Tag Archives: fel

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Dag 347: Rätt beslut?

En konsekvent återkommande upplevelse och tillika mentalt beteendemönster är att jag faller tillbaka på beslut jag tagit, ångrar mig, och börjar tvivla att jag tagit rätt beslut. Detta mönster startar genom att jag börjar underhålla en rädsla, eller ångest som kommer upp inom mig, som i stort sett alltid relaterar tillbaka till en rädsla för att jag inte ska kunna försörja mig själv och tjäna mitt eget uppehälle i framtiden.

Detta leder till att jag upplever svårigheter att ta beslut som jag sedan står vid och gör verklighet utav, eftersom jag ofta ändrar mig, byter riktning, och försöker göra någonting annat som jag tror vara mer rätt, och en bättre riktning än den förra jag valde.

Jag kan se att denna obeslutsamhet och ångesten tar sig formen i att jag inbillar och föreställer mig två olika slags utflöden av mina beslut; antingen det bästa utflödet, eller det sämsta utflödet – och vacklar jag inom mig själv, och går in i en konflikt, eftersom jag, hur jag än tittar, vrider och vänder på det beslut jag har framför mig, ändå inte kan uppnå en total säkerhet, en total kontroll, att det jag beslut jag tar kommer leda till önskat resultat; det finns alltid en osäkerhet – alltid ett mått av slump som jag inte kan kontrollera.

Det jag vill ändra på, och ta mig an under den kommande veckan är således denna punkt, och jag vill alltså stoppa tendensen jag har att projicera mig själv in i framtiden, börja tänka på vad som kan gå fel, vad som kan gå rätt, hur jag vill att saker och ting ska gå, och hur jag vill att de inte ska gå, och förändra detta så att jag istället litar på mig själv och att när en situation uppstår, så hanterar jag den på ett effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden vad avser mina studier, och mitt framtida yrkesliv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och skapa det ultimata utflödet, där jag får ett arbete, där jag får bra betalt, och där jag lyckas skapa en ekonomisk stabilitet i mitt liv utan någon osäkerhet – och samtidigt skapa en rädsla för det sämsta utflödet, där jag inte får ett arbete, där jag misslyckas med mina studier, och inte lyckas skapa ett liv till mig själv där jag är säker och trygg – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan utöva och ha total kontroll över min framtid, total kontroll över var mina beslut kommer att leda mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på mig själv HÄR – och lita på att jag kommer att hantera och gå igenom alla situationer när de uppstår och att jag således inte behöver rädsla, ångest, och projektioner för att kunna hantera och ta mig själv igenom mitt liv på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha total kontroll över mitt liv, och vilja veta exakt vara mina beslut kommer att leda mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på det värsta som kan hända, och på det bästa som kan hända, och skapa en konflikt inom mig själv, där jag hela tiden försöker kontrollera de utflöden mina beslut kan tänkas få, så att jag med säkerhet kan komma att leva ett bekvämt, och lugnt liv, där jag upplever mig själv trygg och har ekonomisk stabilitet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera mitt liv, att jag kan hantera de omständigheter som dyker upp, och att jag således inte behöver kontrollera min framtid och var allt kommer att leda till, eftersom det är någonting som jag kan hantera och dirigera här i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv här, och tro att jag inte har förmågan, möjligheten, och styrkan att hantera mitt liv och de omständigheter jag möter, och att jag således måste förlita mig själv på kontroll, och på projektioner, på rädsla och ångest för att kunna leda mitt liv i en effektiv riktning, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest, rädsla och nervositet, att bli besatt av ett begär av att trygga min framtid genom rädsla, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna rädsla, och se, inse och förstå att jag inte behöver denna rädsla, och ångesten för att kunna röra mig själv framåt, för att leva, för att andas, för att motivera mig själv och skapa mig själv, utan allt jag behöver är min närvaro, min medvetenhet, mig själv, och att jag således har förmågan och möjligheten att hantera och skapa mitt liv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan skapa mitt liv i varje andetag, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, i en alternativ verklighet, där jag misslyckas med att hitta ett arbete, där jag misslyckas med att tjäna pengar, där jag misslyckas med att skapa en karriär till mig själv, och där jag således inte kan försörja mig själv, och göra någonting verkligen effektivt och gynnande och givande med mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tvivla på mig själv och existera i och som en konstant ångest inför att jag inte kommer att kunna göra vad jag vill med mitt liv om jag inte använder fruktan för att se till att jag har total kontroll och styrning över allt som händer och sker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter och gå in i och som rädsla, och låta mig själv övertygas av de upplevelser av ångest, och rädsla som dyker upp inom mig i förhållande till framtiden, och förhållande till vad jag kan göra, och vad jag borde göra med mitt liv för att skapa en ekonomiskt stabil grund för mig själv att stå på, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag kan ta ett beslut att lita på mig själv, att ändra mig själv och styra mig själv i varje andetag, och således stoppa detta mönster, och beteende när det dyker upp inom mig så att jag inte längre existerar i och som en alternativ verklighet i mitt sinne – utan jag är HÄR – jag lever HÄR – jag rör mig själv HÄR – jag motiverar mig själv HÄR

Självåtagande

När jag märker att jag blir ångestfylld, eller rädd inför framtiden, och jag börjar projicera mig själv in i framtiden, och börjar bygga planer för hur jag ska hantera mitt liv för att undvika ett visst dåligt utflöde, eller nå ett annat positivt och gynnande utflöde, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag åtar mig själv att lita på mig själv HÄR – att förstå att jag behöver inte dessa projektioner – jag behöver inte dessa upplevelser – jag är HÄR och kan således hantera och styra mitt liv i och som varje andetag – rädsla finns det inget behov av

Dag 319: Beslutsfattande

beslutBeslutsfattande – det är någonting som jag har haft en del svårigheter med i mitt liv. Speciellt att ta självständiga beslut och utan att söka få andra att ta beslutet för mig – för det är någonting som jag har haft en tendens att göra.

Denna punkt har öppnats upp i och med att jag börjar närmar mig själv slutet på min utbildning och det är alltså dags att ta beslut om vad jag ska göra, om var jag ska placera mig, och om hur jag ska placera mig själv i denna världen – alltså i vilket slags yrke och i vilken position. Att ta dessa besluten har jag upplevt som ångestladdat, fyllt av osäkerhet och såsom någonting kantat till bredden med diverse oberäkneliga faror.

Problemet är alltså att jag inte vågar ta beslut eftersom jag är rädd för att möta konsekvenserna av dessa beslut. Det är naturligtvis någonting som begränsar mig, eftersom jag istället för att ta beslut, väntar och skjuter upp det hela och hoppas att saken ska lösa sig självt. Men det går tyvärr inte till på det sättet och därför försätter jag mig i en perpetuell och ångestladdad väntan.

Det jag vill förändra och träna mig själv på är alltså att ta beslut och sedan stå vid dessa besluten och hantera de konsekvenser som uppstår, för konsekvenser följer alltid av beslut, det är någonting som är oundvikligt. Jag vill även ändra mig på det sättet att jag när jag tar beslut, så låter jag mig själv stå stabil och stadig, och litar på mig själv i mina beslut – så att jag inte hela tiden behöver ha andras erkännande att mina beslut är effektiva och att de fungerar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att ta beslut och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ängslan och nervositet inför att mina beslut kommer att bli felaktiga och leda till konsekvenser som jag inte kommer kunna hantera och som jag kommer att ångra – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta, och skjuta upp att ta beslut, och istället hoppas att besluten ska hamna i mitt knä och tas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som oförmögen att ta ett auktoritativt beslut om vad jag ska göra med mitt liv, om hur jag ska leva, om vad jag ska driva, om vad jag ska ge min tid, och om vad jag ska prioritera – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut, vänta, och skjuta upp att ta ett beslut, och låta mig själv hänga i luften, och försätta mig själv i stadie av ångest och nervositet, där jag upplever det som om att jag inte har någon kontroll, och jag vet inte riktigt vad som ska hända med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har försatt mig själv i detta stadie och att jag kan ta mig själv ut ur denna ambivalenta upplevelse genom att ta ett beslut och sedan gå detta beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera beslut såsom att vara slutgiltiga och att när jag väl tagit ett beslut kan jag inte gå tillbaka och ändra detta beslut om jag ser att det inte fungerar effektivt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest, och undvika att ta beslut, i rädslan inför att låsa mig själv i en position som jag inte vill vara i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta över på andra att ta beslut till mig i rädslan för att själv ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att skjuta över mina beslut på andra kompromissar mig själv, eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att se vad jag är bra på, att se vad jag kan göra, att se hur jag kan leva, och sedan lita på mig själv och röra mig själv genom att jag tar ett beslut i beaktande av de fakta jag har framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv som underlägsen och oförmögen att ta beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte ens tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta beslut, utan istället instinktivt skjuta över detta på andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att inte ta ansvar för mina beslut, låter mig själv vandra in i riktningar, och röra mig själv i min värld på sätt som inte gynnar mig, på sätt som inte är i samklang med vad jag är duktigt på och med vad jag är effektiv inom

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet ta ansvar för att ta beslut i mitt liv, och röra mig själv i enlighet med de besluten jag tar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försätta mig i ett stadie av ångest, och nervositet, där jag fruktar och känner mig underlägsen inför att ta beslut, istället för att se, inse och förstå att det handlar bara om att se vad som behövs göras, se vad jag kan göra och hur jag kan göra det, och sedan ta ett beslut, och leva detta beslut – i grund och botten är det väldigt simpelt och ingenting som jag behöver frukta eller känna ångest för – utan istället någonting som jag helt enkelt bara behöver göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte aktivt motivera och stötta mig själv att ta beslut, och när jag märker att rädsla och nervositet dyker upp inom mig, att då förlåta dessa upplevelser, släppa dem, och sedan återgå till att fokusera på beslutet som ligger framför mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv att jag faktiskt är förmögen att kunna ta beslut, att jag har de färdigheter som behövs för att kunna avläsa min omvärld, avläsa min framtid, avläsa vad som behövs och inte behövs göras, och agera i enlighet därmed

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta beslut istället för att låta mig själv ta beslut direkt – se vad som behövs göras – och sedan evaluera de diverse fakta som är till mitt förfogande – och därefter ta ett beslut om hur jag ska röra mig själv – vad jag ska göra – hur jag ska agera – och släppa punkten när jag är färdig med mitt beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte ta steget ut i och som levandet av fullt självansvar, där jag låter mig själv ta ansvar för mitt, ta ansvar för mina beslut, och således sätta mig själv fri att agera och konstruera mitt liv på ett sätt som är bäst för alla – där jag placerar mig själv i en position där jag ser att jag kan skapa nytta och mervärde och där jag kan göra skillnad – i en position där jag är effektiv och där jag kan leva min fulla potential

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla och ångest, och att frukta att ta beslut, inte är mentala beteenden som understödjer och assisterar mig i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt och medvetet träna på att ta beslut, träna på att skapa mening och syfte i mitt liv, och sedan leva den meningen och det syftet som jag ger till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag behöver ta ett beslut, och jag går in i fruktan, ångest och nervositet inför att ta detta beslut, och jag väntar med att ta ett beslut och hoppas att någon annan ska göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag motiverar och styr mig själv att ta ett beslut, att ta ansvar för mitt liv, för riktningen i mitt liv, och bestämma vad det är jag ska göra med mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett beslut och sluta förlita mig på att andra ska veta vad jag ska göra och hur jag ska leva

När jag märker jag förlitar mig själv på att andra ska ta ett beslut till mig, och ska hjälpa mig, och ska säga till mig vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag måste lära mig själv att ta beslut för att inte göra det komprometterar mig och andra i mitt liv – och jag håller mig själv i en evig väntan istället för att motivera mig själv, ta ett beslut, och röra mig själv framåt – således åtar jag mig själv att sluta vänta och lita på mig själv att ta effektiva beslut där jag placerar mig själv i en situation som är bäst för alla och således även bäst för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 247: Kroppen Min – Kobent (Del 34)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är en aning kobenta – och det gillar jag inte – jag vill att mina ben ska vara raka.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att mina ben ska vara raka, och att mina höfter ska vara smala, och att sedan ovansidan av min kropp ska vara stor, och trekantigt formad – och att jag därmed ska se ut som ett symmetriskt perfekt muskelberg, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att sträva efter, och ha begär efter hur min kropp ska, eller inte ska se ut – och hur sluta att fördöma mina ben som inte tillräckligt bra, för att mina ben inte är fullständigt raka – eftersom jag ser, inser, och förstår att det viktiga med mina ben är att de faktiskt fungerar som ben, och inte hur de ser ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av skönhetsideal såsom att ben ska vara raka, och de ska vara perfekt symmetriska, de ska vara muskulösa, och det ska inte finnas något onödigt fett på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur denna idé i grund, och botten är ego, och ingenting annat – det är en paranoid idé som jag skapat i separation från verkligheten, och att jag därmed aldrig har sett, eller lagt märke till hur fantastiska mina ben är, utan endast fördömt såsom att inte se ut som jag vill att de ska se ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta min kropp, fördöma min kropp för att den inte motsvarar mina förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och hämningslöst lita på mina förväntningar, och anta att mina förväntningar är relevanta, och att mina förväntningar är något som jag har skapat, och något som bör ges värde, istället för att se, inse, och förstå att mina förväntningar för det mesta är fullständigt illusoriska, och endast existerar såsom en idé i mitt huvud, och som inte har någonting att göra med denna faktiska verklighet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att bara för att en tanke kommer upp i mitt huvud, såsom ett fördömande mot hur mina ben ser ut, ett uttalande inom mig själv om att mina ben inte ska vara kobenta, utan raka – att tro att jag måste lita på denna tanke, och att denna tanke säger någonting som är relevant, och ger uttryck för någonting som faktiskt stämmer – istället för att se, inse, och förstå – att så faktiskt inte är fallet – utan denna tanke kommer upp inom mig utan min riktning, utan mitt beslut, och utan mitt godkännande – hur kan jag då lita på den? Sunt förnuft ger för handen att jag absolut inte kan lita på någonting som utan mitt beslut, eller min direktiva riktning bara kommer i in min värld helt plötsligt, och utan förvarning

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att tankarna i mitt huvud, och utseendefixeringstankarna också, alltså just de tankarna som säger att mina ben ska se raka ut, istället för att se ut som koben, de är inte vad som bestämmer över mig, och jag behöver inte åtlyda, och göra dessa tankarna till den princip, och den riktning vilken jag lever utifrån – istället kan jag skapa mig själv till den levande riktningen, till den levande principen, och den levande rörelsen av mig själv här i varje ögonblick – där jag är att andetaget i enhet och jämlikhet och det inte existerar någon slags illusion inom mig i förhållande till denna verklighet, och i förhållande till min kropp

Självåtaganden

Kobenthet1. När jag märker att jag tänker att jag ska se ut som ett perfekt symmetriskt format muskelberg, och att mina ben ska vara raka, och inte kobenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att alla slags känslor, och tankar som jag upplever mot min kropp när jag observerar, och tittar på min kropp, de är inte riktiga upplevelser utan endast energi som ackumulerats genom att jag medverkat i tankar i mitt sinne; således åtar jag mig själv att sluta se mig själv, och min verklighet utifrån en utgångspunkt av och som illusion utan istället se vad som är HÄR rent faktiskt i varje ögonblick – vilket i fallet då jag tittar på mina ben – är just ben

2. När jag märker att jag blir besatt av skönhetsideal, och dömer min kropp utifrån dessa underliga, och helt orealistiska idéer om hur den mänskliga kroppen ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på, och jag kan inte tillåta dem att utgöra mitt ideal för hur min kropp ska se ut – för de är med brist på bättre ord – dumma, orealistiska, och innebär konsekvenser om man lever dem; således åtar jag mig själv att utveckla ett nytt ideal för hur min kropp ska se ut – och detta ideal är att min kropp ska vara praktiskt funktionell till sin bästa förmåga – och att jag ska stötta min kropp att befinna sig i detta stadium av optimal förmåga

3. När jag märker att jag inte uppskattar min kropp, utan istället tänker att mina ben borde vara mer raka, eller min mage borde vara mer muskulös, eller min bröst vara större, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på – eftersom dessa tankar är en paranoia som kommit utifrån ett samhälle med människor där paranoia reagerar – alltså en oförmåga att leva med och som den fysiska kroppen i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att utveckla en förmåga att uppskatta min kropp, och att se min kropp utan idealiserade förväntningar, utan istället se min kropp här som den är i enhet, och jämlikhet

4. När jag märker att jag hämningslöst, och utan att ifrågasätta, litar på en tanke som kommer upp inom mig som insinuerar att min kropp ska ha raka ben, och inte vara kobent – och att det tydligen är snyggare, och bättre med raka ben, än med koben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte lita på denna tanken – jag menar denna tanken kommer från ingenstans, och säger någonting som är fullständigt orealistiskt, och utan någon grund – någon objektiv, och bevisbar grund; således åtar jag mig själv att inte leva efter de tankar som kommer upp inom mig – utan att ifrågasätta, och undersöka ALLT – och inte ta någonting för givet överhuvudtaget

5. När jag märker att jag låter en tanke bestämma över mig, och att jag ger efter inför en tanke och säger att denna är mer än mig, och att denna tanken förtjänar att styra, kontrollera, och bestämma över vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stå upp inom mig själv och säga NEJ – JAG TAR TILLBAKA MAKTEN INOM MIG SJÄLV – och därmed bestämma hur jag ska leva – och inte låta tankar, upplevelser, känslor, idéer, och andra sinnesskapelser bestämma detta för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

130: Oskrivna Regler Och Rädsla

Självskriverier

Igår när jag var ute och körde taxi lyckades jag med att plocka upp fel kund, och istället för att plocka upp den kunden jag hade i uppdrag att köra, plockade jag upp en kund som en annan chaufför hade i uppdrag att köra.

När detta uppdagades blev jag genast nervös, och rädd, och tankar om att förlora mitt arbete, eller att jag skulle bli bestraffad åkte förbi i mitt huvud. Jag kände, och tyckte även att det var ett misslyckande från min sida att jag inte tagit rätt kund, och att jag borde ha koncentrerat mig själv mer, och gjort det.

Lite samma upplevelse kan jag också ha i trafiken, när det verkar som andra människor blir arg, eller uppretade på sättet jag kör. Då upplever jag också mig själv rädd, och börjar tänka på att sättet som jag körde på var dåligt, ett misslyckande, och att jag borde kört på ett annorlunda och mer effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet när andra blir arga på mig – eller när jag gjort någonting som jag tycker är fel, och dåligt – och bli rädd att jag ska bli bestraffad, eller att någon ska skrika, och gasta åt mig riktigt högt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att få reprimander – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag gjort något fel, att genast uppleva mig själv rädd, nervös och ängslig, och börja fundera på vad som kan hända mig i framtiden på grund av detta misstag jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att göra misstag – och inför att inte vara effektiv i att ta beslut som andra människor tycker är rätt – i rädslan att andra människor ska bli arga på mig, och ska undvika mig eftersom de tycker jag är värdelös, och inte har något syfte i deras liv – eftersom jag hela tiden gör saker och ting fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är duktig, effektiv, disciplinerad, och korrekt i allt jag gör – i rädslan att människor ska bli arga på mig, och tycka att någon annan är bättre än vad jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta frukta, och känna ångest för att människor ska börja prata bakom min rygg – och ska tycka att jag är en dålig och värdelös människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att mitt beteende, och såsom jag uttrycker mig själv ska få andra människor att reagera, och börja prata om mig i hemlighet – och prata om mig genom att säga att jag är korkad, dum, att jag inte kan någonting, att jag är ineffektiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att samtidigt hoppas på motsatsen – och vilja, och önska att människor ska prata om mig såsom att jag är effektiv, stark, intelligent, har framåtanda, och är duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar, upplevelser – och tro att det är viktigt att jag hela tiden tänker på att vara i god dager hos andra människor – och röra mig, prata, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att andra människor får en positiv reaktion och upplevelse när de är i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att människor i min omvärld ska reagera positivt på mig – i tron att om människor reagerar i någon slags negativ upplevelse gentemot mig, att detta då beror på mig – och att det beror på att jag är värdelös, och att jag borde leva på ett annat sätt – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv är definierad, och skapad av mig själv – vilket andras negativa upplevelse av sig själva också är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att jag inte följer oskrivna sociala regler, och för att jag inte i varje ögonblick agerar på ett sådant sätt att andra människor känner sig positiva runtomkring mig, och som att jag är en tillitsfull, och laglydig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, nervositet och ångest så fort jag bryter någon slags social norm, eller gör någonting som andra beaktar som dåligt, och negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli utsatt för bestraffning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland alla andra normala människor – eftersom jag inte kan följa reglerna korrekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kan följa reglerna i mitt vardagliga liv – såsom sociala normer, eller lagar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ångest, nervositet och rädsla så fort jag av misstag råkar bryta mot någon sådan lag eller regel – och genast gå in i fruktan för vad det är som kommer hända med mig, och för vad andra människor kommer tycka och tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför konflikter, och inför att jag ska bli påhoppad, och attackerad av människor, eftersom de är arga och frustrerade för att jag inte effektivt följt någon slags oskriven social regel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet – när jag tycker det verkar som att någon är frustrerad på mig, och tycker att jag har begått ett misstag – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon är frustrerad, att genast ta det personligt, och uppleva det som att det är något slags personligt fel som jag gör, vilket är anledningen till varför den andra människan reagerar – istället för att se, inse och förstå att det endast handlar om hur den andra människan reagerar inom sig själv, utifrån vad denna människan definierat såsom korrekt, inkorrekt, och beslutat sig att bli arg på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra är arga, och tänka att det måste vara någonting som jag har gjort fel, som är grunden till varför den andra människan är arg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva, att jag genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och känna sig själv tillfreds, så att jag kan ta tillbaka min synd – och återbetala det onda jag tydligen gjort mot den andra människan

