det är och att det inte finns någonting att ändra – när det självklart finns det

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ärlig mot mig själv i att se vilka saker som behöver förändras i hur jag lever och uttrycker mig själv i min värld – där min tendens att tro att jag har full kontroll, och är skitbra på någonting – utan att jag faktiskt har full kontroll – är någonting som jag måste förändra; eftersom jag inser/ser/förstår att om jag inte ändrar denna karaktär – kan det leda till allvarliga konsekvenser för både mig och andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i varje ögonblick vara här – att andas – och att fråga mig själv om det sätt på vilket jag lever är bäst för alla – att fråga mig själv om jag existerar i en energi, och om jag befinner mig i full insikt om vilket ansvar jag har mot mig själv, mot andra, och min kropp – och att jag verkligen lever i insikten om att vad jag gör och lever har konsekvenser för andra

Jag åtar mig själv att vara fullt här och koncentrerad på vad jag gör – när jag gör någonting som kräver detta – såsom att t.ex. köra bil, eller att cykla – och vara seriös med det jag gör och inse att om jag gör ett fel kan detta ha stora konsekvenser både för mig och andra

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant när kör bil eller medverkar i liknande aktiviteter – och inse/se/förstå att plötsligt – om jag inte är uppmärksam – kan olyckan vara framme och då är det försent att göra någonting – när jag hade kunnat undvika olyckan genom att ta på allvar vad är jag håller på med – och vara fullt vaken/uppmärksam/koncentrerad

Jag åtar mig själv att inte köra bil från en utgångspunkt av ego – där jag antingen framför min bil i en upplevelse av stress, eller i en upplevelse av att ”jag är en så jäkla bra chaufför” – utan istället köra bil här i enlighet med min förmåga och se till att jag har full kontroll i varje ögonblick och vet exakt vad det är jag gör, och varför jag gör det

Jag åtar mig själv att köra min bil lugnt och säkert – och ta den tid som behövs för mig för att komma fram till min destination så tryggt och effektivt som möjligt – och alltså inte tävla med mig själv inom mig själv om att vara så bra, och så snabb som möjligt när jag kör bil; jag kör i enlighet med min egen förmåga och tar det hela på allvar

Jag åtar mig själv att aldrig ta några chanser när jag kör bil – eller göra det i andra delar av mitt liv heller – utan att alltid vara helt säker på vad som kommer hända när jag gör det – eller i vart fall vara till viss del säker på vad som kommer hända; så att jag aldrig skapar konsekvenser för mig själv som kommer vara skadliga för mig eller andra i min värld

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv när jag kör bil – och se vilken slags personlighet jag existerar som beroende på hur jag kör min bil – och hur flytande, säkert, tryggt jag för fram min bil; och när jag upptäcker att jag börjar köra ryckigt, och jag missar viktiga punkter i trafiken – att genast stoppa mig själv och ta mig själv tillbaka hit till andetaget eftersom jag ser att jag existerar som ego – och istället leva mig själv här som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att dåliga saker kan hända mig om jag inte är uppmärksam, och om jag inte vet vad det är jag håller på med – och om jag inte har respekt för de grejor jag håller på med

Jag åtar mig själv att ha respekt för de farliga aktiviteter jag varje dag medverkar i – och inse/se/förstå att saker och ting kan gå väldigt fel om jag inte i varje ögonblick är fullt koncentrerad, och medveten om vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att ta på allvar vad jag håller på med här och inte tro att allt är en lek och att det inte finns några konsekvenser – jag åtar mig själv att se/inse/förstå att det finns konsekvenser även om jag ännu inte råkat ut för dem

Jag åtar mig själv att inte vara arrogant och tro att jag är odödlig – utan inse/se/förstå att jag är högst dödlig – och att saker och ting kan gå mycket fel – mycket snabbt om jag inte är medveten och uppmärksam på vad jag gör i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte ta mig själv och min värld för given – och tro att allt alltid kommer vara såhär oavsett vad jag gör, eller hur det är jag lever – och istället se/inse/förstå att mina handlingar och mitt leverne har konsekvenser

Jag åtar mig själv att inta existera som arrogans – och anta inom mig själv att jag vet – att jag kan – att jag är säker på detta – istället för att verkligen fråga mig själv om jag faktiskt är säker, och jag verkligen kan – eller om jag bara känner det som att jag är säker och kan

Jag åtar mig själv att se att jag inte är perfekt eller fulländad – och att det finns mycket jag kan lära mig själv av andra; därför slutar jag att vara arrogant – och tro att ”jag är bäst” och ”jag kan allting” – och istället tillåter jag mig själv att vara ödmjuk

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer vara underlägsen och sämre än andra om jag släpper min arrogans – utan att jag faktiskt kommer växa, och expandera och bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att dra nytta av andras livserfarenheter, och vad de upptäckt och förstått i sina liv – och applicera detta i mitt eget liv och således bli mer effektiv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kommer förlora någonting på att ge upp idén och upplevelsen av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor – utan att jag endast kommer att VINNA och EXPANDERA mig själv

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att det inte räknas so att leva – när jag endast existerar och styr mig själv utifrån känslor och emotioner – eftersom jag då faktiskt inte existerar här i beaktande av denna praktiska verkligheten utan bara i en dröm i mitt huvud – därför kan jag ju inte sägas leva om jag bara existerar i denna drömmen i mitt huvud

Jag åtar mig själv att lyssna och se andra i enhet och jämlikhet – och se/förstå/inse att det som en annan lever och uttrycker i sitt liv – kan även jag uttrycka och leva i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv och se vart i mitt liv jag kan förbättra mig själv – och se var jag fortfarande lever och uttrycker mig själv utifrån och som självintresse – och assistera och stötta mig själv att leva såsom vad som är bäst för alla – i alla delar av mitt liv

Jag åtar mig själv att vara ärlig mot mig själv i fråga om hur jag lever mitt liv, och vad jag därigenom ser måste förändras i fråga om hur jag lever mitt liv – eftersom det jag lever inte är bäst för alla – och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva i personligheten att ”allt är bra” – ”allt är okej” – och ”allt är som det ska – ingen fara!”

Jag åtar mig själv att praktiskt leva insikten att mina handlingar har konsekvenser för andra människor – och att om jag inte är här i varje ögonblick medveten om vad jag håller på med – att detta då kommer få konsekvens för mig och andra i min värld

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting