Tag Archives: familj

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Dag 277: Alla Skelett Ser Likadana Ut

Den senaste veckan har jag varit och besökt min familj. Jag finner detta stödjande, eftersom min familj är jag på många sätt. De olika slags personligheter, och karaktärer som min familj lever ut, de existerar även inom och som mig, och därför kan jag genom att observera min familj, reflektera tillbaka till mig själv hur jag existerar inom mig själv.

En punkt som jag lagt märke till existerar i min familj är tendens att döma människor efter kroppstyp, samt även vara hård mot en själv om man nu inte har den kroppstyp som är den normala, och accepterade kroppstypen. Jag kommer alltså i dagens blogg att arbeta med denna typ av fördömande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma, och definiera mig själv utifrån min kroppstyp, och tänka att beroende på hur min kropp ser ut, så kommer jag uppleva mig själv annorlunda, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att upptäcka det av mig själv som inte beror på hur jag ser ut, alltså mitt uttryck av och som mig själv i denna fysiska kropp som är här ovillkorligt och som inte är beroende, eller begränsat av utseende; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och att röra mig själv HÄR och använda min fysiska ögon till att se direkt vad som är här, och inte att fördöma, och definiera vad som är här såsom att antingen vara positivt eller negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, definiera, och se bilder, alltså vad jag ser med mina fysiska ögon, såsom att vara mer, eller mindre än bilder, där jag upplever vad som är runtomkring såsom att antingen vara mer, och bättre än denna fysiska verklighet, eller sämre, och underlägsen denna fysiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se DIREKT här, att inte öva mig, och göra färdigheten att se denna fysiska verklighet direkt som den är, perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och skapa en idé av mig själv att jag alltid är beroende av hur jag ser ut, och att bilden av mig själv avgör vem jag är, och avgör hur jag ska uppleva mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit, och leva ovillkorligt, och inte låta mig själv begränsas av bilder, begränsas av hur jag tror jag ser ut, utan istället fokusera på, och lära känna min fysiska kropp såsom dess faktiskt fysiska upplevelse här, och inte såsom jag definierar, och ser min kropp i fråga om utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag avgörs av mitt utseende, och att saker och ting i min omgivning avgörs, och definieras utifrån hur de ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv bortom mitt utseende, och att förstå att det finns så mycket mer inom och som mig själv än hur jag ser ut, jag menar – utseende är en sådan minimal del av mig, och ändå jag just denna punkt en sån stor makt över mig; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att placera makt där den faktiskt ska vara, vilket är här som mig själv i och som min direktiva princip i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv använda ursäkten att ”alla andra också är beroende av utseende” – för att rättfärdiga att jag håller fast vid att vara besatt av utseende, och att jag håller fast vid att jag definierar mig själv utifrån utseende, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad andra gör kan jag inte tillåta att skapa min karaktär, för då blir jag hjälplös, och jag existerar endast som en slav, som är redo att försöka bli som andra – istället för att jag arbetar med sunt förnuft, och ser vad som är bäst för mig, bäst för alla, och applicerar denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ge mig själv gåvan att acceptera mig själv ovillkorligen oavsett mitt utseende, och att tro att det är någon annan som måste ge mig denna gåva; t.ex. jag måste hitta en kompis, eller någon människa i min omvärld som visar full acceptans gentemot mig, och som visar hur mycket de tycker om mig oavsett hur jag ser ut, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv leva ett okomplicerat, och enkelt liv, i det att jag helt enkelt lever, och inte behöver tänka på hur jag ser ut konstant, eftersom jag inte låter mig själv, och mitt uttryck definieras av utseende

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se bortom utseende, och att se bortom det första intrycket, och att istället för att fästa mig själv vid bilder, och utseenden, istället fokusera på att se vad som är bakom dessa – vad som utgör dessa utseenden; t.ex. om jag ser en människa, vilken är den människan? Så jag förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att fysiskt, praktiskt, och här utan någon slags energi, lära känna, och vara fysiskt intim med och som denna verkligheten, där jag inte låter någon punkt i min verklighet endast vara ett utseende för mig, utan att jag ser bortom utseende, och att jag ser substans, och det som faktiskt är av relevans

drickande+skelettJag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur irrelevant utseende faktiskt är, och utseende i grund och botten inte betyder någonting, och ändå låter jag utseende ta så stor plats; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att se alla människor som skelett i min värld, där jag inte lägger någon vikt vid utseende, utan där jag interagerar med människor på basis av vilka de är som individer, på basis av vilka ord de lever som sig själva, och inte utefter hur jag reagerar och stimuleras av visst typ av utseende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är ett beslut jag gör att sluta vara influerad, och styrd, och kontrollerad av utseende, och att det är ett beslut jag gör att interagera med människor utifrån vilka de är som individer, och inte utifrån hur de ser ut; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva beslutet i varje ögonblick att inte låta mitt uttryck av och som mig själv vara definierat, och styrt av hur människor i min omvärld ser ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att inte tillåta några tankar inom mig själv där jag drar slutsatser, och gör antaganden baserat på utseende; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur pass mycket jag missar av mitt liv, och av andra människor, när jag dömer efter utseende, eftersom jag då förlorar chansen att faktiskt lära känna en människa för vem de är, och inte bara bli besatt och fokusera på deras utseende

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av utseende, och låter mig själv, och mitt uttryck bli influerat och styrt av utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag måste i ögonblicket ta ett beslut att inte längre vara influerad, och styrd av utseende, genom att helt enkelt i medvetenhet här, styra och dirigera mig själv att se människor som skelett, att se direkt denna fysiska verklighet utan att fästa något värde vid den i formen av energi; således åtar jag mig själv att stoppa denna besatthet, och att medvetet agera och leva som om att det jag ser inte spelar någon roll, jag menar jag är densamma oavsett vem jag interagerar eller pratar med – och att jag gör detta genom att fokusera min uppmärksamhet HÄR på mig själv, på mitt andetag, och min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag begränsar mig själv i ett ögonblick genom att jag fäster värde på utseende istället för att vara, och leva här, och fästa värde, vara värde som mig själv som liv i varje ögonblick, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; jag ser, inser, och förstår att så fort jag låter mig ändras, och styras av extern stimuli då är jag inte längre liv, eller levande, utan jag är en zombie som följer efter vad som kommer upp inom mig, och låter mig själv döma vad som är här, istället för att förstå, lära känna, och stå en och jämlik med vad som är här; således åtar jag mig själv att sluta låta mig styras av extern stimuli, och att applicera detta genom att fokusera på mig själv HÄR – på mitt andetag, på mitt solarplexus, i mitten av mitt bröst, och föra mig själv i varje andetag tillbaka hit till min kropp

Enhanced by Zemanta

 

Dag 157: Tävlingskaraktären Del 2

Tidigare har jag skrivit detta om tävlingskaraktären:
Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Igår var det julafton och jag samt min familj satte oss ner och spelade ett spel tillsammans. Och den primära upplevelsen jag hade när detta hände var upphetsning och okontrollerat skratt när jag vann, eller jag tyckte att någon annan var sämre än vad jag var – samt en känsla av underlägsenhet, och sorg när jag kände det som om jag inte vann. Så – hela min upplevelse av mig själv var fullständigt kontrollerad och styrd av tävlingskaraktären.

Det är intressant att i dessa typer av ögonblick – då man spelar sociala sällskapsspel och normen i sällskapet är att vara tävlingsinriktad – att då istället andas, och endast fokusera på andetaget – eftersom det blir en så stor skillnad hur man upplever sig själv, och hur man medverkar i situationen. Jag gjorde detta några få gånger igår under spelets gång, och vid de tillfällena var det som om all tävlingsinstinkt försvann, och istället kunde jag njuta av de fysiskt roliga, och stöttande aspekterna av spelet utan att känna att jag var tvungen att vinna. Och vid dessa tillfällen ändrades även hela mitt uttryck, och jag var istället mycket lugnare, och rörde mig inte lika hetsigt, och hade inte samma okontrollerade och högljudda skratt.

Så – idag ska jag arbeta med dessa punkter – och förlåta dem – så att jag kan placera mig själv i tävlingssituationer utan att för den sakens skull känna ett behov för att tävla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel med andra människor – att bli helt besatt av att vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte vinner, och om jag inte lyckas skrapa ihop lika många poäng/ägodelar som andra – att jag då inte kommer kunna fortsätta leva och ha min heder i behåll; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en sådan begränsad idé och upplevelse såsom heder – och att tro att jag har någonting jag måste vakta över, och vaka över gentemot andra och som jag kan bli av med om jag inte tillräckligt strikt och hårt försvarar min rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vinna – och tillåta och acceptera mig själv att polarisera min upplevelse av och som mig själv i förhållande till att tävla – såsom att antingen existera som att bara ledsen/underlägsen/känna mig som en förlorare – eller att känna mig positiv/glad/såsom en vinnare; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att interagera, kommunicera, och spela spelet HÄR – en och jämlik utan att använda mig av och som denna polariserade upplevelsen av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i tävlingskaraktären när jag spelar sällskapsspel – och när jag tävlar på något sätt – och tro att jag måste hävda mig själv, och visa gentemot de andra människor som jag spelar spelet mot att jag kan vinna – och att jag kan vara bättre än vad de andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av upplevelsen av att vinna – och upplevelsen av att känna mig smartare, och bättre än vad andra än

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av och som tävlingskaraktären – och tänka, och tro att utan tävlingskaraktären – utan att polarisera min upplevelse av och som mig själv såsom att antingen vara positiv eller negativ när jag spelar spel – att mitt liv, och min upplevelse av och som mig själv kommer bli torftig och tråkig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsade energiupplevelser av och som sinnet faktiskt är – och att de inte alls erbjuder någon slags fantastisk och färgrik dimension till livet utan att de endast består små fjuttiga upplevelser som bränner ut sig själva då och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag spelar spel, och tävlar – fokusera på mitt andetag – och andas igenom de upplevelser som kommer upp inom mig själv där jag känner, och upplever att jag vill tävla mot andra – och att jag vill vinna mot andra – och att jag vill visa mig själv på styva linan och försöka övertyga andra om jag är den som är bäst, mest effektiv, starkast och smartast; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det korkade och det dumma i att försöka övertyga andra om att jag är bäst – för vad hjälper det mig egentligen vad andra tycker om mig? Jag förblir ju fortfarande densamma – och har samma skicklighet, och effektivitet som innan – och således åtar jag mig själv att förstå att tävlingskaraktären inte har någon som helst praktiskt värde i mitt liv – och inte betyder någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv – och att slösa bort min tid, och de ögonblick i vilka jag interagerar med andra – genom att tänka på hur jag ska vinna – genom att röra mig själv utifrån utgångspunkten om att jag vill vinna – genom att försöka övertyga andra om att jag faktiskt vinner – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas och att förbli HÄR med och som min mänskliga fysiska kropp, och inte oroa mig själv för hur det kommer gå i fråga om vem som kommer vinna eller förlora spelet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort det faktum att det finns en HEL verklighet HÄR – såsom en fysisk verklighet som jag inte kan vara medveten om när hela min sinnebild formas av och upptas av behovet, och begäret att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa tävlingskaraktären, och istället tillåta och acceptera mig själv att upptäcka och se vad som finns HÄR bakom denna ridån av energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i form av begäret att tävla; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fortsätta att ge uppmärksamhet till upplevelsen och begäret av att vilja vinna – och att fortsätta att ge värde till tanken att jag bli bättre, och mer om jag vinner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag blir inte bättre om jag vinner – och jag blir inte sämre om jag förlorar – utan jag förblir precis den samma som jag var innan – och detta eftersom att vinna, och förlora endast har att göra med upplevelser och har ingenting att göra med vad som faktiskt är HÄR – med vad som denna verklighet faktiskt består såsom att det är en praktiskt och fysiska verklighet i vilka energier faktiskt inte spelar någon roll överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överge mig själv såsom ovillkorligt och avslappnat uttryck av och som mig själv – genom att bli fullständigt besatt av begäret, och önskan om att vinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa i att uppleva mig själv som en vinnare – eftersom det är en energi som existerar inom mig för bara några sekunder, och sedan i nästa andetag är upplevelsen borta och allt är precis som vanligt igen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det irrationella i att viga mitt liv åt att få uppleva en så kort, oberäknelig och momentan upplevelse – det är just fullständigt idiotiskt

Självåtaganden

När jag märker att jag blir besatt av att vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att vara besatt av att vinna helt ignorerar och glömmer bort det faktum att det finns en fysisk verklighet HÄR – som jag inte tar del av eller medverkar i en och jämlik eftersom jag är helt förlorad i mitt huvud och i mina upplevelser; således åtar jag mig själv att släppa min besatthet och att ta mig själv tillbaka HIT – och att leva HÄR en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp – och tala och uttrycka mig själv naturligt HÄR

När jag märker att jag polariserar min upplevelse av och som mig själv då jag medverkar i en tävling – eller ett spel – eller liknande – genom att känna mig positiv/glad/uppåt när jag vinner och ledsen/sur/neråt när jag förlorar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att skapa min upplevelse av och som mig själv till att bli och vara en berg och dalbana – helt kompromissar min applikation av och som mig själv här såsom andetag – och medveten om mig själv såsom min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv från att existera som denna emotionella berg och dalbanan – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär – och ändrar mitt sätt att vara – och talar mer högljutt, och blir mån om att försvara mig själv, och hävda mig själv inför andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv såsom att leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och att jag ger upp mig själv som närvaro här i detta ögonblick; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit – och röra mig själv mer lugnt – att prata utan att hävda mig själv – utan att röra mig ryckigt och snabbt – utan istället såsom jag brukar röra mig själv – avslappnat, och avkopplat

