Tag Archives: erkänd

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 200: ”jag är mest lyckad”-karaktären (Del 6)

Idag kommer jag omdefiniera två ord vilka jag märkt framkommit flera gånger då jag gått igenom alla de dimensioner som ”jag är mest lyckad”-karaktären består av – och dessa ord är: ”bäst” och ”framgångsrik”

Bäst

Nuvarande definition på ordet i världen

1. Surpassing all others in excellence, achievement, or quality; most excellent: the best performer; the best grade of ore.

2. Most satisfactory, suitable, or useful; most desirable: the best solution; the best time for planting.

3. Greatest; most: He spoke for the best part of an hour.

4. Most highly skilled: the best doctor in town.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Att vara bäst, eller att någonting är bäst – har jag sett såsom att någonting är ultimat – och värdemässigt överlägset någon, eller någonting. Det har alltså inte handlat bara om att en viss sak är praktiskt bättre än en annan sak – utan att den ena saken på grund av att denna är bättre anpassad till ett visst förhållande – har ett högre värde än den sak som är sämre anpassad för samma förhållande.

Jag har även definierat och sett det som eftersträvansvärt att vara bäst – och att det är ett misslyckande att vara dålig, sämst, eller mindra bra än bäst. Därför har jag i mitt liv strävat efter att få vara bäst på de saker och ting jag tagit mig an. I de saker jag inte var bra på, och inte kunde bli bäst på – brukade jag inte lägga ner tid eller ansträngning, eftersom jag inte kände det som om att det fanns något av värde att hämta – för jag kunde ju ändå inte bli bäst.

Ljuda ordet

svenska:
Bäst

Best

Mest

Flest

engelska:
Best

Beast

Bees-t

Kreativt skrivande om ordet

Såsom framkommer av ljudets ord innebär ordet ”bäst” att någonting är praktiskt överlägset i jämförelse med någonting annat – det är den absolut främsta lösningen, och den lösningen som man ska välja om man står inför ett val där den ena lösningen är bäst och den andra inte är bäst.

Men detta betyder inte att den lösningen på något sätt är värd mer – eller har någon högre känslomässig betydelse en den andra lösningen – att någonting är bäst är alltså en praktiskt och objektiv punkt som inte har någonting med värde, känslor, eller emotioner att göra.

Slutgiltig definition

”Bäst” = någonting är i sin funktion praktiskt och objektivt överlägset andra alternativ

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Framgångsrik

Nuvarande definition på ordet i världen

1. The achievement of something desired, planned, or attempted: attributed their success in business to hard work.

2.

a. The gaining of fame or prosperity: an artist spoiled by success.

b. The extent of such gain.

3. One that is successful: The plan was a success.

4. Obsolete A result or an outcome.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Att vara framgångsrik har för mig inneburit att man står över andra människor – och att man gjort någonting som ingen annan tidigare gjort, eller i vart fall gjort något sämre – och därför står man ut från mängden, och man gör sig själv sedd av andra – och man känner sig unik och speciell för man har gått ett steg längre än vad andra har gjort.

Jag har sett det som något eftersträvansvärt, och längtansvärt att vara framgångsrik – det är ett positivt ord – någonting som man vill göra, vill uppleva, och vill vara med om – och det man inte vill vara med om är att vara ett misslyckande – och uppleva en tillbakagång – det är motsatsen till att vara framgångsrik.

Framförallt har jag sett ordet i förhållande till pengar, arbete, skola, förhållanden, och sport – att man har lyckats i dessa delarna av sitt liv och får någonting mer än vad man tycker andra har fått. En begränsad definition av ordet får jag säga.