Självåtaganden

När jag tycker mig själv se att någon blir arg på mig, och jag reagerar i ångest, och nervositet – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min reaktion har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för oberäknelighet, och rädd för just uttrycket av och som ilska – således åtar jag mig själv att i detta ögonblick andas, och stå stabil i och som min kropp – och inte gå in i eller skapa någon upplevelse eller reaktion av ögonblicket

När jag gör ett misstag som andra människor sagt till mig att jag inte får göra – och som jag vet att andra människor kanske kommer bli arga om de får reda på, och jag därmed reagerar i ångest, nervositet, och rädsla inför att få en reprimand – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse och reaktion av mig själv har sin grund i att jag tillåter och accepterar mig själv att ta en reprimand personligt, och att se andras ilska såsom någonting som definierar mig, och säger till mig vem jag är; således åtar jag mig själv att inte ta en reprimand personligt, och inte se en reprimand, eller någons ilska – såsom någonting som säger någonting om mig – utan jag ser istället att det är den andra människans inre värld som reprimanden och ilskan kommer från och inte någonting som har att göra med vem jag är

När jag ska ta ett beslut som jag vet kommer inverka på andra människor, och om jag gör fel beslut ha effekter som inte kommer vara uppskattade av människor i min omgivning – och jag börjar uppleva ångest, rädsla, och nervositet för att göra fel beslut – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse är baserad på rädslan för att en annan ska bli arg på mig – i tron att ilska är någonting farligt, som jag måste undvika och försvara mig själv mot, när det faktiskt är fullständigt ofarlig; således åtar jag mig själv att ta ett beslut utan rädsla, och ångest för hur andra ska reagera på mitt beslut – i förståelsen om att om en annan är arg och frustrerad har detta ingenting att göra med vem jag är inom och som mig själv

När jag märker att jag är oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är bra på någonting jag gör, eftersom jag är rädd för att de ska tycka att någon annan är bättre – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna rädslan, och ångesten är baserad på en idé, och tro inom mig själv att jag måste bevisa mig själv inför andra för att kunna leva, och uppleva mig själv såsom stabilitet här; således åtar jag mig själv att inte söka efter andras erkännande, och inte försöka bevisa att jag är tillräcklig för någon annan – utan jag åtar mig själv att istället bevisa mig själv här för och som mig själv – en och jämlik

När jag märker att jag är rädd, nervös, och upplever mig själv underlägsen andra människor, eftersom jag fruktar att de ska tycka att jag är ineffektiv, korkad och dum, och prata bakom min rygg senare om hur lite de tycker om mig – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelsen inom och som mig själv är baserad, och grundad utifrån en tro att vad andra människor tycker och känner om mig är viktigt, och är någonting jag konstant måste vara medveten om – i tron att hela mitt egenvärde är baserat på vad andra människor tycker om mig; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick sluta att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv här – i och som självtillit

När jag märker att jag inom mig själv definierar mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar och upplevelser, och att jag försöker forma mig själv – och uttrycka mig själv utifrån dessa upplevelserna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag inser, ser och förstår att min upplevelse – och applikation – är skapad utifrån en idé att andra människor är överlägsna och bättre än mig – och att hela min varelse är i ett konstant behov av att ha andra människors affirmation för att kunna fungera normalt; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här i och som andetaget – och inte söka efter erkännande av andra människor, och inte definiera mig själv utifrån andra människor

När jag märker att jag reagerar genom att uppleva mig själv i och som negativitet, när andra människor blir arga på mig – och jag tänker att andra människor blir arga på mig för att jag är värdelös, och urusel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det faktum att någon annan är arg inte säger någonting om vem jag är inom och som mig själv, och inte betyder att jag är värdelös eller urusel; således åtar jag mig själv att andas – och att vara densamma inom och som mig själv oavsett vad slags reaktion någon annan har och lever som dem själva

När jag märker att jag reagerar i ångest, nervositet, och rädsla för att jag inte följer oskrivna sociala regler – och för att jag därigenom får andra människor att inte känna sig positiva och glada runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan, och ångesten som kommer upp inom mig är baserad, och grundad på en idé av mig själv såsom underlägsen i jämförelse med andra människor – och en tro att jag måste ha andra människors erkännande för att kunna fungera effektivt i och som denna världen; således åtar jag mig själv att stå upp här i och som varje ögonblick – och leva som mitt andetag – vilket innebär att jag förblir densamma – här – tyst och stabil – oavsett vad slags respons jag möter utifrån

När jag märker att rädsla dyker upp inom mig själv för att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland andra normala människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse grundar sig själv i en tron att jag måste ha andra människor bakom mig – som backar upp min persona, och karaktär såsom att vara ”okej” och ”normal” – och om jag inte har denna typ av uppbackning – att jag då är värdelös, och fullständigt urusel; således åtar jag mig själv att istället för förvänta mig, och önska mig uppbackning av andra – att istället i och som varje ögonblick backa upp mig själv genom att andas effektivt här i och som min kropp – och inte skapa en upplevelse av och som mig själv av att vara underlägsen när jag tror, och misstänker att andra människor ser ner på mig

När jag märker att jag råkar bryta mot någon oskriven, eller skriven regel – och jag i detta reagerar i ångest, nervositet, och rädsla – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt onödigt att låta rädsla existera inom och som mig själv, eftersom rädsla inte på något sätt hjälper mig att leva – dirigera – och styra mig själv effektivt här i och som varje ögonblick; således åtar jag mig själv att dirigera mig själv här – och hantera de ögonblick som dyker upp här genom att andas, och förbli stabil inom och som mig själv – och uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig inför att jag ska hamna i en konflikt, inför att jag ska bli påhoppad, eller inkörd i ett hörn – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det i realiteten inte finns någonting att frukta, eller vara rädd för vad det gäller en konflikt, eller att bli påhoppad, eller att bli inkörd i ett hörn – eftersom när jag är här som andetaget finns ingenting att förlora, och ingenting att vinna – utan endast mig själv här som min kropp, och jag talar här som min kropp en och jämlik; således åtar jag mig själv att andas, och vara stabil här i och som mitt andetag – och inte frukta, eller försöka undvika konflikten – utan helt enkelt lita på mig själv här som andetaget, och att jag kommer effektivt, och utan några krussiduller att dirigera konflikten

När en annan blir arg, och frustrerad – och jag märker att jag tar detta personligt genom att reagera, uppleva skuld, och uppleva mig själv underlägsen den andra människan – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta ser, inser och förstår jag att det finns absolut ingenting att ta personligt, eftersom inget av den ilskan som den andra människan känner handlar, eller är om mig – således finns det ingenting att kämpa för, eller slåss för, eller försvara mig mot – eftersom ingenting i grund och botten handlar om mig; således åtar jag mig själv att förbli stabil här i och som andetaget – att stoppa alla tankar inom mig som inseminerar att jag på något sätt blivit degraderad, eller missbrukad – och jag åtar mig själv att stå upp och uttrycka mig själv här som min kropp en och jämlik

När jag märker att jag tar det personligt att någon annan är arg, och att jag därför genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och tillfreds – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det finns ingenting som jag behöver, eller inte behöver göra – eftersom ilskan, och frustrationen den andra människan upplever inte är formulerad, och skapad av mig – utan av den andra människan – och således åtar jag mig själv att helt enkelt förbli här – stabil – och tyst i och som mitt andetag – och röra mig själv här som min kropp i och som självtillit och utan att på något sätt tro att jag måste eller bör göra andra människor positiva och ta dem ut från deras negativa upplevelser

Dag 111: Den Personliga Konflikten (Del 1)

De nästföljande bloggarna kommer behandla karaktären att “ta saker och ting personligt” – och framförallt vara inriktad på hur denna upplevelsen spelar ut sig själv i konflikter. Det kommer med största sannolikhet att bli en lång serie, med tanke på hur mycket denna upplevelsen ockuperar mitt medvetande under mitt dagliga leverne – och strukturen på serien kommer vara så att jag först i en blog går igenom alla punkter med självförlåtelse – för att i nästa blog skriva självåtaganden – och i denna blog börjar jag därför med självförlåtelse.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min partners ilska, och inre konflikt som en ursäkt att gå in i och existera som offerkaraktären – och såsom en ursäkt att skapa och generera emotionella upplevelser inom och som mig själv där jag tycker synd om mig själv – och där jag känner det som att hela världen är emot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig maktlös, och hopplös inför situationen när min partner blir arg – eftersom jag känner och upplever det såsom att det inte finns någonting jag kan göra – för om min partner har beslutat sig för att hålla kvar vid sin upplevelse så finns ingenting jag kan göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta min partner upplevelse influera mig – och skapa reaktioner inom och som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda sorg, och underlägsenhet som en metod att gömma mig själv ifrån mitt ansvar för mig själv – där jag använder denna typ av upplevelser för att skapa illusionen inom och som mig själv att det inte är fel på mig – utan att det är fel på någon annan – och att upplevelsen jag har inom och som mig själv inte handlar om mig, utan handlar om någon annan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv hemmastad i denna offerkaraktär – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta min makt tillbaka – att korrigera mig själv och att stoppa mina upplevelser inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa upplevelser och reaktioner i förhållande till min partner av hopplöshet och maktlöshet – och när min partner blir arg och frustrerad – att genast gå in och existera såsom denna maktlöshet och hopplöshet – och tänka inom mig själv att det inte finns någon lösning, och att det inte finns någonting att göra – och att jag lika gärna kan ge upp eftersom jag inte kan dirigera denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min partner för att min partner inte stoppar sig själv – och vara arg och frustrerad gentemot min partner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv influeras av och som min partners emotioner  – och att jag faktiskt tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet inom och som mig själv att ta mig själv an min partners och bli påverkad av min partners emotioner – och skapa mig själv i förhållande till min partners upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag – och att föra mig själv tillbaka hit – och att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av min partner