När jag märker att jag fruktar att släppa taget om min tävlingskaraktär – för att jag tror att om jag släpper taget om min tävlingskaraktär så kommer mitt liv att bli tråkigt, och torftigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén att emotioner, och upplevelser på något sätt utfyller och färglägger mitt liv – är helt absurd – eftersom emotioner, och känslor rent praktiskt inte bidrar till någonting i mitt liv och är väldigt momentana och oberäkneliga – alltså i praktiken helt värdelösa; således åtar jag mig själv att sluta frukta att släppa taget om emotioner, och känslor – att istället ta mig själv tillbaka HIT – och leva HÄR – såsom mitt andetag utan att ha någon form av upplevelse inom mig själv

När jag märker att jag går in en upplevelse av att tävla – och att jag måste vinna, och bevisa mig själv inför andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att lösningen att komma ur min upplevelse är att ANDAS effektivt; således åtar jag mig själv att fokusera på mitt andetag – och andas effektivt och således stoppa min upplevelse av och som mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att det spelar ingen roll vad andra tycker om mig – för jag förblir praktiskt/fysiskt densamma – och blir varken bättre eller sämre; således är upplevelsen av att vinna och vara bäst – i praktiken – helt värdelös

Jag åtar mig själv att använda de ögonblick som står till mitt förfogande – de andetag jag har möjlighet att nyttja i detta livet att leva mig själv till fullo HÄR – såsom mitt andetag och att amalgamera, och föra mig själv samman med min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv på att hedra mitt sinne, och upplevelser av och som emotioner och känslor – utan jag åtar mig själv att istället viga mitt liv åt att leva – och att uttrycka samt röra mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp; och jag åtar mig själv således att göra mitt liv fullständigt FYSISKT och ta bort, samt förinta alla former av separation inom mig själv i formen av upplevelser, tankar, känslor, och idéer som inte är HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att upptäcka och utforska den fysiska verklighet som finns HÄR i och som varje ögonblick och som ligger öppen för mig att se – och interagera med; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv till förmån för energier, och upplevelser och istället fokusera mitt liv på att ge till mig själv gåvan av att leva på RIKTIGT här – i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att upptäcka vad som finns bakom ridån av energi i formen av begäret att tävla – och jag åtar mig själv att göra detta genom att i ögonblicket då denna tävlingskaraktär dyker upp inom mig – att andas och fokusera på min mänskliga fysiska kropp – och således föra mig själv tillbaka hit och röra mig själv igenom energin och upplevelsen som dyker upp inom mig

När jag märker att jag inte längre är avslappnad, och att jag inte längre uttrycker mig själv ovillkorligt – HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är HÄR som jag måste ta ett beslut att föra mig själv tillbaka och att stoppa min upplevelse – och att bara jag kan göra detta för mig själv – bara jag kan skapa mig själv såsom jag vill uppleva och leva mig själv; således åtar jag mig själv att andas effektivt – och att föra mig själv tillbaka hit – och att leva mig själv såsom avslappning, och att vara bekväm med mig själv – genom att stoppa tävlingskaraktären i formen av idén av att det finns någonting mer än mig själv att få genom att hävda mig själv mot andra

 

Dag 141: Familj och Barndom

Självskriverier

Idag hade jag en upplevelse av tomhet, meningslöshet, och innehållslöshet – och den dök upp inom helt plötsligt. Det har varit lång tid sedan jag upplevde mig själv på det sättet, så jag blev litet förvånad – och undrade – var kommer detta ifrån? Vad är detta jag upplever?

Om jag tittar närmare på denna känslan så kan jag se att det är en hemlängtan – och en längtan efter att få vara barn igen, och att få gå i grundskolan – inte ha några ansvar, eller åtaganden utan bara göra precis det jag vill. Och nu befinner jag mig i en plats i livet där jag varje dag har saker och ting som måste slutföras, och hanteras – och det går inte att bara ge upp alltihopa och leka, eller vara med mig själv för en hel dag – eftersom då faller hela min värld samman; och det får ju naturligtvis inte hända.

Således ska jag arbeta med denna upplevelsen av att vilja komma tillbaka till ”säkerheten” – barndomen och mina uppväxtort.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta hem till min familj, och till där jag växte upp – och tänka att där jag växte upp och där jag har min familj – där är jag säker, och där har jag ett syfte och mening – och där kan jag känna mig själv hel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv hel och säker när jag är hemma hos min mamma – eller hemma hos min pappa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för hur det kommer bli om mina föräldrar inte längre är i livet – för hur jag kommer att uppleva mig själv – och för hur jag kommer att känna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv ångestfylld, och nervös inför att inte längre ha mina föräldrar som jag kan prata med – ringa till – och åka hem till – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mina föräldrar som säkerhet, trygghet – och att känna det när jag inte är med mina föräldrar som att jag inte är trygg, eller säker – eller känna mig själv bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som att jag måste vara med mina föräldrar för att inte känna mig själv osäker, och otrygg – och att tänka att om jag inte har mina föräldrar så finns det inget innehåll i livet – det finns ingen mening att leva – och det finns inget syfte med att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva mig själv ensam och övergiven när jag inte är med mina föräldrar – och uppleva det som att jag inte har någonstans att ta vägen, och att jag inte har någonstans att vara mig själv – att koppla av och att bara njuta av ögonblicket här; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min familj – min mamma – och min pappa – som min trygg, och säkerhet – i tron att jag inte kan ta hand om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna mina barndomskompisar – och att tillåta och acceptera mig själv att medverka i och som barndomsminnen – och tankar om hur glad, tillfreds, och avkopplad jag var under mina uppväxtår – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att släppa min barndom – att sluta definiera mig själv i förhållande till min barndom – och att sluta tro att min barndom är någonting som jag måste hålla kvar vid och som definierar vem jag är inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag längtar hem till min familj och där jag växte upp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte faktiskt längtar till min familj, eller till mitt barndomshem – utan jag längtar efter att få uppleva vissa känslomässiga reaktioner som jag kopplat, och definierat i förhållande till min familj – och mitt barndomshem; således åtar jag mig själv att släppa mitt begär efter att uppleva reaktioner inom och som mig själv, och sluta tro att så fort jag inte upplever känslor, eller reaktioner inom mig – att någonting då är fel – att jag är ”deprimerad” – eller inte har ett ”fullt” liv

