Tag Archives: erkännande

Dag 340: Stress på jobbet

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Advertisements

Dag 290: Mindervärdeskomplex och Gruppdynamik

Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.

Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?

Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.

Varför tycker jag det kan man fråga sig?

relationshipEn sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.

Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.

Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.

Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam

När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det

När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Dag 269: Vill Vara Viktig

bunnydealpu4En punkt som jag lagt märke till är hur jag ofta vill betrakta mig själv som väldigt viktig, och jag kan se hur detta tar sig i formen av ett slags mentalt inre snack där jag tittar på människor, och händelser i min värld och sedan ser mig själv som ansvarig för dessa, som om jag har skapat dem, och som om att jag ligger bakom dem. Det är en slags inflation jag skapar inom mig själv, där jag höjer mig själv till skyarna, och betraktar mig själv som någon slags superhjälte, som världen absolut inte hade klarat sig själv utan.

Jag kan se hur denna idé om mig själv hänger samman med punkten om sökande efter uppmärksamhet, och erkännande – jag vill liksom vara någon för andra, och jag nöjer mig inte med att vara någon för mig själv. Det är intressant för jag är ju trots allt den personen som behöver mig själv mest, jag menar – om jag inte är här och ger mig själv uppmärksamhet, vem gör då det? Jo – mitt sinne tar helt enkelt hand om mitt dagliga deltagande och gör saker och ting åt mig. Därför ska jag idag arbeta med denna punkt som är en slags egocentrism, där jag precis som små barn betraktar min omvärld som om allting handlar om mig, istället för att se, inse, och förstå att det finns så många mer dimensioner i verkligheten än just mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som egocentrism, där jag ser mig själv som viktig, speciell, och unik – och som någonting mer än vad andra är – och där jag föreställer mig att jag har en stark influens på andra människor, och att jag avgör andra människors upplevelser, och liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv utifrån hur jag tror att andra människor ser, och upplever mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på andra, och fokusera på förhållanden utanför mig själv, istället för att fokusera, och ge uppmärksamhet till mig själv – och se till att jag korrigerar mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara viktig, unik, och speciell – och ha något slags unikt, och speciellt syfte som står över andra människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är mitt öde att vara speciell, och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor i förhållande till hur mycket jag i förhållande till andra kan influera, och vara någon slags synlig symbol för att vara speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att bli någonting för andra, istället för att bli och vara någonting för mig själv – och bry mig om mig själv, och fokusera på att ta hand om mig själv – och inte låta mig själv styras av, och vara besatt av att ha någon slags position i andra människors tankar, utan att jag istället är här med och som mig själv i varje andetag och fokuserar på att uttrycka mig själv i och som självuppriktighet i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé om att jag är värdelös, och oduglig – och att jag för att kunna korrigera denna upplevelse, och idén inom mig själv måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet, och att jag måste vara någonting för andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter en slags upphöjd position, en popularitet, där jag känner mig själv speciell, och unik – istället för att se, inse, och förstå – att när jag söker efter denna illusion så försummar jag mitt eget förhållande med mig själv, och jag försummar mina beslut, och mitt leverne – för allt jag gör handlar om att bli erkänd av andra istället för att låta mig själv leva här i enhet och jämlikhet och faktiskt leva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det inte finns något värde i att leva för mig själv, och att jag måste ha andras erkännande, och uppmärksamhet för att det ska vara någon mening att leva – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att livet hittar jag i relationer, och förhållanden, att livet hittar jag utanför mig själv genom att känna det som om att jag tillhör någon slags grupp, som om att jag har min plats, och jag har en position i denna världen där jag vet att jag är erkänd av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försumma mitt förhållande med mig själv, och helt glömma bort mig själv, och bli fokuserad på vad andra tycker, och känner om mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv i och som enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp här i varje andetag, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett utanförskap, och som om att jag konstant måste bevisa mig själv för att hitta tillhörighet, och för att känna mig själv bekväm med mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som skaparen, och såsom att jag kan ge mig själv tillhörighet, och att jag kan sluta jaga efter erkännande, sluta känna mig själv utanför, sluta känna det som om att jag saknar någonting, och istället acceptera mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att bedra mig själv, försöka emulera mig själv inför andra människor till att verka speciell, och unik, för att på så vis känna mig accepterad, och få uppmärksamhet av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fokusera på andra, fokusera på mig själv – och fokusera på att helt enkelt vara här med min kropp, i mitt andetag, och förstå att det är allt jag behöver, jag behöver ingen slags positiv energi där jag känner mig tillhörig, eller accepterad, utan allt jag behöver är att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp, och leva andetag, för andetag, och röra mig ögonblick, för ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en av mina primära svagheter genom mitt liv har varit att jag inte vågat vara mig själv, utan att jag alltid sökt efter någon annan att säga till mig att jag är okej, att jag är acceptabel, att jag är tillräcklig, och att jag genom detta kompromissat mig själv i många delar, och dimensioner av mig själv, för att jag istället för att vara och hänge mig själv till mig själv – hängett mig till att vara en person som jag tror att andra skulle kunna tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga vara genuin, och autentisk, i rädslan för att om jag lever mig själv genuint, och autentiskt så kommer ingen längre att tycka om mig, och jag kommer bli helt ensam i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det inte är något dåligt, eller negativt att vara ensam, och att motsatsen innebär att jag säljer mig själv som en prostituerad för att känna mig själv tillhörig, och accepterad – jag menar – är det verkligen någonting jag vill? Är en sådan tillhörighet ens en äkta tillhörighet med tanke på att jag är fejkad, och låtsas i mitt uttryck av mig själv? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att en fejkad tillhörighet, och gemenskap inte är värt någonting – men att ett riktigt, och substantiellt förhållande med mig själv verkligen är värt någonting – och är någonting som jag kan ta med även efter detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta gemenskap över mig själv, och i detta tro att jag inte kan leva, och utveckla en gemenskap med och som mig själv, utan tro att det är någonting som jag måste få från andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag kan ge gemenskap, och tillhörighet till mig själv – genom att utveckla ett sådant stabilt, och fullständigt förhållande med mig själv att oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i så står jag stabil, här, i enhet och jämlikhet – och att ingenting rör mig utan att jag rör mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv gåvan att vara tillfredsställd med mig själv, och att vara bekväm med mig själv, och att vara tillräcklig med och som mig själv, och att därmed sluta söka, och istället utveckla mig själv till att vara genuin och autentisk i mitt uttryck, och att när jag interagerar med andra människor så gör jag detta utifrån en utgångspunkt av att jag är stabil, jag är här, jag är trygg i mig själv, och jag står orubblig i och som mitt förhållande med mig själv – som är en överenskommelse som jag skapat genom arbete, och genom disciplin, hängivenhet, och tålamod