Jag förlåter mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli desperat – och att uppleva mig själv fullständigt maktlös och underlägsen gentemot min partner när min partner blir arg – och att känna det som att det enda sättet för mig att överkomma denna upplevelsen inom och som mig själv är genom att bekämpa min partner – och kväda min partner – och få bort min partners ilska – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå stabil här i och som ögonblicket – och att jag tillåter och accepterar mig själv att applicera mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min partners tendens att gå in i ilska, och frustration för att generera en upplevelse inom och som mig själv av ogillande gentemot min partner – där jag inom mig själv medvetet går in i tankar, och upplevelser av att inte vilja vara med min partner – av att vilja undvika min partner – av att vilja inte prata med min partner – av att vilja bestraffa min partner – av att vilja få min partner att känna sig ledsen och skyldig, så att jag därigenom kan känna mig som en vinnare – och ställa mig själv såsom herre på täppan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla min partner – eller faktiskt – projicera mitt ogillande som jag skapat och genererat inom och som mig själv i offerkaraktären – gentemot min partner – där jag genom att skapa en upplevelse, och ide av mig själv såsom att vara maktlös, och hopplös – har tillåtit och accepterat mig själv att för att stötta och bygga min offerkaraktär – har genererat en upplevelse inom och som mig själv av ogillande – och ilska – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är min skapelse – och har ingenting med min partner att göra – utan min partner är enbart den punkten i min värld som jag använder för att generera och skapa en upplevelse inom och som mig själv av ogillande och frustration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i och som karaktären av att ta saker och ting personligt – och sedan göra mig själv ett offer gentemot min karaktär, och upplevelse av att ta saker och ting personligt – och sedan använda min offerkaraktär för att anklaga andra för att jag existerar – lever och uttrycker mig själv såsom offerkaraktären – och för att jag har en upplevelse inom och som mig själv av att ta saker och ting personligt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människors emotionella reaktioner för att sabotera för mig själv och för att generera emotionella upplevelser och känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – som jag inte tar ansvar för – för tydligen kan jag inte hjälpa att de existerar inom och som mig själv eftersom jag är ett offer – och eftersom jag inte kan göra någonting åt att jag tar saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta spela spelet – och att inte skicka tillbaka passningen utan istället förlåta att passningen existerar – och förlåta den andra spelaren såsom som mig själv för att vara besatt av spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom en svart hål – som inte kan bli berörd – som inte kan bli störd – som inte kan bli påverkad – som inte på något sätt kan rubbas på grund av vad som pågår i denna världen eftersom jag känner mig själv fullständigt – och jag vet vem jag är såsom mig själv – HÄR – denna fysiska kroppen är jag – såsom andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig personligen smädad i konflikter – och känna och tycka – att om jag inte får säga någonting i en konflikt – om jag inte får skrika och vara arg – så betyder detta att jag har en rätt att vara arg, och frustrerad på personen som jag är i en konflikt med – och att jag har rätt att hålla fast vid min upplevelse av mig själv såsom att uppleva mig själv personligen smädad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att tycka synd om mig själv när jag varit i en konflikt – genom att i mitt sinne – konstant repetera och återspela scenen i vilken jag kände och upplevde det som om en annan person smädade mig och personligen attackerade mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att njuta av att kunna hålla kvar vid en upplevelse inom och som mig själv av att känna mig smädad och personligen attackerad – eftersom jag då inte behöver ta ansvar för mig själv – och eftersom jag kan manipulera andra människor att tycka synd om mig för den upplevelsen vilken jag befinner mig i – som jag tydligen inte skapat själv utan som någon annan skapat åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig själv i en konflikt med en annan – att utnyttja detta tillfället för att gå in i och existera såsom en offerpersonlighet – där jag kommer hålla kvar vid detta konfliktögonblicket inom och som mig själv – och konstant återspela det – och använda det såsom ett vapen gentemot den person jag var i en konflikt med – som jag hela tiden kan ta upp inom mig och visa personen ifråga – här titta här, titta vad du gjorde mot mig! Fy skäms!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda vad jag uppfattar såsom ”orättvisa konflikter” för att sabotera för mig själv – genom att jag går in i en offerkaraktär – och sedan utifrån denna offerkaraktären anklagar personen som jag var i en konflikt med och säger att allting är denna personens fel – jag har inte gjort någonting – och på grund av denna personen upplever jag mig själv nu som skit – och på grund av denna personen kommer jag nu att överge alla mina punkter av ansvar i mitt liv, och helt sabotera för mig själv i alla mina åtaganden – eftersom jag upplever mig själv som skit – vilket tydligen inte är någonting som jag själv skapat – utan någonting som denna personen skapat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja känna mig ledsen, och nerstämd – så att jag ska kunna ”bryta ihop” – i tron att endast när jag ”bryter ihop” kan jag slappna av och släppa allting jag upplever inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att applikationen av att ”bryta ihop” endast är ett försök av mig själv att manipulera mig själv till att tro att vad jag upplever såsom svårt, och jobbigt inom mig själv faktiskt finns på riktigt – och faktiskt existerar inom och som mig själv – istället för att se, inse och förstå – att denna ”tuffa upplevelsen” inom mig faktiskt inte är riktig – vilket jag kan bevisa för mig själv genom att applicera självförlåtelse på de tankar – och de inre monologer som jag använt för att ackumulera upplevelsen inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – att ta det personligt, och känna mig skadad – och sårad när en annan person är arg – och uppleva mig själv som att jag ”måste rädda situationen” – för att i detta tydligen rädda mig själv – istället för att se, inse och förstå att konflikter är fullständigt harmlösa, och ofarliga – och att jag inte behöver ta det faktum att någon är arg personligt på något sätt och vis – eftersom jag kan släppa min upplevelse av och som mig själv här – och återvända till mitt andetag och applicera mig själv fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid min upplevelse av mig själv att känna mig sårad, och smädad, och skadad – i tron att detta ger mig ett övertag mot människan som jag upplevde mig själv i en konflikt med – eftersom jag kan nu visa mot denna människan hur otroligt sårad jag blev, och hur otroligt