Tag Archives: expandera

Dag 367: Nostalgi

Ibland kommer det upp inom mig glimtar av mitt förflutna. Det kan röra sig om ett minne på någon skola jag gick på, eller när jag gjorde värnplikten, eller något annat. Jag har olika emotionella och känslomässiga reaktioner beroende på vilket minne det rör sig om, men med vissa positiva minnen brukar reaktionen vara nostalgi.

Nostalgi är en intressant känsla. Det är som en slags minnesmasturbation, och den underliggande upplevelsen är att ”det var så mycket bättre förr! – Gud vad lycklig jag var då!”. Men i princip alltid är de här positiva minnena mycket selektiva. Ofta är det bara de bra sakerna från den tidpunkten i ens liv som dyker upp, och allt det dåliga, jobbiga, och otrevliga, som man helst bara ville glömma – det har man praktiskt nog glömt.

En konsekvens som jag sett av att medverka i nostalgi är att man inte längre lever här och nu. I stället upphöjer man det förflutna och sätter det på en piedestal fast det egentligen inte förtjänar en sådan behandling. Och därför glömmer man att leva och skapa sitt liv, missar eller ser inte alla de möjligheter som är framför en att skapa värde och mening. Nostalgi fungerar som ett bedövningsmedel. Man blir tyngd av den illusoriska sorgen för ett förlorat förflutet, när saken är som så att det förflutna egentligen inte var så bra, och att det nog är rätt bra att den där tiden nu är svunnen.

Vad är det då orsaken till att nostalgi finns inom mig?

Som jag ser det är nostalgi ett tecken på att jag inte låter mig själv leva denna dag tillfullo – leva detta ögonblick i sin helhet – och låta mig själv gå upp i dagen som är framför mig utan restriktioner. För när jag ger mig själv hän till ögonblicket kommer aldrig någon nostalgi upp inom mig. Det finns inte tid för någon nostalgi. Varför ska jag vara nostalgisk när jag lever, andas och skapar mitt liv här?

En lösning på nostalgi är därför att se vad det är för minnen som kommer upp inom mig. Vad är det dessa minnen visar? Är det något speciellt uttryck, något ord, något jag gjorde eller levde i det minnet som jag inte ger till mig själv nuförtiden? Vad är det egentligen som jag känner en saknad över som kommer upp i formen av nostalgi?

Och sedan, i stället för att gå in i och förbli fångad i nostalgi, tar jag och filtrerar ut essensen av nostalgin och låter mig själv leva det ordet/uttrycket här i mitt riktiga och faktiska liv.

Vad är det då för minnen som jag haft? Vad är det för ord/uttryck som jag kan se förekommer i mina nostalgiska tillbakablickar?

Ett ord som jag ser framför mig är upptäckande, expansion och upplevelse – konsten att röra mig själv framåt – genom rädsla, ångest, och motstånd, och aktivt skapa mig själv och mitt liv – aktivt utmana mig själv. Det är någonting som jag tycker mig själv sakna i mitt nuvarande tillstånd och någonting som jag därför kan applicera och leva när jag ser tillfälle till det i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta tillbaka i mitt förflutna, och i en nostalgi uppleva minnen där jag utmanade mig själv, upplevde nya saker, och expanderade mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att drömma mig själv tillbaka till en tid då jag levde/uttryckte dessa ord – ta och leva/skapa/framföra mig själv i och som dessa orden – och således ta tillfällen i akt när det finns utrymme för upptäckande, expansion, och utmaning – och gå de punkter som är framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utmaning, expansion, och upptäckande – och således när jag går igenom min dag och en punkt öppnar upp sig själv som är ny, utmanande, och svår, att då ta mig själv an denna punkt, och gå in i denna nya del av mitt liv som öppnat sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att expandera tills det att jag blir tvingad eller motad – istället för att jag effektivt och varje dag låter mig själv växa som människa genom att ge mig själv ut på upptäcktsresa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa, och leva mitt liv här i och som varje andetag, och låta mitt liv flöda från mig, och skapa varje ögonblick utan att försöka skapa en rationell väg framåt mot ett visst resultat, utan istället gå varje andetag tillfullo, gå varje ögonblick tillfullo, och således nyttja varje stund jag har här med mig själv, genom att vara fullt medveten om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stagnera i min applikation av att röra mig själv framåt, expandera, motivera mig själv, utmana, och upptäcka nya sidor av mig själv, genom att tro att när man åldras så förlorar man den förmågan, man stelnar och klarar inte längre av samma saker som tidigare – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla fast vid en sådan idé – skapar min verklighet i enlighet med den idén – därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället skapa min verklighet utifrån en vilja att upptäcka, att utmana, att gå längre, att klara mer, och att vara mer för mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att upptäcka mig själv, skapa mig själv, expandera, röra mig själv in i nya världar, nya omständigheter, och nya utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är detta min nostalgi försöker visa mig – det är detta mina tankar om förlorade dåtida möjligheter försöker visa mig – att jag inte låter mig själv använda de möjligheter som öppnar upp sig i min värld för att expandera, utmana mig själv, och skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv varje dag vara på tårna, genom att ta mig an varje dag, varje ögonblick, och varje nytt andetag ovillkorligt, och utan att hålla fast vid en tro att jag har vetskap om vad som ska hända i nästa ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns mängder med möjligheter på en daglig basis att röra mig själv ut ur mitt skal, att utmana mig själv, att växa, och expandera, men jag måste gå igenom den där rädslan, och bekvämligheten inför att ta steget och faktiskt röra mig själv framåt och skapa mitt liv och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att expandera, röra mig själv framåt, och skapa mig själv, genom att vilja att allt ska vara fullständigt förberett innan jag tar det där avgörande steget och rör mig själv framåt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste låta mig själv ta risker, och gå ut i det okända, för i annat fall kommer jag inte någonsin att röra mig själv framåt – jag måste låta mig själv göra misstag, och vara villig att göra fel – och lära mig av mina misstag och sedan gå vidare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att misstag är näringen som får färdighet att komma till ytan – för utan misstag, utan övning, utan att göra fel många gånger, kan jag med säkerhet veta vad som är rätt och i vilken riktning som jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att med vissa saker måste jag låta mig själv kasta mig ut i det okända och börja gå, börja röra mig själv framåt och se vad jag kan skapa, och göra med mitt liv – och att det inte finns någon anledning att vänta eller hålla mig själv tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet – och våga ta steget ut i det okända – och motivera mig själv att utmana mig, att expandera och att möta saker och ting som jag inte tidigare har mött