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt förhållande med mig själv som begränsat, och tro att jag måste ha någon annan som ger mitt liv värde, och som ger mitt förhållande med mig själv substans, och syfte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, och att göra min inre värld till en himmel så att säga – där jag är fullständigt bekväm med mig själv eftersom jag utvecklat ett förhållande med mig själv där jag verkligen känner mig själv, och där jag behandlar mig själv såsom vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att skapa min upplevelse av mig själv såsom hur jag vill uppleva mig själv – och att se, att jag behöver inte andra för att t.ex. uppleva mig själv tillhörig, eller värdefull – för jag menar detta är ord, och därför kan jag praktiskt etablera och leva dessa orden i mitt dagliga liv – och t.ex. leva värdefull genom att låta mig själv värdesätta varje andetag, och ögonblick med mig själv – genom att vara medveten om mig själv HÄR, och verkligen öva mig själv på, och göra min förmåga att vara närvarande här med mig själv tillfullo – helt perfekt

Självåtaganden

När jag märker att jag fokuserar på hur jag tror att andra upplever och ser mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad andra känner, eller upplever är inte relevant för mitt förhållande med mig själv, utan är endast en slags flykt från mig själv – således åtar jag mig själv att fokusera på, och ge mig själv uppmärksamhet – och sluta fly ifrån mig själv genom att försöka definiera mig själv i förhållande till andra, och istället förstå att det enda sanna, och stabila förhållandet jag kan etablera är det med mig själv

När jag märker att jag vill ha något slags unikt, eller speciellt syfte, så att jag kan känna mig själv förmer än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag vill detta endast för att undertrycka min upplevelse av mig själv såsom underlägsenhet, och att vara värdelös – men detta är ingen lösning – således åtar jag mig själv att förändra problemet vid sitt ursprung – genom att låta mig själv värdesätta mig själv, vara tillfreds med mig själv, och förstå att jag är tillräcklig och behöver ingen annan för att acceptera mig själv

När jag märker att jag har min uppmärksamhet utanför mig själv, och att jag tittar, och tänker på hur andra kan tänkas influeras, och påverkas av min närvaro, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att genom ett sådant leverne försummar jag mitt förhållande med mig själv, för min primära prioritet är mitt förhållande med mig själv och inte vad andra tycker, eller tänker om mig – således åtar jag mig själv att vara HÄR med mig själv och fokusera på mig själv – och leva för och som mig själv och inte för att tillfredsställa eller bli erkänd av andra