Ljuda ordet

svenska:
Fram-gång-rik

engelska:
Suck-see-ful
Suck-invest-ful
Suck-rest-dull
Suck-self-full

Kreativt skrivande om ordet

Det som jag kan se är att jag levt och förstått ordet framgångsrik fram tills nu såsom någonting som endast inträffar och sker för individen. Alltså bara en person kan vara framgångsrik, och att detta då betyder att andra människor måste vara sämre och förlora – och alltså vara underlägsna den som är framgångsrik. Någon måste suga ut musten ur de andra – för att denna ska kunna bli framgångsrik.

Men detta är en begränsad definition – och istället vill jag se att ordet framgångsrik är en ensak som rör alla människor – faktiskt hela vår existens – och att endast tillsammans – holistiskt – och som en enhet – kan vi bli framgångsrika. Endast när allas intressen blir tillgodosedda – och alla blir hörda, och hänsyn ges till både liten som stor – då är vi framgångsrika – inte annars.

Alltså är framgångsrik ett ord som man lever praktiskt – genom att ta beslut som är till fördel för alla – och inte bara för en själv.

Slutgiltig definition

”Framgångsrik” = När en person tar ett beslut som gynnar hela existensen – och göra att existensen i sin helhet blir en mer livsgynnande att befinna sig själv i.

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?
Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?
Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?
Ja

Dag 189: Tillmötesgående-karaktären

Problem

När jag befinner mig bland andra människor kan jag ibland bli väldigt engagerad i hur jag antar att andra människor verkar uppfatta mig, och detta kan distrahera mig och göra mig rädd och nervös.

Ett skolexempel är följande – jag beger mig in i en situation bland människor och där finns några som jag träffat tidigare. De verkar inte lägga märke till mig, och då börjar jag bli nervös för om jag ska säga hej till dem, eller inte – och om jag inte gör det – kommer de då att tycka att jag är ovänlig, och inte längre vilja vara runtomkring mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös, och rädd för att jag inte ska kunna läsa av andras reaktioner, och i varje ögonblick vara socialt tillmötesgående och få andra människor att känna sig själva glada, och omhändertagna runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera, och tänka på vad andra känner och tycker – vad andra tror och tänker – istället för att fokusera på mig själv – och på att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som mitt uppdrag, och som en del av min karaktär att alltid vara uppmuntrade och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – där de känner sig sedda, uppmärksammade, och väl bemötta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag agerat, och levt på ett sådant sätt att någon skrattat – eller spruckit upp i ett leende runtomkring mig – att då känna mig själv positiv, och tänka att ”det där det gjorde jag verkligen bra!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera kontakter med andra människor såsom ett spel – någonting som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – så att jag därmed ska kunna få andra att lägga märke till mig, känna igen mig, och börja tycka om mig – så att jag ska kunna bygga ett varumärke med mig själv i min omvärld och på vis bygga upp ett kontaktnät som jag kan använda mig av för att överleva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och ta mig själv tillbaka och interagera med andra utan någon baktanke – och utan någon idé om vad jag måste göra för att ”prestera”

Lösning

Lösningen på detta problem är att sluta planera och försöka förbereda mig själv och hur jag ska leva – och sluta tänka på vad jag borde göra, och vad jag inte borde göra – och istället bara leva och uttrycka mig själv runtomkring människor – och låta mig själv ha roligt.

När jag går in i en dylik situation ska jag alltså andas och inte låta mig själv bli rädd – utan lita på mig själv och röra mig själv – och om jag går förbi personen och säger hej – då gör jag det – men det finns ingenting som säger att jag måste göra det – utan det är helt enkelt någonting som sker som ett uttryck av mig själv utan att jag förbereder någonting. Och oavsett vilket svar jag får tillbaka så förblir jag stabil inom och som mig själv.

Lösningen är alltså att jag slutar leva för att få bli omtyckt av andra – och att jag istället lever för och som mig själv här.

När jag märker att jag upplever mig själv nervös och rädd för att jag inte ska kunna läsa andras reaktioner – och vara socialt tillmötesgående – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget faktiskt jag kan förlora genom att inte skapa ett anseende hos andra av att vara en positiv människa – utan jag kommer fortfarande vara kvar här även om andra inte tycker om mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället koncentrera mig själv – och fokusera på att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är mitt uppdrag – och att det ingår i min karaktär att alltid vara uppmuntrande – och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte mitt uppdrag att vara någonting för andra – utan det är mitt uppdrag att leva och vara mig själv; således åtar jag mig själv att fokusera på att leva och uttrycka mig själv här och inte oroa mig själv för vad jag borde vara, eller inte borde vara

När jag märker att jag ser interaktionen med andra människor som ett spel – som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget spel – och det finns ingenting jag måste bevisa för att kunna älska mig själv – det finns ingenting jag måste vinna för att älska mig själv – utan jag kan således låta mig själv förlora och istället fokusera på att interagera med andra människor här såsom mitt andetag – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Belöningen

Belöningen med att ändra mig själv – och börja leva för mig själv istället för andra är att jag i dessa situationer blir stabil – och att jag istället för att oroa mig själv för vad andra tycker om mig istället kan fokusera på att uttrycka mig själv, och ha roligt – och ta tillvara på detta ögonblick här i denna fysiska verklighet – detta andetag jag har här tillsammans med mig själv.

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Idag vill jag skriva om upplevelsen av att förlora – vara trögare – vara sämre än en annan. Jag hade denna upplevelse idag när jag diskuterade en sak med min partner – och själva upplevelsen av att känna mig som en förlorare var såsom att ha ett tungt, och blött täcke inom mig själv – liggandes i solar plexus.

Jag märkte hur jag rent beteendemässigt ändrade mig själv också, eftersom jag blev mer tillbakadragen – jag pratade mindre – skrattade mindre – och rörde mig själv saktare; jag gick in i ”förlorar”-karaktären – och det finns ju självklart den positiva sidan på denna karaktären också – nämligen ”vinnare”-karaktären – och båda två kommer från ”tävlings”-karaktären.

Ett av de tidigaste minnen jag har från att tävla – var när jag var runtomkring sex år gammal – och jag sprang ett kort litet lopp som kallades för bamseloppet; jag sprang som in i helvete, och lyckades komma på tredje plats – och tyckte att det var en av mina allra största bragder; mycket stolt var jag över mig själv. Detta var en av då gånger då det gick bra för mig, och jag ”vann” – men sedan har jag ju såklart hamnat i positionen av att förlora – och då har jag börjat gråta – ta beslut som är verkligen korkade, bara så att jag inte ska behöva känna mig som en förlorare igen.

Om jag tittar på mitt liv kan jag se hur tävlingskaraktären har begränsat mig, och framförallt har tjänat till att göra mitt liv ytterst seriöst och ”viktigt” – där alla saker jag beslutat mig för att pröva på har blivit någonting jag måste bevisa att jag är duktig på, istället för att det är någonting jag gör för att jag tycker det är roligt och givande.

Nedan ska jag applicera självförlåtelse på denna tävlingskaraktär, och sedan ska jag skriva självkorrigerande åtaganden som jag sedan ska leva praktiskt och stoppa mig själv från att existera som en tävlingskaraktär.

Självförlåtelse

Tankedimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke – såsom en bild – av att jag kommer förlora mig själv ner i ett stort, och evigt mörker av misslyckande om jag inte ser till att jag vinner – och är bäst; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste i varje ögonblick bevisa att jag är bäst – och att jag kan förmå mig själv att göra mer än vad andra kan, och att ingen kan nå upp till den nivån jag befinner mig själv på

När jag märker att jag medverkar i, och låter mig själv agera utifrån tanken att om jag inte vinner – och bevisar att jag är bäst – att jag då kommer förlora mig själv in i ett evigt mörker av misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget evigt mörker att förlora mig själv i – det finns endast min fysiska kropp här, och om jag släpper taget finns inget stup som jag kommer trilla nedför utan jag kommer fortfarande bara vara kvar här; således åtar jag mig själv att släppa min rädsla inför att inte vinna – såsom tanken att om jag inte vinner så kommer jag trilla ner i ett evigt mörker av misslyckande, och jag åtar mig själv att istället leva här utan att kompromissa mig själv genom att försöka vinna, eller undvika att förlora

Rädslodimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och leva utifrån en rädsla att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och visar att jag kan vinna – och att jag kan klara av att vara bättre än andra människor, att tro att jag då kommer förlora – och i och med detta tydligen vara fullständigt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara fullständigt värdelös så fort jag inte vinner, och så fort jag inte lyckas visa andra människor att jag kan klara av att vara någonting mer än vad andra brukar vara

När jag märker att jag medverkar i och som, och lever utifrån rädslan att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och vinner, att jag då kommer förlora mig själv – och förlora mitt värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt irrationell – eftersom naturligtvis kommer jag inte förlora någonting av mig själv, om jag förlorar – jag menar – min kropp kommer ju inte plötsligt att falla samman om jag inte är lika effektiv som någon annan på en viss sak; och således åtar jag mig själv att sluta existera i och som irrationella rädslor, och upplevelser inför att förlora och istället uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

Fantasidimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi, såsom en inbillning, att om jag lyckas vinna – och bevisa inför andra att jag är bäst – att jag då kommer få applåder, och människor kommer tycka om mig, och vilja kalla mig för sin vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mitt uttryck av och som mig själv för att få uppmärksamhet av andra, och tro att om andra tycker om – då kan även jag tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag kan ta beslutet att tycka om mig själv här – jag kan ta beslutet att älska mig själv här och leva en och jämlik utan att frukta att förlora

När jag märker att jag medverkar i och lever ut inom mig själv fantasin – att jag står inför en stor hop med människor, och får ta emot allas beundran, och kärlek – och att alla tycker jag är så sjukt bra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen känns denna fantasin väldigt bekväm, och bra – men betyder det att den på något sätt är riktig? Betyder det att min fantasi på något sätt kan ge mig det jag vill ha? Nej – eftersom det enbart är en BILD i mitt huvud – och inte en verklighet; således åtar jag mig själv att leva HÄR i och som min verklighet – och att sluta att vara ett offer till min fantasi, och försöka manifestera min fantasi – och istället lever jag här och accepterar mig själv oavsett om andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig

Sinnessnacksdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnessnacket att ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det enda sättet för mig att uppnå, och leva självrespekt, är genom att få andra människor att tycka om mig – och se mig som en värdefull, och speciell människa – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag och vara med mig själv – och tycka om, och älska, och acceptera mig själv oavsett vad andra tycker eller känner om mig

När jag märker att jag medverkar i och som sinnessnack såsom ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag måste ingenting – framförallt måste jag inte vinna, eftersom själva idén om att vinna i sig självt är en osanning – eftersom hur kan jag vinna mot någon när exakt alla människor föds med olika förutsättningar? Således åtar jag mig själv att sluta jaga, och leva utifrån iden om att vinna – och att istället leva FÖR MIG SJÄLV – såsom LIV såsom VAD SOM ÄR BÄST FÖR ALLA – och istället för att slösa bort mitt liv på att tävla – göra någonting substantiellt och verkligt av mitt liv

Fysisk dimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som tävlingskaraktären, och därmed låta mig själv bli influerad på det sättet att jag fysiskt sett förändras – och upplever mig själv mer tight, mer hård i min kropp – att jag andas grundare, och kortare – och att min benmuskler spänner sig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och existera som denna personligheten av att vilja vinna, istället för att slappna av i och som min kropp – andas djupt in och ut – och tillåta och acceptera mig själv att vara HÄR utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan ångest – och utan någonting överhuvudtaget som för mig bort från detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag reagerar fysiskt – genom att spänna mig själv, andas kortare, och grundare – och att rent generellt känna mig mer obekväm i min kropp – för att jag går in en tävlingskaraktären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte på något sätt värt känslan att vinna, att uppleva mig själv obekväm och fullständigt stel – och krampaktig i min kropp; således åtar jag mig själv att slappna av och att ha roligt med mig själv och att släppa detta begär, och denna förhoppning om att vinna och få bevisa mig själv inför andra såsom att vara en bra – rolig – och vinnande människa att vara runtomkring

Konsekvensdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att jag medverkar i och som tävlingskaraktären är att jag helt förlorar nöjet i att vara här i och som enkelhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva och ta hand om mina ansvar och åtaganden som finns här i min vardag – och helt enkelt uppskatta min kropp och de människor – de ting – de saker som jag interagerar med och träffar varje dag; och detta förlorar jag eftersom när jag tävlar – handlar allt om att få en känsla och en upplevelse och inte någonting om att faktiskt leva

När jag märker att jag kompromissar mig själv i hur jag upplever och lever mig själv i min verklighet – i det att jag märker att jag inte är riktigt medveten om, och erkänner vad som är här runtomkring mig – eftersom jag existerar i och som en tävlingskaraktär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag vill inte missa min verklighet – jag vill inte missa vad som är riktigt och substantiellt i jakten på en känsla som inte på något sätt är riktig; således åtar jag mig själv att föra mig tillbaka hit – och leva HÄR och vara medveten om vad som är HÄR – istället för att jaga omkring på upplevelser i min värld av att känna mig som en vinnare

 

Dag 148: Sluta Söka Efter Någonting Mer

Självskriverier

Idag vill jag skriva om ett specifikt skratt som jag upplevde i en viss situation. Det hände sig som så att jag var i skolan, och jag tillsammans med en del av mina klasskamrater satt och löste ett problem. Jag delade med mig av en idé på en av lösningarna. Och ingen verkade riktigt lyssna. Sedan frågade en av mina klasskamrater vad klockan var, och jag kände det som att jag blivit ignorerad, och dumförklarad. Fysiskt upplevde jag mig själv obekväm och jag hävde mig ur ett litet skratt.

Samtidigt som detta hände var jag även lite smått obekväm inför att andra kanske skulle se hur jag upplevde mig själv och på grund av det tycka att jag var svag, och emotionellt underutvecklad.

Direkt när detta hände tänkte jag genast att den reaktion jag hade måste ha uppkommit p.g.a. att jag ville ha en annans uppmärksamhet, och att jag vill ha en viss sorts respons från mina klasskamrater, och att när jag inte fick den respons jag önskade så reagerade jag genom att känna mig själv obekväm. Men i detta ögonblick var det inte så – utan jag reagerade istället på att jag kände det som att jag inte blev tagen på allvar, och att jag kände mig berövad min värdighet.

Detta visar på två saker – 1) att vilja bli tagen på allvar är i själva verket självbegränsning, eftersom om man är rädd för att vara dum då säger man inte allt man vill säga, och uttrycker sig själv inte ovillkorligt 2) att ha värdighet som är baserad på vad jag tror att andra tycker om mig är också begränsande, eftersom jag blir helt beroende av vad andra känner och tycker i fråga om hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv som värdighet.