När jag märker att jag upplever mig själv hel, och säker då jag är med min mamma, eller pappa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på denna känslan av ”helhet” – och att denna känslan av ”helhet” faktiskt inte är någon riktig helhet – utan just en känsla av ”helhet” – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att helhet är här i och som varje ögonblick – när jag tillåter och accepterar mig själv att vara närvarande HÄR såsom HELA min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att känner mig själv ångestfylld, och nervös inför att inte längre ha mina föräldrar att prata med, och ring till – och åka hem till – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan indikerar att jag separerat mig själv från stabilitet, och självtrygghet – och att jag istället för att leva detta som mig själv HÄR – istället definierat detta i förhållande till mina föräldrar; således åtar jag mig själv att leva självtrygghet, och självständighet – och självförsörjande HÄR – genom att stå ansvarig för mina handlingar i mitt liv, och ta beslut på ett omsorgsfullt och moget sätt – genom att se vilka slags konsekvenser som mina handlingar får och om jag verkligen vill leva med sådana konsekvenser

När jag märker att jag tänker/känner att jag måste vara med mina föräldrar för att inte känna mig själv osäker, och otrygg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka HIT – och jag ser, inser och förstår att denna osäkerhet, och otrygghet inte är en riktig upplevelse – utan är en fiktion i mitt sinne – och alltså inte någonting som verkligen existerar såsom en objektiv sanning; således åtar jag mig själv att förändra denna upplevelsen av mig själv genom att öva mig själv på att leva självsäkerhet, och självtrygghet – och göra detta praktiskt genom att se konsekvenserna i mina handlingar – och leva mig själv och utföra mina handlingar på ett sådant sätt som är stöttande för mig – och min verklighet som jag lever i

När jag märker att jag upplever mig själv ensam, och övergiven – därför att jag inte är med mina föräldrar – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att känslan av att känna mig själv ensam, och övergiven inte är riktig – utan är endast en upplevelse, och en idé – någonting som jag skapat genom att medverka i och som tankar, och genom att definiera mig själv utifrån den emotionella upplevelse som dyker upp inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån upplevelse av att känna mig ensam och övergiven – och istället andas igenom dessa upplevelser och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag saknar mina barndomskompisar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknaden efter min barndom, och mina barndomskompisar är en illusion – och någonting jag skapat i efterhand såsom en ”härlig känsla” av hur min barndom var – vilket inte speglar realiteten av hur jag upplevde min barndom – och även är en helt onödig upplevelse eftersom jag inte kan komma tillbaka till min barndom på något sätt; således åtar jag mig själv att leva här och låta mitt förflutna vara mitt förflutna – och släppa det helt – och istället låta mig själv till fullo ta del av och vara här i och som detta ögonblick – här som min mänskliga fysiska kropp

Dag 135: Barndomsminnen

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med några specifika minnen som kommit upp ifrån min barndom. Dessa har framförallt att göra med hur jag uttryckta, och upplevde mig själv i min familj – och specifikt i förhållande till min lillebror.

Jag har ett antal minnen – i vilka jag i princip utnyttjat min lillebror både psykiskt, och fysiskt för att få känna mig överlägsen, och i kontroll. Och inte utnyttja i någon slags sexuell mening. Utan helt enkelt utnyttjat genom att jag använt min bror som en slags slagpåse när jag känt mig nere, eller upplevt mig själv emotionellt instabil. Jag har märkt att jag fortfarande håller kvar vid mycket ånger, och skam i förhållande till dessa minnen; så det är vad jag ska applicera självförlåtelse på idag – och sedan genom självåtaganden korrigera dessa punkter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda en annan människa för att få utlopp för mina inre konflikter, och min inre upplevelse av mig själv såsom att känna mig underlägsen – och inte tillräckligt värd – genom att jag pratat och agerat på ett sådant sätt – att jag genom mina ord och mina handlingar försökt få en annan människa att känna sig underlägsen mig – så att jag kan känna mig själv överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människor såsom mina slagpåsar – som jag kan säga vad jag vill till, och göra hur jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre inom mig själv – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för det som pågår inom mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse, och korrigera mig själv i mitt beteende – och stoppa de inre tankar, och upplevelser som jag använt mig av för att agera ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva skam, skuld, och ånger för hur jag uttryckt mig själv i mitt förflutna – såsom att jag använt andra människor som mina slagpåsar, och som i princip marionettdockor – som jag kan göra vad jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre; istället för att se, inse och förstå – att alla mina handlingar, vartenda ord jag säger i närvaro av en annan människor – har en viss konsekvens – och kommer ligga till grund för den andra människans upplevelse av sig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ansvarsfull med mina ord, och handlingar – och leva, tala, röra mig själv på ett sådant sätt att jag stöttar – och bygger upp andra människor – istället för att utnyttja och bryta ner andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, skuld och skam över mitt förflutna – och över hur jag i min barndom inte brytt mig om någon annan än mig själv – och inte tagit hänsyn till någon annan än mina inre emotionella, och känslomässiga konflikter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från denna ånger, skuld och skam – och inse, se och förstå – att jag har faktiskt ändrat mig själv – och att jag idag inte är samma person som jag var i min barndom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att jag som ett barn var en produkt av ett samhälle som inte på något sätt utbildar sina unga – som inte på något sätt lär ut till sina unga vad det innebär att leva med integritet och självrespekt – och hur man visar hänsyn, och omtanke gentemot andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min barndom var i princip programmerad – och att jag sett utifrån ett visst perspektiv – inte hade något val i vem jag tillslut blev och levde som i min barndom – utan att jag var en produkt av min omgivning – och att jag i mitt beteende och leverne reflekterade hur min omgivning levde och existerade; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå mitt ansvar i detta – vilket är att jag tillät och accepterade mig själv att bli influerad, och skapa mig själv utifrån min omgivning – istället för att fråga mig själv hur jag skulle vilja bli behandlad, och vilka sorts värden och principer som jag faktiskt vill leva – och som jag ser kan göra en skillnad – inte bara för mig utan för alla andra som lever tillsammans med mig

Självåtaganden

När jag märker att jag använder en annan människa för att få utlopp för vad som pågår inom mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår – att jag själv skulle ALDRIG vilja att någon använde mig för att få utlopp för sina inre upplevelser – utan jag skulle vilja bli behandlad och sedd för vem jag är – stöttad, erkänd, och assisterad att växa och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att inte på något sätt använda andra människor – eller djur – eller någonting – som min slagpåse – utan istället inse det stora ansvar jag har i varje ögonblick då jag interagerar och medverkar här i denna världen – att varje ord jag säger har en konsekvens, att varje handling jag företar har en konsekvens – och att det är upp till mig att dirigera mig själv på ett sådant sätt att konsekvensen av mitt leverne blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag använder en annan människa som min slagpåse – för att jag känner mig obekväm, eller irriterad – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt oacceptabelt att agera ut – och att låta mina inre konflikter, och demoner bli andra människors problem – och således åtar jag mig själv att på alla sätt och vis ta ansvar för det som pågår inom mig själv – och i varje ögonblick då jag pratar, rör mig, och interagerar tillsammans med andra – att se till att jag är stabil, och klar inom och som mig själv – och inte uttrycker mig själv utifrån någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse

När jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – och jag vill säga någonting, eller uttrycka någonting för att jag känner för det – stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina ord har konsekvenser – och att det jag säger till andra människor kan influera människor på sätt som jag inte är medveten om – och således åtar jag mig själv att vara ansvarsfull och hänsynsfull med hur jag uttrycker mig själv, och rör mig själv bland andra människor – så att jag inte skapar onödiga konsekvenser – utan istället skapar en värld som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv ångerfull, skuldfylld, och skamfylld över mitt förflutna – och över hur jag har levt och uttryckt mig själv i min barndom i förhållande till andra människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det tjänar absolut ingenting till att känna ånger, skam och skuld för mitt förflutna – eftersom vad som har varit, har varit och det är ingenting jag kan göra åt det – men jag kan däremot ändra min upplevelse, och uttryck av mig själv här – och leva tillsammans med andra utifrån princip av att ge såsom du själv vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad; således åtar jag mig själv att sluta gräma mig själv över mitt förflutna – och istället se till att jag lever principen av vad som är bäst för alla – HÄR – i detta ögonblick – det enda ögonblick där jag har en möjlighet att faktiskt skapa en förändring och göra en skillnad

När jag märker att jag ångrar mig själv, känner skuld och skam över mitt förflutna – och min barndom – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är väldigt inskränkt att se mitt förflutna endast utifrån perspektivet av att ”jag var dum” – och ”jag var ett dåligt barn så nu måste jag ogilla mig själv” – eftersom det var så många dimensioner, och influenser som tillslut ledde till den produkt som vad jag som ett barn; och således åtar jag mig själv att sluta hålla fast vid ånger, skam och skuld över mitt förflutna och att se – att jag till viss del inte hade något val i vem jag blev – eftersom jag inte hade någon utbildning – inte hade någon förståelse – och inte hade någon insikt om vad jag gjorde, och hur jag levde – men samtidigt, inser, ser och förstår jag – att jag fortfarande var fullt ansvarig för vad jag gjorde – och tillät mig själv att bli – och att det faktiskt vilade på mig att utbilda mig själv – att ifrågasätta mitt beteende – att ifrågasätta vad jag tillät och accepterade mig själv att influeras av och styras av – och således åtar jag mig själv att istället för att ångra mig själv, och känna skuld och skam för att jag inte tog detta ansvar som ett barn – att istället ta detta ansvar här och nu – och se till att resten av mitt liv blir ett liv av och som självansvar – där jag beslutar vem jag är – och hur jag lever – och att jag lever utifrån principen om att ge såsom du vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad

Dag 118: Att Inbilla Mig Saker

Självskriverier

Idag när jag har varit på mitt arbete har jag upplevt en del rädsla, och ångest för att jag inte ska kunna behålla mitt arbete – och vad jag då skulle göra med mitt liv. Det är alltså en rädsla inför framtiden, och en rädsla inför att inte kunna kontrollera min framtid som kommer upp inom mig, vilket även visar mig att jag har begär, och förväntningar inför framtiden – eftersom annars hade jag inte haft någonting att vara rädd för.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att inte kunna kontrollera, och styra min framtid – och inte veta exakt vad som kommer att ske i min framtid, och hur jag kommer uppleva mig själv i min framtid – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför problem, och eventualiteter som inte är här – vilket är fullständigt onödigt och endast ett slöseri på mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha förhoppningar, och förväntningar inför min framtid – såsom att jag ska kunna få ett arbete, och tjäna pengar – och att jag ska ha mat, och kläder – och uppleva mig själv i någorlunda stabil miljö – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att uppleva mig själv i en miljö som inte uppgår till mina förväntningar – och där jag således kommer uppleva mig själv fysiskt obekväm; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att uppleva mig själv fysiskt obekväm

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför att jag inte kommer kunna veta hur min framtid kommer se ut, och att jag därmed kommer råka ut för någonting i min framtid som är fysiskt obekvämt, och jobbigt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förbli här, och lita på mig själv att jag kan dirigera mig själv oavsett i vilken miljö jag hamnar – och att visserligen finns möjligheten att jag hamnar i en helt skitmiljö – men jag inser, ser och förstår att det inte finns någon som helst praktiskt anledning att frukta hur min upplevelse i en sådan miljö skulle vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag inte kan förutspå hur framtiden kommer att se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag ska kunna förutspå min framtid, så att jag således har vetskap om allt som kommer hända mig i mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta sådant jag inte har någon kunskap om, och sådant jag inte kan förstå – eller förutse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna rädsla inför det okända – i tron att jag utan kunskap, och utan information inte är förmögen att lita på mig själv och hantera de situationer jag ställs inför – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att självtillit inte är beroende av kunskap, och inte är beroende av att jag ska ha en viss sorts emotionell upplevelse inom mig själv – utan jag kan leva självtillit här i varje andetag – en och jämlik oavsett

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit till pengar – och att tänka att utan pengar kan jag inte lita på mig själv, och utan pengar kan jag inte leva mig själv som stabilitet – och jag kan inte heller fungera på ett effektivt sätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera självtillit från mig själv – genom att tänka och tro att jag måste ha pengar för att kunna lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé inom och som mig själv att jag måste vara rik, och ett stabilt arbete – och vara högt positionerad i systemet för att kunna lita på mig själv – och för att kunna uppleva mig själv stabilt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv möjligheten att uppleva mig själv stabilt här – möjligheten att leva självtillit här – i insikten och förståelsen om att jag skapar min upplevelse av och som mig själv – och att om jag således bestämmer att jag måste ha pengar, eller ett fast arbete för att kunna uppleva, och leva mig själv i och som stabilitet – att detta då blir min faktiska upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mitt begär av att leva ett bekvämt, och normalt liv – och att få det fastslaget att mitt liv kommer att vara normalt, och utan några som helst finansiella problem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv och sluta frukta att inte ha några pengar – att sluta frukta att inte ha någon finansiell makt i systemet – och istället leva här i varje ögonblick och inte vara kontrollerad, eller styrd av rädsla i mina beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag inte har något annat val än att frukta att inte ha pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén, och tron att det är en universell sanning att man måste frukta att inte ha några pengar – och att man måste frukta att inte ha ett arbete – och tänka att så måste vara fallet eftersom alla andra människor upplever sig själva på samma sätt; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå upp inom och som mig själv och sluta frukta att inte ha pengar – och sluta rättfärdiga denna rädslan inom mig själv genom att tänka och tro att det är en universell sanning – jag inser, ser och förstår att det finns ingen universell sanning, utan endast den sanning som jag skapar inom mig själv – genom vad slags tankar, och upplevelser jag medverkar i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera oro, och rädsla inför framtiden – och inför huruvida jag kommer förlora mitt jobb eller inte – genom att diskutera denna saken i mitt huvud, och genom att fundera på om det finns för lite pengar i den näringen vilken jag befinner mig i, och att därför mitt företag måste läggas ned – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att inte oroa mig själv, och känna mig nervös och rädd för sådant som inte ens är här – och således tillåter och accepterar jag mig själv att leva här, och agera här – och om finansiella problem dyker upp i min verklighet – att ta tag i dem här såsom andetag och inte göra en emotionell upplevelse av situationen vilken jag befinner mig i

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva här, och att sluta oroa mig själv inför framtiden – och sluta tänka, och fundera på sådant som inte är här – utan som endast existerar i mitt huvud

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppningar, och begär i förhållande till min framtid – och att således inte ha någon situation som jag vill undvika – och således att jag inte existerar i och som rädsla ångest för att jag ska få uppleva en situation som jag helst vill undvika – utan jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv här med och som sunt förnuft – i varje andetag – och göra det som måste göras och inte skapa en emotionell upplevelse av att dirigera mig själv i och som min värld

Jag åtar mig själv att oavsett vilken miljö, eller situation jag hamnar i – att andas och stå stabil här såsom min mänskliga fysiska kropp – och inte ge någon uppmärksamhet till tankar, och upplevelser – utan att hantera situationen som den är här just i detta ögonblicket

Jag åtar mig själv att sluta frukta att inte veta hur min framtid kommer att se ut – och sluta att vilja veta hur min framtid kommer att se ut – och i detta åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här i detta ögonblicket, och inte projicera mig själv in i en alternativ verklighet i mitt huvud – som inte är på riktigt – och tänka att denna drömmen inom mig är en riktig version av en framtid – jag inser, ser och förstår att jag faktiskt inte kan förutspå framtiden

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för det okända, och att inte vara rädd för nya situationer – och miljöer – och att inte vara rädd för att inte ha någon kunskap, eller förståelse om hur jag ska vara eller bete mig i en viss situation – och jag åtar mig själv att således lita på mig själv här i och som andetaget – och inte separera mig själv från självtillit genom att tänka att jag måste ha någonting utöver mig själv

Jag åtar mig själv att inte separera mig själv från självtillit genom att placera tillit i pengar – utan istället använder jag pengar som ett redskap men jag tillåter inte mig själv att definiera och skapa min upplevelse av mig själv utifrån pengar

Jag åtar mig själv att inte separera mig själv från stabilitet och självtillit genom att tänka att jag måste ha en viss mängd pengar, ett visst sorts yrke, en viss sorts levnadsstandard för att kunna leva och uttrycka dessa orden som mig själv – och således åtar jag mig själv att öva på att leva ordet stabilitet och självtillit i varje andetag oavsett i vilken miljö jag befinner mig

Jag åtar mig själv att sluta frukta pengasystemet – och att sluta att frukta och känna ångest inför att vara en av de som är utstötta, och utkastade av pengasystemet – och således åtar jag mig själv att stå en och jämlik med pengasystemet och använda pengar som ett redskap och inte som någonting jag behöver för att uppleva mig själv såsom stabil inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta rättfärdiga min rädsla för pengar genom att tänka att det är en universell sanning att jag måste frukta att bli fattig – och i detta åtar jag mig själv att skapa min egen sanning – såsom vad som är bäst för alla – och inte hålla kvar vid någon förlegad idé om vad som måste vara den mänskliga naturen

Jag åtar mig själv att inte prata i mitt huvud om huruvida jag kommer förlora pengar eller inte – och hur det kommer för mig med pengar i framtiden – och jag åtar mig själv att istället leva här i varje ögonblick – och ta ett ögonblick i taget – och röra min fot en fot framför den andra – och inte försöka lista ut vad som kommer hända längre fram i tiden

Dag 84: Drömmarnas Värld Del 1

Välkommen till en bloggserie som ska behandla mina drömmar och begär – alltså de där upplevelserna, och önskningarna som jag tyst och stilla håller kvar inom mig själv, och försiktigt önskar ska bli verklighet. Och jag ska göra denna bloggserie om just drömmar och begär eftersom det är just dessa punkter som håller kvar mig i en idé om mig själv och mitt liv såsom att ”bara handla om mig”. Och det är även drömmar och begär som gör mig rädd för att förlora saker och ting – rädd för att dö – eftersom jag är rädd för att inte kunna leva ut mina begär och önskningar, och istället leva ett ”tråkigt” och ”trist” liv där ”ingenting roligt” hände.

Det är intressant att exakt ALLA människor existerar i och som sina egna drömmar, önskningar och begär – och det stora problemet är att vi människor skapa drömmar, önskningar, och begär som bara handlar om oss själva, och hur vi ska må och känna oss; och i detta skiter vi fullständigt i resten av världen. Om vi istället hade närt och skapat drömmer, och visioner som hade tagit exakt ALLA varelser, människor, djur och natur i beaktande – då hade vi ju haft en helt och totalt annorlunda värld. Men nu är det så att vi skapar våra drömmar enbart i beaktande av oss själva.

En av de vanligaste drömmarna måste nog vara: ”jag vill träffa den rätta” – och sedan vill jag ”gifta mig och skaffa barn” – det är nog väldigt många människor som kan känna igen sig i en sådan dröm. Och om vi tittar på drömmen så kan vi se att den bara handlar om MIG, MIG, MIG. Jag ska gifta mig! Jag ska hitta den rätta! Jag ska ha barn! Och det faktum att vi har fullt tillräckligt med barn nere i Afrika som inte ens har några föräldrar – eller det faktum att vi som människor kanske helt enkelt inte är redo att bli föräldrar – det är sådant vi skiter i när vi vill bejaka våra drömmar.

Därför är utgångspunkten för denna bloggserie att personliga drömmar och önskningar i grund och botten är jävligt farliga – i alla fall om vi tillåter och accepterar dessa drömmar att hamna överst på vår prioritetslista, och att vi skjuter bort allting, och alla andra som inte kan ge oss detta begär; då är drömmen och begäret skadligt. Så, i dessa kommande bloggar ska jag alltså titta på alla mina begär och drömmar för att se hur jag tar beslut och styr mig själv i mitt liv utifrån personliga drömmar och begär – där allting bara handlar om mig, och om vad jag kan få, och om vad jag kan förlora.

Följ med på ett äventyr in i huvudet på Viktor – vi ses imorgon.

Dag 60: Tillfredställa Andra

När jag lyckas göra människor nöjda, och tillfredsställda mår jag bra. När jag lyckas göra människor arga, och frustrerade, eller missnöjda då blir jag rädd, och jag fördömer mig själv. Det är intressant att jag skriver här när jag lyckas GÖRA – eftersom detta betyder att det är jag som skapar den andra människans upplevelse av sig självt, och att hur jag uttrycker, eller inte uttrycker mig kommer att GÖRA/SKAPA den andra människan. Detta är ju naturligtvis inte sant, eftersom den andra människan faktiskt skapar sin upplevelse av sig själv, helt själv och utan min hjälp.

Därför kan man fråga sig om en annan faktiskt kan vara nöjd eller tillfredsställd tack vare mig? Och kan en annan vara arg, frustrerad och missnöjd tack vare mig? Eller är detta enbart punkter som den andra möter inom sig själv. I min upplevelse så är de flesta upplevelser som jag har i förhållande till min verklighet där jag antingen upplever mig själv nöjd, eller missnöjd, baserad på mentalt snicksnack. Där jag genom att tala med mig själv i mitt huvud intalar mig själv diverse sanningar om den situationen i vilken jag befinner mig. Den är antingen dålig, eller bra, och jag är antingen nöjd eller missnöjd.

Så det är som sagt inte jag som skapar den andra människans upplevelse, och det är inte den andra människan som i sin tur skapar min upplevelse. Att jag mår bra när en annan människa är nöjd eller tillfredsställd, och att jag mår dåligt när en människa ogillar vad jag gör, det handlar ju inte om den andra människan överhuvudtaget, utan enbart om mig.

Frågan är då exakt varför/hur jag skapat en sådan här personlighet av att frukta att inte vara andra till lags? De minnen som kommer upp har att göra med mina föräldrar, och hur jag alltid varit väldigt mån om att få bra betyg, för att de ska vara nöjda med mig. Jag ville att mina föräldrar skulle vara nöjda med mig, så att jag inte skulle bli bortglömd, och övergiven. Jag ville visa att jag hade ett värde för mina föräldrar, och att de inte borde överge mig, eftersom jag hade ett värde för dem; så i grunden och botten agerade jag från en rädsla att vara ensam, och övergiven, och vara tvingad att stå själv i denna verklighet utan att kunna uppleva någon slags hjälp utifrån.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha hjälp, stöd, och stabilitet utanför mig själv, genom att få andra att tycka om mig, acceptera mig, genom att jag får dem att känna sig tillfredsställda, och glada runt mig – istället för att jag lever stabilitet, hjälp, och stöd för och som mig själv – och ser till att tar egna beslut, och lever mitt liv för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människors tillit, tillfredsställelse, och nöjdhet med mig, för att jag ska känna mig stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att vara och bli ensam i denna verklighet, i tron att jag är värdelös ensam, och att jag inte kan leva ett funktionellt och normalt liv när jag är ensam, i tron att jag måste ha någon som står bredvid mig, som säger hur jag ska leva, vilka beslut jag ska ta, vilka beslut jag inte ska ta, och som helt enkelt visar mig vägen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att inte ha någon som i varje ögonblick står bredvid mig och säger att, du gör rätt, allt är bra, allt är okej, det är såhär du ska göra, det är såhär som det ska vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom och som mig själv, och sluta frukta, vara nervös, och känna ångest inför att vara ensam i denna världen, och utan andra människors känslomässiga engagemang i vad jag gör och inte gör i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli bortglömd, och inför att vara en no-body, och istället för att förlåta denna rädsla, försöka skydda mig själv mot att uppleva denna rädsla, genom att hela tiden leva och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att jag är helt säker att alla människor i mitt liv tycker om mig, och tycker att jag är trevlig och rolig att vara runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha någon som står utanför mig själv, som säger till mig vad som är bra, och dåligt – i tron att jag alldeles för dålig för att kunna avgöra sådant själv, och att jag är alldeles för ineffektiv i min applikation av och som mig själv för att kunna se vilka punkter i min verklighet som är bra för mig, och vilka punkter i min verklighet som inte är bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra känner sig missnöjda och inte tillfredsställda med mig, att detta är ett tecken på att jag gjort något fel, på att jag är fel, och på att jag gör någonting som inte är bra, och att jag genast måste ändra på mig själv eftersom JAG är fel – istället för att se, inse och förstå att det andra människor upplever runtomkring och med mig inte har något att göra med mig, och handlar inte om mig, och att jag i min applikation av mig själv därför inte kan ta andra människors upplevelse av mig i beräknande när jag skapar mig själv i varje ögonblick – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att titta inom mig själv, och lita på mig själv – och andas och skapa mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa är missnöjd med mig, att bli emotionell, känna mig upprörd, stressad, och ledsen, och undra inom mig själv, hur eller vad jag måste göra för att få denna andra människa att återigen acceptera mig, och att återigen vara glad, och tillfredsställd runt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag inte har någon stabilitet, eller någon riktning, och klarhet inom mig själv, när en annan är missnöjd, eller arg på mig – och agera/känna det som att allt jag måste göra är att få denna andra människa att återigen tycka om mig, och vara tillfredsställd med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att min högsta prioritet i livet är att få andra att alltid känna sig glada runtomkring mig, och tro/tänka att så fort någon blir det minsta arg, eller frustrerad, eller missnöjd runt mig, att det är min uppgift att göra dem glada, tillfredställda, och nöjda med sig själva igen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om andra människor är nöjda med mig, då är allt i mitt liv på spår, och jag är på väg i rätt riktning, istället för att se, inse och förstå – att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig själv om jag verkligen är på rätt spår, och om jag verkligen gör/lever på ett sådant sätt som jag vill

Jag åtar mig själv att inte längre försöka göra andra människor nöjda/tillfredsställda runtomkring mig

Jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv utifrån människors känslomässiga och emotionella upplevelse runtomkring mig, utan inse, se och förstå att det jag upplever inom mig själv handlar enbart om mig – och det andra upplever inom sig själva handlar enbart om dem

Jag åtar mig själv att leva stabilitet här, och inte göra min stabilitet beroende på att andra människor ska känna sig nöjda/tillfredsställda med mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli bortglömd, och övergiven – utan istället lever jag här självständig, och stark i min applikation av mig själv

Jag åtar mig själv att ta beslut själv, och inte längre göra mig själv beroende av andras samtycke i mina beslut

Kärlek Kommer Inte Förändra Världen – Det Måste Du Göra

Idag ska följande uttalande bli genomskådat och avslöjat:

”Kärlek är lättare än den minsta snöflingan och starkare än den mäktigaste armen. Med kärlek är ingenting omöjligt.

Desto mer kärlek du ger iväg, det mer kärlek kommer du ha. I kärlek finns makten av tålamod och friheten av förlåtelse.”

Så – låt oss se på följande uttalande – den första frågan vi bör ställa oss är: leder verkligen kärlek till förändring, och är det så att ingenting är omöjligt med kärlek?