Självåtaganden

När jag står inför någonting nytt, en utmaning, ett tillfälle att expandera, och jag tvekar att ta steget ut, för jag är rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, rädd för att inte veta eller ha kontroll på alla möjliga utflöden av mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och jag åtar mig själv att ta steget ut i det okända – och rent praktiskt i mitt liv åtar jag mig själv således att öva mig på att kommunicera och prata med fler människor genom min dag när tillfälle ges till det eller jag ser en möjlighet att skapa ett sådant tillfälle – och jag åtar mig själv vidare att leva detta beslut genom att driva mitt företag framåt – ringa – ta kontakt – ta beslut – och föra fram saker och ting – fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur det ska gå

Jag åtar mig själv att således ta steget ut i det okända och göra det jag inte är bekväm med – som att kommunicera med människor jag inte har något tidigare förhållande med, som att skapa mitt företag, och lägga ned resurser på att få igång ruljangsen och komma ut och sälja – som att när ett tillfälle öppnar upp sig att göra någonting jag inte tidigare prövat – att då låta mig själv ta tillfället i akt – gå ut i och som det okända och uppleva det okända

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 26: Att Expandera Mig Själv, Och Inte Fly In I Rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inom mig själv för att någon inte tycker om mig, och för att någon medvetet undviker mig eftersom de tycker jag är jobbig, och irriterande – och eftersom de vill kontrollera mig, genom att visa mig att jag inte kan välja när jag ska prata med dem, utan de väljer när de pratar med mig – istället för att se inse och förstå, att denna upplevelse av mig själv såsom att vara rädd och nervös inför att andra inte tycker om mig, inte är riktig på något sätt – och att denna fruktan att någon leker med mig, och ser ner på mig – inte heller är riktig utan enbart en idé om verkligheten som jag skapat utifrån minnen, såsom hur jag översatt verkligheten inom mig själv såsom upplevelser av energi och tankar, istället för att leva, och uttrycka mig själv här som det fysiska en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv rädd inför att vara avslappnad nära människor, och när jag går förbi, eller interagerar med människor i min värld, att spänna min kropp, och gå in en upplevelse av ångest, vari jag inom mig själv upplever mig själv såsom att jag förbereder mig själv för att bli attackerad, och jag förbereder mig själv för att avvärja en eventuell konflikt – istället för att se, inse och förstå – att den fruktan jag upplever inte är riktig, utan en skapelse av min fantasi, och av min medverkan i och som tankar inom mig själv, däri jag tänkt, och funderat och utifrån detta skapat en fantasibild av verkligheten, bestående av energi och upplevelser – istället för att leva, och stå här – en och jämlik med verkligheten, och sluta fantisera och istället besöka verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och bli stel inom och som mig själv när jag interagerar, och medverkar med andra människor – och existera i och som fruktan av att bli mobbad – i tron att det på något sätt kan skada mig att bli mobbad, i tron att det på något sätt är farligt att bli mobbad – istället för att se, inse och förstå – att bli mobbad är enbart en fysisk omständighet som jag möter här, och såsom fysisk innehåller den inte i sig själv en upplevelse av rädsla – därav förstår jag att den upplevelse jag skapat inom mig själv såsom rädsla gentemot att bli mobbad, är en lögn, och en idé och en översättning, ett inbillat fantasifoster om vad verkligheten – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget och det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och leva mig själv en och jämlik såsom ett fantasifoster i mitt huvud, och existera såsom idén av att alla är ute efter att skada, och att det enda sättet att skydda mig själv på är att gömma och hålla mig själv tillbaka i och som rädsla – istället för att se, inse och förstå – att rädsla kan aldrig gynna mig, eftersom rädsla får en att ta beslut som inte är genomtänkta, som inte är beaktade, utan enbart gjorda såsom en reaktion på vad som är här – således stoppar jag denna rädslan och ångesten inom mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer råka illa ut, att jag kommer förlora mig själv, och att jag kommer göra bort mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla, att leva utan ångest, och att leva utan att hålla mig själv tillbaka – och jag inser att och förstår att rädsla, och ångest inte hör hemma inom mig, därför att det enbart fungerar såsom en mur mellan mig, och att faktiskt uttrycka mig själv ovillkorligt, avslappnat, och i självtillit i varje ögonblick – därför lever jag slutet på rädsla i varje ögonblick, genom att varje gång rädsla och ångest kommer upp inom mig – att jag stoppar mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – tillbaka till denna fysiska, och gemensamma värld vi alla delar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv i rädsla och ångest, och tro att jag är skydd i rädsla och ångest, och tro att om jag lämnar denna rädslan och ångesten så löper jag risken för att placera mig själv i en situation där jag blir missbrukad, och hånad – istället för att se, inse och förstå att den rädslan inför att bli missbrukad, och hånad – upplevelsen av att vara missbrukad och hånad – faktiskt inte är riktig, utan är endast en upplevelse av mig själv i mitt huvud, endast en idé av mig själv som jag skapat genom att koppla negative emotionella upplevelser till ögonblick då jag varit skrattad åt, eller då andra människor retat mig – jag inser och förstå att om jag blir skrattad åt är det inget personligt mot mig, det handlar inte om mig, och jag inser att det jag upplever är en upplevelse, och således inte riktig – och samma om jag blir retad – vad jag upplever inom mig själv såsom energi är inte riktigt, utan endast en skapelse av och som tanke som jag kan stoppa genom att inte medverka i denna upplevelsen – därför för jag mig själv tillbaka till verkligheten och jag stoppar mig själv från att medverka i denna illusionen såsom energi, såsom tanke