Nedan ska jag därför ta och arbeta med dessa punkter – och korrigera min upplevelse av mig själv så att om samma situation upprepar sig jag då kan stå stabil och utan någon reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att människor ska få en viss bild av mig, och uppleva mig på ett visst specifikt sätt – i tron att om andra inte ser mig så som jag vill att andra ska se mig – att jag då förlorar min värdighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera värdighet i separation från mig själv – genom att tänka att värdighet är någonting jag får från andra människor genom att andra verkar respektera mig, tycka om mig, och se det jag säger såsom att vara korrekt, och användbart; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag uttrycker mig själv – hur jag talar – och interagerar med andra – genom att ständigt vara nervös, och ångestfylld inför hur jag ska bete mig inför andra så att de ska tycka att jag är intelligent, och att jag har bra, och användbara saker att komma med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra människor ser mig, och t.ex. se mig själv som värdelös, utan värdighet, och utan respekt – när andra människor inte verkar tycka om vad jag säger, eller ignorerar mig, och inte lyssnar på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tala och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik – och inte hålla kvar vidd något hopp, eller något värde vid hur jag vill, och önskar att andra ska se mig; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå EN-SAM i detta livet – alltså vara EN och SAMMA – och inte leva mitt liv utifrån ett begär att bli accepterad och omtyckt av andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att känna mig älskad av andra, och att känna det som att andra människor tar mig på allvar – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv på allvar – och att älska mig själv – och att leva detta praktiskt genom att tillåta och acceptera mig själv att göra något mer av mitt liv än bara gå omkring och försöka uppfylla begär, och framkalla känslomässiga och positiva reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, att existera i och som en upplevelse av att känna mig konstant nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och uppleva det som om jag hela tiden är i en kamp om att försöka ta tillbaka mitt värde, och ta tillbaka mig själv – genom att få andra att tycka om mig, och att se på mig med gillande ögon; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och älska mig själv – och att leva detta inom och som mig själv genom att sluta leta efter mig själv utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, trygghet, skydd och säkerhet genom att få andra människor att acceptera mig – och se på mig med vad jag uppfattar vara blida ögon – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv konstant existera i en tyst kamp där jag försöker hitta bra saker att säga, som jag tror att andra kanske kommer att skratta åt – eller tycka är imponerande – och som jag därav kan bli uppskattad av andra för att jag har sagt och uttryckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter livet utanför mig själv, och satt söka efter mig själv utanför mig själv – genom att försöka hitta mig själv i förhållanden – i tron att jag inte har förmågan och kapaciteten att acceptera, och älska mig själv – och att skapa upplevelsen av och som mig själv som att vara fulländad och komplett; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn som jag använder – så att jag inte ens ska komma till den punkten att jag försöker och ser vad som händer när jag bestämmer mig för att verkligen föra tillbaka alla punkter till mig själv – och sluta vara beroende av andra för att jag ska röra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar en sorts medärvd begåvning för att kunna vara bekväm med mig själv, och att jag därmed naturligt måste förbli en sökare – alltså någon som söker efter sig själv i andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det finns absolut inget bevis för att så skulle vara fallet – det finns absolut ingenting som talar för att jag inte skulle kunna skapa mig själv på alla sätt och vis såsom en självmotiverad – självstyrd – och självdirigerad människa

Självåtaganden

När jag märker att jag vill att andra ska ta mig på allvar – och se mig som en respektful, och värdig människa; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv i förhållande till andra – det är begränsade att på något enda sätt definiera mig själv i förhållande till andra; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter stabilitet och acceptans hos andra – att istället leva och uttrycka detta som mig själv – genom att i varje ögonblick andas och göra det klart att jag inte andas för att få någonting utav någon annan – utan att jag talar en och jämlik här med mig själv

När jag märker att jag definierar värdighet i separation från mig själv genom att tänk att det är någonting jag får av andra då det enligt vad jag ser det som – respekterar och tycker om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår denna definition av värdighet är begränsande, eftersom jag hela tiden måste jaga efter andras erkännande, och andras positivitet – för att jag ska uppleva mig själv tillräcklig inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter värdighet och istället definiera för mig själv vad värdighet innebär – och hur jag lever detta som mig själv i och som varje andetag såsom ett levande ord

När jag märker att jag reagerar genom att känna mig värdelös, utan värdighet, usel, och utan respekt – för att jag tror att en annan ignorerar mig, eller inte bryr sig om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen kan bara existera inom mig själv om jag först och främst beslutat att jag måste ha andras positiva erkännande för att klara mig själv, och inte uppleva mig själv helt ostabil, och osäker; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att leva stabilitet, och självsäkerhet – utan gå mig själv EN- och SAMMA – självständig och stark – och utan att vara beroende av att ha slavar som säger till mig att jag är tillräcklig, och bra nog som jag är

Jag åtar mig själv att sluta vara beroende av andra människor för att älska mig själv – och sluta söka efter kärlek utanför mig själv – sluta söka efter ett förhållande utanför mig själv – sluta söka efter trygghet, och fullkomlighet utanför mig själv – utan istället se, inse och förstå att jag kan ge ALLT detta till mig själv – genom att konstruera och skapa mig själv som det levande ordet – genom att öva mig själv på att praktiskt leva mig själv som ord, och därmed göra mig själv självständig – alltså oföränderlig – densamma var jag än är och med vem jag än är – där jag inte påverkas av min omgivning eftersom jag står fullständigt stabil och tyst inom och som mig själv

När jag märker att jag känner mig nedvärderad, förolämpad, och mindervärdig – och som om att jag kämpar för att kunna ta mig själv från dessa upplevelserna av mig själv genom att bli sedd annorlunda av människor i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag aldrig kan hitta någon slags lugn och ro genom att söka i förhållanden utanför mig själv – utan lugn och ro är någonting som jag måste ge mig själv, och är någonting som jag kan ge mig själv endast genom att förlåta mig själv för att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, ta beslut utifrån – och existera som en slav till begär

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag söker efter någonting utanför mig själv, att genast stoppa mig själv – ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag åtar jag mig själv att för första gången HITTA mig själv – att HITTA HEM – och att sluta det eviga sökandet – och att inse, se och förstå att det finns ingenting mer att söka efter eftersom svaret är här med mig själv – som mig själv

Jag åtar mig själv att se allt som pågår inom mig själv – inte som saker som är relevanta för ”vem jag är” – utan som punkter vilka jag måste arbeta med och bli mer effektiv i att stoppa och korrigera – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de punkter som pågår inom mig själv som upplevelse har någonting att göra med mig personligen – istället för att se, inse och förstå att det är inte något om mig personligen – utan punkterna som pågår inom mig är förprogrammerade, och nedärvda genetisk program som inte har någon som helst betydelse för vem jag är HÄR – som det levande andetaget

Jag åtar mig själv att sluta hålla fast vid idén och tro att jag begränsas av begåvning, och vad jag ärvt av mina föräldrar i form av genetik – och istället se, inse och förstå att jag kan utveckla och skapa mig själv HÄR – genom att skriva, genom självförlåtelse, och genom självkorrigerande åtaganden – och att jag därför inte står i beroendetillstånd till någon slags punkt inom eller utom mig – eftersom jag rent faktiskt är skaparen av vad som är här – dock har jag skapat en så pass extrem konsekvens för mig själv att det i nuläget förhåller sig så att jag är beroende av min egen skapelse, men detta är någonting som jag kan korrigera, och ändra på – genom att dedikerat gå min process och stoppa mig själv från att skapa konsekvenser

 

Dag 134: Den Eviga Förloraren

Självskriverier

Idag ska jag skriva om begäret att hävda mig själv. Detta begär dyker upp i ögonblick när det är någonting som jag har sagt, eller gjort – som jag hoppas ska vara och bli uppfattat som korrekt av andra – men sedan visar det sig att vad jag sa inte var korrekt, och inte heller uppfattas så av andra. Då blir jag arg – jag spänner mig själv, och känner det som att jag misslyckats fatalt – och att jag helst inte borde öppna munnen och säga någonting igen överhuvudtaget.

Detta ska jag korrigera – och stoppa genom att applicera självförlåtelse samt självkorrigerande åtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hävda mig själv, och visa mig själv inför andra såsom att kunna saker och ting – veta saker och ting – och ha stor erfarenhet om saker och ting – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det gör mig mer värdefull, och viktig om jag har mycket kunskap om omvärlden – och om jag kan rabbla upp en mängd olika faktum och vara korrekt i all min kunskap; istället för att se, inse och förstå att denna färdighet – inte har någonting att göra med egenvärde, eller självstabilitet – utan endast är en sorts ego-boost – som jag tillåtit och accepterat mig själv att tro är en integral och viktig del av vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande av andra människor genom att prata om saker och ting – som jag hoppas att när jag pratar om detta – att de ska erkänna mig såsom att vara intelligent, och smart – och tycka att jag är bra och nyttig att lyssna på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag har fel – så fort jag inte vet – eller så fort någon annan vet mer än mig – att genast reagera och uppleva mig själv som en förlorare, och som att jag har gjort bort mig själv och inte längre kan medverka i och som denna världen – eftersom jag helt enkelt gjort ett stort misstag; istället för att se, inse och förstå – att detta misstag endast existerar i mitt huvud – såsom en idé och en projektion – och faktiskt inte existerar på riktigt – för på riktigt är jag här såsom min mänskliga fysiska kropp – här såsom mitt andetag – och det finns ingen objektiv och korrekt – synbar – upplevelse av att jag faktiskt misslyckats eller gjort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag inte har rätt – eller när jag inte vet – att definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och som underlägsen andra människor – och som att jag gjort bort mig själv, och förlorat den där bilden – och idén av mig själv som jag försökte visa utåt av att jag är en speciell och cool människa – som alltid har rätt – och som alltid vet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till en bild – och att skapa mig själv i förhållande till en bild – och att tro att jag måste ha en bild av mig såsom att jag har rätt – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och stabil inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag rabblar upp information, och diverse faktum – och kunskap – och jag i detta definierar mig själv som denna färdigheten genom att tänka ”shit vad jag är bra” – och ”kolla vad andra tycker jag är duktig” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag upplever i förhållande till min färdighet inte är en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast är en subjektiv idé jag skapat inom och som mig själv i förhållande till att rabbla upp kunskap, och information, och diverse faktum – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till vad jag gör – och hur jag gör det – att inte tänka att bara för att jag kan rabbla upp denna informationen är jag bättre än andra – utan istället förbli här såsom min kropp – såsom mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag tänker att jag är ett misslyckande – och att jag är dålig, och underlägsen – för att jag gjort ett visst misstag – sagt fel information, eller inte kunnat rabbla upp viss kunskap – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse inom mig själv av att vara misslyckad inte är en korrekt och objektiv bild av verkligheten – det är en idé, en fiktion – någonting som jag skapat i mitt huvud och VALT att vara verklighet; således åtar jag mig själv att VÄLJA OM och att leva HÄR en och jämlik med mitt andetag – där om jag gör ett misstag – om jag säger fel information – att jag inte skapar en upplevelse av mig själv på grund av detta utan helt enkelt förblir här – och INTE gör ett stort problem av det hela

När jag märker att jag tänker, och upplever att jag är ett misslyckande – och underlägsen andra människor – eftersom andra nu inte längre tror att jag är cool, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag INTE är en bild – jag är mer än en bild – nämligen en fysisk varelse här – som andas och finns PÅ RIKTIGT i varje ögonblick – varför det är helt absurt att sabotera min upplevelse av mig själv på grund av jag i ett föregående ögonblick inte kunde presentera en sådan bild av mig själv som jag hoppats kunnat presentera; således åtar jag mig själv att inte sätta något värde på hur jag uppfattas utåt – och på vilken sorts bild jag antar, och tror att andra ser om mig – eftersom jag är MER än en bild – nämligen en fysisk och interaktiv människa – här i och som varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att istället för att oroa mig själv för hur bilder uppfattas av andra – att istället leva och uttrycka mig själv hur – FULLT UT – i och som varje ögonblick