För att få perspektiv på frågan, låt oss titta tillbaka i historien – hur lång tillbaka kan vi spåra ordet och iden om kärlek? Tusentals år, hundratals år? Det är i vart fall ett ord, och en idé – en känsla – som funnits bra mycket längre en både du och jag har, men trots det har ingen som helst förändring av vår värld blivit av. Vi har haft krig, svält, fattigdom, diskrimination och elände – så långt tillbaka som går att minnas; hur kan vi då säga att kärlek har någon som helst helande, eller stärkande effekt på människans karaktär?

Framförallt, hur kan vi säga att ingenting är omöjligt med kärlek, när det så klart visar sig, hela tiden, att vi faktiskt är oförmögna att ändra oss själva – skapa en bättre värld – och göra någonting av jorden som vi alla kan vara stolta över? Kärlek har ingen effekt – det är en känsla, en upplevelse, en tanke som svävar förbi i vårt inre under kort stund – den har ingen som helst funktion, eller värde, den är inte fysisk, praktisk, och faktiskt – utan enbart en idé.

Trots det ger så många människor idén om kärlek så stort värde – de tror att kärlek har någon sorts inneboende och magisk kraft, utan att titta tillbaka i vår historia och se att kärlek aldrig gjort någonting – och aldrig kommer göra någonting för människan – vi måste faktiskt förändra oss själva fysiskt, praktiskt, och röra oss själva till att skapa en ny värld – det är den enda lösningen som finns.

Kärlek är en känsla, en upplevelse, en inre rörelse som inte betyder någonting för din nästa – han kan inte känna den kärlek du känner, och den kan inte mätta hans hunger – kärlek är ett missbrukat, och illusoriskt begrepp som utlovar så mycket, men faktiskt inte betyder någonting.

Och eftersom kärlek inte är ett faktiskt och fysiskt uttryck, kan du heller inte ge iväg kärlek – och ingen kan ta emot kärlek. Du kan dock ge en kram – en fysisk och praktisk kram – den kan någon ta emot och uppleva – men det är inte någon kärlek som du ger då, utan dig själv, som din fysiska kropp – kärlek är inte en faktisk sak som existerar, utan en subjektiv upplevelse.

Dock finns möjligheten att ge kärlek en ny definition – en praktisk och fysisk definition – och frågan som då ska ställas är – hur lever jag kärlek här, fysiskt, praktiskt och i varje andetag?

Kärlek kan då definieras som ens vardagliga engagemang och uthållighet, om att manifestera en värld som är bäst för alla – ens fortsatta rörelse för att skapa himlen på jorden – outtröttlig och med en osänkbar styrka – det skulle vara en definition av kärlek som är fysisk – praktiskt – som du kan leva, och som din nästa därför kan ta emot – du kan faktiskt ge denna kärlek till en annan. Men så länge kärlek enbart är en idé, en känsla, och en subjektiv upplevelse – istället för ett faktiskt ställningstagande om hur du ska leva i denna världen – är kärlek inte relevant.

Därför – låt oss komma tillbaka till denna praktiska och fysiska verklighet, släppa alla idéer om kärlek, alla känslor, och upplevelser – och istället fokusera på att rent praktisk skapa en värld där vi alla kan leva tillfredsställande och fulländande liv.

För mer information läsning om hur då praktisk omdefinierar dina ord, och på så vis skapar dig själv till att leva i denna fysiska verklighet – där dina ord då faktiskt har en relevant och faktiskt mening – se följande bok:
http://store.desteni.org/embed/vpersson-virus-free-mind

Brand i snickeri – säkerhetsåtgärder är förbisedda på grund av pengar

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1341776/Brand-i-snickeri-i-Stockholm.html

Det har brunnit i ett snickeri i Stockholm går det att läsa i sydsvenskan idag – brandorsaken är inte klarlagd framkommer också. Men som en gammal snickarelev så vet jag vilka komponenter som är brandfarliga i en snickarverkstad och varför de flesta bränder i snickerier händer.

Det som far runt i luften då du snickrar är sågspån, det är små, väldigt små partiklar av sågspån som flyger omkring. Blir det för många av dessa små, små sågspån utgör dessa en stor brandfara – till den grad att en verkstad kan börja brinna vid enbart en liten gnista som flyger genom luften.

Detta klargjordes på den utbildning jag närvarande vid då jag studerade till snickare. Det märkliga var att då jag kom ut till snickeriverkstäderna för att göra min praktik var det ingen som följde dessa regler. På vissa verkstäder låg dammet i drivor och sågspånspartiklarna flög så mycket de orkade genom luften att någon tog akt. Jag märkte också att de säkerhetsregler som förespråkades på min skola om att ”ta det lugnt”, ”använda skydd”, ”använda väl vårdade verktyg” inte häller efterföljdes.

Jasså – varför då tänkte jag? Varför har man ett gäng regler som är utlagts för att ge snickare en inte lika farlig arbetsplats om de inte efterföljs. Varför efterföljs de inte? Varför verkar ingen bry sig?

Svaret mina vänner är – pengar. Jo, naturligtvis – pengar är det som är orsaken till att regler som värnar om den egna säkerheten inte efterföljs. Du har nämligen inte tid med sådant – du måste ju tjäna pengar!

Här är ännu ett bevis på hur vi indirekt tillåter mord och misshandel och rättfärdigar vårt handlade genom pengar. Indirekt – genom att tvinga snickare att skynda och stressa i sitt arbete för att producera en tillräcklig kvot för att generera en tillräcklig vinst så sätter vi dem i fara. De är tvingade att förbise viktiga säkerhetsaspekter i sitt arbete eftersom de inte har tillräcklig tid. Varje minut läggs till produktion – service och säkerhet kommer i andra hand.

Så – vi är faktiskt alla ansvariga till att sätta människor i farliga situationer. I situationer där konsekvenser som hotar liv och lem hos arbetare blir möjliga. Arbetarna, snickarna i detta fall har inget val – de måste arbeta och fullgöra sin kvot annars kan de inte överleva. Du måste ha pengar för att överleva i denna världen och i dagens världssystem får du inga pengar om du inte fullgör din kvot.

Jag vill inte vara en mördare längre. Jag vill vara delaktig i att sätta människor i farliga och prekära situationer enbart för att de ska få överleva. Alla förtjänar att överleva och leva ett liv utan stress och ångest – alla förtjänar att ha pengar för mat, bostad, kläder, sjukvård, värme och utbildning utan att behöva slita i bedrövliga och farliga förhållanden.

Jämlikt med pengar för alla – från födseln till döden. Detta blir ett slut på vårt kapitalistiska system i vilket du måste kompromissa med din säkerhet och ditt välmående för att kunna leva.

Undersök: jämlikt med pengar för alla