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli sedd av andra, att frukta att vara uppmärksammad av andra, i rädslan för att om jag kommer i blickpunkten för andra, och jag står i centrum av uppmärksamheten, att jag då kommer att blotta mig själv, och att någon kommer se en svaghet i mig, och attackera mig, genom att säga att har en svaghet, att jag är underlägsen, att jag är sämre än, och att jag inte är lika bra som andra – istället för att inse, se och förstå att denna rädslan för att bli blottad inte är riktig, att vara blottad är enbart något jag kan vara rädd för, om jag är rädd för vad andra tycker om mig, därför slutar jag att vara rädd för vad andra tycker om mig, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick uttryck mig själv fullt ut, utan att hålla tillbaka, utan att frukta att jag ska blotta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv undan från människor, och undvika kontakt med andra människor, i rädslan för att bli avvisad, och fördömd såsom svag – och hånad, skrattad åt, och att i detta känna mig generad – istället för att se, inse och förstå hur mycket jag begränsat mig själv genom att frukta vad andra ska tycka om mig, och hur andra ska behandla mig, och att i detta inse, se och förstå att det inte är acceptabelt att gömma mig själv i denna rädslan, utan att jag måste leva mig själv såsom vad jag är kapabel, och har potential till att leva såsom – såsom förmågan att interagera med andra utan rädsla, utan ångest, och utan självfördömande – utan istället såsom självförtroende, där jag i varje ögonblick lever mig själv såsom uttalandet att jag älskar mig själv, och att jag verkligen tycker om att vara med mig själv, och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv från att medverka i denna världen, att gömma mig själv från att uttrycka mig själv röra mig själv, och vara en del av denna världen, och istället för att leva här till fullo i varje ögonblick, att skapa mig själv såsom självförtryck, och självfördömande, varigenom jag fruktar att prata med människor, fruktar att gå in i situationer och bli sedd av andra människor, fruktar att installera mig själv i nya omgivningar, och uttrycka mig själv ovillkorligt i dessa – därför för jag mig själv tillbaka till andetaget, jag stoppar dessa irrationella rädslor och upplevelserna och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, tillbaka till det fysiska – tillbaka till mig själv såsom här, såsom liv, såsom att vara här en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre leva i fruktan för att visa mig själv, för att uttrycka mig själv, och för att vara en del av denna verklighet, varigenom jag tillåter och accepterar mig själv att ha en röst, och att leva denna rösten såsom mig själv, som vad är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte längre fly från mig själv, och gömma mig själv i ångest, och rädsla, och att isolera mig själv i denna ångest och rädslan – och istället driver jag mig själv till att etablera och leva mig själv såsom självförtroende, varigenom jag tillåter och accepterar mig själv att ta kontakt, att expandera, att lära känna, och att spendera varje ögonblick här i denna fysiska verklighet tillsammans med allt annat som är här

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv i nervositet och ångest, och istället, varje gång jag upplever denna ångest och nervositeten, att ta mig själv tillbaka hit, att fortsätta att interagera, att fortsätta att stå här, och leva här såsom en del av denna verklighet, och inte gömma mig själv, och försvinna in i mitt huvud – utan jag expanderar mig själv, jag lever mig själv – och jag tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är kapabel av att göra