besviken jag blev – och vilket stort brott mot mig denna människan gjort som försatt mig i en sådan kompromissande upplevelse inom och som mig själv; istället för att se, inse och förstå att jag har skapat denna upplevelsen av att känna mig sårad – jag har skapat upplevelsen av att känna mig skadad – jag har skapat upplevelsen av att ta det hela personligt – och att allt jag upplever är enbart en idé av hur jag borde uppleva konflikter – som jag kopierat från mina föräldrar när jag sett dem bråka och skrika på varandra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är irrelevant huruvida någon annan ändrar sig själv – och slutar vara arg på mig – för vad som är relevant är att jag tar tag i min upplevelse av att känna mig sårad, och smädad – och skadad – och att jag släpper mig själv fri från att existera i och som en besatthet av att känna mig själv skadad – och istället tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – för min egen skull – eftersom det är självklart så pass mycket roligare att uppleva mig själv här – stabil och tyst inom mig själv – än att gå omkring i en begränsad energiupplevelse av att känna mig skadad, sårad, och smädad, och personligen attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en upplevelse av och som mig själv att känna mig personligen förnärmad och attackerad när någon blir arg på mig – och genast i ögonblicket då någon blir arg på mig – att dra efter andan och liksom förbereda mig på att: ”helvete, nu kommer det” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att konflikter är fullständigt ofarliga – och att jag inte kan förlora mig själv – att jag inte kan uppleva mig själv sårad, eller förnärmad – om jag inte tillåter och accepterar mig själv att gå in i en sådan personlighet – utan istället att jag står kvar här såsom mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta tillbaka min upplevelse av mig själv i konflikter till mig själv – utan istället vilja och inom mig själv förespråka att min upplevelse av mig själv – såsom att jag känner mig sårad och illa tilltufsad – är riktig, och den är en fysisk upplevelse som den andra människan har skapat inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att vara ett offer som reagerar och som går in i upplevelser – och att hålla kvar vid reaktioner när jag varit i en konflikt – och att istället för att ta ansvar för mina reaktioner – att istället vilja ändra på en annan så att de aldrig ska gå in i en reaktion mer – så att jag inte ska behöva skapa mig själv såsom offerkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan person talar i ilska och frustration – att inom mig själv genast reagera i rädsla – och uppleva situationen såsom ”seriös” – och såsom att ”jag måste vakta min tung, och verkligen vara på bettet nu” – i tron att nu jävlar börjar en konflikt, och då hänger mitt liv på en tråd – istället för att se, inse och förstå att en konflikt är inte farlig – en konflikt behöver inte vara någonting annat än hur jag upplever mig själv här i och som andetaget – där jag andas ut och in – och litar på mig själv – att jag är stabil och tyst inom och som mig själv och att jag inte går in i någon slags karaktär av att försöka undvika konflikten – tona ner konflikten – och att få konflikten att försvinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – att agera och uttrycka mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – såsom rädslan för att konflikten ska fortsätta – och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv från en utgångspunkt av att vilja kväda konflikten – där jag försöker tala ”resonabelt” och vara ”tillmötesgående” – och jag försöker vara det sunda förnuftets ledstjärna – men där allting faktiskt har att göra med att jag är skiträdd och vill helst av allt bara att allt ska bli lugnt och förutsägbart återigen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det gå ut över min partner att jag ännu inte effektivt lyckats transcendera och stoppa reaktioner i konflikter – och p g a jag inte genast applicerar självförlåtelse på dessa punkter utan spenderar en stor del av min tid med att ljuga för mig själv – och säga att jag inte har någon inre upplevelse – att därmed skapa ett motstånd mot att vara med, och kommunicera med min partner – och på så vis assistera att försätta min partner i en upplevelse av och som skuld – som inte på något sett tjänar till assistera och stötta min partner att ta sig själv ut ur sitt sinne – att stoppa energi, och tankar och leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – och jag märker att jag reagerar – att då inte andas – och inte kommunicera förens jag är tyst och stabil inom och som mig själv – och inte försöka dirigera punkten, utan istället använda ögonblicket till att observera inom mig själv huruvida jag fortfarande har reaktioner eller upplevelser – och när konflikten är med min partner – att helt enkelt säga att detta har inget att göra med mig och att självförlåtelse är den enda lösningen – och sedan inte mer kommunicera med min partner från en utgångspunkt av och som ilska – såsom anklagelse – vilket resulterar i och som en konflikt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte dirigera mig själv då jag möter en konflikt med min partner – genom att helt enkelt stadga – och säga inom mig själv att jag vill inte medverka i denna diskussionen – och sedan helt enkelt inte tala – och inte passa bollen tillbaka – utan vänta på att min partner lugnar ner sig och sedan tala med min partner – eller helt enkelt gå därifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv lockas in i konflikter – när någon efter att jag sagt någonting – sedan säger ”det sista ordet” – gentemot vilket jag känner att jag nu måste retaliera för att återta min pondus och för att visa att jag har det bästa perspektivet – jag har rätt och jag vet exakt vad detta handlar om – istället för att se, inse och förstå – att när reaktioner är i görningen så är det man pratar om aldrig relevant – utan bara en sorts ursäkt för att man ska få uppleva sig själv i en reaktion och ha något tillsynes substantiellt att prata om – men rent faktiskt så har diskussionen ingenting att göra med praktiska åtaganden och insikter och lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att försätta mig själv i en underlägsen offerposition i konflikter – genom att tänka, och uppleva mig själv såsom att ”någonting farligt händer mig” – och att jag därför måste hålla mig själv tillbaka och absolut inte visa någon som helst svaghet – och jag måste spänna mig och vara fullständigt beredd på att kasta av mig själv alla slags anklagelser och inunsiationer – istället för att se, inse och förstå – att en konflikt är inte farlig, och det finns ingenting som jag kan förlora i en konflikt – det finns således ingenting att skydda mig själv mot och därav är hela min persona som jag skapat i förhållande till konflikter fullständigt irrationell och utan all slags verklighetsförankring – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förankra mig själv i verkligheten – genom att tala och uttrycka mig själv HÄR – utan att förbereda mig själv – utan att tänka – och utan att uttrycka mig själv såsom en reaktion, och upplevelse i förhållande till konflikten – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik

Dag 109: Jag Är En Tvivelaktig Figur

Självskriverier

Idag har min primära upplevelse av mig själv varit depression och ilska – och om jag ska lokalisera den exakta punkten till varför dessa upplevelser existerar inom och som mig så är det i fråga om depressionen att: jag känner att mitt liv borde erbjudare mer variation – det borde vara roligare och mer fartfyllt – och i fråga om min ilska: att jag tvivlar på mig själv i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld i förhållande till att träna, samt även att jag tillåtit och accepterat mig själv att till en viss grad låta mig själv bli besatt av idén av att träna – istället för att träna här såsom min kropp – en och jämlik

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv i förhållande till hur jag ska träna – och vad jag ska träna – utan istället gå in i mitt sinne och prata till mig själv om vad jag ska träna – och hur jag ska träna – och i detta aldrig tillåta och acceptera mig själv att bestämma mig själv eftersom jag existerar i och som rädslan att jag kommer ta fel beslut och att jag i slutändan kommer att ångra mig själv för att jag känner det som att jag bestämt mig för att göra fel saker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom tvivelkaraktären – vilken tillkännages av att jag fruktar att ta ett beslut, och jag fruktar att röra mig själv och agera – när jag märker att det är någonting jag vill göra, och när jag märker att det jag vill göra är någonting som jag faktiskt skulle tycka om – och som skulle stötta mig själv i och som min process – och att jag istället för att agera – tillåter och accepterar mig själv att göra endast ett fantasifoster av min plan – där det jag vill göra endast är en dröm i mitt huvud som jag när jag genom att jag tänker på drömmer – och att jag någon gång ”borde göra det” – istället för att göra det här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att ta fel beslut – bli rädd för att ta beslut där jag inte tar alla punkter i beaktande och vid ett senare skede att jag märker att jag kunde tagit ett bättre beslut – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta ett beslut – och om jag märker att jag inte tagit alla punkter i beaktande när jag väl gått mitt beslut – att jag då ger mig själv möjlighet att korrigera mig själv och lära mig av mina misstag – istället för att jag tillåter accepterar mig själv att stagnera och helt stanna upp min applikation av mig själv i min värld eftersom jag är rädd för att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera när jag ser att någonting skulle gynna mig – utan istället internalisera punkten – och börja tänka, och fundera inom och som mig själv huruvida jag faktiskt borde gå vidare med denna punkt – är detta verkligen bäst? Och i detta fundera, och tänka i en evighet istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera – att titta på punkten en gång och sedan ta ett beslut – och inte gör det till en vana inom och som mig själv att repetitivt och om och om igen titta på en punkt i mitt huvud och fundera huruvida punkten är bästa att gå igenom eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en vana inom och som mig själv av att ifrågasätta allt jag vill göra – eller tycker är kul att göra – och göra detta till en sådan grad att jag tillslut inte gör någonting eftersom jag undrar varför jag gör det – jag undrar om det är bra att gör det – jag undrar om det är rätt att jag gör det – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i varje ögonblick och faktiskt agera – att ifrågasätta en punkt en gång – och sedan ta ett beslut i ögonblicket här och inte skjuta upp mitt beslut genom att säga att ”jag måste tänka på det”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv såsom depression faktiskt är kopplad till det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att agera – leva och ta beslut när jag ser att det är någonting jag vill göra – eftersom jag konsekvensen av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i ögonblicket när jag ser att det är någonting jag vill göra – är att mitt liv kommer stagnera och stå stilla – och att ingenting kommer att hända – eftersom jag inte vågar göra någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att göra saker och ting som jag tycker om – och vet kommer att assistera och stödja mig i min process – genom att tillåta och acceptera mig själv att tänka på huruvida det är rätt – huruvida det är bra – huruvida jag borde, eller inte borde göra vad jag vill göra – och således separera mig själv in i en karaktär av tvivel – uppbyggd av en vriden idé av moral – som består av idén att jag alltid har fel, och att jag måste vaka över mina impulser – för tydligen är allting som jag upplever, och vill göra av djävulen självt och måste förtryckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en dvala där jag väntar med att göra saker och ting som jag vill göra – i fruktan att det jag vill göra kommer leda till konsekvenser, och att jag kommer utifrån mitt beslut att uppleva mig själv i en sämre position i min värld – och inom mig själv – och att jag längre fram i tiden kommer titta tillbaka på mig själv och mitt beslut och tänka – ”nej, det där skulle jag aldrig gjort – tusan också att jag gjorde det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att oroa mig själv för hur jag möjligen kommer uppleva mig själv i framtiden och istället lever HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen där jag känt det som att jag gjort fel beslut – och således satt mig själv i knipa – och skapa en idé av mig själv utifrån dessa minnen av att jag inte kan ta beslut – och att jag inte vet hur jag ska leva – eftersom allt jag gör i slutändan bara rinner ut i sanden och blir fel – istället för att se, inse och förstå att om jag tillåter och accepterar mig själv att hålla kvar vid en sådan idé så blir den självklara konsekvensen att jag stagnerar och blir en stillasittande grönsak som inte vågar göra någonting överhuvudtaget – för tänk om det blir fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut direkt – göra en handlingsplan – och hålla mig själv till handlingsplanen – att istället börja fundera på om det är rätt, eller fel – har jag gjort en korrekt handlingsplan? Har jag gjort en felaktig handlingsplan? Har jag glömt någonting? Kommer jag att ångra mig? Och istället för att fråga mig själv alla dessa onödiga frågor – sluta att tänka – och således sluta att existera inom och som problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mala planer och idéer och eventuella beslut i mitt huvud – istället för att jag skriver ner dem – kartlägger dem – och sedan tar ett beslut och gör det – och därefter sluta tänka på det – och inte fundera på huruvida jag gjort rätt, eller fel beslut – utan helt enkelt gå mitt beslut här en och jämlik

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att vara rädd för att ta fel beslut – att sluta att fundera på om jag tagit rätt, eller fel beslut – och att sluta att titta tillbaka på mitt förflutna för att ångra mig själv för dåliga beslut – och istället åtar jag mig själv att leva fysiskt HÄR – praktiskt HÄR – och att ta beslut i ögonblicket – ta beslut när jag ser att någonting skulle vara bra för mig och inte oroa mig för om beslutet är rätt eller fel – för jag ser att ett sådant beteende inte leder någon vart överhuvudtaget – och sålunda – när jag ser att jag oroar mig själv för att ta ett felaktigt beslut – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och tar ett beslut

Jag åtar mig själv att inte längre skapa fantasifoster i mitt huvudet utan att istället leva praktiskt och fysiskt HÄR – att ta beslut praktiskt och fysiskt HÄR – och att inte skapa planer, och fundera på hur jag borde leva – på hur jag inte borde leva – på vad jag borde göra – på vad jag inte borde göra – utan istället leva och uttrycka mig själv praktiskt och fysiskt här som min kropp – och när jag ser att det är någonting jag vill göra som jag ser kommer stötta mig – att jag då gör det och inte håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest inför att ta fel beslut

Jag åtar mig själv att sluta leta i mig själv – och i mitt förflutna efter dåliga beslut som jag kunde gjort bättre – och att därigenom sluta misstänka, och vara rädd för att framtida beslut jag kommer ta – kanske också kommer vara dåliga – och kanske också kommer att leda mig ner i en upplevelse där jag kompromissar mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna – att släppa mina misslyckade beslut – och lita på mig själv att jag kan ta effektiva beslut här

Jag åtar mig själv att sluta internalisera punkter innan jag tar dem till handling – utan istället agera HÄR – och ta dem i fysisk och praktisk applikation här – och göra dem verkliga – och således inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt leva och skapa en alternativ verklighet uppe i mitt huvud

Jag åtar mig själv att sluta ifrågasätta och analysera allt jag vill göra – allt jag tycker är kul att göra – och sluta konstant fråga mig själv om det är bra – om det är dåligt – om det är positivt – om det är negativt – och istället tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta leva i och som fruktan och misstänksamhet – såsom en konstant rädsla för att någonting ska gå fel – för att någonting oväntat ska dyka upp och att jag inom detta kommer att inse att jag gjort fel och att jag inte tagit i beaktande de punkter jag borde beaktat – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte stagnera i min applikation av och som mig själv – och i detta ser och förstår jag att stagnation alltid är baserat på rädsla och ångest – såsom rädslan för att göra fel – och i detta tillåter och accepterar jag mig själv att släppa hela konceptet om rätt och fel eftersom jag ser hur oerhört begränsat – och dumt det är att hålla kvar vid en sådan idé och ett sådant koncept som faktiskt inte hjälper mig överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att sluta vaka över mig själv i en slags förvriden moral – där jag existerar som en polis i mitt eget medvetande och konstant ifrågasätter allt jag säger och gör huruvida det är rätt eller fel – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv och att leva HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag inte vågar ta beslut – och att jag inte vågar leva HÄR – DIREKT – utan att planera och tänka – är för att jag fördömer mig själv, och ser mig själv som i grund och botten ond – och därigenom förtrycker mig själv för att hålla den ondskan tillbaka – således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv, och att lyssna på mig själv i fråga om vad det är jag skulle vilja göra – vad det är jag skulle vilja prova på – och således tysta den där konstant analyserande och övervakande rösten jag skapat inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta hålla kvar vid förflutna minnen av beslut jag taget – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – och ta beslut i och som ögonblicket i tillit till mig själv – och således sluta att tvivla på mig själv – sluta att tro att jag på något sätt är felande och att jag därmed är förhäxad att alltid göra saker och ting som går åt skogen

Jag åtar mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR

Jag åtar mig själv att ta beslut – och att leva dessa besluten HÄR – och sluta mala planer, fantasier och drömmar i mitt huvud – antingen gör jag det – eller gör jag det inte – men jag slutar i vart fall att tänka på det och lever istället HÄR såsom min kropp – en och jämlik