När jag märker att jag tar beslut, att jag tänker, och funderar utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, sedd, och uppmärksammad av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och gör så att jag försummar, och glömmer mitt förhållande med mig själv – och gör så att jag inte lever utan lever för andra – således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara uppriktig mot mig själv och att se till att jag lever för mig själv och inte för andras skull – att jag tar beslut för att jag ser att de är sunt förnuft, och bäst för alla – och inte för att jag vill bli omtyckt, och älskad av andra

När jag märker att jag söker efter tillhörighet, jag söker efter att få bli älskad, igenkänd, och omtyckt – i tron att jag är alldeles för värdelös när jag är själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna levnadsutgångspunkt är destruktiv, och att jag försummar mitt förhållande med mig själv genom att leva på detta sätt – för jag låter inte mig själv faktiskt utforska, vara här, lära känna mig själv, och lära känna andra – för jag oroar mig konstant över hur andra uppfattar mig, och om jag är tillhörande eller inte – således åtar jag mig själv att sluta söka efter tillhörighet, och istället tillhöra mig själv här i och som varje andetag – att tillhöra denna fysiska existens i enhet och jämlikhet – och inte söka efter tillhörighet utan istället stå som denna punkt i varje ögonblick

När jag märker att jag söker efter tillhörighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har förmågan att skapa mitt förhållande med mig själv, och att jag inte behöver någon slags extern stimuli för att acceptera, och älska mig själv – och sluta jaga efter acceptans – således åtar jag mig själv att andas och vara här med mig själv och förstå att jag behöver ingen, eller ingenting mer för att fullgöra mig själv

När jag märker att jag emulerar, och ändrar mitt uttryck, och att jag inte är genuin och autentisk, och att jag gör detta för att bli erkänd, och bli sedd såsom att vara speciell av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag genom att förändra mig själv när jag är bland andra människor kompromissar mig själv, och inte låter mig själv faktiskt leva – för istället lever jag för att få uppmärksamhet av andra människor; således åtar jag mig själv att leva för mig själv – och att öva mig själv på att uttrycka mig själv ovillkorligt, genuint, och autentiskt i varje ögonblick

När jag märker att jag istället för att vara mig själv försöker ändra mig själv till att vara någon som jag tror att andra skulle kunna tycka om, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte ha någon som tycker om mig för jag kan tycka om mig själv, jag är skaparen och jag kan således ge till mig själv det jag önskar, och det jag vill – således åtar jag mig själv att tycka om mig själv – och att leva detta praktiskt genom att uppskatta det faktum att jag är här i denna kroppen och har förmågan att uttrycka, och röra mig själv, och leva här – och interagera med min omgivning, och uppleva denna fysiska verklighet i och som varje andetag

När jag märker att jag är rädd för att vara genuin, och autentisk, eftersom jag är rädd för att ingen kommer tycka om mig, eller ge mig uppmärksamhet om jag är genuin, och autentisk, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag genom att leva utifrån denna utgångspunkt begränsar mig själv, och att jag fruktar någonting som faktiskt inte har någon relevans för mitt fysiska leverne utan det är endast ett hjärnspöke, och att jag förtrycker mig själv för ett hjärnspökes skull – således åtar jag mig själv att ändra mig själv och att våga vara genuin, och autentisk – och vara mig själv – och istället för att vilja att andra ska tycka om mig, istället låta mig själv tycka om mig själv, och gilla att vara här med och som mig själv

När jag märker att jag tänker att jag måste ha andra människor som tycker om mig, för jag kan inte tycka om mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta endast är en ursäkt för att jag inte ska utveckla ett effektivt förhållande med mig själv, utan att jag ska förbli i ett ineffektivt, och destruktivt förhållande med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta söka efter andras gillande, och istället öva mig själv på att tycka om mig själv rent praktiskt här – genom att t.ex. uppskatta det faktum att jag lagar en näringsrik lunch till mig själv, eller uppskatta det faktum att jag sitter och sjunger med mig själv, och helt enkelt har roligt och uppskattar mitt eget uttryck, och min egen rörelse av och som mig själv här

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan att tycka om mig själv, att vara tillfreds med mig själv, att älska mig själv, och att uppskatta mig själv – och således sluta söka efter att andra ska ge mig detta

Jag åtar mig själv att värdesätta mig själv, att erkänna mig själv, att uppmärksamma mig själv, och att ge fokus till mitt förhållande till mig själv – och att således skapa mig själv till att vara det jag alltid velat för mig själv – en bekväm människa som är nöjd med sig själv och inte söker efter någon annan

Jag åtar mig själv att leva orden egenvärde, tillhörighet, bekvämlighet, uppmärksamhet, erkännande, gillande, och att skapa mitt förhållande till mig själv att vara baserat på dessa orden – och därmed sluta söka utanför mig själv efter någon, eller något som jag kan ge mig en upplevelse av dessa ord

Enhanced by Zemanta

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad